9789113058290 by Provläs.se

PIPER KERMAN arbetar idag som kommunikationsstrateg och bor i Brooklyn med sin make.

www.piperkerman.com

gångsrikt hipsterliv i New York när polisen plötsligt ringer på dörren. Hennes förflutna har hunnit ikapp henne. Tio år tidigare var hon en kicksökande tjej som hjälpte sin dåvarande flickvän att smuggla drogpengar till Europa. Nu döms hon till ett femton månader långt straff i det ökända kvinnofängelset i Danbury. När hon kliver i den orangea overallen har hon ingen aning om vad som väntar henne. I Orange is the new black får vi möta stenhårda affärsuppgörelser, raffinerat maktspel och drömmar som gått i kras. Men även en oväntad medkänsla i en brokig grupp kvinnor som alla lyfts ur sitt sammanhang och hamnat i en helt osannolik miljö.

BOKEN BAKOM TV-SUCCÉN

MITT ÅR I ETT KVINNOFÄNGELSE

www.norstedts.se

»Jag älskade den här boken. Det är en berättelse fylld av humor, patos och ånger. Det jag inte hade väntat mig från den här självbiografin var den tillgivenhet, medkänsla och till och med vördnad som Piper Kerman kunde känna för de kvinnor hon träffade under tiden hon satt i fängelse. Jag kommer aldrig att glömma det.« ELIZABETH GILBERT , författare till Eat, pray, love »Den här boken är omöjlig att lägga ifrån sig eftersom [Kerman] kunde ha varit du. Eller din bästa vän. Eller din dotter.« LOS ANGELES TIMES

»En ärlig, insiktsfull och ofta väldigt rolig bok.«

IS THE NEW

Piper Kermans självbiografi har i Sverige framförallt blivit känd genom den hyllade tv-serien med samma namn. Du som sett den bjuds i boken på massor av extra kuriosa och överraskningar!

PIPER KERMAN ORANGE BLACK

Foto: Sam Zalutsky

PIPER KERMAN är nyförlovad och lever ett fram-

SALON BOKEN BAKOM TV-SUCCÉN

»Kerman blir varken sentimental eller predikar. Istället för att i detalj beskriva sin förtvivlan och fängelsesystemets övergrepp koncentrerar hon sig på att skildra sina egna både hemska och komiska upplevelser och de kvinnor som delade dessa upplevelser med henne.« BOSTON SUNDAY GLOBE

OMSLAG: Miroslav Sokcic/Mono Studio OMSLAGSILLUSTRATION: Annelie Carlström/Woo Agentur

O_Kerman_Orange is the new black-ny.indd 1

2014-02-08 16:10

PiPeR KeRMAn

ORANGE BLACK is the new

Mitt åR i ett Kvinnofängelse

JAn hultMAn AnniKA h. lÖfvendAhl

Översättning av och

Dikten av Pablo Neruda, hämtad ur 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång (Bonniers, 1968), på s. 95 är översatt av Peter Landelius. Citatet ur Bertrand Russells Västerlandets filosofi (Natur och Kultur, 1984) på s. 278 är översatt av Alf Ahlberg.

ORANGE IS THE NEW BLACK

Copyright © 2010 Piper Kerman All rights reserved Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se © 2014 Piper Kerman och Norstedts, Stockholm Originalets titel: Orange is the new black : my year in a women’s prison Originalförlag: Spiegel & Grau, an imprint of The Random House Publishing Group Översättning: Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl Omslag: Miroslav Sokcic/Mono Studio Illustration: Annelie Carlström/Woo Agentur Tryckt hos ScandBook AB, 2014 ISBN 978-91-1-305829-0

Författarens anmärkning

DEN HäR BOKEN är självbiografisk och bygger på mina egna

upplevelser. Namnen på (och i vissa fall utmärkande egenskaper hos) de personer som levde och arbetade i de fängelser där jag satt har ändrats av respekt för dessa människors privatliv. Undantagen är syster Ardeth Platte och Alice Gerard, som vänligen gett mig tillåtelse att använda deras riktiga namn.

Kapitel 1

Ska du åt mitt håll?

UTLämNINGSHALLEN föR INTERNATIONELLT bagage på Bryssels flygplats var stor och luftig, med flera bagagekaruseller som snurrade oavbrutet. Jag rusade från den ena till den andra i ett desperat försök att hitta min svarta resväska. Eftersom den var full av knarkpengar var jag oroligare än man normalt skulle vara över borttappat bagage. Jag var tjugofyra år 1993 och såg förmodligen ut som vilken nervös, ung yrkeskvinna som helst. Jag hade befriat mig från mina Doc Martens till förmån för ett par vackra handgjorda, svarta, högklackade mockaskor. Jag hade på mig svarta sidenbyxor och en beige kavaj, en typisk jeune fille, inte ett dugg alternativkultur, såvida man inte såg tatueringen på halsen. Jag hade gjort precis som jag hade blivit instruerad, checkat in min väska i Chicago med mellanlandning i Paris, där jag skulle byta plan för den korta flygningen till Bryssel. När jag anlände till Belgien letade jag efter min svarta väska med hjul vid bagageutlämningen. Den syntes inte till någonstans. Medan jag kämpade mot en tidvattenvåg av panik frågade jag på min high school-franska vad som kunde ha hänt med resväskan. ”Väskor hinner inte alltid med rätt flyg”, sa den store lunsen som jobbade med bagaget. ”Vänta på nästa flyg från Paris – den är troligen med där.” Hade min väska blivit upptäckt? Jag visste att det var olagligt att ha med sig mer än 10 000 dollar, inte minst om man frak-

12 Orange is the new black tade dem åt en västafrikansk knarkkung. Hade myndigheterna fått korn på mig? Kanske jag skulle försöka ta mig igenom tullen och fly? Eller så var kanske väskan bara försenad och i så fall skulle jag överge en stor summa pengar som tillhörde någon som förmodligen kunde få mig dödad genom ett enkelt telefonsamtal. Jag bestämde mig för att det senare alternativet var aningen mer skrämmande. Så jag väntade. Nästa flyg från Paris anlände äntligen. Jag smög mig bort till min nyfunne ”vän” i bagagehanteringen, som höll på att reda upp saker och ting. Det är svårt att flörta när man är vettskrämd. Jag fick syn på väskan. ”Ma väska!” utbrast jag extatiskt och grabbade tag i min Tumi. Jag tackade honom översvallande och vinkade med bekymmerslös tillgivenhet medan jag seglade igenom de obemannade dörrarna ut till terminalen, där jag fick syn på min vän Billy som väntade på mig. Jag hade varit ouppmärksam och missat att gå igenom tullen. ”Jag blev orolig. Vad har hänt”, frågade Billy. ”Fixa fram en taxi!” väste jag. Jag andades inte ut förrän vi hade lämnat flygplatsen och var halvvägs genom Bryssel. Min examenshögtid vid Smith College i New England året dessförinnan hade ägt rum en strålande vårdag. På den solfläckiga gården ylade säckpipor och Texasguvernören Ann Richards uppmanade mina kurskamrater och mig att gå ut och visa världen vad vi var för slags kvinnor. Min familj var stolt och strålade av glädje när jag tog min examen. Mina nyligen separerade föräldrar uppförde sig exemplariskt, mina skrytsamma sydstatsfarföräldrar var förtjusta över att se sitt äldsta barnbarn iklädd examenshatt och omgiven av vita, anglosaxiska protestanter och murgröna, min lillebror var fullständigt uttråkad. Mina mer organiserade och målinriktade kurskamrater gav sig iväg till sina forskarutbildningar eller nybörjarjobb inom ideella organisationer, eller så flyttade de

Ska du åt mitt håll?

tillbaka hem – vilket inte var ovanligt under den första lågkonjunkturen under president Bush. Jag, däremot, stannade kvar i Northampton, Massachusetts. Jag hade studerat teater, till min fars och farfars förtret. Jag kom från en familj som höll utbildning högt. Vi var en släkt av läkare och advokater och lärare, med en och annan sjuksköterska, poet och domare inslängd i blandningen. Efter fyra års studier kände jag mig fortfarande som en dilettant, underkvalificerad och omotiverad för ett liv inom teatern, men jag hade å andra sidan ingen alternativ plan som inbegrep vare sig akademiska studier, en meningsfull karriär eller standardvalet: juridikstudier. Jag var inte lat. Jag hade alltid jobbat hårt vid sidan av studierna, på restauranger, barer och nattklubbar, och vunnit mina chefers och medarbetares tillgivenhet genom svett, humor och en villighet att jobba övertid. De där jobben och de där människorna var mer i min smak än de personer jag träffat på universitetet. Jag var glad att jag hade valt Smith, en högskola fylld av intelligenta och driftiga kvinnor. Men nu var jag färdig med det som förväntades av mig på grund av börd och bakgrund. Jag hade blivit otålig inom Smiths trygga ramar och tagit examen med knapp marginal, och jag längtade efter att få uppleva, experimentera och undersöka. Det var dags för mig att leva mitt eget liv. Jag var en välutbildad ung dam från Boston som törstade efter bohemiska alternativkulturer och inte hade någon färdig plan. Men jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med min uppdämda längtan efter äventyr eller hur min lust för att ta risker skulle bli till något givande. Det fanns inga tecken på vetenskaplig eller analytisk fallenhet i mitt tänkande – det jag värdesatte var konstnärskap och ansträngning och känsla. Jag skaffade en lägenhet tillsammans med en kurskamrat från teaterstudierna och hennes galna konstnärliga tjejkompis, och ett jobb som servitris på ett mikrobryggeri. Jag blev vän med servitörer, bartendrar och musiker, som alla var klädda i svart och sexuellt tilldragande. Vi

14 Orange is the new black arbetade, ordnade fester, badade näck eller åkte kälke, vi knullade och ibland blev vi förälskade. Vi skaffade oss tatueringar. Jag njöt av allt som Northampton och den omgivande Pioneer Valley hade att erbjuda. Jag sprang mil efter mil på landsvägar, lärde mig hur man bär ett dussin halvlitrar öl uppför branta trappor, hängav mig åt ett antal romantiska eskapader med inbjudande flickor och pojkar, och gjorde strandutflykter till Provincetown på lediga dagar mitt i veckan under sommaren och hösten. När vintern kom började jag känna mig rastlös. Mina vänner från skolan berättade om sina jobb och sina liv i New York, Washington och San Francisco, och jag undrade vad i helvete jag höll på med. Jag visste att jag inte ville återvända till Boston. Jag älskade min familj, men efterdyningarna av mina föräldrars skilsmässa var något jag ville undvika helt och hållet. När jag ser tillbaka på det hela skulle en tågluffarbiljett i Europa eller ett volontärarbete i Bangladesh ha varit utmärkta val, men jag hade fastnat i The Valley. I våra lösa sociala kretsar fanns en klick otroligt modemedvetna och coola flator i trettiofemårsåldern. Dessa världsvana och sofistikerade äldre kvinnor fick mig att känna mig ovanligt blyg, men när flera av dem flyttade in i lägenheten bredvid min blev vi vänner. Bland dem fanns en kvinna med raspig röst från Mellanvästern som hette Nora Jansen och som hade en tjock kalufs med rödbrunt hår. Nora var kort och liknade en fransk bulldogg, eller möjligen en vit Eartha Kitt. Det var något lustigt över hela henne – hennes släpiga, spydiga, hesa röst, sättet på vilket hon la huvudet på sned när hon såg på en med sina ljusbruna ögon under kalufsen, till och med sättet på vilket hon höll sin ständigt närvarande cigarett, med handleden böjd och redo att gestikulera. Hon hade ett lekfullt, uppmärksamt sätt att dra till sig människor, och när hon la märke till en kändes det som om hon tänkte dela med sig av ett personligt skämt. Nora var den enda i den där gruppen äldre kvinnor som la märke till mig. Det var inte

Ska du åt mitt håll?

precis kärlek vid första ögonkastet, men i Northampton var hon en fängslande person för en tjugotvååring på jakt efter äventyr. Men så, hösten 1992, var hon plötsligt borta. Hon dök upp igen efter jul. Nu hyrde hon en stor lägenhet på egen hand, möblerad med splitternya möbler i Arts-and-Craftsstil och med en häftig stereo. Alla andra jag kände satt i andrahandssoffor tillsammans med sina rumskamrater, medan hon spenderade pengar på ett sätt som väckte uppmärksamhet. Nora bjöd ut mig på en drink, bara vi två, vilket var något nytt. Var det en dejt? Det var det kanske, för hon tog med mig till Hotel Northamptons bar – det närmaste man kunde komma en tjusig hotellounge – som var målad i blekgrönt med vita gallerverk överallt. Jag beställde nervöst en margarita med salt, vilket fick Nora att höja på ögonbrynet. ”Är det inte lite väl kyligt för en marg?” kommenterade hon samtidigt som hon beställde en whisky. Det var sant. Januarivindarna gjorde inte västra Massachusetts särskilt inbjudande. Jag borde ha beställt något mörkt i ett mindre glas – min frostade margarita verkade plötsligt löjligt barnslig. ”Vad är det där?” sa hon och pekade på den lilla metallask som jag placerat på bordet. Asken var gul och grön och hade ursprungligen innehållit citronpastiller. Napoleon tittade västerut på locket, igenkännbar på hatten och guldepåletterna. Asken hade fungerat som plånbok för en kvinna jag känt på Smith, en överklasskvinna som var den coolaste person jag hade träffat. Hon hade gått på konstskola, bott utanför campus, var ironisk och nyfiken och snäll och jättehipp, och en dag när jag hade beundrat asken gav hon den till mig. Den hade precis rätt storlek för att rymma ett cigarettpaket, ett körkort och en tjuga. När jag försökte ta fram pengar ur min högt värderade plåtplånbok för att betala för omgången viftade Nora bort det. Var hade hon varit alla dessa månader? undrade jag och Nora

16 Orange is the new black gav mig en värderande blick. Hon förklarade lugnt för mig att hon hade blivit indragen i en knarksmugglingsaffär av en vän till hennes syster som hade ”kontakter”, och att hon hade rest till Europa och fått formell träning i den undre världens tillvägagångssätt av en amerikansk konsthandlare som också hade ”kontakter”. Hon hade smugglat in narkotika i det där landet och fått bra betalt för sitt arbete. Jag blev fullständigt perplex. Varför berättade Nora detta för mig? Tänk om jag gick till polisen? Jag beställde en drink till, mer eller mindre övertygad om att Nora hittade på alltihop och att det här var det mest idiotiska förförelsetricket någonsin. Jag hade träffat Noras lillasyster en gång när hon kommit för att hälsa på. Hon hette Hester, var intresserad av ockultism, och lämnade spår av amuletter och befjädrade smycken gjorda av kycklingben efter sig. Jag trodde att hon bara var en heterosexuell wiccaversion av sin syster, men uppenbarligen var hon älskarinna åt en västafrikansk narkotikaboss. Nora beskrev hur hon hade rest tillsammans med Hester till Benin för att träffa bossen, som hette Alaji och var slående lik MC Hammer. Hon hade bott som gäst i hans läger och hade både bevittnat och blivit utsatt för ”häxdoktorers” tjänster, och betraktades nu som hans svägerska. Alltihop lät mörkt, hemskt, läskigt, vilt – och otroligt spännande. Jag kunde inte fatta att hon, som bar på så många skrämmande och kittlande hemligheter, anförtrodde sig åt mig. Det var som om Nora hade bundit mig till sig genom att avslöja sina hemligheter, och en hemlighetsfull parningslek inleddes. Ingen skulle kalla Nora för en klassisk skönhet, men hon var både kvick och väldigt charmig, och en mästare i konsten att verka obesvärad. Och så som det alltid har varit för mig reagerar jag positivt på personer som närmar sig mig med tydlig beslutsamhet. När hon förförde mig var hon både envis och tålmodig. Under de följande månaderna blev vi nära vänner, och jag fick reda på att ett antal killar som jag kände i området arbetade för

Ska du åt mitt håll?

henne i hemlighet, vilket verkade betryggande. Jag var förtrollad av det illegala äventyr som Nora representerade. När hon var i Europa eller Sydostasien under en längre tid flyttade jag så gott som in i hennes hus och tog hand om hennes älskade svarta katter, Edith och Dum-Dum. Hon ringde vid underliga tider på natten från andra sidan jordklotet för att höra hur kissarna mådde, och telefonlinjen klickade och väste på grund av avståndet. Jag höll tyst om allt detta – trots att det innebar att jag fick slingra mig vid frågor från mina redan nyfikna vänner. Eftersom affärerna ägde rum utanför stan var droglivet något fullständigt abstrakt för mig. Jag kände ingen som använde heroin och det lidande som beroendet åstadkom var inget jag funderade över. En vårdag återvände Nora hem med en splitterny, vit Miata cabriolet och en resväska full med pengar. Hon slängde pengarna på sängen och rullade runt i dem, naken och fnittrande. Det var hennes största utbetalning hittills. Snart susade jag runt i den där Miatan med Lenny Kravitz i bandspelaren som krävde att få veta: ”Are You Gonna Go My Way?” Trots (eller kanske på grund av) det bisarra, romantiska förhållandet med Nora förstod jag att jag måste bort från Northampton och göra någonting. Min vän Lisa B. och jag hade sparat vår dricks och bestämt att vi skulle säga upp oss från bryggeriet och ge oss iväg till San Francisco i slutet av sommaren. (Lisa visste ingenting om Noras hemliga aktiviteter.) När jag berättade det för Nora svarade hon att hon skulle vilja ha en lägenhet i San Francisco och hon föreslog att vi skulle flyga dit och leta efter ett hus. Jag var förbluffad över att hon hade så starka känslor för mig. Bara några veckor innan jag skulle lämna Northampton fick Nora reda på att hon var tvungen att åka tillbaka till Indonesien. ”Du kan väl följa med och hålla mig sällskap?” föreslog hon. ”Du behöver inte göra någonting, bara vara där med mig.” Jag hade aldrig varit utanför USA. Trots att det var meningen att jag skulle börja ett nytt liv i Kalifornien var förslaget oemot-

18 Orange is the new black ståndligt. Jag ville uppleva äventyr och Nora erbjöd mig ett. Det hade aldrig hänt killarna från Northampton någonting, de killar som hade följt med henne till exotiska platser som springpojkar – faktum var att de hade kommit tillbaka och berättat fantastiska historier som bara en grupp utvalda fick höra. Jag intalade mig själv att det inte var något fel med att hålla Nora sällskap. Hon gav mig pengar så att jag kunde köpa en biljett från San Francisco till Paris och sa att det skulle finnas en biljett till Bali åt mig vid Garuda Airs disk på Charles de Gaulle. Så enkelt var det. Noras täckmantel för sina olagliga aktiviteter var att hon och hennes kompanjon, en kille med bockskägg som hette Jack, höll på att starta en tidning om konst och litteratur. Det lät inte särskilt trovärdigt, men det var tillräckligt vagt. När jag förklarade för mina vänner och min familj att jag skulle flytta till San Francisco och att jag skulle resa och jobba för tidningen blev alla lika förvånade och misstänksamma, men jag snäste av dem och deras frågor och la mig till med en mystisk min. När jag körde västerut från Northampton med min kompis Lisa kändes det som om jag äntligen började leva. Jag kände mig redo för vad som helst. Lisa och jag körde nonstop från Massachusetts till gränsen till Montana. Vi turades om att köra och sova. Mitt i natten stannade vi till på en rastplats för att sova, och där vaknade vi och fick se Montanas otroliga, gyllene gryning i öster. Jag kunde inte minnas att jag någonsin hade varit så lycklig. Efter att ha dröjt oss kvar i Big Sky-landet tog vi oss hastigt igenom Wyoming och Nevada tills vi slutligen seglade över Bay Bridge in i San Francisco. Jag hade ett flyg att passa. Vad skulle jag behöva för min resa till Indonesien? Jag hade ingen aning. I en liten sjösäck packade jag ner ett par svarta sidenbyxor, en ärmlös klänning, ett par avklippta jeans, tre T-tröjor, en röd sidenblus, en svart minikjol, mina löpargrejer och ett par svarta cowboystövlar. Jag var så uppspelt att jag glömde att packa ner en baddräkt.

Ska du åt mitt håll?

När jag landat i Paris gick jag direkt till Garuda Airs disk för att hämta min biljett till Bali. De hade inte hört talas om mig. Helt knäckt satte jag mig på en av flygplatsrestaurangerna, beställde en kaffe och försökte bestämma mig för vad jag skulle göra. Mobiltelefonernas och e-postens tid låg fortfarande i framtiden och jag hade ingen aning om hur jag skulle få tag i Nora; jag antog att något hade gått snett. Till sist reste jag mig och gick till tidningskiosken, köpte en guidebok över Paris och valde ett billigt hotell som låg centralt i sjätte arrondissementet. (Mitt enda kreditkort hade en mycket låg kreditgräns.) Från mitt lilla rum kunde jag se takåsarna i Paris. Jag ringde Jack, Noras gamle vän och numera affärspartner i USA. Jack var spydig, överlägsen och besatt av prostituerade, så han var inte någon av mina favoritpersoner. ”Jag är strandsatt i Paris. Inget av det som Nora sa till mig stämmer. Vad ska jag göra”, frågade jag honom. Jack var irriterad men bestämde sig för att inte lämna mig åt mitt öde. ”Leta rätt på ett Western Union-kontor. Imorgon skickar jag över pengar till en biljett.” Det tog flera dagar innan pengarna kom, men det gjorde mig inget; jag vandrade runt i Paris i ett berusat tillstånd och sög i mig allting. I jämförelse med de flesta franska kvinnor såg jag ut som en tonåring, så för att matcha det köpte jag ett par vackra svarta fisknätsstrumpor som passade till mina Doc Martens och min minikjol. Jag brydde mig inte om ifall jag blev kvar i Paris. Jag var i himmelriket, helt ensam. När jag steg av planet efter den rökiga trettontimmarsflygningen från Paris till Bali blev jag överraskad över att se Billy, min före detta arbetskamrat från bryggeriet, stå och vänta på mig. Han var ett huvud högre än alla indonesier och hade ett brett leende i sitt fräkniga ansikte. Billy skulle ha kunnat vara min bror, rödblond och med klarblå ögon. ”Nora väntar på hotellet. Du kommer att

20 Orange is the new black trivas här!” sa han. Efter att ha återförenats med Nora i vårt luxuösa rum kände jag mig blyg i den främmande miljön. Men hon betedde sig som om allt var precis som vanligt. Bali var en backanal: dagar och nätter med solbad, drickande och dans fram till småtimmarna tillsammans med Noras gäng av homosexuella pojkar, alla vackra ortsbor som ville hjälpa oss att spendera pengar, och unga européer och australiensare som vi träffade på klubbarna vid Kuta beach. Jag gick till gatumarknaden för att köpa bikini och sarong, köpslog om snidade masker och silversmycken och promenerade på Nusa Duas bakgator och pratade med den vänliga lokalbefolkningen. Utflykter till tempel, parasegling och sportdykning var andra förströelser som erbjöds – de balinesiska dykinstruktörerna älskade de långfeniga, juvelprydda och eleganta blå fiskarna som jag hade fått tatuerade på halsen hemma i New England och visade mig ivrigt sina egna tatueringar. Men festligheterna punkterades av spända telefonsamtal mellan Nora och Alaji eller Nora och Jack. Deras affärer fungerade på ett enkelt sätt. Från Västafrika lät Alaji utvalda personer i USA veta att han hade ”kontrakt” på narkotikapartier (vanligtvis var det specialbyggda resväskor med heroin insytt i fodret) tillgängliga – de kunde dyka upp på ett antal olika ställen i världen. Folk som Nora och Jack (i själva verket underleverantörer) arrangerade transporter av resväskorna till USA, där de överlämnades till en anonym person. Det var deras sak att räkna ut hur transporterna skulle skötas – att rekrytera kurirer, träna upp dem i att ta sig obemärkt genom tullen och betala deras ”semestrar” och avgifter. Nora och Jack var inte de enda som Alaji samarbetade med; faktum var att Nora nu konkurrerade med Jonathan Bibby, ”konsthandlaren” som ursprungligen hade tränat upp henne för Alajis affärer. Spänningen jag la märke till hos Nora berodde på hur många ”kontrakt” som var tillgängliga, om hon eller Jack skulle kunna fullgöra dem och huruvida narkotikapartierna verk-

Ska du åt mitt håll?

ligen skulle anlända i tid – alltihop faktorer som verkade kunna förändras på ett ögonblick. Jobbet krävde massor av flexibilitet och massor av kontanter. När kontanterna sinade skickades jag att hämta pengar som Alaji sänt över till olika banker – ett brott i sig, även om jag inte var medveten om det. Sedan skickades jag på ett sådant ärende till Djakarta, och en av knarkkurirerna bad att få följa med på resan. Det var en ung homosexuell kille från Chicago som var helt inne i gothstilen men som snyggade till sig så att han såg ut som en riktigt skötsam pojke; han var trött på det vräkiga hotellet. Under den långa, varma resan genom den långsträckta staden var vi som paralyserade av trafikkaoset, burarna med skällande hundvalpar som var till salu vid vägkanten och alla de mänskliga skikt som den sydostasiatiska storstaden erbjuder. Vid ett trafikljus låg en tiggare på gatan och bad om allmosor. Hans hud var nästan svart av solen och han saknade ben. Jag började veva ner rutan för att ge honom några hundratusen rupiah som jag hade med mig. Min reskamrat flämtade till och krympte ihop på sätet. ”Låt bli!” skrek han. Jag såg på honom med avsmak och förvåning. Taxichauffören tog mina pengar och sträckte ut dem genom sitt fönster till tiggaren. Vi åkte vidare under tystnad. Vi hade mängder av tid att slå ihjäl. Vi lättade på trycket på Balis strandklubbar, Djakartas militära biljardhallar och nattklubbar som Tanamur, som var på gränsen till bordeller. Nora och jag shoppade, fick ansiktsbehandlingar och reste till andra delar av Indonesien – bara vi två, tjejtid. Vi var inte alltid sams. Under en resa till Krakatau hyrde vi en lokal guide som tog oss med på en vandring i bergen, vilka var täckta av kraftig och fuktig djungelvegetation. Det var varmt och svettigt. Vi stannade för att äta lunch vid en vacker floddamm ovanför ett högt vattenfall. Efter ett nakenbad utmanade Nora mig att hoppa utför

Orange is the new black

fallet, som var minst tio meter högt. Om jag hoppade skulle hon också göra det. ”Har du sett folk hoppa här”, frågade jag guiden. ”Javisst, miss”, sa han och log. ”Har du nånsin hoppat?” ”Åh nej, miss!” sa han och log fortfarande. Men en utmaning var en utmaning. Naken började jag kravla mig nerför den klippa som verkade vara den mest logiska platsen att hoppa från. Fallet vrålade. Jag såg det upprörda, ogenomskinliga, gröna vattnet långt därnere. Jag blev skräckslagen och det hela kändes plötsligt som en riktigt dålig idé. Men klippan var hal och när jag förgäves försökte kravla bakåt som en krabba insåg jag att jag skulle bli tvungen att hoppa – det fanns ingen annan utväg. Jag uppammade alla mina fysiska krafter, kastade mig ut i luften från klippan och gallskrek när jag flög ner i den gröna ravinen. Jag skrattade upprymt när jag bröt ytan. Några minuter senare kom Nora ylande utför fallet efter mig. När hon dök upp flämtade hon: ”Du är galen!” ”Menar du att du inte skulle ha hoppat om jag hade varit för rädd för att göra det?” sa jag förvånad. ”Aldrig i livet!” svarade hon. Där och då borde jag ha förstått att Nora inte var att lita på. Indonesien bjöd på vad som verkade vara en obegränsad räcka upplevelser, men de hade alla en dyster och hotfull underton. Jag hade aldrig upplevt en sådan fattigdom som Djakarta visade upp eller en så naken kapitalism som den som rådde i de enorma fabrikerna och i den släpiga Texasdialekt som hördes i hotellobbyn där oljebolagens direktörer satt och drack. Man kunde tillbringa en trevlig timme småpratande med en farfaderlig britt om San Franciscos charm och hans prisbelönta greyhounds hemma i Storbritannien, och när man tog hans visitkort på vägen därifrån berättade han i förbigående att han var vapenhandlare. När jag åkte hiss upp till toppen av Djakarta Grand Hyatt i skymningen,

Ska du åt mitt håll?

steg ut i den prunkande trädgården och började springa på den bana som gick runt taket, kunde jag höra de muslimska böneutroparnas röster eka från moské till moské genom staden. Efter många veckor var jag både ledsen och lättad över att säga farväl till Indonesien och bege mig västerut. Jag hade hemlängtan. Under fyra månader av mitt liv reste jag oupphörligt med Nora och landade i Staterna bara några dagar emellanåt. Vi levde ett liv i ständig spänning, och ändå var det ofta fruktansvärt tråkigt. Jag hade inte mycket att göra, förutom att hålla Nora sällskap medan hon tog itu med sina knarkkurirer. Jag drev runt på gatorna i främmande städer helt ensam. Jag kände mig bortkopplad från världen samtidigt som jag såg den – jag var en person utan mål och sammanhang. Det här var inte det äventyr jag hade längtat efter. Jag ljög för min familj om allt i mitt liv och började bli trött på min adopterade ”drogfamilj”. Under ett kort uppehåll i Staterna, för att hälsa på min riktiga och mycket misstänksamma familj, fick jag ett samtal från Nora. Hon sa att hon behövde träffa mig i Chicago. O’Hare var känd som en ”säker” flygplats, vad det nu betydde, och det var dit narkotikan flögs. Jag mötte henne på Congress Hotel på Michigan Avenue. Vilket kyffe, tänkte jag. Jag var van vid Mandarin Oriental. Nora förklarade spänt att hon ville att jag skulle flyga nästa dag med en väska full av kontanter som skulle till Bryssel. Hon måste hjälpa Alaji med det, och jag måste hjälpa henne. Hon brukade aldrig be mig om någonting, men nu gjorde hon det. Djupt i mitt inre kände jag att jag på eget bevåg hade gett mig in i den här situationen och inte kunde säga nej. Jag var rädd. Och jag gick med på att göra det. I Europa tog saker och ting en mörkare vändning. Det blev allt svårare för Nora att hålla igång sina affärer, hon tog vårdslösa risker med kurirer och allt var mycket skrämmande. Hennes kom-

24 Orange is the new black panjon Jack sammanstrålade med oss i Belgien och sedan gick det snabbt utför. Jag tyckte att han var girig, slemmig och farlig. Och jag såg att Nora litade mer på honom än hon brydde sig om mig. Jag kände mig rädd och eländig och drog mig undan i en närmast konstant tystnad medan vi flyttade från Bryssel till Schweiz. Jag gick omkring ensam och dyster i Zürich medan Nora och Jack gjorde upp planer. Jag såg Pianot tre gånger i följd – jag var tacksam över att få förflyttas till en annan tid och plats, och jag grät mig igenom filmen. När Nora sa till mig i bestämda ordalag att hon ville att jag skulle transportera droger visste jag att jag inte längre hade något värde såvida jag inte kunde tjäna pengar åt henne. Jag lydde, ”tappade bort” mitt pass och fick ett nytt. Hon klädde ut mig i glasögon, pärlhalsband och ett par fula loafers. Hon försökte förgäves täcka över fisktatueringen på halsen med smink. Jag fick order om att skaffa mig en konventionell frisyr. En regnig och kall lördagseftermiddag försökte jag hitta en frisör som kunde förvandla mina förvuxna blonda flätor till något presentabelt, och jag stapplade drypande in på en liten salong, den femte jag försökte med. Jag hade fått ett frostigt schweiziskt mottagande på de tidigare fyra, men nu frågade en mjuk, bekant accent: ”Behöver’u hjälp?” Jag började nästan gråta när jag fick syn på killen som frågade – en rar, ung sydstatare vid namn Fenwick som såg ut som Terence Trent D’Arby. Han tog min blöta kappa, satte mig i en stol och gav mig hett te och en ny frisyr. Han var nyfiken men inte påträngande när jag inte ville berätta om mig själv eller varför jag hade kommit till hans salong. Han pratade om New Orleans, musik och Zürich. ”Det är en jättefin stad, men vi har ett fruktansvärt problem med heroin här. Man ser folk som bara ligger på gatorna, helt utslagna.” Jag skämdes. Jag ville åka hem. Jag tackade Fenwick varmt när jag lämnade salongen, han var den ende vän jag hade fått på månader.

Ska du åt mitt håll?

När som helst, med hjälp av bara ett enda telefonsamtal, skulle min familj ha kommit till undsättning för att rädda mig från den soppa som jag själv hade åstadkommit, men jag ringde aldrig det samtalet. Jag tyckte att jag måste reda upp det på egen hand. Det var jag själv som hade gett mig in i den här röran och jag skulle själv få trassla mig ur den på något sätt, trots att jag nu var skräckslagen för att den skulle få ett hemskt slut. Nora och Alaji hade utformat en komplicerad och riskabel plan som handlade om att byta resväskor på flygplatsen i Zürich, men tack och lov dök aldrig det knark upp som hon ville att jag skulle transportera och jag undvek med nöd och näppe att bli drogkurir. Det kändes som om det bara var en tidsfråga innan katastrofen skulle drabba oss och jag var alldeles för insyltad i detta. Jag visste att jag var tvungen att fly. När vi kom tillbaka till Staterna tog jag första bästa flyg till Kalifornien. I säkerhet på västkusten klippte jag alla band till Nora och la mitt kriminella liv bakom mig.

PIPER KERMAN arbetar idag som kommunikationsstrateg och bor i Brooklyn med sin make.

www.piperkerman.com

BOKEN BAKOM TV-SUCCÉN

MITT ÅR I ETT KVINNOFÄNGELSE

www.norstedts.se

»En ärlig, insiktsfull och ofta väldigt rolig bok.«

IS THE NEW

Piper Kermans självbiografi har i Sverige framförallt blivit känd genom den hyllade tv-serien med samma namn. Du som sett den bjuds i boken på massor av extra kuriosa och överraskningar!

PIPER KERMAN ORANGE BLACK

Foto: Sam Zalutsky

PIPER KERMAN är nyförlovad och lever ett fram-

SALON BOKEN BAKOM TV-SUCCÉN

OMSLAG: Miroslav Sokcic/Mono Studio OMSLAGSILLUSTRATION: Annelie Carlström/Woo Agentur

O_Kerman_Orange is the new black-ny.indd 1

2014-02-08 16:10