9789187135729

EN BERÄTTELSE OM RÄTT OCH FEL, OCH HUR

uppvuxen i västra Australien men bor numera i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman och har hittills sålts till 38 länder. Boken har vunnit ett flertal priser, bland annat Indie Book of the Year 2013, framröstad av Australiens oberoende bokhandlare. Den har även nominerats till exempelvis Women’s Prize for Fiction 2013 samt Amazon’s Rising Star 2012 och har legat på New York Times bästsäljarlista i 40 veckor.

DET IBLAND INTE GÅR ATT SKILJA DEM ÅT.

Efter fyra uppslitande år på västfronten återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.

En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla det lilla flickebarnet och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som

fyren mellan haven

M. L. Stedman är född och

gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.

och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.

”En vacker skildring av kärlek och förlust, och hur långt vi är beredda att gå för dem vi älskar.”

BOSTON GLOBE

M. L. STEDMAN

M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan

”… en trovärdig berättelse med vackert språk. Helt enkelt en bok man inte kan lägga ifrån sig …”

HELLO MAGAZINE ONLINE ”Fyren mellan haven stannar kvar hos läsaren, långt efter det att sista sidan är läst … Vackert skriven.”

DAILY EXPRESS

fyren mellan haven Roman

”M. L. Stedmans oemotståndliga debut, … är en berättelse som fångar dig redan på första sidan …”

OPRAH MAGAZINE ”Vilken otrolig roman det här är.

Tragedin är lika ofrånkomlig som hos Thomas Hardy … Och lika oförglömlig.”

GUARDIAN ”… en kärlekshistoria som är både övertygande och ömsint …”

THE SUNDAY TIMES ”… Fyren mellan haven kommer att bli en enorm succé, och den förtjänar varje uns av sin framgång.”

SCOTSMAN

M. L. STEDMAN massolit förlag

72-omslag_Fyren_mellan_haven_final_ny.indd 1

2014-05-06 11:33

fyren mellan haven Roman

M. L. STEDMAN

Översättning: Katarina Falk

www.massolit.se Copyright © Grasshill Communications 2012 Svensk utgåva © 2014 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: The Light Between Oceans Första gången utgiven av Doubleday ett imprint av Transworld Publishers 2012, Storbritannien Översättning: Katarina Falk Omslag: Rex Bonomelli Omslagsbilder: Alison Shaw/Corbis (fyrtorn), Malcom Park (stjärnhimmel), Rex Bonomelli (barn) Karta: Neil Gower Sättning: RPform, Richard Persson Tryckt i Falun 2014 av Scandbook ISBN 978-91-87135-72-9

Till minne av mina fÜräldrar

DEL I

7

27 april 1926

D

agen för miraklet satt Isabel på knä vid kanten av klippan vid det lilla, nytillverkade korset av drivved. Ett ensamt knubbigt moln rörde sig långsamt över aprilhimlen, som välvde sig över ön i en spegling av havet inunder. Isabel vattnade lite mer och plattade till jorden runt rosmarinbusken som hon just hade planterat. ”… och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo”, viskade hon.

För ett kort ögonblick spelade hennes hjärna henne ett spratt och hon tyckte sig höra ljudet av barnskrik. Hon avfärdade illusionen och hennes blick drogs i stället till en flock valar som kryssade fram längs kusten för att kalva i varmare vatten, och dök upp och försvann under ytan som nålar i en väv. Hon hörde barnskriket igen, högre den här gången i den tidiga morgonbrisen. Omöjligt.

Mellan den här sidan av ön och Afrika låg bara en oändlig vidsträckthet. Här förenades Indiska oceanen med Södra ishavet och tillsammans bredde de ut sig som en gränslös matta nedanför klipporna. Dagar som den här såg den så solid ut att hon fick en känsla av att hon skulle kunna gå på den ända till Madagaskar på en hisnande blå vandring. Öns andra sida glodde grinigt mot det australiska fastlandet drygt femton mil därifrån, utan att vare sig riktigt höra till det eller vara helt fristående; den var den högsta toppen i en bergs­kedja under vattnet som reste sig ur havet som tänderna i en taggig käft och bara väntade på att få sluka intet ont anande skepp på sin sista etapp mot en trygg hamn.

9

M. L. Stedman

Som för att gottgöra det hade ön – Janus Rock – en fyr, och ljuset från den utgjorde en svepning av trygghet med en räckvidd på nära nog fem mil. Varje natt genljöd luften av det enträgna surret från linsen som roterade, roterade, roterade; rättvis, utan att klandra klipporna och utan att rädas vågorna fanns den där till frälsning om så behövdes.

Barnskriket fortsatte. På avstånd smällde det i dörren till fyren och Toms långa gestalt blev synlig på fyrbalkongen. Han lät kikarsiktet svepa över ön. ”Izzy”, ropade han, ”en båt!” Han pekade mot viken. ”På stranden … en båt!”

Han försvann in för att några ögonblick senare komma ut i mark­ nivå. ”Det ser ut som om det är någon i den”, ropade han. Isabel skyndade honom till mötes så fort hon kunde, och sedan höll han henne i armen medan de tillsammans klättrade nerför den branta och upptrampade stigen till den lilla stranden. ”Det är helt klart en båt”, konstaterade Tom. ”Och … åh, store tid! Det är en man i den, men …”

Figuren låg livlös över sittbrädan, men barnskriket hördes alltjämt.

Tom skyndade fram till jollen och försökte skaka liv i mannen innan han övergick till att söka i fören, varifrån ljudet kom. Han lyfte upp ett litet ylleknyte: en mjuk lavendelblå kvinnokofta var lindad runt ett litet, skrikande spädbarn. ”Helvetes jävlar!” utbrast han. ”Helvetes jävlar, Izzy. Det är …” ”Ett barn! Åh, gode Gud! Åh Tom! Tom! Här … ge det till mig!”

Han gav henne knytet och försökte än en gång väcka liv i främlingen: ingen puls. Han vände sig mot Isabel som undersökte den ­lilla varelsen. ”Han är död, Izz. Hur är det med barnet?” ”Det verkar må bra. Inga skador eller blåmärken. Men så liten!” sa hon och lutade sig över barnet. ”Såja, såja. Allt är bra nu, lilla du.

Allt är bra, lilla underbara varelse.”

Tom stod stilla och såg på den döde mannen, knep ihop ögonen hårt och öppnade dem igen för att försäkra sig om att han inte drömde.

Barnet hade slutat gråta och låg nu och flämtade i Isabels famn.

10

Fyren mellan haven

”Jag kan inte se några skador på honom och han ser inte sjuk ut heller. Han kan inte ha varit på drift länge … Men man kan inte vara säker.” Han tystnade. ”Ta med barnet upp till huset, Izz, så ska jag hämta någonting att täcka över kroppen med.” ”Men Tom …” ”Det är ett helvetes jobb att bära honom uppför stigen. Då är det bättre att lämna honom här tills hjälpen kommer. Men jag vill inte att fåglarna eller flugorna ska ge sig på honom. Det finns segelduk uppe i skjulet som bör räcka som skydd.” Han talade lugnt, men hans händer och ansikte kändes kalla när gamla skuggor förmörkade den soliga höstdagen.

 Janus Rock bestod av drygt två och en halv kvadratkilometer grönska, med tillräckligt mycket gräs för att livnära de fåtaliga fåren, ­getterna och hönsen, och med tillräckligt mycket matjord för att hålla liv i ett enkelt grönsaksland. De enda träden på ön var två högresta norfolkgranar som hade planterats av manskapet från Point Partageuse som hade byggt fyrstationen för mer än trettio år sedan, år 1889. Några gamla gravar stod som minnesmärken över ett skeppsbrott långt dessförinnan, när Pride of Birmingham hade seglat i kvav bland de giriga klipporna i fullt dagsljus. På just ett sådant skepp hade fyrlinsen senare skeppats över från England, med det stolta namnet Chance Brothers, en garanti för den tidens mest avancerade teknik – möjlig att montera på vilken plats som helst, hur ogästvänlig eller svår­tillgänglig den än var.

Havsströmmarna spolade i land alla möjliga saker: vrakspillror virvlade in som mellan två propellrar; vrakdelar, telådor, valfiskben. ­Saker dök upp i sin egen takt, på sitt eget sätt. Fyrstationen stod tryggt förankrad mitt på ön. Fyrvaktarens bostad och de övriga kringbyggnaderna låg och kurade runt fyrtornet, kuschade av årtionden av ­piskande vindar.

11

M. L. Stedman

I köket satt Isabel vid det gamla bordet, och i hennes famn låg det lilla barnet insvept i en luddig gul filt. Tom torkade omsorgsfullt stövlarna på dörrmattan innan han kom in och lade en valkig hand på hennes axel. ”Jag har täckt över den stackars saten. Hur är det med barnet?” ”Det är en flicka”, sa Isabel med ett leende. ”Jag har badat henne.

Hon verkar frisk och stark.” Barnet vände sig mot honom och insöp hans blick med stora ögon. ”Vad i hela världen ska hon tänka om allt det här?” funderade han högt. ”Jag har gett henne lite mjölk också, eller hur sötnos?” nojsade Isabel och gjorde det till en fråga till barnet. ”Åh, hon är så perfekt, Tom”, sa hon och kysste flickan. ”Gud vet vad hon har varit med om.”

Tom tog fram en flaska konjak ur furuskåpet, hällde upp ett litet glas åt sig själv och svepte det. Sedan satte han sig bredvid sin h ­ ustru och såg ljuset spela i hennes ansikte när hon betraktade dyrgripen i sin famn. Barnet följde varje rörelse i hennes ögon, som om Isabel skulle försvinna om hon inte höll fast henne med blicken. ”Åh, du lilla”, mumlade Isabel, och ”stackars, stackars liten” när barnet gnuggade ansiktet mot hennes bröst. Tom hörde gråten i hennes röst och minnet av en osynlig närvaro hängde i luften mellan dem. ”Hon tycker om dig”, sa han. Sedan, nästan för sig själv: ”Får mig att tänka på hur det kunde ha varit.” Sedan tillade han snabbt: ”Jag menar … Jag menade inte … Du ser helt enkelt ut att vara född till det, det är allt.” Han strök hennes kind.

Isabel tittade upp på honom. ”Jag vet, käraste. Jag vet vad du menar. Jag känner likadant.”

Han lade armarna om sin hustru och barnet. Isabel kände lukten av konjak från hans andedräkt. ”Åh, Tom, tack gode Gud för att vi fann henne i tid”, mumlade hon.

Tom kysste henne och tryckte sedan läpparna mot barnets panna.

12

Fyren mellan haven

De tre blev sittande så tills barnet började vrida sig och stack ut en liten näve under filten. ”Okej.” Tom sträckte på sig när han reste sig upp. ”Jag går och skickar ett meddelande, rapporterar jollen; ber dem skicka en båt för att hämta kroppen. Och lilla miss Muffet här.” ”Inte än!” sa Isabel och lekte med barnets fingrar. ”Jag menar, det är väl inte nödvändigt att göra det precis i den här sekunden. Den stackars mannen är ju ändå bortom räddning. Och jag gissar att den här lilla kycklingen har haft nog av båtar för ett tag. Dröj lite till.

Låt henne bara få en chans att hämta andan lite.” ”Det kommer ändå att ta dem flera timmar att komma hit. Hon klarar sig fint. Du har ju redan lugnat henne, den lilla stackaren.” ”Vänta bara lite. Det kan trots allt inte göra någon större skillnad.” ”Jag måste skriva ner allt i loggboken, käraste. Du vet att jag måste rapportera allting genast”, sa Tom, för hans plikter inbegrep att registrera alla viktiga händelser på och i närheten av fyrstationen, från passerande fartyg och väderlek till problem med utrustningen. ”Gör det i morgon bitti i stället, snälla?” ”Men tänk om båten kommer från ett fartyg?” ”Det är en jolle, inte en livbåt”, sa hon. ”I så fall har barnet förmodligen en mamma som väntar någonstans på fastlandet och som sliter sitt hår nu. Hur skulle du själv känna om det hade varit ditt?” ”Du såg koftan. Mamman måste ha fallit överbord och drunknat.” ”Älskling, vi vet ingenting om mamman. Eller om vem mannen var.” ”Men det är den troligaste förklaringen, inte sant? Spädbarn brukar sällan vara långt ifrån sina föräldrar.” ”Izzy, allt är möjligt. Men vi vet ingenting.” ”Har du någonsin hört talas om ett spädbarn som befinner sig ombord på en båt utan sin mamma?” Hon höll barnet lite närmare. ”Det här är allvarligt. Mannen är död, Izz.” ”Och barnet lever. Var inte hjärtlös, Tom.” 13

M. L. Stedman

Någonting i hennes ton berörde honom och i stället för att argumentera emot, övervägde han hennes vädjan. Kanske behövde hon lite tid med ett spädbarn. Kanske var han skyldig henne det.

Det blev tyst och Isabel vände sig mot honom med en ordlös bön. ”Ja, om det är nödvändigt antar jag …”, mumlade han och uttalade orden med svårighet, ”att jag skulle kunna vänta till i morgon med att skicka meddelandet. Men jag måste göra det genast i morgon bitti. Så snart fyren är släckt.”

Isabel kysste honom och kramade hans arm. ”Det är väl bäst att jag går tillbaka till lanterninen. Jag höll precis på att byta ångrör”, sa han.

När han gick nerför stigen hörde han Isabels vackra röst när hon sjöng: ”Blow the wind southerly, southerly, southerly, blow the wind south o’er the bonnie blue sea.” Men den melodiska sången lyckades inte lugna honom när han gick uppför trappan till fyrkupolen och försökte skaka av sig en besynnerlig olustkänsla över den eftergift han nyss gjort.

14

 KAPITEL 1  16 december 1918

”J

a, jag är medveten om det”, sa Tom Sherbourne. Han satt i ett spartanskt möblerat rum som bara var aningen svalare än den tryckande hettan utanför. Sommarregnet smattrade mot fönster­rutan och människorna på Sydneys gator skyndade för att söka skydd. ”Jag menar väldigt tufft.” Mannen på andra sidan skrivbordet lutade sig fram för att ge eftertryck åt sina ord. ”Det är ingen söndagsutflykt.

Inte för att Byron Bay är den värsta posteringen, men jag vill ändå försäkra mig om att du förstår vad det är du ger dig in på.” Han pressade ner tobaken med tummen och tände sin pipa. Toms ansökningsbrev hade förmedlat ungefär samma historia som många andra män kunde berätta vid den här tiden: född den 28 september 1893; krigs­åren tillbringade i armén; erfarenhet av både den internationella flagg­ koden och morsealfabetet; fysiskt frisk och stark; hedersamt avsked.

Reglerna stipulerade att före detta soldater skulle beredas företräde. ”Det kan inte …” Tom tystnade och började om igen. ”Med all respekt, mr Coughlan, så kan det knappast vara tuffare än västfronten.”

Mannen tittade återigen på ansökningshandlingarna, sedan på Tom, sökte efter någonting i hans blick, i hans ansikte. ”Nej, min gosse. Det har du förmodligen alldeles rätt i.” Han övergick till att rabbla lite regler: ”Du står själv för resekostnaderna till dina posteringar. Du är avlösare, så du har ingen semester. Fast personal får en månads ledighet i slutet av varje treårskontrakt.” Han tog upp en bullig penna och signerade. När han rullade stämpeln fram och till­15

M. L. Stedman

baka över stämpeldynan sa han: ”Välkommen” – han satte stämpeln på tre ställen på papperet – ”till Commonwealth Lighthouse Service.”

På papperet glittrade ”16 december 1918” i fuktigt bläck.

 Under den sex månader långa avlösningsposteringen på Byron Bay, på New South Wales-kusten, med två andra fyrvaktare och deras familjer, lärde sig Tom grunderna om livet på fyrarna. Sedan följde en p­ eriod på Maatsuyker, den vilda ön söder om Tasmanien där det regnade de flesta av årets dagar och hönsen blåste till havs när det stormade.

På fyrarna har Tom Sherbourne gott om tid att tänka på kriget. På ansiktena, rösterna som tillhörde pojkarna som hade stått bredvid honom, som hade räddat hans liv på det ena eller andra sättet; de döende vars sista ord han hade fått höra, och de vars fram­mumlade meningar han inte hade kunnat tyda, men som han hade nickat bekräftande till ändå.

Tom är inte en av dem vars ben hängde i en härva av senor, eller vars inälvor vällde ut ur sitt hölje som slingrande ålar. Inte heller har hans lungor förvandlats till klister eller hans hjärna till gröt av gasen. Men han har också sina ärr, och han måste fortsätta att leva i samma skinn som mannen som gjorde allt det som måste göras där borta. Han bär alltid denna andra, inåtvända, skugga.

Han försöker låta bli att grubbla över det: han har sett många män göra sig värre än värdelösa på det viset. Så han fortsätter att leva sitt liv i utkanterna av detta stora som han inte har något namn för. När han drömmer om de där åren, är den Tom som upplever dem, den Tom som står där med blod på händerna, en pojke på omkring åtta år. Det är denne lille pojke som står öga mot öga med män med gevär och bajonetter, och oroar sig över att hans skolsockor har halkat ner och att han inte kan hala upp dem igen eftersom han då måste släppa sitt vapen som han knappt är stor nog att hålla i. Och han kan inte hitta sin mamma någonstans.

16

Fyren mellan haven

Sedan vaknar han och är på en plats där det bara är vind och vågor och ljus, och det invecklade maskineri som håller lågan brinnande och får linsen att rotera. Alltid roterande, alltid med en blick över axeln.

Om han bara kan komma tillräckligt långt bort – från människor, från minnen – kommer tiden att göra sitt.

 Där den låg tusentals kilometer ner längs västkusten, var Janus Rock den plats på kontinenten som låg längst bort från Toms barndomshem i Sydney. Men fyrljuset från Janus var också det sista han hade sett av Australien från trupptransportfartyget till Egypten år 1915. Doften av eukalyptus hade följt dem i många kilometer efter avfärden från Albany, och när den till slut tonade bort drabbades han av en plötslig känsla av att ha förlorat någonting som han inte ens visste att han kunde sakna. Och sedan, flera timmar senare, fick han syn på fyrljuset, som lugnt och pålitligt blinkade var femte sekund – hans hemlands sista utpost – och minnet stannade kvar hos honom under de helvetesår som följde, som en avskedskyss. När han, i juni 1920, fick höra talas om en akut vakans på Janus, var det som om fyren där kallade på honom.

Där den stod och balanserade på kanten av kontinentalsockeln var Janus ingen populär postering. Även om dess rykte som den tuffast tänkbara placeringen innebar en något högre lön, menade de äldre fyrvaktarna att det inte var värt pengarna, som fortfarande ändå var snålt tilltagna. Fyrvaktaren som Tom efterträdde på Janus hette ­Trimble Docherty och hade orsakat en viss uppståndelse när han rapporterade att hans hustru signalerade till förbipasserande fartyg genom att hänga upp meddelanden med hjälp av den internationella kodens signalflaggor. Detta var otillfredsställande för myndigheterna av två skäl: för det första för att den biträdande fyrchefen för några år sedan hade förbjudit flaggsignalering på Janus, eftersom man ansåg 17

M. L. Stedman

att fartygen utsatte sig för en risk genom att segla tillräckligt nära för att kunna tyda dem; och för det andra för att hustrun i fråga nyligen hade avlidit.

Detta genererade en omfattande korrespondens i tre exemplar mellan Fremantle och Melbourne, där den biträdande chefen i Fremantle skred till Dochertys försvar och framhöll hans många år av förtjänstfull tjänstgöring för ett huvudkontor som främst var intresserat av effektivitet, ekonomi och regelefterlevnad. Till slut kom man fram till kompromissen att en vikarierande fyrvaktare skulle ta över medan Docherty fick sex månaders sjukledighet. ”Under normala omständigheter skulle vi inte skicka en ensamstående man till Janus – ön ligger väldigt långt ut till havs och en hustru och en familj kan vara till stor praktisk hjälp, förutom att de är ett stöd”, hade distriktstjänstemannen sagt till Tom. ”Men eftersom det bara är temporärt … Du reser till Partageuse om två dagar”, sa han och kontrakterade Tom för sex månader.

Det fanns inte mycket att ordna. Ingen att ta farväl av. Två dagar senare gick Tom uppför landgången till båten, utrustad med en kappsäck och inte mycket mer. SS Prometheus arbetade sig upp längs Australiens södra kust och lade till i olika hamnar på vägen mellan Sydney och Perth. De få hytter som var reserverade för förstaklasspassagerare låg på övre däck, mot fören till. I tredje klass delade Tom hytt med en äldre sjöman. ”Har gjort den här resan i femtio år – de skulle inte ha mage att be mig betala. Otur, vet du”, hade mannen muntert sagt innan han vände uppmärksamheten mot den stora flaskan med extra stark rom som höll honom sysselsatt. För att slippa alkoholångorna höll sig Tom på promenaddäck under dagarna. På kvällarna spelades det vanligtvis kort under däck.

Man kunde fortfarande genom bara en blick avgöra vilka som hade varit där och vilka som hade suttit sig genom kriget hemmavid. Man kunde känna det på lukten. Alla tenderade att hålla sig till sin egen 18

Fyren mellan haven

sort. Att befinna sig i en fartygsbuk väckte minnen från trupptransport­ fartygen som först hade fört dem till Mellanöstern och senare till Frankrike. Inom loppet av minuter ombord på den här båten hade de, med en närmast djurisk instinkt, pejlat in vem som var officer, vem som var av lägre rang, var de hade varit.

Precis som på trupptransportfartygen fokuserade man på att hitta på någonting spännande att fördriva tiden ombord med. Vadet som man enades om var välbekant nog: den första som kunde uppvisa en trofé från en av förstaklasspassagerarna vann. Men inte vilken trofé som helst. Föremålet som man kom överens om var ett par damunder­byxor. ”Prissumman dubblas om hon bär dem vid tidpunkten för stölden.”

Anstiftaren, en man som hette McGowan, med både mustascher och fingrar gula av många Woodbines, berättade att han hade pratat med en av uppassarna om passagerarlistan: urvalet var begränsat. Allt som allt fanns det tio hytter. En advokat och hans hustru (som det nog var bäst att hålla på behörigt avstånd); några äldre par, ett par gamla nuckor (lovande), men bäst av allt, dottern till en rik knös som reser ensam. ”Jag tror att jag kan klättra upp på utsidan och ta mig in genom hennes fönster”, meddelade han. ”Vem är med mig?”

Det våghalsiga i företaget var inget som förvånade Tom. Han hade hört mängder av sådana historier sedan han kom tillbaka. Män som hade tagit för vana att riskera livet för ett plötsligt infall – som använde bomgrindarna vid järnvägsövergångarna som galopphinder; som simmade in i undervattensrev bara för att se om de kunde komma ut igen. Många av de män som hade lyckats undgå döden där ute verkade nu beroende av att ständigt befinna sig i dess närhet. Men männen var fria själar nu. Förmodligen bara fulla av prat.

Följande natt, när mardrömmarna var värre än vanligt, bestämde sig Tom för att fly dem genom att ta en promenad på däck. Klockan var två. Vid den tiden på dygnet fick han lov att röra sig fritt på båten, så han vandrade metodiskt, samtidigt som han såg hur 19

M. L. Stedman

månskenet lämnade ett spår efter sig i båtens kölvatten. Han gick uppför trappan till övre däck och höll sig hårt i räcket för att parera de mjuka gungningarna. Sedan stod han stilla ett ögonblick högst upp och insöp vindens friskhet och stjärnornas trofasta sken som sköljde över natthimlen.

I ögonvrån uppfattade han en ljusglimt från en av hytterna. Även förstaklasspassagerare kan tydligen ha sömnproblem, tänkte han.

Sedan var det som om ett sjätte sinne vaknade inom honom – den där välbekanta, odefinierbara känslan av tråkigheter. Han smög tyst fram till hytten och kikade in genom fönstret.

I det dunkla ljuset såg han en kvinna stå tätt upptryckt mot väggen, även om mannen framför henne inte rörde henne. Han stod dock bara några centimeter ifrån henne och han såg på henne med en blick som Tom hade sett alltför ofta. Han kände igen mannen från nedre däck och mindes vadet. Förbannade idioter. Han tryckte prövande ner handtaget och dörren öppnades. ”Lämna henne ifred”, sa han när han steg in i hytten. Han talade lugnt, men med en röst som inte tålde motsägelser.

Mannen vände sig om för att se vem det var, och flinade när han kände igen Tom. ”Jisses! Jag trodde att du var uppassaren! Du kan få hjälpa mig, jag skulle precis …” ”Lämna henne ifred, sa jag! Ut härifrån. Nu.” ”Men jag är inte klar. Jag skulle precis göra henne lycklig.” Han stank av sprit och sur tobak.

Tom lade en hand på hans axel, med ett grepp som var så hårt att mannen skrek till. Han var gott och väl femton centimeter kortare än Tom, men försökte ändå måtta ett slag mot honom. Tom fick tag om hans handled och vred om. ”Namn och grad!” ”McKenzie. Menig. 3277.” Det icke efterfrågade soldatnumret rann ur honom av gammal vana. ”Soldat, du ska nu be den här unga damen om ursäkt och gå tillbaka till din hytt. Sedan ska du inte visa ditt ansikte på däck förrän vi lägger till. Är det uppfattat?”

20

Fyren mellan haven

”Ja, sir!” Han vände sig mot kvinnan. ”Ursäkta mig, miss. Det var inte illa ment.”

Fortfarande paralyserad av skräck nickade kvinnan nästan omärkligt mot honom. ”Ge dig iväg nu!” sa Tom och den tillplattade och plötsligt tillnyktrade mannen dröp ut ur hytten. ”Hur är det med er?” frågade Tom kvinnan. ”Bra … tror jag.” ”Skadade han er?” ”Det gjorde han inte …” Hon sa det lika mycket till sig själv som till honom. ”Han rörde mig faktiskt inte.”

Han studerade kvinnans ansikte – hennes grå ögon var lugnare nu.

Hennes mörka hår var utsläppt och böljade i vågor ner över armarna, händerna grep fortfarande hårt om nattlinnet och pressade det mot halsen. Tom hämtade hennes morgonrock som hängde på en krok på väggen och lade den över hennes axlar. ”Tack”, sa hon. ”Det måste ha varit en skrämmande upplevelse. Jag är rädd att en del av oss inte är vana vid civiliserat sällskap nuförtiden.”

Hon svarade inte. ”Han kommer inte att besvära er fler gånger.” Han reste en stol som hade trillat omkull i uppståndelsen. ”Det är upp till er om ni vill rapportera honom, miss. Jag skulle tro att han inte har riktigt alla koppar i skåpet.”

Hennes blick ställde en fråga. ”Att vara där ute förändrar människor. Rätt och fel ser inte så olika ut längre för en del.” Han vände sig om för att gå, men hejdade sig i dörröppningen. ”Ni har all rätt i världen att anmäla honom om ni vill. Men jag misstänker att han har nog med problem som det är. Som jag sa – det är upp till er.” Sedan försvann han ut genom dörröppningen.

21

EN BERÄTTELSE OM RÄTT OCH FEL, OCH HUR

uppvuxen i västra Australien men bor numera i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman och har hittills sålts till 38 länder. Boken har vunnit ett flertal priser, bland annat Indie Book of the Year 2013, framröstad av Australiens oberoende bokhandlare. Den har även nominerats till exempelvis Women’s Prize for Fiction 2013 samt Amazon’s Rising Star 2012 och har legat på New York Times bästsäljarlista i 40 veckor.

DET IBLAND INTE GÅR ATT SKILJA DEM ÅT.

Efter fyra uppslitande år på västfronten återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.

En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla det lilla flickebarnet och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som

fyren mellan haven

M. L. Stedman är född och

gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.

och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.

”En vacker skildring av kärlek och förlust, och hur långt vi är beredda att gå för dem vi älskar.”

BOSTON GLOBE

M. L. STEDMAN

M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan

”… en trovärdig berättelse med vackert språk. Helt enkelt en bok man inte kan lägga ifrån sig …”

HELLO MAGAZINE ONLINE ”Fyren mellan haven stannar kvar hos läsaren, långt efter det att sista sidan är läst … Vackert skriven.”

DAILY EXPRESS

fyren mellan haven Roman

”M. L. Stedmans oemotståndliga debut, … är en berättelse som fångar dig redan på första sidan …”

OPRAH MAGAZINE ”Vilken otrolig roman det här är.

Tragedin är lika ofrånkomlig som hos Thomas Hardy … Och lika oförglömlig.”

GUARDIAN ”… en kärlekshistoria som är både övertygande och ömsint …”

THE SUNDAY TIMES ”… Fyren mellan haven kommer att bli en enorm succé, och den förtjänar varje uns av sin framgång.”

SCOTSMAN

M. L. STEDMAN massolit förlag

72-omslag_Fyren_mellan_haven_final_ny.indd 1

2014-05-06 11:33