9789188946102

'5. 7)+342¥-

-"44".3 ( -,)'( 4

# E+¹

'5. 7)+342¥-

-"44".3 ( -,)'( 4 Illustrationer av Lina Karlsson

# E+¹

© Gun Wikström 2009 Titel: Mattans hemlighet Utgiven av BriKå Illustrationer: Lina Karlsson Formgivning: Thomas Alm, RR Reklambyrå Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-88946-10-2

02/,/'

)

landet bortom den stora Indusfloden levde för 3000 år sedan en väverska vid namn Sheila. Hon blev känd för sina märkliga mat-

tor men mest känd blev hon för sin trollkonst och sin förmåga att se in i framtiden. En tidig morgon innan staden vaknat till liv fick hon oväntat besök av landets konung.

– Jag har hört talas om dig, Sheila, sa kungen. Jag vill att du förenar din skicklighet i vävandets konst med din magiska förmåga och ger mig en matta som kan flyga.

– Min kung, du begär mycket av mig, svarade Sheila. Får jag fråga varför du vill ha en flygande matta?

– Se på mig, Sheila, sa kungen. Jag är gammal och svag och mina ben är trötta. Men än vill jag hjälpa mitt folk och jag vill skipa rättvisa i alla landsändar av mitt rike.

Sheila såg kungen in i ögonen en lång stund och sa sedan: – Jag lovar att lägga in all den magi jag förmår i mattan som jag väver till dig. Men då måste du lova mig att jag får flytta in på slottet och bo där under resten av mitt liv.

– Om mattan flyger, sa kungen, då lovar jag att du och dina barn

och barnbarn och barnbarnsbarn alltid ska ha en plats på slottet.

– Kom tillbaka om tre veckor, sa väverskan. Då är mattan färdig.

Exakt tre veckor senare stod kungen åter i Sheilas vävstuga.

– Har du vävt den matta jag ville ha? frågade han.

– Min kung, svarade väverskan, jag har hållit vad jag lovat. Nu vill jag se att du håller vad du lovat mig.

– Tidigt i morgon kommer mina män och hämtar både dig och din vävstol, sa kungen. Jag vill genast idag påbörja min resa runt om i landet.

Så kom det sig att folket i landet bortom den stora Indusfloden för alltid såg den flygande mattan som en symbol för kungen och kungamakten. I årtusenden fram till våra dagar levde berättelsen vidare i skaldernas sånger.

Sheila fortsatte att väva mattor på slottet. Hennes ryktbarhet spred sig långt utanför landets gränser och hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn blev med tiden lika skickliga mattväverskor. Men Sheilas magiska kraft var uttömd och aldrig mer vävdes en flygande matta.

% 6)+4)'"34 0 23/. 2." ) # 2 44 ,3 . 2 Familjen Wiik som består av Len och Sylvia och deras tre barn: Robert, 14 år Johanna, 12 år David, 8 år % 3354/- Fåraherden Janos och hans fru Felicia med smeknamnet Fillos Den gamla prästen i byn och hans familj Stavros, trädgårdsmästare Jim och Jack Naresh, 15 år, från landet Bunjaria, där den enväldiga Storkalifen härskar. Bunjaj är landets huvudstad Raschid, Storkalifens närmaste man Sonaya, Nareshs amma från samma land Mikis Kaparas, grekisk säkerhetsagent Ali, livvakt '2 +)3+" /2% 3/- &¥2 +/-- 2 ) 4 84 . jassas hej kiria frun kalimerra god morgon kalisperra godkväll drachmer, lepta (grekiska valuta före övergången till euro)

När berättelsen börjar har familjen Wiik anlänt till Greklands huvudstad Aten och gått ombord på det inrikesplan som ska ta dem vidare in i landet till flygplatsen i Kozani.

+"0)4Â?,

Â?

n kväll är platsen under olivträdet upptagen. Tvü män har slagit läger där och gjort upp en eld. Ett stycke längre bort stür deras hästar bundna.

När syskonen dyker upp, vinkar männen üt dem att komma närmare. De bär samma slags grova kläder som füraherden, men kläderna passar düligt ihop med deras bleka ansikten och välvürdade händer. De presenterar sig som farbror Jim och farbror Jack och bjuder pü karameller. – Vilka snälla farbrÜder, viskar David till Johanna, när de sätter sig pü huk fÜr att gÜra upp en lägereld.

Johanna har munnen full med karameller, sü hon nickar bara instämmande.

Med byxbenen uppkavlade leder Robert ner hästen i flodfüran.

Han tar av sig sin T-shirt, blÜter ner den i vattnet och torkar bort damm frün hästens rygg. Sedan lämnar han den ifred att dricka sig otÜrstig.

Johanna och David matar elden med torra kvistar och snart flammar en sprakande brasa. Männen klappar händerna och farbror Jack reser sig och gür fram till David. Pü nära hüll är mannens Ügon blekblü och uttryckslÜsa. – En sün duttig gulleponke som gjort en sü fin bjasa!

Jack sträcker ut handen fÜr att nypa honom i kinden. David tar ett steg tillbaka. Han räcker honom inte längre än till midjan, men

han ser Jack stint i ögonen och innan han hunnit hejda sig, har han härmat honom.

– En så duttig gullefajbjoj osså, som gjort en så stoj bjasa!

Robert och Johanna kastar sig ner på marken. En lång stund ligger de med skakande axlar och försöker behärska sina skrattsalvor. Farbror Jacks leende stelnar och en iskall kyla lyser ur hans smalnande ögon. David backar ett steg till men ser honom lika stint i ögonen.

– Karameller, karameller! Farbror Jim räcker fram karamellpåsen och ger i förbifarten sin kompanjon en lätt knuff.

Ingen vill ha fler karameller, men farbror Jack har fått tillbaka sin farbroderliga hjärtlighet.

– Vad roligt att träffa på så skojiga barn! Hahaha! Hahaha!

De båda männen blir alltmer insmickrande och skrattar ideligen, trots att det inte finns något roligt att skratta åt. Snart har syskonen fått nog av sällskapet, och efter blickar av samförstånd släcker de elden och beger sig hemåt med hästen.

Nästa kväll är männen fortfarande kvar vid floden.

– Otur, viskar Robert. Jag tycker vi går hem så fort hästen har druckit färdigt.

– Ja, det är inget roligt när dom där idioterna är här, mumlar David, som inte kommit över att han blivit kallad gulleponke.

– Gokväll, säger männen med gravallvarliga röster.

Syskonen ser undrande på dem.

– Gokväll, säger Robert. Har det hänt något tråkigt?

Farbror Jack vänder upp sitt hoprynkade ansikte.

– Bekymmer har drabbat oss, stönar han.

Farbror Jim vrider sina händer.

– En av hästarna har blivit sjuk. Och hög feber har han, stackar´n, rent av frossbrytningar.

– Den råa nattluften tar nog helt kål på den stackars hästen, säger Jack med jämmerlig röst. Han är så svag och fryser så dant.

– Kan vi göra nånting? frågar Johanna ivrigt.

– Det finns nog inte mycket att göra, svarar farbror Jim uppgivet.

– Det måste finnas något! David är både arg och upprörd.

Männen funderar en stund. Farbror Jim får en hoppfull glimt i ögonen.

– Har ni nånting att värma hästen med? En gammal matta, kanske? Vi ska belöna er rikligt, om ni kan göra oss den stora tjänsten.

Under männens svada försöker Robert gå fram till hästen för att se efter hur sjuk den är. Men hela tiden ställer sig männen hindrande i vägen.

– Jag vill se hur hästen mår, säger Robert till slut otåligt.

– Oh nej, oh nej, ropar männen och spärrar ut armarna. Den kan ha en farlig sjukdom!

Jack fortsätter med alltmer dramatisk röst.

– Om viii blir smittade, så gör det ingenting, för det är inte så noga med oss. Men niii (här blir rösten gäll) som är framtidens söner …. och döttrar...

Han blir avbruten av en knuff från Jim. – Ja, kort sagt, säger Jim. Kan ni göra oss den stora tjänsten att låna oss en gammal matta?

– Vi får se vad vi kan göra, svarar Robert lite korthugget. Förresten, varför skickar ni inte efter en veterinär?

– Inte kan man störa en veterinär mitt i natten. Farbror Jim ser förebrående på honom. Men självklart ska vi skaffa en så fort solen går upp i morgon. Det vill säga - om hästen överlever natten!

– Jag gillar inte dom där typerna, säger Johanna på hemvägen. Men det är synd om hästen. Hon kastar en blick bakåt. Den är nog jättesjuk för den har inte rört på sig på hela tiden.

– Kan vi inte fråga mamma om vi har någon medicin som är bra för hästar? David är nästan utom sig av oro.

– Lugna dig, David, säger Robert. Vi kan ju inte ha medicin för hästar när vi inte har några hästar.

Tillbaka på campen frågar de mamma om hon kan låna ut en matta.

Mamma ser lite frågande ut.

– Jag har bara nya mattor. Har ni inte er egen matta kvar?

– Jovisst, svarar Johanna. Men vi tänker inte använda den till den här saken.

– Vad är den här saken för nånting?

– Vi tänker faktiskt lägga mattan på en sjuk häst, förklarar Robert.

– Ni är verkligen dom sanna djurvännerna, skrattar mamma.

Men nog finns det väl någon gammal matta i Polyfyton?

Barnen ser på varandra. Det skulle ta för lång tid att springa bort till Polyfyton.

– Ska vi ta våran matta? frågar Johanna. Vi får ju tillbaka den i morgon.

– Eller vi struntar i det, tycker Robert. Dom får hitta något annat att värma hästen med.

Det blixtrar till i Davids ögon.

– Men tänk om dom inte har nå´t annat. Tänk om hästen dör.

Då är det vårat fel!

– Jag tycker ändå inte att vi tar våran matta, envisas Robert.

– Men jag vill inte heller ha hästens död på mitt samvete, säger Johanna.

Till slut ger Robert med sig.

– Okey då, den är ju fortfarande otvättad och ser ut som vilken gammal matta som helst. Men vi måste ta tillbaka den så fort vi vaknar i morgon.

– Maten är klar om en halvtimme, ropar mamma.

– Okey, mamma, lovar de. Vi är tillbaka till dess.

På väg tillbaka till floden möter de Maria.

– Har ni sett att det står en jeep parkerad nere vid floden? frågar hon. Den har kört sönder min pappas potatisland.

Syskonen känner väl till var potatislandet ligger, eftersom de har hjälpt prästen med plöjningen.

– Vi ska ta en närmare titt på den där jeepen, lovar de och skyndar vidare.

De båda männen kommer dem till mötes. Tydligen har oron för hästen gjort dem nervösa, för deras blickar fladdrar fram och tillbaka, men mest går de till mattan. Farbror Jim rycker mattan ur Roberts händer och går bort till hästen, som fortfarande ligger kvar på samma ställe. Farbror Jack håller blicken riktad mot trädtopparna.

– Måtte vår herre välsigna dessa godhjärtade barn! Och måtte den stackars hästkraken bli alldeles frisk!

Han kastar en blick mot sin kompanjon, som har lagt mattan över den liggande hästen och nu kommer gående tillbaka.

– Som sagt - sådana godhjärtade barn ni är! Och i morgon när solen värmer igen, får ni tillbaka mattan!

Trots den tillgjorda tonen finns det något brådskande och nervöst i mannens sätt att tala.

En misstanke dyker upp i Roberts huvud.

– Det står en jeep parkerad ett stycke härifrån. Vet ni vems den är?

För ett ögonblick tappar männen masken av farbroderlig välvilja och deras ögon stelnar till hårdför vaksamhet. Med en snabb rörelse hugger Jack tag i Roberts arm och vrider om. Robert ger till ett ilsket rop av smärta.

– Hur sa? Varför frågar du det? Jack spottar fram orden.

– Det var inget speciellt, säger Robert så lugnt han förmår fastän det gör ont i armen. Vi tänker bara säga till honom att inte köra över potatislandet.

Johannas hjärta bankar men hon spänner ögonen i Jack.

– Det är väl inte så konstigt att vi vill säga åt jeepföraren, så mycket som vi har jobbat med det där landet. Vill du förresten vara snäll och släppa min brors arm.

Jim gör en gest till Jack att han ska släppa armen.

– Efter alla dessa bekymmer är våra nerver i olag, säger han med något av sin gamla jämmer i rösten. Hans röst blir barskare.

– Men seså, skynda er härifrån nu, så att vi äntligen får lite lugn och ro! Seså, iväg med er!

De går hemåt i maklig takt.

– Dom är dom skummaste skummisar vi nånsin råkat ut för, säger Johanna.

Robert masserar sin ömma arm.

– Jag har på känn att jag sett dom förut. Nånting verkar bekant …

– Jag vet vad vi gör, avbryter David. Vi klättrar upp i kojan och spionerar på dom.

– Bra idé, brollan!

+"0)4 ,

.

ågra minuter senare får de alla onda aningar besannade. Från kojan ser de hur Jim hämtar mattan från den liggande hästen och springer med den i riktning mot jeepen. Jack har skyndsamt börjat riva tältet.

– Dom stjäl mattan!

Robert är redan halvvägs nere på marken.

– David, stanna kvar här och håll uppsikt! Kom Johanna, fort!

Johanna klättrar snabbt och vigt ner och båda två springer mot potatislandet.

– Jag gömmer mig i olivdungen och lockar till mig skurkarna. Du rusar fram till jeepen, tar mattan och kutar därifrån, flämtar Robert.

– Men om dom får tag i oss då?

– Då är det farligt, Johanna. Vi måste vara snabbare än dom!

Jeepen kommer inom synhåll. De smyger fram tysta som indianer. Männen syns inte till. Framme vid jeepen gömmer sig Johanna bakom några yviga buskar. Robert rusar bort mot olivdungen och slänger sig ner på marken. I samma stund dyker männen upp. De halvspringer mot jeepen och bär på ett campingtält och sovsäckar.

Från sin plats i trädkojan har David sett att Robert och Johanna närmat sig jeepen från ett håll och de båda männen från ett annat.

Om inte Jack tappat en sovsäck som Jim faller raklång över, hade männen snart stått öga mot öga med hans syskon. Nu får de i stället

de extra sekunder som behövs för att gömma sig.

David kastar en blick upp mot vägen. Där dyker familjens gula Mercedes upp. Den kör sakta och efter en stund stannar den vid vägkanten. Högre upp i sluttningen ser han Fillos som är på väg ner till stallet med fårhjorden. Han klättrar ner längs slingerväxten och springer i riktning mot vägen.

Johanna kryper ihop bakom buskarna. Hon är torr i halsen och hjärtat slår allt fortare i bröstet. Det här är det farligaste hon varit med om, tänker hon. Hon vet att hon kan springa fort, men nu ska hon springa med en tung matta i famnen och jagas av livsfarliga skurkar.

Hon drar några djupa andetag för att få hjärtat att slå lugnare. Det här är som vilken vanlig löptävling som helst, intalar hon sig. Dom brukar jag vinna och jag ska vinna den här också!

Robert väntar tills han ser att männen har låst upp jeepen, sedan fyller han lungorna med luft och utstöter ett gällt tjut.

Tjutet sliter sönder kvällens stillhet och får männen att snurra runt. Ännu ett tjut skär genom luften. Johanna håller andan av spänning när båda männen målmedvetet styr sina steg mot olivdungen.

Hon störtar fram mot jeepen. Hon måste hitta mattan fort. Den finns inte i skuffen, kanske finns den i baksätet. Hon kastar en blick bakåt. Männen springer mot olivdungen. Nu gäller det sekunderna.

Hon sliter upp dörren till baksätet och rotar i bråten på golvet. Och där - under en del kläder skymtar mattan. Hon dyker in i jeepen och drar fram den.

– Jiihooh, hojtar hon och viftar klartecken med armen.

Robert har tystnat. Nu hörs bara svordomar från olivdungen.

Johanna ser Jack komma rusade mot henne och uttrycket i hans ansikte fĂĽr henne att gĂśra sitt livs snabbaste lĂśpstart.

Med Jacks flüsande i nacken springer hon som hon aldrig sprungit fÜrr. Taggbuskar river hennes ben blodiga, men hon märker det inte.

Grenar slür henne i ansiktet och gÜr henne halvblind, men hon bryr sig inte om det. Nügonstans pü nära hüll hÜr hon det grova skallet frün füraherdens hundar. När ängen skymtar mellan trädstammarna snubblar hon Üver en trädrot. Hon faller framstupa och blir liggande pü marken med en sprängande smärta i foten. Med vilt bultande hjärta vrider hon pü huvudet.

Ingen fÜrfÜljare syns till. FÜrutom ett rofyllt hummande frün ett bi hÜr hon inget annat än sina egna flämtande andetag och skallet frün füraherdens hundar.

+"0)4 ,

&

örst när Robert ser männen öka på stegen med kurs mot olivdungen, inser han att det är blodigt allvar. För ett ögonblick isas blodet i ådrorna och han känner en stark impuls att fly innan allt är för sent. Men Johanna har inte hittat mattan än. Om han skulle klättra upp i ett träd? tänker han desperat. Men skurkarna klättrar nog lika bra som han.

De ser honom i samma ögonblick som Johanna ger till sitt jiihooh. Medan Jack svänger runt och springer tillbaka mot jeepen, störtar Jim fram mot Robert. Det är nu som han ska sätta sig i säkerhet. Men benen lyder inte. Hjälplös ser han den svärande skurken sträcka fram armarna för att gripa tag i honom.

Det är nog strömmen av svordomar från Jim som lösgör honom ur förlamningen. Han kastar sig undan i sista stund. Varje gång Jim är nära att grabba tag i honom, viker han undan. Med ett vrål kastar sig Jim emot honom och Robert hoppar vigt åt sidan som tidigare. Men den här gången får Jim grepp om fotleden och kastar omkull honom.

– Din satans spoling, väser han och trycker ner honom så hårt mot marken att han kippar efter andan. Jag ska slå sönder vartenda ben i kroppen på dig.

Nu dör jag, tänker Robert omtöcknad, när det första slaget träffar huvudet och sänder en skur av lysande stjärnor framför hans ögon.

Nästa slag träffar armen som han håller upp som skydd. Svagt och långt borta hör han skallet från hundar.

När barnen inte kommer hem vid avtalad tid, går mamma till byn och frågar efter dem. Hennes farhågor stiger, när de inte finns där.

Och när pappa strax efteråt kommer hem, vänder han genast bilen och kör iväg för att leta. Det slår honom att de brukar hålla till vid floden. Han stannar vid vägkanten och börjar springa ner mot skogsdungen och floden.

– Pappa, pappa!

Svagt men tydligt uppfattar han Davids röst. Han stannar och ser sig omkring och får syn på David borta vid skogsbrynet. David viftar vilt med armarna och pappa springer honom till mötes.

– Det är två farbröder därborta, flämtar David. Dom är bovar!

– Och var är Robert och Johanna?

– Dom försöker ta tillbaka mattan - borta vid prästens potatisland.

– Skynda dig dit! flämtar mamma som dykt upp bakom dem. Jag stannar hos David!

Pappa hör det grova skallet från hundarna och hans oro stiger.

Han får olivdungen inom synhåll och ser Robert ligga på marken. Över honom står en man som höjer handen för ett nytt slag. Pappa känner i fickorna medan han springer och får tag på sin stora nyckelknippa. Han drar upp den ur fickan och kastar den med full kraft på Jim, som förlorar balansen och ramlar omkull. I nästa sekund är pappa över honom. Fullkomligt rasande lyfter han upp den överrumplade skurken och slänger honom mot ett träd. Gång på gång griper han tag i Jim och slänger iväg honom, medan kvistar och bark flyger i luften.

Sedan händer allting mycket snabbt. Från skogspartiet kommer

Jack rusande tillbaka med fårhundarna hack i häl. Han kastar sig in i jeepen och startar motorn, men motorljudet dränks av det fräna skallet från hundarna. I vild fart svänger jeepen runt och styr mot Jim. Som morrande demoner är Bellos och Balja runt fordonet med rest ragg och grinande tänder. Jim kastar sig upp på jeepen i ett panikartat språng och hamnar på motorhuven. Han håller fast i sidospegeln för att inte glida av den glatta plåten.

Jeepen ökar farten och skumpar fram över markens ojämnheter.

Med benen högt i vädret försöker Jim komma undan de rasande hundarna, men Balja kastar sig dödsföraktande mot jeepens sida och hugger tag om hans ben.

Jeepen ökar farten ytterligare och Balja står kvar med tänderna i ett avslitet stycke tyg.

– Bra jobbat, farsan, kommer det svagt från Robert.

– Hur är det med dig? frågar pappa oroligt.

– Huvudet gör ont, grimaserar han.

Vreden väller upp på nytt inom pappa, när han ser bulnaden i Roberts huvud.

– Dom slapp undan, dom förbaskade skurkarna, säger han sammanbitet. Han ser sig omkring. Var är Johanna?

– Hon blev jagad av Jack!

Robert sätter sig försiktigt upp och håller om huvudet med bägge händerna. Han ser mot skogspartiet, där Johanna störtat iväg tidigare.

– Där kommer hon ju!

Stödd på en käpp kommer Johanna haltande och hoppande med mattan under ena armen. Bakom henne skymtar Fillos.

– Det ser ut som om hon vrickat foten, säger pappa.

– Ja, men vilken tur att Bellos och Balja skrämde iväg Jack, säger Robert med en rysning. Han är den farligaste av dom.

Pappa ser på Robert med förfärad min.

– Farligare än den här, hur har ni träffat på sådana typer? Men förresten, det är gott om tid att prata sedan.

Fillos och Johanna är framme vid olivdungen. Fillos slår ut med händerna.

– Oj, oj, oj, säger hon.

Hon får brått att göra i ordning två svalkande omslag av gröna växter som hon blöter i vatten. Det ena lägger hon på Roberts huvud och det andra på Johannas fot. Sedan vänder hon sig till pappa som inte längre är vit i ansiktet.

– Och hur står det till med pappa då?

– Tack, det är bra med mig. Det är dags att gå hem nu.

– Får jag låna käppen igen? frågar Johanna.

– Naturligtvis! säger Fillos Johanna lämnar över mattan till pappa och böjer sig ner och klappar Bellos och Balja.

– Ni är mina bästa djurvänner i världen. Det var ni som räddade mig från Jack.

Robert kastar en blick på sin syster.

– Du skulle ha sett pappa när han höll på och slängde med Jim och kastade in honom bland träden.

– Nej, gjorde han? Johannas ögon strålar av förtjusning.

– Jag visste inte att du såg nånting, säger pappa.

– Först var jag avtuppad, men sedan kikade jag med ena ögat,

förklarar Robert.

– Nu lämnar vi den saken, tycker pappa.

Han hukar sig ner och ber Johanna klättra upp på hans axlar. Johanna gör så och lämnar tillbaka herdekäppen till Fillos. Pappa reser sig lite vinglande.

– Är jag för tung för dig, pappa?

– Inte alls, försäkrar han. Än orkar jag bära mina barn!

– Okey då, pappa! Hoppla, min lilla Brunte!

De beger sig hemåt. Ute på ängen kommer mamma och David dem till mötes.

Hoppet som börjar spira inom David förstärks av ett rosa gryningsljus över bergen. Han låter blicken glida över sluttningarna som omger platån där mörker och skuggor avlöser varandra, ändrar form, upplöses, bildas på nytt och rör sig.

Han rycker till som om han fått en stöt i magen.

- Dom är här! Dom är runt omkring oss!

Mattans hemlighet är den spännande berättelsen om tre syskon som av misstag köper en tusenårig, magisk matta och som blir jagade av livsfarliga skurkar.

Syskonen träffar prins Naresh från landet Bunjaria och lovar honom att vakta mattan med sina liv som insats. Under berättelsens gång kommer deras mod och styrka att sättas på svåra prov.

# E+¹