Page 1


Centrum för lättläst är: LL-förlaget − lättlästa böcker 8 SIDOR − den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten − bearbetningar och kurser Läsombud − inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm Tel: 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se

© 2012 LL-förlaget och Tony Samuelsson Illustratör: Amanda Ström Grafisk form: Pia Nygren Omslag: Amanda Ström Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2013 Papper: 115 g Munken premium cream 15 ISBN: 978-91-7053-420-1


LL-fรถrlaget


På Folktandvården – Martin Andersson! Jag såg upp från tidningen jag läste och reste mig från den hårda stolen i väntrummet. Kvinnan i vit rock som ropat på mig skakade min hand. – Hej, jag heter Annika och jag är tandsköterska. Välkommen. – Tack, sa jag. Hon hade ett härligt leende. Bruna ögon har jag alltid gillat. Annikas ögon var lite sorgsna trots att hon log. Hon var runt trettio, hade mörkt kort hår och var ganska snygg, tyckte jag. Jag följde efter henne till rummet där jag skulle bli undersökt. Ända sedan jag var en liten pojke hade jag hatat att gå till tandläkaren. Jag grät ofta när han stack mig med sprutor.

5


Eller borrade i mina tänder. Numera hade jag sällan några hål men alltid tandsten som måste tas bort. Jag tyckte inte om det heller. Jag kunde inte sluta tänka på de vassa instrumenten som skrapade mot tänderna. En rysning gick igenom kroppen, jag blev kallsvettig. Jag sjönk ned i den hemska tandläkarstolen och öppnade munnen på vid gavel. Då såg jag Annikas leende över mig. Hennes tänder gnistrade vita. Hennes pappa måste ha varit tandläkare, tänkte jag. – Då så, Martin. Vi ska ta bort tandsten idag. Jag nickade och måste ha sett ängslig ut. – Du gillar inte det här, va? frågade hon vänligt. – Det känns obehagligt, sa jag. Förlåt. Jag har alltid varit rädd för att gå till tandläkaren. Jag har tandläkarskräck, antar jag. Annika skrattade. – Jag ser väl inte så farlig ut? Jag är ganska snäll. Och tandläkarskräck går att bota. – Jag är nog ett hopplöst fall, tyvärr, sa jag. – Vi får väl se, sa hon leende. Jag blundade och hörde klirrandet från de kalla instrumenten.

6


Jag svalde och var beredd på det värsta. Jag väntade på det vassa skrapandet mot mina tänder, på rispandet på tandroten. Det brukade ila av smärta. Efter en stund upptäckte jag att Annika var mycket skicklig. Förr brukade jag klamra mig fast i stolens armstöd, stel i hela kroppen. Men idag kände jag mig bara bekväm i stolen. Skräcken hade släppt. Fingrarnas hårda grepp om armstöden hade lossnat. – Känns det bra? frågade hon. Jag ville säga att det kändes underbart men jag kunde bara blinka med ögonlocken. – Jag ser att du haft några små lagningar. Du gillade sötsaker när du var pojke, och struntade i att borsta tänderna. Jag stötte fram ett ”ahh” som betydde att hon hade rätt. – Men sedan har du skött dig bra. Du har fina tänder, Martin. Det är roligt att se. Annikas röst var så nära, det var en njutning att lyssna på henne. Jag kände ingen smärta, inget obehag. Jag njöt av att vara nära hennes kropp. Hennes fingrar var varsamma och varma. Hon luktade gott, en frisk doft av gurka, tyckte jag.

7


Jag undrade om hon verkligen hade börjat med den riktiga behandlingen. Då och då lät Annika en apparat med slang suga bort lite saliv under min tunga. Jag fick sitta upp och skölja munnen. – Det här är fantastiskt, sa jag. I vanliga fall brukar jag ligga här och svettas med tårar i ögonen. Du kanske har botat min tandläkarskräck, sa jag. – Vad var det jag sa? sa Annika och log mot mig. Jag blev tvungen att dra efter andan. Märkte hon att jag stirrade på hennes tänder? – Du måste ha levt ett liv utan socker, fortsatte jag skämtsamt. Du har så perfekta tänder. Eller är din pappa tandläkare? – Nej, min pappa var konditor. Jag lutade mig tillbaka i stolen. – Pappa var världens snällaste, sa Annika, men hans tänder var en katastrof. Gapa stort. Jag gapade. Allt jag behövde göra var att ligga stilla i stolen. Under tiden trollade Annika bort tandstenen på mina tänder. Hon började berätta nära mitt högra öra. Jag slöt ögonen. Jag kände hennes fingrar mjukt mot min kind.

8


– Pappa älskade sötsaker, förstår du. Han startade ett konditori när jag var liten flicka. Han åt sötsaker jämt, han kunde inte hålla sig. Medan han bakade tårtor och kakor tuggade han på marsipan, choklad och karameller. Men han skötte inte sina tänder. De var så fula att mamma skämdes så fort han öppnade munnen. Hon ville att pappa skulle hålla sig undan, men han gillade att prata och skratta med kunderna. – Aha, sa jag. – Tyvärr blev sötsakerna hans död. Stackars pappa. Jag hajade till. Hon blev tyst. Plötsligt reste hon sig. Hon lät konstig på rösten när hon sa: – Då kan du sitta upp och skölja munnen. Jag reste mig och fyllde munnen med vatten och spottade ut. Jag tittade på Annika. Hon stod och plockade med några instrument på en bricka. En hårslinga föll ner över pannan. Hon strök tillbaka den bakom örat. Ljuset från fönstret föll på hennes smala nacke. Så vände hon sig mot mig. – Jag pratar för mycket, sa hon och suckade. – Nej, inte alls. Jag lyssnar gärna.

9


Hon ryckte på axlarna. – Du ska få skölja med fluor, sedan är det klart. Annika räckte mig en liten mugg med fluor. – Min pappa var konditor och min mamma var fluortant. Inte så konstigt att jag hamnade i det här yrket, va? Jag nickade. – Jag minns fluortanten som brukade komma till min skola, sa jag. Hon hette syster Britta. Vi var lite rädda för henne. Jag sköljde en stund och spottade ut. Annika tittade i sin kalender. – Ska vi boka en ny tid om ett år igen? – Så länge? Gärna lite tidigare, säg ett halvår. Jag sträckte fram handen och Annika skakade den. Hon bar ingen vigselring på fingret, märkte jag. Men det behövde inte betyda något, hon fick nog inte använda ringar och smycken på jobbet. – Jag tror du har rätt, Annika. Du har botat min tandläkarskräck. – Det var ett rent nöje, sa hon. Välkommen tillbaka om ett halvår, Martin. Du får inte äta något på ett par timmar, kom ihåg det.

R

Efter besöket på Folktandvården gick jag ut på stan och klev in på ett konditori.

10


Jag köpte en kopp kaffe och en stor bit prinsesstårta. Annikas berättelse om sin pappa hade fått mig att längta efter något sött. Det var säkert inte meningen. Jag tuggade tårta och insåg att jag inte ville vänta ett halvår på att få träffa Annika igen. Men vad kunde jag göra åt det? Skaffa mig hål i tänderna med flit, så jag fick träffa henne igen? Var det därför jag satt på konditoriet och vräkte i mig prinsesstårta? Medan jag njöt av tårtan tänkte jag tillbaka på syster Britta, skolans fluortant. Hon brukade dyka upp i klassrummet med sitt rullbord. Det knackade på dörren och där stod hon. Alla barnen stönade av besvikelse. På rullbordet stod en bricka med många små muggar med fluor, de skulle räcka till alla i klassen. Syster Britta gick runt och gav oss var sin mugg. Sedan måste vi gurgla fluoret i munnen utan att svälja. Vår fröken läste för oss medan vi hade fluoret i munnen.

11


Det var så svårt att stå ut i två minuter utan att göra grimaser och brista ut i skratt. Vätskan var ljummen och obehaglig. Jag kände mig åksjuk när fluortanten lät oss spotta tillbaka fluoret i muggen och ställa tillbaka den på brickan. När hon försvunnit ut genom dörren fortsatte fröken att läsa. Vi var tvungna att sitta där med den äckliga smaken kvar på tungan. Vi drömde alla om lördag då vi skulle proppa oss fulla med godis.

Fluorskölj


Konditorn Jag kunde inte sluta tänka på Annika och hennes mörkbruna ögon. Jag måste få träffa henne igen. En vecka senare ringde jag till Folktandvården och låtsades att jag hade ont i en tand. – Jag vill att Annika ska undersöka mig, sa jag bestämt. Jag fick en tid, en annan patient hade just lämnat återbud. Det dunkade i mitt bröst av förväntan när jag lade på luren. Jag skulle snart få träffa Annika igen.

R Jag var tillbaka i Folktandsvårdens väntrum. Klockan ett kom hon och hämtade mig. Det gick som en stöt igenom mig när hon såg på mig och log. Annika var ännu vackrare den här gången. Jag såg på den vita huden, det svarta korta håret, de stora ögonen.

13


De smala händerna som var så skickliga med instrumenten. Och leendet, de vackra tänderna. Hon log mot mig som om hon förstod varför jag var där igen. – Hej, Martin. Jag har för mig att vi bestämde att ses om ett halvår. Men det är roligt att ha dig här igen. Jag kände hur jag rodnade. Jag sa att jag hade konstiga ilningar i en tand. Annika bad mig sitta ner och började undersöka min mun som hon hade gjort förra gången. Hon suckade. – Du har inte använt tandtråden, ser jag. Det hade jag inte. – Jag gillar inte att peta mellan tänderna, sa jag. Är det mycket tandsten? – Det har ju blivit en hel del sen förra veckan, sa hon och log. Jaha, ska vi sätta igång då? Jag tog mod till mig och sa: – Berätta hellre en historia. – En historia. Vad vill du höra? – Jag vill veta allt om dig, Annika. – Om mig? Hon gav mig en förvånad blick.

14


Hon såg ut genom fönstret och tystnade. Jag svalde nervöst. Hade jag gått för långt? Annika log. – Är du säker på det? – Helt säker. – Då får du gapa riktigt stort, sa hon. Berättade jag om pappas konditori? – Ja, sa jag. Han älskade allt som var sött. – Pappa jobbade hårt, sa Annika. Hans enda svaghet var sötsaker och sötnosar, brukade han säga och titta lurigt på mig. När jag var nio år blev pappa sjuk, men han ville inte gå till doktorn. Han fortsatte att jobba trots att han var fruktansvärt trött. Till slut fick han åka ambulans till sjukhuset. Läkaren upptäckte att pappa hade fått blodförgiftning. Jag nickade, och koncentrerade mig helt på Annikas låga röst. Min kropp slappnade av och blev tung som en säck i stolen. – Jag minns när mamma och jag satt i hans rum på sjukhuset. Det var sent på kvällen och mamma var vit i ansiktet av oro. Pappa hade fått blodförgiftning i en sjuk tand.

15


Det var godiset som gjort honom sjuk. När mamma gick ut ur rummet vaknade pappa plötsligt och tittade på mig. Jag började gråta och höll i hans stora hand. Han sa att jag inte skulle vara ledsen, att han alltid skulle vara hos mig. Han slöt ögonen och andades tungt. Sedan ville han att jag skulle lova att vara snäll mot mamma. Jag måste alltid göra som hon sa. Lovade jag det? Jag snyftade och lovade honom det. Jag bad till Gud att han inte skulle dö. Men läkarna kunde inte rädda pappa. Han somnade in den natten. – Det var verkligen sorgligt, sa jag. – Det var länge sedan, sa Annika. Efter pappas begravning, när gästerna hade åkt hem, ville mamma tala med mig. Det var något hon ville säga mig. På något vis visste jag vad hon skulle säga. Jag måste lova mamma att aldrig mer äta godis och sötsaker. – Du får inte bli som din pappa. Det skulle ta livet av mig, sa hon.

16


– Jag var nio år och gick i andra klass när jag gav mitt godislöfte. Jag skulle aldrig mer få smaka något sött. Inte ens lördagsgodis. – Man kan väl inte tvinga ett barn att sluta äta godis, sa jag. – Jo, svarade Annika. Mamma förbjöd mig att äta allt som var sött. Choklad var förstås förbjudet. Jag fick inte äta kokos- och havrebollar, eller sockrade frukostflingor. Inte läsk och inte glass. Jag kände mig orolig eftersom jag var rädd att bryta mot godislöftet. Men jag visste att jag lovat att hjälpa mamma. Det var pappas sista önskan. Jag såg hur ledsen mamma var. Ibland när jag kom hem efter skolan märke jag att hon inte hade gjort något på hela dagen. Hon var sjuk av sorg. Så jag gjorde som hon sa.

17


9789170534201  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you