9789175455334

SET M AT T S SO N

KVINNAN VID KANALEN

historiska media

Tidigare böcker av Set Mattsson: Ondskans pris (Douglas Palm 1) 2012 Svekets offer (Douglas Palm 2) 2013 Fruktans tid (Douglas Palm 3) 2014 Så länge min bror andas 2016

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Set Mattsson 2018 Sättning: Typ & Design Omslag: Ego Reklambyrå/Niclas Schüler Omslagsbilder: Trevillion (kvinna), Shutterstock Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-533-4

November–december 1951

1 Hon drog kragen på sin tunnslitna kappa tätare runt halsen. Mörka moln drog in från havet och vinterns första snöflingor dansade i skenet från en gatlykta. Hon höll sig tätt intill husen som sträckte sig österut längs Norra Vallgatan. Från den motsatta sidan, åt kanalen till, sneddade en man över gatan. För ett ögonblick trodde hon att han var på väg mot henne, men han smet in på Järnvägshotellets Café där skenet från fönstren var varmt och inbjudande.

Biografernas sena föreställningar hade just slutat, men snön och kylan fick de flesta att hålla sig inomhus och gatans ödslighet skrämde henne. En spårvagn hördes närma sig. Bakom immiga fönster skymtade hon skuggorna av ett fåtal resenärer på väg mot Centralstationen.

Hon höll blicken på vagnens röda baklyktor när hon bländades av en bils strålkastare. Den bromsade in några meter framför henne.

Hon gick fram till bilen och tittade in genom den nedvevade sidorutan. ”Nå, hur ska vi ha det?” sa mannen som höll i ratten. ”Femtio.”

Han snörpte på munnen, skakade på huvudet och satte foten på gaspedalen. Den tunga, svarta bilen sladdade på de blöta gatstenarna innan däcken fick fäste och hon såg den försvinna runt hörnet till Slottsgatan.

Hon svor över sin girighet, borde ha nöjt sig med hälften, då hade hon suttit i mannens varma bil nu och för pengarna hade hon kunnat hyra sig ett rum över natten. Snöfallet tilltog och hade redan börjat bilda drivor intill husväggarna. Hennes tår var iskalla och hon stampade med fötterna för att få upp värmen.

Tanken på det som hänt bara några få timmar tidigare fick henne att muttra ännu en svordom. Hon borde ha hållit tyst, men de hade 7

båda druckit och när han örfilat henne och anklagat henne för att vara en värdelös hora som inte orkade knulla ihop till hans försörjning, brast det för henne.

När hon sett blodet rinna från såret på hans kind, förstod hon att det var för sent att säga förlåt. Hon hade ändå försökt, kastat sig om hans ben och skrikit ut sin förtvivlan. Men han hade sparkat henne i magen och kastat ut henne från lägenheten hon delat med honom under hösten. ”Om du kommer tillbaka slår jag ihjäl dig, din galna jävel!”

Han vräkte ut hennes ytterkläder på trappan och slängde igen dörren.

De hade bråkat förr och han skulle lugna ned sig, det var hon säker på, men hon hade aldrig tidigare slagit tillbaka.

Kanske låter han mig inte komma tillbaka den här gången, tänkte hon och svängde in på Mäster Johansgatan.

Hon tittade ned mot trottoaren och skyddade ansiktet mot snön som yrde runt. En mjuk stöt mot hennes kropp fick henne att förskräckt titta upp. ”Ursäkta”, sa en man och lyfte på hatten.

Hon nickade och steg åt sidan för att låta honom passera. Men han stod kvar och grep tag om hennes arm när hon gjorde en ansats att gå. Hon såg frågande på honom. ”Letar fröken efter sällskap?” sa han.

Hon tvekade. Mannen kunde vara kvällens sista chans att slippa undan kylan, men det var något i hans mörka ögon som fick henne att tiga. Då log han och det lugnade henne. ”Trettio”, sa hon.

Hans kritiska blick vandrade över hennes kropp och sedan sträckte han fram handen och fingrade på hennes vänstra bröst. ”Hela natten?” sa han.

Hon nickade. Arm i arm gick de mot hotell Adlon som låg i nästa kvarter. Den mjukt upplysta foajén hälsade dem välkomna och hon höll sig i bakgrunden, borstade av snön från sin kappa under tiden som mannen förde ett viskande samtal med nattportiern. Den äldre mannen kastade en diskret blick åt hennes håll under halvslutna ögon8

lock innan han vände sig mot hyllan med nycklar. Hon hade träffat på honom förr och visste att han inte skulle ställa till med något besvär, men hans samtycke var inte gratis. Hon såg en sedel byta ägare.

Rummet låg på andra våningen, med fönster mot bakgården. Tapeterna var bruna och den slitna mattan hade samma färg. Sängen var bred nog för två och med sängbord på vardera sidan. Vid väggen mittemot stod ett smalt skrivbord och i ett hörn en grön, nött fåtölj. ”Det är inte Savoy precis”, sa mannen och tog av sig hatten. ”Det är bra nog”, sa hon och började knäppa upp sin kappa. ”Det är skönt att komma in i värmen. Ni är inte från stan?” ”Nej, jag bor i Göteborg. Hörs inte det?”

Han log och hon skrattade till. ”Jo, det går inte att ta fel på.” ”Jag är bara på tillfälligt besök. I affärer.”

Hon frågade inte vad för sorts affärer det handlade om. Behövde inte veta. Kändes bäst att veta så lite som möjligt, blev lättare att glömma det hon inte ville minnas. ”Vill ni ha något att dricka?” sa han.

Hon nickade och han gick fram till garderoben och tog fram en grön, platt flaska ur en resväska. ”Det finns tyvärr inget att blanda med.” ”Det gör inget”, sa hon.

Han fyllde två glas. De skålade och drack. Whiskyn brände i halsen när hon tömde glaset. ”Ojdå”, sa han och skrattade. ”Ni var törstig.”

Hon svarade inte, höll fram glaset som han fyllde på nytt. Han ställde sig tätt intill, doftade tobak och sprit. ”För en lång natt”, sa han och höjde sitt glas. ”Vem har jag nöjet att dela den med?” ”Jag heter Sigrid”, sa hon och drack upp. ”Och ni?” ”Har det någon betydelse?” sa han och lade handen runt hennes midja. ”Nej.” Handen gled ned mot hennes stjärt och han drog henne tätt intill sig.

9

”Vi har hela natten på oss”, sa hon. ”Ibland går tiden fort. Synd att slösa bort den.”

Sigrid bad honom att fylla på glaset, ville fly in i berusningens glömska, jaga bort tankarna på morgondagen. Han nickade och hällde upp, ställde flaskan på ett av sängborden och bjöd henne på en cigarett som han tände samtidigt som han tvinnade en lock av hennes blonda hår mellan tummen och pekfingret. ”Ni påminner mig om någon”, sa han och satte en cigarett mellan sina läppar. ”Vem då?” ”Jag vet inte, en bild jag sett i tidningen, någon känd.”

Sigrid skrattade till, tog ett bloss och när de rökt färdigt gav han henne en lätt knuff i riktning mot sängen. Hon lade sig på rygg, kände ivriga fingrar slita i klänningen, blotta ett vitt, mjukt bröst som hans tunga utforskade. Hon hejdade honom, ville ha mer att dricka. Han tvekade. ”Snälla”, sa hon. ”Sedan kan ni göra vad ni vill.”

Han log snett och fyllde på hennes glas. Hon stjälpte i sig whiskyn och lät honom dra av henne klänningen, yr av spriten, men allt hon behövde göra var att ligga still och sära på benen. Han drog av henne trosorna. Sigrid blundade, väntade på att han skulle tränga in i henne, när en handflata slog till hennes ena bröst. Hon spärrade upp ögonen, skrek till av smärta och kände en handflata pressas över munnen. ”Håll käften, jävla hora”, sa han och lutade sitt ansikte nära hennes.

Hans intensiva blick kom som från en annan värld. Han satt grensle över henne, fortsatte sin hårdhänta, vilda lek med hennes bröst. Varje slag brände som eld och hon försökte värja sig, men motståndet eggade honom och fick honom att slå hårdare. Med sina öppna handflator misshandlade han hennes armar, bröst och lår. Sigrid lät det ske, oförmögen att försvara sig och såg hans njutning varje gång han höjde handen. Äntligen tog det slut, äntligen trängde han in i henne. Det var över på några ögonblick och han vältrade sig över till sin sida av sängen. Sigrid låg stilla, stirrade upp i taket och hörde hans andetag bli lugnare. Hon borde resa sig upp och gå, men hon var full och 10

hade ingenstans att ta vägen så hon slöt ögonen och väntade på sömnens befrielse.

Hon vaknade efter en välbekant dröm som alltid slutade med att den lilla flickan försvann in i ett hus utan att visa sitt ansikte. Den späda kroppen, de smala armarna och benen, det långa håret som dolde ansiktet var ljust, nästan vitt. Sigrid slog upp ögonen och viskade namnet hon skulle ha gett sin dotter om hon bara fått chansen. Sedan vred hon på huvudet. Han låg bredvid och snarkade med öppen mun. Hon blinkade mot gryningen som sipprade in under den slarvigt fördragna gardinen och försökte tränga undan natten som gått.

Hon borde ha följt sin instinkt. Blickar ljög sällan, det hade hon lärt sig. Men Sigrid hade låtit sig luras av hans leende. Försiktigt vek hon undan täcket, strök med en hand över sina bröst och ryckte till av smärta. Benen skakade när hon satte ned sina nakna fötter på det kalla golvet. Den platta, gröna flaskan låg på golvet och det bultade i tinningarna när hon böjde sig ned och plockade till sig sina kläder.

Illamåendet steg i halsen, men hon lyckades få på sig klänningen och ta sig ut till toaletten, som låg i bortre änden av en dyster korridor, innan hon spydde. Hon stod lutad över vasken, tömde magen och när det var över vred hon på kranen och sköljde bort de sura resterna.

Hennes kupade händer samlade upp det kalla vattnet och hon sköljde av ansiktet flera gånger och mötte sig själv i en fläckig spegel. Hennes blonda hår lockade sig i feta, gula testar runt ansiktet som var kusligt vitt i skenet från den nakna glödlampan i taket. De rödsprängda ögonen lyste som eldar i snö. ”Varför är jag här?” sa hon så tyst att inga ord hördes trots att läpparna rörde sig.

Långsamt löstes hennes spegelbild upp och i stället såg hon den lilla flickan med det ljusa håret komma springande på en blomsteräng. Det var första gången hon såg sin dotters ansikte. Hennes leende var sött som socker och Sigrid log tillbaka, höjde handen till en hälsning, men då var flickan redan borta. Kvinnan som tagit hennes plats i spegeln hade djupa rynkor kring sina trötta, sjukligt gula ögonvitor.

Håret var grått och tovigt och läpparna spruckna.

11

”Mor”, viskade Sigrid och blundade hårt.

Hon skakade på huvudet, ville få modern att försvinna, men när Sigrid tittade upp var hon kvar. Byhoran som varit oförmögen att ta hand som sina barn och sett dem försvinna ur sitt liv, ett efter ett.

Sigrid kände illamåendet komma tillbaka, vände sig hastigt om och spydde i toalettstolen.

Hon stod kvar en lång stund med nedböjt huvud innan hon tog ett djupt andetag och vågade vända sig mot spegeln. Sigrid såg bara sig själv, ingen annan. I samma ögonblick mindes hon den unga frälsningssoldaten och hennes berättelse.

Något år tidigare, strax efter att hon fött en dotter som tagits ifrån henne, hade Sigrid hamnat på Catrinehem, frälsningsarméns hem för lösdrivande flickor. Där hade hon träffat en ung frälsningssoldat som pratat med henne om sitt möte med Gud. Den unga soldaten, som bara var några få år äldre än Sigrid, berättade om kvällen då hon på väg hem från en danstillställning mött en gestalt, varken man eller kvinna, klädd i ljusa kläder. ”Som ett andeväsen”, hade den unga kvinnan sagt till Sigrid. ”Jag hann inte ens bli rädd innan jag förstod vem det var och att jag blivit kallad, att min uppgift här i livet var att sprida Guds kärlek.”

Sigrid hade skrattat åt henne, påstått att hon måste ha varit full. ”Jag har aldrig druckit sprit”, var den unga kvinnans svar.

Sigrid hade fortsatt skratta och kallat henne för naiv och barnslig, men frälsningssoldaten hade bara lett vänligt och sagt att det hon varit med om inte gick att förklara för någon annan. Sigrid hade hånat henne, kallat det för en synvilla, men nu, denna kyliga morgon, förstod hon vad soldaten upplevt. Hon hade drabbats av en klarsynthet som bara hon förstod. Och det Sigrid nu såg i spegeln var inte bara sitt ansikte. Lika klart som den gudomliga gestalten visat sig för soldaten, lika klart visade den verkliga Sigrid sig, som den hon verkligen var.

Hon var horan som övergett sitt barn, som gick på stritan och jagade femtiokronors-torskar och efteråt söp sig till glömska. Spegelbilden avslöjade alla hennes lögner och illusioner hon så länge gömt sig bakom. Hon kände ett tryck över bröstet. Lungorna pressades samman. Hårt. Luften räckte inte till. Hon sjönk ned på toalettsit12

sen. Ångesten sköljde över henne som mäktiga, stormpiskade vågor som hotade att dränka henne.

Med händerna hårt pressade kring sitt nedböjda huvud koncentrerade hon sig på att andas. Fasan och skräcken vägrade släppa taget om henne, men när hon trodde att allt var över, att hon skulle dö, försvann trycket lika plötsligt som det kommit och lungorna fylldes med luft. Hon drog ett djupt andetag, sedan ännu ett, lättad över att kunna andas fritt igen.

Någon ryckte i dörren. ”Ett ögonblick”, sa Sigrid och reste sig från toaletten.

Hon spolade och mötte sin spegelbild en sista gång. Hennes röda ögon lyste fortfarande som eldar, men hon kände en nyfunnen kraft växa inom sig. Känslan var så stark att hon började skaka.

Jag har förlorat tillräckligt, tänkte hon. Jag vägrar bli offret den här gången. Aldrig mer.

Hon sköljde ansiktet med kallt vatten, torkade sig med ärmen på sin kofta och låste upp toalettdörren. Utanför stod en äldre man och blängde på henne. Hon gav honom en kylig blick. Muttrande vände han bort ansiktet och trängde sig förbi henne in på toaletten. Sigrid gick mot rummet där hon tillbringat natten, orolig över vad som väntade. Mannen låg kvar i sängen, sovande på magen.

Under ett kort ögonblick stod hon stilla och riktade blicken mot sängen. När hon övertygat sig om att han verkligen sov, gick hon bort till garderoben för att ta sin kappa. På golvet stod en resväska.

Hon handlade i samma sekund som hon bestämde sig för att natten skulle kosta honom mer än de trettio kronor hon redan hade fått.

Låset på väskan öppnade sig med ett svagt klick. Adressboken låg i ett av sidofacken. Hans namn och adress stod på första sidan, skrivet med en yvig stil. Han hette Andrén och bodde, som han sagt, i Göteborg tillsammans med hustru och barn, något han känt behov av att låta Sigrid få veta. Det var han inte ensam om. Det hade hänt många gånger förr av anledningar som Sigrid aldrig förstått. Kanske handlade det inte om något annat än att männen ville se sig själva som en bland alla andra, en med fru och barn, trots att de köpte sig en hora.

13

Sigrid tog pennan som låg på skrivbordet och skrev ned Andréns adress på en sida hon rev ur adressboken. Hon stoppade ned pennan och pappret i sin kappficka, lade tillbaka boken i resväskan. Andrén stönade till och hon stelnade, redo att rusa ut om han skulle vakna.

Han vände sig på sidan och snart hördes åter hans snarkningar. Sigrid smög till fåtöljen där hans vita skjorta låg slängd över ena armstödet. Med sina smala fingrar petade hon loss en av manschettknapparna och lät den hamna i fickan där lappen med adressen redan låg.

Hon tog sina skor i ena handen och lämnade rummet.

Portierlogen stod tom när Sigrid lämnade hotellet. Utanför möttes hon av en ljum men fuktig vind som höll på att befria gatorna från snön som fallit under natten. Genom de tunna slöjmolnen syntes en blek novembersol långsamt klättra uppför himlen. Hon knöt en röd sjalett om håret, gick mot Stortorget där den tidiga morgontrafiken snurrade runt krigarkungens staty. En lastbilschaufför tutade på henne då hon sprang över Adelgatan och hon vinkade ursäktande åt honom innan hon fortsatte mot Bruksgatan, gatstumpen som sträckte sig längs kvarteret som låg mellan kanalen och Sankt Petri kyrka.

De flesta av kafé Glorias frukostgäster hade hunnit ge sig i väg till sina arbeten och det fanns gott om lediga bord. Sigrid slog sig ned vid ett av hörnborden och knäppte upp kappan. Servitrisen gick fram till henne och log igenkännande. Snart stod det en kanna kaffe på bordet tillsammans med ett fat med två ostsmörgåsar. ”Tack”, sa Sigrid.

Handen darrade när hon lyfte koppen och smuttade på det heta, svarta kaffet. Det hade gått nästan ett dygn sedan hon senast ätit.

Efter den andra koppen kaffe kände hon sig lugn och avslappnad och njöt av värmen som spreds i hennes kropp. Hon bad servitrisen om ett papper att skriva på. ”Varsågod”, sa servitrisen och rev av en sida från sitt beställningsblock.

Sigrid gav servitrisen ett leende innan hon letade fram pennan ur sin kappficka.

Hon tänkte i några minuter, formulerade de första meningarna i 14

huvudet, lutade sig fram över pappret som låg på bordet och skrev ned dem med en spretig stil. Hon läste noggrant vad hon skrivit, lade till en sista mening och vek sedan ihop arket på mitten innan hon stoppade ned det i kappfickan.

Sigrid kallade till sig servitrisen, betalade för sin frukost och lämnade kaféet. Hon gick över Petribron, mot Centralstationen. En äldre man som skulle ha sin morgontidning stod framför henne i kön, men sedan var det hennes tur. ”Ett kuvert och ett frimärke, tack”, sa hon.

När hon fått tillbaka sin växel, satte hon sig på en bänk i väntsalen.

Ur kappfickan tog hon fram lappen där hon skrivit ned adressen.

Hon tittade på den och tvekade, men mindes slagen hon tagit emot och skrev adressen på kuvertet och lade ned brevet i det tillsammans med manschettknappen. Sigrid letade upp en brevlåda, öppnade luckan och lät kuvertet glida in i springan.

På vägen tillbaka gick hon över bron vid Savoy Hotell. Solen lyste på koppartornet. Hon tog det som ett gott omen och gick med rak rygg mot Stortorget. Första dagen av ett nytt liv. Första dagen av år noll.

15

2 Vintersolen stod lågt när Sigrid steg ut genom porten. Den orkade inte ens klättra över huset som låg mittemot. Vinden svepte in från norr över gatstumpen som knöt samman Östra promenaden med Drottningtorget. Hon stoppade ned en hand i kappfickan och drog upp en röd sjalett som hon knöt runt sitt nytvättade hår. Från torget hördes barn leka och en flickas skratt fick Sigrid att tänka på sin dotter. Efter natten på hotell Adlon hade Sigrid lovat sig själv att hitta henne och allt som hänt under de senaste veckorna hade ökat tron på att löftet skulle infrias även om sökandet ännu inte gett något resultat. Men Sigrid förstod att hon behövde ha tålamod.

Kvällen som fått henne att börja tro på en framtid tillsammans med sin dotter hade till en början inte skilt sig från de flesta andra.

Bilen som kört in till trottoarkanten var mörkgrön. Sigrid hade sagt sitt pris och mannen bakom ratten hade nickat och slagit upp passagerardörren.

Hon steg in och satte sig bredvid honom. Hans vattniga blå ögon var milda och han doftade rakvatten. Sigrid uppskattade ansträngningen och efteråt, på väg tillbaka till Norra Vallgatan, frågade han var hon bodde någonstans. ”Lite här och där”, sa Sigrid. ”På hotellen här i kvarteren?”

Sigrid svarade inte.

De satt tysta tills han bromsade in framför Järnvägshotellet. ”Jag har ett förslag”, sa han.

Blicken var fortfarande mild och han hade behandlat henne varsamt. Sigrid blev nyfiken på vad han ville och stannade kvar i bilen.

Han sa att han bodde på Öster, i ett hyreshus på Husargatan som han förvaltade åt ägarna.

16

”Det finns en ledig lägenhet i huset, på bakgården”, sa han. ”Den kan bli er.” ”Vad menar ni?” ”Att ni kan få hyra den. Den kostar inte mycket.” ”Varför vill ni att jag ska hyra den?” sa Sigrid som anade svaret.

Han sa att han ville slippa annonsera efter en ny hyresgäst i tidningarna, påstod att kostnaden drogs på hans lön. Sigrid trodde inte honom, inte ens för ett ögonblick. Hon förstod att han ville ha en hora i sitt hus och slippa behöva ge sig ut på kvällarna och jaga rätt på någon när det började klia i skrevet. Men tanken på att komma bort från slitna, dragiga hotellrum med fläckiga tapeter lockade och innan hon lämnade bilen bestämde de att mötas på Drottningtorget nästa förmiddag.

Dagen efter var Sigrid ute i god tid. Men när hon insåg att huset hon kunde flytta in i låg granne med ett majestätiskt palats som kastade sin väldiga skugga över Saluhallen på torget, var hon på väg att vända om.

Minnena från natten hon tillbringat i huset något år tidigare var fragmentariska, men hon kom ihåg att den stora lägenheten låg överst och att spriten hade flödat. De till synes belevade männen var klädda i dyrbara kostymer, men bakom deras eleganta fasad avslöjades perversiteter som Sigrid och de andra hororna tvingats medverka i.

Det hade hänt på våren, några veckor efter det att Sigrid rymt från Catrinehem och tagit sig tillbaka till sina kvarter, till männen som bjöd henne på spriten som mildrade ångesten och smärtan. Det hade funnits nyktra dagar, stunder då hon försökt ta reda på vad som hänt hennes flicka. Men hon var vilsen, hade inte ens vetat vem hon skulle vända sig till. Till barnavårdsnämnden vågade hon inte gå av rädsla för att de skulle anmäla henne för lösdriveri och tvinga henne tillbaka till Catrinehem. Misslyckandet spädde på självföraktet och hon flydde tillbaka till spriten.

Och kanske var det tanken på alla de gånger hon inte vågat möta verkligheten som nu fick henne att stanna kvar och vänta på förvaltaren. De anklagande blickarna från fönstren i det pampiga huset, deras förundran över att en flicka som hon vågade visa sig på deras 17