Jag svalde och var beredd på det värsta. Jag väntade på det vassa skrapandet mot mina tänder, på rispandet på tandroten. Det brukade ila av smärta. Efter en stund upptäckte jag att Annika var mycket skicklig. Förr brukade jag klamra mig fast i stolens armstöd, stel i hela kroppen. Men idag kände jag mig bara bekväm i stolen. Skräcken hade släppt. Fingrarnas hårda grepp om armstöden hade lossnat. – Känns det bra? frågade hon. Jag ville säga att det kändes underbart men jag kunde bara blinka med ögonlocken. – Jag ser att du haft några små lagningar. Du gillade sötsaker när du var pojke, och struntade i att borsta tänderna. Jag stötte fram ett ”ahh” som betydde att hon hade rätt. – Men sedan har du skött dig bra. Du har fina tänder, Martin. Det är roligt att se. Annikas röst var så nära, det var en njutning att lyssna på henne. Jag kände ingen smärta, inget obehag. Jag njöt av att vara nära hennes kropp. Hennes fingrar var varsamma och varma. Hon luktade gott, en frisk doft av gurka, tyckte jag.
7