Issuu on Google+


titelside

GUNNAR ARDELIUS FRIHETEN FÖRDE OSS HIT


isbn 978-91-1-302890-3 © Gunnar Ardelius, 2012 Norstedts, Stockholm Omslag: Stian Hole Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


D

et var första advent. Ur skogen kom Ormpojken gående, klev upp på rälsen och balanserade barfota längs det sol-

varma stålet. Gruset var rostrött och på andra sidan spåret låg gruvområdet med högar av jord och hjulspår i sanden från stora maskiner. Håret var rakat på sidorna och hjässan täcktes av en fyrkant kortklippt hår, han var klädd i ett randigt linne som blottade de muskulösa armarna och ett par avklippta kaki­byxor

med fransar hängande över knäna. På ena axeln vilade ett gevär och på den andra hängde en död apa. Flugor surrade runt det stinkande kadavret som påminde om en handväska, svansen var knuten runt halsen och fungerade som handtag, benen och armarna var avhuggna, ögonen stängda och det vithåriga bröstet mörkbrunt av torrt blod. Ormpojken följde spåret ner mot rälsbusstationen. Hans hud var märkligt spräcklig, skiftade i svart och vitt, såg på vissa ställen torr och fnasig ut medan andra partier var oljiga och täckta av varblåsor. Han kom fram till perrongen, satte sig för att vänta i skuggan med apan i knät och geväret uppställt mot väggen. Dörrarna öppnades och den fuktiga luften slog emot dem som en vägg, tung och multen. Hektor, Margret och Mårten tog sig ner för rälsbussens stege, den slutade tvärt innan den nådde marken och tvingade fram ett ansträngt hopp hos var och en av dem. Damm vispades upp kring fötterna när de dunsade i backen. Omtöcknade såg de sig omkring. Ljuset var frätande

.7.


och luften dallrade av värme. Svetten rann över ryggarna. Den långa resan från ett isigt och kylslaget Stockholm var över. De var framme i Yekepa. Hektors nya arbetsplats. Stoftet lade sig snart på marken igen. Den starka solen brände över oskylda hudpartier. Likt en flock skrämda djur ställde de sig tätt intill varandra. Ormpojken klev ut i det gassande solljuset, sträckte fram apan mot Hektor och log. ”Den är till dig.” Hektor ryggade tillbaka. ”Vad gör du?” Apan föll till marken. En sötunken stank spred sig. Margret satte händerna över höfterna, fick något rynkigt i ansiktet, munnen åkte upp mot näsan och kinderna stack ut från kindbenen som små gräddbakelser. Hon var tvungen att vända bort huvudet. ”Jag är mycket glad att arbeta i er trädgård.” Hektor stod handfallen. ”Vad …” Han pekade på Ormpojken. ”Vad har hänt med dig? Är du sjuk?” Ormpojken skrattade. ”Nej, nej, bossman. Inte sjuk.” ”Vem är det här?” frågade Margret och granskade Ormpojken. ”Jag ska hålla ormar borta.” ”Ormar?” Mårten spärrade upp sina trötta ögon. Solljuset störtade in och fick det att värka när pupillerna skyndsamt drog ihop sig till två nålstick. Han såg på den unga mannen med geväret och uppskattade att de var i ungefär samma ålder, annars var det svårt att avgöra något ytterligare. Vapnet, den egendomliga huden och apan gjorde Mårten osäker, han hade aldrig sett något liknande.

.8.


”Vatten till blommorna”, sade Ormpojken och sträckte fram handen mot Margret för att hälsa. ”Klippa gräset.” Hon förmådde inte röra honom. Hon vinkade och log. Kunde inte låta bli att tycka att det var olyckligt att han var en sådan motbjudande person. Hon såg på apan som låg och dammade i gruset. Den påminde om ett foster. ”Vad ska du göra med den?” sade hon. Ormpojken tog upp apan. ”Äta den”, svarade han och fortsatte bort längs med banvallen. Margret fick kväljningar. Hon såg på sin man för att komma till sans igen. Ansiktet var orakat, håret klippt i en pojkaktig frisyr, kort och välkammat. Han hade på sig solglasögon, kakiskjorta och korta vita shorts. Hållningen var dålig, de hängande armarna orkade inte hålla axlarna på plats. Hon kände ingenting när hon såg på honom. ”Vad är det för ormar?” frågade Mårten och tände kisande en cigarett i det skarpa ljuset. Han såg inte ut att vilja höra ihop med sina föräldrar över huvud taget. Han var sjutton år och skulle snart fylla arton, den sedan några år svajande kroppen med slängiga armar och ben hade nyligen fått en sorts stadga, tyngdpunkten hade slutligen hittat sin plats. Han var vacker, med lockigt och mörkblont hår, ansiktets proportioner ingav en vilsam pondus, näsan var rak, hakan markerad och läpparna sensuella, blicken vek sig inte för någon. Han var fullväxt och redo att ge sig ut i krig, kroppen tycktes stämma överens med hans orubbliga tro på proletariatets frigörelse. ”Svart mamba?” ”Det skulle inte finnas ormar”, sade Margret och såg ut som om hon någonstans på vägen gått miste om en stor salong fylld av jublande människor. Hon flödade av ljus, den bländvita klänningen följde kroppens slanka konturer, blont hår ner till

.9.


svanken, rastlösa och glänsande klackskor på fötterna – man hade tagit henne för en ängel om det inte vore för svärtan i den skärpta blicken. ”Det finns ormar här”, sade Mårten, ”och jag ska hitta dem.” Han försökte skydda sitt bleka ansikte från solen genom att vinkla handflatan över pannan. Han spände ögonen i sin mor. ”Offret upplever en pirrande känsla i extremiteterna, hängande ögonlock, tunnelseende och svettningar.” ”Tyst, vännen min”, sade Margret. ”Sedan kommer den minskade muskelkontrollen i munnen och tungan, får man inte medicinsk behandling övergår symtomen i illamående, andningssvårigheter, förlamning och till sist”, sade han och rökte några trotsiga bloss, ”får offret kramper och andnöd, faller i koma och dör på grund av kvävning, utan behandling är dödstalet hundra procent.” Margret såg på sin son. De hörde ihop. Han var hennes ögonsten, men hundra procent? Varför försökte han skrämma henne, stöta henne ifrån sig? ”Ja, ja”, sade hon, ”det där är bara snack.” Mårten stoppade ner handen i jeansfickan, tog fram sitt pass och öppnade det. Han granskade det eldröda pappret som de häftat dit på flygplatsen. Republiken Liberias vapen bestod av ett tremastat skepp, en palm och en flygande duva, samt texten: ”The love of liberty brought us here.” Alla möjliga varor lastades ut ur rälsbussens lastvagn – man­ gor, bananer, gullfiber, schampo, munvatten, lådor med Club-öl, en röntgenapparat – två män var sysselsatta med detta arbete medan en tredje tog emot och hivade upp allt på en kärra med stora traktorhjul. Det fanns inget annat att göra än att sätta sig i skuggan och se på. En kvinna kom gående med en gallskrikande

. 10 .


pojkbyting, han spände sig och skrek och sedan blev det tyst igen. Efter någon halvtimme av väntan kom en vit folkvagnsbubbla körande på vägen jämte tågspåret. Bakom ratten satt Ture i vit skjorta. Ansiktet var solbränt och fårat, prytt av ett par glasögon med tjocka, mörka bågar. Han var Hektors nya chef och motsvarade föreställningen om en ”trevlig prick”. Bilen bromsade in framför dem. Ture, som var förvånansvärt lång för att kunna sitta i en så liten bil, vecklade ut sin kropp och gick fram till Hektor med bestämda steg. En mörk svettfläck syntes på rumpan. ”Hoppa in i bilen, bagaget tar boyarna hand om.” Margret och Mårten trängde ihop sig i det minimala bak­ sätet. Margrets lår klistrades mot varandra och hon hoppades på en kort biltur. Hektor satte sig där fram. Ture vevade ner rutan helt och hållet, slet ryckigt i den långa växelspaken och gasade på. Bilen rullade in i gruvsamhället. Ture berättade om byggnaderna de körde förbi medan en doft av torr jord och främmande växtlighet strömmade in genom rutan och blandade sig med den mer bekanta från bilens varma skinnsäten. Bakom några buskar syntes huvudkontorets bruna tvåvåningsbyggnader på den stora gräsmattan bredvid floden Yahs brunröda vatten, längre bort skymtade även polisstationen, Open Door Theater, biblioteket, snabbköpet, posten, småaffärerna, Maddy’s Pepper­chicken-restaurang och marknadsplatsens stora tak. Ingen särskild aktivitet pågick någonstans. Utöver enstaka fotgängare var det folktomt. ”Var är alla människor?” frågade Margret. ”Det är alldeles för varmt och fuktigt”, sade Ture, ”inte ens infödingarna är ute den här tiden på dagen.” ”Jaså.”

. 11 .


”Snart blir det liv, vänta bara.” Hur osannolikt var det inte att hoppa ner för Niagarafallet och överleva? Mårten funderade med halvslutna ögon medan bilen närmade sig deras nya hem. Ge sig in i enorma vatten­ massor och en nästan oändlig luftfärd utan att kunna vända om, utan möjlighet att ångra sig, krossa varje ben i kroppen, hoppa rätt ner i en praktiskt taget säker död. Han hade sett en person göra det på film – hoppa och överleva. Mannen hade pressats ner tjugo meter under vattnet, legat där i flera minuter som i en tvättmaskin. De flesta brukade slitas sönder direkt av strömmarna, men den här mannen hade återvänt från dödsriket med bara några brutna revben. Att hoppa var som om något stort och levande svalde honom, sade mannen på filmen. Det var ett leva-eller-dö-test för att utmana tillvaron. Om han överlevde skulle han förhoppningsvis finna en ny mening. Men han hade inte funnit den, fick bara en enkelresa till mentalsjukhuset. Ture svängde av vägen och körde in i ett villaområde där husen stod identiska i jämna rader. ”Ni bor i Area F”, sade Ture, ”ett fint område, jag bor precis i närheten.” Bakom villorna låg en sandig slätt. I horisonten tronade det malmspäckade berget Nimba i mörkgrön skrud. Ture parkerade. Huset var lågt och platt, vitt och fyrkantigt. Det verkade splitternytt förutom ett hål i fasaden av en honungsmelons storlek som blottade den skrovliga betongen. Gräsmattan var illgrön, nitiskt kortklippt och sluttade ner mot en hibiskushäck med ett enormt bladverk och hundratals röda blommor. ”Så … vackert.” Margret drog pekfingret upp över tandköttet. Svalt och torrt. Hon var törstig. En stum sorg steg i henne när hon såg på huset.

. 12 .


Hon kände det så starkt. Det var inte här hon ville vara. Inte här och inte tillsammans med Hektor. ”Djävlar vilket ställe.” Hektor rusade ut ur bilen och sträckte upp händerna mot himlen. ”Gör er hemmastadda”, sade Ture. ”Imorgon får ni en rundvisning av gruvan och om vi hinner en sväng på byn. I övermorgon åker du och jag till Monrovia.” ”Redan?” Hektor ansträngde sig för att låta positiv. ”Ska vi inte få tid att installera oss?” En kvinna satt utanför huset i bar överkropp och ammade sitt barn. Bredvid henne låg en stor hög med något som liknade avlånga rotfrukter. Margret gick fram till henne. ”Väntar du på någon?” Kvinnan skakade på huvudet. ”Vi arbetar här.” Margret såg på kvinnans bröst och på det glupska barnet i hennes famn. ”Med vad då?” ”Min son är i trädgården.” Mårten gick runt huset för att se efter. Där halvlåg Ormpojken i en vilstol med en dagstidning uppslagen i famnen. När han såg Mårten reste han på sig och tog upp en käpp ur gräset, viftade halvhjärtat med den för att visa hur det gick till att skrämma bort ormarna. Mårten såg på när han stampande och fäktande försvann bort i trädgården. Efter en stund kom han tillbaka med handflatorna vända uppåt. ”Inga ormar.” Ett avlägset skri fick Mårten att rycka till. ”Hör du?” sade Ormpojken. ”De är på väg hit.” Mårten lyssnade. Först hörde han ingenting, men efter en stund kunde han urskilja trummor på avstånd. Efter några mi-

. 13 .


nuter kom en man dansande på gatan utanför huset åtföljd av ett par trumslagare och ytterligare ett tiotal följeslagare. Hälar stampade och skallror rasslade. En man sjönk till marken med en lång och blekgul hårman böljande i dammet. ”Bushdevil”, sade Ormpojken. ”Djävulen?” sade Mårten utan att få något svar. Ormpojken var redan ute på gatan. Mårten följde efter. Bushdjävulen var underligt klädd. På huvudet hade han en mössa med något som såg ut som stora öronlappar dekorerade med snäckor längs kanterna och i pannan. Vita och bruna fjädrar var instuckna i nacken och ansiktet doldes av ett svart tygstycke. Kroppens överdel täcktes av en skjorta med breda ränder i murriga bruna och gula färger, ärmarna var betydligt längre än armarna och hängde långt nedanför de osynliga händerna, rörelserna såg därför släpande ut, fördröjda. Mårten sprang in efter kameran och ut igen på gatan. Han hade lovat Laura att fotografera allt som hände. Det var fem kort kvar på rullen. De övriga bilderna var tagna med självutlösare hemma i Sverige när de en eftermiddag flamsat runt i hans rum, berusade av sin egen historia. Hundradelssekunder av lycka oframkallade inuti kameran. I­nnan han hunnit med att rikta in en lämplig vinkel hördes höga rop från följeslagarna. Tre män sprang fram mot Mårten för att hindra honom. ”Den här djävulen är från Freetown i Sierra Leone och det är förbjudet att fotografera honom”, förklarade en av dem. Mårten lade tillbaka kameran i fodralet och försäkrade att han inte hunnit ta några bilder. Inne i huset stod Hektor och Margret och kommenterade inredningen. Hektor vevade på konservöppnaren i plast som satt fastskruvad vid dörrposten i köket. Sedan gick de ut genom nät-

. 14 .


dörren på baksidan och berömde trädgårdsmöblerna på piazzan. ”Det är safaristolar”, sade Hektor förtjust. ”Vad var det för oväsen ute på gatan?” undrade Margret. ”En djävul från Sierra Leone”, svarade Mårten som dykt upp runt hörnet. ”Vad säger du?” sade Margret. Hektor skrattade fnysande. ”Han har varit här i fem minuter och beter sig redan som en vilde.”

Första natten i en främmande säng brukade göra henne upphetsad, som om den obekanta omgivningen även gjorde henne ny och skälvande, fick henne att vilja stå naken vid ett öppet fönster som Europa framför tjuren. Nu kände Margret bara matthet där hon satt på sängkanten i underkläderna, längst in i Liberia på gränsen till kommunisternas Guinea, och borstade sitt hår, lyssnade till de märkliga läten som letade sig in genom bambujalusierna, ett snattrande och tickande som inte påminde henne om någonting. Här hade mörkret en alldeles egen röst, klockan sex på kvällen gick ­solen hastigt ner och sedan var natten där, tät, tjock och mättad. Klänningen låg framför henne på golvet som ett ömsat skinn. Bakom ryggen låg Hektor raklång och knäppte upp knapparna på sin skjorta. ”Vad tyckte du om Ture?” frågade han med dåsig röst. ”Han var väl okej”, sade hon, ”men jag antar att han döljer en stor sentimentalitet bakom den där intellektuella fasaden.” Hektor skrockade till, men svarade inte. Efter en stund vände Margret sig om för att se på honom. Han hade somnat med munnen halvöppen och ena handen intryckt under ­byxlinningen.

. 15 .


Hon suckade. Den utslagna kroppen på sängen påminde henne om så mycket. Hektor var på samma gång obeskrivligt välbekant och helt främmande. På sätt och vis hade han alltid funnits där, ett stort berg, stumt och kompakt, allt skedde i närvaron av hans vidsträckta skugga. Ibland hade hans förutsägbarhet framkallat ett drag av mystik i henne. Var Hektor i själva verket en rymdvarelse? Och vid närmare eftertanke, var inte alla människor det? Så blev tillvaron spännande igen för en tid. Varje natt skulle hon lägga sig bredvid honom och somna in till hans ryckningar och läten, varje natt skulle ett aborterat foster och en självmördad svärfar övernatta vid deras fötter, dividerande om huruvida de var på väg att dö eller födas, varje natt skulle hon vakna med tårar i ögonen för att hon drömt om sin älskare Axel. Hon lade sig på rygg i sängen och blundade. Saknaden bredde ut sig över henne som ett mörkt täcke. Axel var borta. I samma ögonblick som han försvann ur hennes liv blev hon förälskad i honom p�� allvar. Hur var det möjligt? Och det var meningslöst att fråga så. Det var som det var. Den ekvatoriala värmen smälte allt ovidkommande och lämnade kvar den råa känslan. Hon hade trott att allt genast skulle kännas annorlunda när de väl kom till Afrika, att hon skulle få uppleva en lättnad, ett skyddande flor över ansiktet som gav en behaglig glömska och gjorde världen mindre skarp i kanterna. Men Afrika var bara ett ställe som alla andra där man gick och lade sig i sängen bredvid sin man för att invänta morgonen. Ingenting levde någonsin upp till förväntningarna. Hon tog en tablett. Det kanske var det som ställde till det? Hon levde i framtiden i så hög utsträckning att när drömmarna väl slog in var de urlakade, då var hon redan på väg vidare. Eller så var det inte förhoppningarna utan världens

. 16 .


själva fundament det var fel på, hon visste inte. Varför skulle just Afrika handla om något mer existentiellt och äkta? Varför skulle tillvaron öppna sig just här? Hon kom att tänka på den grågröna korkmattan som låg i rullar i garaget hemma i Nacka. De hade inte hunnit lägga om golvet i gillestugan innan de åkte och nu kändes det tveksamt om det någonsin skulle bli av. Hektor låg där bredvid henne och det var i de här stunderna hon tyckte sig kunna se rakt igenom honom, när ögonen var slutna och allt försvar satt i viloläge. Inuti Hektors röda kött skimrade en hård och oåtkomlig diamant. Liten och slipad. Den blixtrade i natten och speglade ingen annan än honom själv. Ljuset nådde aldrig längre än så.

Explosioner skulle inte ske idag. Det var för tidigt eller för sent för explosioner. Utöver de orörliga maskinerna som stod och gapade som urtidsdjur var den största sevärdheten på området ett vidöppet schakt. De lutade sig framåt alla tre och såg rätt ner i avgrunden. Mårten släppte ner en sten. Den försvann utan att lämna ett ljud efter sig. Ture stod bakom dem och rökte, trummade med fingrarna mot en järnstång, rastlös och en aning stolt. Hektor ställde sig bakom Margret och smekte henne med båda händerna över axlarna som om han tecknade hennes konturer, drog sedan den ena handflatan över det blonda håret och vidare ner längs ryggslutet, och hon lät honom hållas trots att det tog emot när klänningstyget pressades mot den svettiga huden och klibbade fast. Det som verkade vara en intim handling från Hektors sida var i själva verket inget annat än en markering. Han ville visa för Ture att de hörde ihop. ”Jobbar någon där nere?” sade Margret.

. 17 .


”Jag vet inte”, svarade Hektor besvärat. Det som fanns kvar mellan Hektor och Margret var en långsamt slocknande kärlek. Vi är två instängda gruvarbetare, tänkte Margret. Bristen på syre, ljus och mat för oss hela tiden närmare ett oundvikligt slut. Mårten vände sig om mot Ture. ”Har du en tagg?” ”Är du gammal nog?” sade Ture skämtsamt och såg på Mårtens föräldrar. ”Får han röka?” Varken Margret eller Hektor brydde sig om att svara. ”Strängt taget”, sade Mårten och tog en cigarett, tände den med kupad hand över lågan som om han fortfarande befann sig på en kall och blåsig plats. ”Okej, du får röka den på eget ansvar”, sade Ture. ”Ansvar”, sade Mårten och blåste en rökring, ”är att röka den här cigaretten på bästa möjliga vis.” ”Sluta upp med det där tramset”, sade Hektor. ”Låt honom vara”, sade Margret. Mårten nickade instämmande åt sin mors kommentar. ”Ansvaret ligger inte hos dig”, sade han och såg på sin far. ”En frihet som inte riskerar något är ingen riktig frihet, det är kapitalism.” Det var det här Hektor hade försökt undvika. Vreden började koka i honom. Han behärskade sig. Han var mån om att ge Ture bilden av en lugn och samlad familj. Han visste inte hur han skulle hantera Mårten när han betedde sig på det där viset, så han gick vidare bortåt på gruvområdet utan att säga något. Inom sig förde han en upprörd dialog med sin son. För att lugna ner sig försökte han framkalla minnen av singlande höstlöv i olika pastellnyanser, från de omärkliga stänken av gult i det gröna till det blossande röda. Det hjälpte inte. Ansvar handlar

. 18 .


om kunskap, ville han ryta, utan kunskap finns det inget ansvar och eftersom Mårten saknar kunskap borde han koncentrera sig på att inskaffa den istället för att hålla på och käfta.

De stod hemma i trädgården och vattnade blommorna. ”Jag undrar”, sade Mårten till Ormpojken, ”tror du att du kan vara jultomte i år?” En kraftig och vassgul orm ringlade i gräset. Ryggfjällen var skarpt markerade i ett svartbrunt mönster. ”Oj, oj”, sade Ormpojken och släppte vattenkannan, mumlade något ohörbart på sin liberianska engelska. Han verkade rädd. ”Är den farlig?” frågade Mårten förtjust. ”Trestegsormen. Den som blir biten tar tre steg och sedan är det över.” Ormpojken sprang fram till ormen och slog besinningsfullt på den med sin käpp. Den väste högt och slingrade sig med spänd kropp, högg vilt och kastade sig framåt i attackerna. Mårten greppade en spade och hjälpte till med att slå på det breda, triangelformade huvudet. ”Dö”, skrek han, ”dö!” Det krävdes många slag innan ormen gav upp. Mårten vände på den med spaden. Den var vacker. Buken var gul med spridda mörka fläckar. Guldfärgade märken täckte huvudet. Ormpojken rörde sig långsamt, sömngångaraktigt, vädjade till jorden. Utstötte ett pärlande ”ahh”. ”Den är död”, sade Mårten. ”Hon går ner under jorden, ner under klippan, ner under vattnet”, sade Ormpojken. ”Ormen passerar vattnet under jorden.

. 19 .


Mörker och tunnlar i jordens inre. Livet dansar under ett svart hölje.” ”Håll käften”, sade Mårten. ”Jag orkar inte höra på det där sladdret.” Han kastade spaden på marken. ”Använd en kräm eller något. Du kan faktiskt inte se ut så där.” Han gick in i huset och kände den svala domningen i huvudet av takfläkten, surrandet gjorde honom sömnig, dovt brummande maskiner hade en lugnande inverkan på honom.

Vart man än begav sig, oavsett om det var Area J, Area F eller något annat bostadsområde, såg de vita enplansvillorna likadana ut. Margret iakttog hemmafruarnas lättjefulla rörelser under boulepartiet, i en skir aftonrodnad dansade de vitklädda damerna fram och tillbaka i det avtagande soldiset och fick henne att tänka på ängsälvorna på Nationalmuseum. Hon såg på kvinnornas raka hållning, friluftselegansen som avslöjade deras medvetenhet om att vara civilisationens bärare. ”Man tävlar om vem som kan klä ut sin hund på det lustigaste viset”, sade Margret spydigt till en dam som stod vid det lilla runda bordet med förfriskningar mitt på gräsmattan. ”Ja, nästa vecka, är det inte fantastiskt”, sade kvinnan och hällde upp Campari i ett glas och blinkade med sina lösögonfransar, ”men det måste inte vara en hund, det går bra med vilket djur som helst.” Chopins ”Grande valse brillante” strömmade ut genom fönstren och nådde ett av sina mest drillande mellanpartier. Stycket fick det att värka i Margrets fingrar och vidare upp i armarna. Kroppen hade inte glömt musiken, men den längtade förgäves, hon blev inte konsertpianist och hade för länge sedan beslutat

. 20 .


sig för att aldrig röra vid ett piano igen. Armarna dög inte. ”Jag har inte bestämt mig än”, fortsatte kvinnan, ”om jag ska klä ut något djur, det kunde vara kul med en geisha eller Florence Nightingale.” ”Ja, lekar behöver vi ju för att hålla oss sysselsatta”, svarade Margret och såg en smal handled vika sig av tyngden från ett järnklot som skulle kastas ut i luften. ”Jo”, sade kvinnan och Margret visste inte om det var en tillfällighet att ljuset gjorde hennes ögon så glasartade. ”Ni är nya här, eller hur?” ”Vi kom för några dagar sedan”, svarade Margret. ”Trivs ni?” ”Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Dagen efter vi kom åkte min man ner till Monrovia och han har inte kommit tillbaka än.” Margret suckade, tömde lungorna och andades in igen, luften var kyligare nu och fick kroppen som fortfarande var tung och slö efter den långa resan att vakna till en aning. På dagen gick det inte att längta, det var för varmt och fuktigt, men när kvällen gjort sitt intrång fylldes bröstet av en olyckligt vacker och skärande ton. För bara några dagar sedan hade de suttit i hennes döda svärfars svarta Buick. Svärmor skjutsade ut dem till Arlanda för den långa flygningen till Monrovia via Abidjan. Margret hade sett med likgiltighet på allt som skvalade förbi utanför bilfönstret, snömodden, godsvagnarna långt borta över Årsta holmar, Domus, även Hektor hade hon varit utled på. Nu blev hon istället öm i bröstet av det, fylldes av en stark saknad till det som var hennes riktiga liv, skogsgläntor och insjöstränder, till och med Hektors ständiga tjat om fjällvandring. På avstånd blev allt så vackert, även hennes bedrövliga arbetssituation. I två år hade

. 21 .


hon dagligen tvingats köra till Västerås i en kall bil, en belägenhet som tidigare drivit henne till vansinne fick i backspegeln en ny lyster, motorvägens upplysta mörker med tallar och granar hukande på sidorna blev i sin bekanta och trygga skepnad något åtråvärt. Nu var klänningen fläckig av Piña Colada och hon hade huvudvärk. Miljön och sällskapslekarna var nya, det absurda var att de ändå pratade svenska, omisskänneliga dialekter från Norrköping, Värmlands skogar och Göteborg. Hade de åtminstone pratat engelska skulle det ha varit mindre förvirrande. ”Men huset är fint möblerat”, fortsatte Margret, ”och vi har fått tjänstefolk som jag inte vet vad vi ska ta oss till med, de bara sitter på trappan utanför huset och väntar.” ”Det är inte riktigt som man tänker sig, men ni vänjer er”, sade kvinnan som hette Eva. ”Sätt dem i arbete så fort du kan bara, annars blir de uppretade, uppfattar er som snåla. Vad gör din man?” ”Han är personalchef.” Eva höjde på ögonbrynen med något roat i blicken, vilket förargade Margret. ”Där ser man”, sade Eva och log ett skevt leende, ”då får man hoppas att det går bättre den här gången.” ”Ja”, svarade Margret torrt utan att riktigt veta vad hon menade, ”de kommer hem ikväll.” ”Sitt inte uppe och vänta bara. Smärtan är oundviklig här, men att plåga sig det är frivilligt.” ”Ja”, svarade hon igen, ”så är det kanske. Här har jag suttit och druckit ett glas med dig, och det smakade gott, och så med ens kommer det över mig att jag blir melankolisk. Du får ursäkta, det har varit mycket trevligt.” Eva lade en hand över Margrets axel och såg henne i ögonen. ”Om du vill kan du följa med på nästa träff med bridgeklub-

. 22 .


ben, vi spelar mot Buchanan om någon vecka. Snart är det lucia­bak också.” Margret nickade. ”Jag gillar bridge.” Hon gick bort och satte sig på en stol i ett hörn av trädgården, bakom ryggen på henne tog den välklippta gräsmattan slut och övergick i annan växtlighet, en kompakt vägg av slingrande och mörk klorofyll. Hon slöt ögonen och lyssnade på sorlet, musiken från cocktailpartyt, kvinnorna som trippat ut i kvällen, ut ur det luftkonditionerade terrariet för ömtåliga människokryp och nu blivit en smula berusade och fnittriga, kanske rent av lyckliga. Där hon satt garnerades de välbekanta sällskapsljuden med ett knäppande och tjattrande som letade sig ut från skogen, se­kvens för sekvens tycktes ljudet innehålla någonting av värde när det smälte in i pianomusiken, en musik så vacker att de vilda djuren blev tama och floden stannade upp för att lyssna, gjorde den till något främmande när den parade sig med naturens hiskeliga läten. Trots att hon satt där en lång stund och bara andades in den milda kvällsluften djupt ner i lungorna, försökte ta in omgivningen, så kunde hon inte få ihop det. Hon var inte snopen precis, men det här var inte platsen hon föreställt sig, det var ingen drömd trakt, inget hemligt paradis på jorden. Ett kort men skärande skrik hördes från snårskogen. Antagligen ett mindre däggdjur som drog sin sista suck.

Mårten gick runt i det nya huset och öppnade lådor och skåp. Familjen innan dem hade lämnat kvar förvånansvärt mycket bråte i en enda oordning. I klädskåpen låg det travar med strumpor och trosor, barskåpet var fyllt av klibbiga flaskor med buckliga etiketter och på vardagsrumsväggen hängde en stor

. 23 .


världskarta smyckad med röda knappnålar. De flesta markerade olika städer i Nordamerika och Europa. En nål långt ute till havs förbryllade honom. Stilla havet. Mårten drog ut nålen och tryckte in den i Stockholm, kanske rätt in i Lauras hjärta. Han såg på gapet mellan Sverige och Liberia, en karta kunde inte förklara något om avståndet mellan två människor. Han gick vidare för att undersöka huset. Det var underligt att något så fräscht och modernt hade ett förflutet. På sätt och vis gav det som var nästan nytt ett solkigare intryck än om huset varit slitet och inbott på riktigt. Det var som om någon snuvat honom på öppnandet av en födelsedagspresent. Han hittade en plastmojäng i en kista av flätad bambu. Han viftade med den. Det var ett sportredskap, ett slags racket, kanske skulle man fånga tennisbollar med den. I hans eget rum luktade det svagt av söt parfym. En glasburk med torkade blomblad stod på en hylla. Han öppnade locket, tog upp några blad och smulade dem mellan fingrarna. Mårten önskade att Laura var där, att hon satt som vanligt i hans säng med benen gungande över kanten. Ett tag hade han tänkt övertala henne att följa med. Även om han redan från början visste att det var omöjligt. För henne var inte värmen och ljuset en frihet. Tvärtom. Det stängde henne ofta inne. Hon hade inte klarat av en minut i den starka solen. Dessutom skulle hon ta studenten till våren och framåt hösten hade hon för avsikt att börja läsa till läkare. Det var hennes stora dröm och den ville han inte på något vis stå i vägen för, ingen var bättre rustad, hon hade förberett sig i hela sitt liv. Mårten hade ingen stor dröm. Han visste inte ens om han ville bli något över huvud taget. Så länge han inte blev som Hektor skulle nog det mesta ordna sig. Kanske skulle han bli en revolutionär, men det var svårt att veta hur man gick till väga.

. 24 .


Mårten hade hittills varit fullkomligt nöjd med att sitta på en stubbe i skogen tillsammans med Laura och vända på stenbumlingar och se på när gråsuggorna irrade runt på de fuktiga och jordiga undersidorna. Han hade inte längtat någonstans, verkligen inte till Afrika. Någon rörde sig ute på piazzan. Det var Ormpojken som stod och skalade en grön apelsin med en rostig kniv. Mårten gick ut till honom. ”Kan du spela med den här?” Ormpojken såg på plastbiten och skakade på huvudet. ”Ska det vara en boll också?” ”Vet inte.” ”Finns det fler apelsiner?” frågade Mårten. Ormpojken sträckte fram en sårig hand som dröp av saft. ”Ta den här.” De slog sig ner för att äta frukten, såg ut över trädgården. ”Vilka bodde här innan?” frågade Mårten. ”Arbetade du för dem?” Ormpojken nickade. ”Familjen Graigory från North Dakota.” ”Skrämde du iväg dem eller? Bodde det en flicka här?” ”Shannen”, svarade Ormpojken. ”Kärlek vid första ögonkastet eller vadå? Är du ledsen att hon har åkt?” ”Mycket ledsen.” ”Jag vet hur det känns”, sade Mårten. Apelsinen fick det att svida runt nagelbanden. Mårten var egentligen inte i stämning för citrus. Händerna blev kletiga. Han stoppade fingrarna i munnen för att lindra obehaget. Det hjälpte inte.

. 25 .


”Vill du ha en cigarett?” frågade Mårten. Ormpojken nickade. De tände varsin. Röken dröjde sig kvar i den kvava luften och blandade sig med doften av nyskalad apelsin. Av någon anledning gjorde det Mårten på gott humör. ”Varför åkte de härifrån?” ”Bossman Graigory fick problem och var tvungen att resa hem med sin familj.” ”Vill du att hon ska komma tillbaka?” ”Ja”, sade Ormpojken. ”Jag önskar att hon aldrig kommit hit.” Mårten såg på Ormpojkens hud, en känsla av obehag strök genom honom, men också en kittlande nyfikenhet som gjorde att han inte kunde släppa den med blicken. ”Får jag känna?” Ormpojken nickade. Försiktigt förde Mårten fingertopparna över huden. Den var äcklig, påminde på vissa ställen om nedbränd skog, andra partier såg ut som kraterlandskap medan stora delar såg ut som vanlig svensk semesterbränd hud. ”Varför ser du ut så här?” ”Jag vet inte”, sade Ormpojken. ”De säger att djävulen svepte genom rummet och drog av mig färgen när jag föddes.”

. 26 .


9789113028903