9789146221012

Rikard Wolff Rikitikitavi en folkhemsberättelse

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND 3

Maj 2010 Pingstafton. Solen glittrar över Årstaviken. Jag sitter och skriver på en balkong på Södersjukhuset. Jag måste åka upp till mamma. Vi har inte setts på ett par veckor. Men hur ska jag bära mig åt för att hon inte ska förstå att jag ligger på sjukhus?

Mamma skulle aldrig förlåta att jag är sjuk. Året kunde ha börjat bättre. Separation från min pojkvän, lung­ emfysem och astma och så småningom hepatit till följd av en blod­ propp i armen efter en kanyl som suttit för länge under en tidigare sjukhusvistelse.

Jag har kommit igång med skrivandet igen. Det började på nittiotalet, direkt efter Änglagård, med alla människor som bara ville mig väl. En förläggare hörde av sig och undrade om jag var intres­ serad av att skriva en bok.

Jag funderade lite och plötsligt dog min pappa.

Mamma ville inte ha någonting av hans efterlämnade papper, inga foton, ingenting. Så jag fick pappas 10 000 diabilder och alla dagböcker, minutiöst samlade år från år, dag för dag sedan 1948.

Det var en verklig skatt.

Jag skrev ett första utkast, som blev liggande.

Jag visste inte vad jag skulle göra med det, tidpunkten var inte rätt.

Sjutton år senare blir mitt sjukrum på SÖS en möjlig utsiktsplats.

Dagen efter får jag permis och beställer en bil för att åka till mamma.

Men hur ska jag slippa berätta för henne att jag har gulsot?

4

Även om det gula har gått tillbaka ser jag rätt risig ut. Jag tar av mig sjukhuskläderna och sätter på mig kavaj, jeans och boots. Och glasögon, för säkerhets skull.

Sjukdom är ingen bra grej i vår familj. Framför allt inte gulsot.

Min bror Mikael föddes med livshotande hepatit. Idag, vid femtio­ fem års ålder, är han transplanterad två gånger.

Mamma sitter vid tv:n där TCM rullar, när jag kommer in.

– Rikitikitavi, säger hon, få se på dig.

Fan också, tänker jag.

– Gud, vad du är skäggig! Sätt på lite kaffe.

Så dricker vi kaffe i hennes Blå Blom-koppar. Jag pustar ut bakom mina glasögon.

– Snart kan du sitta på balkongen igen, säger jag.

– Ja, säger mamma och strålar, här har jag det fint. Tänk om pappa hade fått vara med. Han dog alldeles för tidigt.

Det säger hon varje gång man kommer upp. ”Pappa dog alldeles för tidigt.”

Vi fikar en stund. Jag sneglar på klockan. Min permission går mot sitt slut och jag måste tillbaka till sjukhuset. Jag ställer ut kopparna i köket.

– Ha det bra, lilla hjärtat, och var rädd om dig, säger mamma.

Tack för att du kom upp.

Varför håller jag på så här? tänker jag när jag sitter i taxin därifrån.

5

6

Nu seglar vi in i en annan timme och allt är förtvivlat längesen.

Hela denna timme är scen Med gnistrande gräns i kulisser.

Djupt i ett rum med obrutet skal gömmer du utan att ana en timme som denna.

Allt är så långt borta, allt är så länge sen.

Förvittrande seglar natten in och klirrande faller förvåningen.

Långt borta för länge sen ur

Elegi över en förlorad sommar av Paul Andersson

Lik a fint väder

De gifte sig den 1 december 1955, en torsdag.

Mamma i midnattsblå sidenklänning och pappa i mörk kostym, med nejlika i knapphålet. Jag älskade bröllopsbilden när jag var liten och jag älskade att kika på den blå klänningen som hängde i en påse längst inne i mammas garderob.

De hade mötts i Västerås när mamma hängde ihop med en av pappas gamla chalmeristvänner. De blev ett par i Paris ett år senare.

Pappa tvekade in i det sista, han borde gifta sig med en judisk flicka.

Men kärleken var stark och förnuftet segrade, gudskelov.

Pappa var född i Luleå, i en judisk familj. Han tog studenten som latinare men kompletterade med matte och fysik i Uppsala och blev ingenjör. I början på femtiotalet drog han osynliga trådar genom luften i den nya dröm som televisionen var. Det finns en underbar bild av honom när han står i kontrollrummet på KTH och har hand om de första provsändningarna över Stockholm 1954.

Genom min barndom går en ström av radiovågor, megahertz och hemlighetsfulla ortsnamn som skimrar i grönt på pappas hembyggda mellanvågsmottagare. Han älskade byggsatser: bilar, hus i kartong och Meccano. Nu var Europas framväxande tv-nät hans Meccanolåda.

Pappa förde dagbok hela livet, små oansenliga böcker som 8

följde honom överallt, han skrev några rader varje kväll innan han somnade. Dagboken är egendomligt konstant genom åren, som en rapport om det liv han hade fått i uppgift att genomföra. Födslar, dödsfall, krig och nyutslagna krokusar noteras med samma envetna monotoni i femtio års tid. Sällan tvivlade han på projektet, han tog sin livsuppgift på allvar och älskade den. ”Lika fint väder” var ett favorituttryck. Lika fint som vadå? Det spelade ingen roll, förmodligen lika fint som det skulle vara i den bästa av världar när propellerplanet lyfte från Bromma och pappa for iväg för att dra ytterligare en tråd i den stora väven av gemenskap i Europa.

Några veckor senare är jag utskriven från SÖS. Jag har paus i inspel­ ningen av tredje Änglagårdsfilmen och läser högt ur pappas dagbok från mina föräldrars första år som gifta. Det är trettio grader varmt i Stockholm. Balkongdörren står öppen. Mamma är solbränd i en blå blus som matchar hennes yviga grå hår.

– Pappa kunde skriva han, säger hon. Vad du är långhårig, för­ resten. Det är fult.

– Det är för filmen, säger jag.

– Du är snyggare i kort hår.

– Du borde också klippa dig.

– Jaja, säger mamma.

Hon sitter i soffan som de köpte på Stalands möbler i början av sextiotalet. Uppallad med bruna manchesterdynor från Hjälp­ medelscentralen eftersom hennes vänstra höft numera är ett minne blott. Medan jag läser ger hon små ljud ifrån sig. Plötsligt skrattar hon till.

– Han friade på telefon. Han hade varit hos mig på eftermiddagen och så ringde han när han kom hem. Ska vi inte ta och gifta oss?

9

frågade han. Ja, det kan vi väl göra, sa jag. Han hade bil och jag hade lägenhet.

Mammas förvandling från kontorsflickan Anna-Lisa Ekeberg till Elisabeth Wolff – hon var döpt till Anna Elisabeth men kallades alltid Anna-Lisa – var inte smärtfri. Anna-Lisa Ekeberg måste ha varit chefernas dröm, oavsett om det var på Svea hovrätt, Utrikespolitiska Institutet, Asea, Scania-Vabis eller Trafik- och vägmärken.

Hon var ambitiös, självuppoffrande och lojal. Hon jobbade jämt och hon älskade det.

Mamma hade inte räknat med att barnafödandet skulle binda henne vid hemmet under så lång tid. Hon hade själv tagit sig upp och gjort karriär och den hade hon inga planer på att avstå ifrån.

Blir det barn så blir det, annars får det vara, tänkte morsan när hon gifte sig.

Mamma var arbetartjej, uppväxt på Tomtebogatan i Vasastan.

Hon var det enda av syskonen som tog studenten. Det fanns inte pengar till mer. Mormor satt i köket och grät efter Kreugerkraschen.

Där rök det sista av familjens besparingar.

Sedan blev det handelsskolor och språk för mamma.

Och så kom kriget.

Både mamma och pappa talade om Kriget.

Vad betydde kriget för min föräldrageneration? För dem som var med och för dem som skonades?

Mamma ville ut i världen, när det äntligen blev fred tog hon ledigt från sitt jobb på Utrikespolitiska Institutet för att resa till England och läsa affärsengelska i Cambridge. Hon var au pair – mothers help hette det då, uttalat på energisk skolengelska – både i Frankrike och i England.

10

Så småningom hamnade hon på Asea i Paris, där hon träffade pappa. Det var följdriktigt att de möttes utomlands, i exil. Mamma och pappa ville inte låta sig begränsas, i en värld av försiktighet var det viktigt: man ska realisera sina drömmar. Både mamma och pappa var normbrytare, i det lilla. Paris och det franska fanns kvar som en reminiscens av deras förälskelse genom åren.

Vägen till äktenskap var inte självklar, men mamma var envis.

Pappa for hem för att träffa någon mer passande, det vill säga en judisk kvinna. Mamma kunde ha fortsatt sin karriär utomlands, men för pappas skull valde hon att resa hem efter ett halvår. Hon hade gett sig sjutton på att fånga honom.

När hon återvände tog pappa emot henne på Centralen.

Dom valde varandra, för resten av livet.

Under min uppväxt hade mamma ett avmätt förhållande till pappas släkt. Inte fientligt, men avmätt. När hon och pappa återvänt efter Parisåren och skulle hälsa på i Västerås blev hon inte insläppt av farfars andra hustru Rocky. Om det berodde på att de inte var gifta, om det var för att mamma var arbetartjej eller för att hon inte var judinna vet jag inte. Hon fick sitta i köket med hembiträdet.

Vilket förmodligen var mycket trevligare. Hembiträdet var nämligen Grethe, farfars lille pige som hon kallade sig, en underbar danska med ett jättegarv.

Kort därefter kom pappa till mamma på Badstrandsvägen på Stora Essingen med förlovningsringen i fickan.

Och så blev Anna-Lisa Ekeberg Elisabeth Wolff.

11

Mik ael Min storebror Mikael föddes den 2 november 1956, under de dramatiska dagarna med både Suezkris och Ungernrevolt. Ungern­ revolten var en konflikt som mobiliserade den unga generationen.

Det var då Jacques Brel skrev sin ”Quand on n’a que l’amour”, om det bara finns kärlek.

Mikael hade varit hemma en vecka när han drabbades av livshotande hepatit. Han opererades det närmaste dygnet och svävade mellan liv och död i flera månader. Dramat går att följa dag för dag i pappas dagbok.

Vid jultid plockar mamma och pappa undan barnsängen, efter att läkaren meddelat att Mikael sannolikt inte kommer att överleva. ”Burit upp M:s säng på vinden”, skriver pappa i dagboken på tretton­dagen 1957.

Men det sker ett mirakel. Några veckor senare har viktraset hejdats och pappa noterar: ”M börjat fästa blicken.”

Mikael får sin första leksak, en skallra. Den finns med på bilderna som pappa äntligen vågar ta av brorsan i slutet av januari 1957.

Han är tre månader, väger inte tre kilo, är mager och gulaktig och fortfarande kvar på sjukhuset.

Men han lever.

Mamma är tyst en stund.

– De sa att det var mitt fel. Att smittan kom från mig.

Det ringer på dörren. En lång kille från Attendo dyker upp och frågar mamma om hon har ätit.

– Nej, säger mamma bestämt. Jag vill inte ha nån mat.

– Du måste äta, säger Attendokillen och tittar uppfordrande på 12

henne. Jag ler lite. Han känner inte mamma. Säger hon nej så är det nej.

Han ställer fram lite frukt innan han ger upp och lämnar oss.

– Hej, hej, säger mamma och ägnar inte frågan en tanke.

Pappa ville gärna ha flera barn, men under Mikaels sjukdom blev de tillsagda att det var omöjligt. Ett halvår gammal fick Mikael komma hem, blek och mager, med magen full av ärr.

Till sist konstaterades att sjukdomen inte hade något med mamma att göra och att det var fritt fram att skaffa fler barn.

Jag blev till under den första lyckliga sommaren när mina föräldrar hyrde en stuga i Handen.

En unge i vagn , den andr a på väg Vita huskroppar sträcker sig mot en blå himmel när jag föds.

Mamma får låna en morgonrock av sin bästa kompis, Bibban, som har bott i Amerika. Allt var blått och blommigt runt Bibban. Vi kallade henne tant Blåklocka.

Jag läggs i kuvös eftersom andningen krånglar.

– Du bara skrek och skrek, säger mamma.

Nu bor mamma, pappa och Mikael i ett halvfärdigt höghus på Säfflegatan i Farsta.

De har flyttat in på en byggarbetsplats, tre trappor utan hiss.

Det är väl därför jag föds sju veckor för tidigt – så att mamma ska slippa släpa – tio i åtta på morgonen den 8 april 1958. Rikitikitavi, reserven i laget, lillprinsen.

13

Kvällen före har pappa slutat röka, sedan rörde han aldrig mer en cigarett. Han var den mest konsekventa människa jag har mött.

Samma dag jag föds annonserar han i Svenskan och DN, ringer alla släktingar, anställer en sköterska till brorsan, köper blommor, hälsar på uppe på Karolinska, packar och sätter sig på tåget för ett möte med norska telestyrelsen nästa morgon. ”Sol”, noterar han, innan han kliver på Oslotåget.

Pappa avskydde att ändra sina planer. Så mamma är ensam på BB i tant Blåklockas morgonrock. De andra har sina barn hos sig, inte hon.

Dagen efter förlossningen blir jag alldeles gul och mamma är skräckslagen för att det ska vara samma sjukdom som min bror har haft. Men det är falskt alarm, hon kan andas ut och jag kommer hem från BB tio dagar senare, utsläppt ur kuvösen och nästan uppe i födelsevikten igen.

Himlen välver sig över de vita höghusen när mamma kommer hem med det gallskrikande barnet i en ljusblå masonitkorg.

Pappa har precis hängt undan vinterrocken, för idag är det vår och ”lika fint väder”.

Hus och tr ädgårdar

”Ingen har lyckats med magnolian så långt norrut tidigare som major Abel Wolff på Svantegatan 2A i Västerås”, kunde man läsa i Vestmanlands Läns Tidning i slutet av femtiotalet.

Farfar var en kaxig typ. Som son till judiska flyktingar hade han tagit sig upp, blivit major i reserven och pluggat på KTH. Han bör­ jade 1909, när man fortfarande kunde se Strindberg promenera i kvarteren runt Observatorielunden där skolan låg.

När vägväsendet förstatligades blev farfar vägdirektör i Västerås, dit han flyttade med farmor från Luleå 1943. För övrigt det året kriget vände och judar åter släpptes in i Sverige.

Kanske var det för att han var så kort som han livet igenom titulerade sig major. Mot slutet var det lite komiskt, titeln hade passerat bäst-före-datum. Det var väl ett uttryck för den sociala acceptansen: även han, den fattige judiske pojken, fick vara med och tjäna sitt fosterland. Över entrén till den vita villan hängde en smidd skylt: ”Wolff­ gården”. Det var inte bara en form av borgerlig självhävdelse utan också en utopi om det goda samhället där alla var välkomna.

För alla var inte välkomna, som bekant. Det var till den vita villan i Västerås som porslinet från Tyskland kom, det var dit lårarna med släktens tillhörigheter till sist nådde. När kriget var slut fick farmor 15

ta emot det enda som fanns kvar, medan hennes närmaste hade försvunnit till adresser varifrån man aldrig återvänder.

Och nu ska lillprinsen visas upp.

Först ut är farfar, som är i Sverige mellan sina vistelser i Nizza.

Mamma står i köket, pappa fotograferar. Mikael väger fortfarande för lite och måste till varje pris få i sig mat, i två års tid äter han bara fiskbullar. Och jag gallskriker.

Farfar var pensionerad och ägnade sig åt frimärkssamling och trädgårdsskötsel i Västeråsvillan. När han inte solochvårade rika änkor i röda sportbilar på Rivieran. Det gjorde han för det mesta.

Allt han gjorde var störst, mest och bäst. ”Aldrig har någon lyckats med magnolia så långt norrut.” Han var en ohyggligt energisk människa. Han levde som han åt, glupskt, frenetiskt tuggande och ständigt pratande. Utan synbar njutning konsumerade han livet och sin omgivning. Två fruar hade gått i graven vid den här tiden. Nya damer kom och gick. Man borde ha varnat dem.

Farfar var medelpunkt var han visade sig. Han hade rykte om sig att vara en sällskapsmänniska. Det innebar att han ständigt höll tal, även i vanliga samtal, och sjöng ändlöst långa middagsvisor. För oss barn var det lite skrämmande när han kom igång och aldrig ville sluta. Han blev allt dövare med åren och var fundamentalt ointresserad av någonting annat än sig själv.

Pappa hade inte ärvt farfars optimistiska sinnelag.

Han åt pedantiskt, långsamt, nästan rituellt. Han la en bit hushållspapper prydligt hopvikt bredvid sig på bordet. Han åt också som han levde, rak i ryggen, eftertänksamt, stilla och ordentligt.

Med mål och mening i varje enskildhet. När han skulle säga något 16

la han ner besticken, lyfte den hopvikta pappersbiten och torkade sig om munnen. Först därpå talade han.

Pappa var ingenjör. Det var inte ett yrke, det var en världsordning. Han hade en idé om alltings mening. Naturens ordning var obestridlig. Den innefattade på många sätt även den sociala ordningen. En skilsmässa i familjen meddelades som ett dödsfall.

På senare år, när jag såg honom komma på avstånd, lite böjd, en smula anspänd, men med samma visshet om ett sammanhang, en ordning, förundrades jag över denna uppgift. Alltid på väg, alltid en mening i det till synes planlösa.

Det föreföll obegripligt, men jag älskade honom för det.

Där går min pappa, brukade jag tänka.

Och så var det det där med Kriget.

Kriget skar djupt in i vår familj och var den indirekta orsaken till farmors för tidiga död 1950. Det svävar en skugga över farmors minne, det är något i hennes öde som skaver och lever kvar som en oro i familjen, än idag. Vem var hon? En uppoffrande moder eller en svag och ängslig kvinna utan möjlighet att skydda barnen från den lynnige maken?

De sista åren vandrade hon sömnlös runt med täcke och kudde i Wolffgården innan hon slutligen la sig att dö, och lämnade efter sig en moders olyckliga liv för barnen att bära.

Farmor var tyska, utbildad lärarinna i språk. Som de flesta i den generationen bröt hon kraftigt hela livet. Hon var en läsande människa, vilket inte kan sägas om farfar.

Han hade annonserat efter en hustru i en judisk ungdomstidning. Ella Levy från den nordtyska – numera danska – staden Gravenstein svarade och mötte den energiske majoren (då fort17

farande kapten), som hon förälskade sig i och gifte sig med i Köpenhamn 1924.

Så kom det sig att hon hamnade uppe vid polcirkeln, i det mörka och kalla Luleå.

Hon var ortodoxt uppfostrad och troende, det var ingen självklarhet i judiska miljöer. Koscherkött skickades varje vecka från Lund till Luleå, och stadens enda judiska familj.

Melankolin fick vi på köpet. När pappa föddes 1926 fick han mellannamnet Werner, efter farmors bror som hade tagit livet av sig några år tidigare. Lillasyster Rhea kom 1928 och sladdisen Lennart 1935.

Varje sommar vistades barnen hos morföräldrarna i Gravenstein. Även farmors syster Sara fanns kvar i Tyskland, där hon och hennes man Walter hade järnaffär i Hannover. Både Sara, som var utbildad sjuksköterska, och Walter, hade tjänat fosterlandet under första världskriget. Walter återvände som krigsinvalid, han hade mist en arm och dekorerades för sina insatser.

Sara besökte Sverige sista gången 1938. Trots farmors enträgna böner återvände hon till Tyskland, obegripligt nog. Faster Rhea berättar hur farmor skräckslagen hörde Hitlers tal vid radion. Farmor var ju tyska, det var hennes land, det var hennes språk.

En tyrann hade intagit landet och hotade hennes folk till livet.

Ursäk ta at t jag återkommer med mina små bek ymmer Våren 2011 återuppstår farmor inför mina ögon när jag finner travar med dokument i Riksarkivet med vädjanden om inresetillstånd för 18

hennes syster och svåger. Det är smärtsam läsning. Rhea, Lennart och jag dricker kaffe i solen på Ekorrvägen i Bromma.

I en annan tid, i en annan trädgård.

I oktober 1938 reste farfar till Stockholm och besökte Socialstyrelsens avdelning för utlänningsärenden för att försöka få hit Sara och Walter.

Några veckor senare är situationen akut. Natten mellan nionde och tionde november 1938 äger kristallnatten rum, med vandalisering, konfiskering av egendom, deportation och mord på tusen­ tals judar. Från den stunden rådde inte längre några tvivel om nazisternas avsikter.

Det första bevarade brevet från farmor är skrivet på papper med farfars brevhuvud och daterat Luleå 24 november 1938: ”De äro icke arier och har förlorat alla möjligheter att försörja sig. Jag undrar om Sverige efter den sista pogromen släpper in fler utlänningar? Är det alldeles utsiktslöst? Jag hoppas att Socialstyrelsen ursäktar att jag tränger mig på, på detta sätt.”

Begäran avslås. Våren 1939 skickar farmor in mer detaljerade ansökningar: ”Tillfälligt uppehåll i avvaktan på utvandring till Amerika.”

Avslag: ”Vägrad inresa, 13 juni 1939.”

Den 5 augusti samma år skriver hon till Mosaiska församlingens hjälpkommitté ”jag vågar därför vördsamt anhålla …”.

Den 1 september 1939 bryter kriget ut när Tyskland anfaller Polen. Världen håller andan. I början av 1940 förmedlar församlingen farmors begäran till UD som i sin tur skickar ärendet till Socialstyrelsen. Avslag igen. ”Sökanden meddelad 1 april 1940.”

En vecka senare ockuperas Danmark och Norge. I februari 1941 vädjar farmor igen: ”Ursäkta att jag återkommer med mina små bekymmer …”

19

I oktober är det farfar som skriver: ”… min svåger och svägerska äro i trängande fara att bli utsatta för sådana deportationsåtgärder som de icke kunna överleva …”

Och till sist, vintern 1941, när Operation Barbarossa, det ryska fälttåget, är på väg att misslyckas och tyskarna har gjort halt utanför Moskva, kommer beskedet från UD: ”Inresetillstånd beviljas, för vistelse i Sverige 3 månader.”

Svaret kommer tre år efter att första ansökan lämnades in. Men nu är det för sent. Inga judar släpps ut ur Tyskland. Under resten av kriget fortsätter farmor att vädja om förlängning av inresetillståndet var tredje månad.

I januari 1942 äger den ökända Wannseekonferensen rum, där nazisternas högsta ledning drar upp riktlinjerna för ”den slutgiltiga lösningen”. Deportationerna österut påbörjas nästan omedelbart.

Sara och Walter sänds till Theresienstadt, mönsterlägret som nazisterna visade upp för utländska gäster.

Ett år senare, sommaren 1943, flyttar farfar med familj till Västerås. Pappa stannar i Luleå där han tar studenten året efter. Från Theresienstadt hörs Sara och Walter fortfarande av. Farmor skickar matpaket, censurerade brev med allt utom inledning och avslut överstruket med tjocka svarta streck, kommer tillbaka.

Den 28 oktober 1944 rapporteras om förflyttning av makarna Wirtheim från Theresienstadt till Auschwitz. Det är det sista livstecknet. I Auschwitz-Birkenau upphör alla spår, fem dagar innan gaskamrarna stängs den 2 november. Två månader senare påbörjas evakueringen när ryssarna närmar sig. Nazisterna bränner arkiv och river allt man hinner, tusentals fångar dör de sista dagarna.

Den 27 januari 1945 går Röda armén in i Auschwitz där 6 000 20

utmärglade människor irrar omkring i ruinerna. Den ohyggliga sanningen uppenbaras för världen.

Farmor fortsätter att skriva sina brev. Hoppet är det sista som överger människan: ”Västerås den 3 februari 1945. Härmed anhåller jag vördsamt hos Kungliga Utrikesdepartementet att förlänga inresetillståndet för makarna Sara och Walter Wirtheim. Jag vore synnerligen tacksam om det fick gälla tills vidare 3 månader framåt till den 5 juni. Med utmärkt högaktning, Fru Ella Wolff.”

Den 7 maj 1945 kapitulerar Tyskland. Över hela världen firas freden.

Efter krigsslutet kom familjeporslinet från Tyskland till Västerås.

Lårarna hade stått i tullen i flera år. Farmor satt på golvet med Rhea, som var arton, vid sin sida och packade gråtande upp lådorna. När sanningen om systerns öde stod klar kunde hon inte leva mer.

Hon blev femtiosex år gammal.

I maj 2011 reser min farbror Lennart och jag till Auschwitz. Det blir en pilgrimsresa till farmors minne.

Vad kan sägas om Auschwitz som inte redan är sagt?

Efter Auschwitz ingenting. Civilisationens slutpunkt på en per­ rong i ett naturskönt område i Polen. Hur hamnade vi där? Och hur kunde världen gå vidare efter det?

Skolbarn vandrar i ruinlandskapet. Och platsen är så vacker.

I dungen där krematorierna låg kvittrar fåglar.

Var var Gud? Var finns Gud inför historiens alla orättfärdigt döda?

Finns försoning? Nej, inte för de döda. Ändå är försoningen nöd­ vändig. Inte för att det alltid går att tro på den. Utan för att det är den enda möjligheten.

21

När skymningen faller över den halvfärdiga satellitstaden Farsta i april 1958 undrar jag i alla fall om inte farmor gick en lov bland de vita höghusen för att säga hej till mig.

Jag tror faktiskt att hon gjorde det.

Ekebergarna Morsans familj var av ett annat slag. Social bergochdalbana, upp­ gång och fall, har varit familjen Ekebergs signatur sedan 1700-talet.

Under mitt släktforskningsäventyr våren 2011 landar jag helt över­ raskande hos Olof Rudbeck, universalgeniet från Uppsala, morfars farmors morfars farfar. Naturvetare, konstnär, fantast. Några gene­ rationer senare, på 1840-talet, kan man möta hans ättling, den unga änkan Emelie Ekeberg på Hötorget, där hon står och säljer nipper.

Hon lever i Stockholmsäktenskap, dåtidens samboförhållande, och har fyra barn med tre olika män. Jag anar varifrån morsan har sin outsinliga tåga.

I ett kråkslott på Dammvägen 3 i Huddinge bodde mammas moster, Elsa Sabina Andersson, en gammal harmynt kvinna som hade varit barnmorska på cykel.

– Karlar är ett otyg, sa Elsa. Hon älskade däremot barnen, grisarna, som hon kallade dem. Och karlarna bidrog ju onekligen till försörjningen. Elsa älskade att käbbla med pappa, hans torra humor passade henne. De gillade varandra.

Hon hade ett underbart gammalt hus i vit rappning fyllt av broderier, kungaalbum och en moraklocka som tickade stilla. Det var tätt på något sätt, som en överlastad filmkuliss: stora krukväxter 22

i amplar, en lejongap stor som ett träd, veranda, majblommor på en sammetssköld på väggen bredvid telefonen. Köket var skuggigt och svalt med en lite rå lukt, sött och fuktigt, från ett hus som inte eldades i onödan.

Kolkällaren fanns kvar från kriget, även om man hade bytt till en modern panna. Ner i mörkret med cementgolv och trädgårdsredskap på rad, där stannade man inte för länge för då frös man, bättre att ta dörren ut i ljuset till trädgården. Vintrarna igenom doftade det av äpplen i källaren hos Elsa: Åkerö, Cox Pomona, Cox Orange, astrakaner och Transparente Blanche.

Trädgården var oändlig, det var skog och äng, himmel och hav.

Krattade gångar som växtligheten ständigt hotade att ta över, gränsen mellan natur och trädgård utsuddad, tulpaner i gruset, maskrosor i rabatten. Silvergran och vinbär och ett ympat äppleträd bredvid pumpen vid källaringången.

En främmande frukt på samma träd, det var fantastiskt.

Morfar bodde i en mörk lägenhet vid S:t Eriksplan. Sven Ekeberg hade haft många jobb innan han till slut blev mjölkutkörare på gamla Mjölkcentralen på Dalagatan. Familjen hade ett – möjligen – glansfullt men en smula oklart förflutet. Vid mitten av 1800-­talet ägde mammas farmor Stora Essingen och hennes farfar var stuckatör, utbildad i Paris, men allt kraschade och familjen förlorade både anseende och tillgångar runt mitten av 1870-talet. Fast en del av möblemanget måste ha räddats, för

lägenheten på Tomtebogatan var betydligt flottare än vad man kunde förvänta sig hos en arbetare på Mjölkcentralen, med vitrinskåp, tunga draperier och en stor förgylld spegel.

Min bror Mikael tog över lägenheten under några år på åttiotalet.

23

När jag återsåg den utan plysch och draperier förvånades jag över hur liten och oansenlig den var.

Morfar själv var en mycket aristokratisk arbetare med hatt, pampuscher och guldkedja, året om. På Mjölkcentralen kallades han Kejsaren. Han var underbart otidsenlig, han kunde inte undvara långkalsongerna ens i juli.

– Jag är en smula echaufferad, sa han i sommarhettan, med en reminiscens av franska skolan.

Morfar kom ut till oss med godis och fantastiska glasstårtor. Mot slutet var han förvirrad och satte sig ideligen på fel tunnelbana. Men behöll en märklig värdighet i förfallet.

Mamma hade stor respekt för sina föräldrar.

– Så duktig blir aldrig jag.

Mormor hade hjärtfel och så länge morsan kunde minnas hade hon varit orolig för att mormor skulle dö. Hon talade ofta om hur rädd hon var att hon skulle hitta mormor på golvet när hon kom hem från skolan.

– Varje dag när jag kom hem var jag livrädd. Jag sprang uppför trapporna, öppnade snabbt dörren och ropade: Mamma, mamma!

En sak jag svär på att aldrig säga till mina barn är ”Ni tar död på mig”. När jag fick min första mens hade jag sovit hos en väninna och kom hem med blodiga lakan, då låg hon där på golvet igen.

Det är hemskt när barn måste ta hand om sina föräldrar. Det ska ni aldrig behöva göra.

Liksom farmor och gamle kungen dog mormor 1950, året då alla dog. På tv såg jag svartvita bilder från Gustaf V:s begravning, med regn och mörka skyar och ett dystert begravningsfölje genom Stockholm. Närmast kistan gick kungens häst, det var som en sista rest av 1800-talet. I min fantasi var 1950 ett skifte då den gamla 24

tiden tog slut och någonting nytt, det som skulle bli mitt och de vita höghusens decennium, började.

Så nyss allting är. När jag föddes var det tretton år sedan kriget tog slut, och mindre än tio sedan farmor och mormor dog.

Båda mina föräldrar bar krigets skräck inom sig, bakom femtio­ talets vita husfasader.

Vid krigsslutet var mamma maskinskriverska på Utrikespolitiska Institutet där hon renskrev förhören från Nürnbergprocessen, med detaljerade skildringar av judeförföljelsen. När hon träffade pappa några år senare var hon bestämd. Hennes barn skulle aldrig vara märkta.

Frågan om omskärelse var den enda dispyten jag minns mellan mina föräldrar. Den måste ha varit uppe till diskussion redan när Mi­ kael föddes, och återkom med jämna mellanrum under min barndom.

– Jag avskyr religion, sa mamma. Man ska inte skära i barn.

Hon fick som hon ville. Brorsan och jag är inte omskurna.

Men skräcken hade fått fäste i henne.