M. L. Stedman
I köket satt Isabel vid det gamla bordet, och i hennes famn låg det lilla barnet insvept i en luddig gul filt. Tom torkade omsorgsfullt stövlarna på dörrmattan innan han kom in och lade en valkig hand på hennes axel. ”Jag har täckt över den stackars saten. Hur är det med barnet?” ”Det är en flicka”, sa Isabel med ett leende. ”Jag har badat henne. Hon verkar frisk och stark.” Barnet vände sig mot honom och insöp hans blick med stora ögon. ”Vad i hela världen ska hon tänka om allt det här?” funderade han högt. ”Jag har gett henne lite mjölk också, eller hur sötnos?” nojsade Isabel och gjorde det till en fråga till barnet. ”Åh, hon är så perfekt, Tom”, sa hon och kysste flickan. ”Gud vet vad hon har varit med om.” Tom tog fram en flaska konjak ur furuskåpet, hällde upp ett litet glas åt sig själv och svepte det. Sedan satte han sig bredvid sin h ustru och såg ljuset spela i hennes ansikte när hon betraktade dyrgripen i sin famn. Barnet följde varje rörelse i hennes ögon, som om Isabel skulle försvinna om hon inte höll fast henne med blicken. ”Åh, du lilla”, mumlade Isabel, och ”stackars, stackars liten” när barnet gnuggade ansiktet mot hennes bröst. Tom hörde gråten i hennes röst och minnet av en osynlig närvaro hängde i luften mellan dem. ”Hon tycker om dig”, sa han. Sedan, nästan för sig själv: ”Får mig att tänka på hur det kunde ha varit.” Sedan tillade han snabbt: ”Jag menar … Jag menade inte … Du ser helt enkelt ut att vara född till det, det är allt.” Han strök hennes kind. Isabel tittade upp på honom. ”Jag vet, käraste. Jag vet vad du menar. Jag känner likadant.” Han lade armarna om sin hustru och barnet. Isabel kände lukten av konjak från hans andedräkt. ”Åh, Tom, tack gode Gud för att vi fann henne i tid”, mumlade hon. Tom kysste henne och tryckte sedan läpparna mot barnets panna. 12