9789172057845

I dag byggs allt fler äldreboenden om och blir mer hemlika. Även arbetssättet förändras och många kommuner, organisationer och boenden antar ett salutogent förhållningssätt.

Men vad kännetecknar ett sådant förhållningssätt? Och hur ställer man om ett traditionellt äldreboende till ett salutogent äldreboende?

Att vända en verksamhet beskriver hur en sådan omställning kan gå till. Vi får följa Lillgården, ett äldreboende i Skurups kommun, och dess utveckling från ett patogent sjukhem till ett salutogent äldreboende. År 2013 erhöll Lillgården Tidningen Äldreomsorgs värdegrundspris för sitt framgångsrika förändringsarbete.

Att vända en verksamhet riktar sig till såväl yrkesverksamma och beslutsfattare inom äldreomsorgen som till utbildningar inom vård och omsorg. peter westlund är docent, författare och föreläsare med lång erfarenhet av äldreomsorgsfrågor, särskilt inom det salutogena förhållningssättet. Han har själv eller i samarbete med andra skrivit ett tiotal böcker och rapporter om den salutogena äldreomsorgen.

ISBN 978-91-7205-784-5

9

789172 057845

att vända en verksamhet peter westlund

Hur ser det goda äldreboendet ut, där vi kan upprätthålla vår hälsa och livskvalitet livet ut?

peter westlund

Att vända en verksamhet från en patogen till en salutogen äldreomsorg

© 2015 Författaren och Gothia Fortbildning AB ISBN: 978-91-7205-784-5 Redaktör: Eva Sundmyr Omslag: Catharina Ekström Grafisk form: Harnäs Text och Grafisk Form AB Första upplagan, första tryckningen Tryck: Baltoprint, Litauen 2015 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm.

Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande.

Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se

Innehåll

Förord 5

1.

Välkommen till Lillgården 14

Inledning 7

2. Uppdraget 16

3. Ledarskapet 27 4.

5.

Känsla av sammanhang 33

Uppdraget omtolkas 46

6. Koncepten 57 7.

8.

9.

10.

11.

Frihet inom ramverk 75

Svänghjulet och epidemin 84 Fem aspekter av att bo 92 Salutogena verktyg 114

På väg mot framtiden 123 Bilagor 131 Noter 140

Litteratur 148

Förord Aaron Antonovsky (1923–1994) forskade inte om äldreomsorg och än mindre om särskilda boenden för äldre.Trots detta är hans forskning högst relevant för svensk äldreomsorg och för dem som lever med stora funktionsnedsättningar till följd av åldrande, skador eller kronisk sjukdom. Och det kommer sig av att hans forskningsfråga handlade om hur vi kan upprätthålla hälsa, även när vi är utsatta för svåra belastningar. Det var Bengt och Birgit som övertygade mig om detta. Jag mötte dem på allaktivitetshuset Loket i Emmaboda för snart femton år sedan. De levde fullvärdiga liv, trots skador och sjukdomar. Bengt var förlamad i armar och ben efter en olycka, men till sinnet fullt klar. Med Birgit var det tvärtom. Hon hade stora svårigheter med minnet men en fullt frisk kropp.

Under drygt ett år förändrades deras liv två gånger om. Först gick livet förlorat och sedan kom det tillbaka till dem. Det var som om de funnit motståndskrafter och hälsa i upplevelsen av ett nytt sammanhang. De återvann sin identitet och hälsa, nästan mirakulöst, genom förändringar i boendet och bemötandet. Det var omöjligt att inte lägga märke till de krafter som bröt ner och byggde upp dem. Bengt och Birgit blev mina guider till ett salutogent arbets- och förhållningssätt tillsammans med Britt-Marie Claesson, som var chef för Bjurbäcksgatans äldreboende och allaktivitetshuset Loket. Jag följde de tre nästan dagligen under en tid och samtalade med Britt-Marie under flera år fram till hennes död 2013. Vi bråkade oss fram till den ena lärdomen efter den andra.

Efter mötena med Bengt, Birgit och Britt-Marie har jag själv eller tillsammans med andra skrivit ett tiotal böcker om möjlig-

5

heterna att praktisera ett salutogent arbetssätt i äldreomsorgen.

Att vända en verksamhet är min sista bok i serien om en salutogen äldreomsorg. De som följt mig genom åren hävdar att jag med denna bok har tagit ett stort steg mot tydlighet och konkretion.

Några talar till och med om ett genombrott för det salutogena perspektivet i äldreomsorgen. Sådant kan jag inte bedöma. Men ett vet jag och det är att många tankar föll på plats för mig i takt med att jag lärde känna äldreboendet Lillgården i Skurup, dess personal och chef.

Min förhoppning är att jag har lyckats förmedla åtminstone något av alla de insikter, kunskaper och erfarenheter som kommit till mig under de månader jag arbetat med Att vända en verksam­ het. Boken skrevs under några sommarmånader. Vädret tillät mig att sitta utomhus under ett stort parasoll, med datorn och underlagen på bordet. När orden och inspirationen sinade svalkade jag mig med ett dopp i sjön och tog en promenad för att tänka över vad jag just skrivit – och ämnade skriva. Det var en fin tid.

När hösten kom var det andras tur att ta vid. Jag skickade i väg mitt manus för synpunkter. Och de kom i en strid ström från Alma Hadzimahutovic, Andrea Freidenvall, Cecilia Grefve, Christel Klang, Christel Åberg, Elin Gloppestad, Elisabet Spjuth, Eva Sundmyr, Ewa Karlsson, Gerd Österling, Gunilla Olsson, Gunnar Lindberg, Inger du Rietz, Iréne Hansson, Monica Berglund, Stig Persson, Susanna Wahlberg och Åsa Lundin. Med er hjälp har jag gjort utvikningar, strykningar, förändrat, förtydligat och förbättrat texten. Bättre än så här förmår jag inte och det ska ingen annan lastas för. Ansvaret för eventuella fel och brister är mitt och bara mitt. Detta gäller dock inte bokens förtjänster.

Dem vill jag i mångt och mycket tillskriva Elin Gloppestad.

Skäresjön i oktober 2014 Peter Westlund 6

Inledning Att vända en verksamhet är till sitt omfång en liten bok om en stor och angelägen fråga: Vad kännetecknar ett salutogent (hälsofrämjande) äldreboende? Och än mer bestämt: Hur vänder man en verksamhet och ställer om ett boende från vad det har varit till ett salutogent äldreboende? Det är frågor som jag har brottats med under många år. För att finna svar har jag samtalat med många kloka människor, prövat idéer, påtagit mig uppdrag som konsult och handledare, men också gjort studiebesök såväl inom landet som utomlands samt läst vad jag lyckats komma över av relevanta böcker och artiklar. Allteftersom tiden gått har jag lärt mig mer och mer. Förhoppningsvis har jag blivit klokare. Det innebär nu inte att jag kommit på hur man ska göra. Snarare är det så att svaret är undflyende. Ingen säger sig ha kommit ända fram, flera menar sig dock ha kommit långt. Möjligen är det så att föreställningen om ett salutogent äldreboende är ”horisontisk” och förflyttar sig allteftersom vi tar steg framåt. Alternativt asymptotisk. Man kan komma nära, men aldrig ända fram. Och man kan stupa längs vägen och behöva ta nya tag. Kanske till och med börja om. Somliga väljer att se det goda äldreboendet som en process av ständiga förbättringar.

Det hindrar nu inte att ett och annat äldreboende uppmärksammas och prisas för vad de faktiskt har åstadkommit. År 2013 erhöll Lillgården i Skurup Tidningen Äldreomsorgs värde­grundspris.

Priset mottogs av två undersköterskor och så här motiverades utnämningen:

Mottagarna av värdegrundspriset personifierar genom sitt o­­svik­liga engagemang och sin inlevelseförmåga Lillgårdens ut­­ 7

vecklingsresa som manifesterar att det är fullt möjligt att för­ ändra ett traditionellt arbets- och förhållningssätt.

De båda undersköterskorna åskådliggör på ett mycket klargöran­ de sätt hur ett salutogent perspektiv, omsatt i praktiken, skapar en miljö som vänder upp och ner på det institutionella tänkan­ det. Utvecklingsresan har förändrat personalens yrkesstatus och framförallt stärkt omsorgstagarnas ställning i sin egen omsorg och vård.

Förhållningssättet genomsyras av att alla ska få åldras med vär­ dighet, vara sedda och självständigt få forma sitt vardagsliv. En gemensam värdegrund som omfattas av alla bildar plattform för arbetet.

Priset utdelades av äldreomsorgsministern och på Lillgården blev det kalas för boende och personal med besök av lokaltidningarna.

Det hör inte till vanligheterna att ett äldreboende får positiv uppmärksamhet utanför gruppen av professionella. Så var det dock i det här fallet. Och inte nog med det. Lillgården har utvecklats till ett äldreboende som tar emot studiebesök och omnämns i fackpress. Vad – mera exakt – som föranledde priset, uppmärksamheten och studiebesöken kände jag vid den här tiden inte till.

Och när jag fick frågan om jag kunde ge tips på en utvärderare, blev jag än mer nyfiken.

Det är numera vanligt att det ena äldreboendet efter det andra byggs om och blir alltmer hemlikt och att de boende får en egen lägenhet, som de möblerar tillsammans med anhöriga. Och ytterligt få äldre tvingas i dag dela rum med en annan person, som de inte valt att dela rum med. Problemet är snarast det omvända.

Det är svårt att finna lägenheter för par som vill bo tillsammans på ett äldreboende. Även arbetssättet har förändrats. Inte ovanligt är att kommuner, organisationer och boenden antar en salu8

togen policy.­Samtidigt finns många institutionsliknande drag kvar såsom att boendet är slutet gentemot omvärlden utan att nödvändigtvis vara låst, att de boende tvingas till någon form av gemenskap med varandra, att de allmänna utrymmena inte alltid är hemlika och att personalens scheman tillsammans med måltiderna formar en tidsstruktur för de boende (1). Till det institutionslika hör också föreställningen att äldreboendet ska tillgodose samtliga behov hos de boende; att de egentligen inte ska behöva lämna äldreboendet för att få sina behov tillgodosedda.

På Lillgården, liksom på andra äldreboenden i landet, bor gam la och svårt sjuka människor med stora funktionsnedsättningar.

Där har de samlats till följd av de personliga resurser de förlorat.

I blickpunkten hamnar gärna sådant de inte längre kan och allt som gått förlorat. Under en studieresa till Nederländerna besökte jag och mina medresenärer några äldreboenden som drivs av stiftelsen Humanitas. Där fick vi ett namn på detta fenomen. Det var pappan till Humanitas direktör som talat om för sin son att han borde undvika att skapa eländesöar, misery islands. Får vi tro Humanitas är det nödvändigt att uppmärksamheten förskjuts från sjukdom och funktionsnedsättning till de glädjeämnen som fortfarande finns kvar. För att poängtera detta använder stiftelsen några slogans. En av dem lyder: Do not take care of people, but take care that they take care of themselves. (Fritt översatt ungefär: Ta inte hand om människor, men måna om att de tar hand om sig själva.) En annan slogan lyder: Too much care is worse than too little care. (För mycket omsorg är värre än för lite.) Jag såg tydliga likheter med det salutogena perspektivet, vilket de dock aldrig hört talas om.

Sak samma hände under en studieresa till USA. Det var som om det salutogena perspektivet utgjorde ett slags paraply under vilket man kan samla ett flertal snarlika idéer (2).

För egen del är jag sedan lång tid tillbaka intresserad av att finna ut på vilket sätt och hur ett äldreboende kan vara stödjande 9

och bidra till att äldre personer kan upprätthålla sin hälsa, även när de är utsatta för kroniska sjukdomar, funktionsnedsättningar och andra förluster. Det är den salutogena frågan som kommer tillbaka: hur vi kan upprätthålla hälsa när vi är utsatta för mycket svåra påfrestningar. Jag ska inte sticka under stol med att jag delar Humanitas åsikt, att det inte finns mycket att bota hos dem som bor i ett äldreboende och att ett patogent fokus kan bidra till att sprida en negativ atmosfär. Det hävdade för övrigt även Aaron Antonovsky (3). Men jag vet också att det finns många inom sjukvården som har prövat att omsätta de salutogena idéerna i praktiken. Flera av dem har jag samarbetat med.

En av mina samarbetspartners är Monica Berglund, legitimerad sjuksköterska och direktör vid Tre Stiftelser i Göteborg. Monica är ansvarig för tre äldreboenden och har nyligen utkommit med en bok på Gothia Fortbildning: Salutogent äldreboende. Om Tre Stiftelsers utvecklingsresa. Strategin som Tre Stiftelser tillämpar är i vissa avseenden helt annorlunda än den väg som Lillgården har valt. I vilken mån detta kan förklaras av att verksamhetschefen på Lillgården hör hemma i social omsorg och inte omvårdnad vill jag låta vara osagt. Det finns många andra tänkbara förklaringar.

Intressant är dock att Tre Stiftelser arbetar med en utbudsstyrd sjukvård och sjuksköterskor som handledare av undersköterskor, medan Lillgården arbetar med en efterfrågestyrd sjukvård och processledare – undersköterskor som förebilder för undersköterskor. Intressant är också att både Lillgården och Tre Stiftelser har satsat stort på meningsfullhet, måltiden och aktiviteter. I det ena fallet byggs aktiviteter främst med hjälp av studieförbund och kulturkompetent personal. I det andra genom en ändrad arbetsordning och internt, under ledning av undersköterskorna.

Utvecklingsarbetet på Tre Stiftelser har i mångt och mycket haft huset och inte de enskilda enheterna som bas för det salutogena arbetssättet, medan Lillgården har byggt upp sitt salutogena 10

arbetssätt med enheten som bas. På Tre Stiftelser skiljer man tydligt mellan boendet och vardagslivet genom att använda begreppet bostadsgrupp. På Lillgården arbetar man som om varje enhet var en gruppbostad (4). En bostadsgrupp består av ett antal bostäder till vilka det finns kopplat gemensamma utrymmen som komplement till de individuella utrymmena. En gruppbostad har individuella bostadsdelar, men viktigast är det gemensamma köket, matplatsen och det gemensamma vardagsrummet. I gruppbostaden, men inte i bostadsgruppen, delar de boende vardagsliv med varandra.

Andra skillnader handlar om att Lillgården har arbetat oerhört aktivt med värdefrågor, skaffat sig en gemensam värdegrund och styr med värden. Tre Stiftelser står på sätt och vis inför att börja arbeta med värdestyrning. Deras resa började med maten, måltiden, trädgården och kulturaktiviteter. Enkelt uttryckt skulle man kunna hävda att de följt mer av en ”Top Down”-modell, medan Lillgården använt en ”Bottom Up”-strategi. Båda vägarna tycks vara farbara och innebära både för- och nackdelar. Tre Stiftelsers resa är skriven. Här följer ett försök att skildra Lillgårdens utvecklingsresa, med ledning av den dokumentation som finns i form av verksamhetsberättelser och interna skrivelser. Jag har också intervjuat ett tjugotal personer, enskilt eller i grupp, samt följt arbetet som deltagande observatör från morgon till kväll med övernattning i huset. Jag har delat måltider och aktiviteter med de boende och tagit del av deras vardagsliv. Men jag har inte gjort någon utvärdering vare sig av arbetssättet, organisationen eller i vilken mån de har lyckats med sitt utvecklingsarbete.

Min ambition har varit mer blygsam än så. Jag har helt enkelt velat förstå hur de har gått till väga och vad som har styrt deras tänkande och handlande. Men också vad de kunde ha gjort. Man skulle möjligen kunna hävda att jag har skapat en berättelse om Lillgårdens väg från ett patogent sjukhem till ett salutogent äldre­ boende. Och jag har låtit praktikerna pröva riktigheten av min 11

skrivning. Men jag har också hängt upp berättelsen på ett antal teoretiska krokar och låtit dessa vara vägledande. Dessa krokar handlar dels om hur bra företag utvecklas till mästarföretag, dels om hur förloppen ser ut när riktigt bra företag går in i en nedgångsspiral för att slutgiltigt gå under. Men också om att vissa utvecklingsförlopp kräver ett långt uppbyggnadsskede, medan andra kan gå med en väldig fart, närmast som en epidemi. Jag har även använt mig av olika modeller för att styra och leda personal, vad vi lägger in i verbet att bo och naturligtvis vad som avses med ett salutogent arbets- och förhållningssätt. Men mest har jag skrivit för att förstå. Mitt uppdrag är självpåtaget och egenfinansierat både vad gäller arbetstid och omkostnader. Jag är tacksam för att Lillgårdens ledning och personal har tagit emot mig och låtit mig göra som jag har velat. Men också för de svar jag fått.

Framställningen är disponerad på så vis att jag i nästa kapitel presenterar några data om Lillgården. Så följer en genomgång av utvecklingsuppdraget och ledarskapet. Därefter gör jag en utvikning till det salutogena arbetssättet och Kasam-teorin, för att därefter gå in på hur uppdraget kom att omtolkas. Kapitel 6 handlar om de koncept och förebilder för arbetet som Lillgården använder sig av. Kapitel 7 handlar om att styra med frihet inom ramverk, och i kapitel 8 prövar jag att beskriva utvecklingsprocessen utifrån två helt olika teorier. Sedan diskuteras den viktiga frågan vad det innebär att bo i ett salutogent äldreboende. Framställningen avslutas med att vi tittar in en salutogen verktygslåda och frågar oss varthän Lillgården är på väg – hur dess framtid ser ut.

Boken omfattar 11 kapitel. I bilagor redovisas utvecklingsarbetets kronologi, Tre Stiftelsers måltidskoncept och ett förslag till presentation av ett salutogent äldreboende.

Av praktiska skäl omnämner jag konsekvent undersköterskan som hon. Samtliga undersköterskor på Lillgården är dock inte kvinnor, varför jag ber männen och läsarna ha överseende med 12

mitt språkbruk. Sak samma gäller kontaktmannaskapet. Jag har valt bort ordet kontaktman till förmån för ordet kontaktperson.

Och skälet är pragmatiskt. Det är så man säger, trots att begreppet kontaktperson refererar till en insats enligt socialtjänstlagen.

På förslag är begreppet kontaktpersonal, men det har inte tagits i bruk och kontaktman har sina komplikationer när i stort sett all personal är kvinnor. Så ha överseende med undersköterskan som hon och begreppet kontaktperson.

13

1. Välkommen till Lillgården Lillgården är ett äldreboende i Skurups kommun med 37 lägenheter. Här bor och arbetar 75 personer. Lillgården består av fyra enheter, varav en för personer med demenssjukdom. Utöver dessa enheter finns ett korttidsboende med sex lägenheter. Även hemtjänsten har sina lokaler i huset.

Lillgården, som ligger i utkanten av Skurups tätort, byggdes 1910 och byggdes ut 1967. Därefter har huset renoverats vid ett flertal tillfällen, bland annat 1995. Huset är byggt i två våningar.

På varje våning finns två enheter: Marklyckan och Nypongränd respektive Blåsippegränd och Vallmogränd. På bottenvåningen finns även korttidsboendet Gullvivegränd.

Lillgården är samlokaliserad med kommunens hälso- och sjukvårdsorganisation, som har sitt kontor i ett angränsande hus. Där finns sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. På andra sidan om Lillgården finns en vårdcentral med läkare, som ansvarar för de boendes medicinska insatser.

De boende på Lillgården hyr en lägenhet om 28 kvm med eget pentry och badrum. De har också tillgång till gemensamhets­ utrymmen. På varje enhet finns ett gemensamt kök och vardagsrum samt en uteplats. Mat levereras från restaurang Rutger, som är grundskolans matsal.

Personalen består av 37 undersköterskor, en lokalvårdare och en vaktmästare, som delas med två trygghetsboenden. För vaktmästarsysslor som rör fastighet och utemiljö svarar fastighetsägaren. Bemanningen uppgår under dagtid till 0,61 årsarbetare utom på demensenheten, där den uppgår till 0,71 årsarbetare. Nattetid arbetar tre undersköterskor, en per våningsplan samt en tredje

14

med tillsynsansvar över demensenheten. Hälso- och sjukvården arbetar konsultativt.

Enhetschefen har sitt kontor på bottenplanet i huset. Där finns också Träffpunkten, caféet, hemtjänstens lokaler och ett personalrum. Till huset hör en stor trädgård.

Enhetschefen ansvarar förutom för äldreboendet också för korttidsboendet och de två trygghetsboendena. Till uppdraget hör dessutom att vara boendesamordnare och verkställa samtliga beslut i kommunen om särskilt boende och korttidsboende.

Till sin hjälp har verksamhetschefen följande stödtjänster: • Fyra processledare. Uppdraget är tidsbegränsat och utförs inom ramen för ordinarie tjänst som undersköterska. Uppdraget beräknas till 15 procent av heltid.

• En samordnare (undersköterska) på 20 procent av heltid.

• En administratör (undersköterska) på 80 procent av heltid.

• Två aktivitetsledare på 25 respektive 20 procent av heltid.

15

I dag byggs allt fler äldreboenden om och blir mer hemlika. Även arbetssättet förändras och många kommuner, organisationer och boenden antar ett salutogent förhållningssätt.

Men vad kännetecknar ett sådant förhållningssätt? Och hur ställer man om ett traditionellt äldreboende till ett salutogent äldreboende?

Att vända en verksamhet beskriver hur en sådan omställning kan gå till. Vi får följa Lillgården, ett äldreboende i Skurups kommun, och dess utveckling från ett patogent sjukhem till ett salutogent äldreboende. År 2013 erhöll Lillgården Tidningen Äldreomsorgs värdegrundspris för sitt framgångsrika förändringsarbete.

Att vända en verksamhet riktar sig till såväl yrkesverksamma och beslutsfattare inom äldreomsorgen som till utbildningar inom vård och omsorg. peter westlund är docent, författare och föreläsare med lång erfarenhet av äldreomsorgsfrågor, särskilt inom det salutogena förhållningssättet. Han har själv eller i samarbete med andra skrivit ett tiotal böcker och rapporter om den salutogena äldreomsorgen.

ISBN 978-91-7205-784-5

9

789172 057845

att vända en verksamhet peter westlund

Hur ser det goda äldreboendet ut, där vi kan upprätthålla vår hälsa och livskvalitet livet ut?

peter westlund

Att vända en verksamhet från en patogen till en salutogen äldreomsorg