9789113029894

översättning av molle kanmert sjölander

Jonathan Safran Foer på svenska Allt är upplyst 2003 Extremt högt och otroligt nära 2006

isbn 978-91-1-302989-4 © Jonathan Safran Foer 2009 Norstedts, Stockholm 2011 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Innehåll Förord till den svenska upplagan

9

Historierna är historien

11

Allt eller inget eller något annat

27

Ord / Innebörd

49

Smyga / Snoka

84

Påverkan / Stumhet

123

En försmak av paradiset / Rena skiten

155

Jo

205

Historierna är historien

247

Författarens tack

271

Noter

273

Register

321

Historierna är historien

Förord till den svenska upplagan Även om all research för den här boken är gjord i USA och mycket av statistiken i den hänför sig till det amerikanska lantbruket skulle man kunna berätta en i stort sett identisk historia om djurhållningen i Europa. Djurfabriken uppstod visserligen först i USA, men en svensk läsare som är engagerad i de här frågorna kan inte dra en lättnadens suck bara för att det ligger ett världshav mellan kontinenterna.

Svenskar brukar med viss rätt yvas över att ha det bästa – det mest humana och miljövänliga – köttet i världen. Utan tvekan är lantbruket också på det hela taget bättre i Sverige än i många andra europeiska länder. Men är det så bra som svenskarna vill tro? Är djurfabrikerna bara andras bekymmer?

I en av de bredaste lantbruksundersökningarna som gjorts i hela världen har nyligen hundra svenska grisgårdar besökts och filmats av Djurrättsalliansen. (Av uppenbara skäl är jag skeptisk till statistik som läggs fram av någon part i målet, men videokameran ljuger inte.) Resultatet är en kalldusch för dem som tror att djurfabrikerna är ett bekymmer bara i Danmark, bara på kontinenten eller rentav bara i USA. Den som inte tror mig kan gå till www.ettlivsomgris.se och dra sina egna slutsatser.

Djurplågeri inom lantbruket är inte bara vanligt i Sverige, utan dessutom på stark frammarsch i takt med att köttkonsumtionen stiger.

(Svensken äter 50 procent mer kött än för bara femton år sedan, och varje år slaktas över 78 miljoner landdjur.) Den rutinmässiga grymheten och miljöförstöringen är i många stycken likadan som den jag beskriver inom den amerikanska djurhållningen. Och även om förhållandena är betydligt bättre i Sverige än i exempelvis Tyskland, där över 95 procent av alla djur som äts kommer från djurfabriker, så har djurfabrikerna 9

Äta djur kännbara effekter överallt, oavsett var de finns. De är den enskilt största bidragande orsaken till den globala uppvärmningen och en av de två eller tre främsta orsakerna till vartenda stort miljöproblem i hela världen.

De bidrar till att göra vår antibiotika mindre verkningsfull, de förvärrar den globala fattigdomen och världssvälten, de är en grogrund för svinoch fågelinfluensor och de ödelägger haven. Och för den som ömmar för djurens välbefinnande är det väl knappast någon tröst att de lider någon annanstans än här.

Den här boken är resultatet av en högst personlig undersökning. När jag skulle bli pappa ville jag veta vad det var jag gav mitt barn att äta.

Mot slutet av boken säger jag att jag mycket väl skulle ha sett annorlunda på att äta djur om jag levat i en annan tid eller på en annan plats.

Men i detta globaliserade nu finns det inga andra platser.

Jonathan Safran Foer

10

Historierna är historien

Invånarna i USA väljer att äta mindre än 0,25 % av jordens kända ätliga födoämnen.

Historierna är historien

Frukterna på släktträden Som barn var jag ofta hos mormor över helgerna. När jag kom dit på fredagskvällarna brukade hon lyfta upp mig från marken i en av sina boaormskramar. Och när jag skulle fara igen på söndagarna bar det upp i luften igen. Inte förrän många år senare gick det upp för mig att hon vägde mig.

Min mormor överlevde kriget barfota och genom att rota efter mat bland det som andra höll för oätligt: rutten potatis, ratade köttslamsor, skinnet och bitarna som satt fast på ben och kärnor. Därför var det inte så noga för henne om jag ritade utanför linjerna, bara jag klippte ut rabattkupongerna precis efter de streckade linjerna. Och hotellbufféer: medan vi andra åt som om vår sista stund vore kommen gjorde hon i ordning dubbelmackor i långa rader som hon virade in i servetter och stoppade i handväskan att ha till lunch. Det var mormor som lärde mig att man av en tepåse kan brygga så många koppar te som ska serveras och att varenda bit av ett äpple går att äta.

Det var inte pengar det handlade om. (Många av kupongerna jag klippte ut gav rabatt på mat hon aldrig skulle köpa.)

Det var inte hälsan det handlade om. (Hon kunde bönfalla mig att dricka Cola.)

Vid släktmiddagarna dukade mormor aldrig åt sig själv. Även om det inte fanns mer att göra – inga soppskålar att fylla på, inga grytor att röra i och ingenting i ugnen att passa – höll hon sig i köket som en vaktpost på alerten i sitt torn. Såvitt jag märkte kunde hon hämta styrka ur maten hon lagade utan att äta den själv.

Ute i skogarna i Europa åt hon för att hålla sig vid liv tills nästa tillfälle att äta för att hålla sig vid liv yppade sig. Femtio år senare i USA åt vi sådant vi gillade. Vi hade skafferiet fullt med impulshandlad mat, 13

Äta djur mat vi inte behövde. Och när bästföredatum hade passerats slängde vi maten utan att lukta på den. Att äta var så sorglöst. Det var mormor som hade gjort det livet möjligt för oss. Men själv förmådde hon inte skaka av sig desperationen.

Som barn tyckte mina bröder och jag att mormor var bäst i hela världen på att laga mat. Vi brukade säga så, ordagrant, när maten ställdes fram på bordet, upprepa det efter första tuggan och än en gång när maten var uppäten: ”Du är bäst i hela världen på att laga mat.” Ändå hade vi så pass koll att vi begrep att den som verkligen var bäst i hela världen på att laga mat sannolikt hade mer än en maträtt (kyckling med morötter) på repertoaren och att de flesta recept i världsklass innehöll mer än två ingredienser.

Och varför ifrågasatte vi henne inte när hon lärde oss att mörk mat av naturen är nyttigare än ljus mat eller att de flesta näringsämnen finns i skalet eller skorpan? (Veckoslutsvistelsernas dubbelmackor var gjorda av de sparade skalkarna från pumpernickellimpor.) Hon lärde oss att djur som är större än man själv är väldigt nyttiga, att djur som är mindre än man själv är nyttiga, att fisk (som inte är djur) är bra; därpå följde tonfisk (som inte är fisk) och sedan grönsaker, frukt, mjuka kakor, småkakor och läsk. Ingen mat är onyttig. Fett är nyttigt – allt fett, i alla lägen, i obegränsad mängd. Socker är jättenyttigt. Ju tjockare barn, desto friskare – särskilt om det är en pojke. Lunchen är inte en måltid utan tre, och den äts klockan elva, halv ett och tre. Man är ständigt utsvulten.

Helt uppriktigt var hennes kyckling med morötter antagligen det godaste jag ätit i hela mitt liv. Men det berodde knappast på hur rätten tillagades eller ens hur den smakade. Hennes mat smakade så utsökt som den gjorde för att vi var övertygade om det. Vi trodde starkare på mormors matlagningskonst än på Gud. Hennes kulinariska skicklighet var en av familjens grundläggande historier, liksom den om den förslagne farfadern jag aldrig hade träffat och den om den enda gången 14

Historierna är historien mamma och pappa hade grälat. Vi klamrade oss fast vid dessa historier, var beroende av dem för att kunna definiera oss. Vi var familjen som valde sina strider klokt, använde list för att ta sig ur knipor och älskade matriarkens mat.

Det var en gång en person som levde ett liv så gott att det inte fanns några historier att berätta om det. Om mormor fanns det fler historier att berätta än om någon annan jag träffat – en obeskrivlig barndom, en mycket knapp överlevnad, en förintande förlust, invandring och ännu fler förluster, assimileringens triumf och tragedi – och fastän jag en vacker dag tänker försöka berätta de historierna för mina barn berättade vi dem nästan aldrig för varandra. Vi gav henne heller aldrig någon av de uppenbara och välförtjänta titlarna. Vi kallade henne bäst i hela världen på att laga mat.

Kanske var de andra historierna om henne alltför svåra att berätta.

Eller kanske valde hon själv sin historia för att hon ville definieras som försörjare och inte överlevare. Eller också ligger kanske överlevandet i försörjandet: historien om hennes förhållande till mat härbärgerar alla andra historier som skulle kunna berättas om henne. För henne är maten inte mat. Den är fruktan, värdighet, tacksamhet, hämnd, glädje, förödmjukelse, religion, historia – och givetvis kärlek. Som om frukterna hon alltid bjöd oss vore plockade från de förintade grenarna på släktträdet.

Möjligt igen Oväntade impulser slog till när jag fick veta att jag skulle bli pappa. Jag började röja upp därhemma, byta glödlampor som varit trasiga länge, putsa fönster och sortera papper. Jag gick och fixade till brillorna, köpte ett tiopack vita strumpor, monterade takräcke och lastnät på bilen, gjorde hälsokontroll hos en läkare för första gången på ett halvt 15

Äta djur decennium … och bestämde mig för att skriva en bok om att äta djur.

Föräldraskapet blev den omedelbara drivkraften till den resa som skulle resultera i den här boken, men då hade jag redan hållit på att packa väskorna större delen av mitt liv. När jag var två var hjältarna i alla godnattsagor djur. När jag var fyra tog vi hand om en kusins hund över sommaren. Jag sparkade den. Då sa pappa åt mig att man inte sparkar djur. När jag var sju sörjde jag min guldfisk som dog. Jag fick veta att pappa hade spolat ner den i toaletten. Då sa jag åt honom – i mindre hövliga ordalag – att man inte spolar ner djur i toaletten. När jag var nio hade jag en barnvakt som inte ville göra någonting illa. Precis så uttryckte hon det när jag frågade henne varför hon inte åt kyckling ihop med min bror och mig: ”Jag vill inte göra någonting illa.” ”Göra någonting illa?” undrade jag. ”Du vet väl att kyckling är en kyckling?”

Frank gav mig en blick: Och det här korkade fruntimret har mamma och pappa anförtrott sina dyrbara ätteläggar?

Det är oklart om hennes avsikt var att få oss att konvertera till vegetarianismen – det faktum att diskussioner om kött har en tendens att få folk att känna sig trängda betyder inte att alla vegetarianer missionerar – men som den tonåring hon var saknade hon den spärr som många gånger förhindrar att man berättar hela historien bakom just det här. Utan vare sig retorik eller dramatik talade hon bara om något hon visste.

Min bror och jag såg på varandra med munnen full av plågad kyckling och fick den samtidiga insikten varför i hela friden har jag aldrig tänkt på det förut och varför i hela friden har ingen sagt något? Jag lade ifrån mig gaffeln. Frank åt upp sin portion och äter förmodligen kyckling än idag.

Det barnvakten sa fick fäste i mig, inte bara för att det verkade vara sant utan också för att det var matens motsvarighet till allt mina föräldrar hade lärt mig. Man gör inte illa någon i familjen. Man gör varken vänner eller okända illa. Man gör inte ens stoppade möbler illa. Att jag 16

Historierna är historien inte hade kommit på tanken att ta med djur på den listan betydde inte att de var undantagna från den. Det betydde bara att jag var liten och inte visste hur det gick till här i världen. Sedan gjorde jag plötsligt det.

Och då var jag tvungen att förändra mitt liv.

Sedan slutade jag med det. Min vegetarianism, som varit så bombastisk och benhård i början, varade i ett par år innan den rosslade till och somnade in. Jag tänkte aldrig ut något motargument till barnvaktens kodex, men kom på sätt att besudla, förminska och glömma den. På det hela taget försökte jag bete mig renhårigt. På det hela taget hade jag hyfsat rent samvete. Skicka kycklingen, tack, jag är jättehungrig.

Mark Twain sa att något av det enklaste här i världen är att sluta röka; själv gjorde han det jätteofta. På min egen lista över enkla saker står att bli vegetarian. På high school blev jag vegetarian så många gånger att jag tappat räkningen, oftast i ett försök att skapa mig en identitet i en tillvaro där alla andras identiteter tycktes självklara. Jag sökte en stötfångarslogan som kunde få mammas Volvo att skilja sig från mängden, en god sak att sälja hembakt för under den besvärade halvtimmesrasten, något svepskäl för att komma aktivistkvinnorna inpå livet. (Dessutom tyckte jag fortfarande inte att man skulle göra djur illa.) Det betydde dock inte att jag inte åt kött. Bara inte offentligt.

På det privata planet svängde pendeln vilt. Många middagar under de åren inleddes med att pappa frågade: ”Några kostrestriktioner jag bör känna till idag?”

På college började jag äta kött mer på allvar. Inte för att jag ”trodde på det” – vad nu det skulle ha betytt – utan för att jag medvetet höll frågorna ifrån mig. Just då kände jag inte för att ha någon ”identitet”.

Och jag umgicks inte med någon som kände mig som vegetarian, så jag slapp oroa mig över att framstå som hycklare, eller ens behöva förklara min ombytlighet. Det kan mycket väl ha varit så att den utbredda vegetarianismen bland studenterna motverkade min egen – man slänger ju inte lika gärna en slant åt en gatumusikant vars hatt är full av sedlar.

17

Äta djur Men när jag i slutet av första collegeåret specialiserade mig på filosofi och lade mig till med pretentiösa tankar på allvar blev jag vegetarian igen. Det slags selektiva blindhet som jag var säker på krävdes för att äta kött kändes alltför paradoxal för den intellektuella tillvaro jag höll på att utforma. Jag tyckte att livet kunde, borde och måste fogas in i förnuftets mall. Ni kan ju föreställa er hur jobbig jag var.

När jag tog examen åt jag kött – massor av kött av alla de slag – i nästan två år. Varför? För att det var gott. Och för att förnuftet väger lättare när vanor utformas än de historier vi berättar för oss själva och varandra. Och jag, jag berättade en överseende historia om mig själv för mig själv.

Sedan hamnade jag på blinddejt med kvinnan som skulle bli min hustru. Och bara några veckor senare satt vi och diskuterade två överraskande ämnen: bröllop och vegetarianism.

Hennes förhållande till kött påminde starkt om mitt eget: det var en sak vad hon trodde stenhårt på vid kvällspratet och en annan vad hon åt till frukost morgonen därpå. Där fanns en gnagande (om än tillfällig och kortlivad) vånda över att delta i något som var i grunden fel, och så fanns där godtagandet av såväl problematikens förvirrande komplexitet som människans förlåtliga ofullkomlighet. Hennes intuition var liksom min egen mycket stark, men uppenbarligen inte stark nog.

Folk gifter sig av många olika skäl, men ett som drev vårt beslut framåt var utsikten att uttryckligen markera en nystart. Judendomens ritualer och symbolism uppmuntrar ivrigt denna föreställning om att dra en tydlig gräns mot det förutvarande – det mest välkända exemplet är väl glaset som krossas i slutet av bröllopsfesten. Förut var det så här, men nu blir det annorlunda. Nu blir det bättre. Nu blir vi bättre.

Låter och känns ju finfint, men hur då bättre? Jag kunde tänka mig otaliga sätt att förbättra mig själv (jag kunde lära mig språk, bli tålmodigare, vara strävsammare), men jag hade redan avgett för många löften i den vägen för att kunna tro på dem längre. Jag kunde även tänka mig 18

Historierna är historien otaliga sätt att förbättra ”oss”, men i ett förhållande finns det mycket få saker det går att enas om och verkligen förändra. Också i de stunder då mycket känns möjligt är det i realiteten ytterst lite som är det.

Att äta djur, något vi båda grubblat över och sedan glömt av, kändes som en bra utgångspunkt. Det är så mycket som löper samman just där och så mycket som skulle kunna flöda ut därifrån. Inom loppet av en vecka blev vi både fästfolk och vegetarianer.

Bröllopet var förstås inte vegetariskt, för vi övertygade oss själva om att det vore fel att inte bjuda gästerna på animaliskt protein – somliga hade ju färdats långt för att komma och glädjas med oss. (Känns resonemanget långsökt?) Och på bröllopsresan åt vi fisk, men då var vi i Japan, och man tar ju seden … Och i vårt nya hem hände det väl ibland att vi åt hamburgare och kycklingsoppa och rökt lax och tonfiskkotlett. Fast bara ibland. Bara när vi kände för det.

Och så, tänkte jag, var det med det. Och jag tyckte det funkade. Jag utgick från att vi skulle hålla fast vid en samvetsgrant inkonsekvent kost. Varför skulle ätandet skilja sig från övriga etiska områden? Vi var uppriktigt folk som understundom ljög, förtänksamma vänner som emellanåt trampade snett. Vi var vegetarianer som åt kött då och då.

Och själv var jag inte ens så säker på att min intuition var något mer än sentimentala rester av barndomen – att jag inte vid en närmare granskning skulle upptäcka likgiltighet. Jag visste inte vad djur var och hade inte den blekaste aning om hur de föddes upp och dödades. Hela saken gjorde mig illa till mods, men det innebar inte att någon annan behövde känna likadant eller ens att det fanns fog för mitt eget obehag. Och jag kände ingen brådska och inget behov av att bringa reda i något av det.

Men så bestämde vi oss för att skaffa barn, och det blev en annan historia som skulle kräva en annan historia.

När min son var ungefär en halvtimme gammal gick jag ut i väntrummet för att delge den församlade släkten det glada budet.

19

Äta djur ”Du sa han! Det blev en pojke, alltså?” ”Vad heter han?” ”Hur ser han ut?” ”Berätta allt!”

Jag svarade på frågorna så fort jag kunde, och sedan drog jag mig runt hörnet och satte på mobilen. ”Hej mormor”, sa jag. ”Vi har fått ett barn.”

Hennes enda telefon sitter i köket. Hon svarade efter första signalen, så hon hade suttit vid bordet och väntat på att jag skulle ringa. Det var strax efter midnatt. Hade hon klippt ur rabattkuponger? Gjort i ordning frysportioner med morotskyckling som någon annan skulle äta vid någon framtida måltid? Aldrig någonsin att jag hade sett eller hört henne gråta, men hon hade gråten i halsen när hon nu frågade: ”Hur mycket väger det?”

Några dagar efter hemkomsten från sjukhuset skickade jag brev till en god vän med en bild av min son och några tidiga reflektioner över faderskapet. Utan omsvep svarade han: ”Nu är allt möjligt igen.” Det var mitt i prick, för precis så kändes det. Nu kunde vi berätta våra historier från början, förbättra dem, försköna dem eller göra dem mer uppbyggliga. Eller också kunde vi välja att berätta andra historier. Själva världen gavs en ny möjlighet.

Äta djur Min sons kanske första önskan, ordlös och kompromisslös, var att få äta. Inte många sekunder efter födseln diade han. Jag betraktade honom med en vördnad som saknade motsvarighet i mitt liv dittills. Utan vare sig förklaring eller erfarenhet visste han hur han skulle göra. Un20

Historierna är historien der miljoner års evolution hade den färdigheten vävts in i honom på samma sätt som hans lilla hjärta hade kodats att slå och hans nyligen torrlagda lungor att vidgas och dras samman.

Själv hade jag alltså aldrig känt en sådan vördnad tidigare, men det hade andra gjort genom generationerna före mig. Nu såg jag framför mig årsringarna i släktträdet: mina föräldrar som såg på när jag åt, min mormor som såg på när mamma åt, min mormors föräldrar som tittade på henne … Han åt likadant som grottmålarnas barn hade ätit.

När min son påbörjade sitt liv och jag den här boken kändes det som om hart när allt han gjorde kretsade kring ätandet. Diade han inte så sov han efter amningen, eller också var han grinig inför amningen eller kräktes upp mjölk han sugit i sig. När jag lägger sista handen vid den här boken kan han föra ganska avancerade samtal, och maten han äter smälts i allt högre grad tillsammans med historierna vi berättar för honom. Att livnära mitt barn är inte som att livnära mig själv: det har större betydelse. Det beror på att maten har betydelse (hans fysiska hälsa är viktig, matglädjen är viktig) och därför att historierna vi serverar till maten är viktiga. De historierna länkar samman familjen och länkar samman den med andra familjer. Historier om mat är historier om oss: vår historia och våra värderingar. Inom ramarna för min familjs judiska traditioner kom jag att lära mig att maten fyller två parallella syften: den ger näring, och den hjälper en att minnas. Ätandet och historierna är oupplösligt hoptvinnade – saltvattnet är samtidigt tårar; honungen smakar inte bara ljuvligt, utan för tankarna till ljuvliga ting; maten är vårt lidandes bröd.

Det finns tusentals födoämnen här i världen, och det krävs en hel del ord för att förklara det relativt begränsade urval vi gör. Man måste förklara att persiljan på tallriken bara är en prydnad, att pasta inte är frukostmat, varför man äter vingar men inte ögon, kor men inte hundar. Historierna upprättar former för berättandet, och de fastslår regler.

Många gånger har jag glömt att jag har historier att berätta om ma21

Äta djur ten. Då har jag bara ätit det som funnits till hands eller som smakat gott, det som känts naturligt, vettigt eller sunt – vad fanns det att förklara? Men en förälder av det slag jag alltid velat vara fasar för sådan tanklöshet.

Den här historien började inte som en bok. Jag ville helt enkelt veta – för min egen skull och för familjens – vad kött är. Jag ville ha så konkret kunskap som möjligt. Varifrån kommer det? Hur framställs det? Hur behandlas djuren, och vad har detta för betydelse? Vilka är de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna av att äta djur? Mitt privata sanningssökande förblev inte privat särskilt länge. Tack vare mina ansträngningar som förälder ställdes jag inför vetskap jag som medmänniska inte kunde blunda för och som författare inte kunde hålla för mig själv. Men att se den vetskapen i vitögat och att skriva ansvarsfullt om den är skilda ting.

Jag ville gå till botten med frågeställningarna. Så trots att uppemot 99 procent av alla djur som äts i USA kommer från ”djurfabriker” – och jag ska ägna stora delar av den här boken åt att förklara vad det innebär och varför det har betydelse – är den resterande procenten av husdjursproduktionen också en viktig beståndsdel i den här historien. Den oproportionerligt stora andel av den här boken som upptas av diskussioner om den bästa traditionella djurhållningen speglar hur betydelsefull men samtidigt hur obetydlig jag tycker den är: den bevisar regeln.

Helt uppriktigt (och med risk för att förlora trovärdigheten på sidan 22) tog jag för givet redan innan jag började gräva att jag visste vad jag skulle hitta – inte i detalj, men helhetsbilden. Andra antog samma sak.

När jag berättade för folk att jag skrev på en bok om att ”äta djur” utgick nästan alla, utan att ha någon aning om var jag stod, att jag drog en lans för vegetarianismen. Detta är talande: det antyder inte bara att en grundlig undersökning av husdjursproduktionen torde avskräcka från köttätande, utan också att de flesta redan är medvetna om att det förhåller sig så. (Vad tänkte du själv när du läste titeln på den här boken?)

22

Historierna är historien Också jag själv utgick från att min bok om att äta djur skulle bli ett otvetydigt argument för att bli vegetarian. Det blev den inte. Nog för att otvetydiga argument för vegetarianismen är värda att framföra, men det är inte det jag gör här.

Husdjursproduktion är ett enormt komplicerat ämne. Det finns inte två djur, djurraser, lantgårdar, bönder eller ätare som är likadana. När jag blickade förbi det bergsmassiv av research – läsning, intervjuer, studiebesök – som krävdes för att ens kunna överväga att sätta mig in i ämnet på djupet var jag tvungen att fråga mig om det alls var möjligt att säga något övergripande och meningsfullt om en sedvänja som varierar så. Kanske finns inget enhetligt ”kött”. Istället finns det här djuret som är uppfött på den här gården, slaktat i det här slakteriet, sålt på det här sättet och ätet av den här personen – men samtliga bitar skilda från varandra på ett sätt som gör att de inte kan fogas samman till en bild.

Och att äta djur är, precis som abort, ett av de ämnen där man omöjligen kan ha någon entydig kännedom om vissa av de viktigaste detaljerna (när blir ett foster en människa och inte bara en potentiell människa? Hurdana är egentligen djurens upplevelser?) och som träffar rakt i ens djupaste obehagskänslor och ofta framkallar defensiva eller aggressiva beteenden. Det är ett halt och frustrerande ämne som griper vitt omkring sig. Varje fråga leder till en ny, och det är lätt att hamna i ett läge där man försvarar en ståndpunkt som är betydligt mer extrem än något man vill eller kan efterleva. Eller ännu värre: att man inte hittar någon ståndpunkt alls som är värd att försvara eller efterleva.

Till detta kommer svårigheten att dra skiljelinjen mellan hur något känns och vad något är. Alltför ofta är argumenten kring att äta djur inga argument, utan tycke och smak. Och där det finns fakta – så här mycket fläskkött äter vi, så här många mangroveträsk har förstörts av vattenbruk, så här avlivas en ko – finns också frågan om vad man egentligen kan använda fakta till. Bör de vara etiskt tvingande? Kollektivt?

23

Äta djur Juridiskt? Eller helt sonika utgöra sakupplysningar som varje ätare får smälta efter eget skön?

Samtidigt som den här boken är frukten av monumental research och förhåller sig så objektiv som någonsin ett journalistiskt verk kan vara – jag har använt mig av konservativast möjliga statistik (som regel hämtad från myndighetshåll och referentgranskade akademiska källor samt branschkällor) och anlitat två utomstående faktagranskare för att bestyrka den – ser jag den som en historia. Den är späckad med fakta, men dessa är ofta magra och töjbara. Visst är fakta viktiga, men de betyder inget i sig själva – särskilt inte när de är så beroende av språkliga definitioner som här. Vad innebär ett exakt uppmätt gensvar på smärta hos en kyckling? Innebär det smärta? Vad innebär smärta? Hur mycket man än lär sig om smärtans fysiologi – hur länge den varar, vilka symptom den framkallar och så vidare – säger inget av detta något definitivt.

Men om fakta sätts in i ett sammanhang, en historia om medkänsla eller övermakt eller kanske båda – om de sätts in i en historia om världen vi lever i och vilka vi är och vilka vi vill vara – kan man börja föra ett meningsfullt samtal om att äta djur.

Vi består av historier. Jag tänker på lördagseftermiddagarna när vi satt vid mormors köksbord, bara hon och jag – svart bröd i den glödande brödrosten, en surrande kyl som inte syntes genom sin slöja av släktfoton. Till pumpernickelskalkarna och colan berättade hon om flykten från Europa, vilken mat hon var tvungen att äta och vilken hon inte ville äta. Det var historien om hennes liv – ”Hör här”, vädjade hon – och jag förstod att det var livsviktig lärdom som förmedlades även om jag som liten inte förstod vilken den lärdomen var.

Nu har jag förstått det. Och trots att omständigheterna är helt annorlunda strävar jag, nu och framgent, efter att överföra lärdomen till min son. Den här boken är mitt uppriktigaste försök till det. Det är med bävan jag påbörjar den, för återverkningarna blir så stora. Om man för ögonblicket bortser från de över tio miljoner landdjur inom livs24

Historierna är historien medelsindustrin som slaktas årligen i USA, om man bortser från miljön och arbetarskyddet och frågor med direkt anknytning till detta, som världssvälten, influensaepidemierna och den biologiska mångfalden, har vi ju också frågan om hur vi ser på oss själva och varandra. Inte nog med att vi berättar våra historier: vi är själva historierna. Om min fru och jag uppfostrar vår son till vegetarian kommer han inte att äta den enda rätt som hans gammelmormor lagar, då kommer han aldrig att kunna ta emot detta hennes unika och mest konkreta kärleksbevis, och han kommer kanske aldrig att tycka att hon är bäst i världen på att laga mat.

Hennes historia, vår familjs ursprungshistoria, måste i så fall förändras.

Mormors första ord när hon såg min son för första gången var ”Min hämnd”. Av de oändligt många saker hon kunde ha sagt var det detta hon valde, eller som valdes åt henne.

Hör här: ”Rika var vi inte, men vi hade alltid så det räckte. På torsdagarna bakade vi mörkt bröd och osötad långfranska och frukostbullar för en hel vecka. På fredagarna åt vi pannkakor. På sabbaten hade vi alltid en höna på bordet, och soppa med nudlar. Man brukade gå till slaktaren och be om lite mer fett. De fetaste bitarna var de bästa. Det var inte som nu, inte. Kylskåp hade vi inte, men vi hade mjölk och ost. Vi hade inte alla sorters grönsaker, men vi hade så det räckte. Tänk så mycket ni har här och tar för givet … Men vi var tillfreds. Vi visste ju inget annat. Vi tog det vi hade för givet, vi med.

Sedan förändrades allt. Kriget var helvetet på jorden, jag hade ingenting. Jag lämnade ju min familj. Ständigt på flykt, natt som dag, för tyskarna var hela tiden hack i häl. Stannade man så dog man. Det fanns aldrig mat så det räckte. Jag blev sjukare och sjukare för att jag åt för lite, och nu menar jag inte bara att jag var utmärglad. Jag hade sår över 25

Äta djur hela kroppen. Fick svårt att röra mig. Jag drog mig inte för att äta ur soptunnor. Jag åt bitar som andra hade ratat. Tog man för sig av sådant kunde man klara livhanken. Jag tog det jag kom över. Jag åt en del som jag inte ens vill tänka på. Även när det var som värst fanns det snälla människor. Det var en som lärde mig att knyta åt om byxorna längst ner så att jag kunde fylla byxbenen med potatisar om jag kom åt att stjäla sådana. Jag gick miltals på det sättet, man visste ju aldrig när man skulle få tag på något ätbart nästa gång. En gång fick jag lite ris av någon, och jag gick två dagar med det och bytte det mot lite tvål på en torghandel, och sedan gick jag med tvålen till en annan marknad och bytte till mig bönor för den. Man var tvungen att ha tur och intuition.

Mot slutet var det som allra värst. Det var många som dog alldeles i slutet, och jag visste aldrig om jag skulle leva till nästa dag. En bonde, en ryss, Gud signe honom, såg hur illa ställt det var, och han gick hem och hämtade en bit kött åt mig.” ”Han räddade livet på dig.” ”Jag åt det inte.” ”Gjorde du inte?” ”Det var fläskkött. Jag kunde ju inte äta fläsk.” ”Varför inte?” ”Vad menar du?” ”För att det inte var koscher, eller vad då?” ”Javisst.” ”Inte ens för att rädda livet?” ”Om det inte finns något som har betydelse finns det inte något att rädda.”

26