Page 1

Anna Holmstrรถm Degerman

Fegisen


www.opal.se

Text © Anna Holmström Degerman, 2008 Illustrationer © Johanna Öst, 2008 Bokförlaget Opal AB, Bromma ISBN: 978-91-7299-298-6 Printed in Estonia, 2008


Anna Holmstrรถm Degerman

Fegisen

Illustrationer av Johanna ร–st

OPAL


Fegisen – Kom igen, Nicke! Hoppa då! Niklas huttrar i den svala luften. Han tittar ner mot den mörka vattenytan och ryser. Det är väldigt högt och vattnet ser väldigt kallt ut. Han hör hur Jocke fnyser och frustar där han simmar. Det är lätt för honom! Han som alltid vinner alla simtävlingar och är bra på att dyka. Niklas har aldrig hoppat från tornet på badplatsen förut. Han är lite rädd för höjder. Alla killar i klassen är där nere. Alla har hoppat utom Niklas. De har bestämt att alla ska hoppa från tornet den här sista veckan innan sommarlovet. – Men alltså! Va e´re? Törs du inte? Jocke låter hånfull och skrattar elakt. Niklas fryser allt mer. Det känns som om hopptornet är lika högt som Eiffeltornet i Paris. Han kan helt enkelt inte hoppa. Aldrig i livet. De får säga vad de vill men han gör det absolut inte. Sakta vänder han sig om och går tillbaka mot stegen för att klättra ner. – Men kolla! Vilken fegis, skriker Jocke och alla skrattar. Niklas klättrar snabbt nerför stegen och springer förbi de andra. Han hoppar i jeansen och tröjan och slänger sig upp på sin cykel. Han vill bort därifrån så fort som möjligt. Bort från alla taskiga 5


6


kommentarer och skratt. Han cyklar i full fart och är snart alldeles svettig. Det är skönt för han frös otroligt mycket där han stod på hopptornet. I vanliga fall tar det tio minuter att cykla från stora vägen och ner till badplatsen. Nu cyklar han på sex minuter blankt. Det går ännu fortare när han lämnat grusvägen och har slät asfalt under däcken. Det är ingen som följer efter honom men han kan fortfarande höra Jockes ord ”vilken fegis”. De orden finns inne i huvudet och de svider. Det här kommer de aldrig att låta honom glömma. Han ångrar att han alls följde med. Det hade varit mycket bättre om han stannat hemma i stället. Men han hade trott att han skulle våga hoppa. Han kom inte ihåg att det var så högt eller att vattnet var så kallt. Nu kommer han aldrig att glömma det. – Niklas! Rösten kommer så oväntat att han vinglar till och nästan ramlar. Han bromsar in cykeln bara några hus ifrån sitt eget. – Men vad har hänt? Du ser ju helt vild ut! Jossan står på vägen utanför sitt hus och ser förvånat på honom. Jossan och Niklas har känt varandra hela livet ungefär. De har alltid varit bästa kompisar och kunnat prata om allt. – Jag är en fegis, säger Niklas. Orden kommer farande innan han hunnit tänka. – Är du väl inte! 7


– Jorå! – Säger vem? – Jocke. – Äh, han, fnyser Jossan. Niklas berättar allt som hände på badplatsen medan de går den sista biten hem till honom. – Jamen, du vet väl hur Jocke är! Bry dig inte! Jag tycker i alla fall att det var smart att inte hoppa. Tänk om du hade fått kramp! Det är faktiskt skitkallt i vattnet ännu och att hoppa i om man inte måste är bara korkat. Det känns alltid bra att prata med Jossan. Vilken tur att han träffade henne just nu. Det lyser i köksfönstret hemma och Niklas ser att mamma sitter böjd över en bok vid matbordet. Hon läser jämt. Niklas tycker också om att läsa ibland. Men inte precis hela tiden som mamma gör. Jossan och Niklas kliver in i hallen. Pappa är hemma för hans skor står parkerade mitt på golvet. Den ena framför den andra som om skorna fortsatt några steg framåt efter att han tagit av dem. – Hallå! Jag är hemma! – Jag är i köket, ropar mamma. – Jossan! Vad trevligt! Pappa dyker upp från det håll skorna tycks vara på väg åt. Vardagsrummet eller kontoret antagligen. – Jag och mamma har precis fikat. Vill ni ha? 8


Niklas tittar på Jossan som nickar ivrigt. Hon älskar pappas kanelbullar. – Teet är fortfarande varmt, ropar mamma från köket. Hon kommer ut i hallen med boken under armen och ler glatt. – Hej Jossan! Jag går ut så får ni vara i fred, säger hon och drar med sig pappa mot vardagsrummet. Niklas och Jossan går in i köket och hjälps åt att duka fram koppar. På bordet står en stor korg med bullar och ett litet fat med mammas torra skorpor. Ett lätt val. – Du fattar att de aldrig kommer att låta mig glömma det här, va? säger Niklas och blåser på teet. Han oroar sig för skolan i morgon. Då har nog Jocke skvallrat för alla han känner. Jossan slickar av ett bullpapper och ser på Niklas. – Jocke är en idiot men vi ska nog komma på något, säger hon och smackar belåtet. Niklas tänker att det är nog inte så mycket de kan göra. Bara stå ut tills Jocke hittat någon annan att retas med. Men det säger han inte till Jossan.

9


Utmaningen – Den här boken ska ni inte läsa om ni har lätt för att bli mörkrädda, säger bibliotekarien och skrattar. Niklas kollar på Jocke som sitter snett framför honom och gäspar. När han ser att Niklas tittar på honom börjar han låta som en höna. Han har alltså inte glömt hopptornet. – Jocke! Majjen ser arg ut och spänner blicken i Jocke. Bibliotekarien hostar till och fortsätter prata om nästa bok. Det är ganska spännande när hon berättar och ibland har Niklas lånat böcker som hon har tipsat om. Jossan älskar att läsa och gillar när det är boktips på biblioteket. Niklas rycker till när ett sudd träffar honom på kinden. – Jocke! Jag såg det där, säger majjen, antingen skärper du dig eller så får du gå ut och sätta dig och läsa. – Lägg av Jocke! Ha´ru damp eller? fräser Sofia. Jocke reser sig så häftigt att stolen ramlar i golvet. Han rusar ut och smäller igen dörren efter sig. Majjen suckar och tittar på bibliotekarien innan han reser sig och följer efter. Hon fortsätter att prata om boken hon håller i handen. Hon är ganska van. 10


Niklas och Jossan tittar på varandra. De tänker samma sak. Nu blir det ännu värre. Efter boktipset är det fri läsning i klassrummet. Jocke sitter i ett hörn för sig själv. Han ser arg och livsfarlig ut. Niklas försöker koncentrera sig på sin bok. Den handlar om en kille som har en pappa som är polis. Han blir skjuten i början av boken och det är ganska spännande. – Jag har läst den där, viskar Jossan, den är skitbra. Niklas kan inte låta bli att oroa sig för rasten. Han kollar klockan då och då och han vill inte att det ska ringa ut. I vanliga fall längtar han efter rast men nu skulle lektionen gärna få fortsätta i evighet. Det gör den såklart inte. Niklas och Jossan kommer sist ut ur klass­ rummet. Sakta klär de på sig. Det är uterast så de kan inte stanna kvar i korridoren eller gå upp till biblioteket. På tiorasten ska alla vara ute. För så är det bestämt. – Men kolla där! Det första de hör på skolgården är Jockes röst. – Har man sett! Är det inte fegisen som kommer där med sin tjej! – Lägg av, Jocke, fräser Jossan och blir röd om kinderna. Han har samlat ett litet gäng killar omkring sig och de skrattar. Några av dem var med vid hopp­ tornet. De andra har Jocke berättat för om fegisen. 11


– Oj, oj, oj bits du också eller skäller du bara? flinar Jocke. – Låt bli henne, säger Niklas. – Vilken hjälte, fnyser Jocke och alla skrattar. Fler har samlats för att kolla vad som är på gång och snart är halva skolan på plats. – Ni skulle bara ha sett! Han stod där högst upp och darrade. Vi trodde han skulle kissa på sig! Sen sprang han iväg som om han var jagad av monster. Jocke är i högform och berättar för alla som vill höra om Niklas livs hemskaste ögonblick. Niklas skäms och rodnar men vet inte vad han ska säga. Han bara står där och hör Jocke prata, som om det handlar om någon annan. Jocke avslutar sin föreställning med att springa runt och låta som en rädd höna. – Nå vad säger du, Jossan? Visste du att din kille var en sådan fegis? Jocke ställer sig framför Jossan med armarna i kors över magen och flinar. Hon står kvar helt lugnt men säger inte ett ord. Hon stirrar Jocke rakt i ögonen tills han börjar skruva på sig och tittar bort. Snart är det alldeles tyst. Ingen säger något men alla tittar på Jossan och väntar på vad som ska hända nu. – Niklas är inte feg! Han och jag ska faktiskt sova över i spökhuset i natt, säger hon till slut. 12


Niklas tror att han hört fel. Vad är det hon säger? Han har väl aldrig sagt något sånt. Först säger ingen någonting. Inte ens Jocke som bara stirrar. Det är så tyst att man kan höra en knappnål falla. Alla är rädda för spökhuset utanför stan. Det går hemska historier om mord och annat som hänt där. Alla vet att det spökar och ingen skulle frivilligt sova över där. Bara en galning skulle komma på något sånt. – Ni är alla hjärtligt välkomna att hälsa på oss där ikväll. Särskilt du Jocke, fortsätter Jossan kaxigt. Jocke fnyser ilsket. – Det kan du lita på att jag ska! Klockan ringer och alla börjar gå därifrån. Nästa lektion är engelska. – Du är inte klok! Varför sa du sådär? viskar Niklas när de går bort från skolgården. – Jag kom inte på nåt bättre. Jossan ser lite orolig ut nu när de andra inte är i närheten. – Förresten så tror jag inte på spöken. – Det gör inte jag heller, svarar Niklas men det är inte riktigt sant. Man kan ju inte vara rädd för något man inte tror på. Och lite rädd är han men nu finns det inget val längre. Han måste göra det här vare sig han vågar eller inte. 13


När Niklas inte vågar hoppa från hopptornet kallas han för fegis. Han är säker på att de andra i klassen aldrig kommer att glömma det. Då har hans kompis J­ ossan en idé. Det gäller att göra något som ser så farligt ut att ingen annan vågar. De ska sova över i ett övergivet hus i skogen. Under nattens gång dyker plötsligt en ny, verklig fara upp och Niklas tvingas visa att han inte är en fegis …

Med illustrationer av Johanna Öst

ISBN: 978-91-7299-298-6

9789172992986  

Fegisen Anna Holmström Degerman www.opal.se Text © Anna Holmström Degerman, 2008 Illustrationer © Johanna Öst, 2008 Bokförlaget Opal AB, Bro...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you