Issuu on Google+

JUSTINE LÉVY

roman

inget allvarligt


Justine Lévy

Inget allvarligt Översättning från franska: Alexandra Dumas

roman

Helsingborg/Stockholm


Av samma författare: Vi ses på Place de la Sorbonne (Forum 1996; pocket, Sekwa 2011) En ovärdig dotter (Sekwa 2011, pocket 2012)

JUSTInE LÉVY, InGET aLLVarLIGT Originalets titel: Rien de grave Copyright © Éditions Stock, 2004 Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag Översättning: Alexandra Dumas Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Millennium Images/Nordic Photos Författarporträtt: © Tom Watson 2008 Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBn 978-91-86480-60-8

Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm ingetallvarligt@sekwa.se

www.sekwa.se


J a G h a d E p å mig jeans på farmors begravning. Jag trodde inte att de skulle bli så chockade, jag trodde inte att någon skulle märka det, hon skulle inte ha märkt det. Jag tänkte på annat när jag klädde på mig, jag minns inte vad, farmor är inte död, vi ska inte begrava farmor, jag måste ringa farmor, något i den stilen. Någon hade ordnat en sorts fest efter begravningen, fest är inte rätt ord, jag vet inte vad rätt ord skulle vara, jag tog en taxi, jag sa kör, men vart? Jag vet inte, till Rue du Four kanske, till mitt kontor, jag flydde, jag ville inte gå på den där festen, jag har aldrig gillat fester, när jag var yngre, tretton fjorton år ungefär, när jag varken bodde hos mamma eller pappa utan hos farmor, då tvingade hon mig att gå på disko och kalas, hon lånade ut sina klänningar till mig. Vissa farmödrar tvingar sina barnbarn att gå till skolan eller att äta upp maten på tallriken, min farmor tvingade mig att gå på disko. Jag har en finne, gnällde jag. Den där finnen kändes 7


JU STIn E LÉ VY

som världens katastrof. Det kändes som om jag var en enda stor finne, en enorm finne, vilken finne, frågade farmor utan att titta, var då? Där, mitt på näsan, en näsa på näsan! Nej då, den syns knappt, jag lovar, det är bara gulligt, vi kan förvandla finnen till en mouche. Jag ville absolut inte ha en mouche (på näsan, glöm det), hon lyckades övertala mig att gå på diskot, hon sminkade mig, klädde ut mig till henne, eller kanske till mamma, jag vet inte, kolsvarta ögon, ceriserosa mun, glitter på ögonfransarna, sedan syntes faktiskt inte finnen längre. Jag tyckte om att bli någon annan. Jag var inte hon, inte riktigt, men jag var någon annan och jag tyckte nästan att jag var fin, ändå var jag så rädd att jag grät i bilen, och skämdes, sminket skulle aldrig hålla, jag skulle inte lura dem särskilt länge, Askungen före midnatt, jag skulle framstå som fånig och dum och ful och den gången skulle alla fatta. Men dagen då min farmor dog grät jag inte i taxin. Jag åker inte till festen, tänkte jag. Farmor är död, jag hade världens finaste farmor men hon är död och jag gråter inte. Jag minns att mobilen ringde. Dolt nummer, säkert Adrien, eller kanske mamma, mamma ringer alltid vid fel tillfällen, hon har alltid konstiga ärenden som måste avhandlas omedelbart, hon är ännu konstigare än jag. Kanske gråter hon, tänkte jag. Hon älskade farmor, det var hennes sista länk till pappa, kanske ringde hon så att 8


I nGE T a LL V a r LI G T

vi skulle kunna gråta tillsammans. Men det ville jag inte, jag ville inte göra någonting, absolut ingenting, bara röka, men jag rökte visst redan en cigarett och hon skulle säkert lämna ett meddelande: Missan, är du där? Förut, när jag var ihop med Adrien, brukade vi prata in meddelanden på telefonsvararen tillsammans, vi sa vartannat ord eller varannan mening, eller samma mening samtidigt eftersom vi var så glada över att vara ihop, glada och stolta, två glada idioter som är stolta över sin äkta kärlek, vi ska allt visa dem, de ska allt få se, vi ska trycka upp vår stora kärlek i ansiktet på dem, vår trotsiga och lysande kärlek, denna kropp med två huvuden, denna själ med två kroppar, eller så kittlade han mig och fick mig att skratta, eller så sa vi något dumt och fick skäll av våra pappor, vad är det där för meddelande, ni är inga barnungar längre, ni kan inte mena allvar! Jo, vi menar allvar, vi är allvarligt förälskade i varandra, det var länge sedan vi var barn och vi är superallvarligt förälskade i varandra. 1 2 3, jag lyssnar trots allt av röstbrevlådan. Mamma så klart, pappa, Gabriel och sedan några sparade meddelanden, ett meddelande från henne, min farmor, hennes röst är så avlägsen att jag knappt känner igen den, hallå lilla Lou, jag var alltid hennes lilla Lou, det är hennes röst, hennes röst i mitt öra, hon är död, men det är hennes röst, så betryggande, så omhuldande, hallå, hallå, hon ringde från sin röda lilla telefon, hon älskade allt 9


JU STIn E LÉ VY

som var rött, hennes röda cabriolet, hennes röda heltäckningsmatta i badrummet, hennes röda skiddress som jag fick låna när jag skulle stila, det är hennes röst jag hör, allt är sig likt, den korta pausen efter Hallå, hennes ironiska sätt att uttala Lilla Lou trots att hon var så svag, trots att hon redan var döende, men ändå gråter jag inte. Jag gråter inte, men något händer inom mig, ett litet stick i närheten av hjärtat, det klappar som när man sprungit för snabbt, jag borde inte ha lyssnat av min röstbrevlåda, tänker jag men gråter fortfarande inte. Var glad att du är av med honom, sa hon när Adrien lämnade mig. Jag var förkrossad, i chocktillstånd, och hon sa bara var glad att du är av med honom, han var inte din typ, han var en bimbo, en posör. En posör? Vad då för posör? Någon som skryter om allt och inget, som viftar med armarna och är full av tomt snack, bara så där, så sa min farmor när posören lämnade mig. På kyrkogården befinner jag mig också i chocktillstånd, jag är för tillintetgjord för att kunna gråta, utan reaktioner, utan själ och klädd i jeans, min farmor älskade jeans, hon tyckte att man fick fin rumpa i jeans, hon hade på sig jeans hela tiden, med ett par snygga skor tyckte hon till och med att man var chic i jeans. Mina skor är ganska fula och jag är alltså inte särskilt chic, men det spelar ingen roll eftersom hon inte är här och inte längre kan säga så där med sin klara och lättsamma röst: Louise, vad chic du är! 10


I nGE T a LL V a r LI G T

Inte som Adrien som frigör sig från den kompakta och snyftande folksamlingen och kastar sig över mig med ett språng likt en hoppböna, vi har säkert inte setts på sex månader och så väljer han just den dagen, just den platsen, han hade kunnat förvarna mig, han hade kunnat låta bli att komma, han vet ju att jag hatar överraskningar. Hur som helst känner jag mig alldeles för avtrubbad för att kunna bli överraskad, han kastar sig över mig med rödgråtna ögon, hans ansikte är förvridet, spänt och glåmigt, hans haka rör sig konstigt, som om han hade tics eller hickade, han säger sötnos älskling min lilla björn och omfamnar mig gråtande, han vrider sina händer, hans händer är ganska små, och visst lite lilaaktiga kring knogarna, det är någon annans händer. Han har på sig en stor prålig klocka, en sådan som Viktiga Personer har, sådana som vi brukade driva med, förut, tillsammans, när vi älskade varandra och var som siamesiska tvillingar som inte ens behöver förklara för varandra varför de driver så mycket med andra, han har en dyr klocka som betyder jag har mycket pengar och lite tid och ändå kommer jag till din farmors begravning. Han verkar nöjd med sin klocka, nöjd över att vara där och framför allt nöjd med att gråta, nöjd med att visa alla att han är där och gråter. Kanske övade han in sina hakryckningar framför spegeln på morgonen. Kanske fick han öva på Paula, den nya kvinnan i hans liv. En 11


JU STIn E LÉ VY

posörs sorg, tänker jag, precis som farmor skulle ha tänkt, och låter honom omfamna mig. När han släpper mig (jag besvarade inte omfamningen, mina armar hängde slappt längs med sidorna av hans kavaj, passar kavajen? frågade han säkert Paula innan han gick hemifrån) känner jag hur min hals blivit alldeles våt av hans tårar, blä. Han granskar mig, uppifrån och ner, med en blandning av misstro och fördömande: mina jeans, förstås. Den dagen är jag inte ledsen. Min farmor har dött, men jag är så svullen inombords, så förtvivlad och förstörd, att jag inte är ledsen, och jag gråter inte. Runt omkring mig står en massa människor som jag inte känner, hopklämda och förgråtna människor, människor som verkar veta varför de är där och varför de är ledsna, människor som säkert kommer från avlägsna platser, Marseille, Madrid, Tel-Aviv och New York, de är hennes släktingar, mina släktingar, de älskade henne, de verkar älska mig med, mitt varmaste deltagande, jag beklagar, om jag kan göra något, hon var så speciell, tveka inte att höra av dig. Och pappa, hans sorg, jag har aldrig sett honom så ledsen förut, jag fattade aldrig att pappa också var en son, men hur bär han sig åt för att kunna gråta? Lägger han märke till att hans dotter som står intill honom inte gråter? Eller gråter han alldeles för mycket för att märka att jag inte gråter? Alla säger något snällt eller klumpigt eller vänligt. Och jag tänker bara 12


I nGE T a LL V a r LI G T

tyst, tyst med er, jag gråter inte, varför gråter ni, jag tittar ner i backen, jag ritar i sanden med gympaskon, ringar, hjärtan och rutor, jag känner mig skyldig som bara står där utan att gråta, skyldig som har på mig jeans, skyldig som blivit dumpad av en bimbo, skyldig som lever och har på mig jeans utan att gråta. Jag tänker död död död, hon är död avliden hädangången väck död död död, men jag känner ingenting. Jävla liv. Ett krossat hjärta och vips förvandlas man till en hjärtlös häxa som stirrar surt på snälla människor och som inte ens klarar av att gråta på sin farmors begravning. I vanliga fall har jag lätt för att gråta. Jag gråter för ingenting. När jag trillat när jag har ont i en tand när jag blir knuffad, när jag är rädd, när jag är trött, när jag vill vara i fred, nu skulle jag faktiskt vilja vara i fred och att min mobil slutade ringa. De undrar väl vad jag gör. Såg ingen vart hon tog vägen efter begravningen? Stackars lilla Louise, hon var så ledsen. Hon sprang säkert iväg och gömde sig för att få gråta i fred. När grät jag senast? När jag beställde en råbiff på restaurangen intill min lägenhet och hade glömt ta med mig plånboken och inte vågade säga till och fick springa därifrån, så att jag nu måste gå sjuka omvägar för att komma hem? När jag ritade en mustasch på en två meter hög affisch av Paula på en busshållplats och blev kallad ligist av en käring? När jag ville ta av mig vigselringen 13


JU STIn E LÉ VY

och mitt finger svullnade upp och jag därför fick låta klippa upp den? Nej. Inte heller då grät jag. Dumpad, lämnad, bortkastad, chocken tjernobyliserade mig. Det var säkert därför jag smet från restaurangen och mitt finger avsiktligen svullnade upp: för att få gråta, för att få lust att gråta stora varma tårar som lugnar, och känna trösten som gråten ger. Min farmor är död. Den här dagen skulle jag gärna vilja gråta lite, gärna vilja tro lite på det, men det är ingen idé, jag har förlorat tårarna precis som andra förlorar synen eller talförmågan.


J UST I N E L É V Y

inget allvarligt

”Rökning dödar. Visst. Det gör livet också.”

© TO M WAT S O N 20 0 8

Louise och Adrien har känt varandra sedan tonåren och är lyckligt gifta. Ända tills den dag då Adrien möter sin fars unga älskarinna – idealkvinnan Paula – och blir blixtkär. Louise tappar livslusten och fastnar i ett närmast apatiskt tillstånd. Kanske kan en ny kärlek hjälpa Louise att återvända till livet och att klistra ihop bitarna av sig själv? Justine Lévy, född 1974, är fransyska och arbetar som förlagslektör och författare. Inget allvarligt (2005) är hennes andra roman och den tredje som översätts till svenska, efter Vi ses på Place de la Sorbonne (Forum 1996, pocket Sekwa 2011) samt En ovärdig dotter (Sekwa 2011). Liksom författarens andra böcker är Inget allvarligt starkt självbiografisk, och ideal­kvinnan Paula i boken gifte sig sedermera med Frankrikes förra president. Översättning från franska: Alexandra Dumas

”En minst sagt självbiografisk roman som klingar äkta och berör starkt tack vare berättarens sårbarhet och ärlighet.” FE M M E AC TU E LL E

ISBN: 978-91-86480-60-8


9789186480608