Page 1


Kapitel 1

Trampet av militärstövlar ekade mellan husväggarna när klackarna rytmiskt slog mot gatans stenläggning. Ljudet av de marscherande soldaterna överröstade motorernas brummande från de motorcyklar och bilar som körde längs kolonnen. Ljudet var så oväntat att både Theo och Ramona ryckte till, samtidigt som de såg ned på det Theo höll i handen: En gul stjärna av tyg. Det tecken judar var tvungna att bära på sina kläder under andra världskriget. Davidsstjärnan som Theo hade plockat upp från trottoaren utanför Ramonas föräldrars hus, efter att den gamla damen tappat den ur sin ficka. ”Det är inte sant…” viskade Ramona och stirrade med skräckslagen blick på Theo, som skakade på huvudet över sin dumhet. Theo var arg på sig själv för att han hade plockat upp den lilla tygbiten. För även om han inte ville tro att det kunde vara sant, verkade Davidsstjärnan ha fått dem att förflyttas i tiden. En flicka stod framför dem och sträckte ut handen efter den gula stjärnan. ”Tappade jag den?” sa hon och snappade åt sig tygbiten innan Theo hann reagera. 11

2011 På liv och död.indd 11

2011-06-15 16:06:38


”Nej, vänta!” sa han och lyckades ta tag om flickans axel innan hon hann springa iväg. Efter alla tidsresor Theo och Ramona hade gjort, hade de lärt sig att det oftast var det föremål som fått dem att resa i tiden, som var deras enda chans att ta sig hem till sin egen tid igen. Därför gällde det att ta tillbaka den gula stjärnan, annars skulle de aldrig kunna komma hem igen. Klackarna som slog mot gatan var nu inte lika rytmiska. Soldaterna hade delat upp sig i mindre grupper som rusade in i de höga stenhusen. ”Vi måste härifrån!” väste flickan och hennes ljusa guldlockiga, långa hår flög runt huvudet när hon upprört ruskade på det. Ramona kände hur fasan gjorde henne handlingsförlamad. De hade kommit till andra världskriget, då Hitler lät utrota judarna. Det verkade som om de stod tillsammans med en judeflicka, varför skulle flickan annars bära en judestjärna? De tyska soldaterna skulle säkert tro att även hon och Theo var judar, mörkhåriga som de var. Vi måste ta oss hem igen! Nu! Direkt! tänkte Ramona, men gjorde ingenting eftersom hon helt enkelt inte kunde. ”Kan någon tala om för mig vad det är som händer?” Rösten som hördes bakom Ramona fick henne att skälva till och ta sig ur handlingsförlamningen. I samma stund kände hon handen på sin axel. Hastigt vände hon sig om, vilket gjorde att handen släppte taget. Ramona trodde knappt sina ögon. Framför henne stod hennes klasskamrat Ulrika. Hon som i många år hade varit hennes allra bästa vän. Ulrika som hade varit med den gången de hade besökt ruinsta12

2011 På liv och död.indd 12

2011-06-15 16:06:38


den Pompeji. Det var då Ramona hade rest i tiden för allra första gången, träffat Theo och räddat honom ifrån det fruktansvärda öde som hade väntat honom. Theo hade följt med henne tillbaka till hennes tid, något Ramona var oändligt glad över. Trots att Ulrika hade varit på plats för Ramonas första tidsresa, var tidsresandet något hon aldrig hade berättat om för sin vän. Många gånger hade Ulrika bombarderat henne med frågor om Theo: Var kom han ifrån? Hur kom det sig att han bodde hemma hos henne? Var Theo hennes kille? Och så vidare. Ramona hade alltid lyckats undvika sanningen, ända fram till nu. ”Vad gör du här?” sa Ramona och tog samtidigt ett hårdare tag om Theos hand, rädd för att tappa bort honom, rädd för att han skulle springa efter flickan om hon gav sig av. Rädd, så fruktansvärt rädd. Ulrika svalde ljudligt och såg på de gråklädda uniformerade soldaterna med sina runda hjälmar, gevären framför brösten och hårda sammanbitna ansikten, när de hastigt närmade sig dem. ”Ramona, var är vi?” frågade Ulrika med ynklig röst och kände hur tårar gled nedför kinderna. Det kändes som om hon befann sig i en hemsk mardröm. Alldeles nyss hade hon blivit glad över att ha fått syn på Ramona och Theo. Hon hade gått fram mot Ramona och hastigt lagt handen på hennes axel för att skrämma henne. I nästa stund stod hon plötsligt på en helt främmande gata. Det såg ut att vara krig. Men, det kunde det inte vara, eller? 13

2011 På liv och död.indd 13

2011-06-15 16:06:38


Hastigt grep hon tag i Ramonas hand och såg in i vännens ögon. ”VAR ÄR VI?” skrek Ulrika och skräcken hördes tydligt i rösten. ”Släpp mig!” väste flickan och slet tag i Theos hand för att kunna smita iväg. Men han grep bara ännu hårdare tag om hennes axel, vilket fick henne att grimasera av smärta. ”Vi måste fly. De kommer att ta oss! De kommer att skicka iväg oss! Vi kommer att dö!” sa flickan, och nu var hennes tonfall bevekande, eftersom hon visste vad som väntade om soldaterna fick tag i henne. Theo hade inte en aning om var de befann sig, eller vad den gula stjärnan betydde. Han visste inte så mycket om andra världskriget och judeförföljelsen, eftersom han kom från staden Pompeji, var född år 61 e.Kr. och hade rest i tiden tillsammans med Ramona till hennes värld. Han kunde inte den här delen av historien så bra och visste inte vilken fasa som väntade de judar som blev tillfångatagna av tyskarna. Däremot såg han skräcken i flickans ögon och förstod att han var tvungen att släppa henne, men inte utan att först ha fått tillbaka den gula stjärnan. Till sin förvåning hörde han Ramonas väninna Ulrika prata med hög röst bakom honom. Han vred på huvudet och såg henne stå med uppspärrade ögon och se sig omkring. Theo insåg att han var tvungen att ta dem härifrån. ”Ge mig stjärnan tillbaka!” sa han till flickan. ”Nej, den är min. Jag måste ha den! Följ med mig istället. Kom! Jag vet vart vi ska ta vägen!” 14

2011 På liv och död.indd 14

2011-06-15 16:06:38


Theo nickade och ryckte i Ramonas hand. ”Kom! Vi måste ge oss iväg! NU!” Ramona visste vad som väntade om soldaterna fick tag på dem och förstod att det var bråttom. Hon såg att soldaterna hade sett dem och nu skyndade mot dem. ”Kom Ulrika! Vi måste härifrån”, sa Ramona och drog i Ulrika, precis som väninnan brukade dra omkring henne. Men Ulrika vägrade flytta på sig innan hon hade fått en förklaring till vad som hade hänt. Hon släppte Ramonas hand och stirrade ilsket på henne. ”Jag tänker absolut inte röra mig ur fläcken förrän du har berättat vad det är som händer! Nu är du så snäll och förklarar det här för mig. PÅ EN GÅNG!” skrek Ulrika bestämt och satte händerna i midjan. Den lilla flickan slet för att komma ur Theos grepp och Theo drog i Ramonas hand för att hon skulle följa med, men Ramona vägrade att lämna sin väninna. ”Stanna! Annars skjuter vi!” ropade en av soldaterna och lyfte geväret mot dem, samtidigt som flera soldater rusade fram och omringade dem. Ramona kände hur Theos hand slets ur hennes grepp, hon blundade för ett ögonblick och hörde Ulrikas skräckslagna skrik blandas med soldaternas röster när de grep tag i Ulrika och började fösa henne bort mot en av lastbilarna. När Ramona öppnade ögonen såg hon flera fångar som satt på lastbilens flak och väntade på sitt oundvikliga öde. I samma stund kände hon händer som grep tag i hennes armar och höll henne i ett järngrepp.

15

2011 På liv och död.indd 15

2011-06-15 16:06:38


Kapitel 2

Fångarna på lastbilsflaket satt alldeles tysta. Det enda som hördes var Ulrika som protesterade och skrek ilsket, när soldaterna omilt föste henne mot en av bilarna. De andra fångarna stirrade förvånat på henne när Ulrika tog till knytnävarna och började slå på en av soldaterna. Ramona såg vad som hände och ville skrika SLUTA till sin väninna, men visste att det inte skulle hjälpa. Ulrika skulle aldrig lyssna på henne, utan göra tvärtom istället. Till slut tappade soldaten tålamodet med Ulrika och slog gevärskolven i hennes huvud så att hon stöp till marken. Ramona försökte rusa fram för att hjälpa sin vän, men hölls tillbaka av den soldat som hade gripit tag i henne och föste henne mot en annan fångtransport. Gör något! sa Ramona till sig själv, ändå följde hon viljelöst med mot lastbilen. Hon såg Theo vid sin sida, fasthållen av en annan soldat. Flickan med judestjärnan slängdes på samma lastbil där Ulrikas livlösa kropp låg. Är hon död? tänkte Ramona, när hon inte såg någon reaktion från sin väninna. Hur hade Ulrika kunnat smyga sig på dem och lyckas resa med dem i tiden? Ramona klandrade sig själv för att hon inte hade fått någon förvarning om vad som var på väg att hända. Hon var övertygad om att det var hennes fel om Ulrika nu var död. 16

2011 På liv och död.indd 16

2011-06-15 16:06:38


Ramona kände sig alldeles tom och visste inte vad hon skulle ta sig till. Plötsligt tyckte hon att ingenting betydde något längre, eftersom hon hade gjort så att hennes bästa väninna dött. Ramona insåg att hon aldrig skulle kunna förlåta sig själv för det som just hade hänt. Två soldater hoppade upp och ställde sig längst bak på flaket med skjutklara gevär, och den fullastade bilen där Ulrika låg körde iväg, bort från Theo och Ramona. Ännu en lastbil väntade på nya fångar och med soldatens gevär tryckt mot sin rygg fattade Ramona tag om lastbilens bakläm för att kliva upp. Förlovningsringen gnistrade på hennes finger och fick hennes ögon att tåras. Alldeles nyss hade hon varit så lycklig och nu var allt ett enda kaos. Theo och hon hade bestämt att de aldrig mer skulle åka på några fler tidsresor. Det hade de lovat varandra, dyrt och heligt. Men ödet hade tydligen velat något annat. Ramona hade läst om andra världskriget i skolan. Om utrotningen av flera miljoner judar som gasats ihjäl i koncentrationsläger, skjutits, mördats, svälts ihjäl… Nu var hon här, mitt i allt detta fruktansvärda. Nu var hon själv på väg mot ett koncentrationsläger, tillsammans med sin älskade Theo och med sin bästa vän Ulrika på ett annat lastbilsflak. ”Vänta!” sa soldaten och hejdade Ramona. Han grep tag om hennes hand och granskade ringen. Med en snabb rörelse hade han fått av förlovningsringen och snabbt låtit den glida ned i sin egen ficka innan Ramona hade hunnit hejda honom. ”NEJ!” ropade hon och försökte sticka ned handen i mannens rockficka för att få tillbaka sin ring. 17

2011 På liv och död.indd 17

2011-06-15 16:06:38


Kapitel 3

”NI DÄR!” röt befälet och soldatens hand flög upp ur fickan. Den menige soldaten ställde sig i givakt och sträckte ut sin högra hand i en Hitlerhälsning. Han visste att överste Dieterman var en fruktad SS-man, som inte såg mellan fingrarna för någon förseelse. Soldatens panna blev fuktig av svett vid tanken på att befälet sett honom stjäla ringen. Kraftiga kliv förde den långe, ståtlige mannen fram till den menige soldaten. SS-märkena på mannens rock glänste som om de var nypolerade. Mannens stålgrå blick var kall och hård. ”De två ska föras till den där transporten!” sa överste Dieterman och nickade mot en svart personbil som stod en bit bort ifrån fångtransporterna. Befälet nickade först mot Ramona och sedan mot Theo, vilket fick dem båda att bita samman läpparna av rädsla. Varför skulle de få specialbehandling? Var det bra, eller väntade ett ännu värre öde dem, än Ulrika och den lilla flickan med judestjärnan? Helst ville de följa efter Ulrika och judestjärnan. Men det verkade som om de inte hade någon möjlighet till det. Theo ville kliva fram och ställa sig beskyddande 18

2011 På liv och död.indd 18

2011-06-15 16:06:38


framför Ramona och fråga vad allt det här handlade om. Men han insåg att han inte hade en chans mot alla de beväpnade soldaterna och de pansarfordon som hade kulsprutorna riktade mot dem. Theo önskade att han kunde ta Ramona i handen och förflytta sig tillbaka till hennes tid, eller helst sin egen tid, år 79 e.Kr. innan staden Pompeji förstördes av vulkanutbrott. Det skulle vara det allra bästa just nu. Men Theo visste av erfarenhet att det inte var en möjligt utan judestjärnan, och fann sig i ödet som hade fört dem hit. Det fanns en anledning till att de var här, det var han säker på. Vid varje tidsförflyttning han och Ramona varit med om hade de räddat livet på någon, eller ändrat något i historien. Vad var meningen att de skulle göra den här gången? Eller var det kanske så att det inte fanns någon mening alls… Att det var här, i denna tid som deras tidsförflyttningar, och liv, för alltid skulle upphöra? ”Ja överste, ska genast ske överste!” sa mannen, grep Ramonas arm i ett fast grepp, hängde geväret över ena axeln och grep tag i Theo med andra handen. Klackarna på överstens blankpolerade höga svarta stövlar slog hårt mot gatans kullerstenar när de gick iväg mot bilen. ”Sätt dem i baksätet!” kommenderade överste Dieterman och vakten åtlydde genast hans befallning. Ramona och Theo knuffades hastigt in i baksätet på bilen och fann sig plötsligt sitta på bekväma svarta lädersäten istället för ett hårt lastbilsflak. Soldaten stängde dörren och gjorde givakt efter att han utfört ordern. 19

2011 På liv och död.indd 19

2011-06-15 16:06:38


Överste Dieterman höll fram sin handskbeklädda hand mot honom, utan att säga ett enda ord, men soldaten förstod mycket väl vad befälet ville. Snabbt stack han ned handen i fickan och tog upp den intressanta ring han nyss tagit från den unga kvinnans finger. Han lade ringen i befälets hand och fingrarna slöt sig genast om smycket. Utan ett ord vände befälet ryggen mot soldaten, som först stod förvirrad och inte riktigt visste vad han skulle göra. Men av rädsla för översten förstod mannen att han måste se sysselsatt ut och gick bort till lastbilen för att hjälpa till med att samla ihop resterande fångar. Soldaten funderade på vad översten skulle göra med de två fångarna. Han hade hört talas om att de experimenterade med fångar, att de opererade dem, testade nya mediciner på dem, eller helt enkelt mördade dem. Han undrade vilket öde som var värst för de där två stackarna, koncentrationsläger eller det öde översten förde dem till. En sak var soldaten i alla fall säker på, båda skulle leda till döden i slutändan.

20

2011 På liv och död.indd 20

2011-06-15 16:06:38


9789197626095  

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you