Det kunde vara en idyll. Försåtligt lugn, daggfuktig morgon. Solstrålarna som sakta men säkert tar den putsade jugendfasaden i besittning. Omfamnar den segervisst med sin likgiltiga värme, skänker den lyskraften som natten hållit tillbaka. Som om ingenting hade hänt. Som om denna sommarmorgon förebådade en dag som alla andra: full av liv, svettiga kroppar på cyklar, kvävda fniss framför glasskiosken vid hamnen, hettande, solbrända axlar, fumligt sommarsex när ljusblå skymning sömlöst övergår i gryning, kvalmig blandning av vitt vin och sockerdricka i det barriga skogsbrynet ovanför pizzerian, sjöns kalla vatten mot magra barnakroppar med revben som verkar vilja tränga ur bröstkorgen; genom den mjuka, papperstunna, mjölkvita huden. Kalviga tonårskillar som simmar ikapp till ön och tillbaka, avtecknar sig som bleka grodmänniskor, amfibiefarkoster, mot vattnets blåbrunt mättade mörkhet. Tjuten från dem som kastar sig ifrån badklippan. Doften av grillat kött. Ljudet från avlägsna motorbåtar. Mygg. Getingar. Insekter utan namn: i håret, i munnen, på kropparna, de kliande svettvarma kropparna. Svenskare än svenskt. Sommar utan slut. Som om ingenting hade hänt.
9
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
9
09-04-28
13.37.20
Även huset vilar likgiltig. Tungt och liknöjt ruvar det i den frodiga trädgården, inbäddat i en lummig, daggig grönska. Dess tre våningar höga, massiva kropp sträcker sig mot den ljusnande sommarhimlens blå fond. Inte på något ställe har putsen flagnat. Den grågröna färgen som täcker fönsterkarmar och dörrar är nystruken och fortfarande glänsande blank. I de blyinfattade, färgade fönsterrutorna med sina slingrande, organiska blommönster syns varken sprickor eller damm. På taket vilar en vacker gammal ärggrön kopparplåt av den typen som inte läggs längre. Det kunde vara en idyll. Men det är någonting som inte stämmer. På den lilla parkeringsplatsen, med prydligt krattad singel, står en svart Jeep, också den skinande ren och utan en repa. I Jeepens lack speglar sig en klematis med stora, rent vita blommor som klättrar upp för ett gammalt knotigt äppelträd, och det är där, under trädets låga stam och krumma grenar, som hon ligger. Flickkvinnan. Hopkurad i gräset som en fågel ligger hon, med det röda håret liksom gräset täckt av en tunn hinna av dagg. De smala, bleka fågelarmarna ligger utslagna längs sidorna med handflatorna vända uppåt i en uppgiven gest. Blodet som flytt hennes kropp har stelnat till rödbruna fläckar på jeansen och i gräset. Ögonen är öppna och verkar granska äppelträdets krona. Där, i grenverket, sitter de små gröna karten. De är många; trädet kommer att bära rikligt med frukt om bara några månader. Över äppelträdets krona flyger tornsvalor och måsar oberört – vad rör ett dött människobarn dem? Under kroppen, utom synhåll för fåglar och människor har trädgårdens minsta invånare för länge sedan upptäckt det som ingen människa ännu sett. En liten, svart skalbagge kryper mellan byxlinningen och den kalla, bleka huden på jakt efter någonting ätbart, små flugor har slagit läger i hårets yviga, röda skog
10
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
10
09-04-28
13.37.20
och mikroskopiska kryp rör sig långsamt men målmedvetet allt djupare in i örats vindlingar. Om en liten stund kommer de som bor i huset att vakna och leta efter flickkvinnan. När de inte hittar henne kommer de att söka efter henne i trädgården där de kommer finna henne i gräset under trädet med ögonen blickande mot himlen. De kommer att skaka henne som om de försökte väcka henne ur djup sömn, och när det inte hjälper kommer en av dem att slå henne hårt över kinden så att hennes ansikte färgas rött av det okoagulerade blod som hans händer täckts av. De kommer att ta henne i sin famn och sakta gunga henne fram och tillbaka, en av dem kommer att viska någonting i hennes öra, samtidigt som den andre begraver sitt ansikte i hennes hår. Senare kommer männen som aldrig kände henne, inte vet hennes namn, för att hämta henne. De fattar sina okänsliga händer runt hennes smala, stela handleder och vrister och lyfter utan större åthävor upp henne på en kall bår, täcker henne med plast och kör henne långt, långt ifrån hennes hem. Hon blir liggande på ett metallbord, bredvid de kirurgiska instrument som ska öppna upp henne och – förhoppningsvis – lösa mysteriet, förklara det oförklarliga, återställa balansen. Bringa klarhet i det som ingen förstår. Skapa avslut och kanske också frid. Någon sorts frid.
11
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
11
09-04-28
13.37.20
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
12
09-04-28
13.37.20
augusti
GrebeTraĚˆff_NaĚŠgon sorts frid_inlaga.indd
13
09-04-28
13.37.20
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
14
09-04-28
13.37.20
Datum: 14 augusti Tid: 15.00 Plats: Gröna rummet, mottagningen Patient: Sara Matteus
– Så, hur har sommaren varit? – Är det ok om jag röker? – Visst. Sara rotar i den kamouflagemönstrade tygväskan och plockar upp ett paket röda Prince och en tändare. Med nariga, darriga fingrar tänder hon cigaretten och drar två djupa bloss innan hon åter fäster blicken på mig. Hon granskar mig en stund under tystnad och blåser ut ett moln av rök mellan oss – en cancerogen dimridå – som för ett ögonblick döljer hennes svartmålade ögon. Det är någonting demonstrativt över gesten, någonting både lekfullt och provokativt som gör att jag bestämmer mig för att inte släppa henne med blicken. – Jaha? säger Sara släpigt. – Sommaren? – Just det. Sommaren. Var bra. Jag jobbade på den där krogen i Gamla Stan, du vet, vid Järntorget. – Jag vet. Hur har du mått, tycker du? – Bra, verkligen bra. Absolut. No problems. Sara tystnar och tittar på mig med outgrundlig blick. Hon är tjugofem, men ser inte ut att vara en dag över sjutton. Blonderat hår i olika nyanser av vitt och smörgult ringlar sig nerför de
15
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
15
09-04-28
13.37.21
smala axlarna och formar trassliga korvar på vägen. Hårkorvar. Hon tvinnar dem med fingrarna när hon blir uttråkad. Korvarna åker sedan in i och ut ur munnen medan hon ömsom biter, ömsom suger på dem. När hon inte suger på sitt hår röker hon. Hon tycks alltid ha en cigarett redo i de nariga fingrarna. – Ingen ångest? – Nä. Jo, kanske lite … ibland. Jag menar midsommar och sån skit. Får inte alla ångest då? Vem får inte ångest av midsommar? Hon ser prövande på mig under tystnad. Ett leende leker i mungipan. – Det kan du fethaja att jag får ångest av. – Och vad gjorde du då? – Ingenting, säger Sara och ser på mig genom cigarettröken med tom blick. Hon verkar ovanligt likgiltig inför de känslor av ångest och utanförskap som hon hävdar utlöstes av midsommarfirandet. – Du skar dig inte? – Nä … Jo, alltså. Bara lite, på armarna, alltså. Bara armarna. Var tvungen, stod inte ut med hela midsommargrejen annars. Men. Inte mycket. Jag lovade ju dig innan att jag inte skulle skära mig mer. Jag brukar hålla vad jag lovar, verkligen. Speciellt när jag lovar dig nåt. Jag kan se att Sara döljer underarmarna i en gest som förmodligen är omedveten. – Hur många gånger skar du dig? – Vadå, typ, hur många snitt? – Nej, vid hur många tillfällen? – Åhh, nån gång. Ett par, kanske tre gånger under sommaren. Minns inte … Saras röst dör ut och hon fimpar cigaretten i den blå blomvasen som står på soffbordet i ett försök att göra rummet mer inbjudande. Jag måste vara den enda psykolog i Sverige som tillåter en
16
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
16
09-04-28
13.37.21
patient att röka, men Sara blir så rastlös annars, det går knappt att genomföra ett samtal med henne. – Sara, det här är viktigt. Jag vill att vi går tillbaka till de tillfällen då du skar dig. Försök minnas vad som hade hänt innan. Vad det var som utlöste känslorna som gjorde att du skar dig. – Eh … – Börja med första tillfället. Ta din tid. Börja med att berätta när det var. – Måste ha varit på midsommarafton. På midsommarfirandet alltså. Sa ju det! – Vad gjorde du då? Innan alltså? – Hälsade på mamma. Det var bara hon och jag. Hon hade lagat mat och så. Och köpt vin. – Så du var inte på något midsommarfirande? – Nä, det var mer som en, vad heter det … en metafor. En metafor för hur jävlig midsommaren är. Alla är så glada. Man ska umgås med familjen och vara glad. Det är så … påtvingat liksom. – Var ni det, glada alltså? Sara sitter stilla en lång stund utan att säga någonting och för en gångs skull håller hon händerna lugnt i knät medan hon funderar. Det enda som hörs i rummet är videokamerans surrande när den dokumenterar vårt samtal. Hon suckar djupt och när hon börjar tala igen kan jag känna hennes irritation trots det lugna, avvaktande tonfallet. – Nä, men det fattar du väl. Jag förstår faktiskt inte vart det här ska leda. Har ju snackat om min morsa minst tusen gånger. Du vet ju att hon är en supkärring. Hallå, måste jag skriva ner det åt dig? Det var som vanligt. Allt skulle vara så bra … sen … hon bara drack och sen började hon tjuta. Du vet, som hon blir när hon dricker. Ledsen och … liksom … Hon liksom ångrar sig. Som om hon ångrar allt. Som om jag ska sitta där och förlåta henne för att hon inte varit någon bra morsa? Tycker du att jag ska det?
17
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
17
09-04-28
13.37.21
– Vad tycker du? – Nä, det tycker jag inte. Jag tycker att det är oförlåtligt, det hon gjort mot mig. – Så vad gjorde du? Sara rycker på axlarna och jag kan se på hennes hållning att hon inte har någon lust att diskutera varken sin mamma eller sig själv längre. Hennes röst har blivit gäll och på halsen sprider sig skära fläckar som utspillt vin sprider sig på en linneduk. – Jag drog. Står inte ut när hon bölar. – Och sen? Sara skruvar på sig och tänder ytterligare en cigarett. – Hem, jag drog hem. – Och? – Jamen du VET vad som hände sen. Det är kärringens fel. Jag kan liksom inte … inte andas när jag varit där. Nu är Sara arg. Det är bra, den känslan ska jag försöka hålla kvar. Jag brukar få höra många sanningar när Sara är arg. Hinnan av självmanipulation försvinner direkt och ersätts av den hudlösa ärligheten som finns hos personer som inte har så mycket att förlora, som inte bryr sig om vad man tycker. – Du skar dig? – Klart som fan att jag skar mig. – Berätta! säger jag. – Jamen, seriöst, du vet vad som hände. – Det är viktigt, Sara. – Jag skar mig i armen. Nöjd nu? – Sara … lyssna på mig! Det du beskriver, det du känner, det är ju helt begripligt. Det är midsommar, du träffar din mamma, hon är full och ber dig om förlåtelse, det rör upp en massa känslor. Kan du se det? Sara tittar ner på sina fingrar. Studerar naglarna i detalj. Hon nickar som för att bekräfta att hon också tycker att hennes känslor
18
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
18
09-04-28
13.37.21
och reaktioner kanske är begripliga. – Problemet är ju att när ångesten kommer så vill du skada dig själv, vilket inte är någon vidare bra lösning, inte på lång sikt. Sara nickar igen. Hon vet att skärandet, drickandet, eller de impulsiva sexuella förbindelserna bara lindrar för stunden, och att självföraktet och smärtan kommer tillbaka med fördubblad styrka. Hennes desperata försök att hålla ångesten stången tycks bara öka den. – Försökte du med det där som vi talade om tidigare? Du vet, att försöka stå ut med ångesten. Du vet ju vad som utlöste den. Ångesten i sig är aldrig farlig. Det bara känns så. Det är det du måste jobba med, att stå ut med den känslan. En stund bara, för sedan går den över. – Jag vet. – Och de andra gångerna? – Vilka andra gånger? – Som du skar dig. Hon suckar och tittar demonstrativt ut genom fönstret. Ilskan har delvis ersatts av trötthet i hennes röst. – Jaha. En gång var jag full, så det räknas inte riktigt. Är inte riktigt mig själv då. Det var på en fest i Haninge, hos en kille från jobbet. – Hände det något speciellt på festen som utlöste dom här känslorna? Sara rycker på axlarna och släpper ännu en cigarettfimp i vasen med mina redan nikotinförgiftade snittblommor. – Försök. Sara det är viktigt. Och du måste hjälpa till själv. Jag vet att det tar emot. – Det var en kille där … – Och? – Och, han var liksom ganska lik Göran. – Din fosterpappa?
19
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
19
09-04-28
13.37.22
– Jo, nickar Sara, han rörde vid mig som Göran. Plötsligt … du vet att jag inte tycker om att tänka på allt det där och när han stod där och tafsade på mig, tog på mig med sina äckliga händer kom allt bara tillbaka. Jag knuffade till honom jättehårt, rakt in i ett bord. Han var rätt packad, så han ramlade och spräckte ena ögonbrynet. – Vad hände då? – Tja, han blev skitförbannad. Började skrika och jaga mig runt. Sara ser plötsligt trött och märkligt liten ut. – Du, det var faktiskt inte så farligt som det låter. Han var packad, sa jag det? Han fick inte tag i mig. Jag drog hem. – Och? – Och så gjorde jag det, ok? Kan vi snacka om nåt annat nu? – Försök att beskriva hur du kände dig precis innan du skar dig. – Vad då kände mig? HALLÅ, du VET hur jag kände mig. Som om jag skulle gå sönder. Jag tänkte på den där äckliga snubben och på hans läskiga tafsande och på Göran och så kändes det som om jag skulle gå sönder, eller inte skulle få någon luft. Och då gjorde jag det, och sen kändes det bättre. Kände mig renare, liksom. Och lugn. Kunde sova. Ok? Kan vi snacka om något annat nu? Jag måste förresten dra snart. Har en intervju för ett praktikjobb. Kan vi snacka nästa gång i stället? – Tills dess vill jag att du gör den där hemuppgiften vi talade om, Sara. – Visst. Då går jag nu då? – Gör du det. Vi ses nästa vecka. Jag stänger av videokameran och sjunker tillbaka i stolen. Som alltid efter mina möten med Sara är jag dränerad på energi. Det beror inte bara på allt jobbigt hon berättar, utan också på att jag
20
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
20
09-04-28
13.37.22
hela tiden får vara på min vakt; att vara Saras terapeut är att ständigt gå balansgång. Hennes bakgrund är tyvärr inte alltför ovanlig. Hon är uppvuxen i ett synbart normalt medelklasshem i Vällingby, yngst av tre syskon. Det enda som egentligen var onormalt i familjesituationen var att mamman hade alkoholproblem, men hon fungerade trots det väl socialt. Sara brukar säga att det till och med kunde vara en fördel på den tiden. Hon höll käft på föräldramötena till exempel; medveten om att hon skulle avslöja sig som en hopplös alkis i samma ögonblick som hon öppnade munnen. Hon var alltid bortdomnad när Sara kom hem, ifrågasatte aldrig var hon var eller varför hon kom mitt i nätterna eller varför hon ständigt hade nya kläder. Kläder som hon inte fått av sina föräldrar. Sara hade tidigt koncentrationssvårigheter och problem i skolan. I tredje klass tände hon eld på gardinerna i gymnastiksalen med en tändare hon snott av gympafröken (som brukade smygröka i omklädningsrummet medan ungarna tvingades jogga runt skolgården, varv efter varv i höstregnet). I mellanstadiet fick hon åka polisbil för första gången efter att ha snattat på Konsum. Hon började träffa äldre killar, blev ihop med Steffe som var arton när hon själv var tretton. Blev gravid och gjorde abort. Föräldrarna upplevde att de helt tappade kontrollen i samma veva och sökte själva upp de sociala myndigheterna för att få hjälp, varpå en utredning genomfördes av det lokala socialkontoret som resulterade i att Sara tilldelades en kontaktperson och tvingades lämna regelbundna urinprover. Sådana åtgärder brukar vara gans ka tandlösa, och det var de i det här fallet också. Saras kontaktperson avsade sig så småningom uppdraget, efter att Sara hade kallat henne ”jävla socialsekreterarfitta” och ”socialsekreterarkärringjävel” och spottat på hennes skrivbord. Kontaktpersonen hävdade att hon kände sig hotad av Sara, men sanningen kanske var att hon
21
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
21
09-04-28
13.37.22
tröttnade på att hon var så jobbig och krävande. Att inte heller hon orkade med henne. Aggressiv? Absolut. Men jag har aldrig sett Sara skada någon annan än sig själv. Hon har vad som bäst skulle kunna beskrivas som en osviklig, nästan paranormal förmåga att alltid lyckas välja det alternativ som är sämst för henne själv, att alltid välja den väg i livet som åsamkar henne maximal smärta. Hon verkar ha en sorts inbyggd, okrossbar Via Dolorosa-kompass i skallen. Efter brytningen med ”socialsekreterarkärringjäveln” följde placering i familjehem. När Sara var femton våldtog hennes fosterfar henne upprepade gånger. Sara gjorde det enda, ur sin synvinkel, logiska och försökte rymma. Faktum är att hon lyckades flera gånger, men hon åkte alltid fast och blev återbördad till familjehemmet av den nitiska lokala ordningsmakten. Det var då det verkligt destruktiva, självskadande och sexuellt utagerande beteendet manifesterade sig. När Sara var arton fick hon för första gången en riktig psykiatrisk diagnos: borderline personlighetsstörning. I vanlig ordning hjälpte det inte att psykiatrin lyckats sätta ord på det som felades henne. Hon blev stadigt sämre. Kort därefter vårdades hon på psykiatrisk klinik under två månader för förmodat drogutlöst, psykosliknande tillstånd. Sara brukar själv referera till psyket som ”helvetet” och jag antar att hon i och med nerstigningen dit mer eller mindre gav upp alla ambitioner på att få ett normalt liv, ett ”Svenssonliv” som hon själv brukar kalla det. I Saras fall följdes perioden på psykiatrisk institution av ett allt intensivare drogmissbruk och ett halvår efter utskrivningen från psyket tvångsintogs Sara på LVM-hem i Norrtälje för vård med speciellt fokus på hennes drogproblem, som vid den tidpunkten huvudsakligen utgjordes av missbruk av amfetamin och syntetiska hallucinogener. Sen hände någonting. Oklart vad. Inte ens Sara kan förklara det på annat sätt än att hon bestämde sig för att leva. För att inte dö.
22
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
22
09-04-28
13.37.22
Och idag? Drogfri sedan två år, egen lägenhet i Midsommarkransen. Arbetslös. Ensamstående. Många vänner och ännu fler pojkvänner. Sara är verkligen en veteran inom psykiatrin. Hon är analyserad på bredden, längden och tvären. Av BUP, psykiatriska öppenvårdsmottagningar och slutenvården. Hon har träffat fler socialsekreterare, fältassistenter, psykologer och psykiatriker än jag haft patienter. Det förpliktar. Ibland känns det som om hon värderar mig och mina kommentarer, kategoriserar mig och sorterar in mig i en mental rangordning av hjärnskrynklare. Hon kan fälla kommentarer som tveklöst härrör från mina föregångare: ”Jasså, men har du tagit hänsyn till den ökande syskonkonkurrensen som blev resultatet av mina föräldrars tidiga separation”, eller ”Jag inser att det här låter hur oidipalt som helst, men ibland trodde jag faktiskt att Göran älskade mig på det sättet.” Jag tänker på Saras tunna, ärrade ben och armar. De liknar en bangård där spåren ömsom korsar varandra, ömsom löper parallellt. Någon har kallat dem för ”cutters”, tjejerna som skär sig själva för att dämpa ångesten. Men självklart är Sara mycket mer än en psykiatrisk diagnos: Hon är intelligent, expert på att manipulera och, faktiskt, ganska underhållande när hon är på det humöret. Nu ska hon rehabiliteras igen. Återanpassas till det normala liv hon aldrig haft och säkerligen aldrig kommer få. Passas an. Anpassas. Jag lägger handen på hennes journal – tjock som en bibel är den – komplett med utredningar från sociala myndigheter, journalutdrag från psykiatriska öppenvården och slutenvården. Förstrött låter jag fingrarna bläddra igenom bunten. Min blick fastnar vid journalanteckningarna från S:t Görans Sjukhus, från den tid då Sara var intagen på psyket.
23
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
23
09-04-28
13.37.23
Patient: Sara Matteus, pers nr: 82 11 23 – 0424 Kontaktväg: Pat. kommer till psyk. akut kl 18.37 via Norrmalmspolisen efter att ha omhändertagits för snatteri i butik Twilfit, Gallerian. Då pat. uppträdde förvirrat och aggressivt körde polisen pat. till psykakuten. Aktuellt: Pat. är en 18 årig kvinna med drogproblem och ångeststörning UNS. Hon har tidigare varit i kontakt både med BUP och den psykiatriska öppenvården (Vällingby öppenvårdsmottagning). För närvarande har pat. ingen psykiatrisk kontakt och medicinerar inte heller. Pat. uppger själv att hon mår mkt dåligt och vill ha hjälp. Hon är under korta stunder orienterad och klagar då på svår ångest och kan även berätta att hon tagit droger, men kan inte minnas vad. I övrigt aggressiv och ger uttryck för paranoida tvångsföreställningar om att vara förföljd av Socialtjänst och Polis. Pat. uppvisar tecken på självskadande beteende (ärr och sår på underarmar och insidan av lår).
Jag suckar och släpper den tunga journalbunten så att den slår i golvet med en dov duns. Jag har fått min dos av Sara Matteus för dagen. Det är dags att vädra rummet och träffa Ilja, den ryska småbarnsmamman som träffade sin svenska man via internet. Hon som trivs så bra i Sverige och redan pratar flytande svenska. Hon som är så duktig, välanpassad och jobbar som operationssjuksköterska på Sophiahemmet men som lider av ett okuvligt tvång att gömma alla knivar och saxar i familjens trädgårdsförråd av rädsla för att skada sin baby med något vasst föremål.
24
GrebeTräff_Någon sorts frid_inlaga.indd
24
09-04-28
13.37.23