9789173172202 by Smakprov Media AB

D AV I D

WILKERSON KORSET, STILETTEN, OCH MANNEN SOM TRODDE ATT ALLT VAR MÖJLIGT

GARY WILKERSON OCH R. S. B. SAWYER

ÖVERSÄTTNING AV

CECILIA KÄRNBO

BO R N ELI N GS F Ö R L A G

Svensk Copyright © 2016 Bornelings Förlag 571 97 Forserum Telefon: 0380-41815 Hemsida: www.bornelings.se E-mail: info@bornelings.se Översättning: Cecilia Kärnbo Alla fotografier används med tillstånd av World Challenge, Inc. om inget annat anges. Design omslag: Brand Navigation Foto omslag: Jeff Calenberg Bakgrundsbild fotosidor: naphtalina / iStockphoto® Design inlaga: Katherine Lloyd, The DESK ISBN: 978-91-7317-220-2 Tryck: Dardedze Holografija, Lettland 2016

INNEHÅLL

Förord av JIM CYMBALA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Introduktion: MANNEN SOM TRODDE ATT ALLT VAR MÖJLIGT ��17 Del ett

VISION

1. TVÅ SIDOR AV EN KULLE. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

2. ANSVAR. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59

3. EN VÄG FÖR EN MAN SOM BER. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 Del två

VÄCKELSE

4. ”DU MÅSTE STÅ PÅ VÅR SIDA”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91

5. UTANFÖR DE FYRA VÄGGARNA. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105

6. TRE SPETÄLSKA KNACKAR PÅ DÖRREN . . . . . . . . . . . . . . 119 Del tre

RÄCKVIDD

7. EN VILSEN GENERATION. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137

8. TROGEN DET OORTODOXA. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Del fyra

DOM

9. EN PROFET. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181

10. SJÄLAR. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 201 Del fem

PRÖVNING

11. ”DU KOMMER FÅ LIDA”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217

12. SÅ FORMAS EN GUDSMAN. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 Del sex

OMVÄNDELSE

13. NEDSTÄNGNING. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257

14. DET VÄRDIGA OFFRET. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 Del sju

Å T E R KO M S T

15. EN KVARLEVA I BABYLON. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291

16. VAD SER DU? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 307 Tack. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 341

Introduktion

MANNEN SOM TRODDE ATT ALLT VAR MÖJLIGT

”Vad ser du?” frågade min far. Han hade ställt samma fråga många gånger i mitt liv. Den här gången stod vi sida vid sida, svettiga, mitt i ett av världens största slumområden. Frågan – som handlade om att rätt uppfatta en situation – hade alltid varit central för honom, var han än befann sig. Våra eleganta skor, täckta av lera, stod i den ångande hettan på en bit ogräsbevuxen mark i Nairobi. En skåpbil hade släppt av oss en knapp kilometer därifrån; den kunde inte ta sig fram längre än så. Vi hade gått den sista biten på vindlande smala stigar, förbi långa rader av lerhyddor och enkla skjul. När vi passerade följdes vår lilla grupp av likgiltiga blickar från Kenyas allra fattigaste. Deras små ruckel stod hoptryckta tätt intill varandra så långt ögat kunde nå. Några av skjulen hade träreglar i hörnen och så bomullsväv eller bleckplåt till väggar. Några bestod av plastpresenningar och kartong. Så här såg de permanenta bostäderna ut för mängder av människor som levde och dog i slummen utan att någonsin lämna den. Vi hade kommit dit tillsammans med en delegation kenyanska pastorer, på min fars begäran. Vid ett tillfälle behövde vi gå grensle över en lång avloppsränna som löpte mellan skjulen. Slummen hade inget riktigt avloppssystem så invånarna har grävt ut egna diken från sina skjul. De rann ut i en gemensam avloppsflod mellan raderna av skjul. Vi kom till en plats där det inte var tillräckligt brett för att gå på någon sida av

Introduktion

avloppet, utan vi fick ta oss fram med vänstra foten på ena sidan och högra foten på andra. Kanske såg det opassande ut för en grupp män i söndagskostym, och särskilt för min far, en liten man med glasögon som alltid var välklädd och nu var runt sjuttiofem år. Men han fortsatte oförskräckt; det var uppenbart att han hade ett mål i sikte. Då och då behövde vi ta ett kliv över en elledning som hade tjuvkopplats och slingrade sig in i ett av skjulen. De flesta i slummen har inte elektricitet men några djärva invånare hade kopplat in sig på huvudledningen på en gata i närheten. Om de blev upptäckta skulle de inte bara krävas på böter utan även få stränga straff eller avkrävas ansenliga mutor, som de aldrig skulle ha råd att betala. Jag beundrade deras företagsamhet, för att inte tala om deras mod, allt i överlevnadens namn. Så ser livet ut i slummen. Min far hade sett samma desperation i olika miljöer i hela sitt liv och hade aldrig ryggat tillbaka från den. Faktum är att pappa var expert på att hitta precis den här sortens ”ledningar” – stråk av mänsklig förtvivlan som ledde honom raka vägen till världens mest utsatta områden. Han verkade dras till dem. Till slut kom vi fram till den lilla gläntan. Pappa hade tagit några steg bort från gruppen av pastorer när han vinkade åt mig att komma och ställa mig bredvid honom på den spruckna, ogräsbevuxna marken. Jag sneglade på honom igen för att försöka få en ledtråd om vad han var ute efter med sin fråga. Vad såg jag? Helvetet på jorden. I den vidsträckta slummen i Mathare Valley bor 600 000 människor. Den ligger i skuggan av centrala Nairobi – ironiskt nog alldeles intill huvudstadens välbärgade områden. Ju längre man vågar sig in i slummen, desto fattigare blir människorna; slummen har sina egna nivåer av fattigdom. Alldeles i mitten, där även den här markbiten låg, ligger en stad som ligger inuti en stad som ligger inuti en stad. Varje stadsdel i slummen har sina egna skolor, kyrkor och butiker – grundläggande mänskliga inrättningar men här är de oigenkännliga för en besökare. Och här i hjärtat av Mathare Valley, en knapp kilometer bakom oss – där misären var som värst, på en av jordens värsta platser – hade vi hjälpt till att bygga en lågstadieskola för barnen i området. Vi hade träffat gruppen pastorer vid skolan, och en av dem var

Introduktion

biskop i sitt samfund. Alldeles innanför muren kring skolområdet, på en uteplats byggd av jord och lera, hälsades vår grupp välkommen av skolpersonalen som strålade av glädje. ”Barnen har gjort den här skylten till er”, sa rektorn och tog ett steg fram för att överlämna plaketten och en blombukett. De var redo att ge oss en rundvandring på skolan, som vi förser med lunchmat varje dag till de fyrahundra eleverna. Min far ville gärna se var maten tillagades och serverades, för det här var det enda ordentliga målet mat som barnen fick om dagarna. Vi leddes till köket, som i princip bestod av en stor grop i marken där man kunde göra upp eld, och en enorm gryta där man kunde koka kött och grönsaker. När vi gick runt hörnet och kom till en liten innergård togs vi emot av en kör på fyrahundra barn som stod uppställda i sina fina skoluniformer, som vår organisation hade bekostat. ”Vi älskar dig, Jesus!” ropade de i sången, som de själva hade skrivit för det här tillfället. Och någonstans mitt i sången fanns en vers med orden: ”Vi tackar dig, David Wilkerson!” Pappa log åt alltsammans. Men jag märkte att han hade tankarna på annat håll. Jag var inte förvånad. Medan barnen ställde sig i kö för att få mat vände han sig till biskopen för att rådgöra med honom. När barnen hade fyllt tallrikarna trängdes de på en liten muromgärdad yta, där de satte sig på marken och åt sin mat. Det fanns inga stolar eller bord, för ytan skulle också fungera som lekplats. Efter lunchen började några spela fotboll på ytan, men det dröjde inte länge förrän det var så trångt att situationen blev lätt kaotisk. Jag satte mig på knä på marken med barnen som inom några minuter kastade sig över mig och så låg vi där i en stor hög. När jag tittade upp såg jag att min far stod och väntade tillsammans med pastorerna och biskopen. Pappa var otålig och ville komma iväg. Han hade sett det han behövde se. Nu stod vi i kanten av den ogräsbevuxna markplätten och jag skulle få veta vad han hade sett. ”Så, vad ser du?”, frågade min far. Värmen steg upp från marken och fick luften att dallra. ”Ett tomt fält, pappa?” funderade jag på att skämtsamt svara. Vi befann oss i själva epicentrum av världens elände. För ett mänskligt öga fanns det inget att se utom skriande behov och liv som stod på spel. Till och med den ökentorra marken hade rensats från varenda liten glasskärva som skulle

INTRODU KTION

kunna säljas. Ödsligheten förstärktes av lukten – en blandning av de olika flytande bränslen som folket där använder, och av urin och avföring från deras undernärda kroppar. Ändå förstod jag precis vad min far tänkte. Där stod han i sin kostym, trots den tryckande hettan, och med smutsiga skor. Han var alltid välklädd, en artighetsgest mot människorna som han besökte och som själva klädde upp sig i sina finaste kläder när vi kom. Nu pekade han bort mot andra sidan fältet. ”Det här är vad jag ser”, sa han och sedan formulerade han en mycket detaljerad vision för hur det nya skolområdet skulle se ut. ”Matsalen – här”, sa han. ”Lekplatsen, där borta.” Varje gång pekade han på en bestämd del av tomten. Varje gest talade om en specifik förbättring, in i minsta detalj. Jag kunde se det framför mig. Ett brett leende spred sig på hans läppar medan han talade. Entusiasmen flödade; det här var min far i sitt esse. Behovet som han hade sett i de trånga utrymmena på skolan hade etsat sig fast i hans sinne och en vision för att möta behovet tog omedelbart form. De här barnen hade klassrum; nu behövde de någonstans där de kunde leka och äta, och de här lärarna behövde hjälp. Innan vi lämnade slummen i Mathare Valley den där eftermiddagen ringde pappa ett mobiltelefonsamtal och såg till att man började ta fram ritningar utifrån hans instruktioner.

Det här var inte första gången min far hade visat mig sina drömmar. 1973, när jag var tonåring och vår familj bodde i Dallas, brukade pappa ibland ta med mig när han gjorde sina bilturer österut på helgerna, till trakterna där Texas barrskogar tar sin början i närheten av Tyler. De där utflykterna var välkomna avbrott för honom mellan predikoresorna, långa resor där han sicksackade sig fram genom landet, mellan storstadsområden och småstadskyrkor, mellan åhörarskaror på tiotusen och kanske bara trettio personer; resor som förde honom utomlands, där han talade till enorma folkmassor på fotbollsarenor och till små grupper i enkla hopsnickrade lokaler i slummen. Vid ett speciellt tillfälle tog han en avfart norrut från väg I-20 och sedan körde vi på en landsväg som slingrade sig fram genom lundar av städsegröna ekar

Introduktion

och magnoliaträd. Nära en viss kurva svängde han till höger in på en kort grusväg som övergick till en traktorstig som skar rätt igenom en vidsträckt egendom. Han styrde bilen i riktning mot den högsta kullen inom synhåll och tog sig fram i de gamla gropiga hjulspåren efter en pickup. Till slut, när vi hade nått den högsta punkten, parkerade han bilen och klev ur. Medan vi började gå fram mot kanten fångade pappa min uppmärksamhet, lyfte ena armen, pekade och sa: ”Nu ska du få höra vad jag ser.” På de där utflykterna i östra Texas såg han framför sig en bas för ledarskapsutbildning för personer som hade gått igenom det drogavvänjningsprogram som han hade skapat tretton år tidigare och gett namnet Teen Challenge. Den typen av rehabilitering var något helt nytt och okänt när han grundade den. Det fanns bara två ställen i hela USA som behandlade missbrukare – det ena stället var en del av en psykiatrisk klinik och det andra tillhörde ett delstatsfängelse. Det säger en del om hur världen såg på missbruk på den tiden. Teen Challenge lyckades inte bara få bort det stigma som var förknippat med missbruket, utan blev också kända för den höga andelen personer som blev drogfria inom ramen för programmet – 86 procent – helt i särklass i världen. Teen Challenge hade spritts till andra kontinenter och till och med nått in i kommunistländer där drogproblemen hade blivit till stora samhällsepidemier. Regimerna var desperata i sin önskan att Teen Challenge skulle komma, fullt medvetna om att grunden för behandlingen var en tro på Kristi makt att befria människor till kropp och själ. ”Hans predikningar i Polen var en närmast mirakulös framryckning för evangeliet”, skrev McCandlish Phillips, en känd reporter för New York Times. Han syftade på min fars historiska resa 1986, när den civila oron i det kommunistiska landet var som värst. ”Davids enkla undervisning, hämtad direkt från Skriften – riktad till ungdomar som bussats till samlingssalar, konsertsalar och idrottsarenor – var enastående kraftfull. Den borde ha fått en mycket större rapportering.” Phillips var själv en respekterad person på redaktionen för Times, beundrad av kollegor som Pete Hamill, Gay Talese och David Halberstam. I tio år skrev denne hängivne kristne broder små lappar till

Introduktion

sina redaktörer med uppslag och till slut fick han tillåtelse att göra ett större reportage om de makalösa framgångarna för det trosbaserade rehabiliteringsprogram som ”var på väg att bli ett världsvitt fenomen.” Phillips visste att framgången byggde på en enda sak: Guds kärleks förmåga att ta itu med de allra svåraste problemen i världen. Min fars vision handlade inte om att förvandla en bit mark. Vad han såg framför sig var förvandlade liv. Han hade gett sig åt den visionen på ett sätt som är svårt att föreställa sig idag: han var en naiv vit pingstpredikant från en småstad, socialt utmanad, och han gav sig in i gängkvarteren i New York City i slutet på 1950-talet. Men med tiden hade min far blivit övertygad om en sak: Om Guds kärlek inte lyckades nå in på de omöjliga platserna och göra de omöjliga sakerna – var den i så fall verklig? Det fanns tusentals församlingar i New York City när min far kom dit. Många av dem var rädda för att vända sig ut i sina närområden på grund av riskerna för de egna medlemmarna. ”Vi förlorade fyrtio ungdomar en sommar i gängbråk”, berättar Dick Simmons, som idag leder Men4Nations men som då var pastor i Brooklyn. Min pappas insatser på de där farliga gatorna fick en förvandlande effekt på kyrkan som en social kraft. ”Det han gjorde var extremt profetiskt och låg allra längst fram i stridslinjen”, säger kyrkohistorikern Dr. Vinson Synan. Det var dessa satsningar som ledde fram till det som Billy Graham har kallat för en av 1900-talets mest anmärkningsvärda omvändelser. Han syftade då på Nicky Cruz, gängledaren vars möte med Jesus etsades in i flera generationers medvetanden genom bästsäljaren Korset och stiletten. Nicky var ökänd bland kriminalreportrarna i New York City. Hans förvandling blev för miljoner läsare ett levande bevis på de kraftfulla lärdomar som boken lyfter fram: Gud kan förvandla vem som helst. Gud kan använda vem som helst. Och Gud vill använda dig. Med blicken fäst på landskapet i östra Texas beskrev pappa i detalj för mig vad han såg: en högskoleutbildning för unga män och kvinnor som hade blivit fria från drogerna och verkade ha fallenhet för ledarskap. Han tänkte inte bara på uppgiften som ledare för Teen Challenges anläggningar. Han tänkte på ledare för evangeliserande arbete i många former – i storstäder, i slummen, utomlands – unga människor som

INTRODU KTION

kom från hela USA och sändes ut till världens mest behövande områden. Han pekade på en dunge träd och sa: ”Där ska vi bygga bostäder åt lärarna. Kontoren lägger vi där borta. Idrottshallen blir där borta. Boklagret blir ute vid stora vägen så att lastbilarna kan backa intill.” Inom loppet av tre år blev det som min far hade beskrivit för mig under våra helgutflykter verklighet – exakt så som han hade sett det framför sig. Byggnaderna som han beskrev ser likadana ut än i dag. Men här kommer det verkligt häpnadsväckande: han såg visionen innan han ens ägde marken. Liknande saker hände hela tiden. Mer än ett årtionde tidigare hade han gjort en legendarisk familj av Broadway-producenter förbryllade genom att vilja köpa deras flaggskeppsteater vid Times Square och låta den bli hem åt en församling. Här kom alltså en pingstpastor som i åratal hade bott ute i obygden i Texas. Men det dröjde inte mer än ett och ett halvt år förrän samma producenter misstroget skakade på huvudet medan de skrev över Mark Hellinger Theater till Times Square Church, en församling där lukten av hemlösa blandades med hedgefondförvaltarnas starka parfymer, och där prisbelönta skådespelare fattade crackmissbrukares händer och bad tillsammans. ”Församlingen som byggs av kärlek” står det på skylten utanför. ”David gjorde saker som ingen annan kunde göra, eller ens kom på tanken att göra”, säger McCandlish Phillips. Han var vän med min far och visste att pappa hade en visionärs tre utmärkande gåvor: Han kunde för sitt inre öga se saker som få andra, eller ingen annan, kunde urskilja. Han hade den rena tro som behövdes för att hålla fast vid att det han såg också skulle bli verklighet. Och han hade den förmåga, drivkraft och förtröstan på Gud som behövdes för att genomföra saker. Som min farbror Jerry, pappas yngre bror, säger: ”Han kunde titta på något och se vad det skulle vara om fem år.” Det gällde även människoliv.

Pappa och jag hade kommit till slummen i Mathare Valley i anslutning till en pastorskonferens som pappas arbete World Challenge hade ordnat i Nairobi. Pappa avsatte alltid tid efter en konferens till att

Introduktion

besöka de lokala arbeten som vi stödde. Konferenserna syftar alltid till att uppmuntra pastorerna i deras svåra arbete, särskilt vad gäller att betjäna de fattiga. Det är alltid gratis att delta i konferensen, eftersom pastorerna själva ofta är fattiga. Vi står för maten för många av deltagarna, som ibland har färdats långt för att vara med. Pappa hade börjat hålla dessa konferenser efter att ha tjänat som pastor i många år. Han hade sagt till sina medarbetare i Times Square Church: ”Jag vet att det finns pastorer som ropar på hjälp i slumområden i hela världen. De behöver uppmuntran. Leta reda på dem.” Nu, i sin sista riktigt stora satsning på att själv vara närvarande och sprida evangeliet, reste han jorden runt för att betjäna dessa pastorer personligen. På fem år hade han rest till sextio länder. På konferensens sista dag fick vi se en fantastisk dans av Kenyas massajkrigare, som är kända för sin enorma hoppförmåga. De hade gjort sitt framträdande på begäran av landets vicepresident, som satt tillsammans med oss på scenen den där dagen i hotellets festsal. När massajerna hade dansat färdigt gjorde jag pappa uppmärksam på en av personerna i publiken, vars historia jag nyss hade fått höra. ”Hon är missionär och driver ett barnhem”, berättade jag för honom och pekade på en kvinna som bar på en treåring. ”Hon räddade den där pojken ur en soptunna.” Lille Samuel, hade jag fått veta, hade lämnats att dö när han var nyfödd. Några sekunder senare stod min far i talarstolen. ”Innan vi börjar skulle jag vilja presentera er för några dignitärer som ni kommer att vilja träffa”, sa han. ”Det här är människor som verkligen förvandlar världen, personer som ni kommer att höra talas om.” Allas blickar vändes mot landets vicepresident och biskoparna. I stället sa pappa: ”Låt mig få presentera Samuel för er.” Han tecknade åt missionären att komma fram med pojken till scenen. ”Det här är Samuel”, sa han och log. ”Gud räddade honom från en soptunna. Han kommer att bli en stor gudsman i det här landet.” En efter en reste sig pastorerna och började jubla. Jag sneglade på Kenyas vicepresident. Tårar rann nerför hans kinder. Jag kunde läsa

INTRODU KTION

hans tankar: ”Det här är vad vårt land behöver höra. Ja, det här är en av Kenyas söner.” Min far hade precis brutit mot etiketten. Det korrekta hade varit att först välkomna samhällsdignitärerna, men ändå var det ingen i rummet som kände att han hade gjort fel, inte ens vicepresidenten. Guds verklighet hade tagit över. När Kristus fick vara linsen som situationen betraktades genom såg den helt annorlunda ut. Det var genom den linsen som pappa först hade sett Nicky Cruz, och det var då han kunde se vad Nickys fruktansvärt trasiga liv skulle kunna bli. Det min far gjorde där vid konferensen var inget undantag för honom. Det låg i linje med hur han alltid hade levt. Av privata skäl hade han alltid tackat nej när han fick en inbjudan till Vita huset, men han kunde köra en omväg på tiotals mil under en evangelisationsresa för att träffa en okänd nunna som hade skrivit något om Kristus som hade berört honom. Han betraktade alltid världen och människorna i sin närhet genom evighetens lins.

Det var inte bara det att pappa såg det som många av oss inte kunde se. Han tränade sig också i att se det som de flesta av oss inte vill se. Han tvingade sig att gå in i knarkarkvartar och med egna ögon se vad världen valde att blunda för: nergångna unga människor som medvetet höll på att ta livet av sig. Han förutsåg att samma dödliga droger skulle översvämma medelklassens villaområden långt innan sekulära kommentatorer upptäckte förändringen i samhället. För den uttråkade generation som lät knarket ta över, såg han hur deras liv skulle se ut fem år senare, och rördes på nytt till tårar. Han grundade David Wilkerson Youth Crusades för att kunna nå samma generation med Guds kärlek innan ångest, missbruk och självmord gjorde det, en dödlig process som han redan hade blivit vittne till inne i storstadens ghetton. Det är lätt att glömma hur kulturen såg ut på den tiden; med vilken misstänksamhet man betraktade ungdomar. Tidens slogan handlade om att Vietnamkriget måste fortsätta: ”America, love it or leave it.” Om en kille hade hår som nuddade örat var han en rebell. Samma sak med

Introduktion

en tjej som gick omkring i en minikjol. Pappa gjorde allt för att nå dem, precis som han hade gjort allt för att nå gängmedlemmar och missbrukare – inte bara för att han ville rädda dem, utan därför att han såg dem som Guds bästa evangelister. Hans tro hjälpte dem att börja se på sig själva på ett helt nytt sätt – som föremål för evig kärlek och inte för mänskligt förakt. Pappas vision för människor väckte också deras tro. Han predikade att övernaturliga gärningar kunde utföras genom ofullkomliga men överlåtna människor. I två decennier sporrade det budskapet oräkneliga ungdomar att ge sina liv till Jesus. Under den klassiska perioden av väckelsekampanjer tog många amerikaner emot Kristus som Frälsare. Vid pappas möten blev de utmanade att gå längre, att inte bara ge sitt hjärta i tro utan också ge hela sitt liv i uppoffrande tjänst för andra. ”Han var alltid långt före alla andra”, säger Dallas Holm, den kände musikern och låtskrivaren som reste tillsammans med min far på heltid i över tio år. ”Jag tror inte han förstod hur progressiv han var. Hans predikningar handlade alltid om någonting som var högst relevant där och då, en specifik och unik fråga som alla var medvetna om – droger, självmord, musik, de aktuella debattfrågorna. Jag har hört pastorer som har försökt vara relevanta – du vet hur det brukar gå – men han talade med auktoritet. Det finns folk som lyckas göra sig relevanta genom att läsa sig till den information de behöver. Men broder Dave levde mitt i det som han pratade om. Det var så mycket som hände i Kalifornien – de största gudstjänsterna, med alla hippies som blev frälsta – att han flyttade oss allihop, hela organisationen, från New York. Han sa: ’Vi måste finnas där ute. Det är där vår tjänst för Gud finns.’ Det var därför han var så relevant – han nöjde sig inte med att läsa om saker; han upplevde dem själv.” Under fem år fick min far ett djupt inflytande på Jesusrörelsen genom sina predikningar vid en lång serie betydelsefulla ungdomsmöten som organiserades av Ralph Wilkerson (inte släkt) i södra Kalifornien. ”Melodyland Theatre rymde 3 200 personer, och mötena var fullsatta”, konstaterar David Patterson, som var den förste att arbeta på heltid som kampanjledare för pappa. ”Den helige Andes överbevisning kunde komma så starkt i de där mötena att när broder Dave bjöd in ung-

INTRODU KTION

domarna att komma fram så kunde de inte resa sig ur stolarna. De var förkrossade. Mötesvärdarna fick komma och lyfta upp dem och bära dem fram till altaret. Det var den mest häpnadsväckande mötesserie jag någonsin har sett. Det var många hundratals ungdomar som blev frälsta. En gång i kvartalet flyttade man mötena till Anaheim Convention Center, med 8 000 platser, och de mötena var också fullsatta. Något liknande hände inte någonstans i Amerika. Några av de tidiga pionjärerna skulle säga att det var det momentum som fanns i de där mötena som gav upphov till en stor del av det som senare blev Jesusrörelsen. Jag har en relik från den tiden som jag tycker är rörande. Pappa hade skrivit en bok med titeln Purple Violet Squish, hämtad från en missbrukande ung människas bild av Gud. Inuti boken finns ägarens namn ditskrivet – ”Mrs. Powell” – som jag sannolikt gissar var någons mamma som sökte insikt. Pappa var inte bara en talesman för unga människor; han var också skicklig på att förmedla deras upplevelser till deras oroliga föräldrar. Han såg hur de våndades över barnens brottningskamper och han var deras medkännande vän. Han utmanade dem också, precis som han utmanade deras barn, att förtrösta på Gud i allt. Hans rättframma stil vann bägge generationernas förtroende. Det där är en roll som min far hade och som inte har uppmärksammats ordentligt: han var en orädd reporter. Varje gång han besökte en frontlinje i samhället rapporterade han sanningsenligt vad han hade sett. Och han försökte inte släta över; han sa sanningen rätt ut. 1959 värvade han sin yngsta bror Don att följa med honom och filma i en av de lokaler där tonåringar satt och injicerade heroin. Pappa var övertygad om en sak: ”Församlingarna kommer inte att tro oss om vi inte visar dem verkligheten.” Han hade rätt. När man visade filmen Teenage Drug Addiction (ungefär: Drogmissbruk bland tonåringar, övers. anm.) där man fick se missbrukare sticka in nålar i sina svartnade armar, svimmade folk.

Han såg kyrkan segna ner även på andra sätt – han såg hur församlingar raserades i takt med att man började kompromissa med grundläggande pelare i evangeliet. Han utmanade frimodigt kyrkan,

Introduktion

som han menade blev allt ”fetare”, att rannsaka sig själv. Han var inte fördömande men han såg framför sig skönheten hos Kristi brud när hon tar sig an och strider för de fattiga. Han skrev outtröttligt om församlingen som bruden, och han föregick med sitt eget exempel i kampen för rättvisa för de fattiga. Långt innan kabelteve var en verklighet förutsåg han hur det skulle finnas små svarta lådor ovanpå teveapparaterna som sände pornografi rakt in i vanliga hem. Han lät publicera den förutsägelsen 1973 i den kontroversiella boken Synen. Idag, när det finns uppskattningar som hävdar att nästan hälften av alla amerikanska pastorer tittar på porr online via små svarta lådor som sköter internetuppkopplingen, är det svårt att begripa att man en gång i tiden avfärdade honom totalt. Sanningen att säga kände jag mig aldrig helt och hållet bekväm med pappas profetiska roll; och det gjorde inte han själv heller. Jag är väldigt olik min far på många sätt – temperament, gåvor och personlighet – men den profetiska roll som pappa hade var något jag kom att respektera. Han hade själv aldrig någon längtan efter att vara en profet. ”Äkta profeter har aldrig det”, säger kyrkohistorikern Stanley Burgess, som träffade min far alldeles i början av hans tjänst. När min far såg ondska i världen ifrågasatte han aldrig hur eller varför den fanns där. I stället gjorde han något åt den. ”Man kan inte göra allt”, sa han alltid till oss, ”men man kan göra någonting.” Han gjorde mer än sin beskärda del. Han besökte vartenda utsatt område han kunde – ghetton, fängelser, fattiga länder som få evangelister besökte – och startade arbeten där. ”Leta reda på de fattiga”, var rådet han gav till varenda ung pastor som kom och bad om vägledning. ”Hjälp dem som inte kan göra något för dig. Då kommer du att få se Gud välsigna dig.” Han var också pastor för miljoner människor som läste hans böcker. Han skrev över fyrtio stycken, var och en av dem med ett angeläget budskap – om lidande, om självmord, om en kristen tro där man plockat bort korset. Hans nyhetsbrev som kom ut varje månad fungerade som en livlina för kristna under några av kyrkans – och Amerikas – svåraste perioder. Vid en tidpunkt nådde nyhetsbrevet en miljon hushåll, och då räknade man med att det faktiska antalet läsare var betydligt högre.

Introduktion

Men hans skrivande omfattade inte bara böcker och nyhetsbrev. Han hade en kraftfull tjänst genom sina personligt författade brev till människor som vände sig till honom med sin själsvånda. Han svarade på deras brev genom att diktera brev – många tusen under årens lopp – till intagna, isolerade, änkor, psykiskt sjuka, oroliga föräldrar och bekymrade barn. Han skrev till dem som om han kände dem och som om han befann sig tillsammans med dem, mitt i deras lidande. Jag kan inte ens göra en uppskattning av hur många personer som jag har träffat som har fått ett brev från pappa, där han personligen gav dem ett specifikt ord som kom att förändra deras liv. Men av allt han skrev efter Korset och stiletten så skrev pappa aldrig mycket om sig själv. Under hans sista år gjorde min faster Ruth, själv författare, allt hon kunde för att uppmuntra honom att reflektera över sitt liv. Hon gav honom en present: en hög med anteckningsblock av det slag som han tyckte bäst om, samma sort som han använde när han skrev den typ av texter som han helst arbetade med – predikningar – men han rörde dem aldrig. Min far var alltid trygg i sig själv och bekväm med vem han var, men på sätt och vis betraktade han inte alls sitt liv utifrån. På flyget hem från Nairobi såg jag till min förvåning att han tog fram ett exemplar av Korset och stiletten ur sin portfölj. ”Jag läste den här nyligen”, skojade han. ”Alltså, jag var en otrolig kille.” Han hade inte känt igen sig i bokens beskrivning av den unge hängivne helnykteristen och predikanten som grundade världens första framgångsrika drogavvänjningsprogram. Men historien såg min far i ett väldigt tydligt ljus: som en frimodig, progressiv och orädd talesman för Gud. ”Han var en visionär”, säger Stanley Burgess, ”en man efter Guds hjärta som följde Anden utan att tveka och som satte igång ett uppvaknande i fråga om social medvetenhet.” Vinson Synan tillägger: ”Han var en av de mest inflytelserika gestalterna någonsin i pingströrelsens och den karismatiska rörelsens historia.” Men samtidigt hade pappa börjat fråga vänner som han litade på: ”Folk säger att jag är berömd. Tycker du att jag är berömd?” Missförstå mig inte, min far visste mycket väl att han var känd, men ändå var hans

Introduktion

fråga uppriktigt menad. Det han egentligen ville kommunicera var: ”Jag är osäker på hur Gud ser mig.” I de stunder när han var som mest sårbar undrade min far om han över huvud taget var älskad av Gud. Han ifrågasatte inte Herrens godhet. Han brottades inte med det ondas existens. Han undrade inte varför människor lider. (Och hans familj led lika mycket som alla andra. På grund av en genetisk anomali har min mor, mina bägge systrar och två av mina syskonbarn alla gått igenom svåra brottningskamper mot cancer.) Mycket enkelt formulerat undrade min far hela sitt liv om Gud faktiskt älskade honom. Det var en fråga som han mestadels höll för sig själv. Under sin uppväxt hade han tagit till sig några av de traumatiserande aspekterna i en teologi som hade en tendens att fokusera på gärningar, lagiskhet och ibland fruktan. Även om han doktrinmässigt visste att han var fri i Kristus fanns det någonting inuti honom som fick honom att känna att han var tvungen att slita hårt – att inget han gjorde var tillräckligt, att det behövdes mer för att komplettera det som fattades i hans rättfärdighet i Kristus. Min farbror Don, som under många år arbetade vid pappas sida, säger: ”David hade en massa nåd för andra människor, men han kunde inte alltid tillräkna sig själv samma nåd.” Till skillnad från en del pastorsfäder som brottas med samma fråga lade aldrig pappa den här bördan på oss som familj; det här var hans egen kamp. Men genom att han utkämpade denna strid ensam kom han att undanhålla en viktig del av sig själv från oss. Så här i efterhand kan jag se att det var en del som vi var i desperat behov av. Det är därför mina syskon och jag, mer än tre år efter hans bortgång, ännu sörjer djupt och önskar att vi hade fått möta den där delen av honom som han valde att hålla hemlig. (Jag gör inte anspråk på att tala för mina syskon generellt i den här boken. Deras bidrag är bara det som de själva har valt att ha med. Precis som alla som är barn till en offentlig person så måste vi anstränga oss för att bevara de delar av vår far som tillhör endast oss. Barn till människorättskämpar vittnar om samma sak. De förstod vad deras far höll på med och varför det var viktigt och att de i praktiken behövde dela sin far med resten av världen. Men även med denna insikt

Introduktion

menar en del att de fortfarande upplever att något väsentligt togs ifrån dem, och att om de fick välja så skulle de välja att inte uppleva det igen.) När min fars livslånga brottningskamp kom fram i ljuset var det många som häpnade. ”Jag predikar mycket om Guds kärlek nu för tiden, och det var David som var den viktigaste inspirationskällan till det”, säger Bob Phillips, som arbetade som pastor tillsammans med pappa i Times Square Church. ”Det har sin grund i vad jag lärde mig av honom under hans år som pastor, inte bara från hans förkunnelse utan även från hans tro och leverne.” Precis som så många andra som har arbetat nära min pappa skulle Bob aldrig ha kunnat gissa att det här var min fars djupaste och svåraste strid. Utifrån sett skulle de som kände till pappas unga år ha kunnat säga att han inte hade en chans. Men på ett sätt som var typiskt för min far, bestämde han sig för några årtionden sedan att han skulle sätta igång processen att komma till rätta med saker i sitt inre. Vid den tidpunkten, på 1980-talet, hade han fortfarande fullt upp med att resa runt i världen som evangelist. Men hans eget inre var torrt; han hade blivit trött på att predika samma budskap till skarorna på väckelsemötena. Mellan evenemangen började han läsa en stapel med böcker som han hade fått av en skarpsynt vän, författaren och förkunnaren Leonard Ravenhill. Det var klassiska verk som hade överlevt århundraden, de flesta av dem skrivna av personer från den puritanska rörelsen som föddes på 1500-talet i Storbritannien, namn som idag är okända för många av oss. När min far började utforska dessa skatter öppnades hans hjärta för en ny uppenbarelse om Kristus. Nåden väcktes i honom och blev levande på ett sätt som han aldrig hade upplevt. De gamla böckerna sporrade honom att på nytt studera Skriften från pärm till pärm, den här gången med en ny förståelse av evangeliet. I takt med att han utforskade fullheten av Kristi fullbordade verk, fylldes han av glädje. Mot slutet av sitt liv anförtrodde min far mig att han fortfarande tyckte det var svårt att veta säkert att han var älskad. Han kunde inte helt och hållet göra sig fri från den känslomässiga spindelväven, men han såg allt tydligare det verk som Jesus hade fullbordat för honom. I mitt sista samtal med honom berättade han om hur djupt han hade grävt; hur han

Introduktion

hade plöjt varenda sida i varenda bok han kunde hitta om Guds härliga förbundsnåd. Och ändå kunde jag se i hans blick att han längtade efter mer. Det fanns saker som han fortfarande längtade efter att förstå om djupet och bredden i Kristi fullbordade verk. Det var då han uppmanade mig att gräva djupare i mina egna studier på området, att inte låta nöja mig utan gå längre. Det var som om han sa: ”Jag kom igång sent. Jag vill att du ska få en bättre start. Jag vill att mina barnbarn ska få en bättre start. Blunda inte för den här sanningen. Om du får tag på den nu, min son, kan det bespara dig många år – förstår du vad jag menar?” Några veckor efter min fars begravning skickade min svåger mig den sista bok som pappa hade liggande uppslagen på sitt arbetsbord. Det var en klassiker av Thomas Brooks. På nästan varje sida fanns det understrykningar och överstrykningar och kommentarer i marginalen. Det här var min far, som nästan åttio år gammal – efter sextiofem års tjänst för Herren – fortfarande längtade efter mer, fortfarande fröjdade sig över Kristi evangelium, vars rikedomar aldrig slutar att uppenbara nya, djupare insikter i frälsningen. På det här sättet liknande pappa Paulus. För varje bedrift han lyckades med krympte hans egen självbild. Tidigt i sin tjänst gick Paulus från klarhet till klarhet och vann stora framgångar för evangeliet. År 55 e. Kr. skrev han till församlingen i Korint att han inte var mindre än någon av de andra apostlarna. Två år senare lät det helt annorlunda i brevet till de heliga i Efesos: ”Jag, den allra minste av alla heliga.” Till sist, i Paulus sista kända brev skrev han om sig själv att han var ”den störste” av syndare. Sådan var min far. I början av sin tjänst var David Wilkerson en ung selot i väckelsetälten och han fick ett massivt genomslag för Kristus i världen. Senare, när han vände blicken in mot sin egen brustenhet insåg han: ”Jag är beroende av Gud för allting”, och han kunde ge genuin uppmuntran till andra i deras lidande. Mot slutet av livet, mitt i hans hårda kamp för att lära känna kärleken, var hans ord: ”Jag förmår ingenting. Han har gjort allt. ’Det är fullbordat.’” Det var här som Guds verk i min far tog sin början på riktigt. Låt mig få berätta vad jag menar.

Del ett

VISION David Wilkerson insåg vid någon punkt: ”Det handlar inte om min kunskap eller expertis. Om vi alla förtröstar på Gud kan vad som helst hända.” Det är förstås precis vad som har hänt. Händelserna i Korset och stiletten är inte fantasier. Det är berättelsen om en verklig person som slog upp en tidskrift, upplevde att Gud ledde honom till en rättssal i New York för att föra talan för ett antal ungdomar som stod anklagade för mord, och som sedan blev gjord till åtlöje i tidningen med foto och allt. Ingen skulle ha kunnat hitta på en sådan historia utom Gud. Det är nästan komiskt. Det är som om Herren ville ge oss en illustrerad predikan: ”Låt oss ta den här lille vite killen till Harlem. Låt oss förvandla den här självlärde mannen till ett profetiskt intellekt. Låt oss ta den här socialt bortkomne grabben, som inte har några ärvda pengar, och ge honom i uppgift att göra fastighetsaffärer värda många miljoner dollar, men inte med ett team av advokater bakom sig, utan helt på egen hand. Låt oss se hur långt jag kan gå i att göra honom till raka motsatsen till allt du förväntar dig att man ska vara för att lyckas uträtta saker och ting.” Han hade inget som talade till hans fördel på de här områdena. Han hade bara en drivkraft att skrida till handling när han upplevde att Gud gav honom ett tilltal. Hans oräddhet stod i proportion till hans tillit till Gud.

— Dallas Holm

TVÅ SIDOR AV EN KULLE

Någonstans i en familjemedlems garage ligger det en smalfilmsrulle från 1958. Det är en inspelning från när min farfar predikade i en liten församling inom Assemblies of God i Turtle Creek, Pennsylvania, en småstad uppe bland bergen där man bröt kol, sydost om Pittsburgh. När jag var tonåring visade pappa den där filmen för mig. Genom de sprakande störningarna hörde jag min farfar förbereda sig inför predikan. ”Innan vi börjar”, sa han, ”skulle jag vilja välkomna min son Dave och hans familj och det nyaste tillskottet i familjen. Det är med stolthet jag presenterar min sonson för er, Gary Randall Wilkerson.” Min far gladde sig över att visa filmen för mig. Det var hans sätt att knyta ett band mellan generationerna. Jag hade aldrig lärt känna min farfar Kenneth, för han dog innan jag fyllde två år. Och vad gällde hans egen familj var pappa ingen historieberättare. Han talade inte om sin relation till sina föräldrar eller syskon, delvis därför att det inte fanns några familjehistorier att berätta – det vill säga inga som inte handlade om kyrkan eller plikter förknippade med den. Det fanns ett annat skäl till att min far inte pratade så mycket om sin barndom. Han såg helt enkelt inte tillbaka särskilt ofta. I de flesta av våra samtal såg han alltid framåt. Våra konversationer kretsade mer kring hur han såg på saker och hur han skulle kunna förändra dem. ”Har du märkt vad som händer i världen idag?” Vad tycker du om den

Vision

här rörelsen inom kyrkan?” ”Det här är vad vi ska göra, vad vi sträcker oss i tro mot.” När pappa faktiskt sa något om min farfar Kenneth var det alltid med vördnad och respekt. Han beskrev sin far – en lång, mörkhårig och stilig man med en övertygande predikostil – som mild och lågmäld. Men jag vet att min farfar också var intensiv och allvarlig. Dessa karaktärsdrag ingick delvis i hans temperament, och de hade förstärkts under hans tid i flottan. Men de hade också en tendens att bli lagiska – att betona ett yttre beteende som vittnade om Guds helighet – och denna lagiskhet ingick i den helgelseströmning inom pingströrelsen som han och min farmor tillhörde. De var på inget sätt unika i sin inställning. 1940-talet, då min far var tonåring, var av många anledningar generellt en strängare period. Det var krig, och stämningen i samhället var allt annat än uppsluppen. Samma generation hade också precis genomlidit de tio plågsamma åren under den Stora depressionen. Under en period var mina farföräldrar beroende av en grannes välvilja för att kunna ställa mat på bordet åt barnen. Men utöver detta hade man också ”andliga” betänkligheter i fråga om världsliga saker – inte bara kring filmer eller idrottsevenemang utan även, om man var som mina farföräldrar, kring att till exempel äga en tvättmaskin. ”Det fanns glädje i församlingen”, intygar min farbror Don, minstingen i familjen. Det gällde sannerligen hans föräldrar. När de blickade ut över kyrkbänkarna såg de samtliga fem barn sitta där. Det var i kyrkan som de ytterst reserverade Kenneth och Ann Wilkerson gav utlopp för all sin känslomässiga energi. De ledde två söndagsgudstjänster – ett morgonmöte som var inriktat på att bygga upp Kristi kropp, och ett kvällsmöte med evangeliserande prägel. När dagen var över fanns det en påtaglig lättnad i hushållet. ”Pappa och mamma var avspända och lättsamma och alla kunde säga vad de hade på hjärtat”, säger min farbror Don. De där avslappnade och trevliga kvällarna måste ha varit verkliga sabbater. Min farbror minns dem med värme som ”familjen Wilkersons improvisationskvällar.” ”Vi brukade samlas inne i pappas arbetsrum efter kvällsmötet”, minns han. ”David var där med sin flickvän. Jerry var där med sin flick-

T VÅ SIDOR AV EN KU LLE

vän. Jag var fortfarande ung, men det där var några av de lyckligaste stunderna jag kan minnas i vår familj. Alla bara pratade på. Sedan brukade de beklaga sig över schemat för vem som skulle diska och vem som skulle torka. Och så mutade de varandra för att göra uppgifterna. ’Du får en kvartsdollar om du gör min uppgift.’ Det var fina familjestunder.” Alla söner längtar efter att bli bekräftade av sin far, och det var ingen hemlighet att min pappa, den äldste av bröderna, sökte farfars bekräftelse. Han skulle aldrig ha gjort något som gjorde farfar besviken, och än mindre något som gjorde honom arg. Men pappas storslagna ambitioner för ett liv i tjänst för Herren kunde inte undgå att krocka med farfars syn på saken – vilket också hände. En enda gång fick jag en glimt av vilka djupare känslor pappa kan ha hyst för sin far. Jag kommer ihåg att jag hörde honom säga: ”Han var en samfundsmänniska.” Han sa det som en beskrivning, inte som ett fördömande; pappa skulle aldrig ha kritiserat sin far. Men jag vet exakt vilket inre rum i pappas hjärta som den där kommentaren kom ifrån – det där rummet som skälvde av en brinnande vision och av rastlöshet. Alla pappas drömmar handlade om att tjäna Gud, och de drömmarna sträckte sig lika långt som hans föreställningsförmåga. Det jag har skrivit här är i stort sett allt som min far berättade för mig om sin barndom. Den enda ytterligare sak som han avslöjade var att han älskade basket och tyckte att han var ganska bra på det. Det var det hela. Det förflutna intresserade honom inte. Det fanns orsaker till det, som han höll för sig själv, och andra skäl som jag tror att han inte själv var fullt ut medveten om. Han bara visste att allt som låg framför honom handlade om att behaga Gud. Och han litade på att Gud skulle göra det möjligt för honom att göra saker som församlingsvärlden satte stopp för.

Albert Street, där min far, David Ray Wilkerson, tillbringade sin ungdomstid, är inte särskilt lång. Men gatan går längs hela den platå som kröner en brant kulle som ligger ovanför centrala Turtle Creek. Uppe på höjden, mitt på Albert Street, låg stadsdelens matbutik, en liten

Vision

och smal byggnad på en hörntomt. Man fick inte köpa tidningen där på söndagar. Men utanför affären fanns en telefonkiosk där män ringde diskreta samtal hela dagen. Min farbror Don gick fortfarande i skolan då, men om han råkade passera när telefonen ringde brukade butiksägaren hojta åt honom att han skulle svara i telefonen och ropa ut de siffror som personen i andra änden viskade fram. Min farbror hade ingen aning om att han förmedlade oddsen i illegal vadslagning. Inte långt från mataffären låg Packards verkstad, där min far och hans yngre bröder beundrade de eleganta bilarna när de gick förbi dem på väg till skolans basketplan. Deras egen pappa uppskattade en bra bil, men på sin pastorslön hade Kenneth Wilkerson bara råd med en Hudson. Packards bilar var den tidens Cadillac. I kvarteret efter Packard låg områdets bar, som pappa och hans bröder också bara passerade. Eftersom de var pastorsbarn kände de sällan igen någon av personerna som gick in i baren eller kom ut därifrån. Men de blev förvånade en eftermiddag när de fick se morbror Frank, från Cleveland, komma ut från baren i flottans uniform. Han var på väg hem till dem för ett besök. Längs alla gatorna i Turtle Creek samlades olika sorters sot på fönstren, sot från traktens industrier: fabriken som drevs av Westinghouse och som gav arbete åt så många på orten; elkraftverket nere vid floden, alldeles intill järnvägsspåren; och kolgruvorna i närbelägna Forest Hills som låg en bit bort på huvudvägen. Precis som många andra arbetarklasshem på Albert Street var mina farföräldrars trevåningshus i trä enkelt men rymligt och byggt på en smal tomt. Den inbyggda verandan på framsidan låg nästan ända framme vid gatan. Uppfarten ledde till garaget på baksidan av huset, där pappa och hans bröder hade satt upp en basketkorg så att de kunde stå i timmar och öva skott. När vädret var dåligt fick de i stället utlopp för sin energi runt pingisbordet i källaren. Och på somrarna njöt de av skuggan i gränden bakom husen där barnen i området samlades och spelade baseball. En uppfinningsrik mamma förbättrade spelet genom att göra en garnboll i basebollstorlek – tillräckligt hårt lindad för att

T VÅ SIDOR AV EN KU LLE

hålla ihop när man slog den, men mjuk nog för att inte krossa några fönster. Hon borde ha tagit patent på den. I den där stadsdelen uppe på höjden i Turtle Creek fanns det två platser som väckte min fars fantasi under större delen av hans tonårstid. De låg på varsin sida av kullen – och i varsin ände av pappas drömliv.

På ena sidan av kullen, i sluttningen som vette ner mot centrala Turtle Creek, ligger kyrkan som tillhör den Assemblies of God-församling där min farfar var pastor. Det är en anspråkslös, enkel tegelkyrka som farfar har lett församlingen att bygga, och de är alla stolta över den. Den ersatte den byggnad av lättbetongblock där de samlades förut, en byggnad alldeles nedanför den nya kyrkan vid kullens fot, och nedanför ett upphöjt och skramlande järnvägsspår som löper parallellt med floden. I de där två byggnaderna formades en väsentlig del av pappas föreställningsvärld. Trots att den trosfåra som hans föräldrar tillhörde var förknippad med många begränsningar – eller kanske tack vare de begränsningarna – så var kyrkan den plats där han kände sig trygg och kunde låta fantasin flöda. Pappas pastorsfar var kanske lågmäld som person, men i predikstolen drog sig broder Kenneth Wilkerson aldrig för att predika om Guds dom. I pappas unga sinne förvandlades de flammor som farfar beskrev till eldklot – stridsplan som exploderade under Andra världskriget, japanska Zero-flygplan och tyska Messerschmitts som han trodde skulle krascha in i sluttningen ovanför Turtle Creek. Men det var predikningarna om Kristi återkomst – när basunen skulle ljuda och lyfta de trogna upp i luften medan resten av världen lämnades åt sin undergång – som gjorde det djupaste intrycket på honom. Världens undergång var inte särskilt svår att föreställa sig för min far: två av Japans stora städer hade utplånats på ett ögonblick av atombomberna. Med ett enda tidningsfoto blev allt som de kristna hade trott i tvåtusen år om en plötslig ödeläggelse av jorden, en konkret möjlighet. Och även om hans tankar kring den yttersta tiden kom att mogna under hans

Vision

många år i tjänst kunde min far aldrig helt utesluta de där bilderna av svampmolnen som överhängande hot. På andra sidan kullen – bara tre kvarter från familjen Wilkersons hem – slutade Albert street med en vändplan med en imponerande utsikt. Där nedanför låg den arena för amerikansk fotboll som tillhörde Turtle Creeks high school. Den låg inbäddad som en naturlig amfiteater på den lummiga kullen. Fotboll var stort i Turtle Creek, så stort att om laget lyckades besegra ärkerivalen Scott Township så fick alla i staden ledigt från skolan en halvdag. Varannan fredag eftermiddag promenerade pappa och hans bröder de tre kvarteren och satte sig på sluttningen och såg ner på planen, en fantasieggande värld av djärvhet och berömmelse. Där nere spelade Leon Hart, den skicklige avslutaren som blev en hjälte i laget vid University of Notre Dame när de vann Heisman Trophy, och som senare blev stjärna i Detroit Lions. Men arenan var mer än en fotbollsplan; den var också en värld av frihet och spänning. Min far och hans bröder såg hur deras klasskamrater gick in och satte sig på de stora betongläktarna på var sida om planen. Några höll sina flickvänner i handen, andra stojade med sina vänner och alla var fria att heja vilt på skolans lag. Det här var killarna som fick fara runt som de ville på idrottstimmarna i skolan, lektioner där bröderna Wilkerson inte deltog på föräldrarnas begäran. ”David-Jerry-Donald. Dags att be!” Mamma Wilkersons rop nådde dem utan problem där de satt på sluttningen. Hennes röst kunde höras till bägge ändarna av Albert Street, och den genljöd av auktoritet. Jag skulle inte bli förvånad om den fick fäder längs hela gatan att rycka till och lägga ner tidningen för ett ögonblick och begrunda sina själars tillstånd. Mamma Wilkerson var späd som en fågel och hon var tyst och tillbakadragen, men när hon talade hade orden tyngd. Det spelade ingen roll hur inne i matchen hennes pojkar var när hon ropade. Pappa eller farbror Jerry kunde i sin fantasi stå på tur att slå i sista omgången av Albert Streets världsmästerskap, men de visste bättre än att strunta i mammas rop. Om de mumlade något när de kom hem visste de vilket svar deras mor skulle ge dem: ”Ni vet var ni hör hemma.”

T vå sidor av en kulle

För den yngste av bröderna, Donald, fungerade orden som en vänlig bekräftelse. För mellanbrodern Jerry blev de ytterligare en tegelsten i muren som sakta höll på att byggas upp mellan honom och hans föräldrar. ”Familjebönen” i broder och syster Wilkersons hem var inte ett tillfälle då man diskuterade. Det var en allvarsam stund då samtliga fem barn i familjen samlades i pappas arbetsrum på övervåningen och lyssnade till föräldrarnas böner. Vid sidan av måltider och möten i kyrkan var detta det enda tillfälle då hela familjen gjorde något tillsammans. Och var och en av de fem barnen kom dit med sin egen nivå av intresse eller överseende. Juanita – eller Nan, som hennes småsyskon sa – hade tröttnat på föräldrarnas restriktioner. Hon var äldst och avskydde att vara instängd och överbeskyddad. Vid sjutton års ålder hände det fortfarande att hon hotades med smisk. Hon fick inte ha de frisyrer hon ville. Hon hade tvingats gå omkring i omoderna långa strumpor när klasskamraterna hade ankelsockor. Hon fick inte gå på dejter förrän hon hade gått ut high school. Nu hade hon börjat säga emot sina föräldrar utan minsta tecken på ånger. Hennes hjältar var Hollywoods ikoner, inte Bibelns gestalter eller missionärer, och hon vägrade att böja sig under någon form av begränsning. Sanningen att säga var min farmor i desperat behov av att försöka tygla Juanita eftersom hon påminde henne om hennes egen ungdom. Mamma Wilkerson såg tillbaka på sina ungdomsår som vilda år, vilket kanske i viss mån var en förvrängd historieskrivning. Hon var förmodligen så normal som man kan vara om man är första generationens barn i en invandrarfamilj, vilket i sig är en börda. På 1920-talet hade min farmor varit en självständig ung yrkesarbetande kvinna – en ”modern flicka” som arbetade som sekreterare, klädde sig modernt och tillbringade kvällarna med att bättra på sin charleston i stadens danslokaler. Om kvällarnas utsvävningar gav henne skuldkänslor så berodde det inte på hennes djupa trosövertygelse, för någon sådan hade hon inte på den tiden. Det var mer troligt att det hängde ihop med hennes hårt arbetande invandrarföräldrar som inte unnade sig några nöjen. För en arbe-

Vision

tande flicka som kom från ett strikt hem där man inte talade engelska, blev dansgolvet platsen där hon kunde släppa loss och känna sig fri, och det råkade bli där hon träffade min farfar. Kenneth Wilkerson arbetade som värvare för flottan och under den här perioden hade han tagit ett steg bort från de värderingar han hade med sig från pingströrelsen, och det skulle dröja ytterligare några år innan han återvände till sina rötter för att bli pastor. Men det tog honom ett antal år att bli fri från alkoholen, den metod som han valde för att döva smärtan som han bar med sig från uppväxten. Mina farföräldrar ville inte att deras äldsta barn skulle göra samma ”misstag” som de själva hade gjort. Faster Juanita var inte medveten om att hon inom några veckor skulle skickas iväg till Cleveland för att bo hos en farbror och hans familj. Efter ett par månader där verkade Juanita ha förändrats; hon skrev till sina föräldrar att hon var intresserad av att gå på bibelskola och bli missionär. Det var det finaste yrke en flicka inom pingströrelsen kunde ha i en hierarki där missionärerna stod högst upp, sedan kom evangelisterna och sist pastorerna. Men i slutänden lyckades inte Juanita bearbeta den kvävande lagiskhet som hon upplevde var oskiljaktigt förenad med föräldrarnas tro. När hon hade tagit sin examen gifte hon sig med en katolsk man, vilket var ett slag i ansiktet på hennes far. Fadern svarade med att aldrig mer tala med sin dotter. I både farfars och farmors ögon var deras dotter en avfälling, ett synsätt som kanske var deras försök att stålsätta sig mot sorgen. Under de följande åren försvann Juanita i princip från sin familj – hon kallade sig Joan, flyttade till Arizona, fick två söner och skilde sig. Hon började intressera sig för österländska religioner och reste till och med till Fjärran östern för att studera, precis som så många andra sökare på 1960-talet. Hon blev det varnande exemplet som farmor använde sig av. ”Ni vill inte bli som Juanita”, brukade farmor säga. ”Hon hade en kallelse till Afrika, men hon vände sig bort från Herren.” Hennes varning gjorde sig påmind hos oss barnbarn vid de få tillfällen då vi träffade vår faster. Juanitas humor var öppet sarkastisk och ibland frätande bitter, och hon verkade vilja chockera sina vuxna syskon med historier ur sitt

T VÅ SIDOR AV EN KU LLE

liv. I efterhand tänker jag att hon kanske försökte imponera på dem – och kanske, djupast sett, försökte närma sig dem. När vi växte upp var faster Juanita en källa till förvirring för några av flickorna bland barnbarnen. En del av dem såg henne som glamorös – vacker och smart, världsvan och berest, intressant och fri. Och hennes yttre var slående, med stora mörkbruna ögon, höga markerade kindben, en spetsig haka och olivfärgad hy. Hon hade studerat pedagogik och gjorde med tiden enastående insatser bland barn med inlärningssvårigheter. Men farmors åsikt om Juanita blev den bild som bet sig fast hos oss. Om det stod mellan farmor och Juanita var det farmor som hade auktoritet att tala för Gud. Vi såg henne be för dottern och hennes avsikter var enbart goda. Men de egenskaper som vi såg hos vår faster Juanita – intelligens, livfullhet, vision – var exakt de egenskaper som farmor skattade högst, fast bara om de användes för Guds rike, inte för det som hörde världen till. Den enda kristna lära som vår farmor kände till hade en mycket smal definition av vad det innebar att tjäna Gud.

Vid femton års ålder skulle min far ha kunnat hamna i samma fack som Juanita i sina föräldrars ögon. Jag ser framför mig hur han satt mittemot henne i arbetsrummet medan deras föräldrar bad. Om han i de där stunderna tänkte på sin syster som en förlorad själ kan man inte klandra honom för det. På den tiden predikade man i en del pingstförsamlingar inte nåd och förlåtelse för synder; om du syndade behövde du bli frälst på nytt. I den miljön undrar jag vad min far tänkte om sin syster. Senare i livet var han övertygad om att hon hade drabbats av en orättvis dos av föräldrarnas lagiskhet. Men där och då var kanske hans syster ett exempel som han tog lärdom av, precis som alla barn gör som är nummer två i syskonskaran. Pappa kan inte ha känt igen sig i Juanitas brist på respekt för föräldrarna. Men för att hitta sin egen väg i livet var det nödvändigt med ett visst mått av uppror. De regler som han bröt mot fanns inte i Guds lag; han gjorde i stället uppror genom att kringgå föräldrarnas lagiska krav.

VI SION

Han berättade till exempel inte för dem att han smugglade in en teve i sovrummet uppe på vinden, som han delade med sin bror Jerry, så att de kunde titta på The Milton Berle Show. Eller att han tog med sig bröderna på spårvagnen in till Pittsburgh (vilket var tillåtet) och besökte nöjesparken (inte tillåtet) eller Forbes Field för att se Pirates skicklige slagman Ralph Kiner spela (också förbjudet). Han tog hem brädspel som byggde på deras favoritsporter men måste alltid ha en extra uppsättning tärningar till hands, för om deras mor hittade tärningarna slängde hon dem. En djärvare protest var när min far gick på audition för huvudrollen i skolpjäsen The Scarecrow och fick rollen. Juanita tog illa upp när hon fick veta det: hon hade blivit strängt förbjuden att delta i den sortens skolaktiviteter. Men hennes syskon fick henne att lova att hålla tyst om saken för Davids skull. Deras spinkige och tafatte bror hade lyckats med någonting i den värld som de egentligen inte fick röra sig i, och de var stolta över honom. På något sett lyckades syskonen rentav smita iväg och se uppsättningen utan föräldrarnas kännedom, och de blev förtjusta över de rungande applåder som pappa fick när ensemblen kom och bugade efter att ridån gått ner. Jag försöker föreställa mig vilken del av pappas inre som fick komma upp i ljuset i samband med pjäsen. När man läser om pjäsen förstår man att huvudrollen kräver en känslomässig bredd. Min var ingen extrovert person – faktiskt raka motsatsen – vilket förmodligen gjorde hans framträdande ännu mer hänförande för syskonen. För ett ögonblick undrade de kanske om han skulle ägna sig åt skådespeleri: hans scennärvaro hade varit så naturlig. Det borde inte komma som någon överraskning att ett pastorsbarn kan tänkas läsa in ett mått av ”skådespel” i gudstjänsten – strålkastarljuset på den upphöjda plattformen, det dramatiska återberättandet av en av Bibelns historier, höjdpunkten i form av Guds återlösning. Men jag tror inte det var omedveten träning som låg bakom pappas prestation i pjäsen. Jag tror att det var något annat som drev honom när han bugade för publiken – det inre behovet av bekräftelse.

T vå sidor av en kulle

Det var den här sidan av min fars personlighet – det som familjen kallade hans ”teatraliska” sida – som gjorde hans föräldrar upprörda. Redan tidigt förutsattes det att pappa skulle bli predikant; han hade både viljan och gåvorna. Men jag tror att han djupt inom sig visste att allt det som han drömde om att göra för Gud inte skulle rymmas inom ramen för traditionellt församlingsliv. För det rymde definitivt inte de starka känslor som han bar på. Många år senare kunde han skriva om sina pojkdrömmar: ”Jag skapade predikningar i mina tankar, predikningar som fick människor att skratta eller gråta. När min pappa upptäckte vad jag drömde om tillrättavisade han mig: ’David, varför låter du dig ryckas med så våldsamt?’” Hans föräldrar var helt enkelt misstänksamma mot starka känsloyttringar. (Det var ett stående skämt i vår familj att om du ville ha en kram från farmor måste du själv ta första steget.) Men för mig är det uppenbart att det här med att ”ryckas med” var min fars enda sätt att hantera de rädslor som var en produkt av en del av undervisningen inom helgelseströmningen i pingströrelsen. Pappa hade tagit till sig den undervisningen med hull och hår. Han berättade för mig att han under sin uppväxt hade varit rädd för att missa uppryckandet, den plötsliga händelse som är tecknet på att tiden går mot sitt slut. För honom var ljudet av den sista basunen både fascinerande och skrämmande. Tänk om han inte var redo? Tänk om han satt på läktaren på Forbes Field när den ljöd? Skulle han då bli lämnad kvar på jorden? Han hade redan en livlig fantasi, men kyrkans betoning på uppryckandet kom att åstadkomma en del skada hos många hängivna troende. Den lade stor press på människor att de måste vittna för Kristus, vinna så många själar som möjligt för himmelriket eftersom klockan tickade allt närmare Jesu återkomst. Tanken på ett ”socialt evangelium” – där församlingen betjänade andra människor praktiskt genom välgörenhet – fanns nästan inte alls med bland prioriteringarna. Den andra mentala bördan handlade om att till varje pris undvika all form av synd. Om du var ”fallen” – eller bara distraherad – i det ögonblick då Kristus återvände var du förlorad för alltid. Det var en doktrin som tvingade den troende att låta varenda tanke kretsa kring andliga ting. Min far dis-

VI SION

tanserade sig med tiden bort från den här pressen, men han blev aldrig helt fri ifrån den. Fastän han växte så mycket i kunskap om Guds nåd slutade han aldrig undra om hans liv behagade Gud och, mer specifikt, om han förtjänade Guds kärlek.

Min tystlåtne farbror Jerry måste ha kommit till familjebönen med en smärta som var lika djup som storasysterns. Det som hans föräldrar såg som ett ”uppror” från deras atletiske och blonde sons sida handlade aldrig om tron på Gud. Jerry fick bara inte ihop tron med föräldrarnas lagiska regler, och han klarade inte att låtsas. Han kunde inte bete sig på ett visst sätt bara för att det ingick i de religiösa regler som han tyckte var obegripliga. Vid tretton års ålder hade han förvandlats till en vaksam, observant och fåordig pojke. Det var den enda strategi som hjälpte honom att stå ut med det han inte förstod. Under tonåren tolkade Jerrys föräldrar hans motstånd mot de lagiska reglerna som tjurskallighet. När han blev straffad för något grät han inte, som min pappa gjorde. Han bet ihop. ”Min son”, brukade farfar säga med ett läderbälte i handen, ”jag tänker slå den där tjurskalligheten ur dig.” Farmor ingrep för att skydda sin mellanson; det verkade som om hon förstod vad som rörde sig i hans inre. Vid det här laget var Jerry stor nog att åka spårvagn själv. Ibland på söndagarna efter kyrkan hoppade han ensam på spårvagnen och åkte hela vägen till sina tjeckiska morföräldrars hem i Canonsburg, dryga tre mil bort. Trots språkbarriären trivdes min bror hemma hos dem. När han kom hem senare på eftermiddagen, efter att ha rest sammanlagt nästan sju mil, var det ibland så att hans föräldrar inte hade märkt att han varit borta. En kort tid efter att farbror Jerry gick ut high school flyttade han hemifrån och började dricka. Han tog också värvning. Det var kanske ingen tillfällighet att det var precis de två sakerna som hans far Kenneth Wilkerson hade gjort när han var lika gammal – som en reaktion mot sin egen predikande far.

T vå sidor av en kulle

Redan vid tio års ålder kom min faster Ruth till familjebönen med en fallenhet för andliga ting som var lika uppenbar som min fars. Hon var försynt och tillbakadragen, men också klipsk och studiebegåvad och hon älskade Bibeln. Ruth såg upp till sin storasyster, som alla små flickor gör, och hon längtade efter Juanitas uppmärksamhet, trots att det fanns så mycket som skilde dem åt i fråga om ålder och temperament. Men eftersom hon var så ung kunde Ruth inte alls förstå Juanitas gräl med föräldrarna. Hon ryggade undan när hennes syster sa emot deras mor. Ruth älskade församlingslivet, sina föräldrar och sina syskon. Och med tiden ville hon inte ha lika mycket kontakt med systern som var så avogt inställd mot allt. I takt med att åren gick i hushållet mildrades mina farföräldrars lagiskhet. Ruth och hennes lillebror Donald fick göra en del saker som deras äldre syskon inte hade fått. Ruth gick till och med på dejter med en ung man som bodde granne. Men prioriteringarna i hemmet var desamma – som min farbror Don berättar – ”Gud först, sedan församlingen och på tredje plats familjen.” När Ruth fick ett stipendium som sträckte sig över fyra år vid University of Pittsburgh ville hennes föräldrar att hon skulle tacka nej. Det var inte att de hade något emot utbildning. Men de låg i startgroparna för att ta över en större församling i Scranton, dubbelt så stor som församlingen i Turtle Creek. Församlingstjänandet var som ett familjeföretag för mina farföräldrar, och de behövde dotterns hjälp. Faster Ruth slets mellan alternativen men var lojal och gjorde som de ville. Med tiden kom hon att breda ut sina egna vingar och gå in i ett liv och en tjänst som hon älskade. Hon gifte sig med en pastor och fick framgångar som författare. Hennes uppfattning om familjens andliga arv kom med tiden att hedra hennes föräldrar, men då var det en ståndpunkt som hon helt och hållet själv hade landat i. I ett hem av det slaget – där vart och ett av barnen är medvetna om att fokus ligger på Gud, inte på familjen – är varje ung människa övertygad om att han eller hon lider i ensamhet. Många år senare, efter att föräldrarna var borta, kom mina bägge fastrar närmare varandra. När de träffades pratade de för det mesta om ofarliga ämnen och mindes