Issuu on Google+

Främmande jord

När hennes mamma dog pensionerade sig Rumas pappa från det läkemedelsföretag där han hade arbetat i årtionden och började göra resor till Europa, en kontinent han aldrig hade sett. Under året som gått hade han varit i Frankrike, Holland och helt nyligen i Italien. Han åkte på gruppresor tillsammans med människor han inte kände, färdades i buss genom landskapet med alla måltider och museibesök och hotellövernattningar arrangerade i förväg. Han var borta två, tre, ibland fyra veckor åt gången. När han var bortrest hörde Ruma inte av honom. Men var gång hade hon hans flygtider uppsatta med en magnet på kylskåpsdörren och de dagar han skulle flyga tittade hon på nyheterna för att kolla att det inte hade varit någon flygolycka någonstans. Då och då kom det ett vykort till Seattle där Ruma och Adam bodde med sin son Akash. Motiven på vykorten var kyrkfasader, springbrunnar av sten, piazzor fulla med människor, terrakottatak i mjuk kvällssol. Det hade gått nästan femton år sedan Rumas enda upplevelse av Europa, en månadslång tågluffarresa som hon gjort tillsammans med två kompisar när hon var klar med sin universitetsutbildning och som hon finansierat med pengar hon tjänat på att jobba som paralegal. Hon hade bott på sjabbiga pensionat och hus-

13


hållat med pengarna på ett sätt som var främmande för henne i hennes nuvarande liv, hade inte köpt någonting annat än vykort med ungefär samma motiv som de hon fick från sin pappa nu. Han skrev kort och koncist och opersonligt om vad han hade sett och gjort: ”Igår Uffizierna. Idag en promenad till andra sidan Arno. En tur till Siena planerad till i morgon.” Då och då någon kommentar om vädret. Men korten gav henne aldrig någon känsla av att hennes pappa verkligen befann sig på de där platserna. Vykorten påminde henne om de telegram hennes föräldrar brukade skicka till deras släktingar förr, när de hade varit på besök i Calcutta och hade kommit tillbaka välbehållna till Pennsylvania igen. För första gången i sitt liv fick Ruma post från sin pappa. Under hennes trettioåttaåriga levnad hade det aldrig funnits anledning för honom att skriva till henne. Det var bara han som skrev, hans resor varade aldrig så länge att Ruma hann svara och dessutom stannade han aldrig tillräckligt länge på ett ställe för att kunna ta emot post där. Hennes pappas handstil var liten, prudentlig och något feminin. Hennes mammas hade varit en enda röra av gemener och versaler, som om hon bara hade fått lära sig en variant av varje bokstav. Vykorten var adresserade till Ruma. Hennes pappa inkluderade aldrig Adams namn eller nämnde Akash. Och det var bara slutraden som visade att de stod i ett nära förhållande till varandra. Han undertecknade sina kort med Var lycklig! Baba – som om det vore så enkelt. I augusti skulle hennes pappa ut och resa igen, till Prag. Men först skulle han komma och hälsa på Ruma och titta på huset som hon och Adam hade köpt i en av Seattles östra förorter. De hade flyttat från Brook-

14


lyn på våren på grund av Adams jobb. Det var hennes pappa som föreslagit att han skulle komma och hälsa på. Han ringde överraskande en dag när Ruma höll på att laga middag i sitt nya kök. När hennes mamma dog var det Ruma som tog på sig att ringa till sin pappa varje kväll för att fråga hur han hade haft det under dagen. Hon ringde inte lika ofta numera, i regel en gång i veckan, på söndagseftermiddagen. ”Du är alltid välkommen hit, baba”, hade hon sagt när han ringde. ”Du vet att du inte behöver fråga.” Hennes mamma skulle aldrig ha frågat. ”Vi kommer och hälsar på er i juli”, skulle hon ha meddelat Ruma efter att redan ha bokat biljetter. Det hade funnits en tid då Ruma blev arg på sin mamma för hennes sätt att ta saker och ting för givna. Nu saknade hon det. Adam skulle vara borta den veckan på en av alla sina resor i jobbet. Han arbetade för en hedgefond och sedan de flyttade hade han ännu inte varit hemma två hela veckor i sträck. Följa med ville hon inte. Han åkte aldrig till några intressanta ställen – för det mesta var det till småstäder i nordvästra USA eller Kanada, där det inte fanns något speciellt för henne och Akash att göra. Om ett par månader, bedyrade Adam, skulle resorna bli färre. Han avskydde att behöva lämna Ruma ensam med Akash så ofta, sa han, särskilt nu när hon var gravid igen. Han tyckte att hon skulle anställa en barnflicka som till och med kunde bo hos dem, inte honom emot, om hon tyckte det skulle vara bra. Men Ruma kände inte en människa i Seattle och tanken på att försöka hitta någon på denna främmande plats som kunde se efter hennes son var mer tröttande än det var att ta hand om honom själv. Det handlade bara om att ta sig igenom sommaren – i september skulle Akash börja i förskolan. Dessutom arbetade hon inte längre

15


och tyckte inte att det fanns någon anledning att lägga ut pengar på något hon kunde göra själv. I New York, efter att hon fått Akash, hade hon förhandlat sig till att få arbeta deltid på advokatfirman där hon var anställd och varit hemma i Park Slope torsdagar och fredagar och hade tyckt att det fungerade perfekt. I början hade de varit toleranta på jobbet, men det hade inte varit särskilt lätt när hon plötsligt hade sin mammas död att hantera samtidigt som ett viktigt fall skulle upp i rätten. Hennes mamma hade dött på operationsbordet, av hjärtsvikt. När de sövde henne för att göra en vanlig enkel gallstensoperation drabbades hon av en allergichock. Ruma beviljades två veckors ledighet på grund av dödsfall i familjen och när den var över orkade hon inte gå tillbaka till jobbet. Hon tyckte det kändes löjligt att hålla på att bevaka sina klienters terminskontrakt, upprätta deras testamenten, lägga om deras lån, när hon bara ville vara hemma med Akash, inte bara torsdagar och fredagar utan alla dagar. Och i det läget fick Adam tursamt nog det här nya jobbet med en lön som var så generöst tilltagen att hon kunde säga upp sig. Nu var det i hemmet hon hade sitt jobb, ett jobb i vilket det ingick att bläddra igenom högvis med postorderkataloger som kom i brevlådan, markera vissa sidor med post-it-lappar, beställa lakan med drakar på till Akashs rum. ”Perfekt”, sa Adam när Ruma berättade för honom att hennes pappa skulle komma och hälsa på. ”Då kan han hjälpa dig medan jag är borta.” Men det trodde inte Ruma. Hennes mamma däremot, hon skulle ha varit till hjälp. Hon skulle ha tagit hand om matlagningen, sjungit för Akash och lärt honom bengaliska barnkammarrim, tvättat den ena maskinen efter den

16


andra. Ruma hade aldrig tillbringat en hel vecka ensam med sin pappa. När hennes föräldrar kom och hälsade på dem i Brooklyn efter att hon fått Akash, hade hennes pappa lagt beslag på en fåtölj i vardagsrummet, där han tyst suttit och läst Times från första till sista sidan och då och då satt fingret under det lilla barnets haka, men egentligen uppträtt som om han bara väntade på att tiden skulle gå. Nu levde han ensam, lagade sin mat själv. När de talade med varandra i telefon kunde hon inte föreställa sig hur det såg ut runt omkring honom. Han hade flyttat till en tvårumslägenhet han köpt i en del av Pennsylvania som Ruma inte kände så väl till. Han hade gjort sig av med det mesta av sina tillhörigheter och sålt huset där Ruma och hennes yngre bror Romi hade vuxit upp och inte sagt något till dem förrän försäljningen redan var klar. Det hade inte spelat någon roll för Romi som två år tidigare hade flyttat till Nya Zeeland där han arbetade för en tysk dokumentärfilmare. Ruma insåg att huset, med rummen hennes mamma hade inrett och sängen hon tyckte om att sitta och lösa korsord i och spisen hon brukade laga mat på, var för stort för hennes pappa nu. Ändå hade nyheten kommit som en chock för henne och raderat ut hennes mammas närvaro lika snabbt och effektivt som kirurgen gjort. Hon visste att hennes pappa inte behövde tas om hand och ändå hade hon dåligt samvete. I Indien skulle det ha varit självklart att han flyttade hem till henne. Hennes pappa hade aldrig nämnt den möjligheten och när hennes mamma dog hade det inte varit möjligt. Deras gamla lägenhet hade varit för liten. Men i Seattle hade de utrymme över, rum som stod tomma och inte användes till något.

17


Ruma oroade sig för att hennes pappa skulle bli en belastning, innebära ytterligare ett krav på henne och ständigt finnas runt henne på ett sätt som hon inte längre var van vid. De skulle inte längre vara den familj hon själv hade bildat och som bestod av henne själv och Adam och Akash och barn nummer två som skulle födas i januari och som blivit till precis innan de flyttade. Hon kunde inte se sig själv passa upp sin pappa som hennes mamma gjort, laga sådan mat åt honom som hon brukade göra. Och ändå mådde hon bara ännu sämre för att hon inte erbjöd honom att flytta hem till dem. Det var ett dilemma Adam inte kunde förstå. Var gång hon förde det på tal påpekade han det uppenbara – att hon redan hade ett litet barn att ta hand om och ytterligare ett på väg. Han påpekade för henne att hennes pappa var vid god vigör för sin ålder och att han trivdes med sitt liv som det var. Men om han skulle flytta hem till dem hade han ingenting emot det. Adam menade väl, var generös, och det var en av anledningarna till att hon älskade honom och ändå störde det henne. Spelade det ingen roll för honom? Hon visste att han försökte vara hjälpsam, men samtidigt kände hon att hans tålamod höll på att ta slut. Genom att gå med på att hon slutade arbeta, genom att lägga en massa pengar på ett vackert hus, gå med på att skaffa ett barn till, gjorde Adam allt som stod i hans makt för att Ruma skulle bli lycklig. Men ingenting gjorde henne lycklig numera, det hade han nyligen också påpekat när hennes pappa var på tal. Så befriande det kändes nu för tiden att resa ensam med bara en resväska att hålla reda på. Han hade aldrig varit uppe vid Stillahavskusten i nordväst, hade aldrig varit medveten om hur enormt brett det land var

18


som han gjort till sitt. Han hade bara flugit tvärsöver USA en gång tidigare, den gången hans fru hade bokat biljetter till Calcutta med Royal Thai Airlines via Los Angeles i stället för med ett flyg österut som de brukade. Den resan hade varit oändlig, fyra platser, det mindes han fortfarande, bland rökarna längst bak i planet. Ingen av dem hade orkat ge sig ut och titta på några sevärdheter under uppehållet i Bangkok. De hade i stället stannat på det hotell flygbolaget bokat in dem på och sovit. Hans fru som så gärna hade velat se den flytande marknaden hade till och med sovit över middagen, för han mindes en måltid på hotellet tillsammans med bara Romi och Ruma på en inglasad terrass med utsikt över en trädgård, där han hade serverats den kryddstarkaste måltid han någonsin ätit medan myggen ilsket svärmade runt huvudena på hans barn. Oberoende av hur de avlöpte var de där resorna till Indien alltid en utdragen historia och han mindes fortfarande hur han brukade gripas av ångest inför att vara tvungen att resa med så mycket bagage, frakta allt till flygplatsen, hålla reda på alla resehandlingar och se till att ingen i familjen råkade illa ut under den många hundra mil långa resan. Men hans fru hade levt för de där resorna och fram till dess att båda hans föräldrar dött hade han också delvis gjort det. Och därför hade de åkt, trots den stora utgiften, trots den sorg och skam han kände var gång han återvände till Calcutta, trots att ju äldre hans barn blev desto mindre lust hade de att följa med. Han stirrade ut genom fönstret på en molnbank som såg ut att bestå av kilometer efter kilometer med tätt packad snö som man skulle kunna gå på. Synen fyllde honom med ro. Det här var hans liv nu, han kunde göra som han ville, nu hade han inte mer ansvar för

19


sin familj än det fanns störande inslag i molnen utanför fönstret. De där resorna hem till Indien hade varit något både han och alla deras indiska vänner i USA hade känt sig tvingade att göra. Mrs Bagchi var ett undantag. Hon hade gift sig med en ung man som hon älskat sedan hon var liten flicka, men två år efter att de gift sig hade han omkommit i en skoterolycka. Vid tjugosex års ålder flyttade hon till USA eftersom hon visste att hennes föräldrar annars skulle försöka gifta bort henne igen. Hon bodde på Long Island, avvek från det normala genom att som indiska bo ensam. Hon hade en doktorsexamen i statistik och undervisade sedan 1970-talet på Stony Brook University och hade under mer än trettio års tid bara återvänt till Calcutta för att närvara vid sina föräldrars begravningar. Hon hette Meenakshi och även om han använde det namnet numera när han pratade med henne så tänkte han fortfarande på henne som mrs Bagchi. Eftersom de två var de enda bengalerna i sällskapet hade det fallit sig naturligt att de började prata med varandra. De började inta sina måltider tillsammans och sitta bredvid varandra i bussen. Eftersom de såg likadana ut och talade samma språk trodde folk att de var gifta med varandra. I början hade det inte alls handlat om kärlek. Ingen av dem hade varit intresserad av något sådant. Han trivdes i mrs Bagchis sällskap, väl medveten om att hon efter ett par veckor skulle gå ombord på ett annat plan än han och försvinna. Men efter Italienresan hade han börjat tänka på henne, sett fram emot hennes mejl och kollat sin e-post fem eller sex gånger om dagen. Han sökte på MapQuest efter staden hon bodde i för att se hur lång tid det skulle ta för honom att köra dit, trots att de hade kommit överens om att än så länge bara träffas när de var utom-

20


lands. En del av vägen kände han till, det var samma sträcka han och hans fru brukat köra när de skulle hälsa på Ruma i Brooklyn. Han skulle snart träffa mrs Bagchi igen, i Prag. Den här gången hade de bestämt att de skulle dela rum och de funderade på att åka på en kryssning i Mexikanska bukten till vintern. Hon var fast besluten att inte gifta om sig, att aldrig bo tillsammans med en man igen, vilket gjorde att tanken på hennes sällskap tedde sig än mer tilltalande. Han blundade och tänkte på hennes ansikte som fortfarande var fylligt trots att hon måste närma sig de sextio, bara fem eller sex år yngre än hans hustru. Hon klädde sig västerländskt, koftor och svarta mjukbyxor, och bar sitt mörka hår uppsatt i en knut. Det var hennes röst som tilltalade honom allra mest, den var välmodulerad och hennes ord var alltid väl avvägda, som om det bara fanns en begränsad mängd saker hon ville säga per dag. Han var generös mot henne, möjligen för att hon förväntade sig så lite, och uppmärksam på ett sätt som han aldrig varit under sitt äktenskap. Så blyg han hade känt sig när han i Amsterdam, efter att de besökt Anne Frank-huset, hade bett mrs Bagchi att få fotografera henne med kanalen som bakgrund. Ruma hade erbjudit sig att köra och hämta sin pappa på flygplatsen, men han hade envisats med att han skulle hyra en bil och via internet ta reda på hur man körde till dem. När hon hörde ljudet av bildäck mot gruset på infarten började hon plocka ihop leksakerna som låg utspridda överallt på golvet i vardagsrummet och ställde undan plastdjuren och slog igen böckerna som Akash envisades med att låta ligga uppslagna på hans favoritsidor.

21


”Stäng av tv:n, gullunge!” ropade hon nu till honom. ”Du ska inte sitta så nära den. Kom nu, dadu är här.” Akash rörde sig inte ur fläcken, låg kvar på golvet med hakan stödd i händerna. Han var en perfekt blandning av Ruma och Adam. Med sitt lockiga hår som de aldrig hade låtit klippa, med sin varmt gyllene hy, med sina ben täckta av fjun som också var gyllenfärgade påminde han henne om ett litet lejon. Till och med hans ansikte med de sneda, smala, gröna ögonen såg lite lejonaktigt ut. Han var bara tre år, men redan nu kunde hon ibland få en föraning om det motstånd, den höga barriär, som hon trodde skulle infinna sig när han kom i puberteten. Efter flytten hade han blivit besvärlig. Hon insåg att det berodde både på den nya omgivningen och på hennes brist på energi och på att Adam var borta så mycket. Det hände att Akash utan förvarning bara slängde sig på golvet och den varelse hon burit inom sig förvandlades till något fullständigt främmande, fientligt. Eller också klängde han på henne och krävde att bli buren medan hon försökte laga mat. Även om hon inte hade sagt något om att han skulle få ett syskon var hon övertygad om att han redan hade förstått det, att han redan kände att någon annan hade tagit hans plats. Själv hade hon också förändrats – hon hade inte lika mycket tålamod längre, sa oftare nej direkt i stället för att resonera med honom. Hon hade inte varit förberedd på hur jobbigt det skulle vara, hur isolerad hon skulle känna sig. Vissa morgnar önskade hon att hon bara hade kunnat klä på sig och försvinna ut genom dörren, som Adam. Hon kunde inte förstå hur hennes mamma hade stått ut. När Ruma växte upp hade hennes mamma – som flyttat till ett främmande land för sin makes skull och sedan ägnat sig på heltid

22


åt att sköta hem och barn – tjänat som ett varnande exempel. Ruma tänkte inte göra som hon. Och likväl var det precis vad hon gjorde nu. Hon gick tvärsöver golvet i vardagsrummet och stängde av tv:n. ”Svara när jag pratar med dig, Akash. Upp med dig, kom nu.” Hon blev sorgsen när hon fick se sin pappas hyrbil, en kompakt rödbrun liten bil, eftersom den var en färsk påminnelse om att hon nu bodde på en annan kust, många hundra mil från den plats där hon vuxit upp, på ett ställe där hennes föräldrar inte kände någon, där ingen av hennes föräldrar någonsin hade satt sin fot, förrän nu. Här fanns ingenting av det som knutit hennes familj till USA – kretsen av bengaliska vänner, företaget hennes pappa arbetat för, skolorna hon och Romi hade gått i. Det var sju månader sedan hon senast träffat sin pappa. Medan de själva hade sålt och packat ihop sin gamla lägenhet, flyttat och inrättat sig i det nya huset, och hennes pappa varit iväg på sina olika resor, hade det gått över ett halvår. Akash reste sig upp och traskade efter henne och tillsammans stod de och tittade på när hennes pappa öppnade bagageluckan och lyfte ur en liten svart resväska med hjul på. Han var klädd i en basebollkeps som det stod POMPEII på, bruna bomullsbyxor, en himmelsblå polotröja och vita sneakers i skinn. Hon slogs av hur amerikansk han såg ut nu när han var gammal. Med sitt gråa hår och sin ljusa hy skulle han egentligen kunna vara varifrån som helst i världen. Hennes mamma däremot skulle ha stuckit ut i det här blöta nordliga landskapet med sina färgglada sarier, sina smycken, sin brunröda bindi, stor som en tiocentare, i pannan. Hennes pappa började dra resväskan efter sig på in-

23


farten, men eftersom det inte gick så bra i gruset lyfte han upp den och gick över gräsmattan fram till huset. Hon såg att det var lite jobbigt för honom och hon önskade att Adam hade varit hemma så att han hade kunnat hjälpa till. ”Men Akash, är det du?” ropade han på engelska och låtsades förvirrad. ”Vad stor du har blivit.” Vid det här laget hade Akash glömt den lilla bengali Ruma lärt honom när han var riktigt liten. När han hade börjat säga hela meningar hade engelskan tagit överhanden och hon hade inte varit tillräckligt disciplinerad för att hålla sig till enbart bengali. Dessutom var det en sak att jollra med honom på bengali, att peka på det ena eller det andra och säga vad det hette. Men det var en helt annan sak att vara auktoritativ. Hon hade aldrig känt sig vuxen när hon talade bengali. Hon höll på att glömma sin egen bengali också. Hennes mamma hade hållit så strängt på att de skulle tala bengali att Ruma aldrig hade talat engelska med henne. Men hennes pappa brydde sig inte. Vid de sällsynta tillfällen då Ruma fortfarande använde sig av bengali, när någon släkting ringde från Calcutta för att önska henne glad bijoya eller säga har den äran till Akash, snubblade hon på orden, rådbråkade verbformerna. Och likväl var bengali det enda språk hon talat under de första åren av sitt liv. ”Hur gammal är du nu? Tre? Eller är det trehundra?” sa hennes pappa. Akash svarade inte utan uppförde sig som om hennes pappa inte fanns. ”Mamma, jag är törstig”, sa han. ”Strax, Akash.” Hon tyckte inte att hennes pappa hade förändrats. Huden på hans händer och i ansiktet var slät och klar trots att han hade fyllt sjuttio. Han hade inte magrat

24


och hans hår var tjockt, tjockare än hennes eget, som hon hade börjat tappa efter att hon fått Akash. Det hade lossnat stora tussar varje natt och det första hon lade märke till om morgnarna var de hoptovade hårtussarna på kudden. Hennes läkare hade försäkrat henne att det skulle växa ut igen, men hon hade fortfarande fullt med olika schampon på badkarskanten som skulle stimulera hårväxten, göra hårstråna tjockare. Hennes pappa såg utvilad ut, vilket Ruma heller aldrig var nu för tiden. Hon hade börjat använda concealer under ögonen, till och med när hon skulle vara hemma hela dagen. Och dessutom hade hon lagt på sig. När hon väntade Akash hade hon gått ner i vikt de tre första månaderna, men den här gången hade hon gått upp fem kilo redan när hon var i tredje månaden. Hon hade kommit fram till att det måste bero på att hon alltid åt upp det Akash lämnade på tallriken, och på att hon numera var tvungen att ta bilen vart hon än skulle i stället för att gå till fots. Hon hade redan beställt byxor och kjolar med resår i midjan ur postorderkataloger och hon var så rund om kinderna att hon inte tyckte om att se sig själv i spegeln. ”Akash, hälsa nu på dadu”, sa hon och gav honom en liten knuff i ryggen. Hon kysste sin pappa på kinden. ”Hur lång tid tog det att köra hit? Var det mycket trafik?” ”Inte särskilt. Det är tre och en halv mil hit från flygplatsen.” Hennes pappa såg alltid till att veta hur lång sträcka han hade färdats, oberoende av om den var lång eller kort. Till och med på den tiden när MapQuest ännu inte fanns hade han vetat exakt hur långt det var från deras hus till hans kontor, till snabbköpet där de handlade och till deras vänners hem. ”Bensinen är dyr här”, tillade han. Det var enbart

25


ett konstaterande från hans sida, ändå kände hon sig som vanligt kritiserad och att det var hennes fel att bensinen kostade mer i Seattle än i Pennsylvania. ”Det är en lång resa. Du måste vara trött.” ”Jag är inte trött förrän det är läggdags”, svarade han. ”Kom här”, fortsatte han vänd till Akash. Han ställde ifrån sig resväskan, böjde sig lite framåt och sträckte ut armarna. Men Akash gömde ansiktet mot Rumas ben och vägrade röra sig. De gick in och när hennes pappa böjde sig ner för att knyta upp skorna och lyfte en fot i taget vinglade han till. ”Baba, gå in i vardagsrummet, det är lättare för dig att göra det där om du sätter dig i soffan”, sa Ruma. Men han stod kvar och tog av sig skorna och ställde dem bredvid det lilla bordet i hallen där de brukade lägga posten innan han rätade på sig och såg sig omkring. ”Varför tar dadu av sig skorna?” sa Akash till Ruma. ”Han tycker det är bekvämare så.” ”Jag vill också ta av mig skorna.” Akash stampade med sandalerna i golvet. Det var en av de många vanor från uppväxten hon hade lagt av med sedan hon blev vuxen utan att veta när det skedde eller varför. Hon brydde sig inte om Akash utan började visa sin pappa runt i huset, rummen som var större och mer behagliga att vistas i än de som hade hyst henne när hon var barn. Akash traskade efter dem. Då och då gjorde han en avstickare på egen hand. Huset var byggt 1959. Det hade ursprungligen ägts av en arkitekt som själv ritat det och Ruma och Adam höll lite i taget på att inreda det med möbler från den tiden: enkla, dyra soffor med ylleklädsel i dämpade

26


färger, långa, låga bokhyllor på fötter som stack ut. Lake Washington låg i slutet av backen, bara ett par kvarter från deras hus. Ett stort fönster i vardagsrummet ramade in sjön och i anslutning till matrummet fanns en inglasad veranda med en ännu mer hänförande utsikt: till vänster Seattles silhuett och rakt fram Olympic Mountains med sina snötäckta toppar, som såg ut att vara gjorda av samma böljande vita material som molnen som gled fram ovanför dem. Ruma och Adam hade inte tänkt bosätta sig i en förort, men efter fem år i en lägenhet som vette mot baksidan av andra byggnader hade ett hus beläget så nära en sjö, och där man dessutom kunde sitta och titta på solnedgången, varit omöjligt att motstå. Hon pekade ut den ena av broarna som spände över sjön och berättade att eftersom sjön var så djup vilade mittpartiet på pontoner. Hennes pappa tittade ut genom fönstret men sa inget. Hennes mamma skulle ha varit mer meddelsam, kommenterat utsikten, undrat om inte elfenbensvita gardiner hade passat bättre än gröna. Det visade sig att hennes pappa, som tyst gick från den ena änden av vardagsrummet till den andra, höll på att ta måtten på det. Hon mindes att han brukade göra så när han hade hjälpt henne att flytta in i olika studentrum och även i hennes första lägenhet när hon var klar på universitetet. Hon såg för sig hur han, när han var ute och reste, gick från den ena änden till den andra av något torg, stegade upp ett mittskepp i någon kyrka, räknade antalet trappsteg upp till entrén till något bibliotek eller museum. Hon tog med honom en trappa ner där hon hade gjort i ordning gästrummet. Med hjälp av en vikvägg kunde rummet delas i två delar, med sängen och en byrå i den ena och en soffa, en bokhylla och ett lågt

27


bord i den andra. Hon öppnade dörren till badrummet och pekade på en korg där han kunde lägga sin smutstvätt. ”Du kan dra för den här om du vill”, sa hon och drog ut vikväggen en bit för att visa. ”Det behövs inte”, sa han. ”Dra ut den ordentligt, mamma”, sa Akash och drog i handtaget så att den krämfärgade vikväggen började svaja. ”Dra ut den ordentligt.” ”Nej, Akash.” ”Det här rummet ska jag ha när jag blir stor”, förkunnade Akash. ”Den lilla tv:n i hörnet fungerar men den är inte ansluten till kabelteve”, sa Ruma till sin pappa. ”PBS ligger på kanal nio”, tillade hon eftersom hon visste att han tyckte om deras program. ”Hallå där, du får inte gå på min säng med skorna på”, sa hennes pappa plötsligt till Akash som hade klättrat upp på sängen och klev omkring på överkastet med långa långsamma steg. ”Gullunge, gå ner från sängen.” Akash fortsatte att kliva omkring exakt likadant en stund utan att bry sig om vad de sa. Sedan hejdade han sig och tittade misstänksamt på sin morfar. ”Varför får jag inte det?” Innan Ruma hann svara sa hennes pappa: ”För då kommer jag att drömma mardrömmar.” Akash böjde på huvudet och gled till Rumas förvåning snabbt ner på golvet där han sedan kröp omkring på alla fyra ett tag som om han vore liten igen. De gick tillbaka upp i köket som Ruma var mest stolt över av allting i huset, med bänkskivor i täljsten och skåp i körsbärsträ. När hon visade upp det för sin pappa kände hon sig generad över att hon och Adam hade fått det så bra, samtidigt som hon kände sig lite

28


tillrättavisad av honom eftersom hon på hans tystnad förstod att han inte var ett dugg imponerad. ”Är det Adam som har planterat allt det där?” frågade han när han såg trädgården genom köksfönstret. Det var första gången sedan han anlänt som han nämnde Adam. ”Nej, det var så när vi kom hit.” ”Ni behöver vattna era riddarsporrar.” ”Vilka är det?” frågade hon och skämdes över att hon inte visste namnet på växterna i sin egen trädgård. Det gick upp för henne att hennes pappa saknade trädgårdsarbetet. Så länge hon kunde minnas hade det varit något han älskade att hålla på med, och under sommarhalvåret brukade han börja arbeta utomhus så fort han kom hem från jobbet och höll på tills det blev mörkt och han var full med insektsbett och utslag. Trädgården var något han hade ägnat sig åt på egen hand. Varken Romi eller Ruma hade visat något intresse för att hjälpa till och deras pappa hade aldrig bett dem. Hennes mamma brukade klaga eftersom hon var tvungen att vänta med middagen ända till halv nio. ”Men börja ät då”, brukade Ruma säga, men hennes mamma som hade fått lära sig att alltid servera sin make först hade inte haft en tanke på att göra det. Förutom tomater och äggplantor och zucchini hade han under årens lopp blivit expert på att odla sådant som hennes mamma tyckte om att använda i matlagningen – bittergurka och chilipeppar och späd spenat. Han hade inte brytt sig om andra behov hennes mamma eventuellt hade, men med den ovilliga jorden hade han slitit hårt och lirkat upp sådana saker ur marken. Han slängde ett öga på den glänsande spisen med sina sex gasplattor och rejäla röda vred och började

29


sedan, utan att fråga, öppna ett av skåpen. ”Vad letar du efter?” ”Har du någon tekittel?” Hon öppnade skafferiet. ”Jag gör te, baba.” ”Jag ska bara vattna era riddarsporrar. De klarar sig inte en dag till.” Han tog tekitteln ifrån henne och fyllde den med vatten vid diskhon. Sedan gick han långsamt och försiktigt, med konstiga små steg, ut genom köksdörren och för första gången sedan han kom såg hon att hennes pappa trots sin klara blick och hy hade blivit gammal. Hon stod vid fönstret och betraktade honom när han vattnade blommorna med böjt huvud och höjda ögonbryn. Hon lyssnade på den kraftiga stadiga strålen som träffade jorden. Det var ett ljud som gjorde henne lite generad, som om hennes pappa stod och kissade när hon var med. När ljudet upphörde stod han kvar ett ögonblick och vände pipen neråt så att de sista dropparna skulle rinna ur. Akash hade följt efter honom ut och nu stod han en liten bit ifrån och tittade nyfiket på sin morfar. Akash hade inget minne av Rumas mamma. Hon hade dött när han var två och när hon pekade på sin mamma på något foto brukade Akash alltid säga ”Hon dog”, som om hennes mamma hade gjort något märkvärdigt och imponerande. Han kunde inte veta någonting om de veckor hennes mamma hade kommit och bott hos Ruma när han var nyfödd, hur hon om morgnarna gått omkring med honom insvept i hennes kaftan medan Ruma sov av sig tröttheten efter förlossningen. Hennes mamma hade vägrat lägga ner honom i babykorgen och hade haft honom i famnen och bitvis vyssat honom flera timmar i sträck. Den nya babyn skulle inte få uppleva hennes mamma alls, förutom

30


genom de tröjor hon hade stickat till Akash, som han redan hade vuxit ur och som den nya babyn så småningom skulle ha. Någonstans låg en halvfärdig kofta med vita stjärnor på och med stickorna fortfarande i, en av de få saker Ruma hade kvar efter sin mamma. Av hennes tvåhundraarton sarier behöll hon bara tre som hon stoppade i en vadderad tygpåse med blixtlås och lade längst in i garderoben, och sedan sa hon åt sin mammas väninnor att de kunde dela upp de andra mellan sig. Och när hon gjorde det hade hon tänkt på alla de gånger hennes mamma hade förutspått att just detta skulle hända och sörjt över att hennes dotter föredrog långbyxor eller kjol framför de klädesplagg hon själv bar, att det inte fanns någon som skulle vilja ta över hennes saker. Han gick ner på bottenvåningen för att packa upp, lade ner sina två par byxor i en av byrålådorna, hängde in sina fyra rutiga sommarskjortor i garderoben och tog på sig ett par tofflor. Han stängde sin tomma resväska och ställde in den också i garderoben och placerade sin necessär i badrummet, intill handfatet. Gästrummet skulle ha tilltalat hans fru. Det hade alltid stört henne att Ruma och Adam bodde i en lägenhet där det inte fanns något separat rum de kunde sova i när de kom och hälsade på. Han tittade ut på tomten. Det låg hus på båda sidor men baksidan kändes avskild. Man kunde inte se bergen eller sjön därifrån, bara sådana städsegröna träd som han hade sett på båda sidor om motorvägen och som fanns överallt i Seattle. När han kom upp höll Ruma på att servera te på verandan. Hon hade burit ut allting på en bricka: en kanna med Darjeelingte, tesilen, mjölk och socker och en assiett med Nice biscuits. Dem förknippade han

31


mycket starkt med sin hustru – sockerkristallerna på dem, den svaga smaken av kokos – eftersom de alltid hade haft ett paket i skafferiet. Han hade aldrig lyckats doppa ett i teet utan att det löstes upp och lämnade en beige sörja i botten på tekoppen. Han slog sig ner och började dela ut presenter. Akash fick ett litet flygplan av trä med röda propellrar och en marionettdocka som föreställde Pinocchio. Pojken började genast leka med sina presenter, trasslade till dockans trådar och ville att Ruma skulle reda ut dem. Ruma fick ett handmålat bordsställ på vars ena sida det stod Olio och till Adam hade han en liten ask i marmor, en sådan där man kan ha gem i. Det var mrs Bagchi som hade valt alltihop och tillbringat nästan en timme i en leksakaffär trots att hon inte hade några egna barnbarn. Han hade inte sagt något om mrs Bagchi till Ruma eller Romi, tänkte inte säga något. Han tyckte inte att det fanns någon anledning att oroa dem, särskilt inte Ruma nu när hon väntade barn igen. Han undrade om det var så här hans barn hade upplevt det när de hade haft förhållanden i smyg, på den tiden när det var någonting han och hans hustru hade förbjudit och som skulle ha gjort dem förtvivlade. Det var egentligen Ruma och hans hustru som skulle ha åkt på den där första resan han gjorde till Europa. Året innan hans hustru dog hade hon börjat komma med kommentarer om att trots att hon hade flugit över Europa dussintals gånger på väg från Pennsylvania till Calcutta, så hade hon aldrig sett vare sig kanalerna i Venedig eller Eiffeltornet eller väderkvarnarna och tulpanerna i Holland. Han hade blivit förvånad över att hon visade intresse för sådana saker. Under nästan hela deras äktenskap hade det varit omöjligt att få henne att gå ombord på ett plan annat än för att besöka släkten

32


i Calcutta. ”De visar så många fina ställen på Travel Channel”, brukade hon säga ibland om kvällarna. ”Numera har vi råd och du har semesterdagar att ta ut som snart fryser inne.” Men på den tiden hade han inte varit intresserad av att göra en sådan resa. Han hade varit oemottaglig för sin hustrus reslust och dessutom hade de aldrig åkt på semester bara de två. Till sin mammas sextiofyraårsdag hade Ruma beställt en charterresa till Paris åt henne och sig själv. De skulle åka under sommaren för då kunde Adam ta med sig Akash till sina föräldrar på Martha’s Vineyard. Ruma betalade in förskottsavgiften till resebyrån och skickade kassetter till sin mamma för att hon skulle lära sig lite franska samt en reseguide med färgglada bilder i. Under en period när han kom hem från jobbet brukade han höra hur hans hustru, som satt uppe i syrummet och lyssnade på kassetterna i sin freestyle, räknade högt på franska och rabblade upp veckodagarna. Gallstensoperationen var planerad så att den inte skulle lägga hinder i vägen för resan. Doktorn hade sagt att sex veckor räckte mer än väl för att hon skulle hinna hämta sig. Ruma tog ledigt från jobbet den dagen hennes mamma skulle opereras och kom ner tillsammans med Akash för att finnas till hands, vilket hon propsat på trots att han sagt att det inte behövdes. Han kom ihåg hur irriterad han känt sig i väntrummet för att det tog så lång tid. Den känslan mindes han fortfarande mycket tydligt, däremot mindes han inte vad läkaren sagt. Han hade fortfarande ett mycket dimmigt begrepp om vad läkaren sa och i vilken ordning allt hände. Han hade hört läkaren säga att hans hustru var död, att hon hade reagerat negativt på det muskelavslappnande medel man gett henne inför operationen. Han och Ruma hade turats

33


om att ta hand om Akash medan den andre gick in och tittade på hennes döda kropp. Det var samma sjukhus där Ruma hade arbetat som volontär, det var till akuten där han hade störtat iväg den gången Romi brutit armen när han spelade fotboll. Några veckor efter begravningen hade en av hans kolleger föreslagit att han skulle ta semester och då kom han att tänka på resan Ruma och hans fru planerat att göra. Han hade frågat Ruma om hon fortfarande tänkte åka och när hon svarade nej frågade han om hon hade någonting emot att han övertog resan. ”Tyckte du om Italien?” frågade hon nu. Hon satt med Pinocchio i knäet och försökte tafatt reda ut trådarna. Han hade lust att säga till henne att hon skulle börja från ett annat håll, att hon skulle börja med trasslet i mitten. I stället svarade han på hennes fråga och sa att han hade tyckt väldigt mycket om Italien, pratade om det behagliga klimatet, alla piazzorna, och att alla var smala där, till skillnad från de flesta i USA. Han höll upp pekfingret och hötte med det. ”Och där röker fortfarande alla. Jag fick nästan lust att själv ta en cigarett.” Han hade rökt när hon var liten, en vana han lagt sig till med i Indien men slutat med när han var i fyrtioårsåldern. Han mindes hur Ruma, men aldrig Romi eller hans hustru, ständigt tjatat på honom att han skulle sluta. Hon hade gömt hans paket med Winston eller plockat ut cigaretterna ur paketet när han inte märkte det och stoppat i hopknycklat silkespapper i stället. Det fanns en tid då hon, efter att hennes lärare hade pratat om farorna med att röka, hade gråtit hela natten för att hon var övertygad om att han bara hade några få år kvar att leva. Han hade inte gjort någonting för att trösta och lugna henne då, utan fortsatt med sin last trots dotterns rädsla. Han hade varit förtjust i en

34


liten askkopp i mässing de hade som föreställde en nagraitoffel med spetsig uppåtböjd tå. När han slutade röka slängde han alla askkoppar i huset, men Ruma lade till hans förvåning beslag på hans favoritaskkopp, gjorde ren den och hade den bland sina leksaker. Han mindes att hon och hennes kamrater brukade leka att det var Askungens glassko och försöka trä på den på dockornas hårda, oböjliga plastfötter. ”Gjorde du det?” undrade hon. ”Vad då?” ”Tog en cigarett i Italien?” ”Usch nej. Sådant är jag för gammal för nu”, sa han och lät blicken vandra ut över sjön. ”Vad åt du för mat där?” frågade hon. Han kom ihåg en av de första måltiderna de hade ätit på en restaurang nära Palazzo Medici. Han hade blivit förfärad av all maten, av alla de olika rätterna. Han var mätt redan efter de marinerade grönsakerna, men sedan hade kyparna kommit med tallrikar med ravioli och därefter hade de fått en kötträtt. Den eftermiddagen hade flera i gruppen, inklusive han själv, gått tillbaka till hotellet för att vila och avstått från resten av den dagens sightseeing. Nästa dag hade reseledaren sagt att det inte var något tvång att delta i luncherna bara de infann sig efteråt på överenskommen plats på utsatt tid. Och så hade han och mrs Bagchi börjat ströva omkring på egen hand och bara tagit något litet att äta medan de häpet konstaterade att det faktiskt funnits tider då de själva hade orkat äta sådana bastanta måltider mitt på dagen, så som man gör i Indien. ”Jag prövade ett par olika pastarätter”, sa han och smuttade på sitt te. ”Men för det mesta åt jag pizza.” ”Du tillbringade tre veckor i Italien och det enda du åt var pizza?”

35


”Det var riktigt goda pizzor.” Hon skakade på huvudet. ”Men maten där är ju så fantastisk.” ”Jag tog med mig några videofilmer”, sa han för att byta samtalsämne. ”Vi kan titta på dem sedan om du har lust.” De åt middag tidigt eftersom Ruma påpekade att han måste vara hungrig efter resan och han medgav att han gärna ville gå och lägga sig, att det när allt kom omkring var tre timmar senare på ostkusten. Hon hade ägnat de två senaste dagarna åt att laga mat, de olika rätterna hade samlats en efter en på hyllorna i kylskåpet och det hade gjort henne utsjasad. När hon lagade indiska rätter åt Adam kunde hon kosta på sig att vara lite lat. Det gjorde inget om det inte fanns någon dal eller om hon serverade sallad i stället för chorchori. ”Är det allt?” brukade hennes mamma ibland misstroget utropa i telefon när hon frågat vad Ruma skulle laga till middag, och det var i sådana stunder Ruma insåg hur annorlunda hennes eget liv som gift var. Hennes mamma hade aldrig tagit några genvägar. Till och med i Pennsylvania hade hon skött hemmet som om hon skulle tillfredsställa en petnoga svärmors öga. Trots att Rumas mamma varit fantastisk på att laga mat hade hennes pappa aldrig berömt henne för det. Det var bara när de varit hembjudna till andra och han på hemvägen klagade över maten som det blev uppenbart hur mycket han uppskattade sin hustrus matlagningskonst. Rumas matlagning gick inte att jämföra med hennes. Grönsakerna var för tjockt skurna, riset hade fått koka för länge, men när hennes pappa åt sig igenom alla de olika rätterna hon lagat framhöll han gång på gång hur gott det smakade.

36


Hon åt med fingrarna, precis som sin pappa. Det var första gången på flera månader hon gjorde det, första gången i det nya huset i Seattle. Akash satt mellan dem i sin höga barnstol och ville också äta med fingrarna, men Ruma hade inte lärt honom hur man gör. De pratade inte om hennes mamma eller om Romi, som hon aldrig hade känt någon större samhörighet med trots att de hade så absurt lika namn. De diskuterade inte hennes graviditet, hur hon mådde nu jämfört med förra gången, det skulle hon och hennes mamma definitivt ha gjort. De pratade över huvud taget inte särskilt mycket. Hennes pappa hade aldrig varit mycket för att prata medan de åt. Att han var så tystlåten var en av de saker hennes mamma brukat klaga på och som Ruma hade försökt uppväga. ”Det är fortfarande väldigt ljust ute”, sa han efter ett tag, trots att han inte lyft blicken från tallriken sedan han började äta. Ruma hade tänkt att han, som så ofta, verkade omedveten om sin omgivning. ”Solen går inte ner förrän efter nio på sommaren här”, sa hon. ”Jag är ledsen att mina begunis gick sönder”, tillade hon. ”Jag lät inte oljan bli tillräckligt het.” ”Det gör inget. Smaka”, sa han till Akash som de fyra senaste månaderna hade vägrat äta någonting annat än makaronipudding till middag. Så vände han sig till Ruma medan han pekade på Akashs tallrik och sa: ”Varför köper du sådan där mat till honom? Det är fullt av olika tillsatser i den.” När Akash var liten hade hon följt sin mammas råd för att han skulle vänja sig vid indisk mat och hade pocherat kyckling och grönsaker med lite kanel och kardemumma och kryddnejlikor i. Nu åt han färdigmat ur kartong. ”Jag hatar sådan mat”, svarade Akash och blängde på hennes pappas tallrik.

37


”Akash, jag vill inte höra dig säga så.” Trots hennes ansträngningar höll han på att utvecklas till den sortens amerikanskt barn som hon själv alltid varit noga med att inte vara, den sorten som upprört och förskräckt hennes mamma: krävande, rädd för att äta viss mat. När han var mindre hade han ätit allt hennes mamma lagat till honom. ”Du brukade äta det dida lagade”, sa hon. ”Hon brukade laga alla de här rätterna.” ”Jag minns inte dida”, sa Akash. Han ruskade på huvudet som om han ville förneka att hon någonsin funnits. ”Jag minns inte det. Hon dog.” Hon höll på att läsa godnattsaga för Akash när hennes pappa försiktigt knackade på dörren och räckte henne den bärbara telefonen. Han höll handen så konstigt framför bröstet och hon såg att den var blöt av diskvatten. ”Adam är i telefonen.” ”Baba, jag hade tänkt diska. Gå och lägg dig.” ”Det är inte så mycket.” I alla år hade hennes pappa tagit hand om disken när de hade ätit. Han påstod att han smälte maten lättare om han fick stå upp i en kvart. Till skillnad från Ruma, till skillnad från hennes mamma, till skillnad från varenda människa Ruma kände, tappade han inte upp vatten i diskhon innan han började utan tog en svamp och smorde först in allting med diskmedel. Han satte inte på vattnet förrän alla tallrikar och grytor var klara att sköljas och fram till dess hördes bara det stilla och ihärdiga gnuggandet från svampen han använde. Hon tog luren. ”Rum”, hörde hon Adam säga. Han hade börjat kalla henne det strax efter att de träffats. Första gången han skrev brev till henne hade han stavat hennes namn fel och inlett med Kära Room.

38


Hon såg framför sig hur han låg raklång på sängen på något hotellrum i Calgary, dit han hade åkt den här gången, med skorna av, slipsen uppknuten, fötterna i kors. Vid trettionio års ålder var han fortfarande pojkaktigt snygg med sitt tjocka lockiga brunblonda hår som Akash hade ärvt, sin seniga maratonlöparkropp, sina kindknotor som hon i hemlighet avundades honom. Om det inte vore för hans mäktiga djupa röst och glasögonen han bar nu för tiden eftersom han var närsynt, kunde han fortfarande mycket väl tagits för en av de sorglösa atletiska pojkar hon haft som kurskamrater på universitetet. ”Pappa är här.” ”Vi pratade med varandra”. ”Vad sa han?” ”Det vanliga – hur är det med dig? Hur är det med dina föräldrar?” Det var sant, hennes pappa sa aldrig något annat till Adam. ”Har du ätit?” Det dröjde ett ögonblick innan han svarade. Hon förstod att han tittade på tv samtidigt som han pratade med henne. ”Jag ska ut och äta middag med en kund om en stund. Hur är det med Akash?” ”Han är här bredvid mig.” Hon höll luren mot Akashs öra. ”Säg hej till pappa.” ”Hej”, sa Akash utan entusiasm. Så var han tyst. Hon hörde Adam säga: ”Vad gör du, kompis? Har du kul med dadu?” Men Akash ville inte prata mer utan stirrade ner i boken och så småningom tog hon luren igen. ”Han är trött”, sa hon. ”Han somnar när som helst.” ”Jag önskar att jag också kunde få göra det”, sa Adam. ”Jag är helt slut.” Hon visste att han hade rest hemifrån tidigt, att han

39


hade arbetat hela dagen och skulle vara tvungen att arbeta medan han åt middag också. Och ändå kände hon inte minsta medlidande med honom. ”Jag kan inte tänka mig att ha pappa boende här.” ”Men låt bli att erbjuda honom att göra det då.” ”Jag tror att det här besöket är hans sätt att visa att han skulle vilja det.” ”Fråga honom om han vill det då.” ”Och om han säger ja?” ”Då får han bo hos oss.” ”Tycker du att jag ska fråga?” Hon hörde hur Adam drog in luft genom näsan för att inte tappa tålamodet. ”Vi har diskuterat det här miljontals gånger, Rum. Det är upp till dig. Det är din pappa.” Hon vände blad i Akashs bok utan att säga något. ”Jag måste ge mig iväg nu”, sa Adam. ”Jag saknar er.” ”Vi saknar dig också.” Hon lade på och lade ifrån sig telefonen på nattduksbordet bredvid det inramade fotot av henne och Adam när de skar den höga bröllopstårtan. Hon kunde inte förklara vad som hade hänt med deras relation sedan hennes mamma dog. För första gången sedan de lärde känna varandra på en middag i Boston, när hon läste juridik och han höll på att bli klar med sin civilekonomexamen, tyckte hon att det kändes som om de hade en mur mellan sig, och att orsaken till den var att han inte hade varit med om det hon hade varit med om, att båda hans föräldrar fortfarande levde och bodde kvar i samma hus i Lincoln i Massachusetts där han hade vuxit upp. Det var inte rätt av henne, det visste hon, och ändå tyckte hon att det kändes som om hon och Adam inte alls hörde ihop, att de levde skilda liv. Även om hon blev mer isolerad när han var borta, kän-

40


des det ibland värre, inte bättre, när han var hemma. Trots att hon hade Akash att ta hand om började hon i viss mån tycka att det var bättre att vara ensam än att ha Adam kretsande runt sig, full av oro över hennes sinnesstämning, hennes humör. För tio år sedan hade hennes mamma gjort allt som stod i hennes makt för att övertyga Ruma om att hon inte skulle gifta sig med Adam och sagt att det skulle sluta med skilsmässa eftersom han till slut ändå skulle vilja ha en amerikansk flicka. Inget av det hennes mamma hade förutspått hade inträffat, men ibland tänkte hon tillbaka på den tiden och mindes vilket mod hon hade varit tvungen att uppamma för att kunna stå emot sin mammas upprördhet och sin pappas vägran att ens visa att han var upprörd, vilket hade känts ännu värre. ”Du skäms för dig själv, du skäms för att du är indiska, det är där skon klämmer”, hade hennes mamma sagt till henne gång på gång. Hon förstod vilken chock det varit för dem. Hon hade hemlighållit andra, tidigare, förhållanden med amerikanska män för sina föräldrar och inte sagt någonting om Adam förrän den dagen hon berättade för dem att de hade förlovat sig. Med tiden hade hennes mamma inte bara tagit tillbaka alla sina invändningar, utan även energiskt förnekat att hon över huvud taget haft några. Hon kom att älska Adam som om han hade varit hennes egen son, ett substitut för Romi, som hade sårat dem genom att flytta utomlands och bara ha sporadisk kontakt med dem. Hennes mamma brukade tala med Adam i telefon, till och med när Ruma inte var hemma, hon mejlade till honom då och då och de spelade Alfapet med varandra på nätet. När hennes föräldrar kom på besök hade hennes mamma alltid haft med sig en kylväska full med hemlagade mishti, utsökta sockersöta skapelser med

41


kräm inuti som Ruma aldrig hade lärt sig att göra men som Adam älskade. Det var först när Ruma fick barn som förhållandet till hennes mamma blev harmoniskt. I och med att hon blev mormor förvandlades hon. Ruma hade aldrig sett henne så glad och så full av energi. För första gången i sitt liv kände sig Ruma förlåten för alla förväntningar hon inte hade infriat eller velat leva upp till under åren. Hon började se fram emot deras telefonsamtal varje kväll då hon brukade rapportera vad som hade hänt under dagen och beskriva vad Akash hade lärt sig. Hennes mamma hade till och med börjat motionera – iklädd en av Rumas gamla collegetröjor som det stod Colgate på – och steg för den sakens skull upp klockan fem om morgnarna. Hon ville leva så länge att hon fick vara med när hennes barnbarn gifte sig, hade hon sagt. Det fanns stunder då Ruma kände att hon stod närmare sin mamma nu när hon var död än hon hade gjort medan hon levde, en närhet som helt enkelt uppstått genom att hon tänkte så ofta på henne, saknade henne. Men hon insåg att det bara var självbedrägeri, en illusion, och att avståndet mellan dem numera var oändligt, definitivt. När han var färdig med disken torkade han den och därefter skurade han ur diskhon, torkade av den och tog upp matresterna ur vasken. Han ställde in maten som blivit över i kylskåpet, knöt ihop soppåsen och slängde den i den stora soptunnan han hade sett vid infarten och sedan gick han runt och kontrollerade att alla dörrar var låsta. Han satt en stund vid köksbordet och plockade med handtaget på en kastrull som satt löst, vilket han märkt när han diskade den. Han letade i lådorna efter en skruvmejsel och när han inte hittade

42


9789170017612