”Vatten till blommorna”, sade Ormpojken och sträckte fram handen mot Margret för att hälsa. ”Klippa gräset.” Hon förmådde inte röra honom. Hon vinkade och log. Kunde inte låta bli att tycka att det var olyckligt att han var en sådan motbjudande person. Hon såg på apan som låg och dammade i gruset. Den påminde om ett foster. ”Vad ska du göra med den?” sade hon. Ormpojken tog upp apan. ”Äta den”, svarade han och fortsatte bort längs med banvallen. Margret fick kväljningar. Hon såg på sin man för att komma till sans igen. Ansiktet var orakat, håret klippt i en pojkaktig frisyr, kort och välkammat. Han hade på sig solglasögon, kakiskjorta och korta vita shorts. Hållningen var dålig, de hängande armarna orkade inte hålla axlarna på plats. Hon kände ingenting när hon såg på honom. ”Vad är det för ormar?” frågade Mårten och tände kisande en cigarett i det skarpa ljuset. Han såg inte ut att vilja höra ihop med sina föräldrar över huvud taget. Han var sjutton år och skulle snart fylla arton, den sedan några år svajande kroppen med slängiga armar och ben hade nyligen fått en sorts stadga, tyngdpunkten hade slutligen hittat sin plats. Han var vacker, med lockigt och mörkblont hår, ansiktets proportioner ingav en vilsam pondus, näsan var rak, hakan markerad och läpparna sensuella, blicken vek sig inte för någon. Han var fullväxt och redo att ge sig ut i krig, kroppen tycktes stämma överens med hans orubbliga tro på proletariatets frigörelse. ”Svart mamba?” ”Det skulle inte finnas ormar”, sade Margret och såg ut som om hon någonstans på vägen gått miste om en stor salong fylld av jublande människor. Hon flödade av ljus, den bländvita klänningen följde kroppens slanka konturer, blont hår ner till
.9.