3
MED NÄSA FÖR SÅNG (eller RÖST?)
Näsan har varit ett särskilt seglivat stridsäpple bland sångpedagoger. Några menar att passagen till näsan alltid ska vara helt stängd när man sjunger icke-nasala vokaler och konsonanter, andra anser att passagen ska vara lite lagom på glänt så att ”klangen spelar i näsan”, ska ha ”nasal kvalitet”, men absolut inte låta nasaliserad. Var ligger då sanningen och trycker? Det var på SMAC 83, eller Stockholm Music Acoustics Conference, som jag först stötte på näsanhängarna. Det var i skepnad av en energisk och allmänt r espekterad pedagog, Torben Stig Nielsen. Han var sångpedagog vid det Kongelige Musikkonservatorium i Köpenhamn och menade att näsans roll absolut måste utredas experimentellt. Sorgligt nog rycktes han bort alldeles för tidigt i en bilolycka. Hans mantel axlades emellertid efter några år av hans kolleger, Pehr Birch med kolleger och foniatern Svend Prytz i Köpenhamn.
Vi videofilmade velumpassagen med en fiberoptik som vi stack in i 18 professionella sångarnäsor som sjöng ”ponto, panta, pinti” på olika tonhöjder. För /n/ måste ju passagen vara öppen, dvs velum nedfälld och öppna en stor velumglänta, och för /t/ måste den vara stängd. Filmerna visade därför tydligt hur passagen öppnades och stängdes. För att få säkra data mätte vi också luftflödet genom näsan med en delad andningsmask som hade en flödesmätare för luftflödet från näsan och en annan för flödet genom munnen. Flertalet sångare sjöng faktiskt med en liten velumglänta på vokalerna i orden bod och bad, men sällan på vokalen blid. Och gläntan hade alldeles olika form. Bild 1 visar också några prov, typ skeva leenden, rund och trång, lång och smal. Det här ställde den väl bekanta frågan ”Varför gör dom på detta viset?” Brian Gill är en eftersökt sångpedagog i USA och andra länder. Han tillhör velumpåglänt-lägret och hans elever är duktiga på att viljemässigt kan styra graden av velumöppning. Ett gäng av hans elever sjöng en vokalsvit med velumpassagen stängd, med liten velumglänta och med vidöppen passage. Vi spelade in luftflödet från näsa och mun, som vi återigen registrerade med en delad andningsmask. Flödesmätningarna visade att de gjorde som de hade blivit tillsagda och vi jämförde klangerna för de tre betingelserna vidöppen, litenglänta och noll glänta.
Bild 1. De övre bilderna visar var näshålorna finns sett i profil och framifrån. De undre bilderna visar foton, tagna med fiberoptik i näsan, av velumgläntan hos professionella operasångare.
De uppbådade en pyts med forskningsanslag och bad mig att stiga ombord. Näslandskapet är kuperat och rymmer många intrikata detaljer, som man kan se på bilden ovan. Där finns sex bihålor, käkhålorna just under ögonhålorna, pannhålorna en trappa upp bakom ögonbrynen. Längst bak i näsan, rakt upp ovanför mjuka gommen velum och bakre svalgväggens förlängning uppåt sitter de båda sfenoidalhålorna. De bidrar alla till näsans akustiska egenskaper. Den lägsta och viktigaste resonansen ligger nånstans mellan 300 Hz och 800 Hz (ungefär ettstruket Ess och tvåstruket G). Hålorna uppträder som korrupta tullare i skurkstater. De konfiskerar sina egna favoriter, som är den egna privata resonansfrekvensen, Den släpper de aldrig förbi.
Bild 2. Vad händer med spektrum om man gläntar lite på velum? Bilden visar hur ljudstyrkan hos hela spektrum, hos de lägre och hos de högre deltonerna ändrades, när sångare sjön en vokalsekvens med trång och vidöppen velumglänta istället för med stängd passage.
Som bild 2 visar, kan en lagom trång velumglänta lyfta fram de högre deltonerna i spektrum, som man behöver för att göra sin stämma hörd i konkurrens med ett starkt ackompanjemang. Ett annat sätt att nå den effekten är att sjunga starkare, med högre lufttryck i lungorna, men det är ju avgjort jobbigare för stämband liksom för resten av kroppen. Så näsglänta verkade vara ett exempel på röstekonomi.
