»Jag bad Nicholas och Charles att ringa mig på mobilen. Varför väcka hela huset klockan sex på morgonen?« Han skakade på huvudet. »Precis som du sov jag knappt alls i natt, jag visste ju att hon inte skulle orka mycket längre till. Jag var beredd.« »Jag antar att Nicholas redan är på väg hit? Med det svarta skrinet.« »Det är han. Det svarta skrinet har faktiskt varit hos honom sedan i fredags. Marys folk såg till att han fick det i fredags eftermiddag, för att han skulle kunna överlämna det till dig med en gång. De trodde att hon skulle dö den dagen, men det var falskt alarm och hon överlevde. Han gav sig av i morse en halvtimme efter beskedet. Han är på väg just nu, och han bad mig hälsa att han ser fram emot att få äta söndagslunch med oss.« Hon log för första gången den dagen. »Det gläder mig.« »Sidney Payne har också ringt. Han ville störta hit direkt, men jag bad honom låta bli, förklarade att vi skulle komma till London senare i veckan och att jag skulle ta kontakt med honom då. Han sa att tre personer redan hade ringt honom, så nyheten om Marys död sprider sig snabbt.« Cecil gjorde en grimas. »Folk älskar att skvallra, att spekulera, en så viktig nyhet sprider sig som en löpeld.« Elizabeth lutade sig fram och frågade med ens ivrigt: »Vilka ska vi bjuda in till vårt första möte?« »Din gammelfarbror Howard måste vara med, dina kusiner Francis Knowles och Henry Carray, Sidney Payne bör vara med, plus vissa styrelseledamöter som väntat länge på den här dagen.« Hon nickade. »Jag vet vilka du menar och vill hemskt gärna träffa dem. Men de andra då, de i företaget som är emot mig?« »Vad kan de göra?« undrade Cecil och skakade på huvudet. »Ingenting! De kan inte hota dig, Elizabeth. Du är den rättmätiga arvtagaren till Deravenels enligt din fars testamente.« »De kan bekämpa mig, motarbeta mig, stjälpa mig, knäcka mig, kalla det vad du vill.« Hon ryckte på axlarna. »De är Marys bundsförvanter och de kommer aldrig att tycka om mig. Det har de aldrig gjort.« »Än sen? Tycka om spelar ingen roll! De ska respektera dig. Det är det väsentliga, det enda som betyder något. Och det ska jag banne mig se till att de gör.«
14
90902_Elizabeth_OK1.indd 14
09-02-26 14.57.32