hållat med pengarna på ett sätt som var främmande för henne i hennes nuvarande liv, hade inte köpt någonting annat än vykort med ungefär samma motiv som de hon fick från sin pappa nu. Han skrev kort och koncist och opersonligt om vad han hade sett och gjort: ”Igår Uffizierna. Idag en promenad till andra sidan Arno. En tur till Siena planerad till i morgon.” Då och då någon kommentar om vädret. Men korten gav henne aldrig någon känsla av att hennes pappa verkligen befann sig på de där platserna. Vykorten påminde henne om de telegram hennes föräldrar brukade skicka till deras släktingar förr, när de hade varit på besök i Calcutta och hade kommit tillbaka välbehållna till Pennsylvania igen. För första gången i sitt liv fick Ruma post från sin pappa. Under hennes trettioåttaåriga levnad hade det aldrig funnits anledning för honom att skriva till henne. Det var bara han som skrev, hans resor varade aldrig så länge att Ruma hann svara och dessutom stannade han aldrig tillräckligt länge på ett ställe för att kunna ta emot post där. Hennes pappas handstil var liten, prudentlig och något feminin. Hennes mammas hade varit en enda röra av gemener och versaler, som om hon bara hade fått lära sig en variant av varje bokstav. Vykorten var adresserade till Ruma. Hennes pappa inkluderade aldrig Adams namn eller nämnde Akash. Och det var bara slutraden som visade att de stod i ett nära förhållande till varandra. Han undertecknade sina kort med Var lycklig! Baba – som om det vore så enkelt. I augusti skulle hennes pappa ut och resa igen, till Prag. Men först skulle han komma och hälsa på Ruma och titta på huset som hon och Adam hade köpt i en av Seattles östra förorter. De hade flyttat från Brook-
14