9789170852985

»Boken är mättad med livsvisdom … Även om språket är enkelt kräver boken tid och eftertanke och väcker mycket som läsaren behöver bearbeta. Tommy Hellsten har åstadkommit en trovärdig syntes av psykologiskterapeutisk kunskap, erfarenheter från aa-rörelsen och kristen tro.« bibliotekstjänst Tommy Hellsten visar i den här boken att livets stora visdomar och sanningar ofta är paradoxala. Spänningen mellan motsatser är det som livet använder sig av för att skapa något nytt. Här bjuds läsaren in i den process som författaren själv varit i under mer än tjugo år och utmanar läsaren att också återupptäcka den rikedom som finns i den kristna tron, men som i vår kultur ofta skymts av religiös och from retorik.

Tommy Hellsten är terapeut, teolog och en uppskattad föreläsare både i Sverige och i Finland, där han är bosatt. Andra böcker av Tommy Hellsten är Flodhästen i vardagsrummet, Flodhästen på arbetsplatsen, Barn av livet, Föräldraskap, Med människan, Är det försent att förändras? och Förändring.

sverige

Ju mindre du gör.indd 1

finland

tommy hellsten Ju mindre du gör desto mer får du gjort

O

m jag nu inte vill leva mitt liv med jäkt i bagaget?

Om jag vill leva mitt liv i min egen takt där det finns gott om utrymme för nära och kära, hur gör jag då? Kanske visar oss Hellsten vägen dit, en inre resa där livets paradoxer blir nycklar till en större förståelse av våra liv.« nerven, Landstingets personaltidning, kalmar

Ju mindre du gör desto mer får du gjort Om livets paradoxer

cordia 2011-09-20 16:35

Ju mindre du gĂśr desto mer fĂĽr du gjort

Ju mindre du gĂśr desto mer fĂĽr du gjort Om livets paradoxer

Första pocketupplagan, sjunde tryckningen © 2001 Tommy Hellsten och Fontana Media © 2004 (pocketupplagan) Tommy Hellsten och Cordia (Verbum Förlag ab) Verbum Förlag Box 22543 • 104 22 Stockholm • Tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

Utgiven i samarbete med: Fontana Media Mannerheimvägen 16 a 9 • 001 00 Helsingfors, tel 09-612 615 30 • fax 09-612 615 55 www.fontanamedia.fi Originalets titel: Saat sen mistä luovut – elämän paradoksit Översättning: Dan Kronqvist Omslag: Jens Magnusson Grafisk form: Margareta Brisell Axelsson Tryck: UAB PRINT-IT, Litauen 2013 isbn isbn

978-91-7085-298-5 (Sverige) 978-951-550-759-4 (Finland)

Innehåll

7. . . . . . . Till läsaren 9. . . . . . . Om paradoxer 17. . . . . . . Ödmjukhet – styrka i svagheten 35. . . . . . . Söker du trygghet – lev farligt 71. . . . . . . Du får det du är beredd att avstå ifrån 97. . . . . . . Ju mindre du gör, desto mer får du gjort 125. . . . . . Endast ensam kan man vara tillsammans 143. . . . . . Endast tillsammans kan man vara ensam 163. . . . . . Söker du evigheten – lev här och nu 5

Till läsaren

U

tan att det egentligen var meningen blev denna bok något av en sammanfattning eller syntes av alla mina tidigare böcker. Det har tagit mig nästan tio år av mitt liv att strukturera innehållet och ta det till mig, min första bok skrev jag nämligen för tio år sedan. Jag har alltså levt mitt i en intensiv mognads­process. Under den processen har jag framför allt försökt förstå hur allt det jag lärt mig om människans inre i mitt eget terapiarbete hänger ihop med det man i den judisktkristna traditionen redan i årtusenden förstått och undervisat om, detta att vara människa.

Min egen mognadsprocess började egentligen i slutet av 1970-talet, då jag blev djupt besviken på vad kyrkan och den traditionella förkunnelsen undervisade om livet och om att vara människa. I själva verket övergav jag tron och andligheten helt, eftersom jag i min dåvarande livssituation och i min stora personliga nöd inte upplevde att tron kunde ge mig någon hjälp. I stället valde jag en psykologisk infallsvinkel på mig själv – och på mitt förflutna, som jag aldrig tidigare tagit itu med. Jag började möta min smärta, min sorg och allt det som jag hade lämnat bakom mig i barndomen.

Under min inre resa började jag långt senare återse det jag medvetet hade förkastat: andligheten och tron. Men nu hade andligheten en klangbotten i mitt inre. Jag började så småningom förstå att det som jag tidigare gjort när jag hade sökt hjälp i tron i själva verket innebar en flykt från mig själv. Jag utnyttjade tron och andligheten som en tillflykt för att slippa möta allt det skrämmande i mitt inre. Jag försökte hoppa upp i Guds famn och sluta mina ögon för verkligheten. Lyckligtvis var min smärta så outhärdlig att det inte lyckades. Jag föreställde mig att jag övergivit Gud när jag valde att möta mig själv, men i 7

själva verket övergav jag bara den förvrängda bild av Gud som jag själv hade skapat. Insikten om det här ledde till att min tro nu började få en förankring i verkligheten. Genom att möta mig själv insåg jag att jag samtidigt mötte verkligheten. Verkligheten finns alltså inom mig, sanningen finns alltså inom mig, Gud bor alltså i den verklighet som finns inom mig. denna bok är ett anspråkslöst försök att beskriva vad det här betyder. Jag försöker klä det gamla andliga arvet i ord, och jag gör det genom att använda det språk som hjälpte mig att så småningom upptäcka de gamla sanningarna. Jag bjuder in läsaren i en process som jag levt med i mer än tjugo år. Jag bjuder in läsaren i en process som ger en möjlighet till att öppna ögonen för den ofantliga rikedom som finns i den kristna tron, men som i vår kultur ofta skymts av religiös och from retorik. Speciellt riktar jag inbjudan till den läsare som känner motvilja mot den gamla kristna förkunnelsen och begreppsvärlden, och som därför känner att ingenting i kristendomen öppnar sig för honom. Jag hoppas att jag inte gör mig skyldig till att förvanska budskapet trots att jag använder nya ord för att förklara det.

Budskapet i min bok är att människan är en varelse som finner sin verkliga identitet och sitt sanna liv när hon inser att Någon älskar henne. Detta kärlekens mirakel hittar man först när man går med på att möta sin egen svaghet och maktlöshet.

Det finns ingen genväg, utan man får styrka genom svaghet och endast genom svaghet. Det här är orsaken till att jag skriver om paradoxer. Kärnan i hela det kristna budskapet ligger dold bland paradoxala spänningar. Det här är den trånga port som var och en måste gå igenom för att komma in. Jag hoppas att du som läsare rör dig långsamt framåt. Det är inte viktigt att du har läst boken. Det viktiga är att boken läser dig.

Tommy Hellsten 8

m

,

t

Om paradoxer

n n n

m

a

t

h r

u

n 9

Paradoxen är förnuftets djupa bugning inför något större Livet är till för att levas, inte förstås, har någon sagt. Jag är beredd att instämma i det. Det gäller i första hand att leva, först därefter kan vi försöka förstå något av allt det vi varit med om.

Den som gör tvärtom, alltså försöker förstå livet i stället för att leva det, har gjort sitt eget huvud till den högsta auktoriteten.

Det är precis som att hålla livet på en sticka och observera det kritiskt, på betryggande avstånd. Då har huvudet blivit ett hinder för livet. Det har blivit en utväxt som leder människan på villospår, ett gömställe där människan kan iaktta livet vid sidan om, i stället för att själv delta i det och få sina törnar under vägen. Det är meningen att livet skall sätta sina spår. Man skall gå sönder, gå vilse och förundras. Livet är så mycket större än det mänskliga förnuftet. Förnuftet kan varken reglera, dosera eller filtrera livet. Förnuftet måste ha kontakt med någonting större än sig självt, det är en tjänare, inte en herre.

Förnuftet är inte ett verktyg som hjälper oss att lösa livets stora frågor, utan ett redskap för överlevnad. Det hjälper oss att klara livhanken, och i den rollen är det perfekt. Men inför de verkligt stora frågorna skall förnuftet tiga och finkänsligt ställa sig i bakgrunden. De stora frågorna är bland annat de som gäller kärlek och lidande, livets mening och Gud. De gäller också döden och vår egen identitet. Vem är jag egentligen, och hur skall jag förhålla mig till dig, liv? Vad är sanning, sanningen om livet och om mig själv? För att brottas med de här frågorna måste vi hitta andra redskap, andra verktyg, andra infallsvinklar.

Livets djupa visdomar och sanningar är ofta paradoxala. De verkar strida mot allt förnuft och all logik. Livet verkar definiera sig själv som ett mysterium höjt över förnuftets lagbundenheter. Livet uppträder ofta som ett absolut majestät som inte 11

låter sig regeras. Det respekterar inte ens förnuftet, detta det kanske märkligaste fenomenet i skapelsens krona.

När någon av livets sanningar tar paradoxens skepnad skapas en skenbar konflikt, en omöjlighet. Det här är livets sätt att visa på att sanningen inte är något vi kan behärska. Sanningen lever på sina egna villkor och tvekar inte ens inför ett förargat förnuft. Den uppträder suveränt också när den är insnärjd i motsatsförhållanden. Mellan motsatserna föds en spänning, och denna spänning är något som livet använder sig av för att skapa något nytt. Kanske är paradoxen helt enkelt den form sanningen tar när den har bestämt sig för att vara nyskapande?

Inför paradoxen har vi all orsak att förundras. Paradoxerna får oss att stanna upp, stillar oss och skapar djup. Deras inre spänningar öppnar sprickor i förnuftets kontrollsystem, och därför lyssnar vi till dem snarare än vi förstår dem. Den mest fruktbara attityden inför paradoxen är lyssnande, närvaro, förundran och ödmjukhet. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far, säger Jesus när han talar om den helige Ande. Kanske kan man säga detsamma om paradoxerna: de innehåller en vishet som inte kan fängslas. Kristus själv undervisade med hjälp av paradoxer när han sade: ”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist”, eller när han sade: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare”. Han konfronterade människans strävan efter storhet med dess motsats, tjänande och litenhet. Med en sådan undervisning fick han folk att tappa fattningen. Han irriterade och skakade om etablerade tankemodeller. Han förbryllade de visa och lät sig aldrig dras in i lärostrider. Några färdiga svar delade han sällan ut, i stället provocerade han människor till att tänka själva. Han nedlät sig inte till hårklyverier, utan undvek sådant genom att ofta kasta paradoxer i synen på dem som ansåg sig kloka.

Det är just så här som paradoxerna fungerar. De tvingar oss 12

a e s m f l

F

N e f l i v n ä s

r b f f a

V

E s ä l l b

n t i h a -

e

-

n t

h

att tänka. Färdiga svar befriar oss från det obekväma sökandet efter sanning, och därför skapar de skenbar tillfredsställelse, självgodhet och falsk lärdom. Paradoxerna lockar oss däremot med på en resa som kan vara obekväm och kanske kommer att föra oss vilse – eller kanhända är dess uppgift uttryckligen att locka oss att gå vilse?

Förnuftet måste ödmjuka sig för att kunna buga djupt När förnuftet möter en paradoxal sanning stöter det emot sina egna gränser. Det blir förvirrat och tappar kontrollen. Men om förnuftet går med på att ödmjuka sig inför paradoxen omvandlas det till vishet. Vishet är förnuft i förädlad form, det är förnuft i en ödmjukare skepnad. Förnuftet reagerar med en paradox inför visheten. Man kan säga att förnuftet känner en paradox i sitt inre när det möter visheten. Förnuftets djupa bugning inför paradoxen är alltså en bugning inför visheten. Det visa förnuftet ödmjukar sig, och ett av de ställen när detta sker är just i paradoxen.

När förnuftet bugar för visheten hittar det samtidigt sin egen rätta plats. Det sätter sig inte över livet och tillväxten, utan blir i stället en samarbetspartner. En vis människa använder sitt förnuft på rätt sätt, medan en människa som missbrukar sitt förnuft inte är speciellt vis. Ödmjukhet är förnuftets enda rätta attityd till paradoxen, eftersom ödmjukheten leder till vishet.

,

e

Verklig visdom har fler frågor än svar En ödmjuk människa lyssnar mer än hon talar. Därför är hon snabbare att lära sig nya saker än den som är stolt. Den stolta är fullt sysselsatt med att övertyga andra om sin egen förträfflighet, därför har hon inte tid att lyssna. Eftersom hon inte lyssnar kan hon inte öppna sig för nya intryck. Den ödmjuke behöver inte skynda sig att övertyga andra om sin förträfflig13

het, eftersom han redan vet vem han är. Därför har han tid att lyssna, och lär sig samtidigt något nytt. På den väg som leder till vishet lär man sig därför ofrånkomligen lyssnandets konst.

Det här gäller naturligtvis inte alla människor, eftersom långt ifrån alla vandrar den väg som leder till vishet.

Visdom består mer av frågor än av svar. Frågor är dynamiska, de för hela tiden framåt och ger oss styrfart. Paradoxer förvirrar och väcker frågor, och leder därför till vishet. En vis människa förundras oftare än hon ger svar. Den som snabbt försöker ge svar tror att han redan nått målet. Den som förundras är i stället inspirerad av de under han möter på vägen, och befinner sig därför alltid i rörelse.

Paradoxen irriterar den som tror sig veta, men är en vishetens källa för den som vet sig tro. Den är ett slag i ansiktet för den självtillräcklige och förnuftige. För den ödmjuke innebär den tvärtom en möjlighet att lära något nytt. Paradoxerna drar människan med sig upp till en ny nivå av kunskap, en nivå där frågor är viktigare än svar och stilla förundran viktigare än stelnad förnuftighet. Det är en nivå där man når målet genom att gå vilse. Tomas Tranströmer har formulerat det här mycket vackert: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”. För att förstå paradoxerna måste man kunna gå vilse, och man kan inte gå vilse utan att besitta mod. Man måste våga överge tryggheten inne bland de säkra positionerna och lära sig stå ut med den osäkerhet man alltid känner när man kommit vilse. När Kristus förmedlar sina paradoxala sanningar kallar han människan att överge sin självtillräckliga livskontroll. Därigenom bjuder han i själva verket in oss i tryggheten. Han berättar att den enda bestående tryggheten finns djupt inne i människan själv. Dit kan man emellertid inte komma om man inte accepterar den otrygghet man känner när man låter de skyddsstrukturer man själv byggt upp rasa samman. Tryggheten finns bortom otryggheten.

14

B

D r h m t m f s g s

. t

t

h

r

n m

a

e

-

t

Bara den som stannar upp är på väg Denna bok är ett anspråkslöst försök att skildra den gamla paradoxala visdom som finns i andligheten. Nutidens människor har tappat kontakten med den levnadsvisdom som hör ihop med det djupa livet. Vi är en generation utan djup. Vi har brutit förbindelsen till de gamla, de som skapade levnadsvisdomen för att de behövde den. På så sätt har vi samtidigt brutit förbindelsen till vårt eget förflutna. Vi har blivit en generation som dyrkar ungdomen och inte längre ser något värdefullt i det gamla. När vi förlorar kontakten med vårt förflutna tappar vi samtidigt kontakten till den vishet som finns där.

En generation som bryter förbindelsen till sitt förflutna förlorar samtidigt sin framtid. Det här märker man på vårt sätt att förhålla oss till våra barn. Föräldraskapet är inte längre en värderad uppgift. Ingen vill längre ta ansvar för föräldraskapet, så i stället delegeras det till samhället. När vi inte längre har något speciellt att förmedla till nästa generation, ger vi ifrån oss hela föräldraskapet. Det blir överflödigt. Vi lever endast här och nu, som om var dag var den sista. Vi har förpassat de gamlas levnadsvisdom och andlighet till museerna. En konsekvens av det här är att vi också tvingas blunda inför döden. Döden finns inte mer till, vi är evigt unga och därför är det likgiltigt hur vi lever, huvudsaken är att vi trivs och har roligt. Om livet plötsligt känns tomt är det bara ett tecken på att vi behöver mer underhållning. Vi inser inte att det här betyder att livets naturliga inneboende dramatik slängdes ut samtidigt som döden dödförklarades. Genom att förneka döden har vi skapat ett ytligt och innehållslöst liv. Vishet och livserfarenheter finns det inget bruk för eftersom ingen längre dör. Därför förstår vi inte heller något av det trams som de gamla kallade vishet och andlighet.

Med denna bok försöker jag formulera i nya ord, något av det vi håller på att tappa bort. Min avsikt är att hitta ett språk 15

som kan öppna våra ögon och få oss att återse det djup som finns i livet. Det jag tänker på är inga nya sanningar. Jag talar om gamla sanningar, sådana som var verklighet för dem som gick före oss. Sanningarna var kanske inte verklighet för alla, men för många av dem. Den här boken är en inbjudan till ett djupare liv, ett liv där allt är sanning. Ett liv där vi finner vår verkliga identitet, där Gud finns i oss. Jag är medveten om att jag gett mig i kast med något som är praktiskt taget omöjligt.

Jag har själv i åratal kämpat med sådana gamla uttryck som synd, nåd, ”Gud älskar dig”, helighet, själ och liknande uttryck. Jag har känt mig helt ställd inför dem. Jag har till och med hatat dem, eftersom jag har förstått att de innehåller något värdefullt men verkar hålla det för sig själva. De har inte öppnat sig. De har varit envisa musslor som man inte ens kunnat öppna med hammare.

Nu har jag anat något av deras innehåll, åtminstone tillräckligt för att fatta beslutet att inte lämna dem i fred. Forskningsresan fortsätter, och om livet också fortsätter verkar färden förvandlas till en upptäcktsresa. I det djupa livet väntar äventyret, men redan här ställs vi inför den första paradoxen. Äventyret gömmer sig i djupet och öppnar sig bara för den som lär sig vara stilla. Vägen till ett meningsfullt liv går via tystnaden och stillheten. Bara den som stannar upp är på väg. Redan här möts vi av den första paradoxen i denna bok.

Det här är inte en bok för sträckläsning. Snarare bör man stanna upp inför den och lyssna till sitt inre djup. Vi har alla en klangbotten för vishet och djup. Om tiden är den rätta kommer det att börja eka och dåna i oss. Kanske tankarna i boken kan bromsa upp oss så mycket att vi kan påbörja en ny rörelse. Jag syftar på en rörelse neråt, djupt ner, så djupt att vi upptäcker de svindlande höjderna. Kanske den här boken kan bidra till att vi börjar lära oss att blicka inåt, in i det mörker i vårt inre som till slut kommer att blända oss med sitt klara ljus.

16

m

,

r

.

h t -

Ödmjukhet – styrka i svagheten

-

,

g h s

n

e i

17

Vad är svaghet, vad är styrka?

Styrka och svaghet bildar ett motsatspar som verkar innehålla ovanligt mycket av paradoxens dynamiska spänning. Kanske här också finns något av paradoxens hemlighetsfulla visdom?

Döljer det här motsatsparet något av det som, om vi förstår det, leder till en djupare förståelse av livet och samtidigt till ett djupare liv? Håller vår kultur på att förlora förmågan att se något värdefullt i svagheten? Det här är en naturlig slutledning med tanke på hur vi kämpar för att dölja svagheten och idealisera styrkan i alla dess former.

Men vad är egentligen styrka, och vad är svaghet? Är en människa som utstrålar styrka alltid stark, eller kan det vara så att styrkan används för att skyla över svaghet? Finns det med andra ord en sjuk styrka? Kan man insjukna i styrka? Håller vår kultur i själva verket på att insjukna i styrka om den tappar kontakten med svagheten? Är en människa dålig då hon är svag? Finns det svaga människor och starka människor, eller är vi alla innerst inne svaga? Finns det normala och onormala människor? Är styrka avsaknad av svaghet? Föds styrkan genom att man förnekar sin svaghet? Eller är det kanske så att den verkliga styrkan föds ur svagheten, och att den starka är den som försonat sig med sin svaghet? Vad är skillnaden mellan hårdhet och styrka? Vad är skillnaden mellan att acceptera sin svaghet och att känna självömkan, om det nu finns någon skillnad? Kan man gömma sig bakom svagheten så att man slipper ta ansvar för sitt liv och växa i det?

Och vad är i sin tur ödmjukhet? Är det att förringa sig själv? Är jag ödmjuk om jag inte framhäver mig själv, utan i stället håller mig i bakgrunden och låter andra ta för sig av det jag själv egentligen vill ha? Kan en människa veta om att hon är ödmjuk? Kan man bli ödmjuk genom att sträva efter att vara 19

det? Lönar det sig att vara ödmjuk, har ödmjukheten ett marknadsvärde?

Det här är frågor som är en del av vår vardag, även om vi inte alltid är medvetna om dem. Vi vill alla ha framgång, vara intelligenta, vackra och tilldragande. Ingen strävar efter att misslyckas, drabbas av kriser och fastna i återvändsgränder. Vi söker styrka och undviker svaghet eftersom vi föreställer oss att den starke får det han vill ha, medan den svage blir utan.

Det är antagligen inte helt fel att konstatera att problemet med svaghet och styrka är olöst i vårt samhälle. Vi känner inte svaghetens och styrkans sanna natur och värde. Vi står handfallna inför frågor som de här. Vi vet inte riktigt hur vi skall förhålla oss till svagheten i oss själv och andra. Vi ser inget värde i den, och därför har vi byggt en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den.

Människans kärna och skal Frågan om svaghet och styrka är en av de viktigaste i livet, kanske den allra viktigaste. Den har att göra med människans identitet, med frågan om vem en människa egentligen är. Genom detta motsatspar kommer vi fram till frågan om människans kärna och hennes yttre skal. Om det är sant att vår kultur inte kan hantera svaghet, och att den uppfattas som något föraktfullt och skamligt, då måste det vara vårt gemensamma mål att åtminstone se starka ut, även om vi egentligen inte skulle vara det. Det gäller att bygga upp ett skal som skyler över svagheten.

Man kunde alltså tänka sig att ju större svaghet en människa bär på, desto mera övertygande måste det yttre skalet konstrueras. En slutledning av det här kunde vara att ju starkare en människa verkar, desto större är den svaghet hon döljer inombords. En sådan styrka som utvecklats för att dölja svaghet är en sjuk styrka. Det är en styrka utan verklighetsgrund. En män20

a

i

d -

a

-

e

t a

a n r -

niska är inte sann om hon enbart signalerar styrka. En människa är verklig och sann bara när hennes svaghet är ”synlig”.

Vad betyder det då att visa sin svaghet? Det handlar om ödmjukhet. Ödmjukhet är en styrka som inte förnekar svagheten. Man kan till och med säga att ödmjukhet är styrka, just för att den mött svagheten och försonat sig med den. Styrkan har alltså sitt ursprung och sina rötter i svagheten. Därför kan verklig styrka inte uppstå på annat sätt än genom att försonas med svagheten. En ödmjuk människa är en sann människa, en människa som har bekantat sig tillräckligt ingående med sig själv för att hitta sin maktlöshet. Ödmjukhet innebär sinne för det sanna.

Om man noggrant iakttar människor som samlar på sig till exempel makt eller materiell välfärd, märker man hur de ofta genom detta försöker dölja sin egen svaghet. En människa kan kämpa sig upp till en maktposition för att nå en nivå där svagheten inte längre kan nå henne. En hög post och ett stort inflytande försäkrar henne och andra om att hon är utom räckhåll för svagheten. Naturligtvis är makt i sig inte alltid tecken på att man flyr svagheten, men det kan vara så. Likadant verkar det vara med den som klamrar sig fast vid materiella ting och samlar på sig rikedomar. När han blir tillräckligt förmögen har också han nått en position där han är utom räckhåll för svagheten. Också här gäller samma sanning: materiell välfärd är inte automatiskt ett tecken på att en människa döljer sin svaghet, men det kan vara så.

I båda fallen har det yttre skalet byggts för att dölja en svag­ het som finns inombords. Det handlar också om att bygga en fasad, när det intryck som en människa ger blir viktigare än hurdan människan verkligen är. De flesta människor i vår västerländska kultur slösar enorma mängder energi på att ge ett gott intryck av sig själva. Här blir fasaden viktigare än insidan.

Den kan till och med bli så viktig att människan själv upplever 21

att hennes verkliga identitet sitter i fasaden, alltså i det intryck hon gör på andra.

För att bygga upp rätt image försöker vi klä oss enligt senaste mode, synas på de ”rätta” krogarna, umgås med de ”rätta” människorna. Man kan försöka ge ett gott intryck också genom hur man inreder sitt hem, genom att raka benen, gå på solarium och gym, hålla diet, köpa bil, läsa de rätta romanerna, förstora brösten, semestra på den ”hetaste” orten för säsongen eller shoppa där de nyaste trenderna skapas.

När människan vill skapa ett gott intryck av sig själv gör hon det genom att bygga upp en slags positiv representation av sig själv, där all störande kantighet, klumpighet, hjälplöshet, stillöshet och svaghet är bortskalad. Det vi får är en strömlinjeformad version, en variant av sig själv som människan bär med sig för att övertyga sig själv och andra om att hon saknar svaghet.

När hon fått alla övertygade har hon fullmakt att finnas till.

Priset hon måste betala är den ensamhet som kommer sig av att hon aldrig känner verklig närhet till någon annan. Närhet kan nämligen aldrig uppstå där äkthet saknas.

Endast omgiven av kärlek kan man vara svag Svaghet och styrka är alltså egenskaper som hör samman med både människans fasad och hennes innersta. Därför leder de oss rakt på frågan om kärlek. Man kan nämligen inte vara svag om man inte omges av kärlek. Brist på kärlek leder till att det inte känns tryggt att vara svag. Det är detta faktum som är orsaken till att man måste bygga fasader. Ju starkare fasad, desto mindre kärlek. Kan man alltså alltid dra slutsatsen att en människa med en hård fasad lever utan kärlek? Man måste veta hur stor vikt personen i fråga fäster vid sin fasad. Om hela hennes identitet hänger på fasaden, om hon är beroende av den, då lever hon utan kärlek.

22

S

F S k v n o fi s i s i d M h

” -

g

. . t

d e

t

-

s å

Kärleken värnar om svagheten. Kärleken respekterar en människas person så djupt att den låter henne vara den hon är.

Därför blir kärleken inte upprörd över svagheten, utan skapar utrymme också för den. I själva verket är det svagheten som skapar kärleken. Det vet vi alla. En stark och självsäker människa är lätt att frukta, men svår att älska. En svag människa är det däremot lätt att älska, för hennes svaghet väcker vår sympati. Därför väcker också små barn vår kärlek. Deras svaghet är naturlig, och vi känner igen oss själva i den. Naturligtvis finns det också människor som känner förakt för svagheten.

Den som föraktar svagheten hos andra är själv på flykt undan sin egen svaghet. Ju mindre man känner sin egen svaghet, desto större är behovet att döma andra. Mobbning är ett exempel på det här. Mobbaren saknar självkänsla, med andra ord kärlek till sig själv. I stället skaffar han sig självkänsla på andras bekostnad. Han blir längre när han ställer sig på någon annan.

Sanningen avslöjar den falska styrkan Frågan om svaghet och styrka är också en fråga om sanning.

Sanningen avslöjar nämligen den falska styrkan. Den försöker skaka om den fasad som människan själv byggt upp och vill dra fram den verklighet som finns gömd bakom den. Sanningen strävar efter att återföra människan till verkligheten, och en del av den verkligheten är att människan är svag. Det finns inga andra slags människor än svaga människor. En av de stora hemligheterna med att vara människa är att vi finner vår identitet när vi finner vår svaghet. En människa som funnit sin svaghet börjar behöva andra människor. Hon förstår att hon inte klarar sitt liv på egen hand. Ju mer man inser detta, desto djupare inser man betydelsen av att vara beroende av andra.

Man upptäcker sitt beroende genom att inse sin egen maktlöshet. Att vara beroende av andra är i själva verket det samma 23

som att vara beroende av kärlek. Kärleken är den miljö där det är meningen att människan skall leva livet. Kärleken är det landskap där svagheten känner sig hemma.

Om en människa lever i harmoni med sin egen svaghet har hon också ett utvecklat sinne för det sanna. Hon är realist, och anhängare av det sanna med hela sitt väsen. Ödmjukhet är därför en av realistens egenskaper. En ödmjuk människa har alltid båda fötterna stadigt på jorden och är just därför stark.

Den som försöker dölja sin egen svaghet genom att låtsas vara det han inte är, står på lerfötter. Han kan till det yttre verka mäktig, så mäktig att alla tror på honom. Och det är just det som är meningen med hans ståtlighet. Men under den skenbara styrkan döljer sig hans svaghet. Omkring den har han skapat en dimridå som bara den mycket skarpögda kan genomskåda.

Dimridån kan till exempel bestå av lärdom, en stor kunskapsmängd. I det här fallet blir lärdomen ett hinder för vishet. Att veta för mycket kan leda till att ödmjukheten fattas. En lärd människa lär sig inte mer, eftersom hon redan vet allt. Inte heller här är det själva kunskapen som är problemet, utan inställningen till den. Verklig kunskap leder till ödmjukhet när den känner sina gränser. Det sägs att ju mer lärd en människa blir, desto mer vet hon hur litet hon vet. Verklig kunskap gör alltså människan ödmjuk.

Den enda vägen till sanningen går genom accepterandet av svaghet. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”. Så sade han som visste vad som finns i människan. Därför yttrar sig den verkliga styrkan först i en sund medvetenhet om att man är sjuk. ”Sanningen skall göra er fria”, sade han också.

Sanningen befriar den som går med på att möta sin egen svaghet. Sanningen vill få människan att möta sin maktlöshet, där hennes svaghet och hjälplöshet finns. Det är därför sanningen inte bara är befriande utan också smärtsam. Det är svårt att upptäcka sådant i sig själv som man helst inte vill konfronteras 24

K

S o t M ä m n b g o d ö k o a f v b

e k k g d k f h

t

med. Därför behöver vi både kärlek och sanning. Sanningen kan vi inte möta om det inte finns kärlek som skyddar oss när det gör ont att möta sanningen.

r

r

.

a t

d

n ,

v

m .

r

t s

Kärlekslöshet skapar en skamidentitet Svaghet och maktlöshet kan vi alltså bara konfrontera då vi omges av kärlek. Kärleken leder till att människans sanna identitet föds just för att den möjliggör ett möte med svagheten.

Men vi vet alla att kärlekens existens i vår värld långt ifrån är självklar. Man kan kanske säga att det inte finns något vi människor längtar så hett efter som att få leva i kärlek. Men när vi ser på världen, människorna, oss själva, vet vi att vi får bara lite av det vi allra mest längtar efter. Världen är full av grymhet, utnyttjande, krig, plundring, avund och bitterhet. Till och med barnen, som ofta väcker vår kärlek, är föremål för de grymmaste former av kärlekslöshet. Det här förekommer överallt, också i hem som till det yttre ser ”perfekta” ut. Vi är kärlekslösa mot våra barn och våra närmaste, men också mot oss själva. Vi förringar och föraktar oss själva, vi missbrukar alkohol och droger för att må bättre, vi arbetar måttlöst för att få uppskattning, vi äter oss oformliga i vår längtan efter kärlek, vi slutar äta för att vi skall bli slanka och därigenom bli mer berättigade till kärlek. Vi plågar oss i gymmet för att duga.

Kärlekslösheten är ett faktum för oss och hela vår värld. Den enda som kan undgå att se detta faktum är den som inte vet vad kärlek är, och det är många som aldrig upplevt den. Brist på kärlek kan man bara känna om man någon gång fått se en liten glimt av den. Det är därför kärleken väcker smärta. Smärtan den väcker i oss är en följd av kärlekslösheten. En människa kan inte sörja sin förlorade barndom om hon inte vet att hon förlorat den. Hon kan inte veta vad hon gått miste om förrän hon vet en hurdan barndom hon skulle ha varit berättigad till.

25

Det kan hon inte veta förrän hon fått en liten aning om hur det känns att bli älskad bara för sin egen skull, som den hon är. Det här händer, eller borde åtminstone hända, när en människa går i terapi. Kärlekslösheten är ett faktum i vår värld, den har alltid varit det och kommer tydligen alltid att vara det.

Brist på kärlek föder skam. Skammen uppkommer i familjer där barnen blir tvungna att anpassa sig till en sådan företeelse som föräldrarna inte klarar av att hantera. Det kan till exempel gälla alkoholism, våld, incest eller trångsynt religiositet. Om företeelsen inte bearbetas kan barnen inte tolka de känslor, erfarenheter och iakttagelser som förknippas med den på ett riktigt sätt, utan de kommer att ge dem felaktiga betydelser.

De börjar uppfatta sin ilska, sorg, skräck och sina sårade känslor som tecken på sin egen otillräcklighet. Om pappans drickande inte behandlas i familjen kommer barnet inte att kunna behandla sina känslor, tankar och iakttagelser kring det. Barnet kan inte koppla ihop sina upplevelser med det som händer i familjen, utan uppfattar dem bara som fenomen inom sig själv.

Han förstår inte att han mår dåligt, utan känner bara att han är dålig. Barnets personlighet har alltså börjat binda skamkänslor till sig. Skam är att känna att man är dålig istället för att förstå att man känner sig dålig för att man behandlas illa. Det här gör att allt som händer i barnets inre blir bundet till skam. Barnet får en skamidentitet. Det här är ingenting han vet, utan han upplever skammen som ett normaltillstånd.

Skammen förvandlar svagheten till en dålig egenskap. Skammens budskap är att den som är svag är misslyckad som människa, och det är ju kärlekslöshet i högsta potens. Skammen berövar alltså svagheten den omgivande kärleken. Kärleken är det enda landskap där svagheten kan leva i trygghet. Där kärlek saknas kommer skammen genast att erövra terräng. Svagheten förvandlas till någonting dåligt när kärleken inte finns till hands för att beskydda den. Skammen är en hungrig varg som 26

t t r

r e

m

t

-

r

-

r

l m

ständigt springer i hälarna på kärlekslösheten. Den attackerar genast när kärleken vänder sig bort. Skammen är alltså inte beroende av någon stor yttre dramatik i stil med alkoholism eller incest. Det räcker med blotta bristen på kärlek för att den skall uppstå.

Människan är av naturen beroende av kärlek. Innan hon kan börja se sig själv som den hon är, hitta sin verkliga identitet, måste hon känna att hon blir bekräftad. Hon behöver någon som kärleksfullt är närvarande för henne. Då växer hon också till en människa som ”kärleksfullt är närvarande för sig själv”.

Vi bemöter nämligen oss själva ungefär på samma sätt som vi blivit bemötta. Vi fortsätter där våra föräldrar och andra viktiga närstående vuxna slutade. Den kärlekslöshet som vi utsatts för övergår i en kärlekslöshet som vi riktar mot oss själva. Vi förhåller oss inte kärleksfullt till vår ofullkomlighet, utan försöker i stället dölja den. Detta gör vi för att vi inte hittar någon älskande famn att krypa upp i med alla våra brister. Det här leder till att vi själva bygger upp en egen styrka, en styrka som är en slags skamidentitet.

Skamidentiteten är allt det vi använder oss av för att bygga upp en positiv presentation av oss själva. Det kan vara att tvångsmässigt hjälpa andra, att fullständigt gå upp i sitt arbete, att göra sig snäll och osynlig, att ständigt skämta för att få upp­märksamhet, att krampaktigt vara en hjälte på arbetet, att bli perfektionist. Det kan förstås också vara mycket annat. Det som egenskaperna har gemensamt är att de isolerar människor från varandra. Alla egenskaperna bygger på självtillräcklighet och en total avsaknad av ödmjukhet. Skamidentiteten uppstår eftersom man inte kan möta sin svaghet i trygghet bland andra människor. Därför blir närhet något man till varje pris måste undvika. I närheten riskerar man nämligen att avslöja sin svaghet.

Ett sätt att försäkra sig om att man inte kommer för nära 27

and­ra är att alltid jäkta. När man har bråttom kan man inte – och behöver inte heller – möta någon. Det gäller bara att invagga sig själv i den villfarelsen att brådska är något som drabbar en människa, inte någonting som man skapar själv.

Brådska skapas när man gör felaktiga val. Brådska uppstår aldrig, den skapas. Brådskan finns bara där man vill att den skall finnas. Det här vill ingen människa med skamidentitet höra, då skulle hon ju bli tvungen att konfronteras med sitt eget ansvar och ställas ansikte mot ansikte med sin svaghet.

Alkoholistens hopp finns i hans svaghet Det rehabiliteringsprogram i tolv steg som introducerats av Anonyma Alkoholister (Alcoholics Anonymous) håller på att spridas över hela världen. Självhjälpsgrupper har anpassat programmet till många vitt skilda problem. Det finns grupper för anonyma narkomaner, barn till vuxna alkoholister, storätare, grupper för sexmissbrukare, spelare och incestoffer. Tolvstegsprogrammet sägs vara ett andligt rehabiliteringsprogram utan att för den skull vara religiöst. Det innehåller den andliga och psykologiska vishet som bygger på den judisk-kristna traditionen, i en sådan form att man inte behöver binda sig till religiösa traditioner eller acceptera oliks slags lärosystem för att kunna ta till sig det. Ändå är det ett på djupet andligt program.

Detta program skapades när en liten grupp alkoholister skrev ner några av de principer de själva hade följt för att komma på det torra efter ett mångårigt missbrukshelvete. Programmet står alltså på en stadig och beprövad grund. Därför är det mycket praktiskt och baserar sig egentligen på att den som följer det själv börjar fungera på ett nytt sätt i stället för att anamma vissa läror.

Programmet börjar med frågan om svaghet. Texten lyder: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att vi förlo28

V

A s

e

m

-

å r

t

n h

a

å r t

:

rat kontrollen över våra liv”. Här erkänner människan att hon inte längre klarar sitt liv på egen hand. Hennes tillväxt börjar alltså med att hon identifierar och erkänner sin svaghet. Genom programmet kan alkoholisten inte bara bli fri från alkoholen, utan också påbörja sin andliga och själsliga tillväxt, alltså en form av styrka. Styrkan uppnår man emellertid bara om man accepterar att på ett levande och konkret sätt möta sin svaghet. Alkoholistens hopp finns alltså i hans svaghet, inte i hans styrka.

Innan en alkoholist nått denna insikt har han sannolikt i decennier försökt kämpa mot sitt drickande på egen hand. Han har försökt vara stark och behärska drickandet på de mest olika sätt. Han har lovat sluta, han har flyttat till en annan ort, övergått till svaga alkoholdrycker, gift sig för att kunna sluta, skaffat barn, bytt jobb och kompisar, börjat sporta eller slutat resa. Allt har han försökt för att vara stark och för att kontrollera sitt drickande.

Inget av allt det han gjort har ändå fått honom att sluta. Det är först när han inser att han inte kan sluta som han kan göra det. Det här är en paradox som han har svårt att fatta innan han inser vilken kraft det finns i att erkänna sin maktlöshet. Inte heller nu är det han själv som slutar. Alkoholen blir överflödig i hans liv bara om han upprätthåller kontakten till sin maktlöshet. Därför är det viktigt att han kallar sig själv alkoholist inom gruppen, även om han varit helt nykter i flera år eller decennier.

Han är en nykter alkoholist. Med det här säger han, framför allt till sig själv, att hans nykterhet och personliga tillväxt är beroende av att han bibehåller kontakten till sin maktlöshet.

Verklig tillväxt börjar med att man erkänner sin svaghet Alkoholisternas rehabiliteringsprogram har formulerat något som lämpar sig för allt mänskligt liv. Det som gäller för en 29

alkoholist gäller ju också för alla andra människor. Alla växer vi i den takt vi identifierar vårt behov av tillväxt. Hälsa är inte avsaknad av sjukdom, utan hälsa börjar med att man identifierar sjukdomen. Det första tecknet på hälsa är alltså en sund medvetenhet om att man är sjuk. När Kristus sade att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka, menade han inte att det finns fullkomliga människor som inte behöver tillväxt och förändring och andra, ofullkomliga, som gör det. Han menade att en central förutsättning för tillväxt är att människan blir medveten om sin sjukdom. Först då skapas behovet av att tillfriskna. Här handlar det om ödmjukhet. Ödmjukhet är, som vi konstaterat, att känna sig själv och att känna det sanna.

Vi människor har emellertid ett behov av att dölja vår svaghet både för andra och för oss själva. Vi förnekar vår sjukdom och vår bristfällighet. Vi gör det just för att vi inte vet att svagheten är en nödvändig del av det mänskliga livet. Vi har ingen kärlek till oss själva, och därför anser vi att svaghet är dåligt och ett tecken på misslyckande. Därför gör vi oss själva bättre än vi är.

Vi vill betrakta oss som normala. När vi övertygat oss själva om att vi är normala kan vi vara lugna. Vi behöver varken växa eller analysera oss själva. I stället analyserar vi alla andra. Vi hittar fel och brister hos andra och är av den bestämda åsikten att de borde växa och förändras. Vi är till och med beredda att ge goda råd och hjälpa dem i deras stora olycka. Vad är det här annat än stolthet? Den som definierar sig som normal är stolt.

Det är en förfinad stolthet, så raffinerad att man inte ens alltid identifierar den för vad den är.

Vår verkliga identitet finns i vår svaghet Vad är då svaghetens verkliga värde? Vad är denna maktlöshet som det är så viktigt att vi alla, alkoholister och övriga, blir medvetna om innan vi kan växa? Existerar den? På ytan verkar 30

r

-

n k t

a

n

d

t r r

vi västerländska människor inte vara speciellt maktlösa eller svaga. De flesta klarar av sin vardag riktigt bra. Vi handlar mat, jobbar, fyller vår fritid, köper aktier, uppfostrar våra barn, surfar på nätet och har strategimöten. Vi ser ut att klara av det projekt som kallas livet alldeles utmärkt. Så varför allt detta prat om svaghet och maktlöshet? Varför skulle man plötsligt behöva utveckla någon slags maktlöshet när allt verkar gå så bra, om inte alldeles perfekt så i alla fall relativt hyfsat?

Ytligt sett verkar det inte råda någon brist på styrka i vår livssituation. Det västerländska samhället har sina säkringar.

De grundläggande behoven tillfredsställs, och några större katastrofer verkar inte byggas upp i någon oroväckande grad. De flesta av oss är mätta, friska och varma också under de kallaste frostnätterna. Man behöver bara tillbringa en eftermiddag på någon stormarknad för att övertygas om att det går bra för de flesta av oss.

Men granskar man situationen närmare märker man att de flesta ändå mår ganska dåligt. Under den glittrande ytan finns både rädsla och otrygghet. Där döljer sig sorg och hat, bitterhet och sårade känslor. Många av oss går och bär på otillfredsställda behov av närhet. De flesta längtar efter kärlek, och den känslan kan bli en ilande smärta som vi vaknar till varje morgon och somnar till varje kväll. I mångas inre ekar frågan om livets mening. Varför tvingar jag mig att stiga upp varje morgon och gå till ett jobb som jag inte själv valt, och som jag i åratal tyckt att är ganska meningslöst? Varför lever jag? Vem är jag egentligen, innerst inne? Varför är jag hela tiden orolig och nedstämd? Varför är jag rädd för framtiden, för sjukdomar, fattigdom och död? Varför räcker tiden inte till, varför har jag alltid så bråttom, och vart är det jag har så bråttom? Och varför denna plågsamma ensamhet? Måste jag vara ensam resten av mitt liv? Varför är jag så ensam trots att jag har någon att vakna upp bredvid varje morgon? Är jag en fånge för evigt hos 31

den människan bara för att jag inte vågar ta ut skilsmässa?

Varför räcker pengarna aldrig? Varför är allt så knappt? Varför respekterar mina barn mig inte, varför har jag alltid huvudvärk när jag vaknar, varför vaknar jag mitt i natten och tänker på jobbet, varför har jag aldrig någon fritid, varför har jag alltid ont i magen? Varför blev livet inte bättre fast vi förverkligade drömmen om ett hus vid havet?

Var kommer alla dessa frågor ifrån, och vad betyder de? Är de bara störande biljud som saboterar vår lycka, ljud som måste tystas ner eftersom de är onödiga och påträngande? Eller har de ett budskap som vi borde lyssna uppmärksamt på?

Kan det vara så att just dessa frågor är följden av att vår kultur inte lyckats skapa ett sunt förhållande till svagheten?

Kommer frågorna från den trakt där de flesta av försummelserna mot vår person har sin hemvist? Om vi hela livet försöker kringgå någonting väsentligt i vårt inre, kommer det förr eller senare att tränga sig på med en sådan kraft att allt det vi byggt upp som garanti för vår lycka börjar rasa samman.

Som jag ser det kommer frågor av den här typen från det håll där vårt verkliga liv och därmed också vår sanna identitet finns.

De stiger upp ur det djup i vårt inre där vi är fullkomligt sanna.

I djupet finns ingen lögn. Där finns våra verkliga känslor, våra verkliga behov, vårt sanna jag. Frågorna knackar så oförtröttligt på vår dörr just för att de bär på livsviktiga budskap om allt det vi har ignorerat och övergett i oss själva och i vårt liv.

De kommer från svaghetens land. De är sändebud från landet vi är på väg till.

Och vart är det då vi är på väg? Vet någon av oss längre vilken riktning livet har? Åtminstone kan vi vara säkra på att livet i den form som vi nu känner det en gång tar slut. Vi är alla på väg mot det ögonblick när vi lämnar över vårt liv i andra händer. Döden innebär en total förlust av kontrollen över livet, den gör oss totalt hjälplösa och utlämnade.

32

?

r

?

-

r

. a m

Kanske kan den förlust av kontroll som väntar oss vid livets slut vara en vink om vad som egentligen i sista hand är viktigt i livet? Kanske kallar oss livet till denna förlust av kontroll redan innan den i och med döden skall bli slutgiltig. Det faktum att döden existerar ger en signal om livets riktning. Döden berättar för oss hur livet skall levas, och visar på vad som är viktigt i livet. Döden ger en värdegrund för vårt liv, eftersom den en gång skall avklä oss allt överflödigt. Det som inte håller inför döden är sist och slutligen inte värdefullt. I den meningen måste döden förstås som själva kulmen av all mänsklig tillväxt. Den är en segerfanfar som ljuder efter en livslång tillväxtprocess. Den är den mest festliga prisutdelningen under ett människoliv. Priset är inträdandet i det nya, det som tar vid där det gamla slutar.

Någon har sagt att den viktigaste stunden i en människas liv är de sista sekunderna. Då är hon ett frö som sås för evigheten.

Vi är alltså på väg mot vår yttersta svaghet, döden. Men ur denna yttersta svaghet föds nytt liv. Genom döden träder vi in i livet. Detta om något är en av livets största paradoxer. Ur den stora paradoxen om livets kulmen stiger slutligen den paradox som skymtar redan här i livet, den att den verkliga styrkan finns i svagheten. Svagheten bär på en stor hemlighet, kunskapen om vad som egentligen är bestående och värdefullt i livet.

t

e t

a

33