Issuu on Google+

ett

H

»

on är död!« Cecil Williams gjorde sitt tillkännagivande från matsals­ entrén på Ravenscar, varefter hans stängde dörren om sig och med ett par snabba steg gick bort till bordet. Elizabeth Turner flög ofrivilligt upp från sin stol. »Sedan när?« frågade hon spänt med blicken på hans ansikte. »I morse, tidigt i morse. Strax före gryningen för att vara exakt.« Det blev tyst. Elizabeth lyckades hålla tillbaka vågen av känslor som plötsligt vällde upp. Även om nyheten var väntad sedan länge, hade hon innerst inne aldrig trott att hon skulle få höra de orden. Hon tog några sekunder på sig att smälta nyheten, sedan sa hon: »Det finns inte mycket att säga, eller hur? Ingenting egentligen, och vad skulle det förresten tjäna till? Jag är ingen hycklare, jag tänker inte låtsas att jag sörjer henne.« »Inte jag heller. Jag förstår fullkomligt dina känslor, Elizabeth.« Han la en arm om hennes axlar, kysste henne på kinden och såg djupt in i hennes strålande, mörka ögon. De skimrade av tårar, och han visste utan skuggan av ett tvivel att det inte var sorgetårar över den nyss bortgångna kvinnan. Det var faktiskt tårar av uppriktig lättnad. »Det är över nu, Elizabeth«, sa han mycket stilla. »Äntligen. Det är slut på din plåga och du kan känna dig trygg och säker. Ingen kan någonsin mer bestämma över dig. Du rår dig själv, ditt öde ligger i dina egna händer.« Den spända minen i hennes bleka ansikte löstes med ens upp och hon utbrast: »Ja, nu är jag fri. Äntligen fri! Å, Cecil, vad underbart! Fast, vet 11

90902_Elizabeth_OK1.indd 11

09-02-26 14.57.32


du, jag kan knappt fatta det.« Ett skälvande leende drog över hennes mun för att omedelbart försvinna igen, som om hon inte var helt över­ tygad om sin nyvunna ställning. Han log mot henne. »Jag skulle tro att det tar några dagar innan det har sjunkit in.« Hon såg uppmärksamt på honom med ögon som drog ihop sig en aning. Han kände henne väl, förstod henne precis, och han hade rätt i att det skulle ta några dagar innan hon på allvar kunde tro att allt hade förändrats. Efter att ha samlat sig ett ögonblick sa hon: »Vad jag är oartig, Cecil! Jag ska servera dig frukost, för du är väl helt utsvulten, kan jag tro. Lucas har ställt fram mat för ett helt kompani. Vad vill du ha?« »Jag är hungrig, det kan jag inte förneka. Men jag serverar mig själv. Gå och sätt dig, drick ditt kaffe och slappna av. Det har du all anledning att göra i dag av alla dagar.« Elizabeth lydde hans uppmaning, var glad att få sjunka ner i den bekväma stolen. Hon darrade inombords och benen kändes mjuka och ostadiga. Men när hon lutade sig tillbaka och försökte koppla av kom istället en oväntad rädsla över henne. Framtiden tornade hotfullt upp sig. Det var en okänd framtid. Överväldigande. En våg av illamående sköljde över henne vid tanken på att gå vidare, att lämna det gamla livet bakom sig, att ge sig i kast med sitt öde. Alla år av sömnlösa nätter, tidiga morgnar, ofta före gryningen. Att gå med ständig oro, alltid vara ängslig, ångestfylld, jämt på sin vakt och rädd. För sin syster. Aldrig veta … aldrig veta vad Mary skulle hitta på, vilka anklagelser kvinnan skulle rikta mot henne. Hon hade levt på helspänn … med kniven mot strupen, med nerverna på bristningsgränsen så långt tillbaka hon kunde minnas. Mary hade plågat henne sedan barndomen. Några minuter senare kom Cecil tillbaka med en fylld tallrik och slog sig ner bredvid henne. Efter några tuggor av äggröran anmärkte han: »Du måste ha varit uppe medan det fortfarande var mörkt ute. Jag blev förvånad när jag såg att din dörr var öppen och rummet tomt halv sju i morse.« »Jag kunde inte sova så jag gick till sist upp. Den här veckan har varit rätt plågsam, förfärlig faktiskt, och nerverna tog överhanden … det är det här eviga väntandet, antar jag,« Han såg forskande på henne med sina grå ögon och sin stadiga blick. 12

90902_Elizabeth_OK1.indd 12

09-02-26 14.57.32


Han hade oroat sig för henne i åratal och skulle alltid känna omtanke om henne, det var han väl medveten om. Hans tillgivenhet för henne var total, och hans enda tanke i den stunden var att till varje pris skydda henne. Men han sa inget, fortsatte bara att lugnt äta sin frukost. Cecil var en sansad och försiktig man, och han hade redan sina planer klara. När Elizabeth hade druckit upp sitt kaffe drog hon handen över munnen och anförtrodde honom: »Jag brydde mig faktiskt aldrig om att hon var sjuk, ska du veta. Det är sant. Varför skulle jag det? Och vi visste ju att hon var döende, att cancern höll på att bryta ner henne, att hon bara inbillade sig att hon var gravid. Men i förra veckan … ja, jag kunde inte låta bli att tänka på det som varit. Det som var bra. Och det dåliga. Från vår flicktid framför allt … den perioden när vår far inte ville kännas vid någon av oss. Vi stod faktiskt varandra nära då, även om det inte varade särskilt länge. Och resten av tiden vi var tillsammans –« Elizabeth avbröt sig och skakade på huvudet. »Resten av tiden var fruktansvärt svår. Hon var omöjlig. Jag var en fiende i hennes ögon. Hon behandlade vår far som om hon ägde honom. Min mor hade tagit hennes mors plats, och jag hade tagit hennes, och pappa var naturligtvis det åtråvärda priset vi tävlade om, den store alfahanne-mannen, som skulle fjäskas för och dyrkas. Villkors­ löst. Hon var tävlingslysten och som alla vet trodde hon alltid att jag konspirerade mot henne.« Elizabeth lät höra en djup suck. »Det spelade ­ingen roll vad jag gjorde, Mary ansåg mig skyldig sedan den dag jag föddes.« »Allt det där är gammalt nu och inget att älta. Du ska börja ett nytt liv … det här är en ny start för dig«, sa han uppmuntrande. »Och jag tänker leva mitt nya liv på ett bra sätt«, svarade hon med tillkämpad positiv ton och reste sig, gick bort till skänken och hällde upp en kopp kaffe. Ett ögonblick senare frågade hon mellan kaffeklunkarna: »Hur många vet att Mary är död? Alla, kan jag tro?« »Inte riktigt, inte än. Cecil kastade en blick på golvuret i ena matsalshörnet. »Klockan är inte åtta än. Och det är faktiskt söndag, så jag har begränsat mina samtal till ett minimum. För tillfället. Nicholas Throckman var den förste som ringde och berättade att Mary var död, och omedelbart efteråt hörde Charles Broakes av sig och meddelade samma sak.« Elizabeth stirrade på honom, rynkade pannan och utbrast: »Mobilen! Så det var så alla tog kontakt. Inte konstigt att jag inte hörde några telefoner ringa.« 13

90902_Elizabeth_OK1.indd 13

09-02-26 14.57.32


»Jag bad Nicholas och Charles att ringa mig på mobilen. Varför väcka hela huset klockan sex på morgonen?« Han skakade på huvudet. »Precis som du sov jag knappt alls i natt, jag visste ju att hon inte skulle orka mycket längre till. Jag var beredd.« »Jag antar att Nicholas redan är på väg hit? Med det svarta skrinet.« »Det är han. Det svarta skrinet har faktiskt varit hos honom sedan i fredags. Marys folk såg till att han fick det i fredags eftermiddag, för att han skulle kunna överlämna det till dig med en gång. De trodde att hon skulle dö den dagen, men det var falskt alarm och hon överlevde. Han gav sig av i morse en halvtimme efter beskedet. Han är på väg just nu, och han bad mig hälsa att han ser fram emot att få äta söndagslunch med oss.« Hon log för första gången den dagen. »Det gläder mig.« »Sidney Payne har också ringt. Han ville störta hit direkt, men jag bad honom låta bli, förklarade att vi skulle komma till London senare i veckan och att jag skulle ta kontakt med honom då. Han sa att tre personer redan hade ringt honom, så nyheten om Marys död sprider sig snabbt.« Cecil gjorde en grimas. »Folk älskar att skvallra, att spekulera, en så viktig nyhet sprider sig som en löpeld.« Elizabeth lutade sig fram och frågade med ens ivrigt: »Vilka ska vi bjuda in till vårt första möte?« »Din gammelfarbror Howard måste vara med, dina kusiner Francis Knowles och Henry Carray, Sidney Payne bör vara med, plus vissa styrelseledamöter som väntat länge på den här dagen.« Hon nickade. »Jag vet vilka du menar och vill hemskt gärna träffa dem. Men de andra då, de i företaget som är emot mig?« »Vad kan de göra?« undrade Cecil och skakade på huvudet. »Ingenting! De kan inte hota dig, Elizabeth. Du är den rättmätiga arvtagaren till Deravenels enligt din fars testamente.« »De kan bekämpa mig, motarbeta mig, stjälpa mig, knäcka mig, kalla det vad du vill.« Hon ryckte på axlarna. »De är Marys bundsförvanter och de kommer aldrig att tycka om mig. Det har de aldrig gjort.« »Än sen? Tycka om spelar ingen roll! De ska respektera dig. Det är det väsentliga, det enda som betyder något. Och det ska jag banne mig se till att de gör.«

14

90902_Elizabeth_OK1.indd 14

09-02-26 14.57.32


Mary Turner, hennes syster, var död. Nej, inte Mary Turner utan Mary Turner Alvarez, hustru till Philip Alvarez, den störste magnaten i Madrid, en man som hade använt Marys pengar, försvagat hennes tillgångar, och sedan lämnat henne att dö i ensamhet. Men det var väl bara typiskt karlar, eller hur? Att utnyttja och kassera kvinnor. Hennes far hade varit oslagbar i det avseendet. Inte tänka illa om honom nu, varnade Elizabeth sig själv. Det var hans sista vilja, hans testamente som hade ägt giltighet till slut. Hon var hans tredje och sista arvinge. Och nu var Deravenels hennes. Mot slutet hade Mary inte haft något annat val än att följa Harry ­Turners vilja. Men det hindrade inte att hon dessförinnan hade gjort desperata försök att lura Elizabeth på hennes rättmätiga arv. Mary hade först utsett sin ofödde son till bröstarvinge, det där icke­ existerande barnet som hon fantiserade om, det som hon trodde att hon bar i sin uppsvullna mage. Det var inget nytt liv som växte där, utan en obotlig cancer. Därefter hade hon fått en alldeles lysande idé, som Mary hade kallat det. Hennes spanske make Philip Alvarez måste ärva. Han var ju faktiskt Spaniens mest namnkunnige affärsman, en van och erfaren entreprenör, och vem skulle väl bättre än han kunna leda det gamla företaget? När den lysande idén snabbt hade stoppats av dem som kunde stoppa den hade Mary åberopat deras kusin Marie Stewart, hon som hade skotsk-fransk härkomst och uppfostran, en kvinna som till nittio procent var fransk och knappt engelsk över huvud taget. Då hade Cecil högt undrat vad den där galliska vampen skulle kunna tänkas veta i fråga om att leda ett åtta hundra år gammalt Londonbaserat handelsföretag, som dessutom var en manlig högborg för egocentrisk chauvinism. Ingenting, hade de båda enats om och förundrat sig över Mary Turners fräckhet. Marie Stewart hade länge hävdat att hon var den rättmätiga arvingen och påpekat att hennes arvsrätt kom genom hennes engelska mormor Margaret Turner, Harry Turners äldsta syster. Men det var Harry som representerade manslinjen i direkt nedstigande led från sin far. Därför hade hans ättlingar, vare sig de var kvinnliga eller manliga, företräde framför hans syster Margarets. Alltihop hade sin grund i förstfödslorätten och att den äldste sonen och hans efterkommande var de rättmätiga arvingarna. Än en gång omintetgjordes Mary Turners plan raskt. Deravenels sty15

90902_Elizabeth_OK1.indd 15

09-02-26 14.57.32


relse ville inte ha något med Marie Stewart att göra, de betraktade henne av olika skäl som en fiende. Och det skulle alltid vara deras inställning. Så till slut hade hennes syster Mary äntligen erkänt Elizabeth, även om hon inte direkt hade namngett henne. Något tycktes hindra Mary från att göra det. Men för tio dagar sedan hade hon skickat en av sina medhjälpare med en resväska. Den innehöll familjen Turners juveler och smycken samt en mängd nycklar till bankvalv, kassaskåp och olika Turnerfastigheter. Hennes kloke Cecil hade den där gångna eftermiddagen påpekat: »Detta är hennes sätt att erkänna dig, Elizabeth. Hon kommer att uppfylla er fars sista vilja till slut. Vänta bara. Hennes handlingar är viktigare än alla ord.« Men varför kunde hennes syster inte ha sagt hennes namn? Varför kunde hon inte ha sagt min syster, min arvinge Elizabeth Turner? Varför hade hon bara mumlat något om Harry Turners rättmätiga arvinge? För att hon hatade mig, tänkte Elizabeth nu, och för att hon inte stod ut med tanken på att jag skulle ta hennes plats. Släpp det, släpp det, viskade en liten inre röst, och hon försökte skjuta ifrån sig tankarna. Vad spelade det för roll nu? Mary Turner Alvarez var död. Hon, Elizabeth Deravenel Turner, levde och hade hälsan och stod i begrepp att bli styrelseordförande och verkställande direktör på Deravenels. Allt var hennes nu: företaget, fastigheterna, juvelerna, makten och rikedomen. Och hon ville ha det. Vem skulle inte ha velat det? Dessutom var det rätteligen hennes. Hon var en tvättäkta Deravenel och Turner. Hon var Harrys flicka och hon såg ut exakt som han. Mary hade inte alls liknat Harry. Hon hade sett ut som sin spanska mor, men dessutom varit mycket mindre än Catherine – lite satt och inte hälften så söt. Elizabeth gick över golvet i sitt sovrum och öppnade garderobsdörren, tog fram väskan som Mary hade låtit skicka och bar bort den till sängen. Hon hittade nyckeln till väskan i skrivbordslådan, öppnade väskan och letade igenom den, tittade på några av de bruna skinnpungarna med graverade namnplåtar i silver fastsydda på framsidan. På den ena stod det Waverley Court, Kent, på en annan Ravenscar, Yorkshire, på en tredje Huset i Chelsea, och alla var de fulla med nycklar. Så fanns det pungar som hänförde sig till bankvalven på Coutts, Westminster Bank och Lloyds, samt nycklar till bankfacken. 16

90902_Elizabeth_OK1.indd 16

09-02-26 14.57.32


Cecil hade berättat att man i bankvalven förvarade familjerna Deravenels och Turners juveler och smycken, andra värdesaker som diamant­ tiaror, silverföremål och teserviser, schatull med bordssilver, guldföremål och gamla dokument. Han hade förklarat att hon som ny ägare skulle bli tvungen att besöka vart och ett av valven för att kontrollera allt. Elizabeth la de bruna skinnpungarna åt sidan och lät sina långa fingrar glida över några röda skinnetuier från Cartier innan hon öppnade dem. Det första innehöll ett magnifikt diamanthalsband, det andra ett par unika, smaragdslipade smaragdörhängen, och det sista en stor kråsnål med diamanter och safirer. Smyckena var inte bara fantastiska, de var uppenbarligen från 1930-talet, och hon kunde inte låta bli att undra vilken familjemedlem som hade köpt dem. Och till vem. Hon undrade också om hon någon gång skulle komma att bära något av smyckena. Kanske inte, men hon skulle absolut använda söderhavspärlorna som hon hade tittat på tillsammans med Cecil häromdagen. Hon tog fram pärlorna ur det svarta sammetsetuiet och höll upp dem mot ljuset. Vilken lyster de hade … i sanning underbara. Ja, dem skulle hon minsann ha på sig. Efter att ha lagt tillbaka allt i väskan låste hon den och ställde in den i garderoben igen, tills vidare. Det fanns viktigare och mer brådskande saker att ordna med under de kommande veckorna. Bankvalven fick ­vänta, liksom de två egendomarna Waverley Court och huset i Chelsea, huset som hade varit Marys hem några år och där hon hade dött i dag. Senare i veckan skulle hennes syster få sin sista vila i familjegraven här på Ravenscar, där alla i familjerna Deravenel och Turner blev begravda. Begravningen måste planeras och arrangeras, gäster måste inbjudas. Elizabeth satte sig vid skrivbordet, öppnade sin dagboksalmanacka och bläddrade fram till dagens datum och sida: Söndag den 17 november 1996. Överst på sidan skrev hon: Min syster Mary Turner Alvarez dog i gry­ ningen i morse. Hon blev fyrtiotvå år gammal. Elizabeth lutade sig tillbaka i stolen och stirrade på väggen framför sig medan tankarna gick på högvarv. Att överta ledningen på Deravenels kändes skräckinjagande. Men hon hade inget val. Hur skulle hon klara det? I vilken ände skulle hon börja? Hur skulle hon och Cecil kunna förverkliga hennes planer? Och hans, som var så komplexa? Hon hade ingen aning om hur det skulle gå. Hon hade arbetat på Deravenels av och till 17

90902_Elizabeth_OK1.indd 17

09-02-26 14.57.32


sedan hon var arton, och hon hade kommit att älska företaget, tills Mary sparkade ut henne förra året. Nu skulle hon komma tillbaka och leda det. Hon var bara tjugofem år och egentligen helt oerfaren. Men hon var tvungen att göra det. Hon var helt enkelt tvungen att klara det. Och framför allt, hon måste lyckas. En sak visste Elizabeth – hon måste visa alla som arbetade på företaget att hon inte var som sin syster, som hade varit inkompetent och arrogant. Det var illa nog att de var fientligt inställda mot kvinnor. Marys odugliga insats hade bara cementerat deras medfödda tro på att kvinnor helt enkelt inte var ämnade att bli direktörer på det uråldriga handelsföretaget, detta säte för manlig överhöghet. Jag måste göra det. Jag har inget val. Jag måste vara stark, tuff, smart. Och om så krävs, lömsk. Jag måste vinna. Jag vill vinna. Och jag vill ha Deravenels. Jag vill ha alltihop. Det är min arvedel. Jag måste få det att blomstra igen. Elizabeth blundade, la armarna på skrivbordet och vilade huvudet mot dem, medan hjärnan fortsatte att arbeta för högtryck och skapa nya planer.

18

90902_Elizabeth_OK1.indd 18

09-02-26 14.57.32


två

C

ecil williams satt vid det georgianska dubbelskrivbordet i det rymliga biblioteket, ett rum som hade använts av männen Deravenel och Turner i många århundraden. Elizabeth hade insisterat på att han skulle använda det när han för flera veckor sedan hade kommit till Ravenscar, eftersom hon själv föredrog det mindre arbetsrummet som låg intill matsalen. Han visste att hon alltid hade älskat Ravenscar, det gamla vackra elisabetanska huset på klipporna i utkanten av norra Yorkshires hedar, och under årens lopp hade hon kunnat göra det till sitt. Hennes syster Mary hade av någon anledning avskytt huset och aldrig velat komma dit utan föredragit London. Dumt av henne, tänkte Cecil och såg sig omkring i det vackra rummet, beundrade de utsökta antikviteterna, böckerna i marokängband, porträtten av männen Deravenel från svunna tider och männen Turner från senare år. Det fanns till och med ett porträtt av Guy de Ravenel, dynastins grundare, den normandiske riddaren från Falaise som hade kommit till England med Vilhelm Erövraren. Det var han som hade lagt grunden till handelsföretaget som så småningom blev Deravenels, nu­mera ett av de mest ansedda globala konglomeraten i stor skala. Cecil sänkte blicken till skrivbordet igen, koncentrerade sig på anteckningarna om dagens händelser dittills, och krafsade också ner namnen på alla som han hade talat med sedan klockan sex i morse. Elizabeth brukade reta honom då och då för hans ständiga antecknande, men det var hans sätt att försäkra sig om att han kom ihåg precis allt som hade med arbetet att göra. Han antecknade samvetsgrant och plikttroget varje dag, och det hade han gjort sedan skoltiden. Han hade 19

90902_Elizabeth_OK1.indd 19

09-02-26 14.57.32


fortsatt med sin vana som student i Cambridge, och vidare när han läste juridik, och senare när han började arbeta på Deravenels, först under Edward Selmere och därefter under John Dunley. Han hade haft svårt att bryta vanan och hade för länge sedan kommit fram till att det var dumt att ens försöka. Han hade nytta av den och väldigt ofta hade den gett honom fördelar i affärslivet. Han hade alltid anteckningsboken på sig och kunde snabbt friska upp minnet. Det var inte många som kunde göra det lika snabbt och lätt. Vid trettioåtta års ålder var Cecil fullt medveten om att han nu befann sig vid skiljevägen i sitt liv, och att Elizabeth Turner hade nått samma punkt. Hennes systers tidiga död innebar att hon hade detta jättelika affärsföretag i sina händer. Han var också medveten om att hon betraktade honom som sin pålitliga högra hand och väntade sig att han skulle leda och råda henne. För fem år sedan hade han lämnat Deravenels, viss om att det aldrig skulle kunna bli något smärtfritt samarbete med Mary Turner. De stod så långt från varandra som man kunde komma, tänkte olika om precis allt, och när hon blev arvtagare och övertog ledningen, drog han sig ­diskret tillbaka och flyttade ut på landet. Men i många år hade han skött en del av Elizabeths privata affärsintressen, och det fortsatte han att göra tillsammans med hennes revisor Thomas Parrell. Allt är möjligt, det finns ingen gräns, slog han fast och kände hur humöret steg. Vi kan klara det. Vi kan blåsa nytt liv i Deravenels, ta tillbaka den position det hade när hennes far var allenarådande. Efter ­Harrys död hade saker och ting börjat knaka i fogarna, det var allas åsikt, inte bara hans. Elizabeths bror Edward hade ärvt Deravenels, men han var bara en skolpojke och kunde naturligtvis inte sköta det. Alltså hade hans morbror Edward Selmere trätt in som förvaltare, enligt Harrys önskemål i testamentet. Men Selmere hade så småningom gjort bort sig och sparkades av styrelsen och John Dunley hade tagit över ledningen. Han var ännu en av Deravenels trotjänare, liksom hans far Edmund Dunley hade varit före honom. John Dunley hade lyckats hålla företaget stabilt åt pojken Edward, och Cecil hade bistått, haft ett nära samarbete med John. Men med 20

90902_Elizabeth_OK1.indd 20

09-02-26 14.57.33


Edwards död vid sexton års ålder och Mary Turners ankomst, hade så hemskt mycket gått så fruktansvärt snett. Hon hade lyckats skada företaget riktigt ordentligt, men inte ohjälpligt. Hoppades han. Cecil lutade sig tillbaka och tänkte på Elizabeth. Han ansåg att hon var en av de mest briljanta människor han någonsin träffat. Förutom att hon hade en förstklassig utbildning och att hon hade visat vad hon gick för under sin tid på Deravenels, hade hon haft turen att få sin fars intelli­ gens, hans klarsyn och lyhördhet, i synnerhet när det gällde människor. Dessutom hade hon Harrys affärssinne och hans skoningslöshet. Det senare var en egenskap som hon definitivt skulle behöva när hon ledde Deravenels, med början nästa vecka. Elizabeth var den Turner som mest liknade sin far till personlighet och utseende. Varken hennes döde bror Edward eller den nyss avlidna Mary hade haft några större likheter med honom. Det hördes en lätt knackning på dörren som öppnades och Elizabeth blev synlig. Hon dröjde i dörröppningen, flankerad av de stora porträtten föreställande hennes far och farmors far som hängde på ömse sidor om dörren. »Stör jag dig?« Solskenet strömmade in genom fönstren och omgav henne med skimrande ljus, och hennes intensiva färger framhävdes till fulländning – det praktfulla rödbruna håret med guldskiftningar, den perfekta engelska hyn, så klar och mjölkvit, och Deravenels fina ansiktsdrag. Hon var båda männen upp i dagen, den enda skillnaden var ögonen. Hennes var sällsamt gråsvarta, medan Harry Turner och Edward Deravenel båda hade himmelsblå ögon. »Vad är det? Du stirrar så konstigt på mig«, sa Elizabeth med förbryllad min och kom in i biblioteket. »Lika som tre bär«, sa Cecil med ett lätt skratt. »Det var vad jag tänkte när du stod där i dörren med solskenet som strömmade in. Den tydliga likheten mellan dig och din far och farmors far var så … kuslig.« »Jaså?« Elizabeth vände sig om, blicken gled från hennes far till hennes farmors far, den berömde Edward Deravenel, far till Bess, hennes farmor. Det var honom hon beundrade mest, han som hade varit den störste företagsledaren av dem alla, enligt hennes mening … mannen som hon hoppades kunna överträffa. Det var han som var hennes inspirationskälla. 21

90902_Elizabeth_OK1.indd 21

09-02-26 14.57.33


»Tja, vi har väl släkttycke«, sa hon med ett okynnigt glitter i de svarta ögonen. Hon slog sig ner mittemot Cecil och tillade: »Hoppas bara jag kan åstadkomma lika mycket som de.« »Det kommer du att göra.« »Du menar vi.« Han böjde på huvudet och mumlade: »Vi ska göra vårt yttersta.« Elizabeth vred sig lite i stolen, riktade blicken mot Cecil och sa dröjan­ de: »Hur ska vi göra med begravningen? Det måste väl bli här, eller hur?« »Här och ingen annanstans.« »Har du någon uppfattning om vilka vi bör bjuda in? »Definitivt styrelsemedlemmarna. Men med tanke på omständig­ heterna tycker jag att det kunde vara bra om vi överlämnade alltihop till John Norfell. Han hör ju till företagsledningen och var Marys vän. Ingen passar väl bättre än han att arrangera det hela? Jag talade med honom för ett tag sedan.« Elizabeth nickade och såg lättad ut. »Familjekapellet rymmer cirka femtio personer, men inte mer. Och jag antar att vi måste bjuda på något att äta också –« Hon skakade på huvudet och suckade. »Tycker du inte vi kan ha det på förmiddagen och servera lunch efteråt, så att vi blir av med dem vid tretiden?« Cecil småskrattade roat. »Du har det redan klappat och klart, märker jag. Och jag är helt överens med dig. Jag gav Norfell några fina vinkar åt det hållet, och han verkade vara inne på samma linje. Jag tvivlar på att någon egentligen har någon större lust att komma hit mitt i vintern.« Hon skrattade instämmande och påpekade: »Det är så kallt! Jag stack ut näsan tidigare och bestämde mig för att inte ta någon promenad. Man undrar just hur mina förfäder klarade sig utan centralvärme.« »Sprakande brasor«, föreslog han och kastade en blick på den som brann i bibliotekets öppna spis. »Fast enligt min mening kan inte det ha varit tillräckligt … vi har elementen på det högsta nu och det är bara drägligt varmt.« »Det var en av min fars fantastiska moderniseringar, att installera centralvärme. Och luftkonditionering.« Elizabeth reste sig, släntrade fram till den öppna spisen och slängde in ett nytt vedträ, sedan vände hon sig om och sa dämpat: »Hur gör vi med änklingen? Ska vi bjuda in Philip Alvarez eller inte?« 22

90902_Elizabeth_OK1.indd 22

09-02-26 14.57.33


»Det får faktiskt du avgöra … men han borde kanske få en inbjudan. I artighetens namn, eller hur? Och man måste ju säga att han alltid har varit välvilligt inställd till oss«, påminde Cecil henne. Det kan man säga, tänkte hon och kom ihåg hur hennes spanske svåger hade kastat lystna blickar på henne och gett henne nyp i stjärten när Mary inte såg det. Men hon sköt de irriterande minnena åt sidan och nickade. »Jo, det är bäst vi skickar en inbjudan. Vi behöver inte fler fiender. Fast han kommer ändå inte.« »Det har du säkert rätt i.« »Cecil, hur illa ställt är det egentligen? På Deravenels? Vi har ju vidrört några av problemen de senaste två veckorna, men vi har inte gått närmare in på dem och diskuterat dem på djupet.« »Och det kan vi egentligen inte heller, för jag har inte sett bokföringen än. Jag har inte jobbat där på fyra och ett halvt år och du har varit borta i ett år. Jag kommer inte att veta hur det ligger till förrän vi båda två är installerade«, förklarade han och tillade: »Men en sak vet jag, och det är att hon gav Philip en massa pengar till hans byggprojekt i Spanien.« »Vad menar du med en massa?« »Miljoner.« »Pund eller euro?« »Euro.« »Fem? Tio miljoner? Eller mer?« »Mer. Ganska mycket mer, är jag rädd.« Elizabeth kom tillbaka till skrivbordet och sjönk ner på stolen och stirrade på Cecil Williams. »Ganska mycket mer?« upprepade hon med sänkt röst. »Femtio miljoner?« viskade hon ängsligt. Cecil skakade på huvudet. »Runt sjuttiofem miljoner, däromkring.« »Jag tror inte det är sant!« utbrast hon och fick något panikslaget i blicken. »Hur kunde styrelsen gå med på en sådan investering?« »Jag har ingen aning. Mellan fyra ögon fick jag veta att det förekommit vårdslöshet. Personligen skulle jag vilja kalla det allmänfarlig vårdslöshet.« »Kan vi åtala någon?« »Någon är död.« »Så det var Marys fel? Är det det du menar?« »Det är vad som har antytts till mig, men de faktiska omständig­ 23

90902_Elizabeth_OK1.indd 23

09-02-26 14.57.33


heterna får vi inte veta förrän vi är där och du sitter som verkställande direktör. Först då kan vi börja gräva.« »Jag kan knappt tåla mig«, mumlade hon bistert. Med en blick på klockan tillade hon: »Jag tror det är bäst jag går och byter om nu. Nicholas Throckman kan vara här när som helst.« Elizabeth var ursinnig, så ursinnig att hon ville rusa ut och vråla rakt ut i luften tills hon var helt tom. Men hon visste att det inte var särskilt klokt. Det var en iskall morgon och det blåste en vind som gick genom märg och ben. Farligt väder. Istället rusade hon upp till sitt rum, smällde igen dörren, föll på knä och bankade med knytnävarna på sängen, medan tårar av ilska glittrade i hennes svarta ögon. Hon slog och slog på sängen tills hon kände ilskan ebba ut, upplösas, och då började hon plötsligt gråta, snyftade som om hjärtat skulle brista. Till slut, när hon änt­ ligen var tömd på alla känslor, reste hon sig och gick in i det intilliggande badrummet och sköljde av ansiktet. När hon kom tillbaka till sovrummet satte hon sig vid toalettbordet och började omsorgsfullt sminka sig. Hur kunde hon? Hur kunde hon lägga alla pengarna i Philips utsträckta giriga händer? På grund av kärlek och blind beundran och önskan att behål­ la honom hos sig? För att få honom att stanna hos henne i London? Så dum hennes syster hade varit. Han var en kvinnotjusare, hon om någon visste väl det. Han jagade kvinnor, hade till och med varit ute efter henne, hans frus lillasyster. Och den duperade, bortkollrade Mary hade öst pengar i händerna på honom till hans fastighetsprojekt i Spanien. Utan att tänka två gånger, styrd av något helt annat än hjärnan. Den där envetna klådan mellan benen … det sexuella begäret … som så förblindade en kvinna. Men hon visste väl själv allt om den saken, inte sant? Bilden av den där hulken till karl, Tom Selmere, fanns fortfarande kvar i bakhuvudet någon­ stans till och med efter tio år. Ännu en man på jakt efter sex, hungrig på sin nya hustrus styvdotter, en femtonåring till på köpet. Gift med Harrys änka Catherine innan Harry knappt hade hunnit kallna i sin grav. Och som velat ha även Harrys dotter i sin säng. Hade inte den omgifta änkan räckt till för att tillfredsställa den kåte Tom? Hon hade ofta undrat över det under årens lopp. 24

90902_Elizabeth_OK1.indd 24

09-02-26 14.57.33


Philip Alvarez var av samma skrot och korn. Vad i helvete hade Philip gjort med alla pengarna? Sjuttiofem miljoner. Herregud, så mycket förlorade pengar … våra pengar … Deravenels pengar. Han hade till synes egentligen aldrig redovisat pengarna. Skulle han någon­ sin göra det? Kunde han? Vi ska tvinga honom till det. Vi är tvungna till det. Det måste finnas någon dokumentation. Någonstans. Mary kunde väl inte ha varit så dum. Eller kunde hon? Min systers skötsel av Deravenels har varit katastrofal. Det har jag länge vetat genom mina nära vänner på företaget, och Cecil har haft sitt eget kon­ taktnät, sina egna spioner. Han vet mycket mer än han berättar för mig. Försöker skydda mig, som vanligt. Jag litar på min Cecil, jag litar obetingat på honom. Han är tillgiven, och en rättskaffens man. Konservativ. Så tyst och försynt, stadig som en klippa, och den ärligaste människa jag känner. Tillsammans ska vi styra Deravenels. Och vi ska styra det mot vinst. Elizabeth reste sig från toalettbordet och gick mot dörren. Samtidigt föll hennes blick på fotografiet som stod på byrån. Det var en bild på henne själv och Mary på terrassen här på Ravenscar. Hon hade glömt att det stod där. Hon lyfte upp det och betraktade det. Två decennier försvann och hon stod ute på terrassen igen … fem år gammal, så ung, så oskuldsfull, så omisstänksam mot sin falska, svekfulla halvsyster. »Gå då, Elizabeth, gå till honom. Pappa frågar efter dig«, sa Mary och knuffade henne framåt. Elizabeth tittade upp på sin tjugotvååriga syster och frågade: »Är det säkert att han vill prata med mig?« Mary såg ner på det rödhåriga barnet som irriterade henne. »Ja, det är det. Skynda dig på nu!« Elizabeth sprang framåt på terrassen. »Här är jag, pappa!« ropade hon medan hon närmade sig bordet där han satt och läste morgontidningarna. Han lyfte hastigt på huvudet och flög upp. »Vad gör du här? Skriker och för oväsen? Stör mig?« Elizabeth tvärstannade och stirrade på honom. Så började hon darra. Han tog ett steg mot henne och hans ilska var inte att ta miste på. Han stirrade ner på henne med ögon som blev isblå. »Du får inte vara ute på terrassen, du ska över huvud taget inte vara här.« 25

90902_Elizabeth_OK1.indd 25

09-02-26 14.57.33


»Men Mary sa att jag skulle komma«, viskade hon med darrande underläpp. »Åt helvete med Mary och vad hon säger! Jag är inte din far, är det upp­ fattat? Eftersom din mor är död så är du … ingens barn. Du är ingen.« Han kom närmare och sjasade bort henne med sina stora händer. Elizabeth vände på klacken och sprang, rusade bort från terrassen. Harry Turner stegade efter henne, följde efter henne in i hallen och ropade: »Paisley! Paisley! Var är du?« Barnsköterskan Avis Paisley dök upp ur ingenstans, hon blev vit i ansiktet när hon fick se det vettskrämda, förvirrade barnet komma springande mot henne med tårarna strömmande nerför kinderna. Avis skyndade fram, tog tag i henne, höll henne hårt och beskyddande intill sig. »Packa och res till Kent, Paisley. I dag«, befallde Harry Turner hetsigt och blängde på barnsköterskan. »Till Waverley Court, mr Turner?« “Nej, till Stonehurst Farm. Jag ska ringa min faster … mrs Grace Rose Morran, och meddela att ni kommer i kväll.« »Naturligtvis, mr Turner.« Utan ett ord ledde Avis Elizabeth mot trappan, medan hon tyst förbannade Harry Turner. Vilket monster han var! Han straffade barnet på grund av hennes mor. Avis avskydde honom. Elizabeth kastade en sista blick på fotografiet innan hon slängde det i papperskorgen. Bara skönt att bli av med det, tänkte hon och lämnade rummet.

26

90902_Elizabeth_OK1.indd 26

09-02-26 14.57.33


tre

E

lizabeth sprang ner för den breda trappan och genom långa hallen, så hejdade hon sig och lyssnade. Hon hörde mansröster från det intilliggande biblioteket och skyndade genast dit. Hon sköt upp dörren och gick in, men tvärstannade förvånat. Eftersom hon hade väntat sig att få se Nicholas Throckman blev hon överrumplad när det istället var Robert Dunley. Hennes barndomsvän, som hon hade känt sedan de båda två var åtta år, stod bredvid Cecil vid fönstret. Männen var djupt inbegripna i samtal och hade inte märkt henne. Men som om Robert plötsligt kände på sig att hon var där, vände han sig automatiskt om. Hans ansikte lyste omedelbart upp. »God morgon, Elizabeth!« sa han och gick fram till henne. »Robin! Jag väntade mig inte att få se dig här!« »Du vet, jag är som det där ogräset som man inte utrotar så lätt!« Han skrattade och tog henne i famn och kramade om henne. Så släppte han henne, kysste henne på kinden och förklarade: »När jag pratade med Cecil bad jag honom att hålla tyst med att jag skulle komma. Jag ville överraska dig.« »Ja, det lyckades du verkligen med«, utbrast hon skrattande. Hon stack armen i hans och de gick tillsammans bort till Cecil. Elizabeth var glad att Robin hade kommit. Han hade alltid varit hennes tillgivna vän, och hon hade fortfarande i färskt minne alla snälla saker han hade gjort för henne när hon befann sig i onåd hos sin syster. Sådana gester glömde hon aldrig. Käraste Robin, som hade en speciell plats i hennes hjärta. 27

90902_Elizabeth_OK1.indd 27

09-02-26 14.57.33


Cecil såg på henne med sina klara, ljusgrå ögon och sa lågmält: »Det var bara ett välvilligt vilseledande från min sida, Elizabeth.« »Jag vet«, sa hon och log mot honom. »Vill ni ha ett glas champagne? Eller kanske något annat?« frågade Cecil och gick bort till barvagnen. »Champagne, tack.« Elizabeth släppte Roberts arm och ställde sig framför fönstret, såg ut över landskapet med Nordsjön och de gräddvita klipporna som sträckte sig till synes ändlösa, kilometer efter kilometer ända till Robin Hood’s Bay och bortom viken. Vilken hisnande utsikt, och särskilt i dag. Strålande solsken och en fulländat klarblå himmel som hade det varit en härlig sommardag, och himlen speglades i havet så att det verkade mindre brutalt och hotfullt. Den här utsikten hade alltid fascinerat henne. »Det ser ut som en vacker vårdag där ute«, mumlade Robert som hade ställt sig bredvid henne. »Men det är illusion.« »Å, det vet jag allt. » Hon såg menande på honom. »Som så mycket annat i livet …« Det kommenterade han inte och ett ögonblick senare räckte Cecil henne flûteglaset med champagne. Hon tackade, slog sig ner och betraktade de båda männen och sa: »Jag undrar vart Nicholas har tagit vägen. Borde han inte vara här nu? Klockan är nästan ett.« »Han kommer säkert när som helst«, sa Cecil lugnande. Så sneglade han på Robert och höjde ena ögonbrynet. »Ja, hur var det med trafiken när du körde hit?« »Inte så farligt. Men Nicholas är kanske lite försiktigare än jag. Jag hade tur som inte blev stoppad av polisen. Jag körde som en blådåre.« »Nicholas har med sig det svarta skrinet«, förklarade Elizabeth och såg på Robert. Men innan han hann föra ämnet vidare började hon tvärt prata om något annat. »Om jag inte misstar mig, så var väl du och Philip Alvarez rätt goda vänner, eller hur? Reste ni inte till Spanien tillsammans för ett tag sedan?« Robert nickade. »Jo, det stämmer. Men jag kan inte påstå att vi var goda vänner precis. Jag skulle snarare vilja säga så här – han har alltid varit trevlig mot mig, och vid ett tillfälle behövde han ett gott råd, egentligen av min bror Ambrose, så vi reste till Spanien tillsammans för att göra ett mindre jobb åt honom.« 28

90902_Elizabeth_OK1.indd 28

09-02-26 14.57.34


Elizabeth öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt igen när hon såg Cecils varnande blick. Cecil harklade sig. »Det är kanske onödigt att gå in på någon längre diskussion om Philip Alvarez just nu. Men Robert, du kan säkert kasta lite ljus över den där semesterbyn som han skulle bygga i Spanien, så jag tycker absolut vi ska prata om det. Senare. Nu tror jag bestämt att Nicho­ las har kommit.« Cecil reste sig och gick ut i långa hallen, så ropade han över axeln: »Ja, det är han!« Ett ögonblick senare hälsade en brett leende Nicholas Throckman på Cecil, Elizabeth och Robert. De var alla gamla vänner och tyckte om att umgås. Efter att ha fått ett glas champagne i handen höjde Nicholas glaset och sa: »Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag måste överlämna detta på ett så okonventionellt sätt, Elizabeth.« Han småskrattade: »I en Fortnum- and Mason-kasse av alla saker. Men jag fick det faktiskt i den här kassen. Hur som helst, var så god.« »Det är väl inget fel på kassarna från Fortnum«, sa Elizabeth och tog emot den. Hon ställde kassen på golvet vid sina fötter och lyfte upp det svarta skrinet. Hon höll det med båda händerna, och när hon såg på det gick det en rysning genom henne. Skrinet såg i själva verket ut som ett smyckeskrin, och på locket stod det ingraverat med bleknade guldbokstäver i relief det namn som hon vördade mest av alla: Edward Deravenel. Hon placerade det i knäet, och med händerna vilande på locket sa hon sakta med darr på rösten: »När jag var elva år, två år efter att min far hade accepterat mig som sin dotter igen, visade han mig det här skrinet. Och han berättade historien om det. Eller rättare sagt, om innehållet. Kom och sätt er en stund. Så ska ni få höra vad Harry Turner berättade för mig för fjorton år sedan.« De tre männen gjorde som hon bad medan de läppjade på champagnen. Alla var nyfikna och ville höra historien. Elizabeth började inte genast. Istället tittade hon ner på skrinet än en gång, strök händerna över locket, verkade plötsligt tankfull, långt borta i tankarna och minnena. Robert Dunley iakttog henne uppmärksamt och tänkte ofrivilligt på hur vackra händer hon hade, långa och smala med gracila fingrar och fulländade naglar. Han hade nästan glömt hennes underbara händer … 29

90902_Elizabeth_OK1.indd 29

09-02-26 14.57.34


Nicholas å sin sida beundrade henne för att hon var framåt och satte sig över konventioner. Här satt hon i klarröd tröja och matchande långbyxor på sin systers dödsdag, och hon gav fullkomligt tusan i vad någon av dem tyckte. Men det var Elizabeth, hundraprocentigt ärlig. Han visste bara alltför väl att systrarna hade varit bittra fiender, och han beundrade Elizabeth för att hon inte hycklade något annat. Cecils tankar gick till Elizabeths snabba, klara intellekt, hennes sätt att nämna Philip, frågat Robert om Spanienresan. Dunley var säkert en givande informationskälla när det gällde Marys katastrofala investeringar … han skulle ta ett samtal med honom senare. Elizabeth vred på sig i soffan, tittade upp på porträttet som hade hängt över den öppna spisen här i biblioteket i kanske sjuttio år eller ännu längre … Helporträttet av Edward Deravenel … en man som varit så stilig. Hennes far hade verkligen liknat honom, precis som hon själv. Hon koncentrerade sig på de tre männen och sa: »Det här skrinet tillhörde en gång i tiden honom, min farmors far, som ni alla vet.« Hon gjorde en gest mot porträttet, så lyfte hon på locket till skrinet och tog fram en guldmedaljong i en tunn kedja och höll upp den framför dem. Den skimrade i solskenet. På ena sidan av medaljongen fanns familjen Deravenels emblem med den vita rosen och bojan, på andra sidan den strålande solen, till minne av den dagen Edward hade erövrat företaget från familjen Grant i Lancashire år 1904. Runt medaljongens kant på rosens sida var familjen Deraveneles valspråk ingraverat: Evig trohet. »Jag vet att ni allihop, precis som jag, har sett den här medaljongen tidigare. Men pappa visade mig den, som sagt, först när jag var elva år. Han berättade att hans farfar hade skapat den och att han lät göra sex stycken exemplar. Till sig själv, de två kusinerna Neville och Johnny Watkins, sin bäste vän Will Hasling och sina två kolleger Alfredo ­Oliveri och Amos Finister. Det var männen som hade hjälpt honom att ta ledningen över företaget och som förblev honom trogna så länge han levde. Sedan anförtrodde mig pappa att hans mor Bess Deravenel faktiskt hade gett den till honom när han bara var tolv år  … strax innan hon dog. Uppenbarligen hade hennes far bett henne spara den till hennes yngre bror, som en dag skulle överta företaget. Men ni har ju hört den gamla historien om de två pojkarna Deravenel som försvann under mystiska 30

90902_Elizabeth_OK1.indd 30

09-02-26 14.57.34


omständigheter. Min farmor förklarade för pappa att hon hade sparat medaljongen till hans storebror Arthur, som plötsligt hade dött strax innan han skulle fylla sexton. Och nu ville hon att Harry skulle ha den eftersom han skulle bli företagets huvudman –« »Gav Bess aldrig medaljongen till sin man, Henry Turner?« avbröt Robert respektlöst. »Tydligen inte«, svarade Elizabeth. »Nu när jag tänker efter så nämnde pappa faktiskt aldrig sin far när han berättade om medaljongen, bara hur glad han själv hade blivit över att få den – och stolt.« »Och nu är den din«, sa Nicholas och såg tillgivet på henne med en blick som var full av välvilja och omtanke. Precis som Cecil och Robert var han extremt beskyddande mot henne och skulle alltid försvara henne och hennes intressen. Elizabeth fortsatte: »Min bror Edward fick den efter pappas död, trots att han ju var alldeles för ung för att leda företaget, som alla vet. Den var rätteligen hans. Och sedan övergick den till Mary när Edward dog. Den som bär den är Deravenels överhuvud, fast egentligen är medaljongen bara en symbol. Men den har alltid varit fruktansvärt viktig för Turners, och den överlämnas omedelbart till nästa arvtagare. »Det är ett vackert emblem«, sa Cecil, »och när din far bar det vid högtidliga tillfällen så gjorde han det med oerhörd stolthet.« Elizabeth nickade. »Jo, det gjorde han. Vet ni, pappa berättade att den här medaljongen är förknippad med ytterligare lite familjehistoria. Tydligen var det så att Neville Watkins och Edward Deravenel blev fruktansvärda ovänner, en missämja så djup att den varade i åratal och blev för­ ödande för alla.« Hon tog en klunk champagne och fortsatte: »Johnny, Nevils bror, slets mellan dem och försökte få till stånd en försoning, men det misslyckades. Till sist blev han tvungen att ta sin brors parti, han hade inget annat val. När han omkom i en bilolycka 1914 hade han me­daljongen om sin hals, under skjortan. Edwards bror Richard överlämnade Johnnys medaljong till Edward, som bar den så länge han levde. Sin egen medaljong gav han till sin bror.« Nu tog Elizabeth medaljongen i sin hand igen, lutade sig fram och visade dem sidan med den strålande solen. »Om ni tittar riktigt noga så kan ni se initialerna JW, som Edward uppenbarligen lät gravera in på kanten här, sedan la han till sina egna initialer. När pappa fick medal31

90902_Elizabeth_OK1.indd 31

09-02-26 14.57.34


9789146215189