”Knirkandet från trappan började igen och hördes nu med jämna mellanrum. någon gick sakta uppför hennes trappa mitt i natten. nu arbetade hennes hjärna för högvarv. Det fanns inga hus i närheten, ingen skulle höra hennes skrik på hjälp. Hon smög fram till skrivbordet och tog tag i skrivbordslampan. Den var lättare än hon hade trott och skulle inte fungera som vapen. Hon snodde runt. Bakom dörren fanns brandsläckaren och hon tog sig tyst dit. Hon lyfte av den från fästet, drog ur säkringen och stod alldeles stilla. Hjärtats slag ökade och dånade i huset. Dörrhandtaget trycktes långsamt ner och dörren öppnades sakta, sakta. Hon siktade med munstycket som om det vore ett vapen.”
Foto: Thron Ullberg
etra Wester är advokat i Stockholm, där hon bor med sin 16 -åriga dotter Martina. Petra har ett sommarhus på Österlen dit hon söker sig för att komma undan stress och yrkesliv.
Svinajakten är den första boken i en serie om Petra Wester.
En plötslig och tragisk dödsolycka sätter i gång polisens utredning. Under ytan i det vackra österlenska landskapet styrs händelserna av kärlek, svek och avund, vilket sätter i gång en spiral av våldsamma gärningar. Petras efterforskningar på Stens uppdrag blir nu allt farligare och hennes upptäckter gör att hon motvilligt dras in i polisutredningen.
www.norstedts.se iSBn 978-91-xxx
Grafisk form: Frida Axiö-Gelfgren /Frida Sthlm Foto omslagsbild:
Anna Bovaller
nna Bovaller, född 1963 i Trollhättan, är chefsjurist på lfv. Svinajakten är hennes debut, som introducerar en ny spännande karaktär: Petra Wester, advokat.
En sommar blir Petra kontaktad av affärsmannen Sten Backman, en bekant från studietiden, som just ärvt den pampiga österlenska gården Hamra efter att hans far plötsligt gått bort. Stens nya planer för Hamra och den traditionsenliga jakten där ses inte med blida ögon i trakten. Samtidigt genomför miljöaktivister en rad protestaktioner på båda sidor av sundet.
Kriminalroman
Anna Bovaller
Anna Bovaller
Sv채rmarencs4.indd 3
2010-02-05 16.28
isbn 978-91-1-302114-0 © Anna Bovaller 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Frida Axiö-Gelfgren Tryckt av ScandBook AB, Falun 2010 www.norstedts.se *
Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Svärmarencs4.indd 4
2010-02-05 16.28
torsdagen den 3 juni
V
ictoria fors låste upp ytterdörren till advokatbyrån Adelsohn & Strands kontor och klev in i receptionen. Det var tomt och tyst i lokalerna. Sen kväll, men inte mörkt. Sommaren hade kommit och nätterna var ljusa. Hon stannade upp framför spegeln i kapprummet och såg på sin egen spegelbild. Klänningen var svart och alldeles ny. Ett tunt axelband hindrade täckelset att falla och det svarta bh-bandet hade glidit åt sidan och lockade inbjudande. Skorna var tunna, nästan bara band och svarta de också. Vid ena vristen satt en liten fjäril i strass. Hon log inte. I kväll var det allvar. Det var som om den där allra första förälskelsen, då för så länge sedan, förenades med denna. Var det samma person i ny skepnad? Hon visste inte. Det var lugn och storm i en eggande kombination. Hon rätade på ryggen i en rysning. En annan människa som ett motgift, som balsam för en orolig själ. I kvällsljuset log hon plötsligt mot sin egen spegelbild och drog en hand genom håret. Hon hade det uppsatt, men nu släppte hon ut det. Håret la sig tungt på de bara axlarna och ner över skulderbladen. Hon strök med fingret längs nyckelbenet och nuddade det lilla guldhjärtat. Victoria stod det i sirlig skrivstil. Hjärtat var tuggat i ena kanten och halsbandet hade en gång räckt henne till naveln. Fingret fortsatte ner över bysten, rundade ena bröstet och slank vidare ner över det silkiga tyget. Hon vände sig om, gick mot sitt arbetsrum, brydde sig inte om taklampan utan tände bara över skrivbordet. Nu ville hon bli klar 9
Svärmarencs4.indd 9
2010-02-05 16.28
snabbt, klockan var mycket. Hon låste upp skåpet och tog fram datorn. En sval vind drog genom rummet och plötsligt hördes en duns i ett angränsande rum. Hon rös till. ”Hallå!” ropade hon och reste sig halvt upp från stolen samtidigt som hon satte på datorn. Hon fick inget svar, gick något avvaktande mot dörren och såg ut i den skumt upplysta korridoren. ”Hallå?” Rösten tunnare nu. Fortfarande inget svar. Den friska luften kom från ett av konferensrummen. Victoria tände taklampan, gick in och såg att fönstret stod på vid gavel. På golvet låg skärvorna av en kruka och en grön växt. Golvet framme vid fönstret var delvis täckt av plantjord. Victoria gick fram, sköt igen det stora fönstret, släckte igen och gick tillbaka till sitt rum. Hon satte sig framför datorn. Vant loggade hon in och fokuserade på vad hon skulle göra. Satt alldeles stilla och skrev, skulle snart vara klar. Hon var inte rädd. Någon hade glömt att stänga ett fönster och när hon öppnade ytterdörren hade fönstret blåst upp. Hon knackade på tangentbordet, klickade sig fram, fortsatte skriva. Det var tyst i huset. Den svala nattluften utifrån blandades sakta upp med den varma inne på kontoret. Så ringde det på porttelefonen. Huden på de bara axlarna knottrade sig och det lilla guldhjärtat kändes svalt och blött när hon fingrade på det med handen. Hon gick ut till receptionen, in bakom disken och lyfte luren till porttelefonen. ”Ja?” sa hon trevande. ”Det är jag.” Hon sträckte på ryggen, strök handen över håret. 10
Svärmarencs4.indd 10
2010-02-05 16.28
”Så snabbt?” sa hon. ”Vad bra, jag släpper in dig.” Victoria la på luren och gick mot dörren. Hon såg glad ut.
11
Svärmarencs4.indd 11
2010-02-05 16.28
Fellingsbo, strax utanför Göteborg Victoria 11 år Luciadagen det händer. De går på mellanstadiet, Victoria och Eva, i femman. I efterhand kan ingen säga hur det gick till, bara att det var mycket olyckligt.
det är på
Skolbarnen sitter redan vid småborden i matsalen. På borden ligger röda pappersdukar, för att höja julstämningen och för att dölja den gråa perstorpsytan. Alla barnen är lusseklädda, där finns tomtar och tärnor med glitter i håret, men bara två stjärngossar. Framför sig har de vita porslinsassietter, glas och små värmeljus. Det prasslar om pappersdukarna, någon börjar klottra på sin duk och får en skarp tillsägelse. En av lärarinnorna ställer ut tillbringare med röd saft, en på varje bord. Man får inte börja dricka än. Lärarinnan tänder värmeljusen. Hon släcker sedan lamporna i matsalen och hyschar de som fortfarande pratar. Hon kikar ut i korridoren, där är också släckt. Snart kommer luciatåget. Som vanligt är det sexorna som lussar. Matsalen i tystnad och nästan mörker, bara de flämtande ljuslågorna från värmeljusen lyser upp nu. Barnen väntar andäktigt, fast de vet vad som ska hända, lussetåget kommer varje år. Då hörs ett skrik från köket. Alla stelnar till och hör när skriket övergår i ett fasansfullt vrål. Som i ultrarapid rör sig lärarna i riktning mot köket, flera av barnen
13
Svärmarencs4.indd 13
2010-02-05 16.28
tätt efter. Lärarinnan som just släckt lamporna i matsalen hinner först, ser in i köket och höjer en hand mot kollegorna och viskar: ”Inte barnen! Stoppa barnen från att komma in!” Victoria står vid diskbänken i sin vita luciasärk, böjd över Eva, som sitter på köksgolvet med håret fullt av glitter. Båda gråter, Eva värst. Hon skriker hjärtskärande och håller ena handen över sitt vänstra öga. Det är blod på hennes händer, blod på golvet och på lusselinnet, blod över allt. ”Ring ambulans!” Så är lärarinnan framme, böjer sig ner, stryker Eva över huvudet. Eva vrider sig krampaktigt, ur henne kommer dova, ångestfyllda läten. ”Lilla gumman …” mumlar lärarinnan och vänder upp flickans huvud. ”Lilla Eva, vad har hänt …?” Eva flämtar något som inte går att uppfatta, sedan svimmar hon och flickkroppen faller ihop på golvet. Handens grepp om ögat släpper och lärarinnan ser ett blodigt, slemmigt gegg och hinner inte tänka innan hon tar sin hand och trycker den rakt mot Evas öga för att stoppa blodflödet. ”Herregud”, viskar lärarinnan, men det hörs inte för Victorias gråt ökar i intensitet, går över i ett skrik som tar över rummet. En kollega står vid telefonen och ringer efter ambulans. Victoria skriker, hon håller händerna över huvudet, blodet på hennes händer klibbar sig fast i det långa ljusa håret och luciasärken är helt nersölad av blod. Läraren som ringer håller luren och ena handen tryckt mot öronen för att höra genom Victorias skrik. Det varma blodet från Evas öga klibbar sig fast på lärarinnans hand, hon vill inte tänka på vad det är som händer och vänder huvudet åt sidan för att slippa se. Då ser hon den. På golvet bredvid den avsvimmade flickan ligger den blodiga kökskniven.
14
Svärmarencs4.indd 14
2010-02-05 16.28
Eva ligger i sjukhussängen, en tunn filt täcker den knubbiga lilla kroppen. Evas huvud är täckt av bandage, det är lindat flera varv runt huvudet och över hennes vänstra öga. Det råttfärgade håret är tovigt, sticker ut som trassligt garn ur bandaget och ramar in det runda barnansiktet. Marianne sitter på sängkanten bredvid sin dotter. Evas högra öga är slutet. Kanske sover hon fortfarande, mamman vet inte. ”Lilla Eva”, viskar Marianne och stryker med fingrarna över Evas hand. Ömsom klappar mamman, ömsom stryker hon över handen och mumlar dotterns namn. Det är mörkt i sjukhusrummet, det är tidig morgon och Marianne har suttit där hela natten. Dörren öppnas och Evas pappa kommer in i vita sjukhuskläder. Han är läkare och har varit i tjänst i alltför många timmar. Utmattad sätter han sig på sängkanten och klappar lätt på Evas ben. Sitter så ett tag. Så reser han sig upp och bläddrar i journalen. Blundar. Ser upp igen och vänder sig mot sin hustru. ”De klarar inte ögat, Marianne.” Han harklar sig och rättar sig själv. ”Vi klarade inte ögat, Marianne.” Tystnaden är kall och klar och de säger först ingenting. Marianne tittar ner på deras dotter och tar upp pekfingret mot munnen och hyschar honom. ”Hon hör inget nu. Hon sover”, säger han och rättar till droppet innan han går fram och ställer sig vid fönstret. Han vinklar upp persiennerna och ser ut. Det är den fjortonde december och snart är julen här. I skenet av gatlyktorna ser han att det faller ett lätt snöfall. Det kommer att bli en förfärlig jul, tänker han. Förfärlig. Han vänder sig om mot hustrun och harklar sig igen. ”Vi ska träffas på skolan klockan ett i morgon och ha ett samtal med Victoria och hennes föräldrar.” Han säger det som ett torrt konstaterande bara och Marianne reser sig och torkar tårarna med baksidan av handen, snyftar till.
15
Svärmarencs4.indd 15
2010-02-05 16.28
”Jag vill inte träffa henne …” Han är snabb att avbryta. ”Det var en olyckshändelse, Marianne.” Nu är han framme och lägger armen om henne, trycker lätt och känner att hon klamrar sig fast vid honom. Hon hulkar och gråter, men det kommer inga ord. ”Vi måste hjälpa dem också”, mumlar han. ”Det är inte lätt för Victoria heller …” Han skjuter Marianne ifrån sig och drar handen genom håret, bekymrat. ”Hon är förtvivlad, hon också, förstås. Det måste man förstå.” Han ser på klockan och kastar en sista blick mot dottern. ”Jag måste fortsätta jobba nu.” Samtalstonen är åter låg och han stryker med handen över Mariannes kind. ”Säg till mig när hon vaknar, så kommer jag”, är det sista Marianne hör honom säga när han går ut genom dörren. Eva nickar och bekräftar Victorias berättelse. Bandaget runt ögat ser makabert ut, tänker Marianne och biter sig i underläppen. Det lilla, bleka ansiktet, det glanslösa håret och det högra ögat som hon fortfarande har kvar. Ögat, som stirrar på föräldrarna. ”En olyckshändelse?” säger rektorn frågande och ser ner i sina papper. Båda flickorna nickar. En olycka. Väldigt olyckligt var det. Eva börjar gråta. Victoria tar Evas hand och trycker den hårt och Eva kramar handen tillbaka. Vänner in i döden, tänker Eva och ler plötsligt tunt bakom bandaget. Marianne skymtar leendet hos sin dotter och vänder sig bort i vämjelse. Hon förstår henne inte. Eva har förlorat sitt ena öga, kommer aldrig mer att se på det och ändå står hon här och trycker vännens hand och ler.
16
Svärmarencs4.indd 16
2010-02-05 16.28
Marianne tycker oändligt synd om sin dotter. ”Berätta en gång till”, viskar hon och drar handen över ansiktet för att torka tårarna. Victorias röst är gäll när hon beskriver hur de smugit sig in i köket för att hämta några bitar av den mjuka pepparkakan innan de andra skulle få. ”Det var min idé. Kanske var den dum, men vi skulle bara smaka lite. Vi ville inte se på det där fåniga lussetåget. Det kunde de andra gärna göra, inte jag och Eva. Vi ville inte, eller hur Eva?” Victoria rycker lätt i Evas hand som för att få medhåll och Eva skakar sakta på huvudet och bekräftar. De ville inte. Victorias pappa Lars-Åke sitter framåtlutad och ser på sin dotter medan han lyssnar till hennes berättelse. Bredvid honom står hans hustru, Anita, lång och tunn är hon, händerna vrider sig runt varandra. Den svaga decembersolen lyser in genom fönstret och Anita ser grå ut i ansiktet. ”Pepparkakorna, ja, det var mjuka kakor, alltså, och de var många, kanske tio stycken”, fortsätter Victoria, nu talar hon snabbt. ”De stod där på skärbrädor och skulle skäras upp efter tåget.” Victoria ser sig om, det är tyst i rummet och de vuxna ser på henne. Hennes mamma, pappa och Evas föräldrar, rektorn och lärarinnan som hjälpt dem i köket. Och två andra vuxna, hon vet inte vilka de är. ”Jag har ju redan berättat allt”, muttrar hon, men förstår av de vuxnas allvarsamma blickar att hon måste fortsätta. ”Ja, så drog Eva fram en stol och öppnade överskåpet för att ta fram ett glas. Till saften, alltså. Ja, och så …” Eva rätar på ryggen och kliar sig försiktigt i kanten av bandaget. ”Kniven ramlade ut bara …” säger Eva tyst. ”Den liksom studsade mot ögat … in i ögat, ja, jag vet inte med …” Plötsligt faller hon i gråt, släpper Victorias hand och rusar fram emot sin mamma, som lugnar, klappar henne över kinden, tröstar henne.
17
Svärmarencs4.indd 17
2010-02-05 16.28
innehållit snö. Victorias familj är hemma i mormor Gerdas hus på landet. Långt bort från Fellingsbo är de, i mellersta Bohuslän, där Bottnafjorden går in från havet. Hos mormor är det trångt och hemtrevligt och julfint och över allt ligger en svag doft av saffran. Victoria vaknar tidigt, drar undan täcket och sätter sig upp. Hennes bara fötter mot den runda trasmattan som mormor har virkat. Oscar grymtar något från gästrummets andra säng, men hon bryr sig inte. Han kan gott vakna nu, tycker hon, det är ju julafton. Victoria drar morgonrocken om sig, tänder taklampan och går sedan fram till fönstret och drar upp rullgardinen med en smäll. Det är fortfarande vintermörkt, men utebelysningen lyser upp de spretiga, snötäckta grenarna på syrenhäcken. En stor snöhög har blåst upp och ligger framför boden. Hela natten har det blåst och stormat, men nu är allt stilla. Hon lämnar fönstret, låter rullgardinen vara uppe och går ut ur rummet. ”Stäng dörren!” skriker Oscar efter henne, men Victoria är redan på väg nerför trappan. Elljusstaken brinner i köksfönstret, annars är det mörkt i köket. Victoria öppnar luckan och skyfflar in två vedträn i vedspisen, tänder på. Snart sprakar elden fint. Hon sätter sig på kökssoffan och drar upp benen under sig. På köksbordet ligger en röd linneduk och mitt på bordet står en kruka med en stor julstjärna. Ett tjockt, vitt blockljus står vid sidan om julstjärnan på en metallbricka. För Victoria påminner det om ljusen de brukar sätta på morfars grav. På andra sidan av julstjärnan står en adventsljusstake i trä med gråvit, torr mossa. Alla fyra ljusen har varit tända, av det kortaste finns bara en liten stump kvar. Den strävar att skymta över mossan, men syns nästan inte. Victoria tar en sticka från vedkorgen, öppnar luckan till vedspisen n at t e n s s t o r m b y a r h a r
18
Svärmarencs4.indd 18
2010-02-05 16.28
och låter stickan ta eld. Så för hon stickan mot ljusen, tänder blockljuset först och sedan alla fyra ljusen i adventsljusstaken. Hon börjar med det kortaste och undrar varför mormor inte har brytt sig om att byta ut det, och fortsätter sedan med att tända de andra ljusen. Hon stoppar in den brinnande stickan i vedspisen och går tillbaka mot kökssoffan. Mitt i steget ändrar hon sig och går ut ur köket, mot toaletten i hallen. Det är tjockt av rök i köket när Victoria kommer tillbaka. Hon skymtar mormor vid köksbordet. I handen har mormor en trasa som hon slår mot den brinnande adventsljusstaken. Victoria springer fram till mormor och ljusstaken, hostar av röken. Mormor hakar upp köksfönstret, grabbar tag i den brinnande ljusstaken och kastar ut den i snön. Den våta trasan pressar hon sedan hårt mot den röda linneduken. När hon lyfter på trasan brinner det inte i duken längre. Det luktar bränt av linnet. Mormor trycker tillbaka den våta trasan över duken och låter den ligga. Sedan sätter hon sig tungt ner på kökssoffan. Röken börjar lägga sig, sjunker mot golvet. Victoria stänger köksfönstret och kryper upp intill mormor i soffan. Nära, nära sitter de. Victoria sluter läpparna hårt och blundar. Mormor stryker lätt över Victorias hår flera gånger men säger ingenting.
19
Svärmarencs4.indd 19
2010-02-05 16.28