Hastigt grep hon tag i Ramonas hand och såg in i vännens ögon. ”VAR ÄR VI?” skrek Ulrika och skräcken hördes tydligt i rösten. ”Släpp mig!” väste flickan och slet tag i Theos hand för att kunna smita iväg. Men han grep bara ännu hårdare tag om hennes axel, vilket fick henne att grimasera av smärta. ”Vi måste fly. De kommer att ta oss! De kommer att skicka iväg oss! Vi kommer att dö!” sa flickan, och nu var hennes tonfall bevekande, eftersom hon visste vad som väntade om soldaterna fick tag i henne. Theo hade inte en aning om var de befann sig, eller vad den gula stjärnan betydde. Han visste inte så mycket om andra världskriget och judeförföljelsen, eftersom han kom från staden Pompeji, var född år 61 e.Kr. och hade rest i tiden tillsammans med Ramona till hennes värld. Han kunde inte den här delen av historien så bra och visste inte vilken fasa som väntade de judar som blev tillfångatagna av tyskarna. Däremot såg han skräcken i flickans ögon och förstod att han var tvungen att släppa henne, men inte utan att först ha fått tillbaka den gula stjärnan. Till sin förvåning hörde han Ramonas väninna Ulrika prata med hög röst bakom honom. Han vred på huvudet och såg henne stå med uppspärrade ögon och se sig omkring. Theo insåg att han var tvungen att ta dem härifrån. ”Ge mig stjärnan tillbaka!” sa han till flickan. ”Nej, den är min. Jag måste ha den! Följ med mig istället. Kom! Jag vet vart vi ska ta vägen!” 14
2011 På liv och död.indd 14
2011-06-15 16:06:38