9789173550642

8 juli Mjukt ryck, nu sätts tåget i rörelse, det var Karoline, det var Karo­ line. Nu glider vi ifrån varandra, fortare och fortare. Där satt hon bakom ett smutsigt fönster i ett tåg som åkte åt andra hållet, hen­ nes axlar var bara. Den sovande kvinnan bredvid mig ger ifrån sig en snarkning. Sedan andas hon lugnt igen, tungt och lugnt, själv andas jag lätt och snabbt genom näsan. Jag lutar mig tillbaka i sätet, tvingar kroppen att slappna av. Till slut släpper jag taget om arm­ stöden. Två saker har jag varit mer rädd för än allt annat: att träffa Karoline igen, och att Karoline inte längre skulle vara kvar. Båda inträffade: jag såg henne, och hon försvann. Jag hade trott att vi skulle jobba ihop igen, mötas som kolleger igen, på Grøstad, efter fem år. Jag gnuggar mig hårt i ansiktet, jag hade trots allt inte velat vara utan något av det, jag hade haft en jävla tur. Det första var att jag dansade med henne på julfesten, höll armarna om henne och ansiktet intill hennes, länge rörde vi oss bara framför den ena hög­ talaren, försvann i volymen, jag tänker på att jag kysste henne lätt på huden på halsen, och jag tänker på att jag tog med henne för att visa mitt kontor, vilken idiot visar upp sitt kontor, hur dum får man bli? Nu kramar jag armstöden krampaktigt. Nu slappnar jag av. Om några minuter är jag framme. I Karolineland utan Karoline. Me­ ningen med hela resan, som faktiskt aldrig varit någon annan än att återuppta min karriär på Grøstad, försvinner. Poff. Den röda klän­ ningen den kvällen, anklarna, och håret som var uppsatt men som liksom vägrade vara uppsatt. Jag tog med henne upp och visade mitt kontor. Om hon ville se utsikten? Jag mumlade som en skolpojke.

Då blev hon full i skratt. Röda läppar och dansande hårlockar över­ allt. Ja, där ser du kyrkan, sa jag och pekade, rådhuset, köpcentret.

5