9789186297244

den s책rbara supermakten

|1

Av Erik Åsard har tidigare utgivits: Hillary Rodham Clinton: En politisk biografi (2008) Det dunkelt tänkta: Konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme (2006) Politikern Olof Palme, red. (2002) Reconceptualizing Europe (2002), red. med Kristian Gerner Positiv särbehandling i Sverige och USA (2000), red. med Harald Runblom Ordet är en makt: Svenska tal från Torgny lagman till Carl Bildt och Mona Sahlin (2:a uppl. av Svenska tal, 1998), red. med Kurt Johannesson och Olle Josephson A Catalog of American Studies Projects in Sweden, red. (1998) Democracy and the Marketplace of Ideas: Communication and Government in Sweden and the United States (1997), med W. Lance Bennett Makten, medierna och myterna: Socialdemokratiska ledare från Branting till Carlsson, red.

(1996) Packaging Political Propaganda: Text, Context, and the Study of Political Communication (1996) Janusansiktet: Amerikansk populism i historisk belysning (1994) Networks of Americanization: Aspects of the American Influence in Sweden (1992), red. med Rolf Lundén Svenska tal från Torgny lagman till Ingmar Bergman (1992), red. med Kurt Johannesson och Olle Josephson Den konservativa eran: Amerikansk politik från Reagan till Bush (1991) American Culture: Creolized, Creolizing and Other Lectures from the NAAS Biennial Conference in Uppsala, May 28–31, 1987, red. (1988) Perspektiv på Nordamerika: Fyra föreläsningar i serien ”North American Contact”, red. (1987) Kampen om löntagarfonderna: Fondutredningen från samtal till sammanbrott (1985) Med monarkin i lasten: En bok om Bernadotternas republikaner (1982), med Sten Sjöberg Politik och ideologi: Artiklar och essayer i brännbara ämnen (1979) LO och löntagarfondsfrågan: En studie i facklig politik och strategi (1978)

2 | den sårbara supermakten

Erik Åsard

den sårbara supermakten USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama

historiska media |3

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Erik Åsard 2010 Faktagranskning: Kurt Mälarstedt Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbilder: USA:s president Barack Obama vid ett Nato-toppmöte 2009.

Foto: Alexandre Marchi/Gamma/ IBL Bildbyrå. USA:s president John F Kennedy 1962. Foto: NASA. Tryck: GGP Media GmbH, Pößneck, Tyskland 2010 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-86297-24-4

Innehåll Förord

7

1. kennedy, johnson och vietnamkriget

Ville John F Kennedy lämna Vietnam?

Maktpolitikern Lyndon Johnson

Varför valde Lyndon Johnson fullskaligt krig i Vietnam?

McGeorge Bundy – en av Vietnamkrigets chefsarkitekter

11 18 27 33

2. medier och politik i usa

Etermediernas genombrott

Tv-nyheternas framväxt och framtid

Medieimperiernas storhetstid

En nation utan papperstidningar?

Förändrad politisk retorik i tv-åldern

Presidentvalsdebatter i tv

37 41 48 52 56 59

3. ronald reagan som politisk kommunikatör

Från gamla till nya USA-högern

Reagans valfilm A New Beginning

65 72

4. från bush i till bush ii

Därför segrade George H W Bush

Bill Clinton som retoriker

Dödläget i Washington har sin grund i konstitutionen

Pengarnas roll i politiken

Familjedynastin Bush

81 86 98 104 109

5. identitetspolitik och minoriteter

Positiv särbehandling i USA och Sverige

Från klasskamp till kulturkamp

Kulten av mångfalden

113 118 123 |5

6. george w bush, irakkriget och rättsstaten

George W Bush vann valet i medierna

George W Bushs ”medkännande konservatism”

Politiken vrids åt höger

USA efter 11 septemberattackerna

Bushdoktrinen ersätter Powelldoktrinen

Därför motarbetar USA en global rättsordning

I krig gör presidenten (nästan) som han vill

127 131 134 137 142 148 153

7. arvet efter george w bush

Konspirationsteorier om 11 september

Kvinnorna avgjorde presidentvalet 2004

George W Bushs eftermäle

157 162 169

8. när ”liberal” blev ett skällsord i usa

John McCain och medierna

Den inflytelserika kvinnorörelsen

Striden om värdeorden

175 178 182

9. barack obama – författare och politiker

Barack Obamas idévärld

Ett historiskt presidentval

Innebörden av Obamas seger

193 198 204

10. den sårbara supermakten

Ett imperium på fallrepet?

211

Noter Litteratur Personregister

235 249 255

Förord År 1941 publicerade tidningsmagnaten Henry Luce en berömd artikel i tidskriften Life med rubriken ”An American Century”. Luce var en inflytelserik röst inom dåtidens republikanska parti och lade vältaligt ut texten om hur USA borde agera för att behålla och förstärka sitt redan ansenliga inflytande i världspolitiken. Han argumenterade för att USA skulle gå med i andra världskriget (vilket skedde först efter det japanska angreppet på Pearl Harbor i december 1941) och påta sig en missionärsroll för att sprida de amerikanska idéerna om frihet och demokrati runt jorden. Att leda världen i riktning mot dessa idéer var USA:s historiska uppgift, menade han.

När Henry Luce publicerade sin artikel var USA redan på god väg att bli en supermakt. I dag har USA sedan länge en dominerande position i ekonomiskt, politiskt och kulturellt avseende och står ensamt för bortemot hälften av jordens samlade militärutgifter. Men kan supermakten i längden behålla sin nuvarande särställning? Blir även 2000-talet ett ”amerikanskt århundrade” eller kommer det amerikanska imperiet, likt mängder av forna imperier i historien, att gradvis förlora i makt och inflytande? Vilken nutida stormakt kommer i så fall med tiden att inta USA:s plats?

Debatten om den sortens frågor har varit omfattande under senare år, särskilt efter 11 septemberhändelserna 2001 med efterföljande krig i Afghani­ stan och Irak samt den djupa ekonomiska kris som drabbade världen med början år 2008. I denna boks huvudkapitel går jag igenom några analyser av USA:s dominerande – vissa vill mena hegemoniska – ställning som världens i dag enda supermakt, vilka utmaningar den står inför samt vilka nationer som är de mest troliga utmanarna på den globala arenan.

Tesen är att USA kommer att fortsätta att vara världens ledande aktör unförord | 7

der överskådlig tid men att det samtidigt handlar om en sårbar supermakt, en vars framtida öde kommer att avgöras av hur den förmår handskas med ett antal stora utmaningar och samhällsproblem. Till dessa utmaningar hör relationen till tillväxtekonomierna i Asien, framför allt Kina, problemen med den inhemska ekonomin, särskilt det enorma federala budgetunderskottet, och den starka politiska polariseringen i Washington.

I övrigt bygger boken på artiklar och essäer jag skrivit om USA under de senaste decennierna. Min förhoppning är att de ska kunna läsas som en fortlöpande kommentar till och analys av några av de viktigaste händelserna och utvecklingslinjerna i det amerikanska samhället under det senaste halvseklet, från John F Kennedy till Barack Obama.

Jag vill tacka förlagsredaktör Åsa Björck för all hjälp i samband med utgivningen och Kurt Mälarstedt för faktagranskningen. Carolyn Guyer och Michael Joyce gav goda synpunkter på omslaget och Dag Blanck på delar av kapitel 5. Eventuella kvarstående ofullkomligheter får tillskrivas författaren.

Uppsala den 21 juni 2010 Erik Åsard

8 | den sårbara supermakten

2 MEDIER OCH POLITIK I USA

Etermediernas genombrott Under andra världskriget ägnade medelamerikanen en stor del av sin fritid åt en rad olika medier, främst dagstidningar, filmer, tidskrifter och radio.1 Det enskilt mest populära mediet var radion, som hade slagit igenom på bred front redan under första hälften av 1920-talet. Undersökningar gav vid handen att människor vid krigsslutet 1945 föredrog radions underhållningsoch informationsprogram men också att många prenumererade på en daglig tidning och fortsatte att frekventera den lokala biografen, ofta två gånger i veckan eller mer. De flesta amerikaner som tillbringade kvällarna med att läsa en bok eller en tidning lyssnade också på radion, eller hade den påslagen som bakgrundsljud. I ett typiskt hem fanns det en större radio­mottagare i vardagsrummet och ofta en mindre apparat i ett annat rum.

Mediesituationen skulle ändras radikalt när televisionen fick sitt genom­ brott några år efter världskrigets slut. Redan under 1930-talet hade RCA (Radio Corporation of America), landets största tillverkare av radioapparater, börjat utveckla en tidig version av en tv-mottagare. Vid 1939 års världsutställning i New York gjorde RCA reklam för det nya tv-mediet och började även de första tv-sändningarna från basebollmatcher och politiska evenemang. Men ytterst få hem hade tillgång till dessa tidiga tv-apparater (president Franklin Roosevelt tillhörde de utvalda), och den federala tillsynsmyndigheten FCC (Federal Communications Commission), som hade ← Walter Cronkite, tv-bolaget CBS berömde nyhetsankare, ståen­de framför tv-monitorer med några av företagets korrespondenter.­ Bilden togs i mitten av 1960-talet. Foto: CBS Photo Archive/Getty Images/All Over Press.

medier och politik i usa | 37

bildats 1934, visade inget intresse för projektet. När andra världskriget startade stannade den tekniska utvecklingen inom området av.

När tv-teknikerna återvände till ritborden efter krigsslutet gick allt med rasande fart. Inom loppet av ett drygt årtionde, från 1948 till 1959, hade de flesta amerikanska hem skaffat sig en tv-apparat, eller flera. Stick i stäv med skeptikernas förutsägelser tappade människorna inte intresset för det nya mediet; tvärtom blev det under 1960-talet och framåt det utan jämförelse populäraste mediet i USA. 1956 såldes cirka 20 000 tv-apparater per dag, och i slutet av årtiondet hade nio av tio amerikanska hem åtminstone en tv-apparat. Folk som saknade tv kilade allt som oftast in till grannen och tittade. Man kan jämföra detta fenomenala genomslag med andra teknologiska innovationer. De första telefonerna började säljas i USA 1890, och det tog hela 67 år innan 75 procent av hushållen hade skaffat sig en telefon.

För bilen, som introducerades 1908, tog det 52 år att nå samma spridning, för radion 14 år och för televisionen endast 7 år.2 De mest populära programmen i den tidiga amerikanska televisionen var olika typer av variety shows, lätta underhållningsprogram med inbjudna sångare, musiker, akrobater och dresserade djur. En tidig favorit var ”The Texaco Star Theater” med komikern Milton Berle. Andra populära­program var frågeprogrammen ”You Bet Your Life” (med Groucho Marx som mångårig programledare), ”Twenty-One” och ”The $64,000 Question”.­De två senare fick med tiden sina svenska motsvarigheter i ”21” och ”10 000-kronorsfrågan”. Bland de populära komediprogrammen märktes särskilt ”I Love Lucy”, den första så kallade sitcom (situation comedy) som hade en skådespelerska i huvudrollen, Lucille Ball. Hennes program skilde ut sig genom att episoderna filmades (tidigare sändes all underhållning live) och att i en roll ha Balls äkta hälft Desi Arnaz, en av mycket få skådespelare med minoritetsbakgrund under 1950-talet. Arnaz var kuban, och Lucille Ball fick kämpa hårt för att få tv-bolaget CBS att acceptera honom i ensemblen. Inte förrän i mitten av 1960-talet började de stora tv-bolagen använda några av dåtidens ledande svarta skådespelare (Bill Cosby, Greg Morris) i vissa av sina serier.3 38 | den sårbara supermakten

Reklamradio eller public serviceradio?

När radion slog igenom i USA var det inte givet på vilket sätt verksamheten skulle finansieras. Den första nationella radiolagen 1927 hade fastslagit principen att etern skulle ägas av det allmänna. Radiostationerna tilläts utnyttja de begränsade frekvenserna för en viss kostnad under en viss tid. I mars 1927 fanns det 732 radiostationer med licens att sända, och flertalet av dem ägdes av oberoende aktörer. Bara ett mindre antal kontrollerades av större företag.

Intressant är att en majoritet av stationerna inte sålde reklamtid i etern – ett nittiotal av dem ägdes av institutioner inom undervisningssektorn vilka erbjöd konserter, debatter och till och med högskolekurser. Åtskilliga intressenter betraktade vid denna tid radion inte som en kommersiell mjölkko utan som en potentiellt viktig kunskapsförmedlare i allmänhetens tjänst.

Under flera år fördes det en livlig offentlig debatt om vilken som var den bästa finansieringsformen för radion. Meningarna gick starkt isär och bland förslagen fanns privata donationer och sponsorer, lokala skatter och även licenser betalda av brukarna, ett system som valdes av brittiska BBC och blev normerande för många länder i Europa. Den första amerikanska radiostation som använde sig av betalda annonser i stor skala var WEAF, som ägdes av telefonbolaget AT&T. Den nämnde ideligen annonsörerna i sina sändningar och gav studioorkestern namnet ”Lucky Strike Orchestra” efter en av huvudsponsorerna, ett cigarettföretag. Annonsköparna ville å sin sida veta hur många som lyssnade på programmen och startade därför en särskild organisation med inhyrda intervjuare som ringde runt och frågade ut folk om deras lyssnarvanor. Det var början på det ratingsystem som i dag blivit så centralt för tv-bolagen och deras annonsörer.

Det finns en utbredd vanföreställning om att den amerikanska radion redan från början var reklamfinansierad. Men i själva verket dröjde det, som bland andra medieforskaren Robert McChesney har visat, till mitten av 1930-talet innan reklamförespråkarna definitivt hade vunnit kampen mot public serviceanhängarna om finansieringen.4 Först då blev reklamen den givna inkomstkällan och konsumismen den överordnade samhälls­ ideologin. Nyheter, i den mån de förekom, bestod i allmänhet av att hallå­ medier och politik i usa | 39

männen läste högt ur dagstidningarna. (Situationen förändrades i och med världskrigets utbrott 1939, och än mer efter USA:s inträde i kriget 1941.)

Radion, och sedermera televisionen, blev framför allt ett medium för att sälja varor och göra vinster. Ägarna granskade lyssnar- och tittarsiffrorna med samma iver som de följde börsutvecklingen.

Det skulle dröja ända till 1967 innan president Lyndon Johnson lyckades övertyga kongressen om att anta en lag, Public Broadcasting Act, vilken förde samman de existerande public servicekanalerna i ett Public Broadcasting System (PBS) tillsammans med public serviceradion NPR (National Public Radio). Men Johnson och kongressen kunde inte komma överens om en långsiktig finansiering av PBS-systemet liknande det brittiska BBC. NPR och PBS fick inte tillåtelse att sända annonser och ej heller införa licensbetalning. Det gjorde det praktiskt taget omöjligt för den allmänna radion och televisionen att konkurrera med de långt starkare kommersiella kanalerna. PBS får federala anslag till verksamheten, men de förslår inte långt. Det har lett till kronisk penningbrist och till att PBS-stationerna är beroende av frivilliga gåvor från användarna. Räknat per capita spenderar USA avsevärt mindre pengar på sitt public servicebolag än vad som är fallet i andra industrinationer.

Skulle det ha gjort någon skillnad om USA i stället hade fått ett radio- och tv-system enligt brittisk modell? Skulle det offentliga samtalet i dag ha sett annorlunda ut om det präglats av en tradition med ett starkt public serviceföretag, finansierat med licensmedel i stället för reklam, ett företag som kunnat utvecklas i konkurrens med ett antal kommersiella aktörer? Hur skulle den politiska debatten ha påverkats, liksom utbudet av underhållnings- kontra samhällsprogram? Hur skulle valkampanjerna och valdebatterna ha sett ut med ett starkt public servicebolag? Vem eller vilka skulle ha satt agendan för samtalet i ett sådant mera ”västeuropeiskt” mediesystem?

Det är enklare att ställa frågorna än att besvara dem. Vad vi vet är att USA, till skillnad från merparten av världens industriländer, fick ett i stort sett helkommersiellt etermediesystem vars utformning i hög grad har satt sin prägel inte bara på populärkulturen och underhållningsindustrin utan också på nyhetsutbudet och mediekulturen i stort.

40 | den sårbara supermakten

Tv-nyheternas framväxt och framtid Amerikansk nyhets-tv har alltid fått framleva sina dagar liksom på nåder.5 Inbäddad i en superkommersiell omgivning har den länge tvingats kämpa i motvind för rimliga sändningstider och ökade resurser. Ekonomiskt var nyhetsavdelningarna i många år förvånansvärt framgångsrika, vilket inte hindrat att frågor om deras framtid och överlevnad regelbundet brukar resas. I dag gäller frågan hur de traditionella tv-nyheterna ska kunna hävda sig i en etermedievärld fylld till brädden av kabelkanaler, internet och diverse sociala medier. Kommer de att kunna överleva, eller är de på sikt dömda att gå under?

Amerikansk nyhets-tv började på allvar 1946 med att tv-bolaget NBC introducerade ett nyhetsprogram kallat ”The Esso Newsreel”. Det sponsrades av bensinbolaget med samma namn och sändes tre gånger i veckan. Året därpå följde CBS efter med ett liknande program som först sändes två gånger per vecka och 1948 byggdes ut till en kvällssändning på vardagarna.

(Tanken tycks ha varit att det endast var på vardagarna det hände något värt att rapportera; på helgerna skulle nyheterna, liksom nationen i stort, ta en vilopaus.) NBC gick samma väg 1949, då nyhetsprogrammet bytte huvudsponsor och fick det osannolika namnet ”Camel News Caravan”.

De tidiga amerikanska tv-nyheterna har träffande beskrivits som ”radio med bilder”. Programmen var inledningsvis bara 10–15 minuter långa och innehöll korta telegramnyheter blandade med filminslag och reklam.

Fanns det inga filmbilder visade programledarna upp stillbilder i rutan.

Sponsorerna gavs generöst med utrymme. NBC:s ”Camel News Caravan” avslutade till exempel alltid sina sändningar med en närbild på en rykande Camel-cigarett. Reportrarna var genomgående namnlösa i rumedier och politik i usa | 41

tan – detta var långt innan journalisterna själva blev nyhetssändningarnas medelpunkt.6

Kennedymordet en milstople Pionjärerna inom amerikansk nyhets-tv kom nästan samtliga från radion.

Så var även fallet med Edward R Murrow, som under andra världskriget­ gjorde sig ett namn genom sina många dramatiska radioreportage för CBS. Under 1950-talet blev Murrow USA:s mest uppburne tv-journalist med klassiska programserier som ”See It Now” och ”Person to Person”.

Steve Barkin skriver i sin utmärka historik American Television News att Edward Murrow var en unik reporter, den förste som använde tv-mediet för att göra meningsfull journalistik.7 Men det var först under 1960-talet, då nya kameror och kommunikationssatelliter förbättrade kvaliteten på sändningarna, som tv-nyheterna fick en verkligt central plats i offentligheten. Bevakningen av mordet på president Kennedy blev en milstolpe i utvecklingen. Under fyra dagar i slutet av november 1963 sände tv-bolagen i stort sett nonstop och utan reklamavbrott från de högdramatiska händelserna i Dallas och Washing­ ton. Tittarsiffrorna var fenomenala – periodvis bänkade sig nio av tio amerikaner framför tv-apparaterna. Den omfattande bevakningen hade en ­terapeutisk funktion för många medborgare, och televisionen blev det kitt som höll samman en lamslagen nation.

Samma år som Kennedy sköts utökade CBS och NBC sina nyhetssändningar till 30 minuter per kväll. (ABC, det tv-bolag som satsade minst på nyheter, gjorde sammalunda först 1968.) I början hade NBC ledningen i kampen om tittarna, men från 60-talets mitt övertog CBS tätplatsen med hjälp av sitt legendariska nyhetsankare Walter Cronkite. Ingen enskild journalist har betytt mer för amerikansk nyhets-tv:s utveckling än Cronkite. Han var ankare från 1962 till 1981 och blev under de åren något av en institution. I populärpressen kallades han omväxlande för ”Uncle Walter” och ”den mest förtroendeingivande mannen i USA”.8 Cronkite tog ankarrollen på stort allvar och läste nyheterna med ett 42 | den sårbara supermakten

faderligt och lätt uppfostrande tonfall. Varje kvällssändning avslutades med orden ”And that’s the way it is”, som om allt viktigt den dagen därmed hade avrapporterats. Cronkite rapporterade om alla stora händelser i tiden som medborgarrättsrörelsens framväxt, morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King, månlandningen 1969, Vietnamkriget, Watergateaffären, Richard Nixons avgång och mycket annat. När han i ett specialprogram om Vietnam 1968 bröt mot konvenansen och uttalade försiktig kritik mot kriget till förmån för en förhandlingslösning, suckade en uppgiven Lyndon Johnson till sina medarbetare: ”Om jag har förlorat [Walter] Cronkite har jag förlorat medelklass-Amerika.”9 Cronkites ikonställning bekräftades när han vid 92 års ålder gick ur tiden i juli 2009. Hans död blev en stor nyhet i de amerikanska medierna och en ström av ledande journalister och politiker, inklusive president Barack Obama, uttalade sig om hans glänsande karriär.10 Det ligger något ironiskt i att Cronkite, som tyckte illa om journalisten i rollen som kändis, genom sin personlighet bidrog till att skapa och befästa stjärnkulten inom amerikansk nyhets-tv. Under efterträdaren Dan Rather döptes programmet om till ”CBS Evening News with Dan Rather”, medan konkurrenten ABC erbjöd tittarna ”World News Tonight with Peter Jennings”. Tillsammans med NBC:s Tom Brokaw utgjorde Rather och Jennings ”de tre stora” nyhetsankare som dominerade kvällsnyheterna under 1980- och 90-talen. Brokaw och Rather har numera gått i pension, och Peter Jennings avled 2005. Men stjärnsystemet består, och tv-bolagen betalar sina nyhetsankare alltmer fabulösa löner.

Från beskrivande till tolkande journalistik Journalisterna tar i dag avsevärt större utrymme i nyhetssändningarna än vad som var fallet för 30 år sedan. En specialstudie av presidentvalet 2000, redovisad i statsvetaren Thomas E Pattersons rika studie The Vanishing Voter, visar att George W Bush och Al Gore bara ägnades tolv procent av sändningstiden i de stora tv-bolagens kvällsnyheter. Tre fjärdedelar av tiden upptogs av kanalernas nyhetsankare och reportrar. För varje minut som Bush och Gore tilläts komma till tals, talade journalisterna som bevakade medier och politik i usa | 43

dem i sex minuter. En tittare som såg varenda kvällssändning under valrörelsen fick höra de två kandidaterna tala i vardera 17 minuter, eller ynka 15 sekunder per kväll. Resten av tiden var det reportrarna eller diverse experter som höll låda. När Bush vid ett tillfälle gästade David Lettermans pratshow fick han nästan lika mycket sändningstid som ”CBS Evening News” gav honom under hela den allmänna valkampanjen!11 Själva nyhetsrapporteringen har också förändrats och är nu betydligt mera inriktad på att kommentera och tolka än på att beskriva och redogöra. Tydligast märks dessa trender i den politiska nyhetsbevakningen.

I den senaste upplagan av sitt standardverk News: The Politics of Illusion framhäver W Lance Bennett fyra särdrag som särskilt utmärkande för nyhetsförmedlingen i dagens USA: personorientering, dramatisering, fragmentarisering samt en ständigt ökande negativism och kritik mot politiker och myndigheter. Personfixeringen leder enligt Bennett till att den sociala och ekonomiska kontexten genomgående tonas ner till förmån för dramatiserade nyheter om enskilda individer. Orsakerna härtill är flera, från reportrarnas rädsla för att fördjupade analyser ska skrämma bort tittare till producenternas ovilja att stöta sig med mäktiga makthavare.12 Kommer de traditionella tv-bolagens kvällsnyheter att finnas kvar om tio år? Inte om man får tro kritikerna, som pekar på att antalet tittare mer än halverats under de senaste decennierna och att det i dag företrädesvis är en äldre publik, en som växte upp med kvällsnyheterna, som tittar. Hela konceptet med att invänta nyheterna vid ett visst klockslag varje kväll är urmodigt, menar skeptikerna; yngre människor, i den mån de bryr sig om att följa nyheterna, sitter framför sina datorskärmar och klickar på de sajter och videoinslag de finner intressanta. Bland politiker och proffstyckare har det närmast blivit en sport att tala illa om de ”gamla medierna” och i stället hylla nya och mera interaktiva medier som web- och chattsidor, bloggar, iPods och YouTube.

Det är riktigt att de traditionella tv-nyheterna har en åldrande publik och att de inte innehåller mycket som är specifikt inriktat mot yngre männi­ skor. Washington Posts mediekommentator Howard Kurtz har påpekat att 44 | den sårbara supermakten

särskilt andra halvan av ett typiskt nyhetsprogram numera ofta innehåller inslag för de äldre, som nya mediciner mot Alzheimers sjukdom eller hur man bäst återhämtar sig från en höftledsoperation.13 Inte så underligt då att yngre tittare flyr de ”gamla” medierna och föredrar att konsumera nyheter genom att se på underhållare som Jon Stewart och Stephen Colbert.

Det stämmer också att betydligt färre människor i dag följer de tre stora tv-bolagens nyhetssändningar. År 1981 hade ABC, CBS och NBC tillsammans hela 84 procent av alla tittare när de sände sina kvällsnyheter. 2002 hade siffran sjunkit till 43 procent, och trenden är stadigt fallande. I absoluta tal har tittarsiffrorna minskat från cirka 56 miljoner per kväll 1981, då Walter Cronkite gick i pension, till ungefär 25 miljoner tittare 2007. ”CBS Evening News”, som på Cronkites tid ensamt hade cirka 25 miljoner tittare varje kväll, lockar numera endast 5–6 miljoner tittare. I stället är det NBC och ABC som konkurrerar om förstaplatsen i tittarstatistiken med vardera uppemot 8 miljoner tittare per kväll.14

För tidigt räkna ut tv-nyheterna Trots denna utveckling tror jag att dödsrunorna över de ”gamla” tv-nyheterna är en aning förhastade. Tittarsiffrorna kommer säkert att fortsätta att gå ner – det är närmast oundvikligt i dagens medielandskap där kabelkanalerna sänder nyheter dygnet runt och senaste nytt kan fås genom ett enkelt klick på datorn. Men de traditionella tv-nyheterna fyller fort­ farande en viktig funktion för många människor, och här liksom på andra områden gäller att vanans makt är stor. Det märks särskilt när något stort inträffar, som terroristattackerna 2001 eller invasionen av Irak 2003. Då samlas tittare i alla åldrar på nytt kring ”gammelmediernas” nyhetssändningar, vilket visar att de fortfarande har ett förtroendekapital och upplevs som relevanta. 25 miljoner nyhetstittare är heller inget att fnysa åt – få andra tv-program i USA når upp till en så hög siffra under ett ordinärt tv-år. Som jämförelse kan nämnas att de dominerande kabeltevebolagen Fox, CNN och MSNBC tillsammans bara har tiondelen så många tittare, eller mellan två och tre miljoner per dag.15 medier och politik i usa | 45

För att bemöta den ökade konkurrensen har tv-företagen satsat alltmer på lättare nyheter, så kallad ”infotainment” och rapportering av sådant som brottslighet, skandaler och celebriteter. Dessutom har nyhetsredaktionerna­ överlag skurits ner och utlandsbevakningen satts på sparlåga. Följden är att amerikanerna i dag får sämre och ytligare information om sitt eget land och om omvärlden än vad som var fallet tidigare. Man kunde kanske tro att det förhåller sig tvärtom, att den explosion som skett i form av kabel-tv och internet skulle ha medfört en breddning och fördjupning av nyhetsförmedlingen. Men de nya medierna verkar snarast ha förstärkt de negativa tendenserna, inte rått bot på dem.

En viktig förändring ägde rum år 1987, då Reaganadministrationen lät avskaffa den så kallade ”Fairness Doctrine”. Det var en bestämmelse som hade införts 60 år tidigare och föreskrev att eftersom antalet frekvenser var begränsade måste alla med sändningstillstånd ägna rimlig tid åt diskussioner om viktiga samhällsfrågor. Den stadgade vidare att personer som blivit attackerade i etern hade en rätt att replikera. Avsikten var att belysa olika sidor av varje fråga och ge människor med olika uppfattning en möjlighet att göra sina röster hörda. Efter att regleringen hade avskaffats blev det fritt fram att sända den typ av ensidiga och högröstade pratprogram i radio och tv som etern i dag översvämmas av.16 Enligt Robert F Kennedy junior, son till den dödade senatorn och presidentbrodern, har avskaffandet av ”Fairness”-doktrinen haft mycket negativa följder för nyhetsförmedlingen i amerikansk television. Tv-bolagen sköter inte längre sin uppgift att informera om viktiga samhällsfrågor; i dag har de inga skyldigheter att tjäna allmänheten, bara aktieägarna, menar han. Särskilt svårt är det att få bolagen att sakligt bevaka ämnen som miljön och den globala uppvärmningen. Liksom författaren och mediekritikern Neil Postman hävdar Kennedy att nutidens amerikaner, inte minst på grund av nyhetsjournalistikens förflackning, är ”det bäst underhållna och förmodligen minst välinformerade folket i västvärlden”.17 Som alla tv-tittare vet råder det i dag ingen kvantitativ brist på nyhetssändningar. Paradoxen är att ju mera nyheter som förmedlas, desto mind­ 46 | den sårbara supermakten

re seriös information – för att inte tala om verklig kunskap – tycks vi få om vad som faktiskt sker i vår omvärld. I en komplex tid som ställer allt större krav på förståelse och sammanhang erbjuds vi mestadels motsatsen, en fragmentariserad och ofta förytligad bild av verkligheten.

medier och politik i usa | 47

Presidentvalsdebatter i USA Halv åtta på kvällen den 26 september 1960 körde en limousine upp framför tv-bolaget CBS huvudkontor i centrala Chicago.34 I baksätet åkte ingen mindre än USA:s vicepresident Richard Nixon. En kvart senare anlände ett nytt ekipage med senator John Kennedy, demokraternas kandidat i presidentvalet. Snart skulle de båda ställas öga mot öga i den första tv-sända presidentvalsdebatten i landets historia.

Före debatten visade opinionsmätningarna en knapp ledning för Nixon.

Intresset för duellen var mycket stort bland allmänheten. När den började satt nära 67 miljoner amerikaner bänkade framför apparaterna, den största publiken dittills för ett enstaka tv-program. Åtskilliga myter omger denna publika envig, och de flesta av myterna är faktiskt sanna. Nixon var vid tillfället i dålig form. Två veckor tidigare hade han utskrivits från ett sjukhus där han återhämtat sig från en knäskada. Sjukfrånvaron gjorde att han hade gått ner i vikt och såg blek och medtagen ut. När han klev ur bilen utanför tv-studion råkade han stöta i bildörren och rev upp knäskadan på nytt.

Nixon missbedömde dessutom evenemangets karaktär. Han förberedde sig som om det hade gällt en debatt i kongressen och läste in långa promemorior i sakfrågorna. Han lät bli att muntligen öva på sina inlägg inför medarbetarna och tackade före sändningen nej till erbjudanden om makeup. Det gjorde att hans kraftiga skäggväxt tydligare framskymtade i rutan. Nixon var rädd för att framstå som feminin, men hade inget emot att framhäva sina manliga attribut.

Men detta var inte en debatt vilken som helst utan ett tv-sänt gladiatorspel där aktörernas personlighet och utstrålning – snarare än kraften medier och politik i usa | 59

i deras argument – skulle bli utslagsgivande. Det begrep John Kennedy.

Han anlände till studion med en väl underhållen solbränna och i en kostym som perfekt matchade bakgrundsdekoren. I dagar hade han tränat frågor och svar med sina assistenter. Kennedy var fullt på det klara med att detta var hans livs mediauppträdande. För Nixon var det en debatt bland andra.

Ingen enskild händelse var viktigare i 1960 års valrörelse än den första tv-debatten mellan kandidaterna. Även om båda gjorde väl ifrån sig var det Kennedy som framstod som den givne vinnaren. Det gällde särskilt de väljare som såg duellen på tv (de som hörde den på radio var överlag mera imponerade av Nixon). Den makalösa exponeringen gjorde över en natt JFK till en nationell celebritet. Efter valet, som blev oerhört jämnt, var Kennedy övertygad om att han inte hade kunnat bli president utan hjälp av tv-debatterna (de blev sammanlagt fyra).

Efter 1960 har debatterna mellan presidentkandidaterna blivit de mest uppmärksammade inslagen i nutida amerikanska valkampanjer. Men många verkar i dag ha glömt att inga debatter förekom i de följande tre presidentvalen. Lyndon Johnson ledde stort över republikanen Barry Goldwater 1964 och ville inte riskera sin position genom att ställa upp i riskfyllda tv-debatter. Nixon undvek sorgfälligt att debattera både 1968 och 1972, vis av skadan från 1960. Först 1976, när republikanske interimspresidenten Gerald Ford desperat försökte vända ett opinionsmässigt underläge mot demokraten Jimmy Carter, återupplivades tv-debatterna.

Under perioden från 1960 till 2008 har det anordnats sammanlagt 27 debatter mellan olika presidentkandidater och 8 stycken mellan kandidater för vicepresidentposten. Historiskt har debatterna varit av lite olika längd och format. Det vanligaste har varit att kandidaterna frågats ut av en grupp journalister. Under senare år har man även experimenterat med andra format och ibland låtit en särskilt inbjuden publik av så kallade ”oberoende” väljare ställa frågorna. Det har gjort programmen livligare och även tillåtit kandidaterna att momentant direkt kommunicera med varandra.

Det senare har annars varit den stora bristen med valdebatterna. Det 60 | den sårbara supermakten

traditionella upplägget med några journalister som ställt frågor har omöjliggjort ett direkt utbyte av åsikter mellan kandidaterna. Kritiker har med rätta anmärkt att det inte handlar om debatter i egentlig mening utan mera om publika presskonferenser. Och det är politikerna själva som har velat ha det så – överlag har de föredragit det stelbenta och styrda formatet och sett en friare debattform som alltför hasardbetonad.

Egentligen är det ett under att debatterna fortfarande sänds i tv varje valår och att människor ännu tittar. Under valrörelsen 2000 sändes till exempel fyra debatter, varav tre mellan Al Gore och George W Bush. Varje debatt varade i 90 minuter och sändes utan reklamavbrott. Tittarsiffrorna var mycket höga. I genomsnitt sågs de tre presidentvalsdebatterna av över 40 miljoner människor. Det är visserligen bara hälften så många som beskådade duellen mellan Jimmy Carter och Ronald Reagan rekordåret 1980. Men det var ändå en högre tittarsiffra än vad alla andra amerikanska tv-program nådde år 2000 bortsett från Oscarsgalan och fotbollsfinalen Super Bowl.

I valrörelsen 2008 hölls tre valdebatter mellan John McCain och Barack Obama, och en mellan vicepresidentkandidaterna Joe Biden och Sarah Palin. Även om ingen av huvuddebattörerna utdelade något knockoutslag var det utan tvivel Obama som tjänade mest på envigen. Hans lugna och metodiska debattstil kontrasterade fördelaktigt mot McCains ojämna humör och egensinniga uppträdande. McCain hade svårt för att dölja att han egentligen ansåg Obama vara en ovärdig motståndare. Den andra debatten mellan dem lockade flest tittare (63,2 miljoner), vilket var fler än vad någon debatt uppnådde 2000 och 2004 men avsevärt färre än de 80,6 miljoner som följde envigen mellan Carter och Reagan 1980.35 Vad är det som gör att något så pass omodernt som klassiska politiska debatter fortfarande kan dra storpublik i internetåldern? Att de sänds direkt på bästa sändningstid av de stora tv-bolagen spelar förstås en avgörande roll.

Men lika viktig är nog, som statsvetaren Alan Schroeder framhållit, den inbyggda dramatiken i själva händelsen. Vad alla väntar på är att få uppleva en minnesvärd ordväxling, en humoristisk replik eller varför inte att nåmedier och politik i usa | 61

gon helt enkelt gör bort sig, vilket understundom händer.36 Kända exempel är Richard­Nixons ofrivilligt komiska yttrande 1960 om att ”America can’t stand pat”, vilket fick en dubbel mening för dem som kände till namnet på hans hustru (Pat Nixon), amiral James Stockdales oförglömliga öppnings­ replik i vicepresidentdebatten 1992 (”Who am I? Why am I here?”) och president Fords märkliga påstående 1976 om att Sovjetunionen inte dominerade Östeuropa och inte skulle tillåtas göra det under hans ledarskap.37 En intressant sak med USA-debatterna är att de tycks uppskattas betydligt mera av tittarna än av journalisterna. Reportrarna brukar i eftersnacket tävla om att döma ut debatterna som hopplöst tradiga och tråkiga. Samma typ av klander ser vi ofta prov på efter motsvarande debatter i Sverige. Det är en slapp kritik som ofta saknar bärkraft. Visst varierar programmens informationsvärde och visst finns det ett betydande inslag av konstruerad tv-show över det hela. Men det hindrar inte att debatterna mellan president- eller statsministerkandidater, liksom våra partiledar­ debatter, fyller en viktig pedagogisk funktion.38 Forskare har visat att väljare som följt en debatt i allmänhet har klart större kunskaper om kandidaternas åsikter än de som inte tittat. Duellerna ger publiken en chans att på nära håll granska toppolitiker i en pressad situation. De ger också kandidaterna en möjlighet att med egna ord presentera sina lösningar på skilda samhällsproblem, utan att deras ord filtreras av journalisternas redigeringssaxar. Slutligen tvingar de debattörerna att sätta sig in i motståndarnas förslag för att kunna bemöta deras argument. Det är en god sak i en levande demokrati.

Behovet av genuina debatter har påtagligt ökat i en tid då medierna allt mer premierar attacken framför argumentet, det hastiga framför det reflekterande och det nöjsamma framför det seriösa. År 1988 uppgick den genomsnittliga tid som presidentkandidaterna tilläts komma till tals i tvbolagens nyhetssändningar till futtiga 9,2 sekunder. I dag har den tiden krympt och motsvarar ungefär en ordinär mening i ett skrivet manu­skript.

I stället är det journalisterna som i ökad utsträckning för ordet. Så är situationen i USA, och trenden är likartad också i vårt land.

62 | den sårbara supermakten

Oddsen för att de amerikanska debatterna på sikt ska få finnas kvar, utvecklas och förbättras är dessvärre ganska dåliga. Tålamodet verkar nu vara på väg att tryta hos de stora tv-bolagen. År 2000 valde för första gången en av de fyra stora kanalerna, Fox, att inte direktsända presidentvalsdebatterna. I stället sändes ett populärt actionprogram. Bolagen har vidare starkt skurit ner på bevakningen av partiernas konvent under senare år. Evenemangen anses helt enkelt inte spännande nog. Populära sitcoms eller långfilmer ger mera klirr i kassan.

Politikerna är inte dummare än att de anpassar sig till de rådande medietrenderna. Här hemma har våra politiker upptäckt att det ofta ger mera och bättre publicitet att gästa en mysig pratshowsoffa än att grillas i en het debattstol. Bägge parter drar nytta av denna symbios. Medierna får gratis tillgång till kända makthavare och politikerna ges tillfälle att uppträda i avspända studiomiljöer där de inte riskerar att ställas inför spetsiga frågor. De som förlorar på denna utveckling är väljarna. Ty om dagordningen formas av televisionens glättiga underhållningsprogram får vi en politisk dialog som allt mer är fokuserad på trivialiteter och den intima privatsfären.

medier och politik i usa | 63

6 GEORGE W BUSH, IRAK­

KRIGET OCH RÄTTSSTATEN

George W Bush vann valet i medierna Tidigt under valmorgonen 1996, när det stod klart att Bill Clinton just hade återvalts som president i USA, fick jag i Sveriges Radios direktsända valvaka i Washington frågan vem jag trodde skulle bli republikanernas kandidat i presidentvalet 2000.1 Jag stack ut hakan och svarade, till allmän muntration i studion, George W Bush. Det var långt ifrån något givet namn vid den tidpunkten. 1996 hade Bush varit guvernör i Texas i bara två år och var ett oprövat kort. Han var ännu föga känd nationellt, men inom det republikanska partiet hade de tongivande kretsarna redan börjat få upp ögonen för honom. Min känsla sade mig att Bush junior, med sitt välkända politikernamn och sina goda kontakter med penningstinna donatorer, mycket väl skulle kunna ta hem republikanernas nominering 2000, vilket också mycket riktigt skedde.

Men jag måste erkänna att jag i det läget inte trodde att Bush skulle kunna bli en svår konkurrent till demokraten Al Gore i den årslånga kampen om presidentposten. Hur kom det sig att en sittande vicepresident som Gore måste slåss in i det sista för att vinna ett val när ekonomin gick som på räls, arbetslösheten var den lägsta på 40 år och landet befann sig utanför krig och konflikter? Det var en fråga jag ställde mig under den dramatiska valnatten 2000 som slutade med att ingen av kandidaterna kunde koras som vinnare. Valet avgjordes inte förrän Högsta domstolen med minsta ← Terroristattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 chockade USA och ledde till stora förändringar av landets inrikes- och utrikespolitik. Foto: Tammy Klein/Eyedea/ Gamma/IBL Bildbyrå.

george w bush, irakkriget och rättsstaten | 127

möjliga marginal (5 domarröster mot 4) beordrade de ansvariga i Florida att avbryta omräkningen i delstaten, vilket innebar att Bush efter 36 dagars kaos avgick med segern.2 Jag tror att man kan urskilja fyra huvudskäl till varför presidentvalet 2000 blev så ytterligt jämnt.3 Den första faktorn har att göra med väljarnas önskan om ett nytt ledarskap efter åtta år av Bill Clinton och Al Gore.

Historiskt har det parti som innehaft presidentposten under två valperioder haft mycket svårt att även vinna en tredje period. Före valet gav rader av opinionsundersökningar vid handen att väljarna förhöll sig kritiska till både Bush och Gore. Allmänt tyckte de att Bush var för oerfaren och att Gore var för påstridig. Samtidigt hade de större tilltro till Bushs förmåga att visa ledarskap, och Texasguvernörens ihärdiga slogan om att det var dags för en förändring – ett favoritord för varje utmanare – vann genklang i opinionen.

Den andra faktorn som bidrog till att göra valutgången jämn var Al Gores obegripligt amatörmässiga valkampanj. I efterhand kan man se att Gores valstrategi präglades mycket av en önskan att distansera sig från Bill Clinton och att etablera sig själv som ”sin egen man”. Nästan allt som Gore företog sig under valkampanjen handlade om att komma bort från den skandalomsusade Clintons skugga. Det var synligt i valet av senator Joe Lieberman som vicepresidentkandidat (Lieberman var den av de ledande demokraterna som skarpast hade kritiserat Clintons affär med Monica Lewinsky), i Gores accepteringstal på partikonventet och i uppläggningen av valstrategin i stort, som gick ut på att tala så lite som möjligt om det förflutna och så mycket som möjligt om framtiden.

Därmed avhände sig Gore frivilligt möjligheten att ta poäng på den goda ekonomin och på administrationens andra framgångar under Clintoneran.

Till någon del kan man förstå Al Gores dilemma. Clinton var mycket populär bland väljarna i slutskedet av sin presidentperiod. Över 60 procent av de utfrågade tyckte att han gjorde ett bra jobb och bland demokraternas kärnväljare hade han än högre uppskattningssiffror. Men samtidigt var väljarna hjärtligt trötta på alla skandaler och jag tror inte, till skillnad från 128 | den sårbara supermakten

en del andra, att Clinton hade kunnat vinna en tredje mandatperiod om det varit möjligt för honom att kandidera på nytt. Att alltför nära alliera sig med Clinton i valrörelsen hade för Gore varit en riskfylld strategi.

Men genom att under hela valkampanjen hålla Clinton på armlängds avstånd distanserade sig Gore inte bara från sin egen president utan också från sin egen politik sedan tillträdet 1993. Politiska val handlar förvisso om framtiden, men de handlar i lika mån om vad som åstadkommits i det förflutna. Med sitt val av strategi blev Al Gore tvungen att bedriva valrörelse med ena handen bakbunden. Hans ovilja att tala om Clintonåren gjorde det svårt för honom att vinna erkännande för den ekonomiska högkonjunkturen och det goda arbetsmarknadsläget.

En tredje förklaring till det jämna valet var massmediernas bevakning av valkampanjen. En studie av valrörelsens sista veckor visar att George Bush fick dubbelt så många positiva inslag i tv, tidningar och på internet som Al Gore. Enligt undersökningen, gjord av Project for Excellence in Journalism, var 24 procent av alla inslag om Bush positiva mot bara 13 procent för Gore. Dessutom fann forskarna att inslagen om Bush oftare behandlade olika sakfrågor medan artiklarna om Gore mycket fokuserade på dennes interna kampanjstab, val av strategi och liknande saker.

Nu ska man inte tro att mediernas bevakning är helt avgörande för hur det går i politiska val. Men det är ostridigt att medierna ofta sätter tonen för debatten, bestämmer vilka frågor som kommer upp på agendan och därmed starkt påverkar kandidaternas utsagor och utspel. Ska man döma av den nämnda undersökningen hade George Bush en klar fördel av en välvillig medierapportering, särskilt under valkampanjens slutskede.

Ytterligare en faktor var kandidaternas olika personligheter eller ”karaktärer”, som amerikanerna gärna säger. I amerikanska val spelar vanligtvis både sakfrågor och karaktärsegenskaper in. Det egendomliga med val­ rörelsen 2000 var att en majoritet av väljarna höll med Gore i alla centrala valfrågor men tyckte bättre om Bush som person. Gore bekräftade under valkampanjen bilden av sig själv som kunnig och saklig, men samtidigt stel och träaktig. Tydligast syntes det i de tre tv-sända presidentvalsdebatgeorge w bush, irakkriget och rättsstaten | 129

terna där han varje gång framträdde i olika skepnader: alltför aggressiv och påstridig i den första, lågmäld på gränsen till undergiven i den andra och på samma gång godhjärtad och stridslysten i den tredje debatten. Här agerade en politiker som trots sin stora erfarenhet inte verkade vara säker på sig själv eller på sin egen framtoning.

Bush å andra sidan lyckades mycket väl med att framställa sig som den hederlige outsidern från västra Texas, sanningssägaren som var obefläckad av de smutsiga partistriderna i Washington. På något sätt – främst genom att spela på ett slags pojkaktig charm – lyckades han klara sig igenom 4,5 timmar av direktsända tv-debatter utan att göra några stora misstag eller förargliga felsägningar. Bush saknade inte formell utbildning och ej heller politisk talang, vilket valkampanjen 2000 vittnade om. Men han hade vid tillträdet inga grundläggande kunskaper i sakfrågorna (utbildningspolitiken möjligen undantagen), hade få egna idéer om politiken och ingen erfarenhet alls av utrikespolitiken. Före valet hade han bara varit utanför USA några enstaka gånger, bortsett från besök i det Texas näraliggande Mexiko. Det vittnade inte om något större intresse för omvärlden.

Bushs bristande kunskaper om politikens elementa demonstrerades tydligt i valkampanjens slutskede då han angrep demokraterna för deras uppfattning att pensionssystemet Social Security skulle vara ”ett federalt program”. Men det är ett federalt program, därtill ett av de mest kända som etablerades redan under Franklin Roosevelt på 1930-talet. Det bör bestämt en ledande presidentkandidat känna till.

Föga anade jag att ett så elementärt påpekande skulle behöva göras den där tidiga valmorgonen 1996.

130 | den sårbara supermakten

George W Bushs ”medkännande konservatism” Den amerikanska konservatismen har varit som effektivast när den retoriskt förstärkts med ett lämpligt mått av populism, som i fallet Ronald Reagan.4 Denne behärskade till fullo konsten att sälja konservativ politik i folklig förpackning. George W Bush tillhör samma populistiska högertradition som Reagan. Flera slående likheter finns mellan de båda republikanerna. Liksom Reagan står Bush för en principiell antistatlighet, en vurm för marknaden och en robust utrikespolitik. Deras politiska stilar är också likartade och präglas av en avväpnande humor och en på ytan antipolitisk attityd där det yttre – apparition och presentation – ges väl så stor tyngd som politikens substans. Bush är lika lite som Reagan någon älskare av långa promemorietexter.

Den intressantaste skillnaden mellan de båda gäller synen på religionens plats i det politiska livet. Reagan smyckade sitt politiska språk med religiösa anspelningar, men själv var han måttligt religiös och gick nästan aldrig i kyrkan. För Reagan var religionen ett retoriskt medel, inte något att basera den offentliga politiken på. Annorlunda förhöll det sig med Bush som är bekännande kristen och som gjorde den religiösa väckelse han genomgick i 40-årsåldern till den centrala händelsen i sitt liv. Han omgav sig gärna med prelater och nöjde sig inte med att låta religionen färga språket. Ambitionen var att bygga väsentliga delar av politiken på religiös grund.

Särskilt tydligt kom detta till uttryck i idén om en ”medkännande konservatism” (compassionate conservatism), som Bush gjorde till sitt ledande slagord. Under valkampanjen 2000 fick han flera gånger frågan vad termen egentligen stod för. Mestadels skämtade han bort frågan eller vägrade helt george w bush, irakkriget och rättsstaten | 131

enkelt att svara. Den som vill ha mera kött på benen rekommenderas att läsa Marvin Olaskys bok Compassionate Conservatism med undertiteln What It Is, What It Does, and How It Can Transform America.5 Olasky är professor i journalistik vid Texasuniversitetet i Austin och redaktör för World, en kristen veckotidskrift. Olasky om någon bör veta vad George Bush står för. Med början år 1993 fungerade han som idégivare och talskrivare åt den forne guvernören och presidenten.

Tanken på en medkännande konservatism innehåller en enda bärande idé, nämligen att det är frivilligorganisationerna i samhället, och särskilt de religiösa grupperna, som i grunden är bäst ägnade att ta hand om social- och välfärdspolitiken, inte de federala eller delstatliga regeringarna.

Frivillig- eller välgörenhetsgruppernas mission är att på olika sätt bistå de behövande och att ge deras liv ett religiöst innehåll – ungefär på det sätt som Bushs eget liv förändrades efter 40-årskrisen.

Bakom tanken ligger en föreställning om att vissa människor, grupper­ och institutioner – i synnerhet de troendebaserade – är bättre, ädlare och mera moraliskt högtstående än andra. Det gör dem speciellt lämpade att ta sig an människor med sociala problem. Olasky hävdar vidare, utan empiriska belägg, att frivilliggrupperna skulle vara mera effektiva än regeringen på att bekämpa fattigdom och social utslagning. Staten i form av den federala regeringen är alldeles för stor, lägger sig i för mycket och tar ut för höga skatter av de arbetande människorna. Regeringen kan nog lösa vissa problem, medger Olasky, men den är oförmögen att hantera det allra viktigaste, nämligen den andliga krisen i samhället.

Fattiga, hemlösa och drogmissbrukare – och man pratar mycket om dessa grupper, precis som vissa kristna gör i Sverige – kan bara få genuin tröst och hjälp av de religiöst baserade grupperna. Det är enbart de som genom sin höga moral kan ”göra gott” och känna verklig medömkan. Det är i korthet vad den medkännande konservatismen går ut på. Tron och det religiösa engagemanget gjordes av Bushadministrationen till det centrala inte bara i retoriken utan i hög grad också i politiken.

Genom en exekutiv presidentorder skapade Bush en särskild enhet i 132 | den sårbara supermakten

Vita huset som skulle föra ut dessa idéer i praktisk handling. Liknande avdelningar startades i fem ministerier, bland annat justitie-, utbildningsoch arbetsmarknadsdepartementen. Tanken var att olika religiösa organi­ sationer skulle konkurrera med varandra om federala pengar för att starta sociala projekt. Tre områden utpekades som särskilt angelägna: att främja läs- och skrivkunnigheten, att predika sexuell avhållsamhet samt att bekämpa drogmissbruk. Så skulle den medkännande konservatismen förverkligas i praktiken.

I verkligheten kom dock inte mycket ut av initiativet. Kritiker menade att hela uppslaget var författningsvidrigt eftersom det tillät att skattepengar användes för religiösa syften. John Dilulio, den förste chefen för enheten, hoppade snart av och blev senare kritisk mot Bushadministrationens politik. Barack Obama skiljer sig i de flesta avseenden från George Bush, men när Obama blev president behöll han till mångas förvåning enheten i Vita huset, om än under annat namn och med en ny chef. Det återstår att se vilken roll, om någon, som den kommer att spela i Obamas administration.

Hela idén med att ha en troendebaserad policyenhet i maktens centrum är synnerligen amerikansk och visar den stora roll som religionen spelar i det amerikanska samhället, tvärs över alla parti- och trosgränser.

george w bush, irakkriget och rättsstaten | 133