9789173550642

Gรถra gott

Trude Marstein รถversatt av Lotta Eklund

Kabusa Bรถcker

Översättningen har fått stöd från Kulturkontakt Nord

Göra gott © Trude Marstein och Gyldendal Norsk Forlag AS 2006 (rights reserved) Originalets titel Gjøre godt Översättning Lotta Eklund Omslag Egil Haraldsen Grafisk form Lisa Sjölin Första svenska upplagan Kabusa Böcker 2008 Tryck ScandBook, Falun 2008 ISBN 978 91 7355 064 2 Kabusa Böcker Banehagsgatan 1i, plan 6 414 51 Göteborg www.kabusabocker.se

8 juli Mjukt ryck, nu sätts tåget i rörelse, det var Karoline, det var Karo­ line. Nu glider vi ifrån varandra, fortare och fortare. Där satt hon bakom ett smutsigt fönster i ett tåg som åkte åt andra hållet, hen­ nes axlar var bara. Den sovande kvinnan bredvid mig ger ifrån sig en snarkning. Sedan andas hon lugnt igen, tungt och lugnt, själv andas jag lätt och snabbt genom näsan. Jag lutar mig tillbaka i sätet, tvingar kroppen att slappna av. Till slut släpper jag taget om arm­ stöden. Två saker har jag varit mer rädd för än allt annat: att träffa Karoline igen, och att Karoline inte längre skulle vara kvar. Båda inträffade: jag såg henne, och hon försvann. Jag hade trott att vi skulle jobba ihop igen, mötas som kolleger igen, på Grøstad, efter fem år. Jag gnuggar mig hårt i ansiktet, jag hade trots allt inte velat vara utan något av det, jag hade haft en jävla tur. Det första var att jag dansade med henne på julfesten, höll armarna om henne och ansiktet intill hennes, länge rörde vi oss bara framför den ena hög­ talaren, försvann i volymen, jag tänker på att jag kysste henne lätt på huden på halsen, och jag tänker på att jag tog med henne för att visa mitt kontor, vilken idiot visar upp sitt kontor, hur dum får man bli? Nu kramar jag armstöden krampaktigt. Nu slappnar jag av. Om några minuter är jag framme. I Karolineland utan Karoline. Me­ ningen med hela resan, som faktiskt aldrig varit någon annan än att återuppta min karriär på Grøstad, försvinner. Poff. Den röda klän­ ningen den kvällen, anklarna, och håret som var uppsatt men som liksom vägrade vara uppsatt. Jag tog med henne upp och visade mitt kontor. Om hon ville se utsikten? Jag mumlade som en skolpojke.

Då blev hon full i skratt. Röda läppar och dansande hårlockar över­ allt. Ja, där ser du kyrkan, sa jag och pekade, rådhuset, köpcentret.

5

Handelshögskolan. Och sedan förförde hon mig, på mitt kontor.

Lyfte upp klänningen och visade allt, kom emot mig, fönstret var rakt bakom mig. Hon överrumplade mig hela tiden. Och Karoline ville göra det en gång till, stående, mot skrivbordet, och det tog så förbannat lång tid innan jag förstod vad hon tyckte vi skulle göra och från vilket håll hon tyckte vi skulle göra det. Och vi hade utsikt över köpcentret, hotellet, centrum, och varje gång jag stötte fram över Karolines rygg fick jag en liten skymt av kyrkan mellan träden, och Karolines lockar lossade en efter en och gled ur spännet, och jag tog henne för andra gången på en kvart, jag tog henne bakifrån, jag tog henne som hon ville, jag tog henne alltid som hon ville. Karo­ lines tåg rusar iväg, bort från mitt tåg, och mitt rusar ifrån hennes.

Karoline blev gravid, för fjärde gången, fyrtiofyra år gammal, och då avslutade hon förhållandet med mig, då var det slut. Hon sa: Jag tar tillfället att avsluta förhållandet. Som om hon hade väntat på ett skäl. Och även om jag egentligen inte trodde det kunde jag inte låta bli att fråga: Är du säker på att det inte är mitt. Hon log försiktigt, återhållet, undertryckt. Hon sa: Ja, Peter. Helt säker. Den här graviditeten är inget misstag. Jag borde säkert ha berättat det för dig. Hon sa att det fjärde barnet var önskat och planerat både av henne och Egil. Men hon hade velat vänta med att bryta med mig tills det ”var klappat och klart”, som hon sa. Hon skakade lite på huvudet. Det råder ingen tvekan, Peter, sa hon. Och hur skulle det kunna göra det. Karoline hade hela sitt liv planerat in i minsta detalj. Att hon skulle ha gjort en felberäkning i en så viktig fråga var inte möjligt. Karoline hade alltid kontroll, i alla situationer. Tåget tjuter långsamt. Kvinnan bredvid mig sover. Men det dröjde ett tag innan hon avslutade förhållandet helt. Hon ville träffa mig igen, och igen. Karolines platta mage fick en svag rundning. Brösten blev större och mjukare. Sista gången vi träffades sa Karoline: Jag hoppas det blir en pojke den här gången. Hon hade ju tre döttrar. Vi lämna­ de varandra vid fontänen på torget. Jag såg inget vemod i ansiktet.

Hon bara vinkade lite med handen, och gick. Lätt i steget, ledig i höfterna. Den långa, slanka, raka ryggen, och hennes hår. Det lyftes i vinden, la sig igen. En häftig omfamning var inte möjlig där ute på torget, den sista omfamningen fick bli i hissen på väg ner från min 6

lägenhet, men den var inte häftig. Det var en medelmåttig omfam­ ning kan man säga. Vi omfamnade varandra kort, utan att falla in i varandra, utan att hålla hårt om varandra, utan att inte vilja släppa taget. Efter det såg jag henne en enda gång i matsalen; hon sken upp och vinkade som om vi var gamla bekanta, och en gång körde hon förbi med bil utan att se mig. Tåget tjuter igen. Min syster bor här, min mamma och pappa bor här, avlägsna barndomskamrater, gamla lärare och expediter och offentliganställda. Ingenting föränd­ ras här. Konduktören dyker upp mellan ljudlösa dörrar, han stir­ rar på mig och kommer emot mig och förvarnar lågmält om nästa station. Två medelålders väninnor i sätena framför mig vaknar och blir oroliga, men de ska tydligen inte av än utan försöker hitta till­ baka till en bekväm ställning. Jag har inte varit här på fem år. Och nu har Grøstad Technology kallat hem mig, och jag kommer, med flyg och tåg, natten till söndag, redo att måndagen den nionde juli inta en högre position än den jag lämnade i maj för fem år sedan.

Nu öppnar sig skogen mot släta, gröna åkrar, och långt där borta, i stadens förgrund, ruvar Grøstad, sommarnatthimlen speglar sig blekt och nyanslöst i glasfasaden. Tåget passerar handelshögskolan, och där ligger min stad. Rådhuset, kyrkan, de nya hyreshusen, köp­ centret. När jag tänker på det minns jag tydligt den skarpa och friska lukten när jag försiktigt la mitt ansikte mot Karolines nakna underliv, under den röda klänningen, jag var kåt, jag mådde illa, jag hade druckit lite för mycket men var fullt kapabel till vad det vara månde, en riktig festprisse, så bortkommen, så ynklig. Jag reser mig, kliver försiktigt över den sovande kvinnan, hänger bagen över axeln, drar ner resväskan från bagagehyllan. Då vaknar hon. Hon ser mörkt på mig, och jag ser på halsen att hon sväljer. Jag går mot utgången, ser mig inte om. Himlen över åkrarna och hustaken är ljus. Tåget passerar Grøstad nästan dikt an, och sedan börjar det bromsa in mot stationen i staden där jag är född, där jag har haft min barndom, min avbrutna karriär på Grøstad och mitt kortvariga förhållande med Karoline Skramnes. Nu ser jag människor, nu ser jag att det kryllar av människor här. Där nere ligger lägenheten jag ska börja mitt nya liv i, en ljus och luftig trea med balkong och nytt laminatgolv i alla rum utom badrummet, första natten bor jag på 7

hotellet, och senast jag tillbringade en natt på det hotellet var till­ sammans med Karoline. Jag får en skymt av en man och en kvinna på en balkong med var sitt glas vin i handen, tropiskt nattsvärmeri.

Och sedan förbi. Jag vill också svärma, jag vill svärma.

Och det var tåget söderut, säger jag. Trine ser på mig och skrattar, hennes hästsvans svänger. Tåget tjuter lågt och långdraget. Jag skrat­ tar jag också, och tänker att så roligt var det inte, men vi har druck­ it en del vin och vi vill vara lätta och glada. Då är klockan ganska exakt elva över tolv, säger jag. Elva över tolv? säger Trine. Hon har tre röda finnar i pannan, pannan är blank, näsan är blank, och ha­ kan. Jag ser på klockan. Stämmer, säger jag. Jag känner på lyckan, men jag känner ingen lycka. Jan Erik brukar säga att lyckan inte kommer över en natt, inte ens när alla önskningar och drömmar har infriats. Himlen är ljus, nästan vit, och molnfri, den är så ljus att det nästan är svårt att se om den är molnfri eller om den är molntäckt, men den är molnfri, det vet jag, det har inte varit ett moln på hela dagen. Jag vill bara att den här natten ska ta slut. Jan Erik kommer ut på balkongen. Han ställer sig mellan oss och lutar sig mot räcket.

Jan Eriks underarmar är bruna och håriga, jag känner en svag lukt av hans aftershave. Snart ska Jan Erik ligga med Trine. Jag rätar på mig, ser Trines rygg bredvid Jan Eriks rygg. Trine har svart linne, hennes hud är solbrun, ansiktet är vänt mot Jan Eriks ansikte, hon har fullt av ljusa fjun i nacken och ner på ryggen. Störs ni inte av ljudet? säger hon. Jo, lite, men de passerar mest innan vi har gått och lagt oss, säger jag, pladdrar jag på. Vi är utpräglade kvällsmän­ niskor båda två, säger jag och skrattar igen. Men om jag lägger mig tidigt och vaknar av tåget norrut, då ligger jag ofta vaken tjugo mi­ nuter och väntar in det södergående. Nej, det har ju en del med vana att göra, säger Jan Erik. Vi måste vänja oss av med nattlivet nu.

Jag får börja göra konst mellan nio och fem, sluta med det där natt­ måleriet. Han ser på Trine och ler. Går allt som det ska blir det väl till att bära omkring på en skrikande bäbis på nätterna, säger han.

Trine ser plötsligt rädd ut. Å, säger hon, lägger handen mot sin kind. Sedan återfår hon fattningen, ler och säger: Vad är det ni har 8

lurat in mig på? Vad är det jag har sagt ja till? Hon släpper ner cigarett­fimpen i hålet på terrakottakrukan. Vi står en stund allihop och ser på den tunna röktråden genom hålet. Trine vänder sig mot Jan Erik. Hur går det med konsten? säger hon. Strålande, säger Jan Erik. Vad bra, säger Trine. Vill du se? säger han. Väldigt gärna, säger Trine. Kom, vi går in, säger Jan Erik. Jan Erik går först. Jag och Trine följer efter, dörren blir stående på vid gavel. Det är ganska så vackert ska jag säga dig, säger jag. Ja, jag är nyfiken, säger hon. Jag häller mer vin i Trines glas. Trine stryker handen över ryggen på fåtöljen hon sitter i, över det röda skinnet. Den är så läcker den här lägenheten alltså, säger hon. Tackar, säger jag. Det är skönt att äga något, få lite struktur i livet. Jan Erik kommer in i vardagsrummet med tre dukar. Han vänder dem mot oss, ställer dem mot väggen.

Hans hår är långt i nacken, det lockar sig. Trine nickar. Hon stryker sig ihärdigt över halsen och nickar. Hon nickar för mycket. För snabbt, för mycket, för länge. Jag möter Jan Eriks blick, han ser så allvarlig ut, som om något står på spel, det ser ut som om han är rädd för Trines dom, men det kan väl inte ha någon betydelse vad Trine tycker om hans målningar, det kan det inte, hon vet ju ingen­ ting om konst, ingenting. Vad intressant det här är, säger Trine.

Tycker du? säger Jan Erik. Han ser frågande på Trine. Menar han det? Frågar han om hon menar det, menar att det är intressant?

Absolut, säger Trine, som om det vore en självklarhet, en självklar­ het att hon tycker det är intressant. Intressant? Vad bra, säger Jan Erik, det var väldigt skönt att du tycker det. Jag ser på målningarna.

De föreställer ingenting, men det är okej, det är bra, men Trine …

Hon pekar på målningen till vänster. Jag gillar de ljusare fälten där, säger hon. Ja? säger Jan Erik. Så bra. De är … Han andas in. Jag ser på honom. Jag tror kanske … de är nog … är … öppning, säger han. Är de? säger Trine. Kan vara, säger han. Trine nickar. Jan Erik andas ut. På sätt och vis, säger han. Jag granskar honom, men jag fattar inte ett skit av vad som händer. Jan Erik går förbi målning­ arna, vänder och går tillbaka mellan målningarna och Trine och mig, han tittar inte på målningarna, han tittar inte på oss, han tittar kanske i golvet, håller handen över ena kinden. Han säger: Jag ska ställa ut på Galleri Østenfor i höst. Så jag vråljobbar. Ska du? säger 9

Trine. Vad bra. Äntligen insläppt i värmen, säger han. Vad bra, säger Trine. Helt suveränt, säger Jan Erik. Ja, suveränt, säger Trine. Det är ju bra rent ekonomiskt också, säger han. Nu är den biten av livet lite säkrare. Fantastiskt, säger Trine, nu blev jag glad! Hon pekar ut i hallen. Men nu måste jag på toa, säger hon. Hon går ut i hallen.

Hon har kraftiga vader nedanför en grön manchesterkjol. Barfota.

Var hon så där bred över baken? Det kan jag inte minnas. Jan Erik dimper ner i fåtöljen. Vi blir sittande och tittar på varandra. Inte direkt upprymda som tidigare i dag. Mer uttömda. Hon är ju inte så väldigt smart, säger jag lågt. Nej, men hon är en väldigt god män­ niska, säger Jan Erik. Jag granskar honom. Jag är inte ironisk, säger han. Om jag ska sätta barn till världen är de egenskaperna allra vik­ tigast. Mycket viktigare än det där till exempel. Han pekar på sina målningar. Jan Erik, säger jag. Jan Erik ler, men han ser lite nervös ut. Viktigare än det? säger jag. Ja, i princip, säger han. Jag trodde det vackra och det goda hängde ihop? säger jag. Han skakar på huvudet.

Inte alls, säger han. Det ligger inte nödvändigtvis något gott i det där, säger han och pekar snabbt med hela handen mot sina mål­ ningar. Gör det inte? säger jag. Det är tyst. Jag märker att jag står och pekar mot målningarna. Jo, säger han efter en stund, det kan jag inte förneka. Det finns något gott där. Men det är inte det som är det viktiga. Och det borde det kanske vara. Eller, jag vet inte. Jan Erik? säger jag. Han är blek. Han ser sjuk ut. Då börjar det väl bli dags? säger han lågt. Ja, säger jag. Eller vi kan skjuta på det, om du vill. Jan Erik skakar på huvudet, han är blank i ögonen. Nej, vi skju­ ter inte på det, säger han. Han lyfter sitt vinglas, men ställer ner det igen utan att dricka. Vi har druckit över fyra flaskor vin. Trine bör­ jar bli berusad, och jag med, och kanske också Jan Erik. Med mig kan Jan Erik vara hur full som helst och genomföra vad som helst, men med Trine, jag vet inte. Jag ryser. Jag har försökt vänja mig vid tanken, men den tanken har jag inte lyckats vänja mig vid. Jag hör dörren till badrummet. Trine kommer ut. De var så söta, de små tvålarna, säger hon. Det är de minsta jag har sett. Ja, säger jag, det är meningen att man ska använda en hel varje gång man tvättar händerna, men då får man hålla på en stund, för även om de är små varar de otroligt länge. Och så försvinner de in här, säger Trine och 10

fnissar och pekar mellan fingrarna. Hon sätter sig ner och tar en klunk vin. Men, säger Jan Erik. Han stryker över mustaschen med lillfingret. Vi kanske skulle börja vårt lilla projekt nu i kväll? säger han. Han höjer ögonbrynen och får det där uttrycket jag är så svag för. Nu ser Trine nästan rädd ut. Ligga med er nu i kväll? säger hon.

Vill du det, Trine? säger han. Och nu ler Jan Erik och säger att han tror det skulle passa bra. På bordet ligger kuvertet med Trines asien­ kort, dem har vi glömt. Jag började titta förut, men då fick jag en association och korten blev liggande. Jag tar upp en bunt och börjar bläddra. Kvinnor i burka. Trine, svettig och leende med en väninna med rakat huvud. Sand, krukor. Marknad med bodar fulla av krydd­ påsar och lådor med grönsaker. Ett rum med en fläkt i taket, Trines väninna liggande på sängen och på golvet, en vält, tom cocacola­ burk. Det ser ut som om det var väldigt fint där, säger jag. Vi tänkte att vi kunde börja nu i natt, säger Jan Erik, det är ju inget som ­hindrar att vi börjar nu i natt. Sönderbränd vegetation. Leende ­asia­ter. Vilken resa, säger jag. Jag samlar ihop korten i en prydlig hög, lägger ifrån mig dem på bordet. Ska vi göra det, Trine? säger Jan Erik med en alldeles främmande röst, men främmande är han när han vill ligga med mig också, och jag reagerar på det nu, men inte direkt med kåthet. Du och jag första kvällen? säger Jan Erik. Trines ansikte har stelnat i ett förvånat leende. Vi har ny säng, säger jag.

Har ni ny säng? säger Trine. Jag nickar. Två gånger två meter, säger jag. Oj, säger Trine. Med båda armarna i luften försöker hon peta in en hårslinga i hästsvansen. Och med madrasskil, säger jag. Med vad? säger Trine. Jan Erik ser irriterat på mig. Han tar Trines lilla, breda hand mellan båda sina. Han stryker hennes hand med tummen. Du är härlig, Trine, säger han. Jag tror nog att jag kan få lust på dig, Trine. Det tror jag. Annars får Glen komma in och hjälpa mig. Du är i alla fall den sötaste kvinnan vi vet, Trine. Men är det inte myck­ et vi måste prata om först? säger hon. Vi får gott om tid att prata om det som ska hända, säger Jan Erik. Har du ägglossning då? frågar jag.

Trine tänker. Vad är det för datum i dag? säger hon. Sjunde, säger Jan Erik, nej, åttonde har det blivit. Trine tänker. Nä-ä, säger hon, kanske snart, eller jo, det tror jag nog. Hon ler. Det är inte omöjligt, säger hon, men jag har ju nästan ingen koll på sådant, och det är ju.

11

Vi försöker, säger Jan Erik. Jag har ju aldrig koll, säger Trine, på nå­ gonting, hur ska jag då kunna ha barn? Hon slår ut med händerna, skrattar åt sig själv. Hon har tjocka och mörka ögonbryn fast hon har alldeles ljust hår. Jag försöker bortse från Trines orena hy för att se hennes drag. Slappna av, Trine, säger Jan Erik. Vi ska ta oss an det praktiska. Jag försöker kombinera hennes drag med Jan Eriks. Jag lyckas inte. Jag fattar inte varför hon har så oren hy, hon är ju vuxen, är det ärftligt? Trine har gett sig, det syns, hon halvligger i soffan som en sömnig och snäll hundvalp. Det är en glipa mellan kjolen och linnet. Jag säger: Jag ska ordna förfriskningar! Men hur är det för er, då? säger Trine. Det måste ju vara helt sjukt för er. Nej, nej, nej, säger jag. Det är inte helt sjukt för oss. Säkert? säger Trine. Är det något du är sugen på, Trine? säger jag. Jag gör i ordning vad du vill. Vi har det mesta. Men alkoholfritt förstås! Cocacola med citron och is? Milk­ shake? Grapefruktjuice med hallon? Men inte mer vin alltså. Trine skrattar. Hon håller handen mot ena kinden medan hon skrattar.

Hon ser ut som en tonårsflicka som har fått en häst i konfirmations­ present. Det sista jag ser är Jan Erik som leder in Trine i sovrummet med handflatan mot hennes rygg, det nedre av handen på linnet, fingertopparna på den bara huden. Hon är klumpig och ful. Han kan omöjligt lyckas genomföra det. Hon var inte svår att övertala.

Klumpig, ful och kåt. Det där kommer att ta tid. Jag fyller på mer vin i mitt glas. Jag ställer de tomma flaskorna i skåpet under disk­ bänken i köket, jag väsnas, jag går tillbaka till vardagsrummet. Jag hör att de pratar lågmält med varandra. Jag ser på Jan Eriks mål­ ningar. ”Instängdhet.” ”Ensamhet.” ”Längtan.” Give me a break.

Han har ju mig. Jag finns alltid där för honom. Jag behöver frisk luft. Jag behöver en cigarett. Jag öppnar försiktigt dörren till skrub­ ben och tar fram cigaretterna och tändaren ur fickan på vinterrocken längst in. Jag smyger ut, drar försiktigt igen dörren bakom mig. Det luktar instängt i uppgången, det är tyst här, mina steg ekar. Jag hör ett pip från brandvarnaren igen. Batteriet är slut. Den har pipit re­ gelbundet i flera dagar. Jag småspringer nerför trappan, känner efter om jag har pengar i fickan, och det har jag, och kort, herregud, snacka om att behöva frisk luft. Jag öppnar dörren och går ut på trottoaren, luften är inte särskilt frisk. Det är rena fönvinden här ute.

12

Jag ser upp på huset. Jag räknar till femte våningen. Där är de vita gardinerna. Bakom det fönstret. Gardinerna rör sig inte. Då säger jag för mig själv: Hur hett det än går till rör sig inte gardinerna. Jag tänder en cigarett. Å herregud, jag skulle aldrig ha slutat. Jag skulle aldrig ha valt bort livet som rökare till förmån för livet som icke-­ rökare. Jag går på trottoaren, längs järnvägen, hör ljudet av röken som silar mellan tänderna, det är ett ljud av lättnad, och ett ljud av instängd desperation. Jag hör gräshopporna i dikeskanten, den är full av rödklöver och hundkäx och några gula blommor jag inte kan namnet på. Jag går över järnvägen och fortsätter nerför Mølleveien.

Jag tänker på vad mamma ska säga, hon borde ju bli glad, jag är hen­ nes ende son. Ett gäng gapiga tonårstjejer kommer gående på trot­ toaren. De passerar mig på ömse sidor. Hej din goding, säger en av dem. Jag svarar inte, röker bara, i ett annat läge skulle jag ha svarat något, vad som helst; jag är född sån, till exempel. Ska du med till ängen? ropar en av dem. Nej tack, ropar jag tillbaka. Jag tar ett bloss.

Jag är bög! ropar jag. Det tar några sekunder innan tonårstjejerna svarar. Sedan ropar en av dem: Det gör inget! Följ med i alla fall! Jag vinkar till dem. Och sedan tänker jag: Jag är inte överkörd. Jag ville också. Jag går in på Storgata. Vi har pratat och diskuterat och pratat och diskuterat och pratat och diskuterat. Han har lyssnat på mig.

Han har övertalat mig. Vad ska jag med barn till? Om sanningen ska fram finns det ingenting jag har mindre behov av än ett barn. Det finns ingenting jag har mindre lust med än ett barn. Det är fullt av ungdomar runt fontänen utanför köpcentret, fulla minderåriga som inte har någonstans att vara. Jag går över Nybroa. Båda önskar vi oss liksom barn mer än något annat i hela världen, men inte jag. Det är lögn. I hörnet på Selmers Plass står en kille och säljer bakad potatis.

Jag känner att jag fortfarande är väldigt mätt, och lätt i huvudet av cigaretten, tung i magen, lätt i huvudet, magen och huvudet drar åt var sitt håll. Det är proppfullt på Bar X uteservering. Kafé Elvebak­ kens uteservering är lite glesare, men i ett hörn sitter keramikerna och då går jag inte dit. Det får bli Grand Terrasse. Arkitektoniskt måste hotellet vara en skamfläck, och inte den enda i stan. Den mas­ siva träbyggnaden ser ut som en stor kloss. Grand Terrasse är full av drickande människor. Det står massor av rökare på trappan upp mot 13

huvudingången till hotellet, det måste vara något evenemang där inne. Det är något bekant med den ene av två män i kostym, men jag lyckas inte placera honom, han borde vara lätt att komma ihåg, han har ett märkligt utseende, tilltufsat, sparvaktigt, jag ser flera av hans gester framför mig helt automatiskt så jag måste ju ha träffat honom, jag föreställer mig hur han drar handen genom håret och högst upp gör en rörelse, en cirkelgnidning, som för att rufsa till, ge det glesa, färglösa håret lite volym, och att han sitter med armarna i kors och benen isär, det kan jag också se framför mig, och att det är en ställning som på något komiskt sätt dåligt motsvarar den klena kroppsbyggnaden. Jag vet också mycket väl att det är en man jag aldrig har varit intresserad av. Hemma hos Kjetil, nu minns jag, jag har träffat honom där i något sammanhang, det måste ha varit en vinter, för nu ser jag honom framför mig med en stor, grå halsduk om halsen i Kjetils ytterdörr på väg att gå.

Kjetils bögkusin står alldeles bredvid oss, men det behöver jag inte ha märkt, jag behöver inte ens ha känt igen honom. Ragnar blåser rök ur halvöppen mun, han verkar frånvarande, ointresserad vad jag än pratar om. Jag skulle vilja veta var Karoline är, om hon är nån­ stans med någon, jag har inte sett henne på länge. Det kanske har att göra med Egils tal. Bor du också här i stan? frågar jag Ragnar. Han nickar medan han tar ett djupt bloss. Han blåser ut ett stort rök­ moln och det ser ut som om han ska utveckla svaret, men han bara nickar en gång till. Jag har bara träffat Kjetils kusin som hastigast, en quizkväll på Vinkällaren före jul i fjol eller förfjol, och då minns jag att hans sambo fick frågor om not och spont och trodde det hade med opera att göra. Han verkar inte känna igen mig, och jag har inte mött hans blick. Ragnar verkar så frånvarande. Han stirrar ut i luf­ ten medan han röker. Han svarar bara kort när jag säger något. Ja ja, säger jag. Festen håller väl på en stund till? Det får man förmoda, säger han. Han granskar mig. Vad var det du hette nu igen, säger han. Filip, säger jag. Det ser ut som om han tänker. Jag jobbar ihop med Karoline, säger jag. Jaha, säger han. Han nickar utan att se på mig. Och jag är hennes svåger, säger han. Ja, det vet jag, säger jag.

14