9789186634032

“Så SJU K T ro li g o c h va n s in n ig t s o r g li g på samm a gång” L is a B jä rb o , fö rf atta re

JENNY JÄGERFELD

Citatet på s. 73 kommer från låten ”4 minutes”, skriven av Madonna, Tim Mosley, Justin Timberlake och Nate Hills Citatet på s. 75 kommer från The Smiths låt ”Panic”, skriven av Stephen Morrissey Citatet på s. 77 kommer från Human Leauges låt ”Don’t you want me”, skriven av Philip Oakey, John William Callis och Adrian Wright Citatet på s. 88 kommer från Det existentiella samtalet av Emmy van Deurzen Citatet på s. 100 och 101 kommer från Alien Ant Farms version av låten ”Smooth Criminal”, skriven av Michael Jackson Citatet på s. 121 och 122 kommer från The Cures låt ”Fire in Cairo”, skriven av Robert Smith Citatet på s. 178 kommer från Joy Divisions låt ”Love will tear us apart”, skriven av Bernard Sumner, Peter Hook, Stephen Morris och Ian Curtis Citatet på s. 213 kommer från New Orders låt ”True Faith”, skriven av Bernard Sumner, Peter Hook, Stephen Morris, Gillian Gilbert och Stephen Hague

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Jenny Jägerfeld 2010 Omslag: Fredrik Remnefalk & Richard Schöldström Tryckt av Bulls Graphics, Tyskland, 2010 ISBN 978-91-86634-03-2

JENNY JÄGERFELD

JENNY JÄGERFELD

Torsdagen den tolfte april

Blodet sprutade Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.

Jag stirrade på tummen, det som var kvar av den vill säga. Dess bleka vårvinterskinn och så det där rosaröda inuti. Köttet. Tänkte sakligt att jag nog sågat av den ganska rakt, att snittytan var jämn, vilket väl var bra. Eller? Jag letade i mitt inre efter relevanta erfarenheter, men jag var blank. Tom. Min kunskap om avsågade kroppsdelar var klart begränsad. Snittytan var förresten ganska svår att urskilja eftersom en massiv ström av blod plötsligt sprutade rakt upp. Som en liten gejser.

Sågen föll med en våldsam skräll till golvet. Kanske tappade jag den.

Kanske kastade jag den ifrån mig. Jag minns inte. Jag greppade tummen med högerhanden och höll om den hårt. Så hårt att knogarna ­vitnade.

Det gick en sekund, det gick två. Jag såg hur sågen, med sågbladet vilt vibrerande, hackade sig fram över golvet.

Det liksom flimrade till för ögonen, ett slags gråvitt myrornas krig, och den första rännilen blod trängde ut mellan högerhandens tumme och pekfinger. Som på en given signal började det sen rinna blod mellan alla fingrarna och högerhanden färgades långsamt klarröd. Jag ­försökte klämma åt ännu hårdare, men blodet sipprade envist igenom.

Det droppade ner på den vita arbetsbänken i så snabb takt att man kunde tro att någon sprejade den med rödfärg.

Det kändes plötsligt som om magsäcken tömts på sitt innehåll. Som om jag stod i en hiss där vajern just gått av. I stället för att långsamt färdas uppåt fann jag mig falla handlöst rakt ner i ett schakt. Jag tvingades släppa tummen och ta tag i en stol för att återfå balansen. Blodet fick fritt spelrum, det ringlade och rann och pumpade ut från det som en gång hade varit ett av mina viktigaste fingrar. Frackskjortans stärkta bröstparti prickades röd.

Fan. Pappa skulle bli arg.

Det här borde göra ont, tänkte jag sakligt. Varför gör det inte ont?

I samma sekund briserade en bomb rakt i handen.

Och så en till.

Och en till.

Smärtan var rödglödgad och hård. Det gjorde fullständigt obegripligt ont.

Jag försökte andas, men det gick inte. Strupen var ihopsnörd, syret slut.

Jag såg mig omkring i ordlös panik. All verksamhet hade upphört.

Ingen drejade längre. Ingen gjorde gipsavgjutningar, böjde plåt eller kladdade med papier maché. De stirrade bara stumt mot mig, mot pölen av färskt blod på golvet, mina blodiga händer och det blodröda handavtrycket på stolens trärygg.

De var tysta.

Aldrig hade de varit så tysta. Det enda som hördes var sågen som aggressivt högg mot golvet. Ljudet av metalltänder mot sten.

Det var som om jag befann mig fyrtio meter under havsytan. Trycket av tusentals kubikmeter vatten hindrade alla hastiga rörelser, gjorde kroppen långsam och trög. Sikten blev liksom dunkel, grumlig, och ljudet från sågen utdraget förvridet. Jag såg på mina klasskamrater. ­Långsamt böljade de vid sina arbetsbänkar. Som sjögräs, hann jag

tänka, innan jag äntligen lyckades få luft och skrek rakt ut. Ljudet var raspigt rått, som om jag inte hade öppnat munnen på hela dagen.

Jag skrek med vidöppna ögon medan explosionerna i tummen avlöste varandra. Jag skrek som jag aldrig, verkligen aldrig, hade ­skrikit förut, och det var omöjligt, fullständigt ogörligt att sluta. Jag sökte ­Enzos blick, men hans ansiktsuttryck var svårt att tolka bakom skyddsglasögonen. Bandet runt bakhuvudet var så hårt spänt att det skar in i skinnet och fick hans fylliga kinder att tryckas upp och ihop under det repiga glaset. Han lösgjorde sig från den stelnade hopen. Rörde sig robotaktigt och liksom ryckigt. Utan att ta blicken ifrån mig böjde han sig ner och tog upp något litet från golvet, något litet rosarött som han räckte mot mig. När jag inte gjorde någon ansats att ta emot det, placerade han det i min högra handflata. Sen segnade han ljudlöst ner mot det blodiga golvet, mindre än en meter ifrån sågen.

Valter sprang. Sprang så de mjuka lockarna fladdrade. I vanliga fall rörde han sig värdigt och långsamt. Inte nu. Aldrig hade jag sett honom ta sig så snabbt från katedern till arbetsbänkarna längst bak. Jag hörde inte det karaktäristiska ljudet av hans klackar mot stengolvet och det förvånade mig tills jag insåg att det var min egen röst, mitt eget utdragna vrål, som omöjliggjorde alla andra hörselintryck att nå ­trumhinnorna.

Jag såg ner på min osargade högerhand. Betraktade föremålet i handflatan. Jag visste vad som låg där, men kunde ändå inte förstå det.

Det gick liksom inte. Det var för … absurt. För förnuftsvidrigt. Plain vidrigt också, för den delen.

Där i min handflata låg en del av min kropp. En del av mig.

Den översta delen av min tumme.

Den var så lätt, inte tyngre än en ärta eller kanske två. Den kändes knappt ens.

Jag ville inte se på den, men det var omöjligt att låta bli.

Den översta, rundade biten av nageln var intakt. En liten sågspånsflisa hade fastnat på den blodiga köttiga sidan. Jag skymtade något vitt bakom blodet och jag insåg att det var benet. Mitt eget skelett.

Jag hade haft fel. Snittytan var inte jämn. Den var köttigt uppriven, som blandfärs. Det svartnade helt kort för ögonen. Tyvärr svimmade jag inte. Inte då. Ett våldsamt illamående gurglade i stället upp i halsen och med en viljestyrka värdig en rysk gymnast lyckades jag hålla tillbaka kräkningen.

Sågens aggressiva hackande stoppades abrupt. Valter hade slitit ur kontakten. Och precis i samma stund tystnade jag. Som om sågen och jag varit kopplade till samma strömbrytare.

Det blev tyst. Ekande tyst.

Valter tog ett steg emot mig. Han stod nära, socialt inkompetent nära, och hans andedräkt slog i små mintiga pustar mot mitt ansikte.

Han svalde och i hans gråblå ögon såg jag bestörtning. Kanske till och med panik. Det var något med hur snabbt irisarna rörde sig fram och tillbaka i sidled. Små, knappt märkbara förflyttningar. Det gick några sekunder och vi stod så. Med blickarna låsta i varandra.

Så hördes ett ljud. Ett utdraget gnyende. Jag och Valter såg samtidigt ner mot golvet. Där låg Enzo. Det var som om någon hade fryst en bild i en skräckfilm. Sågen var placerad knappt en decimeter från hans högra öra. Han hade blod på kinden och i håret. Blodstänk på skyddsglasögonen. Mitt blod. Hans bruna ögon var uppspärrade och hans mun öppen som om han tänkt skrika, men kommit av sig. Jag såg att dragkedjan i hans gylf var lite öppen.

Plötsligt hördes försiktiga steg. Ett artificiellt klickande. Jag slängde en blick bakåt och fick en bländande blåvit blixt rakt i ansiktet.

Klick.

Det var Simon. Självklart var det Simon. Han närmade sig min hand med mobilen.

Klick.

Sen riktade han den mot golvet och Enzo.

Klick.

Blodet, skyddsglasögonen, gylfen. Allt lystes upp av den där mördande blixten.

Klick. Klick. Klick.

Enzo stängde självmedvetet munnen. Harklade sig. Från sin förnedrande position på golvet sa han: – Stoppa tummen i … i munnen. Tumspetsen, alltså. Då är det lät�tare att sy fast den … har … har … jag hört.

Det svindlade. Som ett eko hördes klicket och hans röst, fastän underligt förvrängd: Klick. Stoppa tummen i … i munnen.

Jag föll baklänges och slog huvudet i något hårt.

Klick.

Allting blev befriande svart.

Status: Avsågad tumme – Då så, sa doktor Levin och lutade sig fram över skrivbordet och fixerade mig med blicken. Hennes rödsprängda ögon var inramade av lager på lager av svart mascara som fick ögonfransarna att klumpa ihop sig i kladdiga, spretiga spindelben. Hon hade ett litet sår på näsan och jag tänkte att hon kanske hade ramlat. Att hon kanske var alkoholist.

– Då var vi väl i stort sett klara. Nå …

Den vackra, mörkhåriga sjuksköterskan som av namnskylten att döma hette Maryam avbröt henne oavsiktligt genom att be mig hålla handen stilla. Hon lyfte upp min arm och jag ryckte instinktivt till, men slappnade av när smärtan uteblev. Mindes tacksamt lokalbedövningen.

Maryam log ett leende med fascinerande många raka tänder och satte varsamt dit ett slags tunt nät över stygnen och därefter en kompress.

Runt tummen virade hon ett lager vadd.

– För att skydda mot stötar, sa hon.

Jag nickade. Hade svårt att slita blicken från Maryam. Hon lindade vant ett smalt förband runt handleden och runt tummen. Hennes händer var varma och torra. Doktor Levin såg uttråkat på, underläppen missnöjt utskjuten, ögonen halvslutna, som om hon försökte men inte lyckades drömma sig bort. Hon andades in som för att fortsätta tala, 10

men såg först på mig och sen på Maryam och sen på mig igen, för att försäkra sig om att hon inte skulle bli avbruten ännu en gång.

– Några ytterligare frågor?

Jag tänkte febrilt. Hon gjorde mig nervös.

– Nä, sa jag sen. Eller … jo. Jo, förresten. Vad gör ni med tummen?

– Vad menar du?

– Ja, vad gör ni med själva eh … spetsen?

– Jaså den. Den slänger vi, sa hon frankt och såg ner i sina papper.

– Slänger? Min röst gick upp i falsett.

– Ja, den går inte att göra nåt med. Det hoppas jag att du förstår? Det är jättesvårt att sätta tillbaka en tumspets när man har sågat av den och sårytorna är så här slafsiga. Det skulle bli ett rent helvete att sy ihop nerver och blodkärl och allt det där. Så mycket anstränger vi oss helt enkelt inte för en liten tumspets som du kan klara dig utan.

Slafsiga? Fanns det ingen trevlig liten medicinsk term som inte fick folk att vilja kräkas rakt ut?

– Det hade varit mycket bättre om du i stället hade knipsat av tummen med, säg, en tång. Mycket bättre snittyta. Mycket lättare att sy ihop.

Jag stirrade på henne. Hon var helt otrolig.

– Jag ska tänka på det nästa gång, sa jag.

– Hur sa?

Hon trummade otåligt med naglarna mot skrivbordet, men inväntade inte mitt svar.

– Dessutom var din tumspets full av träflis, damm och gud vet vad.

Jag tvivlar på att det hade gått att använda den ändå, men det gjorde ju inte precis saken bättre. Fler frågor?

Jag skakade på huvudet.

– Då så, sa doktor Levin.

Hon snurrade runt i sin stol så att hon hamnade med ryggen snett mot mig och började omedelbart tala in i en liten pennliknande mikrofon. ­­ – Det här är doktor Marie-Louise Levin som dikterar ett akutbesök 11

på Maja Müller. Besöksorsak, kolon. Avsågad tumspets.

Hon tystnade, harklade sig och såg över axeln mot mig. Maryam klappade mig på armen och sa att jag skulle komma tillbaka på måndag för efterkontroll och att de då skulle lägga om bandaget. Efter tio dagar kunde jag kontakta min vårdcentral för att ta bort stygnen. Jag nickade med blicken fortfarande fäst på doktor Levin som i samma stund fortsatt diktera: – Socialt, kolon. Sjuttonårig flicka, komma, boende hos sin far i Örnsberg, komma, separerade föräldrar punkt. Sysselsättning, kolon, studerande, punkt. Första ring på estetiska programmet, komma, bild och form, komma, på Sankt Eriks gymnasium i Stockholm, punkt. Röker ej, punkt. I princip ingen alkohol, punkt.

Däremot har jag torskat rejält på heroin, tänkte jag och kunde inte hålla tillbaka ett leende.

Hon fortsatte: – Aktuellt, kolon. Patienten skulle såga till en hylla under en träslöjdslektion med en elektrisk …

– Det var inte träslöjd.

– Hur sa?

Hennes röst var vass. Ögonen kisande smala. Jag föreställde mig hur de där spindellika ögonfransarna skulle bryta sig loss i tjocka klungor och sakta krypa ner över kinderna.

– Det var inte träslöjd. Det var skulptur. En skulpturlektion.

– Varför gjorde du då en hylla?

– Jag … jag fick dispens. Kan man säga. Jag är inte så mycket för skulpturer.

Doktor Levin tog demonstrativt upp mikrofonen igen: – Patienten skulle såga till en hylla med en elektrisk sticksåg under en skulpturlektion punkt.

Hon såg oavvänt på mig. De där trötta ögonen verkade kunna se rakt igenom mig och ut på andra sidan.

12

− Hon slant då med sågen varpå hon sågade av vänster tumspets, punkt. Status, kolon. Avsågad vänstertumme, komma, cirka tjugotre, tjugofyra millimeter från ip-leden, komma, cirka fem millimeter saknas, komma, en liten bit av benet sticker ut punkt. Man ser en ­nagelskada, komma, skadan engagerar dock inte leden, punkt. Inga övriga skador, punkt. Allmäntillstånd, kolon. Patienten ter sig smärtpåverkad och aningen … avskärmad.

Hon tystnade tvärt.

– Jag skulle såga ut en flamingo, sa jag. Det var då jag … slant. Jag skulle såga ut konturerna av en flamingo på sidopartiet.

Hon tittade oförstående på mig.

– Du kan gå nu, sa hon och jag nickade och reste mig lika snabbt som om jag fått en elektrisk stöt. Jag såg mig omkring. Maryam hade lämnat rummet utan att jag hade märkt det.

– Tack, sa jag och backade ut genom dörren.

Hon såg inte ens upp. Skulle hon dricka nu när jag hade gått? Skulle hon ta fram en liten flaska taxfreevodka ur skrivbordslådan och halsa ur den? Jag stängde dörren. Jag skulle aldrig få veta.

Jag satte mig i väntrummet som var tomt så när som på en ung svart kvinna med stora örhängen i guld. Hon stirrade på mig, på min skjorta och det intorkade blodet som droppvis rödfärgat skjortbröstet och stora delar av ärmarna.

Utanför började det regna. Fina små droppar föll oregelbundet mot fönsterglasen. Avskärmad, tänkte jag. Är det sådan jag är? Aningen ­avskärmad?

Valter gick förbi väntrummet tre gånger innan han upptäckte mig.

– Sitter du där! sa han andfått. Han luktade rök. Inte vanlig cigarett, utan något kryddigare, mer rökelselikt.

Jag sa inget. Det var ju liksom uppenbart.

Han hade åter tagit på sig t-shirten som han virat runt min tumme 13

i taxin någon timme tidigare och den hade en nästan perfekt cirkelformad blodfläck över bröstet. Det såg ut som om han blivit skjuten på nära håll. Han satte sig ner i stolen bredvid mig och jag tänkte att det var för nära, att det fanns trettio stolar härinne och han satte sig en decimeter ifrån mig.

Tjejen med guldörhängena stirrade på Valter och sen på mig. Det måste ha sett helt absurt ut. Allt det där blodet.

– Vilken jävla dag, sa han och tog fram en liten ask med halstabletter ur kavajfickan.

Det kunde jag ju hålla med om.

– Nu har jag i alla fall ringt din pappa.

Han stoppade en halstablett i munnen och sträckte fram asken mot mig. Jag skakade på huvudet.

– Din mamma fick jag inte tag i, men jag lämnade ett meddelande.

– Vad sa du då?

Min röst avslöjade en slags angelägen oro och jag gillade det inte.

– Ja, vad sa jag? Jag sa att det hade hänt en olycka, men att allt var under kontroll. ”Under kontroll”? Var allt verkligen ”under kontroll”?

– Jag lämnade mitt nummer. Sa att hon skulle ringa innan hon åkte hit, så att du inte redan åkt härifrån. Men hon kanske ringer dig direkt.

Har du mobilen på?

– Jo. Jag orkade inte förklara att hon i alla fall inte skulle komma. Jag var inte beredd att svara på de närgångna frågorna som utan tvivel skulle följa.

– Kommer pappa hit?

– Ja, jag skulle tippa att han är här inom tjugo.

– Minuter?

Jag vet inte vad jag höll på med. Det är klart att han menade minuter.

Alla andra tidsenheter hade varit absurda. Valter log snett.

14

– Ja, sa han. Minuter.

Vi satt så en stund. Bredvid varandra. Det var skönt att han hade t-shirten på sig. Det hade varit svårt att inte stirra på hans bröstkorg med den där mattan av ljusbrunt lockigt hår exponerad. Att döma av akutsjuksköterskornas blickar hade de tyckt detsamma. Doktor Levin var den enda som lyckats se honom i ögonen.

Jag tittade ut genom fönstret. Gråsvarta moln samlade sig vid horisonten. Gjorde himlen mörk, som om det skymde.

– Jaha, sa Valter. Vad sa hon då, doktorn?

Jag ryckte på axlarna. Valter hade hastigt lämnat rummet när doktor Levin påbörjade undersökningen av min avsågade tumme. Han ursäktade sig med att han var tvungen att ringa mina föräldrar. Det var ­genomskinligt men jag förstod honom, jag hade också gärna gått där­ ifrån. Bilden av hur doktor Levin knipsade av tumbenet och sen filade ner det en aning för att kunna sy ihop skinnet var för evigt inbrända på näthinnan. Jag tänkte på hennes ordval inför ingreppet. Hur hon bara skulle ”frisera benet lite grand”. ”Frisera?” hade jag frågat, låtsat oberört.

Jo, hon skulle bara ”putsa till det lite”, eftersom det var så ”fransigt”.

Jag knep ihop ögonen. Det var som om jag kände vibrationerna av filen över benbiten ännu en gång. Instinktivt förde jag min bandagerade hand mot hjärtat.

– Vad sa hon om det där med att stoppa den i munnen?

– Va? En kort sekund trodde jag att Valter hade sagt något riktigt perverst.

– Det där som Enzo sa, att du skulle stoppa den avsågade biten i munnen.

– Jaså det.

Jag andades ut.

– Hon sa att om jag hade stoppat den i munnen kunde jag lika gärna stoppat den i arslet.

– Va? Sa hon så?

15

Valter sög intensivt på halstabletten och såg misstroget på mig.

– Ja, typ. Det är ungefär lika mycket bakterier där. Sa hon.

Han skakade på huvudet. Suckade tungt.

– Jag borde aldrig ha gått med på att låna ner den där sågen från maskinverkstan. Jag borde ha satt stopp i ett tidigt skede och sagt ”Det här, det kan jag inte ta ansvar för! Sågar går utanför mitt kompetensområde.

Du får göra en skulptur som alla andra, Maja!” Då hade det här aldrig hänt. Jag är för snäll. Jag är alldeles för snäll. Det har jag alltid varit.

Herregud, vad ska rektorn säga?

Vi satt tysta en stund. Jag kände mig aningen skyldig. Men kom igen.

En skulptur. Vad var poängen?

– En hylla är också ett slags skulptur.

– Nej, Maja. En hylla är inte en skulptur.

* * * Det första pappa sa när han störtade in i väntrummet en halvtimme senare var: – Men herregud! Vad har du på dig!

Inte ”Men herregud! Vad har hänt?”. Inte ”Men herregud! Lilla gumman!”. Inte något annat empatiskt eller passande förskräckt.

Nej. Han undrade vad jag hade på mig.

Han betraktade mig uppifrån och ner. Ansiktet öppet, de bruna ögonen allvarliga.

– Mina gamla orkesterbyxor.

Han satte sig på huk framför mig och nöp tag i det grova byxtyget som om han inte kunde förstå det han såg. Bara det att han som vanligt koncentrerade sig på helt fel detalj.

Ett par veckor tidigare hade jag letat igenom pappas garderob och hittat de där fantastiska midnattsblå uniformsbyxorna med detaljer i rött och guld. De var puffiga upptill, men smalnade av mot vaden, som 16

ridbyxor. Vid vristen satt tre glänsande guldknappar och sidorevärerna var i bordellröd sammet.

Jag hade ingen aning om att pappa spelat i en orkester och hade antagit att byxorna hade tillhört någon annan, eftersom de var så smala i midjan. Uniformsbyxorna hade – tillsammans med den stärkta frackskjortan och ett par röd-, vit- och blårandiga hängslen – fått mig att känna mig som the Queen of Fucking Everything när jag gick hem­ ifrån på morgonen.

– Och skjortan … sa han dröjande och stirrade på det en gång bländande vita skjortbröstet, som nu var fullständigt genomdränkt av mörknande blod. Jag kände hur tyget klibbade fast mot huden.

Pappa höjde blicken och fick syn på Valter.

– Hej, sa Valter och sträckte fram handen.

– Jonas, sa pappa och kramade Valters hand så hårt att knogarna vitnade. En liten ovana han hade.

– Valter, sa Valter och lät inte med en min ana att han höll på att få handen krossad. Jag är Majas lärare i bild och form och ja … skulptur.

Det var jag som var med när hon …

Han tvekade. − … sågade av sig tummen.

Pappas blick pendlade mellan Valters ögon och den fotbollsstora blodfläcken på hans t-shirt. Så vände han sig mot mig. Han tog tag i min hand och betraktade misstänksamt bandaget.

– Men Maja, sa han och hans röst signalerade mer besvikelse än oro.

Sen kliade han sig i huvudet, reste sig upp och tog Valter åt sidan. Med ryggen mot mig mumlade han bekymrat: – Du, Valter … tror du att hon gjorde det med flit?

17

Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.

Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne.

På en fest hon inte är inbjuden till träffar Maja tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar.

Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen. ”Jag älskar den. Så SJUKT rolig och vansinnigt sorglig på samma gång – och här ligger jag och lipar.”

Lisa Bjärbo, författare

www.gillabocker.se