Med näsa för sång (eller röst)?

Näsan har varit ett särskilt seglivat stridsäpple bland sångpedagoger. Några menar att passagen till näsan alltid ska vara helt stängd när man sjunger icke-nasala vokaler och konsonanter, andra anser att passagen ska vara lite lagom på glänt så att ”klangen spelar i näsan”, ska ha ”nasal kvalitet”, men absolut inte låta nasaliserad. Var ligger då sanningen och trycker? Det var på SMAC 83, eller Stockholm Music Acoustics Conference, som jag först stötte på näsanhängarna. Det var i skepnad av en energisk och allmänt respekterad pedagog, Torben Stig Nielsen. Han var sångpedagog vid det Kongelige Musikkonservatorium i Köpenhamn och menade att näsans roll absolut måste utredas experimentellt. Sorgligt nog rycktes han bort alldeles för tidigt i en bilolycka. Hans mantel axlades emellertid efter några år av hans kolleger, Pehr Birch med kolleger och foniatern Svend

Prytz i Köpenhamn. De uppbådade en pyts med forskningsanslag och bad mig att stiga ombord. Näslandskapet är kuperat och rymmer många intrikata detaljer, som man kan se på bilden ovan. Där finns sex bihålor, käkhålorna just under ögonhålorna, pannhålorna en trappa upp bakom ögonbrynen. Längst bak i näsan, rakt upp ovanför mjuka gommen velum och bakre svalgväggens förlängning uppåt sitter de båda sfenoidalhålorna. De bidrar alla till näsans akustiska egenskaper. Den lägsta och viktigaste resonansen ligger nånstans mellan 300 Hz och 800 Hz (ungefär ettstruket Ess och tvåstruket G). Hålorna uppträder som korrupta tullare i skurkstater. De konfiskerar sina egna favoriter, som är den egna privata resonansfrekvensen, Den släpper de aldrig förbi.

Bild 1. De övre bilderna visar var näshålorna finns sett i profil och framifrån. De undre bilderna visar foton, tagna med fiberoptik i näsan, av velumgläntan hos professionella operasångare. vi stack in i 18 professionella sångarnäsor som sjöng ”ponto, panta, pinti” på olika tonhöjder. För /n/ måste ju passagen vara öppen, dvs velum nedfälld och öppna en stor velumglänta, och för /t/ måste den vara stängd. Filmerna visade därför tydligt hur passagen öppnades och stängdes. För att få säkra data mätte vi också luftflödet genom näsan med en delad andningsmask som hade en flödesmätare för luftflödet från näsan och en annan för flödet genom munnen. Flertalet sångare sjöng faktiskt med en liten velumglänta på vokalerna i orden bod och bad, men sällan på vokalen blid. Och gläntan hade alldeles olika form. Bild 1 visar också några prov, typ skeva leenden, rund och trång, lång och smal. Det här ställde den välbekanta frågan ”Varför gör dom på detta viset?”

Brian Gill är en eftersökt sångpedagog i USA och andra länder. Han tillhör velumpåglänt-lägret och hans elever är duktiga på att viljemässigt kan styra graden av velumöppning. Ett gäng av hans elever sjöng en vokalsvit med velumpassagen stängd, med liten velumglänta och med vidöppen passage. Vi spelade in luftflödet från näsa och mun, som vi återigen registrerade med en delad andningsmask. Flödesmätningarna visade att de gjorde som de hade blivit tillsagda och vi jämförde klangerna för de tre betingelserna vidöppen, litenglänta och noll glänta.

Som bild 2 visar, kan en lagom trång velumglänta lyfta fram de högre deltonerna i spektrum, som man behöver för att göra sin stämma hörd i konkurrens med ett starkt ackompanjemang. Ett annat sätt att nå den effekten är att sjunga starkare, med högre lufttryck i lungorna, men det är ju avgjort jobbigare för stämband liksom för resten av kroppen. Så näsglänta verkade vara ett exempel på röstekonomi. Men man måste ju fråga sig om detta verkligen var hela sanningen. Kanske Brians elever gjorde något annat

Bild 2. Vad händer med spektrum om man gläntar lite på velum? Bilden visar hur ljudstyrkan hos hela spektrum, hos de lägre och hos de högre deltonerna ändrades, när sångare sjön en vokalsekvens med trång och vidöppen velumglänta istället för med stängd passage.

också, och det var i själva verket det som gav den här klangeffekten? Alltså: rensa ut alla osäkerhetsfaktorer och ta reda på vad enbart en velumglänta kan göra åt röstklangen.

Det var utgångspunkten för nya experiment som jag gjorde tillsammans med foniatern Miriam Havel i München. Vi fick tillgång till tredimensionella modeller av ansatsrören för fem vokaler och en lika tredimensionell modell av en näsa. Sen kopplade vi ihop dem med olika trånga rörstumpar, som alltså föreställde velumgläntor i olika storlekar. På stämbandplatsen smetade vi fast en hörtelefon och tätade med modell-lera och så körde vi ett tonsvep från låg till hög frekvens. Mikrofonen satte vi vid läppöppningen och den registrerade hur bra det gick för olika frekvenser att nå dit.

Bild 3 visar resultatet för vokalen båt. Man ser att en trång näsglänta gav en väldigt kraftig höjning av frekvenser över 2000 Hz. Det gör också en vidöppen glänta, men den filar samtidigt ner första resonanstoppens spetsighet, och det gör att vokalen låter nasal. Så resultatet talar för att det faktiskt var den trånga velumgläntan som förstärkte de deltonerna i högfrekvensområdet hos Brians elever.

Slutsatsen pekar alltså på att vi röstvänner kan vara glada och tacksamma för att vi har en så fin sak som näsan. Den kan hjälpa oss att få fram de högre deltonerna, som gör att rösten kan höras bättre i konkurrens med andra ljud. Kanske dags att forma en ideell förening: NÄSANS VÄNNER!

Bild 3. Ansatsrörets ljudtransportförmåga, mätt på en 3D-modell av en näsa. De små dikena i den prickade kurvan vid 500 Hz och strax ovanför 2400 Hz uppkommer genomm näsans lägsta resonans respek tive ena käkhålans resonans. De syns bara när velumgläntan är vid.

Johan Sundberg

Referenser Birch P, Gümoes B, Stavad H, Prytz S, Björkner E, Sundberg J (2002) Velum behavior in professional classic operatic singing”, Journal of Voice 16:1, 61-71. Gill BP, Lee J, Lã MB, Sundberg J (2020) Spectrum effects of a velopharyngeal opening in singing, Journal of Voice 34:3, 346−351. Havel M, Sundberg J, Traser L, Burdumy M, Echternach M. (2021) Effects of nasalization on vocal tract response curve. Journal of Voice early on the internet. Laura Enflo

Lauras ruta

Kära röstvänner!

Tänk att de flesta av oss nu är vaccinerade! För Röstforums förbundsstyrelse har det inneburit att vi i oktober kunnat hålla vårt första IRL-möte på två år, denna gång hemma hos mig i Tyresö. För egen del är jag fortfarande försiktig och har munskydd på mig i många sammanhang, men kalendern har ändå blivit full av aktiviteter, med risk för after-vaccination overload som vi säger i familjen.

Riksstämman 2021

Den 23 maj hade vi glädjen att få uppleva Röstforums hittills enda digitala riksstämma tack vare styrelsen i Röstforum Malmö-Lund, dess dåvarande ordförande Sara Wilén och David Åkesson från Röstforum Sydost, samt förstås engagerade föreläsare, korister och ljudtekniker. I framtiden fortsätter vi med riksstämmor på plats någonstans i Sverige, men det är bra att veta hur givande det kan bli även digitalt.

Ny layoutare på plats

Denna gång vill jag särskilt uppmärksamma Hans Linden, som precis lämnat över stafettpinnen till Sten Dereman efter att i många år stått för Röstlägets digitala layout. Stort tack Hans! Det nummer av Röstläget som ni läser idag har alltså gjorts av Iwa Sörenson, redaktör, och Sten Dereman, layoutare, tillsammans med alla som skrivit artiklarna. Bra jobbat, som vanligt!

Ta hand om er och hoppas att vi ses på nästa riksstämma 2022 som anordnas av Röstforum Stockholm på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm i maj!

Laura Enflo, förbundsordförande