9789163378430

L Ä N G TA N S VA L S BARBRO BLOMBERG

1

Dokumentär roman

Längtans vals

2

Längtans vals • Barbro Blomberg

3

Boken kan beställas från: Nomen Förlag/Books on Demand tel: 0498-21 33 60 fax: 0498-21 33 29 info@books-on-demand.com www.books-on-demand.com © Barbro Blomberg 2017 Grafisk form: Barbro Blomberg Omslag: Esa Tanttu Design Foto omslagets flik: Viktoria Blomberg Book Kontakt: barbro.blomberg@gmail.com Information: www.barbroblomberg.se Distribution: Nomen Förlag/Books on Demand Tryck: Books on Demand, Visby ISBN 978-91-633-7843-0 4

… och vi lever faktiskt innan vi har fötts, och även efter det att vi dött, genom att vi lämnar spår efter oss, tydliga avtryck, som sedan fortsätter att påverka.

Péter Nádas

5

6

1

G

ropen är inte stor, ändå hade det krävts både spett och mödosamma spadtag för att tackla tjälen. Mjukt och välkomnande ligger nu granriset runt det svarta hålet för att ta emot ännu en Guds ängel. Kylan söker sig in i kropp och själ, molnen hänger ogenomträngliga över Hallandsåsen, kajorna bidar tysta, uppburrade på kala grenar, blickar ned på månadsgamla snödrivor som kantar gång­ arna. Pastorn hastar med raska steg över det isbelagda gruset, slinter men återvinner fattning och värdighet, stannar till en kort stund för att inspektera graven och skyndar vidare in i kyrkvärmen. Framme i koret står den lilla kistan omgiven av två ljusstakar, skoveln ligger redo att viga det späda barnet till andra sidan: ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.” En tunn begravningskrans slokar på kistlocket. Pastorn bläddrar snabbt igenom psalmbok och bibel, ser till att bokmärkena är på plats: ”Säll du som menlös fann din grav För åren, Lik späda blomman, som föll Om våren. Du i det stilla Gick ner, du lilla, Förrn ondskan hunnit ditt förstånd förvilla.” Kantorn, som har behållit ytterkläderna på, blåser liv i fingrarna, prövar några ackord, trevande ekar spröda orgeltoner mot vitkalkade väggar.

Kyrkvaktmästaren har just tänt de sista ljusen när familjen träder in genom porten. Främst går fadern Andreas, reslig med sidbenat mörkt, tjockt hår, ansat skägg och trots den svåra stunden rak i ryggen, samlad. Hustrun Kristina, med det blonda håret samlat i en stram knut och den svarta bahytten knuten under den bleka hakan, håller sig tätt intill maken, kramar en näsduk i handen, torkar ögonen.

Dottern Sofia sneglar ängsligt på modern. En liten flicka men redan anförtrodd ansvar och sysslor. Hon håller lilla– 7

syster Elfrida hårt i handen, en liten tulta, väl påpälsad, som förundrad tittar sig omkring i det mäktiga kyrkorummet.

Bakom dem dröjer gossarna Gottfrid, Adolf och en spenslig, blek yngling på väg in i vuxenlivet, Ludvig. Konfirmations­ kostymens ärmar tycks inte räcka till. Blicken söker sig upp mot läktaren och kantorn, som nickar igenkännande. Ludvig är finlemmad, varken kropp eller händer tycks ämnade för grovarbete. Över den gossaktiga munnen finns antydan till mustasch. Det vilar något sprött och outtalat över hans gestalt. En främmande skönande i den halländ­ska myllan.

Småbröderna har glömt bort stundens allvar, smågruffar och klänger på varandra tills faderns stränga ögonkast får dem att stilla sig.

Långsamt vandrar familjen fram mot kistan. Fadern stannar upp, bugar och visar in den lilla skaran i bänken.

Några pigor har också följt med, tillsammans med Kristina hade de försökt ta hand om den lille så gott de förmått.

Alltsedan Anton föddes i höstas hade något illavarslande vilat över den lilla barnakroppen. Förlossningen hade dragit ut på tiden. Barnmorskan hade kämpat i nästan ett dygn. Pigorna hade sprungit mellan kök och sängkammare med vatten, handdukar, lindor och linnen. Kristina hade skrikit, gråtit, jämrat sig, svettig och blek kämpat för att få ut den lille i livet. Till slut låg Anton gnyende vid moderns bröst. Andreas gladdes över sin fjärde son. Barnen hade hållit sig på avstånd, förskräckta över att se modern så medtagen.

Det var som den klena starten i livet inte försett Anton med levnadsglädje. Dopet hade hastigt bestämts; han döptes hemma i salen mitt i allt julstök. En dag drog Anton inte in andan längre. Den lilla kroppen vilade blek och stilla. Livet hade flytt. Tystnaden lade sig över gården i Våxtorp, mörka skuggor kröp i hörnen.

Pastorn blickar ut över den lilla församlingen, klock8

klangen och de sista tonerna från preludiet har tystnat.

Han klarar strupen, börjar betraktelsen över Guds barmhärtighet, människans synd och den tacksamhet man som gudfruktig tjänare ska känna när Gud kallar hem de sina, även om de knappt hunnit påbörja sina liv. Orden om Guds rike lugnar Kristina något. Hon hoppas att Anton ska tas emot av änglaskaror och att de båda en gång ska mötas i himmelen. Herren ger och Herren tar. Välsignad vare han.

Efteråt bjuds det på begravningskaffe hemma på gården, februarimörkret har hunnit sänka sig och fotogenlamporna lyser upp salen i små cirklar. Samtalen är till en början lågmälda. Man suger stillsamt på begravningskonfekten, tar en kaka till och rör runt i kaffekoppen i sorgkantat skört porslin. Högtidskläderna är obekväma, hårda kragar skaver. Kristnas kropp har svårt att trivas i det tjocka yllet, de många barnafödslarna har gjort den oformlig och slapp. Så många minnen finns det nu inte att berätta om den döde.

Han har inte hunnit göra sig bekant. Efter att ha ojat sig över de svåra månaderna, hur eländigt den lille haft det, hur han plågats och att det kanske var skönt att han fick sluta så finns det inte så mycket mer att prata om. Snart ska Anton nästan falla i glömska. Ett litet porträtt hade familjen sett till att ordna, som man anat att den lille inte skulle orka leva så länge till.

Ludvig var tagen av att se hur den lille brodern sakta tynade bort. Livets förgänglighet påmindes man om varje dag ute på fält och i ladugårdar, men att en sådan liten människa kunde lämna efter sig en sådan sorg och längtan var svårt för honom att förstå. Han sitter tyst i ett hörn och lyssnar till de vuxnas prat. ”Jaha du min käre Ludvig, nu har du hela livet framför dig”, säger pastorn liksom i förbigående när han sträcker sig efter ytterligare en kaka. Han drar på orden, som om han inte vet hur han ska fortsätta. Pastorn har aldrig förstått sig 9

på Ludvig. Visserligen hade han lärt sig sin katekes, kunde Luthers förklaringar och hade gjort bra ifrån sig i förhöret inför konfirmationen, även om det ibland hade varit lite si och så under husförhören. Över ynglingen vilar något spefullt, en blick, en lätt ryckning i mungipan som gör past­ orn osäker och irriterad. Ludvig hade ställt frågor som de andra bonnungarna inte ens hade funderat på, än mindre visste svaret på. Bara vid psalmsången hade han levt upp, blivit närvarande och intresserad. Ibland hade han dröjt sig kvar uppe hos kantorn på orgelläktaren. Pastorn hade hört dem viska, avbrutet av ett ackord, prassel från koralboken, ett ackord till. ”Kunde du inte ta och spela något för oss”, föreslår past­ orn till synes lättad över sitt eget förslag och får medhåll av de andra kring bordet: ”Ja, gör det käre Ludvig, spela något vackert för oss, det skulle vara en fin avslutning på en sådan sorglig dag.”

Pastorn harklar sig, manar till bön och låter sedan Ludvig ta över. Han går med tvekande steg mot taffeln, gör sig hemmastadd på pallen, gnider händerna mot varandra, funderar och slår an de första tonerna till en lämplig psalm, övergår till ett mollstämt stycke för att sedan fortsätta med en munter visa. Han försvinner in i sin tonvärld, kinderna glöder, ur minnet tonar en melodi han brottats med, en egen komposition. Han märker inte att fadern rest sig och nu står bakom honom. Handen på hans axel är bestämd.

Instrumentet tystnar. Ludvig sjunker ihop, hör fadern tacka gästerna för att de kom. Han blir sittandes, stirrar ned på den stumma klaviaturen medan gästerna tar i hand, tackar för sig och likt svarta fåglar försvinner över åkrar och grusvägar, var och en till sitt.

Musiken har tagit honom i besittning, melodierna sjunger inne i huvudet. De kommer från harvens klang 10

mot stenig åker, kedjornas rassel, hönsens skrockande, vindens svischande i sommartäta lövkronor och svalornas hisnande svirrande i skyn. Rytmen från tröskans dunk, från hästhovars klapper mot ishårda grusvägar, piskans klatsch mot bredbakad ardenner, hammarslag mot sol­varmt virke, mjölkspänners skrammel, gnissel från osmorda vagnshjul.

Från psalmsångens svårmodiga långsamhet och pigornas nynnande. Mollstämda toner, ibland i kvillrande dur.

Ja, varifrån kommer alla dessa toner som finns därinne i kroppen? Noter som klättrar upp och ned i skalornas harmonier. De vill aldrig lämna honom, musiken är livet, hans blodomlopp. Han kan ta ut melodier på taffeln, han memorerar dem, spelar om och om igen. Fars sjungande basstämma hörs ibland, även mors tunna. Släkt och vänner samlas i salens helgdagsljus, sjunger visor och berättar skrönor. Systrarna stämmer in, småbröderna flinar och försöker hålla sig i skinnet. Mor klipper ut verser och tänkespråk ur tidningen. De behöver tonsättas, få en melodi. Ludvig har gehör. En gåva som kan plåga honom, han blir aldrig kvitt musiken. Nya melodier tar form. Men han vet inte alltid hur han ska få till dem. Det som sjunger i huvudet är svårt att få fram från taffelns tangenter. Ibland önskar han att det vore tyst därinne, att han fick ro.

Ludvig har erövrat notskriften med hjälp av kantorn.

Försöker höra skillnaderna på tonarterna, spelar, läser i notbladen, ett ackord, tragglar, spelar om och om igen tills salsdörren far upp och någon bönar att han ska sluta, meddelar att det är dags att äta, dags att arbeta, dags att göra något nyttigt. Musik är inte till någon nytta. Mer än att roa på Vallens folklustspel, vid midsommarfirandets danslekar, på julsoaréer och på pigors och drängars logdanser. Några säger att Ludvig är begåvad, andra rycker på axlarna, äsch sådant klink. Ludvig fortsätter spela.

11

Ännu någon månad efter begravningen ligger kylan hård på de sydhalländska åkrarna. Men allteftersom dagsmejan blottlägger allt större mörka jordytor väcks hopp om vår.

Snödropparna söker sig upp vid söderväggen, de första gröna grässtråna letar sig upp genom fjolårets grå täcke, tussilagons knappar lyser i slänterna, korna trampar otåliga i sina bås i väntan på att släppas ut i den grönskande friheten. Fadern inspekterar med tillförsikt sina ägor, tar med sig drängarna ut på åkern för att gå igenom vårbruket.

Ludvig följer motvilligt med, fadern vill skicka honom på lantbruksutbildning, tänker satsa stort på ny gård. Han försöker involvera Ludvig i planerna, vill skapa framtids­ tro, försörjning för äldste sonen och omsorg om släktens fortlevnad. ”Se på granngårdarna hur de arbetar, fäder och söner, sida vid sida, tacksamma för det arv de har att förvalta.

Herren vare tack och lov!” säger fadern när de slår sig ned vid köksbordet, rör runt i kaffekopparna. ”Amen”, svarar Ludvig och lämnat fadern som häpen inte hinner reagera förrän sonen är utanför dörren. ”Vad ska det bli av honom?” suckar Andreas. ”Den förbannade taffeln, varför köpte jag den!”

12

2

K

ristina anar ett nytt liv, något som växer under hennes hjärta. Hon har känt sig yr och illamående, trött, men det är inte den trötthet som sköljde över henne under de långa, skrikiga, bekymmersfyllda vaknätterna. Det här är en mer livsbejakande känsla. ”Du, Andreas, jag tror jag är på det viset igen”, hade hon anförtrott sin make när de krupit ned i sängen en kväll, bara någon månad efter att de installerat sig på den nya gården Hemmeslöv.

Kristina hade först värjt sig mot flytten. Men det var som om minnena från Anton och den senaste tidens svårigheter hade förmörkat tillvaron i Våxtorp, det hade vilat något ångestfyllt och olycksbådande över stället. Kanske skulle det bli bättre om de sålde och flyttade, började om på nytt.

Den vitkalkade herrgårdsbyggnaden med mansardtak och strävande pilastrar ligger fridfullt vid Stensån, med fasaden och entrén ut mot kringliggande ekonomibyggnader och ladugårdar. Markerna sträcker sig ned mot Laholmsbukten. I jämförelse ter sig deras förra hem som ett simpelt bonnaställe. Riktigt hur de har råd med detta har Kristina funderat mycket över, men hon litar på sin make. ”Du ska se att det är ett gott tecken, att det förebådar bättre tider”, hade Andreas sagt innan han hade lagt sig tillrätta på kudden. Året är 1873 och Sverige har fått en ny kung – Oscar II. Andreas har nått ett viktigt mål i livet; tituleras godsägare vilket ger glans åt familjenamnet.

Han tillhör storbönderna i norra Skåne. En betrodd man.

Framtiden ter sig ljus och lovande. Kristina hör hur maken fridfullt snusar bredvid henne, själv stirrar hon klarvaken 13

ut i mörkret. Sängkammarmöbeln har svårt att fylla ut det stora rummet, det är högre till tak och det känns som att sova i salen. Andreas och Kristina har möblerat med det bohag de hade med sig från Våxtorp, men möblerna ser taniga och vilsna ut i den nya miljön. I ett hörn står den tunga ekbyrån, som Kristina hade fått i bröllopsgåva av Andreas och som har hennes monogram infällt i intarsia på ovansidan. Där förvarar hon sina linnen och särkar, i de små lådorna ryms smycken och band tillsammans med krimskrams, tänkespråk och annat utklippt. Men också en liten tunn hårlock i en vacker ask. Ibland har hon tagit fram den, smekt den, dragit den mellan fingrarna. Så kunde hon bli stående länge, inne i sina egna tankar. Trots allt hade familjen varit förskonad, fem barn är i livet och nu är ett sjätte på väg.

Kristinas tankar flyger fram och tillbaka, hon har svårt att somna, stryker sig över magen vars kontur ännu inte skvallrar om det lilla liv som växer därinne. Herren tog och Herren gav. Måtte den lille Anton ha det bra i sin himmel.

Och måtte det gå bra för alla barnen. De hade varit glada för flytten, tyckte det var spännande med nya lekmarker att utforska. Men Ludvig håller sig dock mest för sig själv.

Som vanligt. Men varför barnen inte kunde börja i byskolan förstår inte Kristina, nej fint skulle det vara med guvernant och danslärare. Vad är det för griller Andreas fått i sitt huvud? Måtte han inte ta sig vatten över huvudet, ta i för mycket. Skulle de verkligen klara av detta? En vindpust lyfter gardinen, måsarna skriker avlägset över åkrarna. Vår håller på att övergå i sommar. Livet växer.

Värkarna molar alltmer, de kommer tätare och blir allt intensivare. Kristina får hejda sig mitt i julbestyren där hon donar i köket bland plåtar, kakformar, bunkar och slevar. Hon drar med handen över pannan, men har glömt 14

torka av sig mjölet och tar skrattande en handduk för att försöka få bort det vita. Pigorna ler mot sin matmor, glada över att se henne så tillfreds igen. ”Jag tror ni får kalla på herrn, känns som det är dags.”

Hon rör sig mödosamt mot dörren, lämnar den goda värmen i köket och söker sig till sängkammaren, hon får stanna i trappan flera gånger och stödja sig mot räcket.

Knappt hinner hon fram till sängen innan vattnet går, det rinner i varma strömmar längs benen. En ny värk får henne att sätt sig på närmsta stol. En av pigorna har följt med henne upp och hjälper henne att klä av sig och komma i säng.

Under tiden har Andreas fått en av drängarna att spänna för skrindan och hämta barnmorskan. Han skyndar mot boningshuset, tar trappan upp mot andra våningen med stora kliv, hjärtat bankar. Måtte det gå väl denna gång!

Att förlora Kristina i barnsäng – den tanken är för tung att tänka. Men den skrämmer i bakgrunden.

När barnmorskan kliver över tröskeln, röd i ansiktet av upphetsning och av decemberkylan som nupit henne i kinderna under den snabba färden, känner Kristina hur en värk sköljer över henne, hur hela hennes kropp tar sats och hur något glider ur henne. Barnmorskan har bara att fånga upp det lilla knytet – en dotter. Välskapt och fin. Hon klatschar till barnet i stjärten, klipper navelsträngen, suger ut fostervattnet ur munnen och för första gången prövar den lilla sina lungor. ”Åh lilla Alma!”

Var namnet kom ifrån vet inte Kristina, men det känns så naturligt. Det vilar något bestämt och fridfullt över den lilla. Hon är redo för livet. Kristina känner tillförsikt. Det är en vecka kvar till julafton.

Senare på kvällen, när lugnet lagt sig och Kristina fått vila, samlas hela familjen i sängkammaren. Där råder en 15

sådan stillhet och trygg gemenskap. De småpratar, den lilla nyfödda sover, ger ibland ifrån sig nöjda smackande ljud, kaminen sprider en behaglig värme. Trots att Alma endast är några timmar gammal känns hon redan som en av familjen, så självklar. Det lilla knytet går från famn till famn, från systrar till bröder. När Ludvig tar över det sovande lilla barnet, vaknar hon plötsligt och tittar honom rakt in i ögonen med den nyföddas både seende och oseende blick, en blick som frågande betraktar världen för första gången.

Bror och syster. Äldst och yngst i syskonskaran. Det är på dagen nästan 16 år mellan dem, han kunde vara far själv.

Ludvig förnimmer en sådan samhörighet med den lilla Alma. Den blicken ska han komma att minnas många år framöver; den inger honom hopp. ”Vi hör ihop du och jag. Jag ska ta hand om dig”, viskar han innan han lämnar över den nyfödda till modern. Han känner ansvar som storebror. Mer för Alma än för sina övriga syskon.

16

3

V

ällingklockan väcker dagen, till en början långsamt, avvaktande, sedan allt snabbare och ihärdigare. Gårds­ planen fylls av folk som sömndruckna hastar till sina syss­ lor. Ludvig kliver ut på trappan till herrgårdsbyggnaden, sträcker på sig i morgonsolen och kisar ut över ägorna.

Han njuter av den kvardröjande sommarvärmen, smågnolar och spankulerar fram och tillbaka, sprätter sten i takt med melodin. Inne i lagården pågår morgonmjölkningen, kornas råmande bildar kör. I ögonvrån anar han fadern som kommer spatserande med snabba steg från gårdskontoret. ”Ludvig! Kom hit. Jamen se då till att raska på och dra inte benen efter dig.”

Andreas slår käppen i marken som för att markera allvaret.

Förgäves försöker Ludvig hålla kvar melodislingan i huvudet, men känner hur tonerna försvinner, hur de sakta sugs upp av åkerns lera, ned i det ångande, gödselstinkande hålet. Kristallen spricker, guldet rinner av väggarna, sidentygets frasande tystnar.

Han känner faderns klapp på ryggen, den är hård, men vänlig. Men nu är tonerna där igen och överröstar hästhovarnas klapper på gårdsplanen. Drängen håller in, för handen till mösskärmen som hälsning, vänder sig om och fyrar iväg en spottloska. ”Bra! Då följer du med ut på åkern och håller ett öga på slåttern”, säger fadern uppfordrande.

Drängarna och pigorna har redan gett sig iväg tillsammans med daglönarna. Även om det fortfarande är sommar kan man känna drag av höst, ljuset som håller på att mattas, frukten som mognar på träden. Transparent 17

Blanche är snart ätmogen, i grönsakslandet prunkar både vitkål och grönkål, bärbuskarna är snart övermogna. Solen kastar allt längre skuggor. De första stormarna har piskat upp vågskum i bukten.

Fadern föser upp Ludvig på kuskbocken bredvid dräng­en som flinar: ”Ja, ja det ska nog gå bra, herrn.”

Den kraftiga ardennern slår hårt med svansen mot flugorna, ruskar på huvudet, biter otåligt på betslet, vill komma iväg.

Ludvig makar sig tillrätta, hälsar och försöker hålla emot knipet i magen. Drängen klatschar till honom på låret: ”Så där ja, då bär det av, håll i sig!”

Illamåendet böljar fram och åter, blandar sig med sensommarens lukter. Åkrarna känns hotfulla, han förstår inte vad de vill, vad de kräver av honom. Melodin inne i huvudet håller på att kvävas. Han måste försöka behålla den, han för fingrarna över låren, slår på de osynliga tangenterna. Drängen blänger åt hans håll, skakar på huvudet.

Herrskapsfolk.

I salen står taffeln, den är hans tillflykt. Den väntar på honom där varje dag, trygg och bastant, med de svarvade benen under den tyngande buken och den sirligt utskurna nothållaren omgiven av två rejäla mässingsljusstakar.

Tangenterna är gulaktiga, spröda och fingertopparna kan ibland fastna lite för länge i ytans finsprickor. Han känner dem nästan en och en, som en samling vänner. Han kan blunda och ändå veta mot vilka hans hand vilar.

I smyg har han skrivit till Konservatoriet i Köpenhamn.

Adressen har han fått av sin pianolärare, herr Knutsson, tillika kantor i Östra Karups kyrka, som drygar ut sin magra lön med att undervisa småherrar och ungflickor på de stora gårdarna i pianospel. En liten senig karl med yvig 18

mustasch. Han är vänlig, ödmjuk och ler samtidigt som han nickar ivrigt för att ytterligare bekräfta att han är nöjd med sin elev: ”Bra, fint, glöm inte handställningen, lento, lento.”

Ludvig är speciell. De andra eleverna verkar pliktskyl­ digast ta sig igenom skalorna och de enkla styckena. Ludvig smeker tangenterna, blundar, njuter av de vackra klang­ erna, vilar lite längre i ett ackord för att riktigt kunna ta in det. Herr Knutsson glömmer nästan bort åldersskillnaden, Ludvig är som en frände i musikens värld. Ibland spelar herr Knutsson lite av kommande högmässas preludium, både för att testa taffelns möjligheter och för att få lite upp­ skattning: ”Visst är det vackert, hör här, nu kommer en långsam passage, och nu, nu jubel, o du salighet, crescendo! Gloria!”

Något svar har ännu inte kommit från Köpenhamn.

Men enbart att skriva brevet hade varit som att förena sig med framtiden, möjligheterna. Han hade inte vågat visa brevet för någon, hade en dag snabbt rusat ifatt brevbäraren och bett honom ta hand om det och betalat portot. Måtte ingen ha sett honom.

Middagsrasten närmar sig. Räfsandet går långsammare, karlarna vilar på lieskaften, torkar svetten ur pannan, kvinnorna pustar och viftar bort flugorna. Tröttheten känns i kroppen. Borta vid åkerranden dyker tre kvinnogestalter upp med korgar och kaffepannor. Ludvig känner sig vilsen och osäker. Vart ska han ta vägen, ska han gå hem och äta middag eller stanna kvar? Folket börjar sätta sig i klungor.

Någon breder ut en kofta att sitta på. Det är hårt på den stubbiga åkern. ”Herrn. Hallå herrn, kom och sitt här hos oss.”

Ludvig tittar sig undrande om, ser en unga kvinna vinka med handen. Hon har tagit av sig hucklet, håret står burrigt runt henne, svetten har smetat fast några lockar i 19

pannan. Forskande iakttar hon den unge herrskapssonen.

Tvekande går han bort mot henne, avvaktande. Ska de göra narr av honom? Men den unga kvinnan verkar upp­ riktig. Han slår sig ned på bara marken, ler förläget. ”Herrn spelar så vackert. Jag har hört när jag gått förbi huset. Ja, fönstret stod öppet”, förtydligar hon rodnande.

Bakom henne fnittrar de andra flickorna.

Ludvig känner glädjen stiga inombords. Något växer, han rätar på ryggen, ler tillbaka. ”Tack, tack.” Mer får han inte fram, men utan att han märkt det sitter han bredvid flickan där på åkern, känner solen värma ryggen. Kaffekopparna delas ut, smörgåsar kommer fram, någon häller upp rykande kaffe. Det smakar gott. Drängen sitter med en annan grupp, han tittar mot Ludvigs håll, ler och säger något till de andra. Det är ohörbart. ”Hmmm, vad heter du?” Något annat kommer han inte på att säga. Känns banalt, han skulle vilja berätta för henne hur glad han blev, om hur musiken uppfyller hela hans kropp, hur tonerna liksom letar sig in genom porerna. Tanken på att hon har stannat upp mitt i sina sysslor för att lyssna på hans pianotoner gör honom varm. ”Emma”, svarar hon. Namnet blir hängande i luften tills hon rodnande frågar efter vad han heter. ”Ludvig.”

Han funderar på om han ska våga säga mer. Men den mening han formulerat i sitt inre blir aldrig sagd. En skugga faller plötsligt över den lilla gruppen. ”Raska på, upp och hoppa, nu fortsätter vi.”

Drängen står bredbent framför dem, uppfylld av sin myndighetsroll som arbetsledare. Han tar i lite extra, i ögonvrån skymtar han godsägaren, som kommer spatserande med inspektoren i hälarna.

Ludvig får också syn på sin far, rusar upp. Han borde 20

inte sitta där bland pigorna. Det passar sig inte. Han går bort till fadern. ”Jaha hur går det här? Ni får nog se till att skynda på, det verkar bli regn.”

Ludvig tittar bort mot arbetsfolket, ser hur Emma reser sig, knyter hucklet runt huvudet, rättar till förklädesbanden samtidigt som hon tittar bort mot Ludvigs håll. Han ser att hon ler och han ler tillbaka.

Efter kvällsvarden sätter sig Ludvig vid taffeln, han har öppnat fönstret och till synes förstrött tittat ut, men han ser inte till Emma. Kanske är hon fullt upptagen med sina sysslor? Det är väl snart dags för kvällsmjölkningen. Han hör kornas uppfordrande råmande borta i fjärran, ledarkons pinglande som markerar rytmen i den melodi som sakta tar form vid tangenterna. Lyssnar hon?

Då öppnas dörren försiktigt, där står Kristina med Alma på armen. ”Så vackert du spelar Ludvig.”

Alma sträcker sina knubbiga armar mot brodern, som tar emot henne, placerar henne i sitt knä och spelar en klämmig melodi. Alma skrattar.

21

4

L

udvig har läst dessa rader så många gånger att han kan dem nästan utantill. Han har vridit och vänt på broschyren, rädd att missa viktiga uppgifter. Alltsedan han hade skickat iväg brevet hade han stått och väntat på brevbäraren för att snabbt kunna gömma undan prospektet från Konservatoriet. Så en dag hade det funnits där: Conservatoriets Formaaler: at yde en saavidt mulig om­ fattande och grundig Uddannelse i Musik. Adgaangen till Conservatoriet staaer aabend ikke blot for dem, som ville gøre denne Kunst til deres livsopgave, men tillige for Andre, der søge en planmæssig och sammenhængende Underviisning.

Minsta åldern är 14 år och vid inträdesprovet ska de sökande: Vise sig i Besiddelse af almindelige musikaliske For­ kundskabe og kunne foredrage et ikke vanskiligt Musikstykke nogenlunde færdigt.

I fantasin har han vandrat på gatorna i Köpenhamn, beundrat de storslagna byggnadsverken, hört hästdroskorna slamra mot kullerstenarna, känt solen strila ned genom lövverket i Rosenborgs have, upplevt världen, porten till kontinenten bortanför grusvägar och hemman, landsbygdens instängdhet. Ibland har han nästan trott sig ha varit där; en elegant, ung man, en lovande pianist, redo att erövra världen.

Livet tar dock en annan vändning. Fadern får inte Hemmeslöv att bära sig, tvingas nesligen lämna det fina herrgårdslivet efter knappa två år. Familjen flyttar in till Laholm. Lantbruksutbildningen verkar inte så angelägen längre, faderns nya affärsverksamhet kräver något annat. ”Ja, du Ludvig…” säger fadern och iakttar sonen på an22

dra sidan matbordet. Ludvig stelnar till. Fadern dröjer på orden. Middagen är uppäten, flickorna håller på att duka av, Alma försöker så gott hon kan hjälpa till. Ett och annat bestick far i golvet. Men hon vägrar ge upp trots systrarnas förmaningar. Ilskna tjut hörs från köket. ”Nu är det väl dags att du flyttar hemifrån och skaffar dig en utbildning. Här i Laholm kan du ju inte gå och dra.

Du måste bidra till försörjningen, du är ju vuxen!” ”Jo, jag har ju tänkt att jag skulle söka till Musikkonservatoriet i Köpenhamn”, säger Ludvig. ”Jag har redan skaffat prospekt.”

Ludvig är på väg att resa sig upp och hämta det. ”Sätt dig! Glöm det! Musiken har ingen framtid, det är alldeles för osäkert. Nej, slå det ur hågen”, ryter Andreas och som för att ytterligare understryka sina ord drämmer han handflatan i bordet. Ett glas ramlar omkull, innehållet rinner ut på duken. ”Du måste se till att satsa på något som kan ge en utkomst, en trygghet. Jag har funderat och kommit på en bra lösning. Jag har en bekant som är handlare i Halmstad, hos honom kan du nog gå i lära, så småningom kanske bli din egen. Affärslivet kan minsann vara spännande. Och så får du komma hemifrån och vidga dina vyer lite.” ”Nej, så sannerligen att jag blir bodknodd! Vad är det för ett liv? Jag vill så innerligt gärna ägna mig åt musiken, jag har talang det vet jag. Kantorn…” ”Ja, ja det har du säkert, men vad ska du leva på? Jag har inte råd att hålla dig under armarna, du måste bli vuxen, stå på egna ben. Så du kan bilda familj och försörja den, skapa ett tryggt hem.”

Stolen faller omkull, Ludvig rusar ut. Han springer över torget, genom gränderna, nedför backen, ned mot Lagan med faderns ord ringande i öronen. Andfådd stannar han vid åbrinken, stöder händerna mot knäna, försöker dra ett 23

djupt andetag. Han har lock för öronen och förnimmer bara sitt eget hjärtas bultande. Tillvaron snurrar, det mörka vattnet lockar, virvlar grönsvart ut mot havet, suger tag, men något hejdar honom. Han blir rädd. Nej så sannerligen att han ska ända sitt unga liv. På något sätt ska han klara av det. Han reser på sig, ljuden återkommer. Då ser han en gestalt med hastiga steg komma nedför backen med en liten människa vid handen. Det är Alma. Hans egen lilla ängel.

Kristina tittar bekymrat på sin äldste son:”Käre Ludvig, du ska se att det ordnar sig för dig. Tack gode Gud att du inte gjorde något dumt därnere vid vattnet.”

Motvilligt fogar sig Ludvig i sitt öde. Vid husförhöret hade pastorn tagit honom avsides och förkunnat att Herren ser allvarligt på den som försöker ta sitt livsöde i egna händer, att självspillan är en syndagärning. Guds straff är att man får vila i ovigd jord.

Ludvig tar tåget till Halmstad, inrättar sig i inackorderingsrummet ovanför handelsboden där han ska hjälpa till och samtidigt gå i lära. Han försöker begripa sig på debet och kredit, kvitton och bokföringskolumner. Han doppar pennan i bläcket, anstränger sig för att få siffrorna så vackra som möjligt. Men liknar inte nian en f-klav? Och där trumpetar en sjua medan åttan vilar i ett tryggt largo. Sedan trippar några ettor snabbt in i ett hastigt allegro. Tills den tunga helnoten nollan lägger sordin på satsen.

Melodierna vill inte lämna honom, han längtar så innerligt efter ett instrument, det är som han förtorkar inombords, inte hittar sig själv. Att söka medlemskap i den spirande nykterhetsrörelsen inom Hoppets Här har blivit hans räddning. Nykterhetslöftet var lätt att avge; han har så ont om pengar att de ändå inte räcker till brännvin. Han är inte heller så glad åt de starka dropparna, de påminner 24

honom om faderns bränneri i Våxtorp och nu i Laholm.

Lukten gör honom illamående. Ludvig spelar på möten och har fått egen nyckel till lokalen för att kunna repetera inför framträdandena. Så fort han har en ledig stund söker han sig till logen.

Det knäpper i brädgolvet när han går fram till podiet, bänkarna gapar tomma och fanan slokar tyst och dammig i ett hörn. Han behåller överrocken och halsduken på, kaminen gapar sotig och tom, en unken kyla tränger in. Han fäller upp locket, slår några prövande ackord. Pia­ not svarar. Han ökar tempot, styrkan, värmer upp med några skalor. Ljudet fyller lokalen, Ludvig försvinner in i sin värld, omsvept av musiken. Pliktskyldigast spelar han igenom mötets sånger, taktfasta, logiska, lättsjungna, de nästan rinner iväg över tangenterna av sig själva. Så tar han fram notpapperet, blyertspennan och gör sig redo. Spelar, antecknar, spelar igen, antecknar, lyssnar, spelar igen, nytt ackord, antecknar. Sakta letar sig melodin upp mot taket.

Ludvig lättar på halsduken. Improviserar och njuter av klangerna även om en sprucken ton skorrar igenom då och då. Dammet dansar i solstrimman som letar sig in genom fönstret. Våren gör sig påmind.

Han stänger locket om klaviaturen, smeker det med handen som ett farväl och låser efter sig. Om han ändå skulle våga. I byrålådan pockar prospektet från Konservatoriet. Det går båtar från Halmstad till Köpenhamn. De väntar nere vid kajen på honom. Kanske kunde han be om ett lån, fråga fadern om han kunde bisträcka honom.

Han knäpper rocken om sig i marsvindarna som virv­ lande far genom gatorna, vintergäcken lyser gul i häckarna, snödropparna har nästan blommat ut, trastarna jagar varandra med hesa skrin. Gestalten som kommer emot honom i motljuset är svår att urskilja. ”Men se goddag! Det var längesedan. Hur står det till?”

25

undrar en ljus kvinnoröst. Ludvig kisar, håller handen över ögonen och där står en ung kvinna. Hennes ögon under hattbrättet tittar undrande på honom. Där finns något välbekant. ”Emma, det var jag som arbetade på Hemmeslöv.”

Han blir varm. Ludvig bugar, tar i hand och blir stående.

Han har svårt att få luft. Så många gånger som han funderat över vad det blev av henne. Hon hade försvunnit från Hemmeslöv kort tid innan Ludvigs familj flyttade till Laholm.

En dag hade hon resolut ställt ned korgen med bykad tvätt på väg ned mot sköljningen i ån, låtsats sträcka på ryggen medan hon väntat in Ludvig som satt på en bänk utanför huset i den avtagande höstsolen och läste. Han hade dröjande rest sig, tittat sig omkring och gått fram till Emma. ”Jag ville bara säga adjö och önska herrn lycka till med musiken”, hade hon sagt samtidigt som hon sträckt fram sin såriga och nariga hand. Ludvig hade tagit den, hållit den länge i sin, oförmögen att säga det som han så gärna hade velat. ”Tack, tack. Det var snällt”, hade han hackat fram medan handen smekte hennes. ”Jag har skrivit ett nytt stycke. Det heter Emmas vals. Kanske kan du lyssna på det en dag.” ”Tack”, hade hon svarat och skyndat iväg, men vänt sig om och tittat efter Ludvig, svept med handen under ögat.

Nu står hon framför honom i vårsolen på gatan i Halmstad. Hon är gift, berättar hon. Familjen hade flyttat till en gård i Hasslöv, där hade hon på en dans träffat en mejerist och flyttat till Vallberga. Nu är hon i Halmstad för att bland annat gå till fotografen och för att köpa klänningstyg. Sedan är det några andra småärenden. Ludvig har svårt att ta in Emmas redogörelse. ”Hur går det med musiken, spelar han fortfarande?” undrar Emma och tittar intensivt på honom.

Ludvig harklar sig, letar ord, frågan bränner. Men det 26

är som om den redan har fört honom bort över Sundet, iväg till Konservatoriet på Bredgade. Ja, varför går han här i Halmstad och förspiller sin tid? Visst spelar han. Jodå det gör han. Visst ska han söka till Konservatoriet, det ska han.

Ludvig ler mot Emma och trycker hennes hand till avsked, önskar henne lycka till. En önskan som lika mycket gäller honom själv.

I juni är det antagningsprov till Konservatoriet. Ludvig har fått kallelse att infinna sig i midsommarveckan i Köpenhamn med ett pianostycke. Han ska spela upp. Om och om igen har han läst brevet, för att förvissa sig om att han inte har missförstått något. Vad ska han välja? Han bläddrar bland sina egna noter, bland dem som han sparat från herr Knutssons lektioner på Hemmeslöv. De börjar bli gula i kanterna, slitna, han har spelat dem om och om igen, klottrat anvisningar i kanten. De är som trogna vänner.

Hos Fundell & Sköld hade han tjuvläst nya noter, nynnat melodierna tyst inne i huvudet och till slut köpt ett stycke som han ivrigt tagit sig an en vacker majkväll i logens lokal.

Dörren hade stått öppen ut mot gatan och några förbipasserande hade stannat till, lyssnat.

I byråns översta låda ligger enkel biljett till ångaren Halland från Halmstad via Torekov, Helsingborg, Helsingör, Landskrona, Malmö till Köpenhamn. Ludvig tänker bli kvar i Köpenhamn. Det får gå som det går. Blir han inte antagen – ja då får han hitta på något annat. I Svenska Familje-Jour­ nalen har han sett bilder från det nyöppnade Hôtel d´Angleterre, skymtat ett piano i hörnet av matsalen. Kommer han inte in på Konservatoriet ska han söka arbete som pia­nist.

Hur som helst behöver han ett arbete, de pengar han har sparat och den summa hans far till slut lånat honom kommer inte att räcka länge till mat och husrum.

Det hade inte varit lätt att övertyga fadern, modern 27

hade stått tyst vid sidan om, men då och då inflikat: ”Men ska han ändå inte få pröva på.”

Fadern hade gett henne ett mörkt ögonkast. Alma hade också varit i rummet, suttit i ett hörn och bläddrat i en bilderbok. Men det fanns något hos henne som skvallrade om att hon tjuvlyssnade. Plötsligt hade hon bara sagt rakt ut i luften: ”Varför får Ludvig inte spela piano? Jag tycker om när han spelar.”

Och så hade hon vänt sida i boken. Kanske var det lilla­ systern som till slut hade blidkat fadern?

Skjortan klibbar på ryggen, det måste vara årets varmaste dag. Nere vid kajen står folk i klungor, kvinnorna baddar diskret svetten från pannan med små spetsnäsdukar, rättar till håret under stråhattar, barnen stojar och männen försöker bringa ordning på bagaget med hjälp av bärare och andra villiga som vill tjäna en slant. Röken stiger ur ångbåtens skorsten, akterflaggan vajar lojt i hettan medan måsarna slåss om de skulor som hivas överbord.

Nu är det bråttom, snart ska Halland lägga ut. Ludvig känner hjärtat slå snabbare, i takt med ångans puffande, skvalpet mellan bord och kaj. Iväg, iväg, iväg… Han står vid relingen och ser Halmstad sakta försvinna i fjärran. Snart ska han kliva ned för landgången på den danska sidan och välkomnas av ett nytt liv.

Med adressen nedskriven på en liten papperslapp står Ludvig på kajen vid Kvæsthusbron i Köpenhamn, blek efter sjösjukan som kom över honom där Halland möter Skåne. Han hejdar en droska, frågar om priset, förstår inte vad mannen säger, ber honom skriva ned siffrorna och när han ser summan inser han att enda sättet att ta sig till pensionatet är att gå. Ensam och vilsen funderar han över vad 28

han skulle i Köpenhamn att göra. Att det var så stort hade han aldrig kunnat föreställa sig, kakofonin av ljud bultar i öronen, hamrar på tinningarna. Han har svårt att fixera blicken, tillvaron snurrar i ett virrvarr.

Han vet knappt hur länge han gått, armarna värker, skorna skaver och under hattbrättet har svetten torkat och pressat håret i hårda testar. Inne på ett café hade han försökt släcka den värsta törsten och förskräckt lyssnat på de övriga gästernas högljudda samtal, oförmögen att tolka vad de pratade om. Men nu står han äntligen utanför rätt port på rätt gata. Väl inne på sitt rum häller han upp vatten i tvättfatet och sköljer av sig svett och smuts, byter skjorta och kammar till håret, granskar sig i det matta spegelglaset.

Nu är han redo. Om två dagar ska han spela upp.

Professorn ler, drar handen genom det bångstyriga håret, viskar något till de två lärare som sitter bredvid honom. De nickar, tittar bort mot Ludvig där han sitter redo vid flygeln. Om han bara kunde få luft. Han försöker dra ett djupt andetag, få kontakt med sig själv, men hjärtat bankar inne i bröstet, det susar i öronen och som i trance hör han professorn säga: ”Ja så ma I endelig begynde.”

Hur ska han få händerna att lyda? Han masserar dem, flätar fingrarna som till bön, stirrar på tangenterna som hånler tillbaka. Så slår han an det första ackordet och nu, ja nu kommer musiken igång, den välkända melodin, den tar emot honom som en vän och håller om honom. Väggarna i Konservatoriets stora sal försvinner, fönstren öppnar sig och nu strömmar tonerna. De är så vackra i den välstämda flygeln, frågan är om Ludvig någonsin har spelat på ett så harmoniskt instrument. Och där klingar slutnoten, han vill vända på bladen och börja om från början, spela och spela. ”Takk for det.”

29

Professorns stämma klipper av. Ludvig tittar bort mot den lilla församlingen för att tolka deras ansiktsuttryck.

Går det att skönja en antydan till leende, uppskattning?

Men nu står nästa sökande i tur, en ung flicka vars mor håller sig i bakgrunden. Hon ler mot Ludvig och vill inta flygeln. Motvilligt samlar han ihop sina noter och reser sig från pallen, bugar mot intagningskommittén och försöker så värdigt som möjligt lämna rummet. Utanför dörren sjunker han darrande ned på en stol, det är som om benen inte bär honom längre. Han blir sittande, hör pianotonerna genom dörren, de flyter på så elegant, inte verkar den unga damen missa en enda ton, en enda paus. Ludvig måste erkänna inför sig själv att hon har begåvning. Han känner sig helt tom, har ingen lust att fira spelningen med en öl på närmaste café. Helst vill han bara hem till sitt rum. I sju långa dagar måste han vänta innan beskedet kommer. Då anslås namnen på de antagna.

Ludvig försöker få tiden att gå. Han blir alltmer hemtam i metropolen, flanerar i parker, på boulevarder och hänförs över storslagenheten. Han njuter av allt det nya.

Det är här han hör hemma! Köpenhamnarna firar sommar, snart är det Sankt Hans då de far ut på landet med sina flaskor och picknickkorgar, befolkar parkerna, tänder bål och sjunger sina sånger. Det vilar glädje och förtröstan över Ludvigs tillvaro.

Utanför Konservatoriets entré på Bredgade har en klunga människor samlats. Några är ännu barn, andra unga vuxna. Det blir påtagligt hur många de är som konkurrerar om de få utbildningsplatserna. Solen har gått i moln och ett lätt duggregn får några att skynda sig uppför trappan och söka skydd intill väggen. Så öppnas porten inifrån och en man tittar ut mot församlingen och säger var så god och stig in. Vaktmästaren känner så väl igen stämningen, han 30

har mött dessa förväntansfulla ansikten så många gånger inför varje termin. Det är som om ingen vill visa sig för ivrig, drar sig in i det längsta för att konfronteras med beskedet – ja eller nej.

Det handskrivna arket på anslagstavlan är svårt att tyda, handstilens stora slängar gör Ludvig yr. Han får svårt att fokusera blicken. Nej. Missade han någonting? Metodiskt läser han återigen uppifrån och ned. Nej. Samma sak tredje gången. Nu börjar det bli pinsamt, andra tränger på för att komma fram. Någon lämnar med ett glatt ja sin plats till nästa, någon biter ihop käkarna, tittar ned och går tyst därifrån. Ludvig avvaktar tills bara några få står kvar. Han kan ha läst fel, danskarna kanske skriver hans namn annorlunda.

Regnet har dragit bort, solen skiner utanför porten.

Trafiken har tätnat. Hästskjutsar, vagnar, dragkärror trängs om utrymmet. Men ljudet har försvunnit. Det är som om han betraktar ett skådespel på teatern. Utan att delta själv.

En främling i den mörka salongen. Vad gör jag nu? Ludvig upprepar frågan om och om igen. Ensamheten sluter sig runt honom. Han har knappt pengar för en termins uppehälle. Det var ju så det var tänkt. Att han skulle studera musik var så självklart. Och försöka hitta ett arbete som kunde bidra till försörjningen. Avflyttad till utrikes ort hade prästen redan skrivit i husförhörslängden. ”Nå, hvordan gik det? Er I antaget?”

Frågan avbryter hans tankar. Bredvid honom står en man, något äldre än Ludvig, med mittbenat rödlätt hår och en liten mustasch som skuggar överläppen och ett välansat skägg. Han presenterar sig som Axel Sørensen, lärare i fiolspel på skolan. Han håller hatten artigt i handen och tittar intresserat på Ludvig.

Ludvig samlar ihop sig och redogör för sitt dilemma. Jo, han hade ju räknat med att komma in, nu vet han inte hur 31

han ska förklara detta för sin far, som redan är skeptisk till sonens musikintresse. Han hör hur han pratar på, vänder och vrider på argumenten, problemen. Axel iakttar honom under tystnad. Och plötsligt befinner han sig bredvid Axel på väg till ett café inbjuden på en öl. När han lämnar caféet har han fått både en vän och en lösning. Han har bara känt Axel i några timmar, men känner sig förunderligt bekant med honom, känner sig hel, sedd. Äntligen har han träffat en person som förstår honom. Han har fått en själsfrände.

Visslande promenerar Ludvig till sitt inackorderingsrum.

Med hjälp av Axel får Ludvig kontakt med en pianist, Grethe Søndergaard, en kvinna i femtioårsåldern, med yvigt grått hår, nödtorftigt samlat i en flätad knut. Hennes örhängen hänger tunga i örsnibbarna, dinglar fram och tillbaka när hon böjer sig över klaviaturen, markerar rytmen. Hon lovar att ta sig an Ludvig som elev. De gör upp ett schema och kommer överens om betalningen. Ludvig räknar och hoppas att han ska lyckas skrapa ihop tillräckligt med medel. I breven hem har han svårt att förklara varför han inte går på Konservatoriet, han hade varit så övermodig när han gav sig iväg, skrutit om framtiden och sin begåvning. Nu blir tillvaron annorlunda.

Utanför våningen på Stockholmsgade börjar träden skifta i gult, redan virvlar torra löv på trottoaren. Fröken Søndergaard lever ensam, Ludvig har bara mött en tvättmadam och en ängslig liten flicka som då och då kommer med matvaror. Hemmet andas trevnad, i rummet finns en bokhylla som Ludvig nyfiket sneglar mot. Grethe Søndergaard tycks tillhöra en helt annan typ av kvinnor än dem han mött i Laholm och Halmstad. Hon går på teater, pratar ivrigt om nya författare som Brandes, Ibsen, Strindberg, Bjørnson. Förutom att ge pianolektioner hemma, spelar hon på balettens repetitioner på Det Kongelige och får fri­ 32

biljetter till föreställningarna som hon delar med sig.

Grethe och Axel blir Ludvigs lilla familj i Köpenhamn.

Ibland tittar Axel upp i våningen på Stockholmsgade och de småpratar, skvallrar om vad som händer bakom scenerna, vilka böcker de läser, om vilka konserter som planeras.

Ludvig njuter och känner hur han varje dag erövrar en ny del av det liv han så gärna vill leva, långt bort från det stilla­ stående, kvalmiga, gödseldoftande lantbruket med sina ändlösa åkrar, skramlande mjölkspänner och råmande kor.

Han känner sig bekräftad och inte sedd över axeln med ett kvävt fniss och menande blickar. I breven hem försöker han beskriva Köpenhamns storslagenhet och de intellektuella diskussioner som genomsyrar hans umgänge.

Under de första lektionerna hos Grethe hade Ludvig känt sig osäker. Han hade ju missat Konservatoriet, kanske hade han helt enkelt inte den talang som han trodde sig ha.

De egna styckena som han hade spelat för sin lärarinna hade känts futtiga och banala – tonlösa. Men Grethe är en varm, inkännande person som lyckas gjuta mod i den nervöse yng­­­­lingen som snart landar mjukt i valser och sonater. Hon introducerar honom till kompositörer som Niels Gade och Hans Christian Lumbye. Ibland spelar de fyrhändigt och brister ut i skratt då de inte orkar hålla tempot längre. De har roligt tillsammans och Ludvig känner hur han utvecklas.

Längtan efter det fina livet och salongsspelandet hade dock gått om intet när han väl stod i den eleganta lobbyn på Hôtel d´Angleterre. Modet hade svikit honom. Den strame vaktmästaren i entrén hade misstänksamt granskat honom från topp till tå, pressat samman munnen i en nedlåtande min. Ludvig hade inte ens vågat svara på frågan om vem som söktes, utan sakta retirerat ut genom dörren.

Men han har inte gett upp. Efter att flera kvällar ha traskat runt på gatorna, ut och in på olika restauranger i jakt efter arbete får Ludvig till slut napp på en restaurang nära 33

Hovedbangården. Han spelar för en blygsam lön plus sparsam dricks från de gäster vars önskningar om melodier han lyckas tillfredsställa. Ibland kan han äta en bit mat ute i köket om kocken är välvillig och därmed spara på matpengarna.

Höst övergår så småningom i vinter. Hur Ludvig än vrider och vänder på sina besparingar och den magra lön han skrapar ihop så går tillvaron i otakt. Besparingarna sinar, han häftar i skuld till Grethe som han inte har kunnat betala den senaste månaden. Faders lån är sedan länge förbrukat. Kvällarna på restaurangen ger inte den förstärkning i kassan som han så väl behöver. Ludvig ler, bugar chevalereskt mot damerna, försöker på alla sätt få gästerna på spenderhumör. Spelar romantiska stycken som borde få herrarna att med ett leende mot sin dam elegant ta upp plånboken och sticka till Ludvig en sedel med önskan om ett speciellt stycke. Men det är som förgjort.

Det börjar också skava i vänskapen med Axel. Ludvig har svårt att bjuda tillbaka, har inte råd att sitta på lokal och dricka öl, diskutera och visa att han hänger med i den nya tidsandan. Han försöker på alla sätt hålla sig kvar, flyta med i den ström av nya idéer som liksom sköljer genom Köpenhamns gator; konsten, litteraturen, dramatiken, musiken. Han känner sig alltmer trängd in i ett hörn och tvingas ta ett oåterkalleligt farväl av Köpenhamn och de drömmar som han så länge haft om framgång som musiker och kompositör. ”Nej, det går inte längre”, anförtror han en kväll Axel. ”Jag måste ta mig tillbaka till Sverige, det finns inte plats för mig här. Jag har helt enkelt inte pengar.”

Villrådig försöker Axel övertala vännen att bli kvar, kommer med det ena förslaget efter det andra men måste inse att Ludvig är på väg att lämna Köpenhamn. ”Jag får försöka hitta andra vägar i livet, musiken kan34

ske inte är allenarådande. Far vill inte hjälpa mig med pengar och jag klarar inte att försörja mig. Så är det. Det är tungt men jag ska klara det på ett eller annat sätt.”

Ludvig försöker dölja den sorg som väller upp inom honom. Han klipper av något som skulle kunnat ha blivit något fint och bra i livet. Han har känt sig så harmonisk tillsammans med Axel, med danskarna, med livet och musiken, hel och sedd. Han vågar inte tänka på vad han lämnar, försöker se de möjligheter som finns där borta i Sverige. ”Kanske du kunde komma till Sverige, vi kan slå oss ihop, söka oss till Stockholm”, hade han föreslagit Axel.

Men denne hade bara skakat på huvudet.

Med sorg i hjärtat lämnar Ludvig Köpenhamn. Sina sista slantar har han lämnat till Grethe med en försäkran om att skicka henne resterande summa. Han har precis kvar till båtresan hem. Svårast har varit att ta avsked från Axel, musiken finns överallt, men inte Axel. Han tvekar precis när han ska gå över landgången, impulsen att vända om är nästintill oövervinnerlig. Med tunga steg fortsätter han ombord och bort. Han har bett Axel att inte följa honom till båten. Köpenhamn försvinner, glider bort.

35

5

E

n kall februaridag är storebror Ludvig plötsligt hemma igen i Laholm. Står i farstun i fuktig överrock. Han känns främmande, luktar annorlunda, klappar Alma lite frånvarande på huvudet. Som om hon inte vore där.

Ute småregnar det, en rå vind far genom gränderna, snön ligger gråmoddig på gatan, ljuset håller på att för­ svinna och snart ska lyktorna tändas. En hästskjuts skramlar förbi, kusken klatschar till hästen på den breda länden, motvilligt låter den sig snabba på hovarna. Slinter till mot kullerstenarna, frustar till av förvåning och fortsätter.

Vid middagen i matsalen berättar Ludvig om Köpenhamn. Det är som en saga, allt är stort och märkvärdigt: husen, gatorna, kyrkorna, parkerna, hotellen, teatrarna, slottet. Dessutom pratar de så konstigt, danskarna. Ludvig låter plötsligt väldigt annorlunda när han låtsas beställa mat på restaurang. Alma skrattar och söker mors blick.

Men hon är allvarlig.

Efter måltiden försvinner mor och far med Ludvig.

Genom den stängda dörren till finrummet kan hon höra föräldrarna och Ludvig samtala. Ibland hör hon mor gråta, fars röst är hård och barsk. Det är svårt att urskilja orden. ”Kom så ska vi leka!” Hon tar lillebror Alfons i handen, han som nyss tagit sina första stapplande steg. Alma drar iväg med honom för att få leken med den lille att skingra tankarna, få bort det otäcka. Elfrida är kvar i köket och hjälper till tillsammans med storasyster Sofia. Hushållet håller andan.

Alfons skrattar när hon rullar bollen till honom och han försöker få tag i den med sina knubbiga små fingrar. Hon skojar med honom, kramar om honom och pussar den lilla 36

näsan. Han drar henne i håret. Hon får vara storasyster och betydelsefull.

I salen står ett fotografi på ett litet, litet barn – Anton – som föddes två år före Alma, men som dog bara ett halvt år gammal. Har hon kommit till världen som tröst? Var är den lille Anton nu? Bland Guds änglar?

Plötsligt kommer Ludvig utfarande, blek och sammanbiten, rycker åt sig rocken, rusar ut och slänger igen ytterdörren och försvinner ut mot torget. Alma blir rädd. Hon känner sig lite blyg för Ludvig, men kommer också ihåg hur hon tyckte om att smyga in i finrummet och sätta sig i en vrå och lyssna på pianotonerna, titta på hans rygg som vaggade i takt med musiken, se hur han vände notbladen, stannade mitt i en melodi, hummade och tog om stycket igen. Han är nästan som en farbror, en vuxen männ­ iska precis som mor och far och pigorna som hjälper till i hushållet. Nu står taffeln där tyst och stum, skrämmande och hotfull med locket nedfällt. Ingen spelar på den. Alma hade försökt, hade satt sig på den höga pallen, satt fingrarna mot tangenterna som hon sett Ludvig göra, men hade inte förstått hur han kunde få fram så fina melodier. Mor hade hyschande kommit in och bett henne sluta.

Mor och far försvinner in i sovrummet och stänger dörren, mor tårögd och röd, far med käkarna hårt sammanpressade. Nu hör hon det hemska igen. Hon tar Alfons i handen och går ut i köket med honom. Där är det varmt, som vanligt, pigorna donar med disken, Sofia och Elfrida hjälper till att torka. Men ändå är det inte som vanligt, pigorna skojar och sjunger inte som de brukar, de småviskar över kastruller och porslin, stämningen är dämpad. ”Måtte han inte göra något förhastat”, hör hon en av pigorna viska. Vad som hade hänt innan han flyttade till Halmstad har Alma inte förstått. Han hade inte varit sig själv, vägrat spela, trots att Alma hade bönat och bett.

37

Alma längtar efter att få börja skolan. Hon har bläddrat i Elfridas lilla katekes och i läseboken, tittat på bilderna i naturläran och försökt tyda vad som står på sidorna. Hon vill så gärna veta, vill klara sig själv, inte vara den där lilla flickan som blir tillsagd att inte bråka, inte ställa dumma frågor. Hon tycker om att vara på kontoret hos far. Ibland får hon hjälpa till. Tittar på hur pengarna räknas och sedlarna läggs i buntar, hur siffrorna skrivs in i liggaren, tunga böcker med fina linjer, vackra pärmar som luktar allvar. Hon fascineras av hur bläcket formar siffror och bokstäver, hur de liksom flyter fram över sidorna i vackra mönster. En dag vill hon också kunna hålla i pennan och skriva lika fint. Åka ut i världen, uppleva samma saker som Ludvig.

Men nu känner hon sig osäker. Vad är det som Ludvig har gjort? Världen utanför känns skrämmande, är den inte så skimrande som Ludvig hade skrivit om i sina brev hem?

Hon tar upp Alfons i knäet, kramar om honom medan hon lyssnar på det trygga skramlet av sysslor i köket. Salsklockan slår sina dova slag. Vad är det som väntar henne? Hon vill växa och bli stor för att själv kunna ta reda på det.

Varför Ludvig hade flyttat hemifrån igen förstod inte Alma. Inte heller vad det var han skulle göra. Han skulle till Halmstad igen i alla fall. Han pratade om någon affär. Ända sedan han kom hem från Köpenhamn hade han inte varit sig riktigt lik. Han hade inte skojat med henne som han brukade, frånvarande svarat på hennes frågor. När hon hade bett honom spela hade han bara sagt att han inte hade lust.

En dag kommer ett brev från Ludvig med posten som fadern tar med sig in på sitt kontor. Alma följer nyfiket efter, ser honom sprätta upp kuvertet. ”Vad skriver Ludvig? Snälla far läs!”

38

Andreas tittar på sin yngsta dotter, skakar på huvudet, harklar sig och läser sakta och eftertänksamt : Halmstad mars 1879 Älskade Fader Far vill väl inte vara snäll och lemna Mor båda brefven på söndag för då fyller Mor år det skulle vara på morgonen så snart Mor stigit upp samt lemna Gottfrid det ena brefvet på torsdags morgon för då fyller han år. Förlåt mitt slarf fars tillgifne son J. Ludvig Wennström Fadern tystnar, vänder och vrider på brevet, fortsätter läsa: Nu har jag tänkt öfver jag väljer handelsbanan.

Fadern suckar: ”Ja det är då för väl att han tagit sitt förnuft till fånga och lagt det där pianospelet på hyllan. Han är 21 år och det är sannerligen hög tid att han skaffar sig ett yrke. Måtte det äntligen gå bra för honom.”

Tydligen blir fadern inte glad. Han blir sittandes, stirrar ut genom fönstret. Även om Alma inte riktigt förstår brevets innehåll så blir hon ledsen, varför vet hon inte. Vad är det för bana Ludvig skriver om? ”Du får inte skvallra för mor om födelsedagsbrevet. Det ska ju bli en överraskning. Ja, du lilla vännen livet är inte så lätt alltid.”

Utanför fönstret smeker vårljuset innergårdens kuller­ stenar, kastanjens knoppar sväller. Marsvår men också marsvinter. Solen står ännu lågt över Hallandsåsen. Det vilar något illavarslande över faderns gestalt. Den skrämmer Alma.

39

6

K

ristina står i dörren till flickornas kammare, lutar sig mot karmen och torkar sig med handens ovansida på pannan. Värmen tränger in, det är en av sommarens varmaste dagar. Fönstren står öppna, tvärdraget slamrar igen dörrar, virvlar upp damm och släpper in ljudet från gatan.

I den dallrande hettan har skjutsen utanför gett hästen en spann vatten för att den ska orka dra vidare. Vattnet droppar från den mjuka mulen, svetten har klistrat sig i strimmor över länden. Katterna på gården har sökt sig in i skuggan. ”Alma lilla, har du packat ihop dina saker?”

Dottern sitter barfota på sängkanten, tårarna rinner, den hopsjunkna gestalten får modern att vekna. Suckande sätter hon sig, smeker henne tröstande över ryggen: ”Vi ska flytta, så är det och du måste hjälpa till. Vi har inte så många dagar på oss innan de nya ägarna ska flytta in.” ”Men jag vill inte, jag vill vara kvar här i Laholm. Jag vill inte bo ute på landet och gå i skolan därute i Våxtorp med en massa dumma bondungar och en sträng magister.”

Skolavslutningen hade varit så sorglig, tvärtemot den glädje Alma hade känt den dagen då hon äntligen hade fått börja i första klass. Hon älskar sin lärarinna, varje dag har hon med sådan iver gått iväg till skolan, redo att erövra nya kunskaper. Hennes övningshäften är fyllda med välskrivning, små berättelser, bibliska historier, räknetal, geometriska figurer, avritade blommor med ståndare, pistiller, stjälk, kronblad och blad, fiskar med alla sina fenor och ben. Efter psalmsången, prästens förmaningar och utdelningen av betygen hade Alma gått fram och nigit för sin 40

lärarinna för att ta farväl. Hon hade hållit Almas lilla hand i sin länge, tittat henne i ögonen och med värme i rösten önskat henne lycka till i livet och bett henne någon dag komma och hälsa på. Alma visste inte hur det hade gått till, men plötsligt hade hon fattat tag om livet på lärarinnan, lutat sig mot henne och gråten hade inte gått att hejda. Modern, som var med, hade ursäktat sin dotter, försökt förklara, men lärarinnan hade lett och sagt att nej, nej, det var ingen fara, trots att lite snor hade kletat av sig på hennes nystrukna blusbröst. ”Alma har varit en så duktig elev. Det har varit en sådan glädje att ha henne i klassen.”

Kristina hade tagit lärarinnan i hand, tackat och lämnat över en lite blomsterbukett som tack. Tysta hade mor och dotter vandrat hemåt. Alltsedan flytten blivit bestämd hade det rått uppbrottsstämning i huset. ”Kära lilla vän, du ska se att det blir bra där i Våxtorp”, tröstar modern. ”Far kan ju inte fortsätta med verksamheten här, den lönar sig inte längre, det vet du, vi har inte råd att bo kvar här. Far ska försöka satsa på jordbruket igen.

Ja, det ska nog gå bättre än på Hemmeslöv den här gången.

Tror han lärde sig ett och annat på sina misstag, tog i för mycket. Det här stället är inte så stort. Ja, det hörs nästan på namnet – Menlösa. Så finns där släktingar som bor i närheten som kan hjälpa till. Det blir nog bra ska du se.”

Det är som om modern pratar mer till sig själv än till dottern. Men Alma lyssnar, snyter sig, samlar ihop sig: ”Förlåt mor. Ja, det blir kanske bra.”

Mor och dotter blir sittandes tysta, var och en i sina tankar tills en av pigorna ropar på sin matmor, frågande står där i dörren med några köksattiraljer som hon inte vet hur de ska packas ned.

Alma drar en suck, lägger ned sina skolböcker i den stora korgkofferten tillsammans med sin docka, syskrin, 41

bilderböcker och kläder. Elfridas och Sofias koffertar står redan packade och klara.

Det är bara flickorna och lille Alfons som ska följa med till det nya stället. De äldsta bröderna Ludvig, Gottfrid och Adolf har andra planer för framtiden. Fadern hade försökt övertala dem, berättat om sina planer, vad han hade tänkt satsa på, frammålat bilden av det blomstrande jordbruket vid foten av Hallandsåsen. Men ingen av sönerna tycks vilja gå i faderns fotspår. Inte ens en liten fästmö hade de lyckats hitta bland alla bonddöttrar i trakten. En flicka som kanske kunde ha hållit någon av dem kvar. Prästens sirliga noteringar i församlingsböckerna är mer en formalitet. I realiteten hade sönerna sedan länge försvunnit från barndomshemmet. De står på egna ben. Nya tider stundar, den lilla världen i södra Halland känns trång och kringskuren, de har andra ambitioner. Alma avundas dem.

Ludvig hade sett så sorgsen ut en söndag när han hade varit hemma och hälsat på samtidigt som han packade ned sina få tillhörigheter som han hade kvar i föräldrahemmet. ”Ska du inte ha taffeln med dig?” hade Alma frågat lite spjuveraktigt, men i samma stund hon sagt det känt hur fel det lät. Ludvig hade gett henne en uppgiven blick: ”Vad ska jag med den till…? Ska jag sitta i handelsboden och spela för kunderna? Nej du lilla vän, den får allt följa med till Menlösa. Eller sälj den!”

Ludvig hade tystnat och länge tittat på Alma: ”En sak ska jag tala om för dig – gör aldrig något mot din vilja! Var sann mot dig själv.”

Riktigt vad Ludvig menade hade Alma svårt att förstå.

Skulle hon vägra flytta med familjen och gå kvar i skolan i Laholm? Det gick väl inte. Men Ludvigs ord la sig tillrätta i hennes medvetande. Var sann mot dig själv!

42

7

L

udvig pustar och sätter sig tillrätta i kupén, lägger det ena benet nonchalant över det andra, rättar till kragen som åkt på sned. Kappsäcken har han lagt på hatthyllan, men i knät har han sina noter i liten väska, rädd att tappa bort dem, de värdefullaste ägodelar han har, hans verk. ”Äntligen, nu börjar livet!”

Passageraren mitt emot honom ser frågande ut. ”Jag ska till Köpenhamn. Jag är musiker”, förklarar Ludvig.

Mannen betraktar honom: ”Jo visst i Köpenhamn finns nog större möjligheter än Halmstad. Det är ju lite närmare kontinenten”, säger han och tittar ut genom fönstret.

Tåget puffar tvekande ut från stationen, gnisslar sig igenom växlarna och får upp hastigheten. Skarvarnas dunkande slår allt tätare.

Orden hade bara kommit en dag när han höll på att slå ihop räkenskapsböckerna vid arbetsdagens slut: ”Jag ska be att få tacka för mig, det har varit en lärorik tid, men nu är jag redo att gå vidare”, hade han sagt och sträckt fram handen.

Handlaren hade inte kommit sig för att fråga utan skakat den och önskat lycka till. I själva verket hade han inte blivit överraskad, den unge mannen hade nog inte lyckats övertyga honom att han var så intresserad av affärer. Ofta hade han kommit på honom att drömmande titta ut genom fönstret istället för att ta itu med arbetsuppgifterna. Sådana kunde man ju inte ha anställda. Nu slapp han ifrån nesan att avskeda honom. Det skulle inte ha känts bra gentemot hans far i Laholm. Han hade ännu inte gett upp tanken på kompanjonskap, en väntjänst för att han tagit sig an sonen.

43

Handlaren hade betraktat Ludvig, fundersamt dragit sig i örsnibben: ”Skulle han behöva vitsord någon gång går det bra att höra av sig”, hade han sagt för att skyla över sin lättnad.

Riktigt hur han nu ska klara sin försörjning är Ludvig oklar över, men resan är en god början. Han hade känt sig näst intill euforisk, lättad över sitt beslut och genomsyrad av alla de möjligheter som skulle erbjudas honom i Köpenhamn. Men framförallt är han förväntansfull inför mötet med Axel. Men gradvis hade en oro smugit sig på honom – vad hade han ställt till med? Vad skulle han leva av? Men känslan av att få vara sig själv igen hade invaggat honom i en falsk trygghet. Den Ludvig han var nu känner han igen, den andre hade tett sig alltmer främmande när han betraktat sig själv i rakspegeln. Nu ska han snart sitta på Det Kongelige igen, umgås med likasinnade, se de senaste teaterpjäserna, läsa de senaste böckerna, lära känna nya författare, nya kompositörer, diskutera konst och återigen få vara en del av tidsandan i de intellektuella salongerna istället för att framleva ett erbarmligt torftigt liv som bodbiträde. Han ska bara ordna några saker först i Helsingborg, komma igång, få in lite mer pengar. Familjen är ovetandes om hans tilltag. Tids nog kommer de få veta.

Ludvig känner sig så lätt och fri Han lyckas få tag i ett påvert rum på Hästmöllegränd i Helsingborg. Det är spartanskt, billigt, men ligger centr­ alt. Med hjälp av diverse påhugg lyckas han klara livhanken. Ett och annat hade han trots allt lärt sig hos handlaren.

Efter en tid flyttar Gottfrid in. Han har fått kontrakt med en skjortfabrikör och så är han igång med att sälja skjortor och kragar. Ludvig hjälper till i väntan på resan över Sundet. Helsingborg är bara en hållplats. Men tiden går. Han har fått brev från Axel som undrar när han kommer. Svaret blir svävande.

44

En notis av signaturen K. G. i Norra Skåne fångar Ludvigs intresse. Det är snart jul och året är 1883. Kaminen förslår inte för att stänga ute kylan. Han blåser värme i händerna, böjer sig över tidningen och läser med stigande intresse: Hvad skandinavernas utsigter beträffar så gäller för dem som för alla emigranter att vara ung, frisk och stark, hafva någon kunskap i engelska språket, kunna ett yrke och ha en 20 till 100 dollars på fickan, då de komma fram, ty arbete står ej att ta på hyllan. För tillfället är här svårt att få arbete till vanligt pris 10–15 dollars i veckan, de flesta nyanlända får arbeta för 4–6 dollars i veckan men det förslår ju till det nödvändigaste.

Han läser, funderar. Vore inte det en utväg – Amerika?

Men vad har han att erbjuda, hur ska han försörja sig? Det kommer nog att lösa sig på ett eller annat sätt.

Där finns en längtan och otålighet i kroppen som är svår att stilla. Han har brevväxlat med Axel i Köpenhamn, fått rapporter om vad som händer i den danska huvudstaden. Men det Ludvig har att berätta om livet i Helsingborg känns futtigt och meningslöst. Nere i gatuhörnet ligger ett litet bibliotek dit han söker sig, både för att känna lukten av böcker och för att ta del av nya tider, nya tankar. Ett sätt att återknyta till den korta sejouren i Köpenhamn. Böckerna han lånar är fjärran från de postillor och tankeböcker som står på hyllan i föräldrahemmet i Våxtorp: Strindberg, Zola, Hugo. Jo, en och annan konsert har han fått tillfälle att lyssna till. Även om bröderna delar på hyran så är det ändå svårt att få pengarna att räcka till allt vad Ludvig skulle vilja göra – som att ta första bästa båtlägenhet till Köpenhamn.

Ludvig förnimmer en känsla som är svår att sätta ord på, som känns förbjuden och utan förklaring. Axels brev 45

försätter honom i ett sådant svårmod, en längtan som han inte vågar dela med någon, inte ens för sin bror har han anförtrott sig. Han får svårt att andas, väggarna kryper inpå honom. Någon gång hade han flytt ut till vattnet, stått på stranden vid Öresund, anat det danska landet på andra sidan, skönjt konturen av Kronborgs slott och känt en livsleda som om han vore beredd att ge upp. Han kunde nästan höra de förstämda toner som spelas på hans egen begravning. Sorgemarscher som hade ackompanjerat hans steg där han snubblat över torkad tång och hala stenar.

Han har inte släppt tankarna på Amerika! Kanske är det ändå dit han ska ta sig. Finna nya utvägar, bort från det förlamande livet här hemma, alla tillkortakommanden, de menande blickarna, ifrågasättandet, känslan av att inte höra till. Många hade redan rest iväg, flera av hans släktingar hade sålt hus och ägor, sagt farväl och gett sig av, uppsträckta i nya kläder som om de redan hade anlänt till New York. Ja, varför inte definitivt klippa banden och börja på nytt i Den Nya Världen.

Han läser notisen om och om igen. Hur mycket är 100 dollars? Vad kostar resan? Var köper man biljett? Hur gör man när man står där i New York? Kanske ska han skriva till någon av sina avlägsna släktingar, kanske kan han bo hos någon av dem den första tiden? Planerna snurrar runt i huvudet. Det är dags att börja spara, lägga undan. ”Du Gottfrid, jo jag har tänkt på en sak”, säger han en kväll efter att de avslutat sin gemensamma måltid. Ludvig hejdar sig, men så kommer det: ”Jag ska emigrera till Amerika.”

I samma stund är det bekräftat. Han har satt ord på sina planer och invigt sin bror i dem. ”Men du behöver väl inte säga något till mor eller far om det. Inte till någon annan heller.”

Gottfrid tittar bestört på sin bror. Vad är det han sit46

ter och säger! Men nog har han anat att Ludvig är på väg.

Det hade han strängt taget varit ända sedan han tog sig till Köpenhamn den där sommaren 1878. Visserligen kom han slokörad hem igen; hans planer om den stora musikkarriären hade verkat gått om intet. Men pianot har inte tystnad. Ibland kommer han på Ludvig där han sitter och hummar med fingrarna på bordet, som om han spelade på en osynlig klaviatur. Han har gått med i logen igen, enkom för att få spela. Men i smyg och med ett blinkande samförstånd har bröderna ändå värmt sig med en behövlig sup när livet varit för kallt och skoningslöst. Större än så är inte samvetet. Det är för konstens sak.

Men hur Ludvig än sparar och planerar så förslår inte pengarna. Varken till Amerikaresa eller att fara till Köpenhamn. Han hade redan varit hos prästen och anmält flyttning till Utrikes ort. ”Följ med till Stockholm”, föreslår Gottfrid för att hitta en utväg.

Adolf bor redan i huvudstaden och Gottfrid har också tänkt överge Helsingborg för att pröva sina möjligheter där. Motvilligt låter sig Ludvig övertalas. Stockholm är visserligen en omväg, men trots allt attraktivare än den skånska småstaden.

I Klarakvarteren hittar bröderna tillfälliga husrum, ibland bor de tillsammans, ibland hittar Ludvig andra lösningar för sitt boende. Han deltar i ett skådespel där rollen känns alltmer obekväm, replikerna falska. Han hänger i hasorna på Gottfrid, försöker göra sig en slant på de affärer som brodern så ledigt och lätt driver igenom. I ett brev till Axel i Köpenhamn ondgör han sig över tillvaron. Vännen svarar och i brevet ligger ett rekommendationsbrev till en bekant i Stockholm; en pianist som ger privatlektioner – Carl Hammargren.

47

Ludvig repar mod, borstar av kostym och skor, ansar mustaschen. Sommaren har övergått till höst och man kan ana kyla i luften. I Kungsträdgården skiftar träden färg, löven virvlar in i vissnande rosenrabatter, han passerar nybyggda Grand Hôtel och i Nybroviken ligger båtarna och knirkar mot kajkanten i vågorna som driver in. Nu står han utanför en pampig entré på Sibyllegatan, ringer på portvakten och frågar efter herr Hammargren. ”Jaha, är det privat eller affärer?” undrar portvakten medan han synar Ludvig från huvudbonaden ned till de avskavda tåspetsarna. ”Mja, hmm, det är så att jag söker honom för undervisning”, svarar Ludvig och blir visad in i porten, tre trappor upp.

Lägenheten är stor, tre rum i fil bakom sammetsdraperiet och en korridor som verkar leda till kök och sovrums­ avdelning. Herr Hammargren möter klädd i rökrock och tofflor, bjuder in Ludvig i salongen med knastrande parkett under stora mattor och förhör sig om hans ärende. Lukten av damm blandar sig med en svag doft av eau de cologne. ”Ja, Axel ja. Honom har jag många fina minnen av när jag spelade i Köpenhamn. Skicklig musiker. Så han tycker att jag ska ta mig an er som elev. Vad kan han? Ska vi ta och spela några stycken?”

Hammargren reser sig och visar bugande mot den stängda dörren, går före och öppnar och bjuder Ludvig att stiga in.

Mitt på golvet står flygeln. Rummet vilar i lätt mörker, gardinerna är fördragna. Men när Hammargren drar undan dem ser Ludvig hyllor längs väggarna fyllda med böcker och noter. Där finns också plats för ett mörkt skrivbord i ek och en schäslong. Rummet förmedlar en känsla av harmoni och skaparglädje. Ludvig känner sig upprymd och glömmer bort att han knappt känner rummets ägare.

48

”Ja, det var ett trevligt stycke. Så han har skrivit det själv? Låt höra – vi ska kanske ta fram några noter och se hur bekant ni är med notskriften.”

Hammargren letar i hyllorna, hummar, river sig i det gråa skägget och verkar nu ha funnit det han letar efter.

Först kan Ludvig inte urskilja någonting, han kan knappt fästa blicken på papperet, blir skakig och vet inte hur han ska få styr på alla känslor. Så klarnar det, han hör redan melodin inne i huvudet.

När sista tonen klingat ut sitter Hammargren med slutna ögon. Har han somnat? Ludvig tittar sig förvirrat omkring. ”Han har onekligen talang”, säger så Hammargren till slut, slår upp ögonen och tittar intensivt på Ludvig.

Efter lite diskussioner fram och tillbaka om eventuell undervisning så föreslår Hammargren ett schema och förslag till studier. Så nämner han en summa pengar. Ludvig börjar knäppa igen kavajen, tackar så mycket för sig, ber att få fundera, att få återkomma. ”Har han ont om pengar?”

Det är som om Hammargren ser rakt igenom honom.

Och motvilligt erkänner Ludvig att så är fallet. ”Hör här”, säger Hammargren och ber Ludvig sätta sig igen. ”Jag har en del privatelever, barn och ungdomar. Jag börjar bli ganska så trött på detta eviga övande av skalor och barnsliga stycken. Faktiskt behöver jag inte undervisningen för min försörjning längre, har haft den mest för mitt nöjes skull. Men nu skulle jag vara uppriktigt glad att slippa dessa fjuniga unga män och fnittriga flickor. Skulle ni kunna tänka er att överta några av dessa elever mot egen undervisning?”

Ludvig tänker på herr Knutsson på Hemmeslöv, den tålmodige kantorn, han som tog sig an Ludvig när han var ung. Nog skulle det vara som att betala tillbaka lite av den 49

tacksamhet han alltid har känt mot Knutsson. Han blev som en mentor. Nu är Ludvig i samma situation. Ja, han kan tänka sig att undervisa. ”Kom tillbaka i morgon kväll så äter vi middag och gör upp planerna”, säger Hammargren.

När Ludvig precis ska till att gå ut genom dörren säger Hammargren: ”Och förresten, om vi nu nästan är kompanjoner så är det väl ändå lika så gott att vi lägger bort titlarna. Carl”, säger han och sträcker fram handen med sina långa, vackra fingrar som övat ett helt liv att spänna över vida oktaver.

Ludvig fattar handen och så är de vänner.

Till en början går undervisningen med barnen bra, de verkar intresserade, övar på de stycken de är tillsagda att spela. Ludvig berömmer dem inför deras föräldrar och ledsagare, ivrig att behålla dem som elever tillräckligt länge för att finansiera sina egna studier.

Carl och Ludvig kommer bra överens, de går igenom kompositionsläran, lyssnar på och analyserar olika musikstycken, går på Operan tillsammans. Ludvig känner sig hemma och tankarna på Amerika har nästan flutit undan.

Då och då träffar han sina bröder som verkar fullt upptagna med sina liv. Adolf arbetar på en restaurang som källar­ mästare och Gottfrid har träffat en kvinna, det verkar vara allvar den här gången. Det planeras giftermål.

En dag när Ludvig ringer på dörren är det inte husan eller Carl som öppnar utan en för honom helt främmande kvinna. Hon är blek, håret är i oordning, hon presenterar sig som Carls syster. ”Nej Carl träffas inte”, säger hon forcerat med blicken fäst ute i trappan. Hon verkar frånvarande. ”Har det hänt något?” undrar Ludvig och anar en oro­ väckande stämning i huset. Han hör hur det rör sig folk inne i lägenheten, det är inte steg från unga elever. Husan 50

kommer ut i hallen och försvinner snabbt ut mot köket och kommer tillbaka med en balja vatten.

Carl har drabbats av en hjärtattack, husan hade hittat honom på golvet i musikrummet, en ambulans är tillkallad och en läkare försöker ta hand om honom. Han förs till Serafimerlasarettet. Några dagar senare är han död.

Ludvigs liv har återigen mist sin mening. Han sitter mest på sitt inackorderingsrum, vet varken ut eller in. Tankarna blir alltmer absurda, han tycker sig höra röster. Bröderna försöker få honom att repa mod. Men det känns som han stör deras liv. Lika bra att han får sluta sitt. Han är 30 år och har inte kommit någon vart. Det är som att trampa i dyigt vatten, han sjunker allt djupare och är snart beredd att bara låta sig uppslukas av dödgropen. Ned i mörkret, tystnaden.

Han har inga pengar, inga framtidsutsikter, kan inte betala hyran, har skulder. Utanför fönstret droppar smältvattnet i dagsmejan, trastarna prövar sina näbbar och ljuset letar sig in genom trådgardinerna. Helst skulle Ludvig vilja ha mörker, snö, is, polarkyla. Men våren är på väg.

Till slut ser bröderna till att han kommer iväg till föräldrahemmet i Halland. De köper tågbiljett, hjälper honom att packa de få tillhörigheterna. ”Noterna kan ni bränna upp. Vad ska jag med dem till?” klagar han. Men bröderna lyssnar inte till Ludvigs veklagan utan ser till att de hamnar i bagaget.

Han vill inte bli mött, skulle helst bara vilja försvinna bort. Men där står fadern med häst och vagn utanför stationen i Skottorp. Han ser bekymrad ut. ”Gott att ha dig hemma igen, Ludvig. Nu ska det nog ordna sig ska du se…”

Hopsjunken sätter sig Ludvig bredvid fadern på kuskbocken, vill inte se sig om, hälsar dem de möter med mörk blick. Hemma på gården väntar mor och systrar. Och den lille Alfons.

51

”Käre lille Ludvig”, säger mor och stryker honom över kinden, systrarna kramar om honom. Plötsligt brister det för Ludvig, han kan inte dölja tårarna. Det är som alla för­ svarsmurar han byggt upp rämnar. Han torkar tårarna med näsduken, viker ihop den och möter Almas blick. Tyst står hon där och iakttar sin storebror. Ludvig skäms, men Almas blick är inte förebrående. Hon kramar återigen om sin bror, stryker honom över ryggen, tar ett steg tillbaka: ”Du ska se att det blir bra igen, du klarar det”, säger Alma leende. Hon är konfirmand, ska snart lämna barndomen och ta de första stegen in i vuxenlivet. Men det är som om hon redan är där. Ludvig har så länge han kan minnas sett sin lillasyster som liten och barnslig, ovetande om den stora värld där han själv har vistats. Han har känt den vuxnes övertag. Men nu är det plötsligt en ny person som står framför honom. Som om de har bytt roller. Storasyster och lillebror.

Almas klara, ljusblå blick lugnar honom. Han borstar av sig, stramar upp sig och går för att packa upp, installera sig i sitt nya liv, vilket det nu månde bliva.

Ludvig försöker så gott det går hjälpa till hemma, men känner sig oduglig och handfallen. Drängarna skojar med honom. Ludvig tål det inte, blir arg och lynnig. Gårdsfolket drar sig undan, de förstår sig inte på den där bleke, magre mannen med en hy som vore den av porslin. Folk i byn sneglar på honom, det tisslas och tasslas om att det nog inte står rätt till med den där äldste sonen.

Fadern börjar inse att det är omöjligt att få Ludvig på andra tankar än musiken. Han hör inte hemma i jordbruket.

Som ett sista desperat hopp om att rädda sonen och kanske också familjens rykte bestämmer sig Andreas till slut att låna honom pengar till Amerikaresan, den som han har pratat om så länge. Eller snarare är det en gåva, ett förtida 52

arv. Att han skulle få tillbaka pengarna tvivlar Andreas på.

En gnista av hopp tänds hos Ludvig, äntligen är det som om han hör ljuden runt omkring sig, upptäcker världen igen; han återvänder till livet. Han har känt sig instängd och viljelös, utan känslor och kontakt med verkligheten.

Nu har han återigen fått en chans att förverkliga sitt liv – och nu vill han inte missa den. Nu ska han lyckas! Det får inte bli en upprepning av vad som hände i Köpenhamn.

Ludvigs ego växer. ”Far och mor får komma till Amerika. Jag ska bjuda er på resan när jag blivit rik och berömd”, försäkrar Ludvig och sträcker på sig. ”Ja, ja det blir nog bra med den saken”, suckar fadern och klappar sonen på ryggen.

Syrenernas lilafärgade sötma fyller luften, lärkorna virvlar högt över åkrarna där vårbruket är i full gång. Den feta myllan glänser efter plogen. Solen går i en allt högre båge över Hallandsåsen. Det råder febril verksamhet både inomhus och utomhus.

Ludvig är på väg att klippa banden med familjen och foster­ landet. Kristina har tvättat och lagat skjortor, strukit och lagt i prydliga högar. Hon har suttit i den egna tystnaden vid bordet i salen, ibland har nålen liksom fastnat i luften och Kristina har tankfull stirrat ut genom fönstret. Och så med en suck har hon ånyo dragit ett stygn genom tyget.

När ska hon återse sin förstfödde igen, ska han någonsin komma tillbaka? Hur ska han klara sig så långt borta från familjen och hemmet? Han är ung och självständig, har alltid gått sina egna vägar, men hon är bekymrad över hur det ska bli. Hon förstår inte riktigt hur livet fungerar i New York, hon har sett bilder i tidningen och fått höra historier berättas. Men är det verkligen så sagoskimrande, glimmar guldet så i överflöd och vad är det som amerikanarna har 53

gjort som vi inte klarat av här hemma i Våxtorp? ”Vi har det ju bra, mat på bordet och kläder på kroppen. Men därborta bygger de hus höga som kyrktorn och allt ska vara så märkvärdigt”, mumlar hon för sig själv.

Hon tar fram korgen med strumpor och trär hälen över knogarna, fuktar garnänden och sticker in den genom nålsögat. Metodisk väver hon stygnen över hålet, täpper igen och gör stoppningen så slät som möjligt så att den inte ska skava. ”Stackars Ludvig, hur ska det gå? Men har man rejäla kängor och varma raggsockar så klarar man en hel del”, säger hon till Elfrida som håller på att sticka en halsduk av överblivet garn.

Sofia har mest surat, hållit sig undan medan Alma ställt så många frågor om Amerika så Kristina blivit rent snurrig i huvudet. Vad den flickan är nyfiken! Alfons verkar inte förstå vad som händer, han är mest upprymd inför alla fina presenter som Ludvig lovat skicka hem.

Sommardagen är varm med hög och klar luft. Större delen av överfarten tillbringar Ludvig på övre däck. I tankarna kommer hans mors ansikte inför honom, hon hade kramat om honom, länge hållit hans hand medan hon med sådan värme och kärlek sett på honom, strukit honom över kinden flera gånger: ”Käre lille Ludvig, måtte det gå dig väl. Ta hand om dig.

Må Gud den Allsmäktige beskydda dig!”

Då hade rösten brustit och hon hade varit tvungen att plocka fram näsduken igen, som hon hade fortsatt att krama där hon stod utanför huset tillsammans med far och alla syskonen och vinkade. Hästen hade sakta skrittat nedför vägen, liksom medveten om stundens allvar, medan kusken hade sneglat mot Ludvig. Satt inte karln och grät?

Ludvig hade flera gånger torkat sig i ansiktet med en stor 54

näsduk, snutit sig, harklat sig och sagt något meningslöst om vädret för att dölja sina ostyriga känslor.

I Skottorp hade han stigit på tåget till Helsingborg, sett Båstad passera, Förslöv och Ängelholm. Genom ångmolnen skymtat välmående åkrar, rapsen som blommat ut och luften som dallrat över marken i försommarvärmen.

Fåglarna hade höjt och sänkt sig över landskapet, medan korna godmodigt betat ovetandes om världen tills tåget skrämt iväg dem över saftigt gräs.

Däruppe på däck är det som livet passerar revy inför hans inre. Han stirrar oseende på de andra passagerarna, är så uppe i sina egna tankar att han inte orkar ta in några intryck. Han hade skrivit till Axel som lovat komma och möta honom. Ludvig tänker tillbringa en tid i Köpenhamn för att ordna med biljett. Men det är mer en undanflykt för att återigen få umgås med Axel. Grethe Søndergaard hade för något år sedan gått bort i tuberkulos. Ludvig känner en viss lättnad, han har haft dåligt samvete för att han inte fullföljde sina planer, att han svek sin musa. Nu slipper han konfronteras med sitt nederlag. Så sorgligt, båda hans lärare är nu döda, vad förebådar det?

Båten närmar sig Köpenhamn, han spanar ivrigt efter Axel, känner sig hemma, säkrare än förra gången då han klev ned för landgången. Han lutar sig mot relingen. Där är han! Ludvig vinkar och snart har Axel fångat hans blick och vinkar ivrigt tillbaka. Hjärtat slår snabbare och Ludvig kommer inte snabbt nog av båten, irriteras över alla dessa män och kvinnor som hejdar hans väg, obekymrade över att de hindrar framkomsten, som pladdrar och larmar om sitt bagage.

Så står han äntligen på kajen. Ludvig förnimmer en sådan tillförsikt – framtiden ter sig så lovande. Han är på väg mot sitt livs mål. Och där kommer Axel med raska steg emot honom. Nu känns livet meningsfullt.

55

Ludvig och Alma, äldst och yngst i syskonskaran, längtar bort från landsbygdens hämmande liv i södra Halland. Ludvig vill förverkliga sina musikaliska drömmar i Amerika, driven av ett verklighetsfrämmande högmod som hindrar honom att ge upp. Han komponerar, skapar och letar utvägar för överlevnad i New York i början av 1900-talet. Alma väljer självständighet som myndig kvinna, ger friarna korgen och slår ihop sitt hushåll med Tekla i en tid då kvinnor kämpar för rösträtt och medbestämmande. Alma förblir bruket i Småland trogen hela sitt yrkesliv. Längtans vals är en dokumentär roman om att våga gå emot, slåss för sina drömmar och för sin frihet.

56