I nGE T a LL V a r LI G T
tyst, tyst med er, jag gråter inte, varför gråter ni, jag tittar ner i backen, jag ritar i sanden med gympaskon, ringar, hjärtan och rutor, jag känner mig skyldig som bara står där utan att gråta, skyldig som har på mig jeans, skyldig som blivit dumpad av en bimbo, skyldig som lever och har på mig jeans utan att gråta. Jag tänker död död död, hon är död avliden hädangången väck död död död, men jag känner ingenting. Jävla liv. Ett krossat hjärta och vips förvandlas man till en hjärtlös häxa som stirrar surt på snälla människor och som inte ens klarar av att gråta på sin farmors begravning. I vanliga fall har jag lätt för att gråta. Jag gråter för ingenting. När jag trillat när jag har ont i en tand när jag blir knuffad, när jag är rädd, när jag är trött, när jag vill vara i fred, nu skulle jag faktiskt vilja vara i fred och att min mobil slutade ringa. De undrar väl vad jag gör. Såg ingen vart hon tog vägen efter begravningen? Stackars lilla Louise, hon var så ledsen. Hon sprang säkert iväg och gömde sig för att få gråta i fred. När grät jag senast? När jag beställde en råbiff på restaurangen intill min lägenhet och hade glömt ta med mig plånboken och inte vågade säga till och fick springa därifrån, så att jag nu måste gå sjuka omvägar för att komma hem? När jag ritade en mustasch på en två meter hög affisch av Paula på en busshållplats och blev kallad ligist av en käring? När jag ville ta av mig vigselringen 13