n
n
Ă…SA LIND
Slumpens bok
n
n
n
n Ă…SA LIND
Slumpens bok
n Slumpens bok inl.indd 1
n
09-07-23 15.15.15
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Åsa Lind 2009 © Omslagsillustration: Yoko Tanaka Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-29-67026-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Slumpens bok inl.indd 2
09-07-23 15.15.17
n
KAPITEL 1
n
–––––––––-------–
DAGEN DÅ ALLTING BÖRJADE PÅ NYTT
Hanna Demeter stod i kön i Närmsta Butiken och valde mellan äpple och banan. Gjorde en lista i huvudet med plus och minus. Plus för bananen var att den gick fort att äta och man blev mätt. Minus var att banan var en stinksak, precis som kokt blomkål och våta hundar, och Hanna Demeter hatade stinksaker. Äpple däremot, det luktade gott. Fast det var jobbigt att tugga. Och skalet kunde fastna mellan tänderna, och det kunde man bli helt galen på. Det var en sak som också hörde hemma på hata-listan, tillsammans med bananstank och blöt hund och en hel del annat som hon inte ville tänka på just nu. Hon strök undan håret från ansiktet, tog upp ett hårspänne ur fickan och tryckte fast det. Borde klippa luggen, tänkte hon. Eller låta den växa så att den blev lång. Mitt emellan var så irriterande. Det var bättre med antingen eller. Långt eller kort. Banan eller äpple. Leva eller dö. ”Hallå? Är du vaken?” Kvinnan bakom disken log mot henne och hennes röst var vänlig. Hon hade ett illgrönt förkläde på sig, med Närmsta Butiken broderat i rött tvärs över bröstet. Det var det fulaste 3
Slumpens bok inl.indd 3
09-07-23 15.15.17
förkläde Hanna någonsin hade sett. ”En… Eller ett äpple menar jag”, sa hon och lämnade fram sin femma. Kvinnan tog den och stoppade ner den i kassalådan. ”Jämna pengar, tack så mycket”, sa hon med betoning på tack, och nickade mot skålen på disken. ”Du kan ta själv – ta det största.” Hanna sträckte ut handen efter ett äpple, men upptäckte samtidigt den lilla skylten som var nerstucken i fruktkorgen. Bananerna var billigare. Kostade bara tre och femti. ”Eller förresten, jag tar en banan”, sa hon. ”Banan?” Kvinnan tittade ner i kassalådan med en bekymrad min – samtidigt som någon i kön harklade sig och en annan mumlade något om bussen och Hanna blev röd om kinderna, fast helt utan anledning. Det var ju inte hennes fel att det gick långsamt. ”Vi har päron också”, sa kvinnan. ”De kostar som äpplena.” Nu tittade hon på Hanna igen och log lika vänligt som förut. Hennes hår var stort och lockigt och hade samma färg som hasselnötter. ”Är du säker på att du inte vill ha ett päron istället?” Och mannen strax bakom sa halvhögt att va fan, ska det bli en hel jävla fruktsallad innan ni är klara, och Hanna skakade på huvudet och sa ”banan”, fast onödigt högt och högg snabbt den gulaste hon såg och stoppade ner i väskan – en grön tygväska med axelremmar, där hon bland en hel del annat hade sina skolböcker. Kvinnan ryckte på axlarna, drog in luft och fyllde lungorna. ”Svenne!” ropade hon upp mot taket. 4
Slumpens bok inl.indd 4
09-07-23 15.15.17
Sedan vände hon sig till Hanna igen. ”Slut på småpengar”, sa hon. ”Typiskt Svenne. Glömmer alltid bort att fylla på. Jag har sagt till honom tusen gånger, att hallå, Svenne – växelpengarna, men han bara glömmer. Och sen står jag här, utan växel. Visst är det tröttsamt?” Kön muttrade och trampade. Någon ropade ”Bussen!” och skyndade ut, och Hanna visste att nu skulle hon komma för sent till skolan – ja, om hon inte struntade i växelpengarna och sprang. Nu. Genast. Men det gjorde hon inte. Kanske för att kvinnan var så vänlig mot henne att hon blev helt seg i benen, och förresten kunde man inte bara rusa ut från Närmsta Butiken. Den var för liten och för trång, och packad med saker som inte alls hörde ihop. Tuggummin och skruvmejslar. Dockor och bröd. Tulpaner i hinkar på golvet och handtryckta tröjor som hängde ner från taket. Om man rusade ut skulle man dra med sig halva butiken. ”Fast du kanske kan ta en bok istället”, sa kvinnan. ”En bok?” sa Hanna. ”Ja, ur lådan ute på gatan. Begagnade böcker, tre för en tia, så om du tar en bok istället för en och femti i växel, så tjänar du faktiskt…” Hon rynkade pannan, blundade med ena ögat. ”En och åttiotre”, sa Hanna och trängde sig ut, förbi kön och mellan tulpaner och tröjor och ryckte åt sig en bok från lådan utanför dörren och såg bussen svänga ut från busshållplatsen och försvinna runt gathörnet. Hon stoppade ner boken i väskan och tog fram bananen, och tänkte efter. Bussarna gick var femte minut. Om hon väntade på nästa buss skulle hon alltså komma ungefär sju minuter för 5
Slumpens bok inl.indd 5
09-07-23 15.15.17
sent till skolan. Om hon sprang, och tog genvägen över parken, skulle hon kanske hinna. För springa kunde hon. Hon kunde springa ifrån vad som helst utom tåget, som mormor brukade säga. Men var det värt besväret – att springa sig svettig, andfådd och röd i ansiktet, bara för att inte komma för sent? Och vem ville hon helst vara? Den nya, långa och svettiga flickan i klassen, som kom i tid, eller den nya, långa och svala som kom för sent? Valet var lätt. Hanna satte sig ner på bänken vid busshållplatsen och började skala sin banan. Det här skulle bli en dålig dag, det visste hon. Tredje dagen i en ny skola var alltid den svåraste. Första dagen var man bara ny. Och lång. Alltid ett huvud längre än alla andra. Lång och mager, men det betydde inte så mycket. Inte den första dagen och inte den andra heller. För den andra dagen brukade inte heller vara något problem. Då brukade folk liksom komma fram och nosa på en. Kolla läget. Fråga. Berätta saker. Om lärarna eller om andra klasser. Eller om maten. Ofarliga saker som egentligen inte betydde något. Men den tredje dagen. Det var då klassen hade bestämt sig. Som om de hade haft ett hemligt möte på natten och diskuterat saken. Kommit fram till ett gemensamt beslut. Valt mellan olika namn, röstat om saken och hittat en vinnare: Hanna Två Meter. Eller till och med Hanna Tremeter. Eller bara Tönten eller Miffo. Eller Matte-Miffo. Fast det var innan hon lärt sig att hålla tyst på mattelektionerna och inte räknade hela boken på en vecka. Att vara för duktig var det värsta. När lärarna ville 6
Slumpens bok inl.indd 6
09-07-23 15.15.17
låta henne glänsa, eller utbrast i ett: ”Oj då! Vi har visst fått ett matematiskt geni här i klassen!” Nej, det gällde att märkas så lite som möjligt. Det var ju liksom hela idén med att gå i skolan, att det var det bästa stället att gömma sig på – om man var ett barn och inte ville synas för mycket. Hanna svalde det sista av bananen samtidigt som bussen kom. Hon såg sig om efter en skräpkorg, men det fanns ingen så hon stoppade ner skalet i väskan istället. På bussen visade hon sitt busskort och måste nästan börja bråka med chauffören och säga att hon faktiskt bara var tolv år och visst fick åka på grönt skolkort, innan han lät henne passera. Hon sjönk ner på ett ledigt säte. Åka buss, det kunde också vara en stinksak, om folk hade för mycket rakvatten eller parfym på sig. Eller om det regnade och var trångt. Då var det som att sitta i en våt yllestrumpa. Fast idag var det en rätt bra bussdag, med eget säte och fönsterplats. Hon andades på rutan och lekte med tanken att skolan på något mystiskt sätt skulle ha försvunnit under natten. Att skolhuset skulle ha muterats till en jättelik snigel, som dragit iväg mot fjärran och djupa skogar och lämnat bara ett slemmigt spår efter sig. Fast då skulle hon inte få någon skollunch, och det var helt klart ett minus. Så där var det hela tiden. Varje bra sak drog med sig något dåligt. Förresten skulle det inte göra någon skillnad om just den här skolan försvann. Då skulle hon bara få en massa besvär med att leta rätt på en ny. Därför blev hon varken glad eller 7
Slumpens bok inl.indd 7
09-07-23 15.15.17
besviken när bussen svängde in på Ringvägen och hon såg att skolhuset stod kvar som dagen innan – en kantig koloss i rött tegel. Skolgården låg öde och tom, och den stora klockan på väggen ovanför ingången visade på fem över åtta. Hanna tog trapporna upp till andra våningen med två steg i taget. Golvet i korridoren blänkte och det luktade rengöringsmedel. Jackorna hängde på sina krokar, tysta och livlösa med tomma ärmar, och inifrån klassrummethördes lärarens röst: ”… ska bli mycket spännande att höra vad ni har att…” Hanna knackade på och steg in. Alla huvuden vändes mot dörren, mot henne. Ett fniss susade från bänk till bänk. Helt tyst, men ändå, och hon anade de snabba ögonkasten mellan några av flickorna längst fram. Men Hanna brydde sig inte. ”Förlåt”, sa hon. ”Förlåt att jag kommer för sent.” För det var ju så man skulle säga. Det var de rätta orden just nu, när man kom in i ett klassrum där lektionen redan hade börjat. Helst skulle man ju se lite olycklig ut också, men det klarade hon inte av. Hon var inte särskilt bra på att spela teater. Läraren, en liten rund kvinna i rutig kjol, reste sig upp från katedern och smålog. ”God morgon, Hanna. Du kommer precis lägligt. Vi tänkte just börja med redovisningen.” Hon la huvudet på sned och granskade Hanna, från hårspännet och ner till de svarta basketskorna och så upp igen. Hanna blev lite osäker. Hon hade väntat sig en tillsägelse av något slag. Något om att i den här klassen försöker vi komma i tid, eller hoppas att det här inte ska bli någon vana. Men redovisning? Vad pratade hon om? Och med det där konstiga leendet? 8
Slumpens bok inl.indd 8
09-07-23 15.15.17
”Ja, för du kommer väl ihåg vad vi bestämde på svenskan igår?” Andersson, tänkte Hanna. Hon heter Andersson. Eller var det Persson? Det irriterade henne att hon inte kom ihåg lärarens namn, än mindre vad hon hade sagt på svenskan dagen innan. Hon mindes bara att kjolen hade varit rutig igår också, fast smårutigare och gråare. ”Att ni skulle ta med en bok idag, och berätta om den för klassen.” Jäääävlar, tänkte Hanna. ”Och eftersom du redan står här framme, så… ” Hon slog ut med händerna. ”… ja, så är det väl lika bra att du börjar, eller hur?” Hanna förstod att hon hade klivit rakt in i fälla. Den här läraren var en lömsk och elak människa. Allt det runda och rutiga var bara en förklädnad. ”För du har väl inte glömt att ta med dig en bok?” Rutiga fröken lät vänligt intresserad, men Hanna förstod mycket väl vad hon egentligen sa. Jag vet att du har glömt, din lilla mallstropp, sa hon. Men mig kan du inte köra med, förstår du. Här är det jag som bestämmer. Hanna tänkte igenom möjligheterna. Hon kunde ju naturligtvis ljuga. Säga att familjens bibliotek tyvärr blivit kvar i slottet i Frankrike, eller att alla hennes böcker kommit bort i flytten – ja, tillsammans med gymnastikkläderna och betygen från förra skolan. Men lögner ville hon inte slösa med. De fick bara användas i yttersta nödfall, och det här kunde säkert lösas på något annat sätt. Hon släppte ner sin väska på golvet för att vinna lite tid. Den landade med en duns. 9
Slumpens bok inl.indd 9
09-07-23 15.15.17
Banan eller äpple, tänkte Hanna och nu log hon tillbaka – log sitt allra raraste leende mot den rutiga läraren som helt säkert hette Andersson. ”Klart jag har en bok med mig”, sa hon. Hon böjde sig ner över väskan och letade fram boken från Närmsta Butiken. ”Jag valde faktiskt mellan ungefär sextio stycken”, sa hon. ”Men jag tog just den här.” Hon reste sig upp med boken i handen. Den var inte särskilt stor, men inte heller liten. Inbunden i brunt läder, mjuk och len och slät. På framsidan stod det skrivet Slumpens Bok med små, ljusa bokstäver, och det var allt. Ingen text på baksidan, inget författarnamn. Det kunde alltså handla om precis vad som helst, och Hanna bestämde sig för att hon tyckte om den här boken. Just därför. För att den visade så lite på utsidan. Fröken Andersson satte sig vid katedern. ”Jaha – ja, då ska bli intressant att höra vad du har att berätta om den utvalda boken”, sa hon. ”Varsågod, scenen är din i tre minuter, från och med nu.” Hanna vände sig mot klassen. Sträckte på sig. Stod lång och rak i ryggen. Det mörka håret samlat i en fläta. Höga, röda basketskor med vita snören. Fladdriga svarta sidenbyxor och en blårandig skjorta, som egentligen var morfars pyjamasjacka – fast han var död nu och behövde den inte längre. Mormor var också död och det var egentligen inte klokt vad många hon kände som var döda. Och det var också en sak som hörde hemma på hata-listan. En av de riktigt dåliga sakerna, en som inte hörde ihop med något bra. 10
Slumpens bok inl.indd 10
09-07-23 15.15.17
Att folk bara dog och försvann. Hon fäste blicken på en av flickorna längst fram. ”Den här boken”, sa hon och vägde den i handen och blev förvånad över hur tung den var. ”Den är ganska svår att beskriva – så jag tänkte börja med att läsa lite ur den. Så att ni hör vad den egentligen handlar om.” Och så öppnade hon boken, mitt i bara. Hon läste den första meningen som hon råkade få syn på – läste långsamt och med sin mest dramatiska röst. ”Plötsligt hördes en knackning på dörren…”
Plötsligt hördes en knackning på dörren. Hanna ryckte till. Flera andra hoppade också till i bänkarna och några skrattade samtidigt som en bredaxlad polis stegade in i klassrummet. Han nickade hastigt åt fröken Andersson och vände sig sedan till klassen. ”God morgon, alla barn. Jag heter Jesper Krona”, sa han. Från klassen kom spridda god morgon till svar, och ett knappt hörbart polis polis potatisgris från längst bak i rummet. Fröken Andersson reste sig genast upp. ”Ossian, det där var inte roligt”, sa hon. ”Såna dumheter tänker jag…” Jesper Krona avbröt henne. ”Jahapp! Hur många elever har vi här då?” frågade han. ”Tjugo… tjugosju”, sa Andersson. ”Men vad är det här? Har det hänt något?” 11
Slumpens bok inl.indd 11
09-07-23 15.15.18