9789146221012

När jag återsåg den utan plysch och draperier förvånades jag över hur liten och oansenlig den var.

Morfar själv var en mycket aristokratisk arbetare med hatt, pampuscher och guldkedja, året om. På Mjölkcentralen kallades han Kejsaren. Han var underbart otidsenlig, han kunde inte undvara långkalsongerna ens i juli.

– Jag är en smula echaufferad, sa han i sommarhettan, med en reminiscens av franska skolan.

Morfar kom ut till oss med godis och fantastiska glasstårtor. Mot slutet var han förvirrad och satte sig ideligen på fel tunnelbana. Men behöll en märklig värdighet i förfallet.

Mamma hade stor respekt för sina föräldrar.

– Så duktig blir aldrig jag.

Mormor hade hjärtfel och så länge morsan kunde minnas hade hon varit orolig för att mormor skulle dö. Hon talade ofta om hur rädd hon var att hon skulle hitta mormor på golvet när hon kom hem från skolan.

– Varje dag när jag kom hem var jag livrädd. Jag sprang uppför trapporna, öppnade snabbt dörren och ropade: Mamma, mamma!

En sak jag svär på att aldrig säga till mina barn är ”Ni tar död på mig”. När jag fick min första mens hade jag sovit hos en väninna och kom hem med blodiga lakan, då låg hon där på golvet igen.

Det är hemskt när barn måste ta hand om sina föräldrar. Det ska ni aldrig behöva göra.

Liksom farmor och gamle kungen dog mormor 1950, året då alla dog. På tv såg jag svartvita bilder från Gustaf V:s begravning, med regn och mörka skyar och ett dystert begravningsfölje genom Stockholm. Närmast kistan gick kungens häst, det var som en sista rest av 1800-talet. I min fantasi var 1950 ett skifte då den gamla 24