9789163887789

Page 1

a. a. milne

Nalle Puhs hörna

Illustrerad av E. H. Shepard Översättning Brita af Geijerstam



Till Henne Du gav mig Christoffer Robin, min vän, blåste nytt liv i Nalle Puh. Allt det jag skrivit just om dem har du del i, det vet du ju. Min bok är klar, och den längtar så att hitta hem till dig. Nu hoppas jag, kära, du skall förstå att den är din gåva till mig.



slutledning

E

n inledning har man för att leda in folk som ska säga goddag, men Christoffer Robin och hans

vänner som redan har blivit inledda kommer nu för att ta farväl. Så det här är motsatsen. När vi frågade Puh vad motsatsen till inledning var, sa han: – Vad då till vad då? Det var inte till så mycken hjälp som vi hade hoppats, men lyckligtvis behöll Uggla fattningen och upplyste oss om att motsatsen till en inledning, min käre Puh, är en slutledning; och eftersom Uggla är väldigt fin på långa ord så är jag säker på att det är vad det här är. Anledningen till att vi har en slutledning är den att i förra veckan då Christoffer Robin sa till mig: – Hur blir

det med den där historien du skulle berätta för mig om det som hände Puh när… så sa jag mycket kvickt: – Vad blir nio gånger etthundrasju? Och när vi hade räknat ut det hade vi ett räkneexempel med kor som gick genom en grind. Två i minuten kom igenom, och det var trehundra på en äng, och hur många var kvar efter en och



en halv timme? Vi tycker sådant är mycket spännande, och när vi har fått tillräckligt med spänning kryper vi ihop och somnar… och Puh som sitter vaken litet längre på sin stol vid vår huvudgärd tänker Stora Tankar om Ingenting för sig själv, tills han också sluter ögonen och börjar nicka och följer oss på tå in i Skogen. Där upplever vi fortfarande förtrollade äventyr, underbarare än några jag har berättat för er om; men när vi vaknar på morgonen försvinner de innan vi hinner få tag i dem. Hur började det sista? ”En dag när Puh promenerade i Skogen stod etthundrasju kor vid en grind …” Nej, vi har ju glömt det. Och det var det bästa, tror jag. Nå, här är i alla fall några av de andra, alla som vi kommer ihåg nu. Men det är förstås inget farväl på allvar, för Skogen kommer alltid att finnas där … och var och en som är Snäll mot Björnar kan alltid hitta den. A. A. M.


innehåll Första kapitlet

1

I vilket I-or får ett hus i Puhs Hörna

Andra kapitlet

19

I vilket Tiger kommer till Skogen och äter frukost

Tredje kapitlet

36

I vilket en jakt organiseras och Nasse möter Heffaklumpen igen

Fjärde kapitlet

53

I vilket man får se, att tigrar inte kan klättra i träd

Femte kapitlet

72

I vilket Kanin har en arbetsam dag och vi får veta, hur Christoffer Robin till­bringar sina morgnar


Stjätte kapitlet

90

I vilket Puh uppfinner en ny lek, och I-or kommer med

Sjunde kapitlet 109 I vilket Tiger blir avskuttad

Åttonde kapitlet 127 I vilket Nasse gör någonting storslaget

Nionde kapitlet 144 I vilket I-or finner Guglebo och Uggla flyttar dit

Tionde kapitlet 161 I vilket Christoffer Robin och Puh kommer till en förtrollad plats och vi lämnar dem där .



f ö r s ta k a p i t l e t I vilket I-or får ett hus i Puhs Hörna

E

n dag när Nalle Puh inte hade något annat att göra, tänkte han, att han skulle göra något, och så

gick han till Nasses hus för att se vad Nasse gjorde. Det snöade ännu, när han pulsade fram på den vita skogsvägen, och han väntade sig att finna Nasse i färd med att värma sina tår framför brasan, men till sin förvåning såg han att dörren stod öppen, och ju mer han tittade in, desto mera var Nasse ute. –  Han har gått ut, sa Puh sorgset. Det är just vad han har. Han är inte hemma. Jag måste ta mig en rask funderingspromenad. Så förargligt! Men så tänkte han att det var bäst att knacka på dörren först för att vara alldeles säker … och medan

han väntade på att Nasse inte skulle svara hoppade han upp och ned för att hålla sig varm, och då kom han plötsligt på ett gnol, som han tyckte var ett bra gnol, ett sånt där som man hoppfullt-sjunger-för-andra. 1


Nalle Puhs hörna

Snön vräker ner (tiddelipom) alltmer ju mer (tiddelipom) alltmer ju mer (tiddelipom) det snöar. Och nästa vår (tiddelipom) om bra det går (tiddelipom) mina tår (tiddelipom) det töar.

–  Därför tänker jag göra så här, sa Puh. Först går jag hem och ser efter vad klockan är och kanske jag lindar en halsduk om halsen, och sedan går jag och hälsar på I-or och sjunger sången för honom. Han skyndade sig tillbaka hem; och hela vägen tänkte han så mycket på sitt gnol, som I-or skulle få höra, att när han plötsligt fick se Nasse sitta i hans egen bästa stol stod han bara och kliade sig i huvudet och undrade i vems hus han egentligen hade hamnat. –  Hallå, Nasse, sa han. Jag trodde du var ute. –  Nej, sa Nasse. Det var du som var ute, Puh. 2


I-or får ett hus

–  Det har du rätt i, sa Puh. Jag visste väl att det var en av oss. Han tittade på sin klocka, som hade stannat på fem minuter i elva för några veckor sedan. –  Klockan är nästan elva, sa Puh glatt. Du kom alldeles lagom för en liten godbit av något slag. Han stack in huvudet i matskåpet. Och sedan går vi ut, Nasse, och sjunger min sång för I-or. –  Vilken sång, Puh? 3


Nalle Puhs hörna

–  Den som vi ska sjunga för I-or, förklarade Puh. Klockan var fortfarande fem minuter i elva, när Nasse och Puh begav sig i väg en halvtimme senare. Vinden hade mojnat, och snön, som tröttnat på att rusa runt i ring för att försöka hinna fatt sig själv, singlade sakta ned, tills den hittade någon plats att slå sig till ro på, och ibland var den platsen Puhs näsa och ibland inte, och i ett litet nafs hade Nasse fått en vit halsduk 4


I-or får ett hus

om halsen och kände sig mera snöig bakom öronen, än han någonsin hade gjort förr. –  Puh, sa han till sist en aning blygt, för han ville inte att Puh skulle tro, att han gav upp, jag kom att tänka på en sak. Hur skulle det vara, om vi gick hem nu och övade din sång och sjöng den för I-or i morgon –  eller –  eller i övermorgon, när vi råkar träffa honom? –  Det var en utmärkt idé, Nasse, sa Puh. Vi kan öva sången nu, medan vi är på väg. Men det är ingen mening med att gå hem och öva den, för det är en utomhussång, som måste sjungas när det snöar. –  Är du säker på det? frågade Nasse ängsligt. –  Ja, Nasse, du ska få höra, för så här börjar den: Snön vräker ner, tiddelipom … –  Tiddeli vad? sa Nasse. –  Pom, sa Puh. Det satte jag dit för att göra det mera gnoligt. Alltmer ju mer, tiddelipom, alltmer ju mer, tiddelipom … –  Sa du inte vräker ner? –  Jo, men det kom före. –  Före tiddelipom? –  Det var ett annat tiddelipom, sa Puh, som började känna sig virrig nu. Jag ska sjunga den ordentligt för dig, så för du höra. Och så sjöng han den igen. 5


Nalle Puhs hörna

Snön vräker NER –  tiddelipom alltmer ju MER –  tiddelipom alltmer ju MER –  tiddelipom det snöar. Och nästa VÅR –  tiddelipom om bra det GÅR –  tiddelipom i mina TÅR –  tiddelipom det töar.


I-or får ett hus

Just så sjöng han sin sång, vilket absolut är det bästa sättet att sjunga den, och när han hade slutat, väntade han sig, att Nasse skulle säga, att det här var absolut den bästa av alla snöiga utomhussånger, som han någonsin hört. Efter att ha tagit sig en grundlig funderare sa Nasse: –  Puh, sa han allvarligt, det är inte tårna så mycket som öronen. Vid det här laget närmade de sig I-ors dystra plats. Det var där han bodde, och som det fortfarande var mycket snö bakom Nasses öron och han började bli trött på det, gick de mot en liten tallskog och satte sig på grinden, som ledde dit in. Det snöade inte längre nu, men det var rysligt kallt, och för att hålla värmen uppe sjöng de Puhs sång sex gånger. Nasse tiddelipommade och Puh sjöng resten, och bägge slog takt på grinden med pinnar. Och efter en liten stund kände de sig mycket varmare och kunde prata igen. –  Jag har funderat, sa Puh, och vet du vad jag har funderat på? Jag har funderat på I-or. –  Vad är det med I-or? –  Jo, stackars I-or har ju ingenstans att bo. –  Nej, det har du rätt i, sa Nasse. –  Du har ett hus, Nasse, och jag har ett hus, och det är mycket bra hus. Och Christoffer Robin har ett hus, och Uggla och Kängu och Kanin har hus, och till och 7


Nalle Puhs hörna

med Kanins släktingar och vänner har hus eller nånting, men stackars I-or har ingenting. Därför har jag funderat ut en sak: Låt oss bygga ett hus åt honom! –  Det var en storartad idé, sa Nasse. Var ska vi bygga det? –  Vi ska bygga det här, sa Puh, precis vid den här skogen, i lä, för det var här jag kom att tänka på det. Och vi ska kalla det Puhs Hörna. Och vi ska bygga ett I-or-hus av pinnar vid Puhs Hörna åt I-or. –  Det fanns massor av pinnar på andra sidan skogen, sa Nasse. Jag såg dem själv. Alldeles fullt. Uppstaplade. –  Tack, Nasse, sa Puh. Det du sa just nu kommer att vara oss till stor hjälp, och för den saken skulle jag kunna kalla platsen PuhochNasses Hörna, om inte Puhs Hörna lät bättre, för det gör det, eftersom det är mindre och mera hörnlikt. Kom nu. Och så klättrade de ned från grinden och gick till andra sidan av skogen för att hämta pinnarna. Christoffer Robin hade tillbringat sin morgon inomhus, och han hade rest fram och tillbaka till Afrika och hade just lämnat båten och undrade, hur det såg ut i land, när vem knackade på dörren, om inte I-or! –  God dag, I-or, sa Christoffer Robin, när han öppnade dörren och gick ut. Hur mår du? 8


I-or får ett hus

–  Det snöar alltjämt, sa I-or dystert. –  Ja, det gör det. –  Och är kallt. –  Är det? –  Ja, sa I-or. Men hur som helst, sa han och ljusnade en smula, har vi inte haft nån jordbävning på sista tiden. –  Hur är det fatt, I-or? –  Ingenting alls, Christoffer Robin. Ingenting av vikt. Du har väl inte händelsevis sett något hus eller nånting ditåt här nånstans i krokarna? 9


Nalle Puhs hörna

–  Vad för slags hus? –  Bara ett hus. –  Vem skulle bo i det? –  Jag. Åtminstone inbillade jag mig det. Men antagligen har jag fel. När allt kommer omkring kan vi ju inte ha hus allesammans. –  Men I-or, jag visste inte –  jag trodde alltid … –  Jag vet inte hur det kommer sig, Christoffer Robin, men detta med snön och det ena med det andra, för att inte tala om istappar och sånt; det är inte så överdrivet varmt på min plats omkring klockan tre på morgonen som somliga tycks tro. Det är absolut inte instängt, om du förstår vad jag menar –  inte så att det är plågsamt. Det är inte kvavt. Faktum är, Christoffer Robin, fort­­ satte han i en ljudlig visk­ning, oss-emellan-och-säg-det-inte-till-nån, det är kallt. –  Å, I-or! –  Och jag har sagt


I-or får ett hus

till mig själv: De andra kommer att bli ledsna, om jag blir alldeles genomfrusen. De har inte hjärnor nån av dem, bara grått ludd, som har flugit in i huvudet på dem av misstag, och de tänker inte, men om det fortsätter att snöa en sex veckor eller så kommer nån av dem att säga till sig själv: ”I-or kan inte vara överdrivet varm omkring klockan tre på morgonen.” Och sen kommer de ut. Och då blir de ledsna. –  Å, I-or, sa Christoffer Robin, som redan var mycket ledsen. – Jag menar inte dig, Christoffer Robin. Du är annorlunda. I vilket fall som helst byggde jag mig ett hus vid min lilla skog. –  Nej, gjorde du? Så spännande! –  Det verkligt spännande är, sa I-or med sin mest melankoliska röst, att när jag gick ut i morse fanns det, men när jag kom hem fanns det inte. Ingenting att tala om, för all del, det var ju bara I-ors hus. Men jag undrade i alla fall. Christoffer Robin kunde inte sluta att undra. Han var ju redan hemma i sitt hus och tog på sig sin sydväst 11


Nalle Puhs hörna

och sin regnrock och sina gummistövlar så fort han förmådde. –  Kom så går vi och letar efter det bums, ropade han till I-or. –  Ibland, sa I-or, när folk har lagt sig till med nån annans hus, händer det att de lämnar ett och annat kvar, om du förstår vad jag menar. Så jag tänkte, att vi kunde … –  Kom, sa Christoffer Robin, och så skyndade de i väg och hade på en liten stund kommit till hörnet av fältet vid tallskogen, där I-ors hus inte längre fanns. –  Se själv, sa I-or. Inte en pinne kvar! Nå ja, jag har ju förstås all den här snön att roa mig med. Man ska inte klaga. Men Christoffer Robin hörde inte längre på I-or, han hörde på något annat. –  Kan du höra nånting? frågade han. –  Vad är det? Nån som skrattar? –  Hör efter. Bägge lyssnade, och de hörde en djup, brummande röst, som sa med en sjungande ton att snön vräker ner alltmer ju mer det snöar, och en liten pipig röst, som tidelipommade dessemellan. –  Det är Puh, sa Christoffer Robin förtjust. –  Möjligtvis, sa I-or. 12


I-or får ett hus

–  Och Nasse, sa Christoffer Robin förtjust. –  Troligtvis, sa I-or. Vad vi skulle behöva är en dresserad blodhund. Helt plötsligt fick sången nya ord. –  Vi har grejat vårt HUS, sjöng den brummande rösten. –  Tiddelipom, sjöng den pipiga. –  Ett förtjusande HUS … –  Tiddelipom … –  Om det bara var MITT … –  Tiddelipom … –  Puh! skrek Christoffer Robin. Sångarna på grinden tystnade plötsligt. –  Det är Christoffer Robin, sa Puh ivrigt. –  Han är där borta, där vi hittade alla pinnarna, sa Nasse.

13


Nalle Puhs hörna

–  Kom, sa Puh. De klättrade ned från grinden och skyndade runt skogsbrynet, och Puh brummade vänligt och välkomnande hela vägen. –  Nej, men här är ju I-or, sa Puh, när han hade slutat krama Christoffer Robin. Och han puffade på Nasse och Nasse puffade på honom, och båda tyckte, att de hade en härlig överraskning att komma med. –  Tjänare, I-or. –  Tack detsamma, Nalle Puh. Och två gånger på torsdagarna, sa I-or dystert. Innan Puh hann säga: ”Varför just på torsdagarna?” började Christoffer Robin tala om den sorgliga händelsen med I-ors hus. Och Puh och Nasse hörde på, och deras ögon blev större och större. –  Var sa du att det stod? frågade Puh. –  Precis här, sa I-or. –  Byggt av pinnar? –  Ja. –  Åhå, sa Nasse. –  Vad då? sa I-or. –  Jag sa bara ”åhå”, sa Nasse nervöst. Och för att låtsa som om ingenting hade hänt, gnolade han tiddelipom ett par gånger och försökte se obesvärad ut. –  Är du alldeles säker på att det var ett hus? sa Puh. 14


I-or får ett hus

Jag menar, är du säker på att huset var just här? –  Naturligtvis är jag det, sa I-or. Och han muttrade för sig själv: Somliga har verkligen ingen hjärna alls. –  Nej men hur är det fatt, Puh? frågade Christoffer Robin. –  Tja, sa Puh.. Saken är den, sa Puh … Tja, saken är den, sa Puh … Ni förstår, sa Puh … Det var så här, sa Puh, men han hade på känn att hans förklaring inte lät så värst bra, och därför puffade han på Nasse igen. –  Det var så här, sa Nasse hastigt … Bara varmare, tillade han efter en grundlig funderare. –  Vad är det som är varmare? –  Andra sidan av skogen, där I-ors hus är. –  Mitt hus? sa I-or. Mitt hus låg här. –  Neej, sa Nasse bestämt. På andra sidan skogen. –  För där är varmare, sa Puh. –  Men det borde väl jag veta … –  Kom får du se, sa Nasse enkelt och visade vägen. –  Inte kan det finnas två hus, sa Puh. Inte så nära varandra. När de kom runt hörnet, stod I-ors hus där och såg helt inbjudande ut. –  Där ser du, sa Nasse. –  Både invändigt och utvändigt, sa Puh stolt. I-or gick in och kom ut igen. 15


Nalle Puhs hörna

–  I högsta grad anmärkningsvärt, sa han. Det är mitt hus, men jag byggde det där jag sa, så det måste ha blåst hit med vinden. Och vinden har blåst det rätt över skogen och blåst ner det här, och här står det lika fint som förut. Faktum är att det är bättre. –  Mycket bättre, sa Puh och Nasse på samma gång. –  Där ser man vad som kan åstadkommas om man anstränger sig en smula, sa I-or. Förstår du det, Puh? 16


I-or får ett hus

Förstår du det, Nasse? Först Eftertanke och sedan Hårt Arbete. Titta nu på det! Så går det till att bygga ett hus, sa I-or stolt. Så lämnade de honom; och Christoffer Robin gick och åt lunch med sina vänner Puh och Nasse, och på vägen hem talade de om vilket förskräckligt misstag de hade gjort. Och när Christoffer Robin slutat skratta sjöng 17


Nalle Puhs hörna

de allihop Utomhussången för snöigt väder resten av vägen hem och Nasse, som ännu darrade litet på målet, sjöng sitt tiddelipom igen. –  Jag vet att det låter lätt, sa Nasse för sig själv, men vem som helst kan visst inte göra det.

18