Min hand i min
Atefeh Sebdani
Min hand i min
albert bonniers förlag
För att skydda de inblandade och människorna runt dem är alla privatpersoner i boken avidentifierade och anonymiserade, med undantag för författaren och hennes make.
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-019668-4
Copyright © Atefeh Sebdani, 2023
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook, EU 2023
Till mina barn, de som väntade där ljuset strålar till evigheten. Men mer än något annat till min man som tryggt tog min hand och vandrade med mig dit, till ljuset.
Min djupaste tacksamhet till alla mina livsgåvor till syskon som förbehållslöst låtit mig berätta min historia.
Förord
Min hand i min är berättelsen om mitt liv. Det är barnets berättelse, baserad på mina minnen och stöttad av myndighetsjournaler och samtal med närstående.
Som barn vet man inte vad man har rätt till och vad man har för alternativ. Jag var ett övergivet, traumatiserat barn som inte förstod vad som pågick, livrädd för att bli av med det sista jag hade kvar och fullt upptagen med att navigera rätt för att överleva. Jag var helt utlämnad till främmande vuxna omkring mig.
Min bok är därför också en berättelse om vuxenvärldens svek.
Om svenska myndigheters svek när de gång på gång misslyckades med att fånga upp de missförhållanden jag och mina syskon levde under. Deras tillkortakommanden gynnade mina förövare och den motståndsrörelse de tillhörde. En rörelse som såg mig som en tillgång på flera sätt, däribland som ett verktyg för att kunna utnyttja ekonomiska bidrag från samma myndigheter för sin egen politiska agenda.
Inte heller de vuxna som fanns i min närhet privat slog larm. Organisationen jag växte upp i såg till att lösa alla problem internt. Som vuxen vet jag att jag inte är ensam om mitt öde. Vi var hundratals barn utspridda i världen som delade liknande erfarenheter. Allt fler av oss har trätt fram med våra vittnesmål, men än idag fortsätter de som bär ansvaret att förneka vad de åsamkat oss.
7
Än mindre har myndigheterna tagit något ansvar för sina brister.
Genom att berätta vad jag varit med om hoppas jag kunna bidra till att fler vuxna väljer att agera om de anar att ett barn far illa. Likaså hoppas jag att myndigheter väljer att rannsaka sitt arbete och faktiskt ser till barnets bästa.
Slutligen hoppas jag att du som var ett barn som hade det svårt kan finna någon form av tröst i att du inte var ensam. Den här boken är för oss.
Atefeh Sebdani, maj 2023
Tirana, Albanien, januari 2015
Jag försökte fokusera på de välbekanta ljusen utanför taxins fönster. De röda och de gula. Skenet från billyktorna som alltid funnits där, vart jag än rest i världen. På andra sidan fönstren. Utanför tågen och bussarna. Bilarna och flygen. Långt borta vid horisonten när vi sov under bar himmel i bergen.
I taxin på väg mot Tirana försökte jag hitta tillbaka till den trygghet jag alltid hade funnit i ljusen. Men allt jag fann var en känsla av ironi. Det var som om någon hånskrattade åt mig. Som om någon ville säga mig att de gula och röda skenen aldrig hade varit mina vänner. De hade aldrig varit något annat än inbillning i en återkommande scen. Jag tryckte kinden mot rutan för att känna den kalla januarikvällen mot min blossande heta hud. Blundade. Kände lilla Atefehs kind. Såg hur hon tryckte sina lockar mot fönstret som hon knappt nådde upp till. Det var hennes små andetag som ångade mot rutan så att lyktskenen utanför blev suddiga.
Lilla Atefeh, håll i. Du finns kvar där, jag vet det. Du är jag. Det kommer gå vägen en dag.
Vi stannade två husnummer ifrån hennes hus för att inte ställa till en scen inför taxichauffören, men jag vägrade gå ur bilen. Någon öppnade bildörren vid min sida och sträckte ut handen. Jag vände mig bort och beordrade chauffören att köra mig tillbaka till flygplatsen.
9
Med en kraftansträngning drog de mig ut ur bilen, skrek åt chauffören att köra i väg och slog snabbt igen bildörren. Jag satte mig på den iskalla marken. De skulle inte få rubba mig från min plats. Men de var två och de tog tag i varsin armhåla.
Jag tappade kontrollen över hur jag lät, hur jag såg ut, glömde bort mig själv. Alla känslor som bott i mig, som jag till slut lärt mig att förtränga, att leva med, alla tankar jag vridit och vänt på för att göra min vardag begriplig de senaste decennierna sipprade ut ur mina porer.
Jag befann mig på en ojämnt asfalterad gata kantad av stenvillor någonstans i Tiranas utkanter och visste för första gången i mitt liv inte hur jag skulle klara mig på egen hand. För första gången yppade jag orden: ”Snälla hjälp mig! Någon måste hjälpa mig!”
De drog mig mot den stora svarta metallgrinden. Bakom den gömde sig en liten trädgård. De röda och gula skenen var borta och allt låg i mörker, inte ens månen mäktade lysa upp. Årens alla undanträngda känslor högg mig i magen och jag hukade mig, vågade inte titta upp. Vågade inte ta det sista steget. I mörkret kunde jag höra någon. Rösten var bedrövad och så innerligt bekant att hela mitt väsen vände sig mot den. Det var en röst som jag saknat och under lång tid glömt bort. Jag kände hur hjärtat bultade hårt i halsen. Jag lyfte blicken mot grinden. Först såg jag ingenting. Snart anade jag några träd. Längre bort, ett par meter fram, skönjde jag en betongtrappa.
Och där.
Allt jag väntat på. Allt mitt liv hade handlat om.