Bland ormar och drakar Hjältemyt och manligt ideal i berättartraditioner om Sigurd Fafnesbane Agneta Ney
Nordic Academic Press
nordic academic press
Innehåll Förord
10
Inledning Med rötter i folkvandringstidens muntliga berättande Genre och ideologi Manliga berättare och manlig publik? Att studera Sigurd i text och bild
11 11 13 14 16
1. Episkt berättande som källa till myt och manlighet Homosociala relationer och fadersdiskurs Frustrerad maskulinitet och brödrakonflikter Hjälten och modersätten Hövisk och militär maskulinitet Vänner och kompanjoner Individens framväxt?
19 19 21 24 25 26 28
2. Sigurdsmotiv i vikingatida och medeltida litteratur
29
2a. Eddadiktning (Eddukvæði) Eddadiktningens kategorisering, ålder och ursprung Berättarens närvaro Kväden om halvbröderna Mötet med morbrodern Fosterfar och frände? Valkyriorna Svågrarna Makan Gudrun Gudadiktning
29 29 31 36 40 41 45 47 49 51
2b. Fornaldarsagor (Fornaldarsögur Norðurlanda) Fornaldarsagor – en genrepresentation
54 54
Völsunga saga – tradition och författarskap Völsunga sagas mytologiska del Völsunga sagas höviska del Norna-Gests þáttr (Tåten om Norna-Gäst)
56 60 62 63
2c. Edda Snorra Sturlusonar Codex Regius och Codex Upsaliensis Uttergälden – vikten av en förhistoria Snorres berättartradition – ett manligt perspektiv? Sigurdstraditionen i Snorres Edda – några jämförande drag
65 65 65 67 68
2d. Fornengelsk och germansk hjältediktning Berättartradition Genealogiska länkar och manlig dominans Sigmund som drakdödare i Beowulf Þiðriks saga af Bern och Nibelungenlied
71 71 73 75 79
3. Från mytologisk drakdödare till hövisk riddare
83
3a. Släktskap och identitet Genealogi och mytologiskt påbrå Att bli som sitt namn Far och son Kvinnor med eller utan släkttillhörighet En hjälte föds Fosterfarsmotivet Betydelsen av att ha en morbror
83 83 88 92 96 98 99 101
3b. Manligt ideal i heroisk kontext En hjältes utseende och egenskaper Med egen häst Med eget svärd Att bli vuxen enligt lag Krigare Drakdödare Hjälten och den kunskapsförmedlande kvinnan
104 104 107 112 118 120 125 129
3c. Sigurd blir hövisk Att rida in i en hövisk kontext Vapen och verbalt vett
136 136 137
Riddaren och jätten Trånad i hövisk inramning Brödralag och svågerskap Friarfärden Svågrarnas svek och valkyrians hämnd
139 140 143 143 147
4. Sigurdsmotiv i senvikingatida och medeltida bildkonst
151
4a. Ikonografisk Sigurdstradition på västnordiskt område Översikt av Sigurdsmotiv Sigurdsmotivens konstituerande drag Norska bildstenar Stenkors på Isle of Man Gravstenar och kors i England och Skottland Norska kyrkoportaler och inredning Överhogdalsbonaderna – en textil berättartradition
151 151 154 157 160 167 172 189
4b. Ikonografisk Sigurdstradition på östnordiskt område Ramsundsristningen Sigrid Ormsdotter lät rista stenen Gökstenen Runstenar i Uppland och Gästrikland Sigurdsristningar i Drävle och Stora Ramsjö Sigurdsristningar i Ockelbo, Årsunda och Österfärnebo Parmotivet i Uppland och Gästrikland Drakdödarmotiv med eller utan Sigurd Danska Sigurdsmotiv?
196 196 203 207 213 214 220 227 231 233
4c. Hjältediktning på gotländska bildstenar Sigurd eller Sigmund? Grane med skatten – en nyckel till tolkning? Fafner eller Fenrisulven? Gunnar i ormgropen och Sigurds död Parmotivet på gotländska bildstenar Välkomstmotiv i litterär kontext
236 237 238 241 242 246 248
5. Från kvinnocentrerad eddadikt till manscentrerad ikonografi
253
5a. Berättartraditioner i kontinuitet och förändring Litterära motiv och genre Hjälten och valkyrian Sigmund Völsungsson Ikonografiska motiv och miljöer Vishetsmotivet Klövjebördan Svågrarnas död Drakens död – från förvandlad frände till bitande best Synkretismen var manlig
253 253 255 256 257 258 261 261 263 266
5b. Manligt ideal i kontinuitet och förändring Hushåll och politisk makt En framväxande individ Brödrakollektiv Från kollektivistiskt ideal till hierarkiskt individcentrerat
267 267 268 270 272
Noter
275
Källor och litteratur
340
Till Henning
Förord Med boken om Sigurd Fafnesbane har jag umgåtts ganska länge. Den har under åren föregåtts av flera artiklar, konferenspresentationer och föreläsningar i ämnet. Därför vill jag rikta ett stort tack till alla som i samband med dessa har bidragit med värdefulla kommentarer och på så sätt fört forskningen framåt. Till mina Sigurdskolleger, Lise Gjedssø Bertelsen och Anne-Sofie Gräslund, ett särskilt tack för många givande diskussioner och roliga utflykter. För de intressanta exkursionerna på Isle of Man, ett hjärtligt tack till Harold Mytum. Ett varmt tack till Thorgunn Snædal och Bo Gräslund för läsning av manus. Sist men inte minst vill jag rikta ett kärt tack till min man, min familj och särskilt till min faster Margit. Uppsala våren 2017 Agneta Ney
10
Inledning Med rötter i folkvandringstidens muntliga berättande Det var i en brytningstid mellan romerskt och germanskt som Europa tog form genom folkomflyttningar, nya bosättningar och med begynnande feodala statsbildningar. Den kristna religionen hade börjat växa sig stark och en ideologiskt präglad samhällsstruktur blev tydlig. Kommunikation och handel ökade. De viktigaste handelsvägarna var hav, insjöar, floder och älvar. Kontakterna blev flera, och i mötet mellan människor, oavsett om det gällde varuutbyte, pilgrimsfärder eller krigståg, fanns tillfällen att föra vidare berättartraditioner i tid och rum. Det är från den här tiden som traditionen om Sigurðr Fáfnisbani (Sigurd Fafnesbane) har sitt ursprung. Den har sina rötter i folkvandringstidens muntliga berättande, men lever vidare långt in i den kristna medeltiden och ännu längre, såväl i en mångfald av litterära källor och bearbetningar som i bildberättande.1 I isländska sagor och hjältediktning, med flera andra skriftliga källor, beskrivs Sigurd som en oförglömlig hjälte och idealman.2 Men vad innebar manligt ideal under vikingatid och medeltid, och hur kommunicerades detta i skrift och materiell kultur? Mot bakgrund av genomgripande samhällsförändringar som kristnandet, uppkomsten av en skriftkultur samt en ökad hierarkisk politisk och social struktur ska den här boken diskutera berättartraditioner om Sigurd. Mina huvudkällor är Völsunga saga och Eddukvæði (Eddadikter). För att belysa tematiken i dessa texter gör jag även komparativa nedslag i Edda Snorra Sturlusonar (Snorres Edda) och Norna-Gests þáttr (Tåten om Norna-Gäst) samt i texter av rättslig karaktär och i olika sagagenrer, bland annat Íslendingasögur (Islänningasagorna). De senare skrevs ner under en tid då Sigurd Fafnesbane sedan länge var en mytomspunnen forntida hjälte, och de innehåller bara enstaka uppgifter om att vissa vikingatida släkter härstammar från honom. 11
bland ormar och drakar
Analysen utgår från de västnordiska texterna, men då Sigurd även förekommer i en anglosaxisk och kontinental berättartradition, gör jag jämförelser med hans litterära gestaltning i västeuropeisk litteratur dels i den till norska översatta riddarsagan Þiðriks saga af Bern, dels i det tyska eposet Nibelungenlied. Sigurd förekommer inte i Beowulf. Det gör däremot hans far Sigmundr (Sigmund). Därför kommer även detta fornengelska diktverk att analyseras.3 Fornaldarsagan Völsunga saga är inte den äldsta skriftliga källan som berättar om Sigurd men den utförligaste och mest sammanhängande. Här följer en resumé av sagans berättelse om Sigurd. Efter att modern Hjördís (Hjördis) enleverats till Danmark, föds Sigurd där och växer upp vid en dansk kungs hov. Hans far Sigmund har dessförinnan dött i strid. Smeden Reginn (Regin) kommer till hovet och blir Sigurds läromästare. Han smider också ett vasst svärd åt Sigurd och ser till att han får en egen häst, Grani (Grane). Därefter börjar hjältedåden. Sigurd hämnas faderns död och dödar senare Regins bror Fáfnir (Fafner) som har förvandlat sig till en orm/drake och ruvar på en guldskatt. Efter att också ha dräpt Regin lastar Sigurd skatten på Grane och rider i väg. Han möter en valkyria som ger honom viktiga kunskaper. I sagan heter hon Brynhildr (Brynhild). De ger varandra ett trohetslöfte innan Sigurd rider vidare. Han kommer till kung Gjúkis (Gjukes) hov, knyter där brödraband till dennes söner Gunnarr (Gunnar) och Högni (Högne) och gifter sig, trots trohetslöftet till Brynhild, med brödernas syster Guðrún (Gudrun). Gunnar gifter sig med Brynhild, men hon blir hans genom svek. Det är nämligen Sigurd på Grane, men i Gunnars skepnad, som tar sig igenom den eld som brinner kring Brynhilds borg. Han stannar hos henne i tre nätter, men låter svärdet vara en kyskhetsgräns mellan dem. Sigurd avslöjar inte gestaltbytet för Brynhild, som inte heller tycks ana något, i alla fall inte till att börja med. Men sveket uppdagas och Brynhild hetsar Gunnar till att dräpa Sigurd. Gunnars och Högnes halvbror Guttormr (Guttorm) är den som utför dråpet. Sagan fortsätter med Brynhilds död, Gudruns omgifte och gjukungarnas död.
12
inledning
Genre och ideologi Användningen av genrebegreppet för att definiera isländska sagor har diskuterats tidigare. Termen genre är förvisso inte medeltida, men den har trots allt en praktisk funktion när det gäller att skilja olika slags sagor åt. Gemensamt för medeltida genrer är dock den specifika ideologi som kommer till uttryck i texterna och som kan relateras till ett samhälles eller en kulturs rådande maktstrukturer. Ideologi kan exempelvis avse genus och därvidlag kan en viss genretillhörighet sannolikt visa hur maskulinitet och feminitet förhåller sig i relation till varandra som diskursiva konstruktioner.4 Litteraturvetaren Lars Lönnroth framhåller att ideologi begreppsmässigt kan definieras som myter, men utan att handla om gudar. Myterna styr bland annat urvalet av aktörer och vad dessa gör och säger, något som sammantaget kan sägas utgöra textens univers.5 Detta univers skulle också kunna definieras som kulturella koder och enligt historikern Lars Hermanson innebära ”[…] skapandet av mening, sinnebilder och värderingar i det sociala livet”.6 Det kan således vara fruktbart att genom episkt berättande lyfta fram de litterära texternas ideologi för att få kunskap om samhällsförändringar. Vissa teman ges större utrymme än andra, till exempel svek mot ingifta släktingar, hämnd och kvinnors kunskap, något som kan bero på sagaförfattarens eget intresse för detta. När det gäller Völsunga saga är det enligt den isländske litteraturvetaren Torfi Tulinius framför allt författarens intresse för genealogi och lojalitetskonflikter som är genomgående teman.7 Torfi visar att sagornas litterära teman genom en semantisk och strukturell analys kan belysa samband mellan saga och samhälle. I det isländska samhället ägde genomgripande politiska och sociala förändringar rum under 1200-talet, bland annat framväxten av ett slags ärftlig aristokrati och den katolska kyrkans ökade inflytande, något som också problematiseras i litteraturen.8 En författares strävanden och intressen i förhållande till kungamakt och aristokrati kan vidare ha betydelse för identifieringen av ideologi i de beställda verken. En kung kunde vara beskyddare av litteraturen, men också dess uppdragsgivare. Med tanke på beställaren kan man anta att författaren lät sig påverkas av samtidens kulturella koder. Litteratur var politik och politik var litteratur. Vad ville då beställaren att publiken skulle lyssna till? Att krigarkungar och hjältar skulle ingå i den genealogiska uppräkningen och på så sätt legitimera 13
bland ormar och drakar
kungamakten?9 För historisk forskning är det här perspektivet en viktig utgångspunkt. För frågor som rör kulturella sammanhang är det dessutom helt nödvändigt, eftersom ideologi och dess uttryck sannolikt interagerar med genretillhörighet. Inledningsvis har jag använt termen författare, men begreppet har inte samma betydelse idag som det kan ha haft i äldre perioder. Övergripande begrepp som traditionsförmedlare eller berättare skulle kunna användas i stället, men det kan behövas en term som definierar det skriftliga hantverket i förhållande till det muntliga traderandet, det vill säga i övergångsprocessen från det ena till det andra. Termen nedskrivare skulle kunna användas, men den antyder att denne/denna mer eller mindre passivt skrev ner en muntligt traderad berättelse eller kopierade en skriftlig förlaga. Ett alternativ till termen författare skulle därför kunna vara textbearbetare, eftersom det beskriver vad som ofta pågår i skrivprocessen. Termen kan särskilt passa för arbetet med Codex Regius av eddadiktningen. När det gäller Völsunga saga har, förutom förlagor som tagits med i framställningen, även partier som tillkommit till följd av en textbearbetares (och/eller en beställares) önskemål om sagans struktur och kommunikation till publiken (läsare/lyssnare), lagts till handlingen. Även om Völsunga saga till stor del kan karaktäriseras som textbearbetning, använder jag fortsättningsvis termen författare i analysen av sagan.10
Manliga berättare och manlig publik? Den här boken syftar till att belysa berättartraditioner om Sigurd Fafnesbane och hur de uttrycktes i olika kommunikativa kontexter över tid. Mot bakgrund av myter och kulturella koder kan såväl text som bild ge en föreställning om vilka slags egenskaper och förmågor som kan ha ansetts som eftersträvansvärda för en man (eller möjligen för både män och kvinnor). Det är inte oviktigt vilka begrepp som används i det sammanhanget. Att problematisera begreppen manlighet och maskulinitet över tid och i olika historiska sammanhang, samt hur dessa konstruerades och sattes i fråga, är generellt sett av betydelse. Innebörden i de begreppen är ju inte heller oföränderliga i den medeltida litteraturen. Det finns därför en dynamik som kan prövas genom olika analysmodeller. Behovet av funktionella termer för en teoretisering och nyansering 14
inledning
av manlighetsforskning har diskuterats av bland andra den amerikanska litteraturvetaren Carol Clover som för en diskussion om det fruktbara i att lämna termer som manligt och kvinnligt därhän för att i stället tala om ”svag, passiv” respektive ”stark, aktiv”. Dessa adjektiv kan jämföras med de latinska termer som används för kvinnligt och manligt i europeisk medeltidslitteratur: mulier i betydelsen mjuk och vir i betydelsen hård.11 Enligt historikern Kekke Stadin kan skillnaden mellan begreppen manlighet och maskulinitet anges på så sätt att det senare avser idealen och det förra definieras som praktik, det vill säga den konkreta verkligheten. Begreppet maskulinitet är ur den aspekten att föredra. Här används dock även termen manlighet, då det är rimligt att tänka sig att källorna också har tillkommit för att belysa och framhålla ett ideal som hade betydelse i samtiden, det vill säga med ett fokus på föreställningar om innebörden av manlighet i en samhällelig kontext. 12 Tidigare forskning har i stor utsträckning skildrat en hegemonisk maskulinitet som tillskrivits kungar, kungasöner med flera. Av den anledningen har mäns historia länge saknat en helhetsbild. Studier av hegemonisk maskulinitet kan förvisso ha betydelse också för icke-hegemoniska sådana, eftersom idealbilder sannolikt har spridits uppifrån och ner i den sociala hierarkin. Olika maskulina ideal kan också ha konkurrerat om hegemoni. Därför är det angeläget att studera hur mäns relationer till varandra såg ut och vad de grundade sig på. Varje maskulin modell måste dessutom problematiseras i förhållande till uppfattningar om det kvinnliga, som rimligen också varierar i olika genrer.13 De isländska sagorna berättar om ett samhälle med tydliga könsgränser. Det kan gälla rumsligheter, sysslor, kläder, egenskaper och utseende. Men det kan även förekomma gränsöverskridanden, i första hand av kvinnor. Att vara innesittare och förknippas med kvinnliga sysslor var dock aldrig uppskattade egenskaper för en man.14 Föreställningar om maskulinitet är i hög grad knutna till begreppet ära och för att nagga den i kanten används ofta en genusrelaterad retorik. Det sker exempelvis genom niddiktning, det vill säga genom okvädinsord eller andra kränkande tillmälen. Det kan även ske genom figurer som snidats på ett förolämpande sätt som i Gísla saga Súrssonar. I den sagan ber en man en hantverkare att denne ska snida avbilder av två män, varav den ene ska stå tätt bakom den 15
bland ormar och drakar
framförvarande och därigenom antyda att männen utför en sexuell handling. Ett tränid betraktades uppenbarligen som lika kränkande som det verbala, och kanske hade den för ögat synliga figuren till och med en större sprängkraft.15 För tolkningen av litterära texter har publikens betydelse framhållits. Till exempel understryker den amerikanske folkloristen Stephen Mitchell vikten av att ställa utomlitterära frågor. Att skaffa sig kännedom om den miljö där berättandet ägde rum kan ha betydelse för tolkningen och även för uppfattningen om publikens smak. En fråga i det sammanhanget är huruvida berättarna var män och/eller kvinnor, en annan huruvida publiken också bestod av män och/eller kvinnor. Svaren kan i sin tur ge en antydan om vad för slags normer och kulturella yttringar som samtidens människor var intresserade av, något som kan komma fram i samspelet mellan berättare och publik.16
Att studera Sigurd i text och bild Belägg för manligt ideal kan sökas med utgångspunkt i förekomsten av kulturella koder i litteraturen, men hur låter det sig göras när huvudkällorna är komplicerade beträffande datering och författarna anonyma? Vad är det för tid och samhälle som beskrivs? När det gäller de isländska sagorna finns en skillnad mellan händelsetid och tiden för nedtecknandet, något som i sig inte behöver ha en avgörande betydelse för en analys av attityder och tänkesätt. Dessa förändras ju tämligen långsamt. Givetvis kräver även kulturhistoriska studier en källkritisk granskning. Att fråga sig om, och på vilket sätt, en eventuell samtida påverkan kommer till uttryck är viktigt för tolkningen. Genom komparativa studier respektive teorier om samhällsutvecklingen kan en sådan påverkan vara möjlig att belysa.17 Metodiskt sett kan terminologin vara viktig för tolkningen. Enkelt uttryckt: vad står det egentligen?18 Vilket språkbruk använder sig författarna av? Finns likheter och skillnader mellan sagor som tillhör olika genrer och vad beror dessa i så fall på? Beror de på författarens individuella sätt att skriva? Eller tillhör ett visst språkbruk samtiden, medan ett annat har rester från en muntlig tradition? En metod för att komma åt detta kan vara att tillfälligtvis upplösa genrerna och i stället göra tematiska studier. Om resultatet då visar skillnader kan det vara fruktbart att därefter återgå till genrediskussionen. 16
inledning
En utgångspunkt för den ikonografiska analysen av Sigurdstraditionen är att samhällsförändringar avspeglas även i konst och arkitektur. Bland andra framhåller den franske historikern Georges Duby konstens funktionella betydelse i det medeltida samhället. Förutom att vara en religiös hyllning och en länk mellan jordiskt och himmelskt var den ett uttryck för en världslig makt, något som blev alltmer uppenbart över tid.19 Då de ikonografiska källorna som ligger till grund för den här studien är tillkomna i en brytningstid mellan förkristet och kristet, skulle man kunna utgå från att samhällsförändringar märks även när det gäller bildtraditionen. Enligt bland andra den amerikanske litteraturvetaren Joseph Harris skulle man i så fall kunna vänta sig en kulturell synkretism i de ikonografiska uttrycksformerna.20 Att det finns ett samband mellan bildtraditionen och skriftliga källor står klart, men det kan vara svårt att avgöra vilken form de skriftliga källorna hade när de eventuellt påverkade bildframställningarna – handlade det om diktning, prosatexter eller båda delarna? Eller förhöll det sig tvärtom, att ikonografin, tillsammans med muntlig tradition, påverkade nedskrivningen? Bildframställningarna kan reflektera en muntlig tradition,21 men också utgöra en länk mellan muntlig och skriftlig kultur. För den skull kan de dock inte oreflekterat ses som illustrationer till litterära texter. Att Sigurd gestaltas i ett flertal ikonografiska sammanhang ger en förutsättning för en helhetsbild av berättartraditionen och dess förändring över tid och rum. Vilket eller vilka motiv ville bildkonstnärerna förmedla? Är dessa också huvudmotiv i litteraturen om Sigurd?
17
Kapitel 1
Episkt berättande som källa till myt och manlighet Homosociala relationer och fadersdiskurs Den europeiska litteraturen påverkade i hög grad den skandinaviska berättartraditionen, även om den sistnämnda också gavs en specifik utformning, framför allt i sagalitteratur och eddadiktning. Med tanke på att Sigurdstraditionens litterära uttryck framför allt härrör från medeltiden, och att de ideal som uttrycks i de olika texterna sannolikt har påverkats av samtidens föreställningar, kan det vara värdefullt att utgå från nedslag i det västeuropeiska medeltida episka berättandet. Det slags litteratur har tidigare använts som källor till forskning om maskuliniteter, exempelvis den fornfranska Chanson de Roland (Rolandssången) och det fornengelska eposet Beowulf. Både Beowulf och Rolandssången utspelas i en manligt dominerad miljö, inom ramen för ett patriarkaliskt tänkande. Man skulle därför kunna förvänta sig belägg för ett hegemoniskt hjälteideal i dessa källor. Gestalter som Roland och Beowulf med flera indikerar ändå att det litterärt sett finns skilda sätt att vara man på och att publiken kunde förhålla sig till dessa efter eget önskemål.22 Grundläggande är ändå att diktverken socialt sett ger uttryck åt ett samhälle som bygger på manligt kompanjonskap. Rolandssången utspelar sig i Spanien på 700-talet och handlar om Karl den stores krigståg i området. Huvudpersonerna är krigarna Roland och Olivier. Båda skildras som modiga män, men med olika temperament. Olivier är den eftertänksamme och försiktige, medan Roland är snar till handling. När det gäller historiska fakta har förvisso en man vid namn Roland deltagit i krigståget, däremot saknas belägg 19
bland ormar och drakar
för att han skulle ha varit mer framstående än någon annan. Några belägg för att Olivier över huvud taget har funnits som historisk person finns dock inte. Som namnpar och som seglivade exempel på manligt kamratskap är Roland och Olivier emellertid kända sedan 1000-talet. Sannolikt bygger Rolandssången, vars äldsta verser dateras till omkring 1140–1170, på en äldre legend om två män med dessa namn.23 Rolandssången hör till genren chanson de geste som behandlar ämnen ur Frankrikes förflutna. Författarna (de flesta inte namngivna) till chanson de geste förhåller sig i en mening tämligen fritt vad historiska händelser anbelangar. Geografiska namn förefaller påhittade och handlingen kan till och med vara förlagd till författarens egen hemtrakt. De historiska händelserna, vars stoff är hämtat antingen från Karl den stores strider mot saracenerna eller från sagorna om kung Arthur och riddarna av runda bordet, ser ut att vara ”avpolitiserade”. Intresset koncentreras i stället till det mänskliga,24 eller snarare det manliga. Grundläggande när det gäller genus i chanson de geste är nämligen det homosociala perspektivet – att män definieras i förhållande till andra män. Det manliga idealet konstrueras alltså inte främst i relation till det kvinnliga, utan till andra män.25 Generellt bekräftar chanson de geste en myt om det manliga kamratskapet. Enligt den brittiske historikern Matthew Bennett var just relationer till andra män i form av sådant slag ett tydligt kriterium på manlighet bland riddare/krigare under vikingatid och medeltid. Arketyperna är redan nämnda: Roland och Olivier. Banden mellan dem skildras som känslomässigt starkare än de mellan Roland och Aude (Alde) – Oliviers syster som Roland har ett kärleksförhållande med. Även om systern endast nämns vid ett par tillfällen har hon enligt Bennett en central roll som ”homosocial länk” mellan männen. Att engagera sig i en kvinna var för övrigt ett av inslagen i ett ridderligt ideal.26 Chanson de geste har ett slags fadersdiskurs som handlar om en konflikt mellan generationer, i vilken sonen av olika skäl förhindras att bli vuxen – ett litterärt motiv som kan tänkas samspela med samhällets struktur. Inom denna diskurs ersätts också ofta faderns roll av en annan mansperson som ser till att den manlige protagonisten får vapen, rustning, land och en maka. När fadersrollen övertas av ”surrogatfäder” ger sonen uttryck åt en kluvenhet gentemot sin biologiske far. Om fadern finns i livet är det dennes ambivalens gentemot sonen som skildras. I chanson de geste överlever fadersgenerationen 20
episkt berättande som källa till myt och manlighet
medan den yngre generationen dör. De flesta av de unga männen dör dessutom barnlösa.27 I stort sett samtidigt med chanson de geste uppkom en annan litterär genre: den franska riddarromanen. Dessa båda skiljer sig åt till struktur och innehåll men har ofta setts som komplementära. Den brittiska litteraturvetaren Sarah Kay ifrågasätter en sådan analys och menar att genrerna i många avseenden liknar varandra, men att olikheterna också är tydliga. I likhet med chanson de geste fokuserar riddarromanen på det manliga, men är mindre patriarkalisk. I chanson de geste dominerar, som tidigare nämnts, fadersgenerationen, medan sönerna kommer till korta. I riddarromanen är förhållandena omvända. När fadern dör efterträder sonen honom. I den franske författaren Chrétien de Troyes romaner agerar sonen till och med som en självständig vuxen redan i unga år, och den äldste sonens betydelse i förhållande till andra familjemedlemmar framhålls.28 Orsaken till skillnader mellan fadersmotiv i dessa båda medeltida genrer antyder en förändring av ett släktbegrepp. Förändringen handlar om en övergång från en horisontell uppfattning i chanson de geste (fadersätt och modersätt räknas lika) till en vertikal uppfattning i riddarromanen. Enligt den senare har släkten på faderns sida störst betydelse. Andra skillnader kan gälla synen på vuxenhet. Flera riddarromaner har som motiv att förbereda hjälten inför livet som vuxen. Till skillnad från chanson de geste överförs i riddarromanen faderns auktoritet tidigt till sonen, och hans manliga kompanjoner kan komma att ersätta fadersgestalten. I generationskonflikterna mellan far och son har modern trots allt en viktig roll. Hon skildras mer närvarande i riddarromanen än i chanson de geste.29
Frustrerad maskulinitet och brödrakonflikter Fadersrollen problematiseras också i den brittiske historikern William Airds analys av relationen mellan hertig Vilhelm av Normandie, senare Vilhelm Erövraren (ca 1028–1087), och hans äldste son Robert, senare Robert II (ca 1054–1134). Vilhelm ville inte ge vika för sonens krav på inflytande och status som vuxen och använde sig därför av olika strategier för att förhindra hans mognad. Att detta stod i faderns makt berodde till stor del på det patriarkala system som underordnade inte bara kvinnor utan även de män som var unga, svaga, i beroende21
bland ormar och drakar
ställning eller på annat sätt avvikande från en manlig norm. Det är uppenbart att den konfliktfyllda relationen mellan far och äldste son också fick effekter på övriga band inom familjen. Vilhelm Erövraren och sonen Robert representerar två olika slags manliga identiteter, men de tillhörde först och främst olika generationer. Att Robert i sin tur frustrerades av faderns agerande beror på att han förhindrades i sin utveckling till vuxen man och saknade möjlighet att få:30 (a) politisk makt (b) eget hushåll (c) erkännande från en vuxen man eller ett manligt kollektiv. Som en kommentar till dessa tre kriterier för manlig mognad framhåller Aird att Robert själv uppfattade sig som en mindre bemedlad riddare utan land och hushåll. Att det egna hushållet var en förutsättning för att en man skulle uppfattas som vuxen gällde, enligt Aird, främst aristokratiska män,31 men sannolikt var det viktigt för män ur alla sociala kategorier. För en aristokrat hade dock hushållet och jordegendomen fler funktioner än för en bonde. För honom utgjorde godset eller borgen en plats också för hans följe och/eller hov, och dessutom en punkt dit han och hans män kunde återvända i fredstid. Perioderna mellan krigstågen var tämligen långa, bland annat på grund av förbud mot strid under helgondagar.32 Robert var visserligen trolovad, men efter att den tilltänkta dött redan i barnaåren arrangerades inte några fler äktenskap för honom, och så länge han levde i faderns borg ansågs han som en underordnad (omyndig) yngling. När Robert krävde att bli erkänd som vuxen bemötte fadern honom avvisande. Huruvida denne använde sig av till exempel ett offentligt förlöjligande ger Aird inte belägg för, men han hänvisar till en annan konflikt mellan en far och son från samma tid och samma region. En normandisk greve skulle enligt Aird ha låtit sin son bära en sadel på ryggen.33 Orsaken var sannolikt att sonen skulle associeras med det icke-mänskliga och på så sätt marginaliseras. Det fanns vid den här tiden knappast något mer kränkande än att bli feminiserad eller animaliserad (eller bådadera samtidigt). Att marginalisera sönerna för att undvika ett eget tillkortakommande kan ha varit en medeltida härskares strategi för att behålla sin egen makt, samtidigt som det av genealogiska skäl var angeläget 22
episkt berättande som källa till myt och manlighet
att en kung fick söner. I en aristokratisk dynasti var ju söner viktiga för att makten skulle vara säkrad för framtiden. (Minst lika viktiga för att skapa och befästa allianser med andra män var dock döttrarna. De kunde giftas bort med lämpliga mågar och därmed skapa maktpolitiskt funktionella band mellan svärsöner och svärfäder.)34 William Aird lyfter fram den ambivalenta relationen mellan far och son. Å ena sidan förkroppsligade sonen faderns ambitioner, å andra sidan påminde han genom sin närvaro att fadern tillhörde en äldre generation och därför borde stå tillbaka när det gällde makt och inflytande. Att en far inte ville minska sin maktställning till förmån för äldste sonen stred vidare mot föreställningar om vikten av en genealogisk kontinuitet. I det här nämnda fallet hade fadern tre söner som alla strävade efter makt och status. Vilhelm behövde därför utveckla strategier för att behålla sin ställning så länge som möjligt. Genom att försöka förhindra att sönerna gifte sig kunde han förlänga deras ungdomstid och sin egen maktposition. Inte någon av Vilhelm Erövrarens söner gifte sig tidigt och oavsett vad som låg bakom fanns troligen underliggande faktorer som handlade om könsroller och om de förväntningar som samhället hade på män. Att sönerna fråntogs möjlighet att identifiera sig som vuxna män definierar Aird som en ”frustrerad maskulinitet”.35 Enligt William Aird tog Vilhelms maka, drottning Mathilde, parti för sin förstfödde. Aird menar att relationen mellan modern och äldste sonen kan ha hotat den rådande patriarkaliska strukturen, då både mor och son motsatte sig Vilhelms planer. Vilhelm lät i stället Roberts två yngre bröder få vissa positioner som äldste sonen borde ha haft. Vilka fördelar de yngre fick står dock inte riktigt klart. Detta ledde dock till brödrakonflikter som fortsatte efter faderns död.36 Att det också kan ha funnits andra skäl till att Robert åsidosattes, som till exempel egenskaper och förmåga, kan vara ett rimligt antagande. Konflikter mellan bröder var vanligt förekommande under folkvandringstiden, fram till dess att arvsordningarna skriftfästes och lagstadgades – men sannolikt även efteråt, för när det gäller bröders möjligheter till arv kom primogeniturrätten att spela en viktig roll. Med denna förstfödslorätt förstärktes ett patriarkaliskt band mellan män inom hushållet, ett band som sannolikt blev mer accentuerat än det mellan bröder och systrar. Primogeniturrätten fick även större betydelse i och med att territoriell makt kom att ersätta personell makt. Det torde ha varit avsevärt lättare att ärva territorier än makt 23