22
Orange is the new black
fallet, som var minst tio meter högt. Om jag hoppade skulle hon också göra det. ”Har du sett folk hoppa här”, frågade jag guiden. ”Javisst, miss”, sa han och log. ”Har du nånsin hoppat?” ”Åh nej, miss!” sa han och log fortfarande. Men en utmaning var en utmaning. Naken började jag kravla mig nerför den klippa som verkade vara den mest logiska platsen att hoppa från. Fallet vrålade. Jag såg det upprörda, ogenomskinliga, gröna vattnet långt därnere. Jag blev skräckslagen och det hela kändes plötsligt som en riktigt dålig idé. Men klippan var hal och när jag förgäves försökte kravla bakåt som en krabba insåg jag att jag skulle bli tvungen att hoppa – det fanns ingen annan utväg. Jag uppammade alla mina fysiska krafter, kastade mig ut i luften från klippan och gallskrek när jag flög ner i den gröna ravinen. Jag skrattade upprymt när jag bröt ytan. Några minuter senare kom Nora ylande utför fallet efter mig. När hon dök upp flämtade hon: ”Du är galen!” ”Menar du att du inte skulle ha hoppat om jag hade varit för rädd för att göra det?” sa jag förvånad. ”Aldrig i livet!” svarade hon. Där och då borde jag ha förstått att Nora inte var att lita på. Indonesien bjöd på vad som verkade vara en obegränsad räcka upplevelser, men de hade alla en dyster och hotfull underton. Jag hade aldrig upplevt en sådan fattigdom som Djakarta visade upp eller en så naken kapitalism som den som rådde i de enorma fabrikerna och i den släpiga Texasdialekt som hördes i hotellobbyn där oljebolagens direktörer satt och drack. Man kunde tillbringa en trevlig timme småpratande med en farfaderlig britt om San Franciscos charm och hans prisbelönta greyhounds hemma i Storbritannien, och när man tog hans visitkort på vägen därifrån berättade han i förbigående att han var vapenhandlare. När jag åkte hiss upp till toppen av Djakarta Grand Hyatt i skymningen,