hans koppel
kommer aldrig mer igen
telegram bokfรถrlag
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 3
2010-11-16 15:00:32
Kommer aldrig mer igen Copyright Š Hans Koppel 2011 ISBN 978-91-86183-37-0 Tryck
www.telegramforlag.se
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 4
2010-11-16 15:00:32
1
hon skrev att hon gillade skogspromenader och mysiga hemmakvällar och sökte någon med glimten i ögat. Det var som ett skämt, en parodi på den mest färglösa människa världen skådat. Dessutom kryddade hon sina meddelanden med smileys. Inte en rad utan gul gubbe. De hade talats vid i telefon kvällen innan och stämt träff på Gondolen. Anders tyckte att hon lät äldre än 32. Han skämtade om det, sa att hon kanske hade lagt ut en gammal bild tagen många år och kilo tidigare. Det var då hon skickade den nya, tagen med mobilen i utsträckt arm strax före läggdags. Anders tittade på den och tänkte att hon fick låta som hundra och vara dum som ett spån, få saker bekymrade honom mindre. Drink var bäst. Det tog i regel bara någon halvminut att avgöra om det var mödan värt eller inte. Middag var ris åt egen rygg. Sitta där i timmar och lida med stelnat leende. Nej, alla med minsta rutin träffades över ett glas. Föll det väl ut kunde man fortsätta. Klockan var exakt halv sju och Anders spanade ut i mörkret mot ljusen på Skeppsholmen och Djurgården. Vad var felet? tänkte han. Den tillgjorda dumheten räckte inte. Inte med den kroppen. Kunde det vara ett gällt skratt som skar genom märg och ben? Andedräkt som en gammal hund? Var hon frigid? Nej nej, i de lugnaste vatten, intalade han sig. - 5 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 5
2010-11-16 15:00:32
Mobilen vibrerade, han svarade. – Hej, sa hon, det är jag. Du får ursäkta att jag inte ringt tidigare. Jag har suttit på akuten hela eftermiddagen. – Akuten? Är du okej? Anders Egerbladh berömde sig för sin spelade omsorg. Det var vad han kallade sinnesnärvaro. Frågan han ställde sig var naturligtvis om det hon råkat ut för påverkade hans chanser att komma innanför hennes trosor. – Ramlade i trappan och stukade foten, sa hon. Jag trodde den var bruten, kan knappt stödja på den. – Stackare … Anders tog en försiktig klunk av sin öl och svalde tyst för att inte verka ointresserad. – Så farligt är det inte, sa hon, jag har fått kryckor och stödbandage. Men det blir lite svårt att halta ner till Gondolen så jag tänkte höra om du möjligen kan komma hem till mig istället? Jag har en flaska vitt i kylskåpet. – Låter toppen, sa Anders, gärna. Om det inte är för stort besvär? Vi kan ta det en annan gång om du inte känner dig upplagd. Herregud, vilket geni han var. – Det är inget besvär, försäkrade hon. Jag kan behöva lite trevligt efter fem timmar på akuten. – Har du hunnit äta? sa Anders. Jag kan köpa med något. Albert jävla Einstein. – Snällt av dig, men det behövs inte. Jag har kylskåpet fullt. Hon gav honom adressen och en snabb vägbeskrivning. Anders memorerade och bestämde sig för att skynda ner och köpa en bukett på torget först. Han förstod inte varför, men det funkade alltid. Blommor och bubbel. Det senare fick anstå till nästa gång. Han köpte några färggranna saker med långa stjälkar plus ett paket barnplåster i pressbyrån. Som kul grej. Han kände på sig att det var ett smart drag. Han gick på lätta fötter uppför Katarinavägen, fortsatte in på - 6 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 6
2010-11-16 15:00:32
Fjällgatan, som hon förklarat, gick gatan fram på höger sida tills han nådde Sista Styverns Trappa, en utomhustrappa av trä som band samman Fjällgatan med Stigbergsgatan ovanför. Säkert döpt efter nån alkoholiserad sjåare som förslösade dagsförtjänsten innan han nådde hem till sin tandlösa fru och alla de fjorton ungar som drog henne i kjolen, tänkte Anders utan att ta notis om den bil som stod parkerad på gatan. Han kunde inte gärna veta att kvinnan bakom ratten var samma kvinna han nyss hade pratat med i telefon och som nu ringde sin man och berättade att det var dags. Anders började gå uppför trappan mellan de pietetsfullt renoverade kulturhusen. Han föreställde sig hur han inspekterade kvinnans svullna fot med känsliga händer och huvudet medlidsamt på sned, hur han masserade hennes spända axlar, hur han förstod och höll med och var överens. Hade hon verkligen fått vänta i fem timmar? Den svenska sjukvården var under all kritik. Anders visste inte att bilderna han stirrat på var kopierade från nätet och föreställde en bloggande singelmamma i Holland. Han kunde inte heller ana att mannen han mötte i trappan hade en hammare uppstoppad i rockärmen. De nådde den nedre trappavsatsen intill parkbänken samtidigt från varsitt håll. Mannen stannade till. – Anders? sa han. Anders hejdade sig. – Känner du inte igen mig? sa mannen. Annikas pappa. Du minns väl Annika? Anders blev med ens torr i halsen. Hans tidigare avspända och förväntansfulla ansiktsuttryck förbyttes i ett stelt och plågat. – Det var inte igår, fortsatte mannen glatt. Anders lyfte sin lediga hand och pekade uppåt. – Jag har lite bråttom. Mannen log som om han förstod och nickade mot blommorna. – Träffa någon? Anders nickade. - 7 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 7
2010-11-16 15:00:32
– Jag är sen, sa han och försökte låta naturlig. Hade gärna växlat några ord. – Jag förstår, sa mannen. Han log men gjorde ingen ansats att gå vidare. Anders vände sig osäkert om, satte foten på nästa trappsteg. – Jag pratade med Morgan, sa mannen och lät hammaren glida ner genom handsken. Anders stod kvar i trappan med ryggen mot mannen. Han rörde sig inte. – Eller egentligen var det väl han som pratade med mig, sa mannen. Han hade mycket att berätta, ville lätta sitt hjärta där i elfte timmen. Han var bara skinn och ben när jag träffade honom. Det var nog morfinet som gjorde att han uppehöll sig så vid detaljer, käften gick i ett. Anders vände sig långsamt om. I utkanten av synfältet anade han något som närmade sig med stor hastighet, men det var för sent att ducka eller höja armen till skydd. Hammaren nådde hans huvud och krossade skallbenet strax ovanför tinningen. Han var medvetslös innan han nådde marken. Mannen ställde sig över Anders och höjde hammaren på nytt. Slag två och tre var förmodligen dödande, ändå fortsatte mannen att slå för att vara säker på sin sak. Som om han ville radera alla intryck och erfarenheter som Anders någonsin hade samlat på sig, utplåna hela hans existens. Mannen slutade inte slå förrän hammaren fastnade innanför skallbenet. Han lät den sitta kvar, såg sig hastigt runt och gick därefter nerför trappan och hoppade in i den väntande bilen. Kvinnan svängde ut från trottoaren. – Var det svårt? frågade hon. – Inte alls, sa mannen.
- 8 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 8
2010-11-16 15:00:32
2
– hej, jag heter Gösta Lundin, är professor emeritus i psykiatri och författare till Offret och förövaren som jag förmodar att flera av er läst. Ni behöver inte räcka upp handen. Men tack ändå, uppskattas. Tack tack. Innan jag börjar, hur många av er är poliser? Nu får ni gärna räcka upp handen. Okej, och hur många är socionomer? Ungefär hälften hälften. Bra, då vet jag. Egentligen är det en irrelevant fråga, det är inte som att jag ändrar innehållet beroende på vilken yrkeskår jag vänder mig till. Jag antar att jag bara är nyfiken. Eller förresten, kanske att jag skulle stå mer bredbent om det bara satt poliser framför mig, skeptiska poliser med armarna i kors. Det är möjligt, jag vet inte. Strunt samma. Rubriken för dagen är Hur är det möjligt? Det är frågan vi ofta ställer oss. Hur är det möjligt? Varför gör de inte motstånd? Varför flyr de inte? Ungefär samma frågor som barn brukar ställa då de första gången hör talas om Förintelsen. Hur var det möjligt? Varför gjorde de inte motstånd? Varför flydde de inte? Låt oss därför börja i den änden. Med Adolf Hitler. Som alla vet har den mustaschprydde österrikaren utvecklats från historisk person till mytologisk gestalt. Hitler är idag referensram, symbolen för ondska i sin renaste form. - 9 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 9
2010-11-16 15:00:32
Jag lydde bara order är ett stelnat uttryck, en påminnelse om att vi ständigt måste ifrågasätta överhet och följa den egna övertygelsen. Motsatsen till Adolf Hitler kallas i vårt land Astrid Lindgren. Astrid Lindgren står symbol för det som är bra i livet. Den kloka och sansade humanisten som tror på och odlar det goda i människan. Det finns en uppsjö sedelärande historier och talesätt som alla tillskrivs Astrid Lindgren. Ett av de mest kända citaten talar om för oss att ibland måste vi göra vissa saker fast de är farliga. Annars är vi inga människor utan bara små lortar. Adolf och Astrid, svart och vitt, ond och god. Denna naiva föreställning om rätt och fel är förförisk och lockar oss. Vi vill tillhöra de goda, göra det rätta. Efter år av intervjuer med offer och förövare – vilka också är offer, något vi gärna glömmer – vet jag att flertalet i detta rum, inte minst jag själv, utan större svårighet kan formas till såväl det ena som det andra. Vi har alla Adolf och Astrid i oss. Att påstå annat är att göra sig dum. Men strunt i det filosofiska. Jag är här för att prata om hur det går till i praktiken. De metoder förövare använder sig av för att kuva sina offer är desamma världen över och lika gamla som människan. Chefer använder samma tekniker som envåldshärskare av det enkla skälet att det bara finns två styrmedel: morot och piska. Det kan vara mer av det ena och mindre av det andra, men alla metoder är varianter av dessa två. Nu har jag dessvärre inte betalt för att stå här och prata enkelt om svårt. Jag är akademiker, gubevars, och som sådan skolad i att krångla till saker och framställa mig själv som intelligent och djuplodande. Vilket är skälet till att man uppfunnit power point-presentationen. - 10 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 10
2010-11-16 15:00:33
1. Förflyttning, social isolering 2. Breaking in violence 3. Svält 4. Våld/hot om våld 5. Förminskning 6. Skuld 7. Vänlighet, förmåner 8. Blockering av jaget 9. Den utsiktslösa framtiden – Ser alla? Bra. Om vi börjar med första punkten …
- 11 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 11
2010-11-16 15:00:33
3
jörgen petersson väntade medan expediten slog in en affisch föreställande Homer Simpson, en present till hans yngste son som snart fyllde år. Jörgen såg sig runt i butiken och hans blick fastnade på en tavla av Lasse Åberg. För ovanlighetens skull var det ett motiv utan Musse Pigg. Tavlan föreställde ett gammalt klassfoto och hälften av ansiktena hade börjat blekna och suddas ut. Bara ett fåtal var intakta. Lite övertydligt kanske, men Jörgen gillade enkelhet. Han tänkte inte förslösa sina dagar på Bukowskis i jakt på ett passande verk av någon överskattad ABC-konstnär. De rikas konstintresse övergick Jörgens förstånd. Vad var det annat än fåfänga försök att köpa sig fria? Ett sätt att distansera sig från dem som inte hade råd och möjlighet. Jörgen skulle utan att förta sig kunna pryda hallen med alla tre. Anders Zorn gick väl an, men naturidioten Bruno Liljefors och gladmuppen Carl Larsson klarade han sig utan, tack så mycket. För övrigt hade han redan en Zorn. En affisch från museet i Mora som prydde utedasset på landet. Jörgen brukade titta på den när han sket. Det var nytta och nöje i skön förening. Varken hans fru eller barn förstod tjusningen, de skulle aldrig komma på tanken att använda dasset när de kunde sitta bekvämt inomhus med golvvärme under fötterna. Jörgens fru hade till och med föreslagit att de skulle låta riva torrmuggen. Då hade Jörgen sagt ifrån trots att han i vanliga fall inte la sig i beslut som fattades i eller avsåg hemmet. Men där gick ändå - 12 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 12
2010-11-16 15:00:33
gränsen. Tre tunnland tomt, nästan fyrahundra meter strand och han fick inte skita ifred på sitt eget dass? I förlåtande sällskap av halvlösta korsord i solblekta familjetidningar. Det var ett lyckat drag av Jörgen att sätta ner foten. Det ökade hustruns respekt och byggde på bilden av honom som excentrisk och tjurnackad, alls inga dåliga egenskaper för en rik man. Han studerade Åbergs tavla en stund och funderade över hur hans eget klassfoto hade sett ut? Vilka hade han glömt? Vilka mindes han? Och vilka mindes honom? Möjligen hade de läst om honom. Det hade stått en del i affärstidningarna, och det skvallrades så klart om pengar och framgång, men det var inte så att folk reagerade när han kom in i en tunnelbanevagn. Jörgens liv påminde om ett lyckosamt parti Monopol. Plötsligt satt han där med alla hotell och fastigheter och pengarna kom automatiskt och utan ansträngning. Högarna växte. Första slanten gjorde han på en webbyrå vars enda egentliga funktion bakom alla floskler om framtid och möjligheter var att göra vanlig hemsideslayout. Det var på den tiden enbart invigda kände till begreppet it och företag fortfarande skickade sina anställda på kurser för att lära sig det enklaste ordbehandlingsprogram. Jörgen hade sluppit rampljuset av det enkla skälet att hans två kollegor, som han hade grundat företaget med, var pr-kåta linslöss. Företaget hade aldrig gått med vinst, ändå klättrade börsvärdet efter introduktion till över två miljarder. Jörgen skakade på huvudet åt dårskapen, vilket irriterade hans framgångsberusade kollegor som båda citerades flitigt i affärspressen och uppenbarligen själva trodde på sina framtidsvisioner. Till slut erbjöd de sig att köpa ut Jörgen för drygt halva värdet av hans aktiepost och skrattade gott när han accepterade budet, 100 miljoner i handen, tack och hej. Årets dummaste affär? löd rubriken på notisen som kungjorde - 13 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 13
2010-11-16 15:00:33
uppgörelsen, en notis som till stora delar var identisk med den pressrelease Jörgens kollegor glatt hade låtit skicka ut. Ett år senare var Jörgens forna kollegor skuldsatta, företaget omstrukturerat och i praktiken värdelöst. Då var det plötsligt Jörgen som tidningarna ville prata med. Han hade vänligt men bestämt avböjt alla förfrågningar och skänkt en tacksam tanke till sin närmaste vän Calle Collin, frilansjournalist för veckopressen, som på fyllan ständigt upprepade sina visdomsord när det gällde offentlighet. – Det finns inget positivt med att synas, inget. Vad du än gör, visa aldrig nyllet. Är du inte Simon Spies, håll dig undan. Calle Collin var en av få som inte hade suddats ut på Jörgens tänkta klassfoto. Vilka ytterligare kom han ihåg? Ett par av de snygga och ouppnåeliga tjejerna. Jörgen undrade var de höll hus idag? Fel, han undrade inte alls var de höll hus, han undrade hur de såg ut. Han hade googlat dem men inte hittat några bilder, inte ens på Facebook. Vilket knappast kunde vara en tillfällighet. Han föreställde sig lådvinshärjade ansikten, tröstade sig med tanken på deras kroppars förfall. Brösten som en gång hade trotsat tyngdlagen och sysselsatt hans onanifantasier skvalpade nu hemlöst i kraftigt vadderade bygelbehåar. Usch, så cynisk han lät. Jörgen var väl en större människa än så. Eller?
- 14 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 14
2010-11-16 15:00:33
4
Förf lyttning, social isolering Kvinnan rycks upp från sin kända omgivning för att placeras i en ny okänd miljö. Detta tjänar flera syften. Kvinnan mister kontakt med släkt och vänner, blir desorienterad, geografiskt förvirrad och beroende av den för henne enda kända personen: förövaren. Genom att låsa in kvinnan en längre tid förstärks förvirring i tid och rum. Är isoleringen tillräckligt lång känner offret till slut tacksamhet över alla former av mänsklig kontakt, även den som är påtvingad. – Är det säkert? Ett glas. Du hinner hem till teveeländet. – Ja, kom igen. Ylva skrattade tacksamt åt deras försök. – Nej, sa hon, jag ska vara duktig. – Du? sa Nour. Varför börja nu? – Vet inte. Omväxling förnöjer? – Ett glas? – Nej. – Säkert? Ylva nickade. – Det är säkert, sa hon. – Okej okej, inte likt dig, men okej. – Vi ses på måndag. – Det gör vi. Hälsa familjen. Ylva stannade och vände sig om. - 15 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 15
2010-11-16 15:00:33
– Ni får det att låta som någonting dåligt, sa hon och höll handen oskyldigt mot bröstet. Nour skakade på huvudet. – Vi är bara avundsjuka. Ylva tog fram sin ipod och släntrade nerför backen. Sladden till hörlurarna hade snott sig och hon fick stanna för att reda ut den innan hon kunde stoppa pluggarna i öronen och välja spellista. Musik i öronen och blicken fäst i fjärran var enda sättet att slippa väderprat. Det fanns alltid någon snacksalig som pockade på uppmärksamhet och skvaller. Småstadens dilemma. Och Ylva var ändå inflyttad. Mike som vuxit upp här kunde inte ta ett steg på stan utan att tvingas redogöra för den senaste tidens händelser. Ylva sneddade genom den folktomma pittoreska gränden och passerade en parkerad bil med tonade bakrutor utan att lägga märke till föraren. Volymen i öronen var så hög att hon inte heller hörde bilen starta. Det var först när bilen körde upp jämsides utan att passera som hon registrerade och vände sig om. Rutan sänktes. Ylva antog att de behövde hjälp med vägen. Hon stannade och tvekade mellan att stänga av spelaren och ta ut pluggarna ur öronen. Hon valde det senare och tog ett steg mot bilen, böjde sig ner och tittade in. En kartong och en handväska upptog passagerarsätet. Kvinnan vid ratten log mot henne. – Ylva? sa hon. En kort sekund, därefter den obehagliga känslan i magen. – Jag tyckte väl att det var du, upprepade föraren vänligt. Ylva besvarade leendet. – Det var inte igår. Föraren vände sig mot en man i baksätet. – Ser du inte vem det är? Han lutade sig fram. – Hej Ylva. Ylva sträckte in armen genom rutan, tog båda i hand. - 16 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 16
2010-11-16 15:00:33
– Vad gör ni här? – Vad vi gör? Vi har precis flyttat hit. Och du? Ylva förstod inte. – Jag bor här, sa hon. Det har jag gjort i snart sex år. Föraren drog huvudet bakåt som om hon hade svårt att tro det. – Var då? frågade hon. Ylva tittade på henne. – Hittarp, svarade hon. Föraren vände sig förvånat mot mannen i baksätet, sedan åter mot Ylva. – Du skämtar? Säg att du skämtar. Vi har precis köpt hus där. Känner du till Sundsliden, backen ner mot vattnet? Ylva nickade. – Jag bor alldeles intill. – Du bor intill? upprepade kvinnan vid ratten. Är det sant? Hörde du, älskling? Hon bor alldeles intill. – Jag hörde, sa mannen. – Det var väl märkligt, sa kvinnan. Då blir vi grannar, igen. Vilket sammanträffande. Är du på väg hem? – Ja, jo. – Hoppa in, så skjutsar vi dig. – Men jag … – Hoppa in nu. Ta baksätet. Bara en massa skräp här. Ylva tvekade, men kunde inte protestera. Hon tog ut den andra pluggen, snurrade upp högtalarsladden runt spelaren, öppnade bildörren och klev in. Kvinnan svängde ut från trottoaren. – Tänka sig, sa mannen. Att du bor här. Trivs du? – Jag trivs, sa Ylva. Stan är mindre, det är den, men sundet och stränderna är fantastiska. Det är mycket himmel. Det känns som att allt är möjligt. Fast det blåser mycket. Och vintrarna är inte kul. – Inte? Hur menar du? – Blött och rått. Bara slask, aldrig vitt. - 17 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 17
2010-11-16 15:00:33
– Hörde du? sa mannen till kvinnan. Ingen riktig vinter. Bara slask. – Jag hörde, sa kvinnan och tittade på Ylva i backspegeln. Fast nu är det fint. Så här års finns inget att klaga på. Ylva log och nickade inställsamt. – Nu är det fint. Hon försökte låta positiv och se naturlig ut men hjärnan jobbade för fullt. Vad innebar det att de hade flyttat dit? Hur skulle det påverka hennes fortsatta liv? Hur mycket visste de? Olustkänslan gick inte att tvätta bort. – Det låter härligt, sa mannen i baksätet. Eller hur, älskling? Härligt. – Det gör det, sa kvinnan vid ratten. Ylva tittade på dem. Deras repliker var repeterade och inövade. De lät tillgjorda. Det kunde bero på det tillfälliga återseendet, den obekväma situationen. Hon intalade sig att rädslan hon kände var inbillad. – Tänk att stöta på dig efter alla år, sa mannen. – Ja, sa Ylva. Han tittade på henne, granskade henne utan att ens försöka städa undan flinet. Ylva var tvungen att väja med blicken. – Vilket hus är det ni har köpt? sa hon och märkte att hennes högra hand for upp mot ansiktet i en nervös gest. Är det huset ovanför backen? Det vita? – Det är det, sa mannen och vände blicken framåt. Han såg vanlig ut. Ylva lät sig lugnas. – Jag undrade just vilka det var som flyttade in. Min man och jag pratade om det så sent som igår. Vi gissade barnfam… Ylva hejdade sig. – Det är mest barnfamiljer som flyttar in, förtydligade hon. Ni har haft byggare där. Har ni rivit ut hela huset? – Bara källaren, sa mannen. – Din man, sa kvinnan och tittade åter på Ylva i backspegeln. Du är alltså gift? - 18 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 18
2010-11-16 15:00:33
Det lät som att hon redan visste svaret på frågan. – Ja. – Barn? – Vi har en dotter. Hon är sju, fyller snart åtta. – En dotter, upprepade kvinnan. Vad heter hon? Ylva tvekade. – Sanna. – Sanna, fint namn, sa kvinnan. – Tack, sa Ylva. Hon tittade på mannen, han satt tyst. Hon tittade på kvinnan. Ingen sa något. Situationen tillät inga pauser och Ylva kände sig tvungen att fylla i med ord. – Hur kommer det sig att ni har flyttat hit? Hon ville låta naturlig. Det var en befogad fråga, men hon var torr i halsen och språkmelodin lät fel. – Ja, hur kommer det sig? sa mannen. Älskling, minns du varför vi flyttade hit? – Du har fått jobb på sjukhuset, sa kvinnan. – Det har jag, sa mannen. Jag har fått jobb på sjukhuset. – Vi tänkte börja på nåt nytt, sa kvinnan och bromsade in för rött vid Tågagatan. Trettio meter längre fram väntade människor på bussen. – Hör här, sa Ylva. Jättesnällt av er att erbjuda skjuts, men jag tror att jag tar bussen i alla fall. Hon knäppte upp bilbältet och drog i handtaget utan resultat. – Barnsäkra, sa mannen. Ylva hävde sig fram mellan sätena och la sin hand på kvinnans axel. – Kan du vara snälla och öppna, jag vill gå av här. Jag mår inte riktigt bra. Mannen stoppade handen i rockens innerficka och tog fram en fyrkantig sak, aningen större än handflatan. – Vet du vad det här är? Ylva tog bort handen från kvinnans axel och tittade. - 19 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 19
2010-11-16 15:00:33
– Kom igen, sa mannen, vad ser det ut som? – En rakapparat? sa Ylva. – Det gör det, sa mannen. Det ser ut som en rakapparat, men det är ingen rakapparat. Ylva drog på nytt i handtaget. – Öppna dörren, jag vill … Stöten fick Ylvas kropp att spännas i en båge. Smärtan var förlamande och hon kunde inte ens skrika. Sekunden efter mjuknade kroppen och hon föll ihop med huvudet mot mannens lår. Hon förvånades över att andningen fungerade trots att inget annat gjorde det. Mannen sträckte sig efter Ylvas handväska, öppnade den och letade fram hennes mobil. Han tog ut batteriet och la det i sin innerficka. Ylva kände hur bilen sköt fart och passerade busshållplatsen. Mannen höll elpistolen redo. – Förlamningen är tillfällig, sa han. Snart kan du prata och röra dig som vanligt igen. Han klappade henne tröstande. – Blir bra, ska du se. Blir så bra så.
- 20 -
Koppel_Kommer aldrig mer igen.indd 20
2010-11-16 15:00:33