9789100199517

En babysitterkvinna äter en stor glass och när hon är färdig låter hon tvillingbarnen slicka sina händer rena.

De ivriga djurmunnarna, de fyra händerna krampaktigt slutna runt barnvagnens stålstång som ska hålla dem ­tillbaka.

I min anteckningsbok ritar jag en flicka som spelar ten­ nis, det är svårt att få till hennes armar, de vrider sig fel, blir för långa och tunna. Det är enklare med ponnyerna.

Jag kan hästkroppen sedan jag var mycket ung. Igår såg jag att en av dem hade ett sår, och jag frågade mannen som har dem vad som hänt. Inget, sa han, bara en liten olycka. Jag rörde vid såret och strök ut lite blod på teck­ ningen. Ponnyn ruskade på huvudet och frustade, flu­ gor kröp runt i ögonen och i såret. Mannen satt på huk, lutad mot en trädstam, han tog fram en burk med fett och började putsa sina skor, det var gammaldags finskor 3

med fyrkantig tå. Bara en liten olycka, upprepade han, disträ och utan att se upp på mig. Trädens skuggor låg i fläckar över honom och över ponnyernas ryggar, som på en gammal målning.

4

FR AMME och jag drömmer två gånger

Här är sommarhusets Anastasia! ropade Aude. Hon hade beskrivit huset för mig i bilen, berättat om den stora terras­ sen, där barnen tillbringade den mesta tiden nu, sommar­ lovets sista veckor.

Jag är först och främst barnflicka, det hade jag sagt, men hennes barn var stora. Så var det bara. Två pojkar, de var tjugo eller lite över tjugo, de var äldre än jag. Deras flick­ vänner hade tjocka luggar som de strök bort från ögonen när de kisade upp mot mig. Långa ben, stora ögon, fölens allra första dagar: Bort med dig stora lugg, bort! Fyra par solbrända ben mellan oss och de fyra stora barnen.

Anastasia var deras hemhjälp i Paris, min bästa vän sedan tre månader, och det var hennes jobb jag skulle överta. Jag skulle bo här tillsammans med familjen i två veckor innan jag fortsatte i Paris, eftersom Anastasia skulle börja hos en yngre familj som väntade barn. Är du från Ukraina? frågade den blekaste flickvännen.

5

Jag svarade att jag inte var det. Det är jag, sa hon. Men hennes farfar var fransk, sa Aude, hon presenterade oss.

Det här är Esther, Julia och mina pojkar: Pierre och Jules. Helt omöjliga, men mycket intelligenta, man vet aldrig var man har dem och sådan var jag också som ung, helt omöjlig. Esther fortsatte: Det är fint i Ukraina, jag kommer från kusten, du borde åka dit om du inte har varit där. Det är många som letar efter hjälp i hemmet där nu, det går bra för dem, det är bara inte så många som vet det eller så tänker man inte på det. Det här var innan kriget.

Ljuset filtrerades genom de långa ögonfransarna. Det var ju också där man började tämja hästar, sa Jules och såg på mig med ett leende som var vänligt, kanske intelligent, och fullt av överseende. Alla de unga såg undersökande på mig och så började de skratta. Jag log och förstod inte om jag skulle ha vetat det med hästarna eller hur jag hade avslöjat att jag inte gjorde det. Jag hade aldrig tänkt på om jag såg ukrainsk ut eller om stränderna där var vackra.

Augustisolen värmde min rygg och Audes och våra skug­ gor föll över Pierre, Julia, Jules och Esthers halvliggande kroppar. Bakom oss var poolen.

På väg hit från stationen hade Aude berättat sin familje­ historia för mig, hennes morfar hade vuxit upp på ett slott, 6

även om han var socialist. Det var en storslagen familj, han hade varit minister, en hjälte under kriget. Hon kryssade in mellan bilarna på motorvägen och såg ofta på mig medan hon talade, gestikulerade vilt, vinfält och fler vinfält, höga berg, hög himmel, stort landskap. Hon var en skicklig bilförare. Hennes mamma hade varit otroligt vacker och det var hon fortfarande, även om hon förstås var gam­ mal. Samma kväll skulle Sander komma från Hongkong, sa hon, han kommer att vara väldigt trött men imorgon kommer han inte att vara trött längre.

Kan du rida? frågade Esther. De blev rastlösa av att vi fortfarande bara stod där. Jules är nästan professionell.

Och vi köpte en ny häst till honom i våras, sa Aude. Jules betraktade mig och sin mor från under kepsen, hans kropp var blank och vit som en dockas.

Jag svarade att jag kunde rida och att jag hade gjort det mycket som barn men att det var längesen nu. Åh okej, sa Aude och tittade teatraliskt överraskat först på mig och sedan på barnen. Förresten kan Jules visa dig ditt hus, fortsatte hon, ja du får ditt eget hus, vår stuga. Med dub­ belsäng. Jules drog ner kepsen över ögonen och utstötte ett missnöjt ljud. Neej, jag ligger så skönt här mamma, sa han. Aude himlade med ögonen och slog ut med armarna.

7

Vad var det jag sa? Helt omöjliga! Jag mötte hennes blick men kunde inte svara med ett leende eller liknande. För mig framstod det inte som komiskt att han inte ville resa sig upp, och jag tyckte att det att kalla sitt barn omöjligt eller till exempel geni, bara verkade som en ursäkt för att slippa lära känna det.

Aude började gå mot en stuga i ett hörn av trädgården och jag följde efter henne. De andra hade börjat prata med varandra igen.

Stugan hade ett badrum med dusch och toalett och en stor, hög dubbelsäng. Mina föräldrar brukar bo här när de kommer, sa Aude. Hon visade mig in i badrummet. Det här är helt nytt, sa hon. Om det stänker vatten på golvet kan du använda den här. Hon höll upp en duschskrapa framför mig. Okej, svarade jag. Vad härligt med mitt eget hus. Hennes fyrkantiga lilla ansikte lyste upp som en sol och hon flyttade sitt långa, mycket raka hår med en snabb handrörelse, hon stod lutad över sängen och det hade glidit fram i hennes ansikte. Jag har precis bäddat med rena och fräscha lakan, sa hon. De har torkat på linan härutanför.

I trädgården. Hon gick förbi mig och ut genom dörren, Jules kommer med din väska, sa hon, han hämtar den i bilen, nu kan du vila dig lite. Imorgon behöver du inte tänka på lunch, för då ska barnen ut och rida. Vi kan börja 8

med maten om en timme. Hon vände sig om i trappan: Det här är ju också semester för dig!

Jag la mig på sängen och tänkte över mina möjligheter, jag kunde inte gå utanför trädgården, eftersom den var omgärdad av en hög stenmur på ena sidan och av ännu högre tuja och bambu på den andra. Jag kunde inte ringa hem eftersom jag hade gjort klart för mina föräldrar att jag inte ville ha mer med dem att göra, efter min brors död. Jag borde inte ens tänka på det, meningen med allt detta var ett nytt liv. Jag kunde inte läsa, jag hade inte med mig några böcker, jag kunde duscha men jag ville inte ef­ tersom jag kände mig ren. Det var ett flertal personer jag hade bestämt mig för att glömma, jag hade lust att ringa till dem alla. Varje ord Aude hade uttalat i min riktning hade varit kallt, beskrivande, positionerande, jag kunde inte avgöra om hon ville alliera sig med mig eller hålla avstånd. Kanske varken eller.

Inuti liknade stugan något från alperna, kvistarna i de rena träväggarna påminde om djur- och människoansikten om jag tittade koncentrerat. Efter en stund kände jag mig yr och fick ont i huvudet, jag tål inte halvmörker och jag bestämde mig för att sätta mig ute på trappan framför stugan.

9

På bägge sidor av trappan växte hibiskusar, relativt nyplanterade och bara en av dem hade en blomma, en stor och saftig rosa blomma som var mjuk i kanterna för att den snart skulle falla av. Jag bröt av den, rullade den mellan fingrarna och blundade, på avstånd hörde jag flickvänner­ na tala om inträdesprov till diverse konstskolor och vilket genomsnitt som krävdes till olika universitet. Några få hela meningar nådde mig: Det känns som om man måste välja mellan framtiden och konsten, men samtidigt så är ju framtiden konsten … Om Pierre flyttar till Cannes så gör jag också det. Han vill inte att vi bor tillsammans, men han vill gärna att vi bor i samma stad. Om man inte kommer in så har man förlorat ett år. Jag kunde se dem framför mig, Esther och Julia, deras ansikten, stora ögon, som jag hade tänkt var mörka, men nu började jag tveka, var de inte ljusa? Blå eller gröna. Det var omöjligt att föreställa sig att den ena hade mörka och den andra ljusa ögon. Jag undrade om Anastasia hade kommit fram till sin nya familj, det hade varit dålig stämning mellan oss de senaste dagarna, kanske hela den sista månaden, och vi hade båda varit lättade över att vi inte skulle bo tillsammans längre. Hon var skyldig mig en månadshyra och därför hade jag läm­ nat lägenheten smutsig och med gamla värdelösa saker på golvet i rummet som vi hade delat. Nu saknade jag henne 10

och ville be om ursäkt, jag behövde inte ens pengarna, jag skulle bo i den här familjen länge och skulle säkert kunna spara. Jag pressade ner den förstörda blomman mellan två plankor i trappan. Hon skulle aldrig förlåta mig, det visste jag, det skulle hon bara inte.

Jag gick in och la mig på sängen men gick snart ut på trappan, till solen, igen. Aude kom gående mot mig över gräset. Var det skönt att vila? frågade hon. Ja, sa jag. Det var Anastasia som hade lärt mig att alltid svara ja om det inte fanns grund till annat. Ja var bättre än att stå och tänka, det var misstänkt, och det var bättre än nej, av uppenbara anledningar.

Då kan vi börja med maten? sa Aude. Ja, sa jag.

Köket var litet och dunkelt, med kakel på golv och väggar. Därinne var det tyst och lovande. Hon bad om kött och en gratäng. Om en halvtimme ska gratängen in i ugnen, tänkte jag och började förbereda köttet. Då skulle köket redan vara varmt av ugnen. Om två timmar skulle det fortfarande vara varmt, men lika rent och tyst som nu.

En gratäng är skivade grönsaker som täcks med grädde och ost och ställs in i ugnen på medeltemperatur, tills allt har blivit mjukt och smakerna har flutit in i varandra, jag lyssnade på Audes röst, kunde inte låta bli att se på hennes mun när hon talade. Pappan och pojkarna ville ha köttet 11

blodigt. Aude frågade hur och var jag hade bott i Paris och jag berättade att jag hade bott tillsammans med Anastasia sedan jag kom för tre månader sedan. Hon frågade om jag tyckte om Paris och jag sa att jag gjorde det. Det var ännu vackrare när jag var ung, sa hon. På vilket sätt? frågade jag. Hon svarade att det hade varit färre bilar och fler träd, mer grönt.

Jag skalade potatisarna och la dem i en stor keramikskål som hon hade ställt på bänken. I flera minuter stod Aude bara tyst bredvid mig, till sist sa hon: Förra året var vi på semester i Filippinerna. Du vet kanske att Anastasia kom­ mer från Filippinerna? Ja, sa jag. Alltså, fortsatte hon, Jules föddes med en mongolfläck. Okej, sa jag. Så vår familj måste ha rötter i Asien eller Karibien och så har det bara trängt igenom mer hos honom. Det var som om han var i sitt rätta element när han gick runt därnere i djungeln.

Och det kanske inte är så konstigt. Det var han som visa­ de oss runt, som om han hade varit där förut. Hon såg uppmanande på mig. Så vände hon sig om och öppnade och stängde häftigt flera av skåpen innan hon hittade en kryddblandning som hon ställde framför mig. Men funge­ rar det verkligen så? frågade jag. Hon ryckte på axlarna. Ja, sa hon. Och var kommer du själv ifrån? Det är en ö, sa jag, verkligen landet, på både min mammas och pappas sida.

12

Jag ritade en karta i luften, här, ön ligger på östra sidan.

Aude skrattade lite, som om det förklarade varför jag hade sagt emot henne. Hon tittade ner på mina händer bland potatisarna och nickade mot dem: Du verkar väldigt van vid att laga mat. Ja, sa jag förvånat, eftersom det var en av anledningarna till att hon hade anställt mig, det hade hon sagt vid den korta intervjun i Paris en vecka tidigare.

Passa barn, städa och laga mat, tålamod och noggrannhet.

Sådant där förstår jag mig inte på, sa hon, jag är inte huslig.

Medan jag skar morötterna, försvann hon ut i trädgården.

Jag visste inte vad en mongolfläck var.

Aude påminde mig starkt om någon. Jag kom snabbt på vem det var, Katjas mamma Elisabeth. Katja hade varit min bästa vän i andra och tredje klass. Familjen hade flyttat till ön för att komma närmare naturen och för att mam­ man skulle kunna utveckla sina konstnärliga talanger vid sidan av sitt riktiga arbete som tandläkare. Pappan arbe­ tade fortfarande som läkare på ett av de stora sjukhusen i Stockholm och var liksom Audes man sällan hemma. Jag hade aldrig sett en så gammal pappa. Vi lekte ofta hemma hos varandra och en eftermiddag kom min mamma för att hämta mig och stod och pratade med Elisabeth i dör­ ren till det stora blå huset som de hade köpt. Hon måste ha varit minst femton år yngre än hon, och såg upp till 13

henne, också för att hon stod några trappsteg längre ner.

Hon frågade om Elisabeths bakgrund och framtidsplaner och fick långa och utförliga svar men inga frågor tillbaka.

Samtalet avslutades med att min mamma frågade om hon fick se några av Elisabeths konstverk. Elisabeth tvekade lite, men så pekade hon bort mot ladan, som hade gjorts om till ateljé. Du kan gå in där, sa hon, men rör ingenting.

Och skulle du kunna ta med mina cigaretter tillbaka?

Efter att de hade flyttat tillbaka till Stockholm fick jag ett brev från Katja som började med orden: Nu är vi äntligen på plats i den härliga tegelvillan som ska bli vårt hem! Mina föräldrar hade skilt sig samma sommar och min mamma hade köpt ett sommarhus några få kilometer från deras tidigare blå hem.

Jag hade börjat skriva dikter om eftermiddagarna när jag kom hem från skolan, alla bestod av en mening i två led. Den här kommer jag ihåg: Katten sprang till skogs / en flicka gick förbi med många tänder. Senare på hösten fick mamma en tunika som liknade dem Elisabeth brukade ha, med ett stort abstrakt mönster, och under den hade hon svarta tights, även om hon lärt mig att svart inte är en bra färg när man är ljus. Det är för hårt. Allt detta gjorde mig arg, Katjas hala brev, att mamma hade lärt mig något fel om den svarta färgen. Nu, ensam i det lilla franska köket, 14

övervägde jag om det inte borde vara: En flicka med många tänder gick sakta förbi. Sakta var bra.

Aude återvände till köket med två inramade bilder. Många talade om Rosalie som den vackraste kvinnan i Paris på sextiotalet, sa hon. Den första bilden visade Rosalie i trettio­årsåldern iklädd sommardräkt på en strand. Den andra bilden visade Rosalie och hennes mor i identiska beige pälsar, de satt inne i en kyrka som var dekorerad med vita blommor, kanske till ett vinterbröllop. Hennes mam­ ma hette Aude som jag, sa Aude. Jag tittade på bilderna, de var så tilldragande, man önskade att man hade varit där.

Hade fått vara Rosalie. Aude suckade. Jag ville bara visa dig dem, jag trodde att du kanske skulle vara intresserad av det, men … Hon ryckte på axlarna. Sjöng hon då? skyndade jag mig att fråga. Jag menar, eller hur kände hon alla de där chansonstjärnorna? Nej, nej, det var hennes bror som var i de kretsarna, han var musikjournalist. Han arbetade för ett jazzmagasin. Hon har aldrig arbetat! Aude vände sig om och gick, hon höll upp fotografierna framför sig, medan hon fortsatte över vardagsrumsgolvet och tillbaka till skåpet där de hade stått.

Jag öppnade kylskåpet och såg in i det. Fänkål. Granat­ äpple. Mango … Samma slags grönsaker och frukt som 15

i Elisabeths sallader, som inte mättade, utan bara gjorde en mer hungrig, gjorde att man ville ha mer och mer. Jag kände lycka i blodet vid den synen. Gratängen började dofta grädde från ugnen, köttets tyngd i handen. Kyl­ skåpets kyla. Jag tänkte på vad Mateo hade berättat om övningskropparna på läkarlinjen, att de töms på blod, men att eleverna ändå ibland stöter in i en blodansamling så att det kalla blodet sprutar. Var han en av dem jag inte fick ringa? Ja. Sanders bil hade ett jämnt tungt ljud, som en maskin på ett sjukhus, en mycket avancerad maskin som gjorde att läkaren skulle be den anhöriga att lämna rummet när den skulle användas. Inte på grund av strålning, men för att den kräver så stor koncentration. Man vill inte skära av fel nerv, fel ådra. Sander hade på sig en skjorta som häng­ de slappt från hans breda beniga axlar och han hade en blick som älskade det icke levande, icke tänkande. Han log snabbt mot mig som om jag var en främling på gatan. Jag gick längsmed husväggen och hörde Esthers eller Julias röst från terrassen: Var är han? Och en av pojkarna sva­ rade: På toaletten, vad tror du? Båda sönerna skrattade.

Av en slump möts min och Audes blickar i köket precis under den sekund som välkommen-hem-kyssen varar, 16

omedelbart ger hon mig en instruktion, innan hon följer efter Sander till terrassen och barnen. Aude och Sander liknar varandra, de har samma hårfärg, samma fyrkantiga figur och samma ansiktsuttryck, från neutral till nyfiken, misstänksam, kontrollerad, mild.

Den natten drömmer jag tydligt. Jag drömmer att Aude har ordnat så att sönerna och hennes man ska få ha sex med mig i tur och ordning. Den äldsta börjar, alltså Sander, medan de andra ser på, jag tänker att det är för att han har mest erfarenhet. Jag gör inte motstånd, och jag känner inte heller någon smärta. Flickvännerna är mer närvarande i drömmen än de är i verkligheten. I drömmen är det som om jag har känt dem allihop länge. Pappan liknar pojkarna men han är större än dem, mycket större och det är inte den Sander jag har träffat på kvällen, utan en helt annan man. Ändå är det han. Ingenting med akten är överras­ kande, vi reser oss upp och Aude kommenterar helt kort: Så, nu är det din lillebrors tur. Jag förstår att hon vill ge mig till dem som en gåva. Ögonblicket innan jag vaknar tänker jag: Vem här är det som inte älskar vem?

När det knackade på dörren hade jag redan varit vaken en stund, jag var säker på att det var Aude, men när jag 17

öppnade stod Julia på trappan, hennes ögon var bruna men så ljusa att man kunde urskilja pupillerna. Esther bad mig säga, eller Aude bad Esther säga, och Esther bad mig säga till dig, att vi ändå inte ska rida, så du ska göra lunch, sa hon.

Kvistarna i väggarna liknade mest av allt vinthundar, med runda ögon, långa huvuden och svarta nosar längst ner. När jag var liten hade mina morföräldrar en grey­ hound som svävade fram när den gick, man kände den aldrig i kopplet. Det var som att hålla i ett band som försvann mjukt i luften, framåt och till sidorna, den gick aldrig bakom eftersom den alltid visste vart man var på väg, till och med innan man hade hunnit tänka det.

Dagen passerade i ett andetag. Nästa morgon gick Julia och Pierre runt i trädgården som om de letade efter något, och i köksfönstret skymtade jag Audes huvud, jag skyn­ dade mig dit. AC :n var på i vardagsrummet och Sander satt i den beige soffan framför tv:n. Aude talade med mjuk röst, hon lät mycket trött. Han har gett sin trötthet till henne, tänkte jag. Hon ställde fram på köksbänken: torsk, avokado, rödlök, koriander, citron, lime, vitlök, nektariner och förklarade långsamt för mig vad ceviche var. Jules kom in i köket, hon kontrollerade vad han tog i kylskåpet, det 18

var en liten kartong med hallon, men hon ignorerade ho­ nom i övrigt. Aude stod tyst och tittade på varorna och jag undrade om hon också tänkte att det såg lite ut. Men hon sa ingenting utan lämnade bara köket och jag stod kvar och såg efter hennes rygg, den verkade redan så bekant, den var redan i mig. Det var henne jag knöt an till här.

Marinerad rå fisk och sallad … avokado och nektarinbitar.

Jag ville beskydda henne mot Sander och de stora dumma pojkarna, flickvännerna. Esther stod plötsligt i dörröpp­ ningen som ledde från köket ut i trädgården. Har du sett en bilnyckel? frågade hon. Vi vet inte var den är. Hon såg plågad ut, hennes ansikte var helt annorlunda än när hon hade frågat mig om jag var från Ukraina två dygn tidigare.

Nyckeln till Sanders bil var försvunnen, efter att Jules och hon hade lånat den. Jag ska titta efter den, lovade jag, hålla ögonen öppna. Hon såg på mina händer, grönsakerna, fisken och kniven på skärbrädan. Vad ska vi äta till lunch förresten? frågade hon. Ceviche, sa jag. Torsk.

Medan fisken drog gick jag tillbaka till stugan och somna­ de på sängen. Jag drömmer igen, jag drömmer att jag är i poolen och ser upp på stugan och ser människor röra sig därinne, jag förstår att hela familjen är där. Jag simmar in till kanten och kikar upp över den, jag försöker se vad de 19

gör och samtidigt vara så osynlig som möjligt. Så kom­ mer de ut på rad, Aude, Julia, Pierre, Sander, Jules … alla förutom Esther. Kanske var hon aldrig med.

När jag vaknar i stugan känns det fel, som om jag hade flyttats medan jag sov. Jag presenterade lunchen eftersom Aude önskade det, jag förklarade, som hon hade förklarat för mig, att det var en rätt som kom från Peru men som nu hade blivit populär i hela Sydamerika, USA och Asien, fisken värms inte upp men blir liksom tillagad av syran i limen. Så satte jag mig på trappan och åt, müsli med mjölk från en ny och varm flaska, som jag hade hittat under köks­ bänken. Solvarmt smakade den även om den hade stått därinne i mörkret. Aude hade sagt att jag bara skulle ta det jag ville. Den öppna flaskan hamnade i kylskåpet bredvid kycklingarna som jag skulle laga till middag, köttet var lika ljust som en ljus citrusfrukt. Jag skämdes över att veta så väl hur djuren såg ut inuti.

Nyckeln låg i hibiskusen till vänster om trappan, den hängde i en liten gren längst ner på stammen, där den delade sig för första gången, precis så högt att nyckel­ ringens lilla läderbit inte rörde vid marken. Den måste ha ramlat genom bladverket med ett diskret prassel. Inte så konstigt att de inte upptäckte det, tänkte jag. Varken Jules 20

eller Esther, ingen av dem. Jag stack in pekfingret i metall­ ringen och lät nyckeln ligga lite i handen, egentligen var det inte någon riktig nyckel, bara en svart plastkapsel med två knappar för att låsa och låsa upp.

Min egen pappa tyckte också om bilar. Han hade till och med byggt en egen bil av gamla delar. Jag tänkte på hur Sander skulle reagera när han fick tillbaka nyckeln, skulle han bli glad, skulle han bli lättad, jag utgick från att det fanns fler nycklar. Skulle han tacka mig? Skulle han säga strängt till Jules: Om den här nyckeln försvinner en gång till så är det slut med att köra runt i min bil …!

Jag gav nyckeln till Esther när hon kom förbi köket där jag stod och fyllde kycklingens inre med örter och vitlök, och sa att jag hade hittat den i gräset. Hon stod kvar som om hon letade efter något mer att säga än tack, en vänlig eller professionell kommentar, hennes händer liknade dem vi har i min familj, på min pappas sida, de är breda, mycket rörliga, med stort avstånd mellan knogarna.

Nyckeln låg bredvid Sanders tallrik på den vita tabletten, jag såg det från köket. Han stoppade stora bitar potatis i munnen varje gång och tuggade och tuggade på kyck­ lingen, han var den som var lättast att se, bara lite skymd bakom Esthers nacke där mer och mer hår föll ner allt 21

eftersom middagen framskred. De tryckte in salladsbladen i munnarna så att vinägretten rann längs hakor och kinder.

Jag hade blandat den. Med mina händer hade jag förbe­ rett potatisen och hällt kycklingens vätska över den, burit in alltihop till bordet. Jag blinkade, betraktade familjen.

De stora pojkarna på varsin sida av bordet sträckte på sig och skrattade medan de pratade. Flickvännerna som alltid tycktes antingen skratta eller prata. Jag tyckte redan att de var små, att de var mitt ansvar. Kökets mörker omslöt mig och jag lyssnade till mina egna andetag, föreställde mig lungornas stora hus med små mjuka kamrar. De räfflade rören som leder från dem, till dem, deras, mina.

Blek rosaorange, ljus grapefrukt Var har jag sett ett sådant kött förut?

Någon ropar försiktigt: Anastasia. Och så högre.

Anastasia!

Det är Sander.

22