9789187675126

Medverkande Medverkande

De nya partierna delar ett viktigt särdrag: de ger uttryck för djupt rotade geografiska identiteter som överensstämmer med gamla sockengränser, och med dessa i fokus blir det lokala missnöjet lätt att förklara. Författarna visar hur slitningar mellan olika kommundelar blandas med missnöje kring de etablerade partiernas agerande. I den jordmånen gror de nya partierna med energiskt engagemang i lokala frågor.

Omslag: Fugazi form Omslagsfoto: Lycksele kommun Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund www.nordicacademicpress.com

ISBN 978-91-87675-12-6

Christer Ahlberger & Martin Åberg (red.)

Bokens medverkande är historiker och statsvetare från universiteten i Karlstad och Göteborg och källmaterialet i deras fallstudier utgörs bland annat av väljarstatistik och intervjuer med aktiva politiker.

Makt och missnöje

A

ntalet kommunala partier har nästan fördubblats i Sverige sedan 1990-talet. De finns överallt i landet, i alla typer av kommuner. I Makt och missnöje studerar författarna dessa rörelser i ett historiskt perspektiv och menar att de inte kan avfärdas som tillfällighetsfenomen eller utryck för lokal populism. Nyetableringen av kommunala partier är tvärtom en av flera viktiga förändringar i det svenska partisystemet och författarna belyser här den spännande utvecklingen.

9 789187 675126

www.nordicacademicpress.com

Nordic Academic Press

Christer Ahlberger & Martin Åberg (red.)

Makt och missnöje Sockenidentitet och lokalpolitik 1970–2010 NORDIC ACADEMIC PRESS

Christer Ahlberger, professor i historia vid Göteborgs universitet.

Anders Forsell, fil.mag. och doktorand i historia vid Karlstads universitet.

Malin Stegmann McCallion, lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet.

Mikael Svanberg, lektor i historia vid Karlstads universitet.

Martin Vilborg, fil.kand. och magisterstudent i historia vid Göteborgs universitet.

Martin Åberg, professor i historia vid Karlstads universitet.

makt och missnรถje

Makt och missnöje Sockenidentitet och lokalpolitik 1970–2010 Christer Ahlberger & Martin Åberg (red.)

Nordic Academic Press

nordic academic press

Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och författarna 2014 Sättning: Aina Larsson/Sättaren i Ängelholm Bearbetning kartor och statistik: Fugazi form Omslag: Fugazi form Omslagsfoto: Lycksele kommun Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-87675-12-6

Innehåll Förord

7

1. De kommunala partiernas ideologiska bas Sockenidentiteternas återkomst Christer Ahlberger & Martin Åberg

9

2. ”Lokala” val till Europaparlamentet Malin Stegmann McCallion

27

3. Vem vet bäst?

Demokratidebatten inför kommunreformen 1969 Mikael Svanberg

41

4. Varför bildas kommunala partier?

Christer Ahlberger

67

5. Partiet för hela Kungälv?

Martin Vilborg

83

6. Folkvilja och välfärd Kommunala partier i Vänersborg Anders Forsell

107

7. Åselepartiet och Åsele kommunlista Martin Åberg

137

8. Avslutande reflektioner Christer Ahlberger & Martin Åberg

161

Bilaga – Intervjuteman

165

Om författarna

167

Register

169

Förord Upphovet till den här boken är en liten artikel om nya, kommunala partier som redaktörerna publicerade i tidskriften Party Politics hösten 2013. Utblicken i artikeln var europeisk. Framför allt jämförde vi Sverige och Nederländerna. Men där och då insåg vi att frågan om dagens kommunala partier också förtjänade svensk uppmärksamhet.

Dessa partier, som konkurrerar med riksdagspartierna om röster bara i den egna hemkommunen, är ett nytt och växande fenomen, såväl ur väljarsynpunkt som ur ett vidare mobiliserings- och organisationsperspektiv. Vän av ordning kan invända att kommunala partier i någon form alltid har existerat; de var i själva verket ett vanligt inslag i det kommunala livet decennierna efter det så kal­ lade demokratiska genombrottet på 1920-talet. Men skillnaderna mellan dåtidens samhälle och dagens är för stora för att man skall kunna tala om något slags historisk kontinuitet i det avseendet.

Historisk kontinuitet finns däremot i ett annat avseende. Huvudargumentet i denna bok är att de kommunala partiernas kärna är sockenideologisk: de knyter an till de månghundraåriga socken­ identiteter som på olika sätt överlevt 1900-talets stora administrativa reformer. Att de än idag färgar det politiska livet på lokalplanet är både kulturhistoriskt och statsvetenskapligt intressant. Därmed vill vi antyda att de försök som gjorts tidigare att förklara de kommunala partiernas logik och orsaker, framför allt ur statsvetenskaplig synvinkel, inte tillräckligt tagit den historiska dimensionen av problemet i beaktande.

Arbetet med boken inleddes under hösten 2013 och avslutades försommaren 2014. Vi har således inte kunnat ta full ställning till utfallet av 2014 års kommunalval, men en preliminär skattning av valresultatet vid tiden då boken går i tryck bekräftar våra slutsatser

7

makt och missnöje

rörande de kommunala partiernas utveckling: deras röstetal tycks öka även i detta val, likt tidigare i 2006 och 2010 års val.

Boken har tryckts med understöd från Lindecrantz fond, Kungl.

Patriotiska Sällskapet, Critical Heritage Studies och Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet, samt Institutionen för samhälls- och kulturvetenskap vid Karlstads universitet. De undersökningar som ingår i boken presenterades vid Svenska historikermötet i Stockholm 2014. Vi vill också tacka prof. em. Thomas Magnusson, Göteborg, för värdefulla synpunkter på manuskripten.

Kristinehamn och Henån, hösten 2014 Christer Ahlberger & Martin Åberg

8

Kapitel 1

De kommunala partiernas ideologiska bas Sockenidentiteternas återkomst Christer Ahlberger & Martin Åberg

Introduktion Under senare decennier har antalet kommunala partier i Sverige vuxit, partier som på grundval av lokala program endast konkurrerar om rösterna i sin egen hemkommun.1 Tillsammans med miljörörelsens framväxt under 1980-talet och extremhögerns framgångar är tillväxten av kommunala partier ett exempel på hur partisystemet – i allt väsentligt en produkt av efterkrigstidens samhälle – förändras.

Hur kommer det sig att de kommunala partierna har nått stora framgångar just på senare år? Omvänt kan man fråga sig varför det inte finns sådana partier i landets samtliga kommuner. Men båda frågorna förutsätter att forskningen först kan enas om vad som är den gemensamma nämnaren för dessa mångfacetterade partibildningar. Syftet med denna antologi är att söka efter en sådan gemensam nämnare.

Statsvetaren Ingemar Wörlund har diskuterat frågan.2 Med utgångspunkt i det faktum att de kommunala partiernas antal i det närmaste fördubblats i Sverige noterar han två saker: De förekommer i både stora och små kommuner, industriregioner och glesbygdsregioner och vänsterdominerade och borgerligt styrda kommuner.

Och deras uppkomst har sannolikt att göra med bristande tillit till de etablerade rikspartierna.3 Wörlunds slutsats är bestickande men inte invändningsfri. Förvisso 9

makt och missnöje

finns det kommunala partier över hela landet men vid ett närmare betraktande tenderar de trots allt att vara koncentrerade till vissa regioner. När det gäller Wörlunds andra observation, bristen på förtroende för de etablerade partierna, hävdar han samtidigt att de kommunala partierna har bättre förutsättningar i kommuner med lågt valdeltagande och eroderande lokala partisystem. De kommunala partierna kan i vissa fall betraktas som uttryck för ”lokal välfärdspopulism”.4 Också Gissur Ó. Erlingsson, även han statsvetare, noterar att förekomsten av lokalt missnöje, eller ”heta känslor”, som han uttrycker det, är en viktig faktor för framväxten av lokala partier.5 Väger vi samman Wörlunds och Erlingssons bilder är det alltså, förutom missnöjesfaktorn, svårt att urskilja någon minsta gemensam nämnare för de kommunala partierna. Vi kan också se att dessa partier tillskrivs ett visst mått av irrationalitet: de passar inte riktigt in i de etablerade modellerna för politiska partier.

Som fallstudierna i denna antologi visar är misstron mot de etablerade riksdagspartiernas verksamhet på den kommunala nivån en viktig faktor. Men, frågar vi oss, vad förklarar misstron? Att väljare är trötta på sina gamla partier är ett ganska vanligt påstående bland forskare och i mediernas rapportering kring politik. Missnöjesfaktorn är därför endast en utgångspunkt för att diskutera frågan om partiernas minsta gemensamma nämnare. En sådan infallsvinkel ger utrymme för att skissera en tentativ förklaring till varför de bildats i vissa kommuner. Vi börjar med att ge en allmän överblick över förekomsten av kommunala partier.

Kommunala partier – en överblick Vid en jämförelse mellan olika länder är det påtagligt att kommunala partier spelar olika roller och har delvis olika tillkomsthistoria.

I Nederländerna har andelen röster på lokala alternativ i kommunalvalen vuxit från cirka en femtedel av alla röster vid 1970-talets början till runt en fjärdedel idag.6 Även i Tyskland uppträder många sådana partier.7 När det gäller Sverige har de kommunala partierna nästan fördubblats i antal sedan 1990-talet. Det genomsnittliga 10

de kommunala partiernas ideologiska bas

röstetalet har dock ökat i mer blygsam mån: från 2,2 procent av alla röster i 2002 års val till 2,6 procent i 2010 års val.8 Det finns emellertid regionala variationer.

På karta 1 har vi markerat de län där röstetalet för kommunala partier har legat över det nationella genomsnittet i minst två av de tre kommunalval som hållits 2002, 2006 och 2010.

Karta 1. Län med mer än genomsnittligt röstetal för kommunala partier.

Källa: SCB grundkarta, http:www.scb.se/sv_/Vara-tjanster/Verktyg/Gor-egna-kartor.

Hämtat 3/4 2014; Åberg & Ahlberger (2013) tabell 4; SOS. Allmänna valen 2006, 3 (Stockholm 2007) tabell 6.

11

makt och missnöje

Geografiska spridningsmönster är alltid vanskliga att bedöma och länsnivån i kartan döljer stora variationer, inklusive när det gäller kontinuitet sett över tid, men vi ser att det är i sydvästra (Skåne län, Kronobergs län och Västra Götalands län) och norra Sverige (Dalarnas län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län) som de kommunala partierna är starkast.9 Tre av de fyra kommuner och partier som vi studerar i denna bok ligger i den västsvenska regionen vilket syns på karta 2. Det rör sig om Marks kommun med 12,9 procent av rösterna för Markbygdspartiet (MBP) och Marks Oberoende Demokrater (MOD); Kungälv utanför Göteborg med 6,3 procent av rösterna för Utvecklingspartiet; samt Vänersborg med partiet Folkviljan och sedermera Välfärdspartiet (VFP) med 5,1 procent av rösterna (se kapitlen av Ahlberger, Vilborg och Forsell).

Den fjärde fallstudien handlar om Åsele kommun i Västerbottens län, där valkoalitionen med Åselepartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna (den så kallade Åsele kommunlista) samlade 34,5 procent av rösterna i 2010 års val (se kapitlet av Åberg).

Det finns kommunala partier också i andra regioner, exempelvis i somliga kommuner i Storstockholmsområdet, men vårt urval av orter speglar såväl den huvudsakliga regionala fördelningen av partierna som fördelningen mellan storstadsnära kommuner (Kungälv) och glesbygdskommuner (Åsele).

Hur skall det mönster som kartorna indikerar förstås? Erlingssons pedagogiska sammanfattning av forskningen om partier och partisystem är belysande i sammanhanget. Utgångspunkten för hans resonemang är skillnaderna mellan det han kallar institutionella, organisatoriska och strukturella förklaringsmodeller. De ger en generell förståelse av dynamiken bakom hur partisystem utvecklas men kan inte riktigt förklara hur kommunala partier uppstår.10 Erlingsson lanserar därför en aktörsorienterad modell. Han utgår från att ”heta känslor”, grundade i besvikelse över de etablerade partiernas oförmåga att hantera olika lokala frågor, leder till att vissa aktörer väljer att starta nya partier. Sedan avfärdar han frågan om missnöjets orsaker och försöker istället ”förklara ökningen [av partier] med en hypotes om spatial spridning av partibildningar genom imiterings­

12

de kommunala partiernas ideologiska bas

Åsele Vänersborg Kungälv Mark

Karta 2. Undersökningskommunerna: Marks kommun, Kungälvs kommun, Vänersborgs kommun, Åsele kommun.

Källa: SCB grundkarta, http:www.scb.se/sv_/Vara-tjanster/Verktyg/Gor-egna-kartor.

Hämtat 3/4 2014.

13

makt och missnöje

mekanismer”.11 Det betyder helt enkelt att partientreprenörer inspireras av varandra över kommungränserna.

Vi tror att det går att komma längre när det gäller att förklara de kommunala partiernas särdrag och därmed också frågan om deras uppkomst. Är det möjligen så att det Erlingsson ser som spridning i själva verket är ett uttryck för regionala skillnader? Att spridningen av kommunala partier huvudsakligen sker inom vissa områden gör att vi inte avskriver frågan om lokalt missnöje som oviktig. Den har troligtvis en djupare innebörd i sammanhanget. Av det skälet ser vi det som avgörande att analysera de kommunala partiernas ideologiska kärna. Kommunala partier är inte bara tillfälligtvis uppblossande missnöjesyttringar utan styrs av en annan och mycket specifik rationalitet jämfört med de etablerade riksdagspartierna och deras lokalavdelningar. Den analysen utför vi mot bakgrund av de utvecklingstendenser som de senaste trettio åren förändrat det kommunala självstyrets förutsättningar.

Kommunpolitik har en svagare ideologisk laddning än riksdagspolitiken.12 De stora idédrivna debatter som traditionellt brukat karaktärisera politik på den nationella nivån får på lokal nivå ge vika för kompromisser och samförstånd. Kommunpolitikens essens är praktisk problemlösning – sophämtning, lokaliseringen av nya företagstomter eller placeringen av busshållplatser – och det finns inte utrymme för partiskiljande strider kring frågor såsom ATP, löntagarfonder eller riskkapitalismens vara eller icke vara inom välfärden. Det synsättet på kommunpolitiken utgår emellertid från en snäv läsning av ideologibegreppet. Vi menar att de kommunala partierna har en gemensam ideologi, bara inte i traditionell partipolitisk mening. Snarast är dess minsta gemensamma nämnare lokalism, rotad i gamla kvardröjande sockenidentiteter. De kommunala partierna präglas av en sockenideologi. Beteckningen ”sockenideologi” kan uppfattas som förklenande, men vår avsikt med att använda uttrycket är tvärtom att peka på de kommunala partiernas djupa historiska förankring.

Förutsättningarna för kommunal verksamhet har förändrats, särskilt i glesbygden, genom avfolkning, strukturrationalisering och tilltagande polarisering mellan storstad och landsbygd. De sysslor 14

de kommunala partiernas ideologiska bas

som ursprungligen ålåg kommunerna när det lokala självstyret lagstiftades 1862 var blygsamma. De innefattade fattigvården och sedermera också skolan (ansvaret för den senare ålåg ursprungligen församlingarna).13 Det förändrades under efterkrigstiden och i och med den moderna välfärdsstatens uppbyggnad.

Den nya välfärdspolitiken genomfördes i betydande utsträckning i kommunal regi.14 Samtidigt slogs de gamla landskommunerna, som ofta byggde på kyrksocknarna, samman till större och ur ekonomisk synpunkt mer rationella enheter.15 Processen inleddes 1952 och avslutades genom kommunblocksreformen 1971–1974 (se kapitlet av Svanberg). Men demografiska och ekonomiska förändringar har på många orter urholkat kommunernas skattebas så att de har fått stora svårigheter att utföra sina uppdrag. Samtidigt – så upplevs det lokalt – har statens översyn av kommunernas verksamhet stramats åt.16 Kraven på kommunerna är också på ett viktigt sätt annorlunda än under efterkrigstiden: aktiv marknadsföring, ”place branding”, är idag en självklar och viktig del av kommunernas kamp om arbetstillfällen och hotellövernattningar. Många kommuner befinner sig i ett korstryck mellan resursbrist och kraven på att vara effektiva marknadsaktörer (se också kapitlen av Ahlberger och Åberg).

Den som har tecknat konturerna av en alltmer glest befolkad och åldrande landsbygd med skarpast penna är journalisten Kristina Mattsson i reportageboken Landet utanför (2010).17 Hon beskriver hur folk och förtroendevalda, med eller utan aktiv marknadsföring, känner att de förlorar de redskap de behöver för att värna lokalsamhällets intressen.

Resonemanget är delvis applicerbart också på rika och välmående kommuner, såsom Lidingö. Skillnaden är att hemortens intressen, särart och gemenskap där inte hotas av budgetunderskott och resursbrist. Hotet kommer utifrån. I Lidingöpartiets handlingsprogram pekas Stockholms snabba expansion ut som problemet.

Lidingö kommun är, enligt denna nimbyistiska18 variant av lokalism, ”färdigexploaterad”.19 Föreställningar om utifrån kommande hot tycks således spela en roll vid uppkomsten av kommunala partier.

Av sådana skäl skulle det kunna tänkas att den lokala särarten antar uttalat främlingsfientlig skepnad. Men även om inslaget av 15

makt och missnöje

främlingsfientliga och högerextrema grupperingar tycks öka på den lokala nivån,20 skall de kommunala partierna inte avfärdas som i huvudsak xenofoba grupperingar. Sådana föreställningar beror troligen delvis på omständigheten att de kommunala partierna i delar av den offentliga statistiken tidigare redovisats i kategorin ”övriga partier”, tillsammans med partier som framför allt Sverigedemokraterna, Sveriges pensionärers intresseparti och olika landstingskommunala vårdpartier (vilka alltså inte omfattas av denna studie).21 När det gäller det lokalistiska inslaget i de kommunala partiernas ideologi är vår poäng att denna lokalism blivit påtagligare inte bara på grund av ekonomiska trångomål – Sveriges EU-inträde 1995, den enskilt största förändringen i svensk förvaltning i modern tid, spelade sannolikt en roll. Det gav regionala och lokala intressen såväl nya kanaler som ökad legitimitet (se kapitlet av Stegmann McCallion).

De kommunala partierna är delvis ett nytt fenomen inom svensk politik, även om partier av det här slaget har funnits med i bilden ända sedan det demokratiska genombrottet för snart ett sekel sedan.

Det var i själva verket först på 1970-talet som det nationella femparti­ systemet konsoliderades på lokalplanet.22 Men de förändringsprocesser som har ägt rum innebär att kommunala partier på senare tid har utvecklats mot bakgrund av helt andra förutsättningar än under exempelvis mellankrigstiden. Samtidigt – och detta är vårt huvudargument – har de nya kommunala partierna ideologiska rötter som föregriper formerna för hela det kommunala självstyrets införande på 1800-talet.

Tidigare förklaringsmodeller utgår från en anakronistisk syn på människan som politisk aktör och kan därför inte fånga den historiskt specifika rationalitet som karaktäriserar de kommunala partierna.

Förklaringarna utgår vanligen, som visats ovan, från olika exempel på missnöje med de etablerade partierna, missnöjesyttringar vilka kan tolkas med hänvisning till ”lokal välfärdspopulism”, parti­ entreprenörer och diffusionsteoretiska resonemang. Lokalsamhällets missnöje, antingen det utkristalliseras i form av vardagsekonomiska spörsmål eller som en mera allmänt formulerad misstro mot byråkratisering och överhetsvälde, har enligt vår uppfattning djupare drivkrafter.23 16

de kommunala partiernas ideologiska bas

Lokalismen i de kommunala partierna bygger i grund och botten på de gamla sockenidentiteterna. Erik Wångmar visade hur detta kulturarv färgade det lokala motståndet mot kommunsammanslagningarna,24 och än idag präglar sockenidentifikationen på sina håll formerna för politisk mobilisering och organisering. När den fångas upp och brukas ideologiskt av de nya kommunala partierna är ett moralistiskt synsätt på det egna lokalsamhället ett centralt element. Ytligt betraktad kan denna moralism förefalla populistisk, men det menar vi vore förhastat.

Lokalism Många kommunala partier framstår som ad hoc-skapelser, ofta som enfrågepartier; i det senare avseendet finns en likhet med de lokala aktionsgrupper och andra tillfälliga uttryck för politisk mobilisering som Janerik Gidlund studerade i slutet av 1970-talet.25 Det är lätt att betrakta de kommunala partierna som oseriösa alternativ till de stora riksdagspartierna. Långt ifrån alla kommunala partier är dock av tillfällighetskaraktär. Utvecklingspartiet (Kungälv) och VFP (Vänersborg) är förvisso av sent datum, men VFP har en viktig föregångare i form av partiet Folkviljan under 1990-talet, och såväl MBP som Åselepartiet bildades redan 1994.

Tydligast har den lokalistiska agendan framställts av Utvecklingspartiet i Kungälv, enligt egen utsago ett ”parti som varken står till höger eller vänster, utan som enbart har kommunens bästa för ögonen”.26 Partiets ”engagemang och ansvar” slutar, som framgick av 2010 års valprogram, ”vid kommungränsen, utom i regionala eller nationella frågor som berör kommunen, exempelvis kommunikationer eller sjukvård”.27 Utvecklingspartiet tar avstånd från att ”lokala politiker […] använder skattepengar till sådant som Kommunallagen klart anger som riksangelägenheter” samt från ”ineffektiv politisk ledning”.28 VFP i Vänersborg, ett ”fristående tvärpolitiskt parti”,29 anlägger ett liknande perspektiv, i ett något skarpare tonläge. Kravet på nyorientering för hemortens bästa kombinerades i 2010 års valfolder med ett tydligt krav på ny politisk ledning: ”Vi kan inte ha 17

makt och missnöje

politiker som nonchalerar skattebetalarna och omyndigförklarar den som reagerar mot de politiska besluten. [---] För kommunens bästa måste du rösta fram nya politiska ledare som kan ta över och utveckla kommunen.”30 En liknande syn på kommunalpolitiken och dess roll framträdde i Markbygdspartiets handlingsprogram inför 2010 års val. Udden var tydligt riktad mot de etablerade partierna i fullmäktige. Bland annat ville MBP avskaffa ”minst ett av våra dyra kommunalråd”.31 I samma kommun påpekade företrädaren för MOD, en utbrytargrupp ur MBP, att ”kommunpolitik skiljer sig från politiken på riksplanet. Här handlar det om gång- och cykelvägar, skola och äldreomsorg på ett plan som ligger nära medborgarna”.32 Också Åselepartiets olika program betonar den lokalistiska agendan, men på ett mindre konfrontativt sätt. Inför både 2002 och 2006 års val underströk partiet att ”kommunen ska drivas utifrån vad som är bra för Åseleborna och att partipolitiska hänsyn inte får vara styrande”.33 Även om lanseringen av Åsele kommunlista inför 2010 års val innebar ett samarbete mellan Åselepartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna, kom det ursprungliga Åsele­ partiets formuleringar att genomsyra valmanifestet. På nytt hette det att ”kommunen ska drivas utifrån vad som är bra för Åseleborna och att partipolitiska hänsyn inte får vara styrande. Samverkan över partigränser ÄR möjligt, vilket vi visat tidigare men i Åsele kan detta utvecklas vidare”.34 Den lokala samhörighet som exemplen antyder har historiskt sett varit svår att foga in i de klassiska politiska ideologier som låg till grund för de moderna riksdagspartierna. Denna samhörighet är ju inte i första hand liberal, socialistisk eller konservativ i gängse mening – utan just lokalistisk. Till skillnad från riksdagspartiernas idégods är sockenidentifikation heller inte grundad på abstrakta gemenskaper såsom klasstillhörighet eller nationell identitet. Den bygger på lokalsamhällets konkreta, sociala och ekonomiska samband, samband vilka utgår från äldre, men av forskningen väl belagda, by- och sockenidentiteter. Dessa identiteter framträder bland annat i Peter Aronssons och Eva Österbergs studier av sockenstämmans politiska kultur.35 De har också, i fråga om Norrland, dokumenterats av Sigurd Erixon och Per Frånberg.36 I sin avhandling fann 18

de kommunala partiernas ideologiska bas

Frånberg en för Västerbotten vid tiden för första världskriget litet speciell, förkapitalistisk och ”kollektivistisk bysolidaritet, som i hög grad […] var en följd av ett mycket strängt socialt kontrollsystem, varifrån avsteg knappast beviljades”.37 Den oerhört starka samhörigheten med socknen och landskommunen framkom inte minst i samband med storkommunreformen på 1950-talet. Ett av många exempel är Berg i Kronobergs län, där ”folk vid midnatt samlades på kyrkbacken för att ta farväl av sin gamla landskommun. Många grät öppet alltmedan kyrkklockorna ringde in det nya året”.38

Moralism eller populism?

I bokens slutkapitel kommer vi att återknyta till den konfliktdimension som exemplen i det föregående visat på. Den vikt vi lägger vid konfliktdimensionen skiljer oss från de forskare som har betonat det samförståndsinriktade draget i svensk lokalpolitisk kultur.39 Men när det gäller frågan om de kommunala partiernas gemensamma nämnare skall vi också lyfta fram ett annat drag, nämligen moralismen. Mera aggressivt formulerad, och med udden riktad mot de etablerade partierna och deras företrädare, framträder den i Vänersborg, i Marks kommun och i Kungälv. Emellanåt, såsom i fråga om Åselepartiet och Åsele kommunlista, lånar denna moralism drag av självhjälpsideologi: ”I ett land, där endast de stora städerna växer och alla små kommuner brottas med avfolkning, är det viktigt att inse, att vår situation delas av så många att vi endast kan göra något åt den själva.” 40 Attacker riktade mot en förment maktfullkomlig, självbelåten och slösaktig elit brukar i litteraturen i regel förknippas med populistiska politiska rörelser och partier. Försöken att vetenskapligt definiera populism karaktäriseras inte av någon större enighet eller precision, men förutom det antielitistiska draget framhålls vanligen en brist på ideologi samt tydliga anspelningar på folket och folkets vilja.41 De kommunala partiernas antielitism och talet om lokalsamhällets bästa är tydliga men dessa särdrag skiljer dem samtidigt från de etablerade riksdagspartierna. Under förutsättning att vi med ideologi menar något som ”hänför sig […] till det politiska området”, 19

makt och missnöje

utgör en ”någorlunda sammanhängande helhet” samt ”på något sätt” uppmanar ”till politisk handling”,42 tycks det ytligt betraktat finnas likheter mellan de kommunala partierna och populism.

Enligt denna tingstenska definition av ”ideologi” är de kommunala partiernas ideologi vag och synbarligen osammanhängande. Men den definitionen fångar bara en aspekt av begreppet – ideologier har också, för att tala med Sven-Eric Liedman, latenta inslag – outtalade försanthållanden, värderingar och normer.43 I denna mening utgör sockenideologin ett mer eller mindre sammanhållet sätt att se på politik och social gemenskap.

De latenta inslagen i de kommunala partiernas ideologi utgörs av de lokalistiska bevekelsegrunder som antyds av deras argumentation.

Bland annat det självhjälpsideologiska inslag som redan noterats markerar ett tydligt ”vi” som politiskt subjekt. Detta ”vi” är ortens egna invånare; det är denna grupp som de kommunala partierna vill mobilisera med hjälp av hänvisningar till ”kommunens bästa”.

Beslutsfattandet skall därför ligga ”nära medborgarna” och vara ”tvärpolitiskt”, utan ”partipolitiska hänsyn”. På så sätt inkorporerar sockenidentifikationen både en tydligt gräsrotsdemokratisk strävan och – förvisso – ett drag av antielitism. Det är mera tveksamt ifall denna antielitism innebär att de kommunala partierna är populistiska. Är all kritik av den etablerade makten ”populistisk”?

I enlighet med den gängse, låt vara vaga, definitionen av ”populism” skulle referenserna till ”folket” kunna vara en nyckel till vår förståelse av de kommunala partiernas sockenideologi. Begreppet är starkt värdeladdat eftersom det i den offentliga debatten har kommit att kopplas till högerextrema och främlingsfientliga rörelser.44 Beteckningen ”populism” är också relativt ny. I rysk kontext (ett exempel som brukar framföras i litteraturen), är populism nära förbundet med de agrarsocialistiska så kallade narodnikerna (”народ” betyder ”folk”) i Ryssland under 1860- och 1870-talen. I engelska språket uppträdde ”populism”, enligt nätupplagan av Oxford Eng­ lish Dictionary, första gången i New York Times år 1891, då med hänvisning till politiska förhållanden i den amerikanska Södern.45 I Svenska Akademiens ordbok står ordet inte upptaget (det skulle ha funnits i verkets tjugonde band, utgivet 1954).

20