24
9. LANDET MED EVIG SOMMAR
det inte längre så betydelsefullt att vinna debatterna utan det viktiga var att jag fick vittna på ett sätt som kunde föra människor närmare Gud. Vid ett tillfälle skulle det arrangeras skoldans. Jag frågade då mina kamrater i kristna teknist-gruppen om de var intresserade av att göra en evangelisationsinsats i samband med dansen. Jo, det var man. Jag gick då till arrangören och frågade om det fanns någon paus i tillställningen. Svaret var att det vid 22-tiden skulle bli 20 minuters paus och jag frågade om vi kristna teknister kunde få sjunga och vittna då. ”Vågar du det?” frågade han. ”Javisst, det vågar vi” blev mitt svar. Sagt och gjort, när pausen kom fanns vi där, vittnade och sjöng. Publiken var så tyst att man skulle kunnat höra en knappnål falla. När vi slutat var det många ungdomar som kom och ville ha samtal. Somliga grät och berättade att de hade haft en tro men nu tappat bort den. Vi fick även be tillsammans med flera stycken där på dansgolvet. Denna och liknande upplevelser gjorde att vi kände att vi fick tjäna Gud och vara till välsignelse.
9. Landet med evig sommar Marianne berättar: Min pappa, Ludvig Eriksson, berättade vid några tillfällen för oss barn om en dröm han hade haft när han var 17 år gammal. I drömmen såg han en karta över Papua Nya Guinea och upplevde att Gud kallade honom att arbeta där. Men livet kom så att säga emellan. Ludvig var äldst av fem syskon och eftersom hans pappa dog när han var väldigt ung fick han tillsammans med sin mamma ta ansvar för familjen. Åren gick, Ludvig gifte sig och fick själv nio barn. Ibland dök dock tanken på Papua Nya Guinea upp, men som livet hade utvecklat sig kändes det som en omöjlig tanke att han någonsin skulle komma dit. Som jag tidigare berättat hade vi det ganska fattigt under min uppväxt i Högbrännan. Detta och lockelsen av äventyr gjorde att Ludvigs åtta år yngre bror, Hilding Eriksson, i mitten av 1950-talet började prata om att emigrera till Australien och han ville att Ludvig och hans familj skulle följa med. (Ludvigs fru Elsa var syster till Hildings fru Ingrid.) Men det var ett stort steg för en fattig familj i Norrland. Men Hilding gav inte upp tanken. Han tog med sig kartor över Australien och tillsammans med Ludvig låg han på golvet i stugan och filosoferade över var i Australien de skulle bosätta sig. Till saken hörde att Australienska staten uppmuntrade invandring från Europa genom att betala större delen av resekostnaderna. Till en början var det mer som en dröm men så småningom fick ”projektet” en fastare form, men problemet var hur man skulle få ihop de pengar som behövdes. Dels för resan till London, varifrån betald båtresa gick, och dels till det startkapital som behövdes. Detta innebar bland annat att huset och marken i Högbrännan behövde säljas, men det verkade helt omöjligt eftersom det inte fanns någon efterfrågan på sådana gårdar.
