Nr 12: Sänd av Gud

Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 12

Sänd av Gud

Marianne och Sven Göransson, Papua Nya Guinea och Kazakstan

Nedtecknat av Leif Kennerberg

Sänd av Gud

Marianne och Sven Göransson, Nya Papua Guinea och Kazakstan

Allan Burman Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 12 Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

3

4  Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen.

En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

Copyright: Leif Kennerberg Utgivare: Pingst - arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 12 Grafisk form: Stanley Almqvist Sättning: Magnus Wahlström Omslagsbild: Sven och Marianne Göransson. Foto: Bengt Jägerskog.

ISBN 978-91-984588-9-3 Tryck: Skilltryck AB 2022 E-publikation: www.pingst.se

INNEHÅLL

Innehåll Förord........................................................................................................7 1. Papua Nya Guinea april 2012................................................................9 2. Om du blir ihjälslagen så kommer inte jag att gråta............................10 3. När fantasi blir verklighet....................................................................11 4. Kyrkan som brann ned men ändå inte................................................ 13 5. Oskyldigt dömd..................................................................................14 6. Skånepågen......................................................................................... 15 7. Norrlandstösen....................................................................................19 8. Pågen blir man....................................................................................21 9. Landet med evig sommar..........................................................................24 10. Syster Marianne....................................................................................27 11. Jesus lever och hör din bön................................................................30 12. Ingenjör Göransson................................................................................33 13. Åter till Sverige....................................................................................35 14. Kyssavtal med Gud............................................................................36 15. Honom skall du gifta dig med...........................................................38 16. Evangelist Göransson............................................................................39 17. Känslor och frieri..............................................................................41 18. Indien, Pakistan eller Australien?...........................................................45 19. Bröllop, jobb och barn.......................................................................49 20. Pakistan?............................................................................................52 21. Kallelsen.............................................................................................54 22. Att leva i kallelsen..............................................................................58 23. Ludvig och Hilding...........................................................................59 24. Den ringa begynnelsen...........................................................................61 25. Mission eller administration...................................................................65 26. Missionärsfamiljen Göransson.............................................................67 27. Yrkesskolan........................................................................................70 28. Healing eller Hilding?...........................................................................72 29. Andedöpt i lastbil.............................................................................73 30. De första åren....................................................................................76 31. ”Stulna” församlingar..........................................................................79 32. Förebyggande hälsovård.......................................................................81 33. Gangstern som blev adlad....................................................................84 34. Vägen till Assemblies of God............................................................88

5

6

INNEHÅLL

35. Katolikerna som ville bli döpta.............................................................92 36. Otillräcklig?.......................................................................................95 37. Splittringsförsök................................................................................96 38. Bygg upp Jerusalems mur................................................................100 39. Åter till Papua Nya Guinea.....................................................................103 40. I sista minuten.................................................................................108 41. Att färdas bland pilar och spjut.................................................................110 42. Fredsdopet........................................................................................113 43. Kortet som räddade mycket....................................................................116 44. Missionskonferens i Sverige..................................................................118 45. Ett extra hem..................................................................................120 46. Papuaner på vift...............................................................................124 47. Skall missionären bestämma?.............................................................126 48. Kvinnogrupper....................................................................................130 49. Problem måste få ta tid....................................................................133 50. Kvinnorna försörjde männen...............................................................135 51. Brudpris...........................................................................................136 52. En eller flera fruar?.................................................................................139 53. Att förlova sig..................................................................................141 54. En pingströrelse växer fram.............................................................144 55. Varför?..............................................................................................149 56. Vill inte lämna Papua Nya Guinea...................................................151 57. Vad vill Gud nu?..............................................................................154 58. På väg till nytt missionsuppdrag..............................................................157 59. Uppdrag Centralasien.......................................................................163 60. Evangelium till Kazakstan och Kirgizistan.........................................168 61. Tacksam...........................................................................................174

FÖRORD

Förord När jag i maj 1964 gjorde vapenfri tjänst i Åsbro träffade jag för fösta gången Sven Göransson, det var inledningen till en livslång vänskap. När detta förord skrivs i februari 2022 har det alltså snart gått 58 år sedan vi lärde känna varandra. Jag är oerhört tacksam för denna långvariga vänskap med Sven, som senare även kom att omfatta hans fru Marianne.

Idén till denna bok, vilket också framgår i kapitel 1, kom under den resa som Rode, min hustru, och jag gjorde till Australien och Papua Nya Guinea 2012. Marianne och Svens berättelse skrev jag under 2012 och 2013, vilket inkluderade många mejl mellan Sven och mig. Den publicerades 2013 både på svenska och engelska på www.papua.se.

Tack till Marianne och Sven för att jag fick förtroendet att skriva ner er livsberättelse. Tack också till Rode för alla synpunkter och till min syster Noomi Nilsson för språkgranskningen när berättelsen färdigställdes 2013.

Bilderna som illustrerar denna berättelse är till största delen Svens och Mariannes egna bilder. En del är mina fotografier och ett par har jag fått låna av Bengt Jägerskog.

2009-2010 skapade Bengt Jägerskog den fantastiska filmen ”Mission Papua”. Den har visats flera gånger i Sveriges Televison och handlar om Svens och Mariannes missionsarbete på Papua Nya Guinea. Initiativtagare till filmen var Krister Sköld. Är glad och tacksam att Pingst arkiv & forskning nu ger ut denna bok i sin skriftserie livsberättelser vilket gör att den dag jag inte längre kan upprätthålla hemsidan www.papua.se så finns Marianne och Svens livsberättelse ändå bevarad.

Tyresö i februari 2022 Leif Kennerberg

Sven och Marianne samt Rode och Leif i kyrkan i Keluwa april 2012.

7

8

INNEHÅLL

Marianne välkomnas på Papua Nya Guinea april 2012.

Sven i glatt återseende på Papua Nya Guinea april 2012.

1. PAPUA NYA GUINEA APRIL 2012

1. Papua Nya Guinea april 2012 Sven, Spen, Seven, Span! Uttalet varierar men man kan inte ta miste på glädjen hos de personer som ropar Svens och Mariannes namn när vi i början av april månad 2012 besöker olika platser i och runt Mount Hagen på Papua Nya Guineas Högland. För Rode, min fru, och mig, Leif Kennerberg, är det en gammal dröm som går i uppfyllelse när vi tillsammans med Sven och Marianne Göransson, eller Goransson som de heter sedan länge i Australien, besöker Papua Nya Guinea där de var missionärer från 1976 till 1995.

Sven och Marianne fick under sin tid där uppleva att många människor kom till tro på Jesus. När de kom dit, till Höglandet, fanns en församling på c:a 50 medlemmar. Idag har denna verksamhet vuxit till 400 församlingar med cirka 60000 medlemmar. Men inte bara de som kom till tro berördes, hela samhället påverkades av det som hände. 1976 var stamkrig och blodshämnd fortfarande en vanlig företeelse på Höglandet men idag, tack och lov, är detta nästan borta. Ända fram till 1933 levde människorna på Höglandet i Papua Nya Guinea isolerade från omvärlden. Då kom den förste vite mannen dit och upptäckte ett folk som levde på stenåldersnivå. De jagade med stenyxor, pil och båge. Även kannibalism och månggifte samt stamstrider och blodshämnd var vanliga företeelser. (Blodshämnd var en vedergällning som släktingar till en dräpt person egenmäktigt utövade genom att döda gärningsmannen eller någon av hans släkt.)

När Kundi Pok från Papua Nya Guinea tillsammans med Sven och Marianne besökte oss i Sverige 1979 var det en man som gjorde stora ögon inför mångt och mycket som vi tog för självklarheter. Till exempel tyckte han det var märkligt att man kunde stiga in i ett litet rum, en hiss, och därefter stiga ut på en helt ny plats. Samma förvåning var det inför rullgardinen, vart tog den vägen?

När hans son, Yuticas Pok, 31 år senare besöker oss är det en man som kommer med mobiltelefon och senaste modellen av bärbar dator.

Det illustrerar ganska bra det oerhörda språng som detta folk gjort på en historiskt kort tid.

Det finns fortfarande personer på Höglandet i Papua Nya Guinea som föddes i ett samhälle där man var beroende av sten, bambu och ben för att göra redskap och där man aldrig sett några metall- eller glasföremål, men som på sin ålders höst kan se barn och barnbarn springa omkring med smarta mobiler och bärbara datorer. En utveckling som i Sverige skedde under 100-tals år genomfördes på mindre än en mansålder på Höglandet i Papua Nya Guinea. Idag torde det inte finnas några oupptäckta byar där men så sent som 1995, när Sven och Marianne avslutade sitt aktiva missionsarbete på Papua Nya Guinea,

9

10

2. OM DU BLIR IHJÄLSLAGEN SÅ KOMMER INTE JAG ATT GRÅTA

hade man just upptäckt en by som inte hade haft någon kontakt med omvärlden tidigare.

Under ett av våra många samtal frågar jag Sven om han inte funderat på att skriva om sina upplevelser som missionär. Svaret blir att jag inte är den första som frågar men att han tycker detta känns svårt. Jag undrar då om han kan berätta för mig och det vill han gärna. Sagt och gjort, tillbaka i Brisbane i Australien köper jag en liten digital bandspelare och under en 15 dagars rundtur i Australien ägnar vi kvällarna åt dessa intervjuer. Det som nu följer är resultatet av Svens och Mariannes berättelser.

Själv är jag vare sig författare eller journalist och det har inte varit helt lätt att få ordning på materialet som inte alltid spelats in i logisk ordning. Men med lite idogt arbete tycker jag ändå att det gått hyfsat att skapa en intressant berättelse, men det får du själv bedöma. Jag hoppas du skall få glädje av att ta del av denna berättelse som handlar om två personer, boende på var sin sida om jordklotet, som genom att vara lyhörda för Guds kallelse får vara med om hur ett samhälle förvandlas genom frälsningens evangelium. Under den korta tid som stod till vårt förfogande för samtal var det naturligtvis svårt att täcka in allt som Sven och Marianne upplevt under sina många år som missionärer, men jag hoppas och tror att jag ändå har fångat det väsentligaste.

Vissa delar berättar jag och vissa delar är skrivna i jagform, det vill säga Sven eller Marianne berättar.

2. Om du blir ihjälslagen så kommer inte jag att gråta Vissa delar av Papua Nya Guineas Högland var uppdelat mellan den lutherska och katolska kyrkan. De som bodde i dessa områden betraktades då som lutheraner respektive katoliker även om de inte hade upplevt någon personlig omvändelse. Ibland när någon blev frälst, fick en personlig tro på Kristus, sågs de som fiender till stammen eftersom de tagit in en ny mission till stammen. Ledarna för stammen grep ganska ofta till våld. Särskilt lutheranerna var väldigt arga när något nytt kom in på det här sättet.

I byn Klap hade en familj blivit frälst. Familjen fick besök av en grupp troende ungdomar från Keta och tillsammans hade man gudstjänst i deras hus. Plötsligt kom det fyra män, som senare visade sig vara lutheraner, inrusande och började slå vilt omkring sig med yxor och knivar. De slog sönder ungdomarnas gitarrer och stack dem med sina knivar.

En av ungdomarna fick ett yxhugg i huvudet. Han blödde rätt kraftigt.

De besökande ungdomarna flydde därifrån och en av dem kom ner till Kundi Pok i Tega vid tretiden på natten. När han berättat vad som hänt

3. NÄR FANTASI BLIR VERKLIGHET

ringde Kundi till Sven och föreslog att de skulle åka till Klap för att ta reda på hur det var med familjen som ungdomarna besökt. Sven gjorde sig iordning för att åka, men se det gillade inte Marianne och sa i mycket upprörd ton: ”Du får inte åka för de kommer att slå ihjäl dig.” ”Du får väl be till Gud för mig”, svarade Sven.

Men Marianne tyckte att det även behövdes lite mänskligt stöd så hon krävde att Sven skulle kontakta polisen, men de var inte intresserade av att följa med.

Nu var Marianne mycket upprörd och utbrast: ”Om du blir ihjälslagen så kommer inte jag att gråta.”

När Sven och Kundi ändå åkte iväg till familjen i Klap berättade Sven för Kundi vad Marianne sagt. Kundi ”höll på att skratta ihjäl sig” åt vad Marianne sagt, så sinnet för humor kan variera. Hur som helst visade det sig att det inte var någon fara med familjen i Klap. (Tilläggas kan att när Sven nu berättar detta många år senare skrattar både han och Marianne hjärtligt.)

3. När fantasi blir verklighet Föregående berättelse, överfallet i Klap, är bakgrunden till följande berättelse.

Sven berättar: När ungdomarna från Keta, som varit med om överfallet, kom hem till sin egen by talade de inte om vad de varit med om. De visste nämligen att om byfolket och de äldste fick reda på vad som hade hänt så skulle de hämnas på den andra stammen eller begära stor ersättning. Men de som varit med om överfallet ville inte att detta skulle ske eftersom de tagit sin kristna tro på allvar.

Men, ett par veckor efter överfallet blev den som fått hugget i huvudet väldigt sjuk och de som varit med trodde att det berodde på yxhugget. Då vågade man inte hålla tyst längre utan berättade för byns äldste vad som hade hänt. De blev väldigt arga. Kamraterna till den sjuke ville ta honom till sjukhuset men de äldste hindrade detta. Pastorn i Keta skickade då bud till mig och bad mig komma till deras hjälp. Jag åkte dit och möttes av byfolket som var fruktansvärt arga och uppeggade. De flesta talade bara det lokala stamspråket så jag förstod inte mycket av vad de sa, men de uppträdde mycket hotfullt.

11

12

3. NÄR FANTASI BLIR VERKLIGHET

I detta spända läge fick pastorn för sig att byinnevånarna tänkte döda mig. Han blev så rädd att han sprang därifrån, ända ner till Kundi Pok i Tega. Under de två-tre timmar som detta tog skenade hans fantasi iväg.

Under det att han springer tänker han på vad som håller på att ske och hela händelseförloppet utspelar sig i hans tankevärld. Så, under tiden omvandlas hans tankar och farhågor till en verklig händelse. När han kommer fram till Kundi gråter han hejdlöst och berättar att man slagit ihjäl mig, Sven, i hans by Keta. Han är helt övertygad om att man dödat mig.

Under tiden så har jag i Klap lyckats övertala ledarna i byn att låta mig ta den sjuke till sjukhuset. Efter att ha kört honom dit åker jag hem. Samtidigt börjar Kundi samla ihop ett dussin pastorer för att åka ut till Keta. Man kontaktar polisen men det är samma svar som förra gången, de vill inte följa med.

Kundi och de övriga pastorerna åker hem till oss för att tala om för Marianne att jag hade blivit ihjälslagen i Keta. När de knackar på dörren till vår bostad är det jag som öppnar (hade kommit hem för några minuter sedan). De blir alldeles vita i ansiktet, så vita som bruna människor kan bli. De tror att de ser en ande eller vålnad eftersom de är helt övertygade om att jag blivit ihjälslagen.

Den här historien visar hur de infödda kan tänka, hur fantasi omvandlas till verklighet. Kanske var det vanligare förr än idag, men när man hör en infödd berätta en historia så måste man försöka utröna vad som är fantasi och vad som är verklighet.

Just vid den här tidpunkten hade vi besök från Australien och det är tur att jag, Sven, kom hem först för annars skulle ryktet snabbt gått till Australien att jag blivit ihjälslagen. Senare ångrade sig byborna i Klap och försökte ta den skadade mannen från sjukhuset. Jag åkte då dit och sa till dem: ”Ni tror att den här mannen skall dö, men det ska han inte eftersom min Gud är starkare än er. Ni vill bara ha kompensation eller blodshämnd, det var därför ni inte ville att han skulle få läkarvård.”

4. KYRKAN SOM BRANN NED MEN ÄNDÅ INTE

4. Kyrkan som brann ned men ändå inte Sven berättar ytterligare några historier som belyser hur de infödda på Papua Nya Guinea omvandlar fantasi till ”sanning”.

En av våra missionärer, Paul Eaton, berättade vid ett tillfälle följande historia. Paul fick ett brev från John Lapukali, som var pastor i en församling i utkanten av Tari i Södra Höglandet, där han talade om att hans hus och kyrka blivit nedbrända på grund av stamstrider. Sven frågade då var John var när han skrev brevet. Paul svarade att John var i ”centrala” Tari. Han hade sprungit dit för att komma undan stamstriderna.

Sven till Paul: ”Jag skulle inte bli förvånad om både hans hus och kyrka är intakta.” ”Vad menar du, han skrev till mig att de blivit nedbrända?” ”Vi får se.”

Jag åkte upp till platsen och mycket riktigt så var både kyrka och hus oskadda. Väl hemkommen berättade jag detta för missionären. Han blev då mycket upprörd och sa: ”Då ljög han för mig.” ”Nej, det gjorde han inte för han trodde till 100 % att det hade hänt.

För när han hörde krigarna komma tog han sin familj och flydde mot centrala Tari. Under tiden han flydde kunde han för sitt inre se hur de kom in i hans by, hur de brände allt, även hans kyrka och hus. Så när han var framme i centrala Tari var detta den fulla sanningen för honom. Så i hans hjärna var allt som han skrev till dig sant, men verkligheten var alltså annorlunda.”

13

14

5. OSKYLDIGT DÖMD

5. Oskyldigt dömd Många av oss har väl någon gång, när vi inte känt till hela förloppet i en historia, fantiserat ihop hur det kunde ha gått till. Men steget till att använda sådana fria fantasier i en domstol är dock ganska långt för de flesta av oss.

Sven berättar att en av deras pastorer var på besök hos en familj. Tydligen var han mycket trött för under tiden samtalet pågick somnade han där han satt i hyddan. Samtalet dog ut och hela familjen så när som på en dotter, en ung kvinna, lämnade hyddan. Av någon anledning glömde man bort att pastorn var kvar därinne. Av en händelse råkade några bybor titta in i hyddan och upptäckte att pastorn och den unga kvinnan var ensamma där.

Dessa bybor kontaktade då bydomstolen och anklagade pastorn för att varit ihop med kvinnan utan att vara gift med henne. Pastorn förklarade för både bydomstolen och mig att ingenting hänt utan att det bara var en olyckshändelse att de blivit lämnade ensamma. Själv sov han tills han blev väckt av byborna. Även den unga kvinnan förklarade att absolut ingenting hade hänt. Men domaren och bydomstolen beslutade ändå att pastorn skulle betala en gris till kvinnans föräldrar för att han varit ihop med dottern. ”Hur kan detta komma sig?” frågar jag Sven. Vi sitter och samtalar i Sydney och jag hör med stigande förvåning Sven berätta dessa dråpliga händelser. ”Jo”, säger Sven, ”det liknar i mångt och mycket tankeprocessen i de två tidigare berättelserna. När man skall lösa ett rättsfall sätter man sig ned och resonerar om hur det kan ha gått till. Till sist, efter långa samtal, har man byggt upp en historia som inte bara är en teori utan som på någon märkligt sätt har blivit sanningen om hur det hela har gått till. Och det är den historien som ligger till grund för hur bydomstolen dömer.” De här händelserna utspelade sig på 1980-talet så jag frågar Sven om det fortfarande är så här på Papua Nya Guinea. Sven säger att han tror att det i mångt och mycket fortfarande fungerar så på bynivå men inte i högre instans. Men det är inte så många ärenden som går vidare.

Nå, hur gick det till slut för den orättvist dömde pastorn? Sven: ”Jag ville försöka hjälpa pastorn så jag frågade den unga kvinnan om hon var villig att låta sig undersökas av en europeisk läkare på sjukhuset. Hon var villig att göra det och läkaren konstaterade att kvinnan var oskuld. Det kan man tycka var det slutliga beviset på att pastorn var oskyldig, men för domaren och bydomstolen betydde detta inget. De hade sin historia och det var den som var ”sanningen”. Pastorn blev tvungen att lämna sin by eftersom hans rykte var förstört och han kunde aldrig återvända.”

Sven avslutar med att berätta att liknande händelser ibland ledde till krig. Just för att fantasier blir ”sanning” blev det vid ett tillfälle nästan

6. SKÅNEPÅGEN

krig mellan Kundis och Jacks stammar. Dessa två stammar gränsar till varandra. En dag hittades en man från Jacks stam ihjälslagen på gränsen mellan de två stammarnas område. Jacks stam utgick, utan att egentligen veta det, på sedvanligt sätt från att det var någon från Kundis stam som var skyldig till mordet. Just i detta fall lyckades man i sista minuten få stopp på det hela innan fullt krig bröt ut, men alltför ofta blev slutet på det man fantiserat ihop inte så lyckligt.

Det var några av de många intressanta och spännande upplevelser som Sven berättar från deras tid på Papua Nya Guinea, men nu är det dags att berätta hur det hela började.

6. Skånepågen Sven såg dagen ljus den 30 april 1943 och tillbringade sina första levnadsår i Matteröd, en liten ort i norra Skåne där hans föräldrar Erik och Evy Göransson hade en liten gård. Hans föräldrar var mycket respekterade i bygden och hans far hade många politiska förtroendeuppdrag.

Svens far blev i sin ungdom frälst i Missionsförbundet men var senare med om att bilda Sionförsamlingen i Matteröd (som numera har gått upp i Pingstkyrkan Hässleholm). Erik var församlingens ordförande under många år.

Sven berättar att han fick en väldigt strikt uppfostran. När man inte skötte sig fick man smaka på mattpiskan och det hände ganska ofta, säger Sven och skrattar. (Skrattet ligger alltid nära när Sven berättar.) Vi

15

16

6. SKÅNEPÅGEN

var åtta barn i familjen, varav sex grabbar, vilket innebar att vi hittade på en hel del hyss. Två år gammal började jag i söndagsskolan. På den tiden var söndagsskolan före förmiddagsgudstjänsten, så det innebar att som barn var jag först på söndagsskolan och sedan på förmiddagsgudstjänsten. Till detta kom sedan en gudstjänst på söndagskvällen. Utöver detta var det bönemöte på lördagskvällen. Från det att man var 5-6 år gammal så var man med på alla dessa gudstjänster.

Sven, andra från vänster i främre raden, med föräldrar och syskon 1948.

Varje dag inleddes med en familjeandakt där far läste Guds ord och där alla vi barn fick be om vi så önskade. För mig var min uppväxttid en fin tid och jag uppskattar far och mor väldigt mycket. Jag har senare i livet förstått att några av mina syskon hade/har en annan uppfattning men själv har jag fortfarande stor respekt för deras livsgärning.

Far var lantbrukare och hade som sagt en liten gård i norra Skåne. På 1930-talet var den inte lönsam och mina föräldrar upplevde en väldigt svår tid. De fick ta lån för att klara sig och hoppades att det skulle bli bättre. Det första jag kommer ihåg när det gäller denna del av livet är att allt var väldigt begränsat när det gällde mat. På söndagsmorgonen var det dock en riktig fest när man fick en kopp choklad och ett ägg att lägga på den ena smörgåsen och en ostskiva på den andra. Sådant förekom

6. SKÅNEPÅGEN

Föräldrargården i Matteröd.

inte på vardagarna. Man kan väl säga att vi var fattiga, i alla fall med dagens mått, men vi fick alltid tillräckligt med mat.

När vi var 5-6 år fick vi börja hjälpa till med att sköta djuren. När vi blev äldre och gick i skolan hade vi egentligen inget sommarlov eftersom vi hela tiden skulle hjälpa till i jordbruket. Arbetet bestod bland annat i att rensa ogräs i sockerbetas- och potatisland. Och det var inte frågan om små trädgårdstäppor utan stora åkrar. Jag kommer ihåg att en sommar bad jag att få ledigt åtminstone en dag för att kunna gå ute i skogen och njuta av att vara ledig. Men man skall komma ihåg att detta, att få lov att hjälpa till redan som barn, inte var något unikt för vår familj. Så var det för många bondungar i min generation. Jag hade som sagt en bra uppväxttid, men ibland kunde jag få en känsla av att jag inte riktigt hörde till detta sammanhang utan var på väg till en annan destination.

Sex år gammal kände jag för första gången behov av att be om syndernas förlåtelse. Jag berättade det för mor och tillsammans böjde vi knä och bad. En dag, sju år gammal, var jag på väg hem från skolan. Jag kan fortfarandes för mitt inre se vägkurvan där jag stod, när jag kände en röst inom mig som sa: ”Sven, du skall bli predikant en dag.” Be mig inte förklara hur en sjuåring förstår detta men jag bara visste att Gud talade till mig och jag bara svarade i mitt inre: ”Gud om det är vad du vill så får det bli så.”

När jag var nio år önskade jag bli döpt och så skedde i Sionförsamlingen i Matteröd. Men i åldern 11-13 år ville jag inte länge gå i kyrkan.

Jag började även röka. Det var i samband med att man i skolan började prata om utvecklingsläran. Man sa att det inte finns någon Gud, att Jesus var död osv. Bibeln var bara en bok av fabler. Det gick så långt att jag började tro att det var sant att det inte finns någon Gud.

17

18

6. SKÅNEPÅGEN

Men så en dag, 14 år gammal, så slår det mig plötsligt hur meningslöst livet är om det inte finns någon Gud, om det inte finns något evigt liv. Om inte Jesus lever och Bibeln inte är Guds ord, vad är det då för mening med att leva överhuvudtaget? Den här tanken slog rot i mig.

Vid den här tiden gick jag i skola i Hässleholm. Det var svårt med kommunikationerna från Matteröd så jag bodde hos min mormor i Tyringe och åkte tåg till skolan varje dag. En kväll grät jag mig till sömns för att livet var så meningslöst. Varför skall man slita och jobba ett helt liv om det inte finns något liv efter detta? Då är det bättre att dö på en gång. Nästa dag tänkte jag att dessa tankar skulle gå över, men det gjorde de inte. Även den kvällen var jag väldigt nedstämd och jag grät i min ensamhet för att livet kändes så meningslöst. Åter somnade jag med en förhoppning om att det skulle vara bättre nästa dag. Tredje dagen fortsatte på samma sätt och på kvällen när jag kom hem från skolan så tänkte jag att om Gud verkligen finns så kan han uppenbara sig för mig så att jag vet att han finns. Jag beslöt mig för att göra det jag Sven 1952. fått lära mig att göra, nämligen be Gud om syndernas förlåtelse. Jag böjde mina knän vid sängen och bad: ”Jesus förlåt mig mina synder.” När jag uttalade den bönen var det som om hela rummet lystes upp av ett starkt sken och jag kände Guds närvaro på ett sådant sätt att jag bara visste att Gud var där.

Jag fick en stark förvissning om att Jesus levde och att Bibeln, som jag inte läste på den tiden, var Guds ord. Denna tro kom till mig som en gåva och inget skulle i fortsättningen få mig att tvivla på att Guds ord var sant. Jag bad till Gud: ”I morgon är jag åter i skolan och då måste du hjälpa mig så att jag kan berätta för skolkamraterna vad jag har upplevt.”

Jag bad om ett särskilt tillfälle då det skulle vara naturligt att berätta vad jag upplevt. Jag upplevde en gudomlig kraft och jag tror att det var i det ögonblicket jag blev andedöpt, även om jag då inte visste vad det var.

När jag kom till skolan följande morgon satt mina klasskamrater och samtalade om utvecklingsläran. Jag tog tillfället i akt och sa att jag inte längre trodde på utvecklingsläran utan att jag trodde på Bibeln och att

7. NORRLANDSTÖSEN

Gud skapat himmel och jord. Dom tittade förundrade på mig, det här var inte den Sven som de kände från tidigare utan en ny person. Så började de argumentera mot mig. Jag kommer särskilt ihåg en händelse då en sa: ”Det står i Bibeln att haren idisslar och det gör han inte.” Jag tänkte mycket på det där och bad till Gud att han skulle visa mig hur det där hängde ihop. Lite senare hörde jag på radion ett föredrag av en vetenskapsman som pratade om att man tidigare inte förstått att haren är en idisslare. Haren idisslar inte som en ko utan maten går igenom haren två gånger. Först kommer den ut som slemkulor som haren åter äter. När jag kom till skolan nästa dag berättade jag om föredraget jag hört på radion och då var det även andra som hade hört programmet. Vi berättade för vår biologilärare om vad vi hört på radion och på så sätt fick han veta att jag blivit en kristen och inte trodde på utvecklingsläran längre. Efter lektionen frågade läraren om mina föräldrar var religiösa. ”Ja, det skulle man kunna säga”, svarade Sven. ”Gud finns inte, Bibeln är bara en bok med fabler och Jesus är död.

När du blir lite äldre och får sätta dig in lite mer i utvecklingsläran så kommer du att förstå att det är så det ligger till” fortsatte läraren.

Efter detta inledde denne lärare varje lektion med att ge mig några pikar för att jag var så dum att jag trodde på Gud. Det gick så långt att en del andra elever sa emot honom och tyckte att han skulle sluta att trakassera mig.

7. Norrlandstösen Marianne, född den 6 september 1942, växte upp i den lilla byn Högbrännan (c:a 5 mil norr om Örnsköldsvik, fågelvägen) i Ångermanland.

Hon är dotter till Elsa och Ludvig Eriksson. Marianne hade åtta syskon.

Pappa Ludvig var lantbrukare men på vintern arbetade han med skogsavverkning i statens skogar. Åkrarna var magra och Mariannes barnaår präglades av fattigdom. Deras hus var gammalt, dragigt och kallt. De hade ingen riktig värme i huset, bara en liten kamin i sovrummet. För att inte tala om när de skulle gå på utedass i den iskalla vintern. Än i dag minns Marianne hur hon gruvade sig för detta. På vintern var det jobbigt för mamma Elsa att hämta vatten i stora mjölkflaskor. Tvätta sig fick man göra en gång i veckan när mor hade värmt upp vatten. Boendet blev bättre då Marianne var sju år. Tack vare bidrag till familjer med många barn kunde familjen Eriksson bygga ett nytt hus med värmepanna och allt annat som tillhörde dåtidens standard.

Marianne berättar: Redan som barn längtade jag bort från det kalla Norrland. När jag var fem år gammal brukade jag sitta på stugtrappan och längtansfullt följa flyttfåglarna när de flög söderut när sommaren närmade sig sitt slut. Jag längtade efter att få följa med till varmare länder.

19

20

7. NORRLANDSTÖSEN

När jag var sju år gammal konstaterade skolsköterskan att jag var väldigt mager och hade dåligt blodvärde så det måste det göras något radikalt. Min moster och morbror, Vega och Melker Häggblad, som bodde i Djuptjärn (c:a 5 km från Högbrännan) hade det bättre ställt och det beslöts att jag skulle bo hos dem. Jag blev kvar hos dem, med smärre avbrott, ända tills jag gick ut sjätte klass.

Det var dock inget vilohem. Jag fick ofta passa deras två barn. Man kan nog säga att jag var lite av en barnpiga, trots min ringa ålder. Speciellt på somrarna fick jag ta ett stort ansvar för hushållet när min moster och morbror jobbade med att slå och hässja hö. Det var inte bara mat som skulle lagas, utan även hönsen skulle ses till och äggen de värpte skulle tvättas.

Något som jag uppskattade mycket var att det fanns en pingstförsamling i Djuptjärn. Speciellt älskade jag att höra när pastorn, Erik Samuelsson, berättade om när han och hans fru var missionärer i Indien.

Han lärde även oss ungdomar att spela gitarr. Det förtjänar också att nämnas att 1950-talet var en väckelsetid i den här delen av Norrland.

Jag kom även i kontakt med en annan missionärsfamilj som arbetade i Sierra Leone, en stat i Västafrika. De berättade mycket om sitt arbete och jag kände ofta att missionsarbete skulle bli mitt framtida liv. När jag var 10 år gammal visste jag att jag skulle bli missionär!

1954. Marianne, den ”halvlånga” flickan straxt till höger om mitten, med mamma Elsa, bakom Marianne, och en del syskon och släktingar. Pappa Ludvig är inte med på bilden.

8. ”PÅGEN” BLIR MAN

Sommaren 1955 var jag på ett ungdomsläger i Kantsjö, en liten by mellan Högbrännan och Djuptjärn. Huvudtalare var Wasti Feldt (senare Wasti Feldt-Johansson). I det så kallade eftermötet till en av kvällsgudstjänsterna frambar hon ett profetiskt budskap. I sin profetia berättade hon om en liten flicka som brukade sitta på stugtrappan, titta på flyttfåglarna och längta till varmare länder. Jag funderade på om det kunde vara mig hon talade om. Vidare sade hon att flickan och hennes familj kommer att emigrera till ett land långt bort där det är evig sommar. Sedan berättade hon detaljer i mitt liv som hon inte kunde känna till och på så sätt blev jag övertygad att det var mig hon profeterade om. För mig var detta en mycket stor upplevelse och man kan säga att det var en viktig milstolpe på min väg till en missionsgärning.

13 år gammal började jag på Umeå läroverk. Detta sammanföll med att pappa och tre av mina bröder fått arbete på byggandet av Stornorrforsens kraftverk. Vi hyrde en liten sommarstuga i byn Baggböle (10 km väster om Umeå centrum). Det var en mycket liten stuga och den saknade helt uppvärmningsmöjligheter, så det här med att frysa förföljde mig. Vi fick tränga ihop oss i en jättelik våningssäng och i ett försök att få lite värme använde jag sovsäck. För lite mat och dålig sömn gjorde att jag alltid kände mig trött. För att få liv i mig på mornarna fick de formligen skaka mig ur sovsäcken. För att komma till skolan i Umeå åkte jag buss, men först måste jag gå i en halvtimme till busshållplatsen. På vintern var det mörkt och kallt, både när jag gick till bussen och när jag kom hem från skolan. Ofta fick jag gå i djup snö. Jag har aldrig i mitt liv frusit så mycket som jag gjorde då. Någon lunch serverades inte i läroverket och ingen mat hade jag med mig, så jag var alltid hungrig. När min syster, som arbetade i Umeå, förstod hur det låg till sa hon till mig att komma till henne på lunchen så skulle hon ge mig mat. Det var en halvtimmes gångväg till henne, så jag fick småspringa dit, slänga i mig maten och springa tillbaka för att vara på plats när nästa lektion började.

8. ”Pågen” blir man Sven berättar: 15 år gammal var jag på ett ungdomsläger i Skanör. En dag när vi var i bön så hörde jag åter hur Herren liksom talade till mig och sa: ”Sven, du skall bli predikant.” Då bad jag om ett tecken, ett bevis, på att det var Gud, som talat till mig. Jag bad att någon skulle komma och fråga mig den dagen om jag skulle bli predikant.

Den dagen hade vi friluftsmöte i parken. Några av deltagarna på ungdomsveckan hade av någon anledning blivit osams med en del av ungdomarna från bygden. Dessa hämtade förstärkning för att kunna ge oss stryk. När jag, som en av de sista, gick hem från platsen för friluftsmötet hade jag plötsligt en hel grupp av de här ungdomarna runt mig.

Jag hade min Bibel i handen. De började knuffa på mig och en började

21

22

8. ”PÅGEN” BLIR MAN

dra i Bibeln. ”Låt bli min Bibel”, sa jag. Då svor han och använde Jesu namn. På detta svarade jag: ”Du skall inte missbruka Herren din Guds namn för Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” ”Ska du bli predikant?” blev hans replik då. Och så lät de mig bara gå. Först senare på kvällen kom jag att tänka på att det var precis vad jag bett om, att någon skulle fråga mig om jag skulle bli predikant.

Då förstod jag att det var Gud som kallade mig och att det fanns en Guds plan för mitt liv.

Ett par år senare satt jag i ett missionsmöte. Det var en missionär som talade om Indien. Det högg tag i mig och åter kände jag att missionsarbete var Guds plan med mitt liv. Jag trodde då att det var till Indien jag skulle. Upplevelsen var så stark att jag omedelbart ville ta min portfölj och åka iväg.

När jag berättade detta för min far så var hans kommentar att jag kanske först borde skaffa mig ett yrke. Han föreslog att jag skulle söka till Tekniska skolan i Hässleholm. Jag sökte och blev antagen. Jag minns, att när jag kom in på mitt rum i Hässleholm böjde jag mina knän och bad: ”Herre, jag skall försöka gå igenom den här skolan och om du hjälper mig så att jag klarar av det, så skall jag ge min ingenjörsexamen tillbaka till dig.” Hela skoltiden hade jag bara en målsättning, att förbereda mig för missionsarbete.

Efter ett tag upplevde jag att jag borde göra nåHässleholms Tekniska Skola i början av 1960-talet. got för mina kamrater på skolan. Jag satte upp ett upprop på anslagstavlan där jag frågade om det fanns några troende elever som var intresserade av att samlas en gång i veckan på lunchtimmen. Det var 23 stycken, tillhörande olika samfund, som svarade på uppropet. Tillsammans formade vi en kristen ”teknistgrupp”. Vi hade bönemöten, sångövningar och på helgerna hade vi möten i olika kyrkor. Vi var i pingst- och missionskyrkor och en gång var vi till och med i en statskyrka. Efter den gudstjänsten träffade jag en f.d. evangelistsyster (då pensionär) från Sionförsamlingen i Matteröd. Hon sa: ”Sven, inte var ni väl i statskyrkan?” Mitt svar blev då: ”Jo, se det var vi och vi hade ett härligt möte där.” Bakgrunden till hennes fråga var att man på den tiden, hur det är i Sverige idag vet jag inte, från frikyrkligt håll tyckte att statskyrkan var nästan så långt man kunde komma från Gud. Hur som helst blev vi en grupp som fick vara till stor välsignelse.

8. ”PÅGEN” BLIR MAN

Jag vill gärna berätta om ytterligare ett par upplevelser från tiden i Hässleholm. Många kamrater gav mig gliringar, man kan väl säga att det var mobbning, men jag upplevde det aldrig som mobbning utan som att jag var förföljd för min tro. Det snarare hjälpte mig, styrkte mig och gjorde mig mycket fastare i min tro. Samtidigt lärde jag mig hur man kan bemöta argument mot Bibeln och min tro. Så det var en mycket lärorik tid för mig.

Jag blev lite av specialist på att besvara frågor och ofta vann jag Sven i Hässleholms Tekniska Skola. diskussionerna. Till exempel fanns det historier som jag läst som passade in i olika sammanhang. Exempel på en sådan historia var domaren som ville ha ett ja eller nej av den åtalade. Ja, men hävdade den åtalade, det finns frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Det tror jag inte, sa domaren. Jaså, sa den åtalade, kan domaren vara snäll och svara ja eller nej på denna fråga: ”Har domaren slutat ta mutor?” När jag en gång blev ansatt av en kamrat som absolut ville ha ett ja- eller nej-svar på en fråga ”så att du inte kan slingra dig som du brukar” kom jag att tänka på den historien och sa: ”Du vet väl att det finns frågor som inte kan besvaras med ja eller nej.” ”Det finns det inte alls.” ”Okej”, sa jag, ”kan du då svara på följande fråga: Har du slutat att muta lärarna?”

Då fick han erkänna att det fanns frågor som inte kunde besvaras med bara ja eller nej utan att man måste förklara sig.

Vid ett annat tillfälle satt vi i skolans matsal och åt. Jag brukade alltid be Gud välsigna maten. Jag knäppte mina händer, böjde mitt huvud och bad en tyst bön. En av mina kamrater, som var kommunist, frågade: ”Vad gör du Sven?” ”Jag ber Gud välsigna maten, gör du aldrig det?” ”Nej, se det gör jag aldrig.” ”Nej, jag borde väl inte vara förvånad, eftersom grisarna hemma inte heller gör det.”

Jag lärde mig alltså att vända frågorna till fördel för mig själv så att kamraterna inte skulle skratta åt mig utan åt den som försökte trakassera mig. Men ganska snart förstod jag att människor inte kom till tro på Gud för att jag vann i diskussionerna. När detta stod klart för mig blev

23

24

9. LANDET MED EVIG SOMMAR

det inte längre så betydelsefullt att vinna debatterna utan det viktiga var att jag fick vittna på ett sätt som kunde föra människor närmare Gud. Vid ett tillfälle skulle det arrangeras skoldans. Jag frågade då mina kamrater i kristna teknist-gruppen om de var intresserade av att göra en evangelisationsinsats i samband med dansen. Jo, det var man. Jag gick då till arrangören och frågade om det fanns någon paus i tillställningen.

Svaret var att det vid 22-tiden skulle bli 20 minuters paus och jag frågade om vi kristna teknister kunde få sjunga och vittna då. ”Vågar du det?” frågade han. ”Javisst, det vågar vi” blev mitt svar. Sagt och gjort, när pausen kom fanns vi där, vittnade och sjöng. Publiken var så tyst att man skulle kunnat höra en knappnål falla. När vi slutat var det många ungdomar som kom och ville ha samtal. Somliga grät och berättade att de hade haft en tro men nu tappat bort den. Vi fick även be tillsammans med flera stycken där på dansgolvet. Denna och liknande upplevelser gjorde att vi kände att vi fick tjäna Gud och vara till välsignelse.

9. Landet med evig sommar Marianne berättar: Min pappa, Ludvig Eriksson, berättade vid några tillfällen för oss barn om en dröm han hade haft när han var 17 år gammal. I drömmen såg han en karta över Papua Nya Guinea och upplevde att Gud kallade honom att arbeta där. Men livet kom så att säga emellan.

Ludvig var äldst av fem syskon och eftersom hans pappa dog när han var väldigt ung fick han tillsammans med sin mamma ta ansvar för familjen. Åren gick, Ludvig gifte sig och fick själv nio barn. Ibland dök dock tanken på Papua Nya Guinea upp, men som livet hade utvecklat sig kändes det som en omöjlig tanke att han någonsin skulle komma dit.

Som jag tidigare berättat hade vi det ganska fattigt under min uppväxt i Högbrännan. Detta och lockelsen av äventyr gjorde att Ludvigs åtta år yngre bror, Hilding Eriksson, i mitten av 1950-talet började prata om att emigrera till Australien och han ville att Ludvig och hans familj skulle följa med. (Ludvigs fru Elsa var syster till Hildings fru Ingrid.)

Men det var ett stort steg för en fattig familj i Norrland.

Men Hilding gav inte upp tanken. Han tog med sig kartor över Australien och tillsammans med Ludvig låg han på golvet i stugan och filosoferade över var i Australien de skulle bosätta sig. Till saken hörde att Australienska staten uppmuntrade invandring från Europa genom att betala större delen av resekostnaderna. Till en början var det mer som en dröm men så småningom fick ”projektet” en fastare form, men problemet var hur man skulle få ihop de pengar som behövdes. Dels för resan till London, varifrån betald båtresa gick, och dels till det startkapital som behövdes. Detta innebar bland annat att huset och marken i Högbrännan behövde säljas, men det verkade helt omöjligt eftersom det inte fanns någon efterfrågan på sådana gårdar.

9. LANDET MED EVIG SOMMAR

Efter mycket funderande och resonerande bestämde man sig, trots alla svårigheter, för att resa i september 1958. Men fortfarande var det naturligtvis mycket vånda i samband med detta stora beslut. En kall vinternatt, sista vintern innan vi skulle emigrera, när pappa och jag var på väg hem till Högbrännan från Umeå, frågade han mig: ”Hur känner ni barn inför detta med att emigrera till Australien?” Jag hade aldrig tidigare berättat om Wasti Feldts profetia, den jag fick höra några år tidigare när jag var på ungdomsläger, men nu gjorde jag det. Jag berättade att hon sagt att vi skulle flytta till ett land där det var evig sommar. ”Så jag tror det är rätt, pappa” sa jag.

För att få ihop pengar inför resan jobbade alla i familjerna med att röja skog och sly vid ett dammbygge i Klimpfjäll den sista sommaren i Sverige.

Samtidigt försökte pappa sälja vår gård, men det verkade helt omöjligt.

En morgon, inte så långt innan vi skulle åka, berättar pappa om en dröm han hade haft under natten. Han såg Jesus vid stranden av ett stort hav. Jesus pekade utöver havet och sa: ”Nu är vägen öppen till Australien.”

I drömmen frågade pappa då: ”Hela vägen till Australien?” ”Ja, hela vägen till Australien”, svarade Jesus. Samma dag vid lunchtid kom en man och ville köpa vår gård. Och han hade hela köpesumman med sig i kontanter.

Efter att ha sålt våra möbler och annat lösöre som vi inte kunde ta med oss till Australien så anträdde vi resan till London, avslutar Marianne.

Emigrationen väckte en hel del uppmärksamhet i bygden. Den 17 och 18 september 1958 kunde man i två artiklar i Örnsköldsviks Allehanda läsa om Trehörningsjöfamiljerna som var på väg till Australien.

Den 17 september skrev tidningen bland annat: ”Blommor och sång, välgångsleven och dragspelsmusik, avskedskramar och glittrande tårar satte i går kväll sin prägel på Trehörningsjö järnvägsstation strax före tågets avgång 19.17 där en fullpackad perrong vittnade om att någonting ovanligt var på färde.” Dagen efter, den 18 september, innehöll Örnsköldsviks Allehanda ett foto med rubriken ”Utvandrarna”. Bilden visar när familjerna Ludvig och Hilding Eriksson lämnar gården i Högbrännan. Hela resesällskapet, 15 personer, utom Ernst Erikssons fästmö finns med på bilden. Marianne är sjätte personen från vänster.

25

26

9. LANDET MED EVIG SOMMAR

Resan gick med tåg via Tyskland. På tåget i Östtyskland fick de lämna ifrån sig sina pass till konduktören. På natten stannade tåget. Passpolisen kom ombord och ville se deras pass, men dessa hade de ju lämnat till konduktören. Marianne, som var den enda som kunde lite tyska, försökte förklara att passen var hos konduktören, men det brydde man sig inte om utan började dra i både personer och bagage för att få dem av tåget. Sune, en av Mariannes äldre bröder, lyckades smita iväg och få tag på konduktören. På så sätt räddades de från att kastas av tåget.

Båtresan till Australien gick via flera hamnar. I bland annat Bombay låg båten ett par dygn så man hade tillfälle att gå i land och uppleva en för nordbor väldigt exotisk stad. Båtresan var en mycket angenäm upplevelse med tillgång till både pool och god mat. För Marianne, som ofta under sin uppväxt var hungrig blev detta överflöd av mat en ny upplevelse. Första hamnen i Australien var Perth, på östkusten, men familjerna Eriksson följde med till slutdestinationen Sydney. Från Sydney fick man åka tåg till ett uppsamlingsläger för immigranter i Brisbane.

Mariannes två äldsta bröder, Ernst och Ivan, hade åkt till Australien ett par månader före de övriga och undersökt var de kunde få jobb och bosätta sig. De hade hamnat i Cairns, i Queensland. Genom att de redan ordnat bostad och arbete så blev vistelsen i uppsamlingslägret bara en vecka för familjerna Eriksson. Så hade Marianne äntligen hamnat på en plats där det var evig sommar. Och Wasti Feldts profetia hade gått i uppfyllelse.

Marianne fortsätter: När vi kom fram till Cairns hade vi bara några få dollar kvar, så det blev mycket mjölmat. Pappa och Hilding fick arbete på flygplatsen i Cairns. Men det var väldigt slitsamt i den 35- och ibland 40-gradiga värmen. På en reklamskylt för flygbolaget ANA läste de ”FLY ANA”. Hilding tolkade detta på sitt eget sätt och sa till Ludvig: ”Här står det att vi skall fly den här platsen.”

Hilding, som i Sverige jobbat i gruvor, hörde talas om att man i Mount Isa, en stad c:a 100 mil inåt landet, sökte gruvarbetare. Han åkte dit och fick omedelbart arbete. Ludvig följde efter. De bodde i en barackliknande byggnad. En dag brann hela kåken ned och där stod de utan andra ägodelar än det de hade på sig. De köpte sig ett tält och kampade ihop med aboriginerna nere vid en flod. Så småningom kunde man hyra ett bungalowliknande hus, mycket enkelt, men tillräckligt stort så de övriga familjemedlemmarna kunde flytta dit.

På något sätt var det självklart för mig att jag skulle utbilda mig till sjuksköterska. Som en början på detta fick jag arbete som sjukvårdsbiträde på sjukhuset i Mount Isa. Det var väldigt nyttigt, för jag fick lära mig vad de olika fackuttrycken inom vården hette på engelska.

I gruvan var det svalt och skönt men ovan jord var det om möjligt ännu varmare i Mount Isa än i Cairns. Pappa och mamma ville tillbaka

10. ”SYSTER” MARIANNE

På stranden i Cairns julen 1958.

till Cairns. I viss mån påverkades väl detta av att mina äldre bröder var kvar där. Pappa fick jobb på ett slakteri i Cairns och flyttade dit. På fritiden åtog han sig att riva ett hus. Han fick ta hand om rivningsvirket och av detta byggde han ett nytt hus som vi kunde flytta in i. Dessutom fick han lite betalt för rivningsarbetet.

Pappas bror, Hilding, och hans familj blev kvar i Mount Isa. Han jobbade som borrmaskinist i gruvan och startade så småningom även ett hönseri för äggproduktion.

10. ”Syster” Marianne Marianne berättar: Som jag tidigare berättat var det på något sätt självklart för mig att jag skulle bli sjuksköterska. Kanske fanns det i mitt undermedvetna en tanke att det skulle vara en bra utbildning när jag skulle bli missionär. Tillbaka i Cairns sökte jag till sjuksköterskeskolan där.

1960, 17 år gammal, påbörjade jag min sjuksköterskeutbildning. Den här utbildningen tog fyra år och det var en bra tid i mitt liv. Vi var flera kristna som höll ihop och tillsammans gick vi på gudstjänster. Jag fick en särskild god vän i Cecilia, en färgad flicka, född på en av de Australienska öarna i norr. Vi var båda med i sjuksköterskeskolans kristna studentgrupp. (Att det anges att Cecilia var en färgad person beror på att det vid den här tiden var mycket ovanligt att färgade personer utbildade sig till sjuksköterskor eller annan högre utbildning. Det var t.o.m. så att Austra-

27

28

10. ”SYSTER” MARIANNE

lien enbart tillät immigration från Europa, en politik som kallades White only policy. Denna politik ändrades först 1972.)

Både Cecilia och jag kände att vi skulle bli missionärer men vi var inte säkra på till vilket land Gud kallat oss. Efter ett ungdomsmöte i Cairns, där man speciellt lyft fram evangelisation och missionskallelse, så kände vi ett stort behov av att få klarhet i den frågan. Så vi träffades på mitt rum för att be om visshet i denna för oss så viktiga fråga. Vädermässigt var det en förskräcklig natt, det regnade och åskade våldsamt. Fram på småtimmarna, jag tror klockan var tre på natten, fick jag klart för mig att det var till Papua Nya Guinea som Gud kallade mig som missionär.

Strax därefter sa min kamrat: ”Nu har Gud talat till mig att jag skall åka till Papua Nya Guinea som missionär. Vad har Han sagt till dig?” Jag var lite sur på Gud att det inte skulle bli Afrika eller Indien, men efter ett tag sa jag: ”Jo, även jag upplever att det är till Papua Nya Guinea jag skall åka. Men jag känner mig rädd för att åka dit eftersom det finns kannibaler där och så är det ett väldigt primitivt land.”

I slutet av 1963 tog jag min sjuksköterskeexamen. Men det blev bara studieuppehåll under jul- och nyårshelgerna för redan i januari 1964 åkte jag till Melbourne för att komplettera med en barnmorskeutbildning.

Vistelsen i Melbourne blev på många sätt annorlunda än studietiden i Cairns. Det var inte bara det att jag nu var långt från min familj utan jag saknade även troende kamrater. Och inte kom jag iväg på några gudstjänster eftersom det var långt till någon kyrka där jag kände mig hemma. En del av mina kamrater ställde frågor om min tro och om saker i Bibeln som jag hade svårt att svara på. Jag var inte särskilt bra på att diskutera och argumentera.

Tvivlen kom in i mitt liv och saker i den kristna tron som tidigare hade varit självklara var inte längre så självklara.

När jag efter året i Melbourne åter var tillbaka i Cairns fanns det alltså en massa frågetecken. Jag hade också börjat fundera över det här med livskamrat, en man att dela mitt liv med. Fanns det någon för mig? Hit-

10. ”SYSTER” MARIANNE

intills hade jag inte mött någon som jag ens funderade över om det kunde vara HAN. Inom mig växte också en tanke fram att jag borde göra ett längre besök i mitt gamla hemland, Sverige. Men var det rätt väg för mig? Jag kände mig väldigt villrådig och upplevde att så här kunde jag inte ha det. Vad skulle jag göra med mitt liv?

Under hela min uppväxt hade jag lärt mig att gå till Gud med mina bekymmer och nu hade jag fyra stora frågor som jag ville ha svar på. Så, trots mina tvivel, böjde jag mina knän i mammas och pappas sovrum och ropade ut min nöd. ”Gud”, sa jag, ”skicka Con Frangos hit för att prata med mig.”

Var det en ”stor” begäran av Gud? Con Frangos var äldstebroder i församlingen i Cairns. Han var 70 år och kom ursprungligen från Grekland. När jag träffade honom i kyrkan brukade han säga: ”Marianne, Gud har något för dig och jag ber varje dag att han skall leda dig rätt.”

Men, vi hade nu bott sju år i Cairns och Con Frangos hade aldrig besökt vårt hem. Så, sannolikheten för ett besök från hans sida var inte så stor.

När jag reser mig upp från min bönestund och tittar ut genom fönstret ser jag att det ösregnar. Jag kan knappt tro att det är sant det jag ser, där i ösregnet kommer Con Frangos in genom grinden på cykel! Är det en synvilla? Jag känner mig nästan svimfärdig. Det knackar på dörren och jag öppnar, eftersom jag är ensam hemma i dag. Con Frangos säger: ”Gud har skickat mig hit för att tala med dig. Du har frågor som du behöver få svar på. Kan jag få komma in och prata med dig?”

Vi går och sätter oss vid köksbordet. Han undrar inte vilka frågor jag har utan öppnar sin Bibel. Och så börjar han: ”Du har frågat Gud hur det förhåller sig med den här frågan.” Så läser han ett bibelord i det sammanhanget och förklarar hur det hänger ihop. Han går på detta sätt igenom min fyra frågor och så säger han: ”Och nu funderar du på att åka till Sverige men du vet inte om det är rätt. Gud har sagt till mig att det är rätt att du åker, det är i enlighet med hans vilja. Och så tvivlar du på att det finns någon livskamrat för dig eftersom du upplever att du skall bli missionär. Det behöver du inte bekymra dig om, för när du kommer till Sverige så kommer du att möta din man där. Första gången du ser honom kommer Gud säga till dig att den här mannen skall du gifta dig med.”

29

30

11. JESUS LEVER OCH HÖR DIN BÖN

11. Jesus lever och hör din bön Denna rubrik skulle kunna vara en bra sammanfattning av det som beskrivits ovan och även det som kommer längre fram i denna berättelse.

Men det var också den text som var inristad i berget vid Vattenfalls skola i Åsbro, Närke. Vid denna skola utbildades vapenfria värnpliktiga till linjereparatörer. Tanken var att personer utbildade där, skulle arbeta med att underhålla det livsviktiga elnätet i händelse av krig.

Den 19 maj 1964 ryckte Sven och jag tillsammans med ytterligare 16 unga män in till Åsbro. Det var första gången Sven och jag träffades. Vänskap uppstod och består fortfarande efter snart 50 år.

Sven berättar: För mig var det självklart att vägra bära vapen. För att få vaStenhäll i Åsbro 1964. penfri tjänst var man bland annat tvungen att samtala med en präst, som skulle bedöma om man hade väl grundade samvetsbetänkligheter för att få vapenfri tjänst. Samtalet inleddes med att man fick svara på en hel mängd frågor och en del var ganska svåra av typ: ”Tycker du inte att svenska folket skall försvara sig mot våld och övermakt?” En annan fråga var: ”Tänk dig följande. Det kommer in främmande soldater i ditt hem. Du förstår att de kommer att våldta din fru och kanske slå ihjäl dina barn. Om du då står med ett gevär i din hand, vad kommer du då att göra?” Mitt svar blev, att det var just därför jag ville vägra vapen, för att jag visste att i en sådan situation skulle jag troligtvis göra något som jag sedan skulle ångra.

När jag sedan tillsammans med prästen gick igenom mina svar på frågorna kom prästen med ytterligare en fråga: ”Om du sitter bakom en luftvärnskanon och du ser främmande flygplan komma för att bomba din stad, skulle du inte skjuta då?” ”Om jag befann mig i den situationen skulle jag troligtvis skjuta, men det är just därför jag inte vill bära vapen.” ”Tycker du verkligen inte att svenska folket skall försvara sig?” undrade prästen. ”Jo, men om svenskarna verkligen förstod bönens kraft tror jag inte att vi skulle behöva komma i krig.”

Efter samtalet klappade prästen om mig och önskade mig Guds välsignelse. Och jag fick vapenfri tjänst. Detta var bakgrunden till att jag kom till Åsbro, avslutar Sven.

11. JESUS LEVER OCH HÖR DIN BÖN

Utbildningen i Åsbro var på sex veckor men totalt skulle vi vapenfria göra tjänst i 13 månader. Vi fick fyra månaders tillägg för att vi gjorde vapenfri tjänst.

Detta innebar att efter Åsbro-tiden placerades vi ut på olika anläggningar i landet.

Jag, Leif, placerades som vaktmästare på Försvarsdepartementet. Sven tillsammans med ytterligare fem kamrater från Åsbro placerade på Vällinge stridsskola, Sven ler när jag, Leif, övar konstgjord andning. nordöst om Södertälje.

Sven fortsätter berätta: Även tiden på stridsskolan var intressant. Jag upplevde att jag och mina fem troende kamrater placerats där inte bara för att under ett år jobba som vaktmästare, utan att Gud behövde oss på just den platsen den här tiden. Jag bad till Gud att han skulle visa vad han ville att vi skulle göra.

Det här var hemvärnets stridsskola så det var relativt korta kurser, en eller två veckor långa. Det var alltså stor genomströmning av folk. Jag frågade mina troende kamrater om de var med på att, om vi fick til�låtelse, hålla en andakt i matsalen varje tisdagskväll. Jo, det tyckte man var bra. Jag gick till chefen för stridsskolan, en major, och sa till honom att vi kristna vapenfria gärna ville göra något för de som var där på utbildning. Vi ville ordna en gudstjänst i matsalen på tisdagskvällarna. Då tittade majoren på mig och sa: ”Du måste förstå att jag inte kan kommendera kursdeltagarna att gå dit.” ”Ja, det förstår jag”, svarade jag, ”men om du låter oss ha den här andakten så kanske de kommer ändå.” Vi fick tillåtelse och vi annonserade på anslagstavlorna om detta.

Jag kan nog säga, utan att överdriva, att minst hälften av dem som var på utbildning genom de här andakterna fick höra Guds ord. De flesta var personer som normalt inte gick i kyrkan, men nu fick höra sång och vittnesbörd om Gud. Dagofficeren var alltid med och övervakade det hela så han fick höra Guds ord extra mycket.

En gång var det 500 ungdomar på kurs. Innan kursen kallade majoren upp mig och sa: ”Sven, vi skall ha en kurs för ungdomar nu. Det är 500 ungdomar i åldern 15-17 år som kommer att vara med. Det kan bli lite stökigt så det kanske är bäst att ni ställer in er andakt den veckan.” ”Nej, se det tycker jag inte. Vi är vana att ha med ungdomar att göra.”

31

32

11. JESUS LEVER OCH HÖR DIN BÖN

”Ja, men det är också influensa som går nu och de kan bli smittade i matsalen”, fortsatte majoren. ”Om de inte blir smittade i matsalen de tre gånger per dag när de äter så har jag svårt att förstå varför de skall bli smittade just på tisdagskvällen”, svarade jag.

Då gav majoren med sig och vi fick ha vår andakt. Men majoren var nog lite orolig för ordningen den här gången för han var själv med. Matsalen var packad av ungdomar och vi gjorde som vi brukade, vi sjöng och vittnade om Gud i en timme. Och det var inget problem med ordningen, alla dessa ungdomar satt som levande ljus. Efteråt var det en del ungdomar som kom och tackade. Även majoren tackade.

I arbetsuppgifterna ingick bland annat att sköta om officerarnas bastubad. En gång satt majoren där och skrävlade om att det var Sveriges starka försvar som höll oss utanför andra världskriget. ”Det där är bara struntprat” sa jag, ”alla vet vi att det inte fanns något starkt försvar.” ”Ja, men se det visste inte fienden”, sa majoren. Och så la han till: ”Sven, du vare sig slåss eller super. Vad har du för roligt egentligen?” Det finns olika uppfattningar om vad som är roligt.

En del officerare bad oss ha privatlektioner med deras barn. Själv hade jag undervisning i matte och för det fick jag fem kronor i timmen, vilket inte var dåligt med tanke på att vår ersättning från staten bara var fem kronor om dagen. Det viktigaste med detta var dock inte pengarna utan de kontakter som vi på så sätt skapade.

En helg åkte jag till Henry Nordin i Ljusne för att predika i pingstkyrkan där. För att kunna delta i söndagskvällsmötet var jag tvungen att ta ett mycket sent tåg hem vilket innebar att jag kom för sent till Vällinge. Reglerna föreskrev att vi skulle vara tillbaka på förläggningen senast klockan 22:00 på söndagskvällen. På måndagsförmiddagen gick jag till tjänstgörande kapten och berättade att jag inte kommit till förläggningen förrän klockan sex på måndagsmorgonen. Jag bad om förlåtelse för detta och var beredd att ta mitt straff. Kaptenen försökte då framställa det som att jag missat ett tåg. ”Nej, nej” sa jag, ”jag gjorde det för att jag ville vara med på söndagskvällens gudstjänst i Ljusne. Så det var helt medvetet och jag är beredd att ta mitt straff.” ”Ja, ja” sa kaptenen, ”jag får ge dig en varning den här gången.”

I samband med att tjänstgöringen i Vällinge slutade ordnade stridsskolan en avtackningsfest. Majoren berättade då, att detta var första gången som man hade vapenfria till hjälp på stridsskolan och att man innan varit lite oroliga för hur det skulle gå. Men, sa han, ni har skött er exemplariskt och ni har vår respekt. Så utnämnde han en av de vapenfria till årets soldat.

12. INGENJÖR GÖRANSSON

12. Ingenjör Göransson Sven berättar: När tjänstgöringen i Vällinge närmade sig slutet var det dags att söka arbete. Jag ville gärna ha ett jobb i Stockholm. Orsaken var bland annat de kontakter jag fått där. Under tjänstgöringen på stridsskolan bodde jag ganska ofta hos Leif eller rättare sagt i hans föräldrahem under veckosluten. På så sätt hade jag lärt känna en hel del ungdomar i Bromma och trivdes bra där.

Jag såg en platsannons från en konsultfirma i VVS-branschen, CG Colleens i Alvik, som verkade intressant. Jag skickade in min ansökan och blev kallad till intervju. Det var vice vd, en stor tjock karl, som genomförde intervjun. ”Jag ser att du gör vapenfri tjänst”, sa han, ”Är du kristen?” ”Ja, det är jag”, svarade jag och tänkte att nu får jag nog inte jobbet. Men det fick jag. Inför denna nya fas i mitt liv bad jag till Gud att han skulle ge mig kraft att vara ett levande vittnesbörd om den kristna trons kraft inför mina nya arbetskamrater.

Lite knäsvag gick jag till jobbet första dagen. Jag funderade på hur det skulle bli och på vilket sätt jag skulle kunna berätta att jag var en kristen. Men se, det var inget problem. Alla visste redan att jag var det.

Dagen innan hade nämligen vice vd gått runt och förklarat att Sven som börjar i morgon är kristen så ni får tänka på vad ni säger. Detta öppnade upp för många samtal om min kristna tro.

På den här tiden sa vi i pingströrelsen ”Frid” till varandra när man träffade trossyskon eller talades vid i telefon. En av mina arbetskamrater som hört mig använda ordet ”Frid” vid telefonsamtal kom in till mig och sa: ”Jag tycker det är fantastiskt att det finns ett folk i den här världen som kan hälsa varandra med frid.” Efter detta hände det ganska ofta när jag kom till jobbet att han hälsade mig med ”Frid”. Vid ett tillfälle jobbade den här mannen och jag ensamma på kontoret en lördag. Vi satt i var sitt rum med en öppen dörr emellan. Han letade efter en ritning och blev mer och mer irriterad när han inte hittade den. Till sist skrek han: ”Göransson, stäng dörren!” Han skulle nämligen svära.

Vid ett annat tillfälle hade några samfundsledare deltagit i TV-programmet ”Vad säger kyrkan?” En av deltagarna var Willis Säwe, då föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. I det här programmet var Willis Säwe den ende som vågade stå för att Bibeln var Guds ofelbara ord. På måndagsmorgonen kom ovan nämnda arbetskamrat in till mig och sa: ”Är Willis Säwe så dum att han tror att det inte finns några fel i Bibeln?” ”Ja, och jag har samma tro.” ”Tror du att Jesus gick på vattnet?” fortsatte kamraten. ”Ja, det gör jag.”

33

34

12. INGENJÖR GÖRANSSON

Då skakade han på sitt huvud och gick in på sitt rum. Men jag följde efter honom och frågade: ”Varför skakar du på huvudet?” ”Men det begriper du väl att det strider mot naturlagarna”, svarade kamraten. ”Är du så dum att du inte begriper att den som skapade naturlagarna också är herre över dem.”

På min fritid var jag aktiv i Filadelfiaförsamlingens verksamhet i Bromma och Vällingby. En frikyrkoförsamling bygger på att medlemmarna utför det mesta arbetet på sin fritid. Jag var en av dem. Jag var bland annat söndagsskollärare i Hässelby. Jag vill minnas att du, Leif, var huvudansvarig för den söndagsskolan. Naturligtvis deltog jag även i övriga gudstjänster. Filadelfiaförsamlingen hyrde en tid Nalenpalatset och hade bland annat cafékvällar där för människor som normalt inte kom till våra kyrkor, avslutar Sven. ”Jag”, säger jag till Sven ”minns en gång när vi var på Nalen och du hade en nyinköpt hatt. När vi hämtade ytterkläderna efter sammankomsten var din hatt borta och din kommentar var bara: Det var väl någon som behövde den.”

Sven fortsätter: En annan aktivitet som du, Leif, och jag ägnade oss åt var att dela ut 50 exemplar av tidningen Evangelii Härold varje vecka.

(Evangelii Härold upphörde som tidning 1993.) Vi besökte hemmen runt Pingstkyrkan i Bromma och frågade om man ville ha en tidning. På så sätt besökte vi många hem och inbjöd till gudstjänsterna. När jag flyttade från Bromma skrev jag ett litet brev som vi delade ut till hemmen som fått tidningen och berättade om att jag nu skulle flytta. Det var flera stycken som svarade på brevet och uttryckte sin tacksamhet för tidningen. En del bad till och med om ursäkt för att de inte kommit till kyrkan. Jag hoppas att några kom till tro genom detta arbete.

En dag när jag var i Pingstkyrkan i Bromma så upplevde jag att Herren talade till mig och sa att nu är det dags att du säger upp dig från ditt ingenjörsarbete och går på bibelskola. Jag satte mig vid ett bord i kyrkan och skrev min avskedsansökan.

När jag lämnat in den till chefen så blev jag naturligtvis inkallad till honom. Han beklagade att jag efter så kort tid, 15 månader, sa

13. ÅTER TILL SVERIGE

upp mig eftersom jag visat goda anlag för det jag höll på med. ”Men”, sa han, ”jag förstår att du har bevekelsegrunder för detta som jag inte begriper så kan jag inte annat än önska dig lycka till.”

När någon slutade brukade man ha avskedsfest med mycket alkohol.

Det var inget jag kunde tänka mig och det sa jag till mina kamrater.

Men samtidigt sa jag att jag gärna ville ha en fest för dem och inbjöd till en sådan i festvåningen i Pingstkyrkan i Bromma. ”Ni är alla välkomna tillsammans med era fruar och andra som ni vill ta med. Det blir kaffe, kakor och tårta. Dessutom kommer vi från Pingstkyrkan ha ett program.” Alla mina arbetskamrater inklusive chefer kom. Vi sjöng och spelade för dem och jag vittnade om min tro på Jesus. Flera av dem sa efteråt att det här var den bästa avskedsfest de varit med om. En av arbetskamraterna som ibland kunde vara lite ”grov i munnen” kom efteråt och sa: ”Sven, jag har tyckt synd om dig men när jag ser alla trevliga ’systrar’ här så måste jag ändra uppfattning.”

13. Åter till Sverige I slutet av 1965 gör Marianne åter en lång färd med båt, den här gången till Sverige. Hon får jobb på Karolinska sjukhuset som barnmorska.

Första året arbetar hon på BB-avdelningen och senare på intensivvårdsavdelningen. Till en början bor hon i en personalbostad på sjukhusområdet, men tycker att det är jobbigt eftersom det springer folk där hela nätterna.

Marianne berättar: Trots den mäktiga upplevelsen med besöket av Con Frangos innan jag reste till Sverige, så upplever jag vid den här tidpunkten att jag står vid ett vägskäl i livet. Jag visste att Gud kallat mig att bli missionär men samtidigt var det saker som jag inte förstod, ja, jag kan nog säga att det stundtals fanns tvivel i mitt hjärta. Men så tänkte jag, enda sättet att reda upp detta är att gå till Filadelfiakyrkan och söka Gud på allvar igen, att åter överlämna mitt liv till Gud. Sagt och gjort. Jag hamnar på översta läktaren i den stora Filadelfiakyrkan. Och det är Wasti Feldt som predikar. Det är drygt tio år sedan jag hörde henne tala och profetera i Djuptjärn. Det känns märkligt.

Plötsligt stannar hon mitt i sin predikan och säger: ”Du som sitter där uppe”, samtidigt som hon pekar mot översta läktaren, ”så säger Herren” och så frambär hon till en början samma profetia som då jag var 13 år gammal. Hon berättar åter om min barndom, om min längtan till varmare länder osv. Sedan säger hon att jag nu står vid ett vägskäl och beskriver hur jag upplever livet just och fortsätter: ”Gud har talat till dig många gånger och nu är det dags att välja den rätta vägen. Detta är sista gången Gud kallar dig, men om du gör bättring och följer Guds vilja med ditt liv, så finns det en väg utstakad för

35

36

14. KYSSAVTAL MED GUD

dig. Du kommer att uppleva Guds välsignelse. Du tror inte att det kommer finnas någon man för dig, men det har Gud utsett och han ska även bli din partner i den gärning som Gud har kallat dig till. Men idag är sista gången jag talar till dig om detta så du måste komma till ett beslut idag.” I eftermötet gick jag fram och bad om förbön. I min bön sa jag till Gud att jag var villig att gå hans väg.

På vägen hem från förmiddagsgudstjänsten i Filadelfia till min bostad på Karolinska kände jag mig ganska ensam och övergiven. Bäst som det var när jag gick där märkte jag att det var en man som följde efter mig. Efter en bra stund gick han ifatt mig och sa: ”Ursäkta mig, jag vet inte varför jag följer efter dig men jag var i Filadelfia nu på förmiddagen och jag såg dig där.” Vi presenterade oss för varandra och han frågade var jag bodde. Efter dessa inledande fraser frågade han om han fick bjuda mig på lunch. Jag tackade ja till detta. Under lunchen berättade jag lite grand om mig själv och min bakgrund. Jag nämnde också att jag sökte en lägenhet eller någon troende som hade en lägenhet som den ville dela med någon. Då sa han: ”Du frågar rätt person för jag har en flickvän som söker någon att dela bostad med. Hon bor alldeles här i närheten så vi kan gå dit nu meddetsamma.” Sagt och gjort, vi gick dit och träffade henne. Det visade sig att flickvännen var svensk-amerikanska. Hon hade en ganska stor lägenhet. På stående fot beslöt hon sig för att jag skulle få dela lägenheten med henne. Jag flyttade dit under första halvåret 1966.

Det blev väldigt bra, vi gick på gudstjänster och var i övrigt ganska mycket tillsammans.

14. Kyssavtal med Gud Sven berättar: När jag var 20 år gammal slöt jag ett avtal med Gud, att jag inte skulle kyssa en kvinna förrän jag visste att det var henne jag skulle gifta mig med. Bakgrunden till detta var att jag såg så mycket lidande på grund av att unga män och kvinnor inte tog sällskapslivet på allvar. Det var mer som en ”hits-missaffär” och ofta var det väl mer ”missar” än ”hits” (Svens specialuttryck). Det här gjorde att jag var väldigt försiktig i umgänget med det motsatta könet och en del trodde kanske att jag var fullständigt immun mot kvinnor. Det var jag inte, men jag hade ett avtal med Gud att han skulle visa mig vem det var jag skulle gifta mig med och att jag på så sätt inte skulle behöva gissa mig fram.

Ibland blev jag otålig och tyckte att det tog för lång tid innan den rätta kvinnan dök upp. Men samtidigt visste jag att om det inte blev rätt kvinna så skulle det Gud lagt på mitt hjärta att göra kunna gå om intet.

Jag förstod att valet av fru var, efter frälsningen, den viktigaste frågan i mitt liv. Jag mötte en del kvinnor om vilka jag tänkte, hon kunde nog bli

14. KYSSAVTAL MED GUD

en bra fru åt en pastor eller missionär. Men jag kom alltid fram till, nej, det är inte hon.

En av mina vapenfria kamrater på Vällinge stridsskola var från Örebro. Under tiden på stridsskolan hände det att jag under veckosluten följde med honom till hans föräldrahem i Örebro. På så sätt lärde jag känna hans föräldrar som var varmt troende och mycket aktiva i församlingen.

En dag i början av september 1966 fick jag ett telefonsamtal från pappan. Han berättade att sonen flyttat till Stockholm eftersom han fått jobb där. Nu var föräldrarna oroliga för att han skulle ”komma bort i storstadsdjungeln” eftersom han på senare tid inte visat så stort intresse för församlingsarbetet. Pappan bad mig kontakta honom.

En måndagskväll lite senare i september, när jag var ledig, tänkte jag att det var läge att uppfylla föräldrarnas önskemål. Jag åkte till sonens adress på Södermalm.

Just som jag skall till att knacka på hans dörr öppnas den och min kamrat kommer ut. ”Jag kom för att hälsa på dig men jag ser att du är på väg ut så jag får väl komma tillbaka en annan gång”, säger jag. ”Jag är på väg att besöka två kvinnor. Den ena är svenskamerikanska och den andra svensk-australienska. Hon från Australien har lovat visa lite diabilder. Jag tycker du skall följa med”, säger min kamrat. ”Jag kan väl inte bara komma med så där eftersom jag inte är inbjuden.” ”Det behöver du inte oroa dig för. De är inte svenska till sättet och kommer inte tycka att du är framfusig. De kommer bara tycka det är roligt om du följer med”, svarar min kamrat.

Hans svar övertygar mig så jag åker med honom. Under resan till flickorna får jag också möjlighet att prata lite med honom och kan på så sätt uppfylla mitt löfte till hans pappa.

Vi kommer fram och knackar på dörren. Precis när det hörs att någon är på väg att öppna hoppar min vän åt sidan så att han inte syns när dörren öppnas. Där står jag, till synes ensam, och tittar på kvinnan som öppnar och hon tittar naturligtvis också på mig. Jag känner mig generad över situationen och säger till min vän bakom dörren: ”Vad är det för nummer och namn på den här kvinnan”? Han hade haft så många flickvänner att han nog behövde ha dem numrerade, tänker jag. Hur som helst blir vi presenterade för varandra. Det är Marianne från Australien som öppnat. Trots min kanske lite hårda öppningsfras blir vi bjudna på kaffe och tittar på dia-

37

38

15. HONOM SKALL DU GIFTA DIG MED

bilderna. Eftersom min vän hjälper Marianne med att knäppa några knappar i hennes blus uppfattar jag det som ett tecken på att hon är hans flickvän. Men vad spelar det för roll, ”den typ av flickor” som var intresserade av min vän har jag i all fall inget intresse av.

Hur som helst var det intressant att se diabilderna. Det var bilder från Australien men framförallt från Papua Nya Guinea som hennes bror tagit vid ett besök där. Under resan hem fick jag möjlighet till ytterligare samtal med min vän och fick då klart för mig att Marianne inte var hans flickvän utan att det var svensk-amerikanskan han var intresserad av.

15. Honom skall du gifta dig med I avsnittet ”Åter till Sverige” berättar Marianne om hur en man hjälper henne att hitta en kamrat att dela bostad med. Mannen som fixade detta var i själva verket Svens kamrat från Örebro. Men den ”historien” hade Sven ingen kunskap om.

Marianne berättar: Min väninna hade bjudit hem mannen som ordnade så att jag fick bo tillsammans med henne. De var väl lite intresserade av varandra. Jag hade lovat att visa lite diabilder från mitt nya hemland och från Papua Nya Guinea.

Det knackar på dörren och jag går för att öppna. Där står en för mig helt okänd man. I detta ögonblick upplever jag hur den Helige Ande säger till mig: ”Han är den du skall du gifta dig med.” Mannens öppningsfras ”Vad är det för nummer och namn på den här kvinnan?” bekräftar väl inte precis det jag upplever att den Helige Ande i samma ögonblick klargör för mig. Men jag säger inget utan hälsar bara välkommen in.

Som Sven redan berättat drack vi kaffe och tittade på diabilderna. När männen gått sin väg sa jag till min väninna: ”Den mannen skall jag gifta mig med.” ”Det kan man väl inte veta bara så där” blev hennes kommentar. Hon tyckte naturligtvis med all rätt att det var konstigt att komma med ett sådant påstående efter att jag endast hade träffat Sven ett par timmar. Men bakgrunden var naturligtvis det jag upplevde när jag öppnade dörren och hur detta knöt ihop Wasti Feldts profetia och det Con Frangos sagt till mig innan jag reste till Sverige. Men allt detta var Sven helt ovetande om.

16. EVANGELIST GÖRANSSON

16. Evangelist Göransson Enligt Wikipedia är evangelist en benämning som flera kristna samfund använder om en person som har till uppgift att resa runt mellan olika församlingar och predika. Men inom pingstväckelsen i Sverige var det tidigare vanligt att man även benämnde en yngre pastor för evangelist.

Sven berättar: När jag slutat min anställning hos CG Colens gick jag Filadelfiaförsamlingens i Stockholm bibelskola oktober-november 1966.

Församlingar som önskade evangelisthjälp hörde av sig till bibelskolan för att ”få tag på” en lämplig person som kunde komma och hjälpa till i deras församling. När sista studieveckan började hade jag fortfarande inte fått något ”erbjudande”, men då hörde plötsligt tre församlingar av sig. Församlingarna i Helsingfors, Finland, och i Sundsvall önskade en ungdomspastor och förortskyrkan på Mälaröarna ville ha två evangelister.

När det kom till kritan föll Helsingfors och Sundsvall bort eftersom de hade ett krav på att man skulle kunna spela och sjunga och det har aldrig varit min starka sida. Det är intressant att notera hur Herren stängde och öppnade dörrar för att leda mig framåt i enlighet med hans plan.

Att vara evangelist var en ny upplevelse. Inte så att församlingsarbete var något nytt för mig. Jag har tidigare berättat om hur jag ända sedan jag blev frälst vid 14 års ålder deltagit på olika sätt i arbetet med att vinna människor för Gud. Inte heller vittnesbörd och predikan var nytt för mig, men nu skulle jag och min evangelistkamrat Lars-Ivar Nilsson under ett år genomföra många gudstjänster och sammankomster varje vecka. Utöver detta ”knackade vi dörr” och besökte på så sätt alla hem på Mälaröarna minst en gång under det år som det var avtalat att vi skulle

Bibelskolelever sjunger i Filadelfiakyrkan, Stockholm.

39

40

16. EVANGELIST GÖRANSSON

vara evangelister där. En del hem fick besök flera gånger.

Arbetet med att sprida tidningen Evangelii Härold tog jag med mig från tiden i Bromma, men nu försökte vi istället att sälja ett 50-tal tidningar varje vecka, med varierande framgång. Samtidigt inbjöd vi naturligtvis till våra gudstjänster. Det var väl tyvärr inte så många som Sven och Lars-Ivar i kapellet i Skå 1967. hörsammade vår inbjudan, men de fick i alla fall besök av oss. Jag kommer ihåg en dam som öppnade dörren ”med näsan i vädret” och sa: ”Ledsen, men jag tillhör statskyrkan.” Min replik blev: ”Det gör jag också, men jag är inte ledsen för det.” Då skrattade hon tillsammans med mig.

Utöver hembesöken hade vi gudstjänster i kapellen på Färingsö och Skå men även på ålderdomshem och olika anstalter som fanns på dessa öar. Även barn- och ungdomsmöten ingick i vårt arbete. Vi deltog även i gudstjänster på Kaggeholms folkhögskola. Sammantaget innebar detta många tillfällen till att predika och hålla andakter varje vecka så vi fick lära oss att bli disciplinerade för att klara av detta.

Samarbetet med Kaggeholms folkhögskola innebar att jag lärde känna dess rektor Åke Boberg. Att Åke fick förtroende för mig under den här tiden skulle längre fram visa sig ha stor betydelse. När svenska pingstförsamlingar senare tillfrågades om de ville delta i vårt underhåll som missionärer (betala lön osv) var det till stor del Åkes förtroende för mig som gjorde att de sa ja.

Lars-Ivar och jag blev ofta hembjudna på middag hos församlingsmedlemmar. Vi pratade ofta om att det skulle vara trevligt att bjuda alla pensionärer på mat som tack för alla middagar. Sagt och gjort, vi bjöd in församlingens pensionärer, ett 30-tal personer, till middag. Och jag frågade också Marianne, som jag hade lite kontakt med, om hon ville komma och visa diabilder som hennes bror tagit på Papua Nya Guinea. Det gjorde hon gärna.

Vid tidpunkten för inbjudan hade vi pengar för att köpa kött och potatis men när tidpunkten för middagen närmade sig hade vi inga pengar kvar, som vanligt höll jag på att säga. Vi blev väldigt oroliga för hur vi skulle lösa detta. Vi tyckte inte att vi kunde ställa in middagen när vi redan bjudit in pensionärerna. Så vi bad till Gud att vi skulle få kött eller pengar att handla för.

17. KÄNSLOR OCH FRIERI

En vinterkväll är vi på väg in till Nalenpalatset, där Filadelfia har cafénatt för ”ungdomar på stan”. Plötsligt ser vi en hare som ligger påkörd på vägen. Jag stannar bilen för att slänga den av vägen men känner då att den fortfarande är varm vilket innebär att den alldeles nyss blivit ihjälkörd. ”Här har vi köttet till pensionärerna” säger jag till Lars-Ivar.

Vi vände och åkte hem. Jag flådde och styckade haren. Jag var van vid att flå och stycka djur sedan min uppväxt. Och så frös vi in köttet. Men det kändes lite snålt med en hare till 30 personer så vi köpte även några köttbitar. Men det visade sig vara helt onödigt, för bara någon dag innan vi skulle ha middagen var det en anka som flög upp framför bilen och slog ihjäl sig mot kylaren. Så Gud försåg oss med kött. Alla åt och tyckte det smakade gott. När pensionärerna hade ätit färdigt berättade vi hur vi fått tag på köttet.

Det var en mycket värdefull upplevelse att vara evangelist på Mälaröarna. Vi, Lars-Ivar Nilsson och jag, var där i knappt ett år. Lars-Ivar gick vidare till en tjänst som ungdomspastor i Trollhättan. Själv fick jag ett telefonsamtal från Sven O Svensson som ville att jag skulle komma och bli ungdomspastor i Elimförsamlingen i Örebro. Jag sa att jag måste pröva om detta var i enlighet med Guds vilja. ”Hur lång tid behöver du för detta”, frågade Sven O Svensson. ”Ge mig två veckor”, svarade jag.

När de två veckorna gått hade jag tältmöten på en plats i Uppland.

Jag bodde hos pastorn på orten och en dag kom han och sa med respekt: ”Det är telefon till dig. Sven O Svensson vill tala med dig.” ”Och vad säger Herren då”, frågade Sven O Svensson. ”Han säger att det inte är hans vilja att jag skall bli ungdomspastor i Örebro utan att jag skall förbereda mig för en missionstjänst.” Det blev alldeles tyst i telefonen men efter en stund sa han: ”Om du någonsin ändrar dig så låt mig få veta det.” Han var nog inte så van vid att någon sa nej tack till honom.

17. Känslor och frieri Vi går tillbaka till hösten 1966.

Sven berättar: Under tiden jag gick på bibelskolan träffade jag Marianne några gånger i Filadelfiakyrkan. Jag uppfattade det som om hon var ganska ensam och erbjöd mig vid ett par tillfällen att skjutsa henne hem.

Men det var bara på det medmänskliga planet, som ”taxiservice”. Jag hade inga känslor för henne och när hon klev ur bilen ”skakade jag bara hand” med henne och sa: ”Gud välsigne dig”.

Vid ett sådant tillfälle berättade Marianne att hon efter nyår skulle åka till England men att hon först skulle fira jul hos några släktingar i Norrland. Jag trodde alltså att jag aldrig skulle se henne igen.

41

42

17. KÄNSLOR OCH FRIERI

Julen 1966 tog Lars-Ivar och jag hand om en alkoholist som lämnat sig åt Gud. Han hade en mycket trasslig bakgrund med bland annat fängelsevistelser. I ett försök att hjälpa honom fick han bo hos oss. Några dagar in på det nya året åkte han med Lars-Ivar in till Stockholm City.

Han sa till Lars-Ivar att han behövde köpa ett par nya skor så Lars-Ivar släppte av honom vid en skoaffär. Tyvärr köpte han inga skor utan brännvin och försvann sedan. Lars-Ivar kom tillbaka ut till Skå och berättade att han ”tappat bort” vår inneboende. Jag blev förargad på LarsIvar för att han inte begripit att det inte skulle fungera att ”släppa lös” mannen ensam.

På kvällen tog jag bilen och åkte in till Stockholms City i ett försök att hitta mannen. Eftersom det var mycket kallt tänkte jag att han kanske är på Centralstationen för att värma sig. Jag gick runt och letade i ett par timmar. Vid 22-tiden stod jag och lutade mig mot räcket vid ”ringen” på Centralstationen. Jag funderade på att åka hem eftersom mina ansträngningar att finna mannen var resultatlösa. ”Ringen” är en öppning mellan de två våningsplanen, så man kan stå på övre plan och se när folk passerar på nedre plan.

Bäst jag står där och tittar kommer Marianne gående på det nedre planet. Hon råkar titta upp och vinkar till mig. Jag vinkar tillbaka. När hon kommer upp till det övre planet pratas vi vid lite grand. Hon berättar bland annat att hon inte fått arbetstillstånd i England och inte kan resa dit som planerat.

Hon har alltså ändrat sina planer och blir kvar i Sverige tills hon skall resa hem till Australien i september 1967. Då säger jag att vi kanske kan träffas någon gång. ”Kommer du på gudstjänst i Skå så lovar jag att bjuda på kaffe.” Vi växlar telefonnummer. När det är gjort åker jag hem till Skå och tänker inte mer på henne.

Vi, Marianne och jag, träffades väl någon gång i Filadelfiakyrkan, jag minns inte så noga. Men en gång ringde hon. Efter telefonsamtalet sa jag till Lars-Ivar: ”Marianne ringer och pratar i över en halvtimme men jag har ingen aning om varför hon ringde.” ”Hon är ute efter dig”, säger Lars-Ivar och skrattar. ”Nej, nej, det är hon inte alls.” ”Jo, det är hon alldeles säkert” säger Lars-Ivar.

Jag har tidigare berättat om pensionärsmiddagen. Inför den ringde jag Marianne och frågade om hon ville komma och visa diabilderna från Australien och Papua Nya Guinea. Det gjorde hon gärna och på så sätt träffades vi då.

17. KÄNSLOR OCH FRIERI

Under vårvintern 1967 skulle sångarna i Pingstkyrkan Bromma medverka i en gudstjänst i Tystberga. Anders Nilsson, som tidigare varit pastor i Bromma, var nu pastor i Tystberga och tyckte det skulle vara roligt att få besök av sina gamla församlingsbor. Jag tyckte också det skulle vara trevligt att träffa både Anders och vännerna från Bromma, som jag nu inte såg så ofta, så jag beslöt att åka med till Tystberga.

Jag skulle få åka med en äldre man. Han var ungkarl och berättade att han bjudit två änkor att åka med i hans stora bil. Jag skrattade och sa: ”Ska du ha två kvinnor med dig så måste jag åtminstone få ha en.” Vid den här tidpunkten hade jag nog börjat få ett visst intresse för Marianne.

Jag ringde upp henne och frågade om hon ville åka med. Det ville hon.

När vi sedan satt bredvid varandra i kyrkan upptäckte jag att hon hade lackade naglar, målade läppar och halsband. Jag skämdes som en hund eftersom en del kunde tro att vi var ett par. Innan vi skildes åt den kvällen sa jag till Marianne: ”Om du vill träffa mig något mer får du sluta att måla naglar och läppar och slänga halsbandet.” När hon gick slängde hon igen dörren så ilsket att jag trodde att hon aldrig mer ville träffa mig. (På 1960-talet ansåg en del pingstvänner att det var fel att måla naglar och läppar, att bära örhängen och halsband. Det är annorlunda idag och jag har sett Marianne med både halsband och färg på läpparna. Författarens anmärkning.)

Under ganska lång tid träffade jag inte Marianne men så blev jag inbjuden till Göran Appelgrens, en av ungdomarna i Pingstkyrkan Bromma, studentskiva. Jag tog då mod till mig och ringde Marianne.

Jag frågade om hon ville följa med på studentfesten. Det ville hon. Efter festen skjutsade jag hem henne till hennes bror i Sollentuna, där hon nu bodde.

När vi var framme tänkte jag i vanlig ordning bara ta i hand och som vanligt säga ”Gud välsigne dig”. Men Marianne gick inte ur bilen. Hon har senare berättat för mig att hon hade bestämt sig för att inte gå ur bilen förrän jag hade kysst henne. (Marianne hade vid den här tidpunkten fortfarande inte berättat något för Sven om profetiorna över sitt liv eller vad hon upplevde första gången hon såg honom. Författarens anmärkning.) Det tog ett par timmar innan vi kom så långt att jag kysste henne.

Det var först nu jag insåg att Marianne möjligen var en fru för mig.

Samtidigt förebrådde jag mig själv att jag kysst henne när jag inte var säker på att hon var den som Gud valt åt mig. Det förflöt en tid men sedan började jag be till Gud: ”Herre, du måste verkligen visa mig om Marianne är den rätta för mig. Om så inte är fallet, så är jag beredd att säga till henne att det inte kan bli någonting mellan oss.” På ett tisdagsbönemöte i Skå koncentrerade jag mig helt på att be över detta. ”Herre du måste verkligen visa mig nu om Marianne skall bli min fru.” Helt plötsligt fick jag en absolut visshet och frid över att hon var den rätta och

43

44

17. KÄNSLOR OCH FRIERI

efter det har jag aldrig tvivlat. Jag vet att hon är den som Gud valt åt mig.

Marianne berättar: Vid tiden för denna händelse bor jag hos min bror i Sollentuna. Jag har just berättat för min bror att jag är intresserad av Sven men att han inte verkar speciellt intresserad av mig. När vi träffas är det ”Frid syster” och när vi skiljs är det ”God natt syster”. Jag känner mig desperat eftersom tiden går och ingenting händer. Snart är jag tvungen att åka tillbaka till Australien eftersom mitt visum är på väg att gå ut.

Plötsligt blir jag väldig orolig och börjar gå runt i rummet. ”Vad är det för fel på dig?” undrar min bror. ”Jag vet inte” svarar jag ”men jag känner på mig att Sven kommer att fria när vi träffas på fredag.” ”Hur kan du veta det?” undrar min bror. ”Det är väl inget som du kan veta.”

Han tycker jag beter mig konstigt.

Sven berättar: Fredagen kom och jag träffar Marianne: ”Marianne, jag skall bli missionär. Jag vet inte om vi kommer att ha något hus att bo i, jag vet inte om vi kommer ha någon mat på bordet eller ha några pengar. Jag vet bara att Gud har kallat mig att bli missionär. Vill du gifta dig med mig?”

Marianne berättar: Jag tänker, äntligen friar han, men vad är det för frieri? Jag hade länge vetat vad mitt svar skulle bli om och när Sven friade men hade ändå hoppats att frieriet skulle vara lite mer romantiskt.

Att han skulle säga något i stil med att han tyckte om mig. ”Jag vet inte” svarar jag.

Blidö i Stockholms skärgård 1967. Marianne har just anlänt med båten och Sven hämtar henne samtidigt som alla lägerdeltagarna radar upp sig för att beskåda fästmön.

18. INDIEN, PAKISTAN ELLER AUSTRALIEN?

Sven berättar: Jag blir nästan arg. Här har jag ”kämpat med Gud” för att få visshet om Marianne är den rätta för mig och så svarar hon ”Jag vet inte”.

Marianne berättar: När jag ser Svens förtvivlan säger jag efter ett par minuter ”Ja visst vill jag det, jag vet att det är Guds vilja. Det har jag vetat länge.”

Sven berättar: Efter en ganska kort tid förlovade vi oss, den 18 augusti 1967.

Därefter åkte vi till Sven och Marianne på förlovningsdagen den 18 augusti 1967.

Skåne för att Marianne skulle få träffa mina föräldrar. Vi var där en vecka tillsammans. Sedan reste jag till Stockholm för att ha avskedsmöten på Mälaröarna. Marianne blev kvar i Skåne. Vi möttes sedan den 3 september i Köpenhamn för att åka till London. Hon för att ta båten hem till Australien och jag för att gå en tremånadskurs i engelska.

18. Indien, Pakistan eller Australien?

För ett kort ögonblick går vi åter tillbaka till hösten 1966. När Sven hade träffat Marianne några gånger berättade hon om möjligheterna att emigrera till Australien. Australienska staten betalade vid den här tiden resan för emigranter från Sverige eftersom man gärna ville ha invandrare från norra Europa. Villkoret var att man stannade minst två år i Australien. Sven tänkte att detta var en möjlighet att lära sig engelska inför en missionsgärning i Indien.

Sven berättar: Jag lämnade in en ansökan till Australienska ambassaden i Stockholm. I slutet av januari 1967 fick jag visum och resa beviljad. Giltigheten var ett år.

Jag har tidigare berättat om vad som hände under vintern och våren 1967. Ibland kom tanken på Australien tillbaka men det kändes inte som om det var rätt väg för mig, min tanke var att bli missionär i Indien. På Nyhemsveckan, juni 1967, kom jag i kontakt med Stanley Sjöberg som vid den här tiden var pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Eftersom hans bror, Kjell Sjöberg, var missionär i Pakistan frågade jag Stanley

45

46

18. INDIEN, PAKISTAN ELLER AUSTRALIEN?

vad jag skulle göra för att få visum till Indien. Han svarade att det i princip var omöjligt att få visum till Indien som missionär. Men jag kunde kanske få det till Pakistan och det var samma folkgrupp som i Indien. ”Kanske är det vad Gud vill att du skall göra”, fortsatte Stanley. Jag tänkte att det kanske var Gud vilja. Stanley bad mig kontakta honom när jag kom tillbaka till Stockholm så skulle vi prata vidare om detta.

När jag senare träffade Stanley föreslog han att jag skulle gå en tremånaders kurs i engelska i England. Efter det skulle jag kunna åka till Pakistan och läsa urdu i ett år. När kursen i urdu var klar skulle jag börja hjälpa Kjell Sjöberg i missionsarbetet i Pakistan.

Vid den här tidpunkten hade Marianne och jag börjat sällskapa. Vi funderade naturligtvis på hur det här skulle kunna kombineras med en gemensam framtid. Vår plan blev, att när jag hunnit etablera mig i Pakistan skulle Marianne komma dit så att vi kunde gifta oss där.

Lönen som evangelist på Mälaröarna hade varit mycket blygsam så jag hade inte kunnat spara några pengar. Det var alltså inte så lätt för mig att åka till England för språkstudier. Så om inte ”Gud ordnade fram pengar” kunde jag inte åka. En kväll när Marianne och jag var på ett av Filadelfiaförsamlingens tältmöten ber Stanley mig komma fram och säga några ord i slutet av gudstjänsten och inbjuda till förbön. Efter gudstjänsten berättar Stanley för mig att han fått löfte om att ta upp ett andrahandsoffer (=en andra kollekt) i ett ungdomsmöte. De pengarna skulle jag få för att kunna åka till England.

Andrahandsoffret gav 3000 kr och det var precis vad Englandsvistelsen kostade. Som jag tidigare berättat slutade jag då som evangelist på Mälaröarna och reste den 3 september 1967 till England. Det var för övrigt samma dag som Sverige bytte från vänster- till högertrafik.

Innan Marianne och jag reste till England hade jag fått förslag på tre gästhem som jag kunde fråga om bostad. Min engelska var dock så dålig att jag inte klarade av detta på egen hand utan Marianne fick lov att följa med mig och fråga om det fanns ett rum att hyra. Inget av dessa tre ställen hade något ledigt rum. Nu var jag väldigt rådvill. Marianne måste samma dag gå ombord på fartyget med vilket hon skulle åka till Australien. Innan vi tog ett ömt farväl av varandra lämnade hon mig en lapp med en adress till en Birgitta. Denna Birgitta bodde i Birmingham och var dotter till en av mina fastrar, alltså min kusin. Marianne hade tillsammans med mina föräldrar besökt denna faster då jag var på Mälaröarna och hade avskedsmöten. På så sätt hade hon fått adressen till Birgitta. Om Marianne inte besökt denna faster hade jag inte haft en aning om var i England kusin Birgitta bodde.

När Marianne åkt var Birgitta den enda kontakt jag hade i England.

Jag åkte dit och lyckligtvis var hon och hennes man hemma. Jag var välkommen att bo där ett par dagar. Jag fick hjälp med att skriva brev till de

18. INDIEN, PAKISTAN ELLER AUSTRALIEN?

tre gästhemmen som jag redan besökt. Efter ett par dagar ringde Birgitta till gästhemmen. Ett av dem hade då fått ett rum ledigt eftersom en hyresgäst av familjeskäl varit tvungen att resa hem till Tyskland. På måndagen fick jag tillträde till rummet och på tisdagen kunde jag påbörja studierna som planerat. Så Gud var med och hjälpte i allt.

Studierna gick ganska bra. Efter halva tiden fick jag ett brev från Stanley Sjöberg där han berättade att det verkade helt omöjligt att få till ett underhåll för mig så att jag skulle kunna resa till Pakistan. ”Du måste verkligen be till Gud om detta” skrev Stanley.

Under de senaste sex månaderna hade allt ”fallit på plats” men nu kändes det plötsligt som att jag ”körde huvudet i väggen”. Jag hade upplevt det som om jag ”gick på vattnet” och trodde att det alltid skulle vara så men nu kändes det plötsligt som att ”jag sjönk”. Jag slängde mig ner på mina knän och ropade till Gud: ”Vad är det här, vad är det som händer nu?” Där på mina knän talade Gud till mig: ”Sven, stå upp och titta ut genom fönstret.” Jag reste mig upp, tittade ut och såg ett flygplan i skyn. Efter planet såg jag kondensstrimman som bredde ut sig som en väg över himlavalvet. Och Guds ande talade till mig: ”Sven, du kan inte se någon väg framför det där flygplanet men efter kan du se dess väg klart och tydligt. Så är det med ditt liv. Just nu kan du inte se hur vägen framför dig går men senare kommer du kunna blicka tillbaka på ditt liv och se hur jag har lett dig genom allt.” Detta gjorde att jag fylldes av glädje och började hoppa omkring i rummet. Jag prisade Gud för att jag fortfarande var i Hans vilja med mitt liv. Så jag oroade mig inte mer för hur det skulle ordna sig med pengar till underhåll.

När kursen i England var över åkte jag till mina föräldrar i Skåne. En dag sa far till mig: ”Sven, du har ett studielån på 500 kr som skall betalas tillbaka den 31 december 1967.” ”Jag vet”, svarade jag. Man kan tycka att det inte var mycket pengar men för mig som var pank var det en jättesumma. De 3000 kronorna hade precis räckt till resor, studier och uppehälle och nu var jag som sagt helt pank. ”Hur skall du kunna betala lånet?”, fortsatte min far. ”Jag vet inte” blev mitt svar. ”Du kan väl fråga CG Colleens om du kan få jobba ett tag” föreslog han. Men det var ingen utväg för mig eftersom min plan var att jag i början av nästa år skulle resa till Pakistan. Återigen vände jag mig till Gud och bad om hjälp. Jag kände mig trygg vid att Han skulle lösa det hela.

Det här var precis innan predikantveckan i Stockholm skulle börja så jag liftade med en långtradare upp till Stockholm. Vi kom fram klockan fyra på morgonen. Jag hade fått löfte att bo hos Leifs föräldrar, Asta och Walfrid Kennerberg, men det var för tidigt att åka till dem så jag gick till Centralstationen för att värma mig.

På predikantveckan träffade jag min gamla evangelistkamrat LarsIvar Nilsson. Han skulle tillsammans med Gideon Johansson ha gudstjänst i Skå på onsdagskvällen. De föreslog att jag skulle följa med. Och

47

48

18. INDIEN, PAKISTAN ELLER AUSTRALIEN?

så blev det. Efter Gideon Johanssons predikan steg Axel Rosén, som ledde gudstjänsten, upp och sa: ”Jag tror inte det går någon nöd på Gideon Johansson och inte heller på Lars-Ivar men Sven som just kommit tillbaka från England har nog inga pengar. Så vi tar upp ett offer och ger Sven.” Det var tur att jag satt på första bänken så att ingen såg hur tårarna rann utför mina kinder när jag åter fick bekräftat att Gud var med mig. Själv offret blev inte mer än 26 kr men för mig var det ett första tecken på att Gud skulle förse mig med det jag behövde.

Men det är klart att jag ändå funderade på hur jag skulle få ihop pengarna så jag tänkte att jag åker och hälsar på min gamla hyresvärd, broder Kihlberg. Det hade hänt någon gång tidigare att han hade hjälpt mig med en hundralapp. Jag tänkte att om jag hälsar på honom så kanske han ger mig en slant. Sagt och gjort, jag hoppade på bussen för att åka till honom. Men då var det som om den Helige Ande försökte stoppa mig och sa: ”Sven, du får inte åka till Kihlberg.” ”Men jag behöver pengar” sa jag inom mig. ”Nej, du skall inte åka till honom. Du skall åka till Bromma Pingstkyrka.” Jag hoppade av bussen och gick på gudstjänsten i Bromma. När jag skulle lämna kyrkan var det en äldre dam som hälsade på mig och samtidigt tryckte hon en sedel i min hand och sa: ”Herren behöver den.” ”Jag behöver ingenting”, svarade jag dumt nog. ”Argumentera inte emot”, sa hon och upprepade: ”Herren behöver den.”

När jag då tittade efter såg jag att hon hade gett mig en 100-kronorssedel. Det var vad jag hade hoppats att Kihlberg skulle ge mig. Gud visade mig att han hade kontroll över situationen.

Eftersom det nu snart var jul liftade jag hem till Skåne. Den 26 december hade jag fortfarande bara de 126 kronorna. Men den 27 december, första vardagen efter julhelgen, kom det en postanvisning på 500 kr från en av min syster Ullas studiekamrater. Hon bodde i norra Finland.

På postanvisningen stod det bara ”Min mors tionde.” Nästa dag var det en annan postanvisning på 300 kr. Tredje dagen kom ytterligare en sådan. På två veckor kom det på detta sätt 3000 kr från människor som mänskligt sätt inte hade någon anledning att skicka pengar till mig. Min mor och far kunde knappt tro sina ögon. Det var en massa pengar för mig på den tiden. Jag betalade lånet och köpte lite kläder som jag var i stort behov av.

Nu var det januari 1968 och jag hade fortfarande inget besked om underhåll för att kunna resa till Pakistan. Jag ringde Stanley Sjöberg flera gånger och hörde efter om det ordnat sig. Men beskedet var negativt varje gång. Endast Filadelfiaförsamlingen i Stockholm hade lovat 100 kr per månad och det räckte inte långt. Jag kunde inte resa utan underhåll för då skulle jag bara bli till en börda för övriga missionärer i Pakistan.

19. BRÖLLOP, JOBB OCH BARN

Till sist sa jag till Stanley: ”När jag ber över min situation känns det som att jag kanske skall åka till Australien för att hjälpa Mariannes bror.

Han är just i färd med att starta en församling i Mount Isa. Så nu ringer jag Australienska ambassaden och frågar om det finns någon plats på emigrantflyget.” Det var nämligen så, enligt det visumbeslut jag berättat om tidigare, att jag måste vara i Australien senast den 28 januari 1968.

Och vi var redan i mitten av januari. Ambassaden berättade då att det var tre personer som inte hade bekräftat om de skulle åka med. Onsdag den 17 januari fick jag besked att jag hade en plats på flyget fredagen 19 januari.

Jag ringde Stanley och berättade hur det låg till. Samtidigt sa jag att om han på något sätt kunde göra det troligt att det skulle lösa sig med underhåll för Pakistan så var jag villig att vända även om jag redan var på flygplatsen. Om så inte skedde skulle jag ta det som ett tecken från Gud att jag skulle resa till Australien. Men inget nytt besked kom från Stanley så på fredagen flög jag från Göteborg till London för att därifrån flyga till Australien.

I samband med resan växlade jag in mina sista pengar till australienska dollar. Det jag växlade in var 1000 kr. Det var mycket intressant eftersom när jag ett år tidigare ansökt om visum till Australien måste ange hur mycket pengar jag skulle ta med mig. Eftersom jag inte hade några pengar ”drog jag bara till” med 1000 kr. Återigen bekräftade Gud att jag var på rätt väg. Det jag nu hade att ta med mig var just 1000 kr. Ett kort ögonblick tänkte jag att det var väldigt dumt att jag inte angett 10000 kr eller varför inte 100000 kr istället. (Nu skrattar Sven riktigt gott.)

Resan gick bra och jag anlände till Mariannes föräldrahem i Cairns.

Det var hennes mamma som öppnade då jag knackade på dörren. Det tog en bra stund innan jag fick träffa Marianne eftersom hon hade huvudet fullt med hårrullar och vägrade komma ut från badrummet innan hon fått ordning på håret. Det visade sig att hon inte hade aning om att jag skulle komma. Mitt sista brev hade inte kommit fram på grund av att posttjänstemännen i Australien strejkade.

19. Bröllop, jobb och barn Sven berättar: Ett par veckor efter min ankomst till Cairns tog Marianne och jag tåget till Mount Isa. Marianne fick omgående arbete som barnmorska på sjukhuset och fick bo i en av sjukhusets personalbostäder.

Själv fick jag bo hos Mariannes farbror och faster, Hilding och Ingrid Eriksson, på deras kycklingfarm. Jag hjälpte till på gården samtidigt som jag sökte arbete, men det var inte lätt att hitta något sådant. Mina första månader i Australien var en tuff tid när det gällde jobb.

49

50

19. BRÖLLOP, JOBB OCH BARN

Efter ett par månader fick jag mitt första arbete. Det var ett semestervikariat som gatsopare. Min arbetsgivare var väldigt imponerad av hur rena gatorna blev. (Naturligtvis skrattar Sven hjärtligt när han berättar detta.) När vikariatet var slut fick jag fortsatt anställning i kommunen eftersom jag skött mig väl. Nu som anläggningsarbetare. Arbetet bestod till exempel i att gräva diken för vattenledningar och dylikt. Under den här tiden skadade sig den ordinarie gravgrävaren svårt och blev sjukskriven en längre tid. Mitt arbetslag fick då även hjälpa till med att gräva gravar, så på mitt CV kan jag även ange ”Gravgrävare”.

Ganska snart började jag hjälpa till i församlingen som söndagsskollärare. Första gången jag undervisade var det barn till en av Mariannes kusiner där. De var fyra respektive sju år gamla. När de kom hem från söndagsskolan berättade den yngsta att det var Mariannes fästman som undervisat. Hennes mamma frågade då vad jag berättat om. ”Det vet jag inte, troligen var det väl svenska.” Fortfarande fanns det utrymme för förbättring av engelskan.

Den 11 maj 1968 vigdes vi av pastor Walker i Metodistkyrkan. Mariannes föräldrar och syskon, de som fanns i Australien, var med liksom vänner från församlingen i Mount Isa. Jag saknade naturligtvis mina föräldrar och syskon, men det var lite långt att resa från Sverige för ”bara ett bröllop”. Hilding och Ingrid fick vara mina ställföreträdande föräldrar under bröllopet.

Efter att ha jobbat några månader i kommunalt arbete fick jag anställning som förman på Steelcon, ett italienskt företag. Företaget utförde framförallt anläggningsarbeten i gruvan i Mount Isa. Församlingens arbete intog en central roll i Mariannes och mitt nya liv i Australien. När jag varit i Australien ett halvår höll jag min första predikan på engelska. Jag kommer inte ihåg om man hade några speciella kommentarer efteråt, men hoppas att åhörarna förstod lite mer än söndagsskoleleverna gjorde i början. Utöver de vanliga gudstjänsterna hjälpte Marianne även till med kvinnosamlingar.

19. BRÖLLOP, JOBB OCH BARN

I oktober 1968 började Marianne arbeta som sjuksköterska på en privatklinik. Hon jobbade där till april 1969 då hon fick lov att sluta på grund av för högt blodtryck i samband med graviditet. Det var så pass illa att man övervägde att lägga in henne på sjukhus eftersom hon dessutom hade blödningar. Men en evangelist som var på genomresa bad för Marianne och blodtrycket gick ned.

Vi tyckte det skulle vara bra för Marianne att få vara några månader tillsammans med sina föräldrar i Cairns. Jag sa upp mig från mitt jobb och vi reste dit. Jag försökte få arbete inom mitt yrkesområde men inget företag tyckte jag var kvalificerad nog. Mariannes föräldrar, Elsa och Ludvig Eriksson, jobbade båda på ett slakteri. De ordnade så att även jag fick arbeta där. Så på mitt CV kan jag även skriva ”Slaktare”, även om jobbet där bara varade i ett par månader.

I augusti 1969 var vi tillbaka i Mount Isa. Det var tydligen mitt öde att ständigt söka arbete. Jag kom i kontakt med ingenjörsfirman McIntyre & Associates som sökte en kvalitetskontrollant. Jag var egentligen inte kvalificerad för jobbet, men direktören var villig att låta mig försöka. Om de var nöjda med mitt arbete skulle jag efter en månad få löneförhöjning. Fick jag ingen löneförhöjning så var det ett tecken på att jag skulle sluta.

Efter en månad fick jag 10 % löneförhöjning och inom ett år höjdes min lön med Marianne med sonen David 1970. totalt 40 %, så tydligen var de nöjda.

Den 3 oktober 1969 föddes David. Han föddes under stor vånda. Efter 36 timmars värkar beslöt läkarna att göra kejsarsnitt. Efteråt sa läkarna att om man väntat en halvtimme till så skulle livmodern ha brustit och då skulle troligtvis Marianne dött.

Vi hyrde nu ett eget hus. Genom att hyra ut ett rum så fick vi lite tillskott av pengar och på så sätt kunde Marianne vara hemma och ta hand om David. Men det var inte bara hyresgästen som bodde hos oss. Genom vårt engagemang i församlingen kom vi i kontakt med personer som kom till Mount Isa för att söka jobb. Under tiden de sökte arbete och bostad bodde en del hos oss, liksom predikanter som besökte vår församling.

51

52

20. PAKISTAN?

20. Pakistan?

Sven berättar: Vi hade nu börjat rota oss i Mount Isa men samtidigt kunde vi inte helt lämna tanken på missionsarbete i Pakistan. Vi beslöt oss för att åka hem till Sverige och tillsammans gå på bibelskolan i Filadelfiaförsamlingen Stockholm hösten 1971. Jag hade gått bibelskolan där redan hösten 1966, men vi trodde detta skulle vara ett bra sätt att återknyta kontakten med svenska pingströrelsen. Vår plan var att åter erbjuda oss att åka till Pakistan som missionärer.

Samtidigt, april 1971, som vi började planera för att vistas några månader i Sverige sålde Hilding och Ingrid Eriksson sin kycklingfarm för att resa till Papua Nya Guinea. Han som köpte kycklingfarmen hade inte för avsikt att bo på farmen så Hildings och Ingrids hus blev tomt.

Marianne och jag behövde spara ihop pengar till Sverigeresan så vi kom överens med den nya ägaren att mot att vi tog hand om äggen och tvättade dessa inför försäljningen så skulle vi få bo gratis i huset.

Ekonomiskt var det bra för oss att bo på kycklingfarmen men det visade sig att Marianne var allergisk mot dammet. Dessutom gjorde tupparnas eviga galande att hon hade svårt att sova. Sammantaget gjorde detta att Marianne blev stressad och det var inte bra eftersom hon sedan ett tag åter var gravid. En kväll började hon blöda näsblod. Själv var jag van vid att ibland blöda näsblod och det brukade jag kunna få stopp på efter ett par minuter. Jag trodde att detta var något liknande, men vi lyckades inte få stopp på blödandet så vi åkte till sjukhuset. Men även läkarna hade svårt att få stopp på det. Samtidigt började Marianne få värkar. Hon vädjade då till doktorerna att kalla in överläkaren Irene Milne som Marianne kände, men så skedde inte. Barnet dog under förlossningen. När Irene Milne kom till sjukhuset på morgonen och fick veta vad som hänt skällde hon ut doktorerna för att de inte kallat in henne under natten.

Marianne kom hem från sjukhuset men var väldigt svag, fick panikattacker och var deprimerad. Men jag förstod inte hur allvarligt det var utan fortsatte att planera för resan till Sverige. För att få resan så billigt som möjligt köpte vi flygbiljetter från Darwin, men det innebar också en bussresa på 1700 km. Problemet var att det aldrig kom några flygbiljetter och så sent som dagen före avresan från Mount Isa fick jag veta att vi måste hämta biljetterna i Darwin. 100 km söder om Darwin gick bussen sönder och vi fick besked att det skulle ta tio timmar innan vi kunde åka vidare, vilket innebar att vi skulle missa vårt flyg. Vi, Marianne, lille David och jag, tog alla våra resväskor och ställde oss efter vägkanten för att lifta. Vi fick ganska snart lift och kom fram inte alltför mycket försenade till Darwin.

Pastorn i Assemblies of God i Darwin, Bernie Hennaway, var en god vän till oss så han kom och hämtade oss och körde oss till resebyrån så

20. PAKISTAN?

Sven, längst till vänster, med föräldrar och syskon då hans syster Ulla gifte sig 1971.

att vi skulle kunna hämta våra biljetter. När jag frågade efter dessa sa man att de inte fanns. Jag stod på mig och sa att eftersom jag fått ett referensnummer så måste de rimligen finnas. Efter mycket om och men letade man då en gång till och fann då mycket riktigt våra biljetter. Vi hann precis i tid till vår flight. Flygningen till Sverige gick utan vidare missöden.

Vi kom till Skåne och mina föräldrar i september 1971. Det var ett kärt återseende. Senast jag träffade mina föräldrar var i januari 1968. Min mor sa till mig att jag måste vara rädd om Marianne, eftersom hon inte verkade helt frisk. Det blev en tankställare för mig och först då förstod jag hur hårt missfallet hade tagit på Marianne.

I oktober reste vi upp till Stockholm för att delta i bibelskolan. David, nu två år gammal, blev kvar hos mina föräldrar i Skåne. Återigen skulle jag, och naturligtvis även Marianne, få bo hos Asta och Walfrid Kennerberg. Jag är tacksam för alla gånger jag fick bo hos dem. Under tiden vi gick på bibelskolan bröt det ut krig mellan Indien och Pakistan.

Alla missionärer blev tvungna att lämna landet. Återigen stängdes vägen till Pakistan för oss och vi förstod nu att Herren inte kallat oss att vara missionärer där.

Vi beslöt att återvända till Mount Isa för att tjäna Gud i verksamheten där. Första veckan i januari 1972 återvände vi dit. Jag fick åter anställning på McIntyre & Associates och Marianne började efter ett tag arbeta på sjukhuset i Mount Isa. Men Marianne ville av arbetstidsskäl gärna jobba på en privat klinik och i augusti 1972 började hon arbeta på Dr Irene Milnes klinik. Det blev dock ingen lång anställning eftersom

53

54

21. KALLELSEN

Marianne åter blev gravid. Hon slutade på kliniken i mars 1973 och vårt andra barn, Andrew, föddes den 16 maj 1973.

Parallellt med mitt arbete på McIntyre & Associates var jag på min fritid andrepastor i Assemblies of God:s församling i Mount Isa. Tyvärr blev det en del splittringar i församlingen och många medlemmar framförde önskemål om att jag skulle ta över som föreståndare för församlingen. Jag ville inte medverka till att underminera församlingsföreståndarens ställning så jag avsa mig pastorsuppdraget och flyttade över till en annan församling, Full Gospel.

Samtidigt, i mitten av 1973, blev jag ombedd av min arbetsgivare att övervaka ett pumpstationsbygge vid en ny dammbyggnad. Dammbygget, Lake Julius, låg c:a 80 km från Mount Isa. Med dåliga vägar dit så var enda alternativet att bo på platsen. Samtidigt som jag övervakade bygget så servade Marianne arbetarna med sjukvård i en liten sjukstuga. Vi blev kvar där oktober 1973 – oktober 1974. Vi hann nätt och jämt tillbaka till Mount Isa innan vår dotter Sonia föddes den 2 november 1974.

Tillbaka i Mount Isa köpte vi oss ett enkelt hus. Samtidigt frågade vår nya församling, Full Gospel, om jag ville gå in i uppgiften som andrepastor på min fritid. Jag tackade ja och hade den uppgiften fram till vår avresa till Papua Nya Guinea.

21. Kallelsen I början av avsnittet ”Syster Marianne” berättar Marianne om bönenatten då hon upplevde att hon skulle bli missionär på Papua Nya Guinea.

Som jag tidigare påpekat var detta något som Marianne aldrig hade berättat för Sven, inte för att hon ville ha hemligheter för honom utan därför att hon inte ville påverka Svens kallelse. Endast om även Sven upplevde kallelse till Papua Nya Guinea så skulle allt kännas rätt.

Marianne berättar: Jag var nu ännu mer övertygad om att det var till Papua Nya Guinea vi skulle som missionärer. Samtidigt som jag kände mig ängslig för att åka dit kände jag oro för att ingenting hände i detta avseende. Men jag ville fortfarande inte påverka Sven, så jag sa inget. För mig var det viktigt att han fick en egen kallelse till detta land.

I mitten av 1975 har vi en väckelsekampanj i Mount Isa. I en av gudstjänsterna står jag tillsammans med alla andra och ber. Plötsligt är det en man bakom mig som säger: ”Inom ett år kommer ni vara missionärer på Papua Nya Guinea.” Jag vänder mig om för att se vem som talar till mig, men där finns bara kvinnor. Jag förstår nu att det är Guds röst och det kommer bli som Gud har sagt.”

Sven berättar: I mars 1976 upplever jag att Gud talar till mig om en förändring i våra liv.

21. KALLELSEN

”Sven, är du villig att lämna detta land och resa till ett fattigt land?” ”Det kan jag inte. Jag har fru och tre barn, avbetalningar på både husoch billån. Nu har jag ett bra jobb som ger mig råd att betala för allt detta. Och hur skall vi få pengar till vårt underhåll, väldigt få känner oss här i Australien? Det är bara en liten grupp här i Mount Isa som är bekanta med oss”, svarade jag.

Tidigare hade vi utgått från att vi skulle skickas ut som missionärer av svenska pingströrelsen. Men vi hade inte haft kontakt med pingströrelsen i Sverige på åtta år, med undantag för besöket hösten 1971. Men omständigheterna då, med att dörren till Pakistan stängdes, gjorde att vår kontakt med församlingar i Sverige blev mycket begränsad. Efter ungefär tre veckor talar Gud åter väldigt starkt till mig. ”Sven, är du villig att lämna allt det här och flytta till Mount Hagen på Papua Nya Guinea? Ludvig och Hilding har startat en verksamhet där men de är gamla och behöver hjälp. Och de behöver någon som tar över ansvaret för missionsverksamheten.” ”Gud, jag har fortfarande fru och tre barn och mina avbetalningar.

Och jag vet fortfarande inte hur vi skall få pengar till vårt underhåll.

Dessutom behövs jag i församlingen här”, svarade jag. Vid den här tiden var jag på min fritid andrepastor i församlingen Full Gospel. ”Sven, vet du att du skall dö en dag?” fortsatte rösten, Den Helige Ande. ”Ja, det vet jag.” ”Då kommer du inte kunna ta med dig ditt hus, din bil, din fru eller dina barn, inte heller pengar du samlat på banken. Det enda du kommer att kunna ta med dig är de själar du vunnit för mig.”

Detta får mig att bryta samman och jag börjar gråta. ”Gud, jag ber om ursäkt för mina dåliga värderingar. Jag är villig att lämna allt det här och åka till Papua Nya Guinea.”

När jag efter en stund lugnat mig något säger jag till Gud: ”Vi kan inte bara åka till Papua Nya Guinea utan någon måste be oss komma dit. Så om det verkligen är du Herre som talat till mig så be Hilding Eriksson att han skriver ett brev till mig och ber oss komma.”

Till saken hör att Hilding aldrig skrivit brev till oss under de fyra år de varit på Papua Nya Guinea. Dessutom var det så, tråkigt nog, att Hilding inte gillade mig särskilt mycket. Så chansen att han skulle skriva var inte så stor. Men efter två veckor kom ett brev. Det var ungefär den tid det tog för ett brev att komma från Mount Hagen till Mount Isa så brevet måste ha skrivits ungefär samtidigt som jag bad Gud om detta.

I brevet skrev Hilding bland annat: ”Jag har förstått att du kommer ha semester inom ett par veckor och undrar om ni inte skulle kunna

55

56

21. KALLELSEN

komma till Mount Hagen och se er omkring. Jag funderar på om inte Gud har kallat er som missionärer till Mount Hagen.”

Jag visade brevet för Marianne och sa: ”Det är helt otroligt. Men hur som helst så har vi inga pengar till resan så vi kan inte åka nu.” ”Du kan åka själv”, svarade Marianne. ”Nej, jag vill inte åka själv. För om jag då känner att vi skall vara där och du inte varit där med mig så kommer du kanske inte klara av det.

Antingen åker vi båda och fattar beslut tillsammans eller annars får det vara.”

Några dagar senare kom ett brev från min far. Eftersom mina föräldrar nu var pensionärer hade de sålt sin gård. Genom försäljningen hade de fått lite pengar över. En del av dessa ville de fördela bland sina barn och han undrade nu vad jag ville göra med min del. Jag såg att pengarna skulle räcka till att resa till Mount Hagen och för vistelse där under ett par veckor, så jag skrev omgående till far att han skulle skicka pengarna till en bank i Cairns.

Senare i mars 1976 gjorde vi oss klara att resa till Papua Nya Guinea och Mount Hagen. Eftersom våra barn inte hade några pass och tiden fram till resan var för kort att ordna detta så lämnade vi dem hos goda vänner. David, som gick i skolan, blev kvar i Mount Isa hos en arbetskamrat. George, Mariannes bror, bodde vid den här tiden i Cairns. Det gjorde även hans svärföräldrar. De tog hand om Andrew. De hade även lovat ta hand om Sonia men när svärmodern såg hur liten Sonia var sa hon att hon inte vågade ta hand om henne. Vi blev naturligtvis väldigt bekymrade över hur vi skulle lösa detta. Tidigare hade vi naturligtvis kunnat besluta att ta med Sonia men nu skulle vi inte hinna ordna pass och visum till henne så i detta var inte heller någon möjlighet. På söndagskvällen var vi på gudstjänst. Efteråt var det en dam, Greta Ginn, som följde med hem till Georges hus. Under tiden vi drack kaffe samtalade vi om vår situation. Då sa Greta: ”Om ni inte har någon som kan ta hand om er dotter så kan jag göra det.” Hon var van att ta hand om barn eftersom hon hade sex egna. När vi efter resan till Papua Nya Guinea kom för att hämta Sonia visade det sig ha gått jättebra. Så även här var Gud med och såg till att allt löste sig.

Det var intressanta veckor på Papua Nya Guinea. Ludvig och Hilding, och deras fruar, visade oss runt i Mount Hagen med omgivningar.

Vi träffade även en del andra missionärer, bland annat den finske brodern Matti Kumpulainen. Och naturligtvis var vi med på olika gudstjänster. För första gången mötte jag Kundi Pok, som jag senare kom att ha ett mycket nära samarbete med.

21. KALLELSEN

Vi träffade även Samuel Halldorf som var på besök från Sverige.

Samuel hade tidigare, 1973-75, bott i Australien. Han hade då hört av en familj Hellberg att det fanns en svensk pingstmission på Papua Nya Guinea. Samuel, som väl kände svenska pingströrelsen, menade att det inte kunde finnas några svenska pingstmissionärer där eftersom inga svenska pingstförsamlingar skickat några missionärer till Papua Nya Guinea. Hellbergs var emellertid envisa så innan Samuel reste hem till Sverige begav han sig till Mount Hagen. Där träffade han Ludvig och Hilding 1975. Väl hemkommen till Sverige skrev han i Evangelii Härold och Dagen om bröderna Ludvig och Hilding som tillsammans med sina fruar startat en ”svensk pingstmission” i Mount Hagen.

Nu var han tillbaka på Papua Nya Guinea för att se hur missionsarbetet utvecklat sig. När vi samtalade med varandra och han hörde att vi kände kallelse att bli missionärer på Papua Nya Guinea så sa han: ”Om ni kommer hit och tar ansvaret för arbetet här så tror jag att vi skall kunna stödja det här missionsarbetet från Sverige, annars kommer vi inte att göra det.”

Under vår vistelse på Papua Nya Guinea kände vi i våra hjärtan att det var här Gud ville att vi skulle vara. Och nu, äntligen, berättade Marianne om hur hon vid flera tillfällen upplevt att hon skulle bli missionär på Papua Nya Guinea. Vi reste tillbaka till Mount Isa för att vidta ”mått och steg” för att kunna bosätta oss permanent på Papua Nya Guinea. Vi upplevde att livet fram tills nu varit en enda lång förberedelse för det som nu skulle komma att bli vår uppgift.

57

58

22. ATT LEVA I KALLELSEN

22. Att leva i kallelsen Både Sven och Marianne var nu inne på sitt 34:e levnadsår. Med tanke på att de båda, var för sig, känt missionskallelse från tidiga ungdomsår kan man tycka att det tog lång tid innan de kom i tjänst som missionärer. Men det viktiga är inte att snabbt ”komma iväg” utan det viktiga är att allt blir i enlighet med Guds plan.

Sven berättar: När man känner kallelse att tjäna Gud är det vissa saker som jag tror är betydelsefulla och som varit väldigt viktiga i mitt liv. Man måste förstå att en kallelse inte bara är någonting som man får och sen gör man det som man är kallad till, utan förberedelsen är en viktig process. Under den tiden fattar man många beslut som är viktiga för ens liv.

Det jag vill belysa är följande. Kallelsen att bli missionär innebär inte att jag lever ett ”vanligt liv” fram till den dag jag träder in i min tjänst som missionär utan att hela tiden fram till dess är en förberedelse. Kallelsen är alltså inget som skall uppfyllas i ett givet ögonblick utan en process som innehåller olika händelser och åtgärder som är nödvändiga för att den skall gå i uppfyllelse. Det är viktigt att jag hela tiden lever i min kallelse och att jag fattar beslut med utgångspunkt från detta. Målet med besluten är att jag skall tjäna Gud och bli vad han har ämnat mig till. Så det är inte bara det framtida målet som missionär som är viktigt, utan att jag under förberedelsetiden befinner mig där Herren vill ha mig just då och att jag utför det Gud vill att jag skall göra vid just den tidpunkten i mitt liv.

Naturligtvis kan processen vara olika för olika personer, bland annat beroende på den framtida uppgiften. För en del, som i mitt fall, var den inledande processen lång. Om vi ser till Mariannes och min missionsverksamhet på Papua Nya Guinea tog det många år innan vi kom dit från det att vi var för sig upplevde kallelsen att bli missionärer. I början visste jag inte ens om det var missionär jag skulle bli och långt mindre till vilket land Gud ville att jag skulle gå. Redan när jag blev Sven knuffas i vattnet på Blidöläger 1966.

23. LUDVIG OCH HILDING

frälst som 14-åring upplevde jag att Gud hade en plan för mitt liv, men den var vid den tidpunkten lite diffus. I avsnittet ”Pågen blir man” har jag berättat om hur Gud på ett ungdomsläger bekräftade för mig att jag skulle bli predikant. I samma avsnitt berättar jag om hur jag i ett missionsmöte upplevde att jag skulle åka till Indien. Men, kan du invända, du kom aldrig till Indien. Var du då ur Guds vilja? Nej, det tror jag inte.

Detta var Guds sätt att successivt utveckla missionskallelsen i mitt liv.

Under min väg fram till missionsgärningen på Papua Nya Guinea var det många förberedande uppgifter. Söndagsskollärare i Matteröd och Hässelby, teknistgruppen i Hässleholm, gudstjänsterna på stridsskolan, utdelning av Evangelii Härold i Bromma och på Mälaröarna, vittnesbörden för mina arbetskamrater på ingenjörsfirman, lägerledare på Blidö, medverkande i gudstjänster i Bromma, evangelisttiden på Mälaröarna samt medverkan i uppbyggnaden av den nya församlingen i Mount Isa. Allt detta hade betydelse för min utveckling till den person som Gud ville att jag skulle bli men det var inte ”bara” en förberedelse utan det var viktiga uppgifter som Gud vill ha utförda just då.

Uppgifterna Gud ger dig kan vara olika Barnverksamhet i Mount Isa 1969. vid olika tidpunkter i ditt liv. Själv finner jag för närvarande en stor glädje i att var ledare för en bönegrupp som samlas i vårt hem var fjortonde dag. Det kan synas vara långt från massmötena på Papua Nya Guinea men likväl lika viktigt eftersom jag upplever att det är vad Gud vill att jag nu skall göra som pensionär.

23. Ludvig och Hilding Vi skall åter till 1976 och tiden för Sven och Mariannes förberedelser för att resa till Papua Nya Guinea, men för att få en bakgrund till det som kommer att skildras i kommande kapitel måste vi först gå ytterligare några år tillbaka i tiden.

Marianne har tidigare berättat om hur hennes pappa, Ludvig Eriksson, i en dröm upplevde att Gud kallade honom att arbeta på Papua Nya

59

60

23. LUDVIG OCH HILDING

Guinea. Drömmen bidrog till att man emigrerade till Australien och på så sätt kom närmare Papua Nya Guinea.

Kunskapen om livet på Papua Nya Guinea var dock bristfällig. Ludvig hade läst en del äventyrsskildringar från Söderhavet och på så sätt fått uppfattningen att man skulle kunna leva av landets frukter, bananer, cocosnötter och sötpotatis. Man skulle alltså inte behöva några pengar.

Redan 1960, alltså två år efter ankomsten till Australien, reste Ludvig till Papua Nya Guinea. Han besökte bland annat en missionsstation i Sepikprovinsen (norra kusten av Papua Nya Guinea) tillhörande Assemblies of God. Resan blev dock en besvikelse eftersom han förstod att det inte heller på Papua Nya Guinea gick att leva utan pengar. Det här gjorde att han gav upp tanken på att någonsin kunna bosätta sig där.

Ludvig och hans fru Elsa blev frälsta i sin ungdom och hade sedan dess hållit fast vid sin tro. De hade alltid varit verksamma i församlingsarbetet, Ludvig till exempel genom att spela fiol. Hilding och hans fru Ingrid var däremot inte avgjorda kristna. I början av 1971 var Hilding med om en dramatisk omvändelse. Han upplevde hur djävulen attackerade honom i form av en orm. Det var så verkligt att Hilding hoppade över bilens motorhuv för att undvika att bli stungen av ormen. Den här upplevelsen gjorde att Hilding nästa söndagsförmiddag gick till kyrkan och lämnade sig åt Gud. Några veckor senare blev hans fru Ingrid frälst.

Mycket snart efter sin omvändelse flög Hilding till sin bror Ludvig i Cairns och sa att nu skulle de resa till Papua Nya Guinea tillsammans.

Det var visserligen Ludvig som hade haft kallelsen att arbeta för Guds verk på Papua Nya Guinea men i och med Hildings omvändelse blev han den drivande kraften. Hilding lyckades övertyga Ludvig om att nu var det dags att förverkliga drömmen som brodern hade haft i sin ungdom. 1971 var Ludvig 59 år och Hilding 51 år.

Ludvig och Elsa sålde sitt hus i Cairns och Hilding och Ingrid sin hönsfarm i Mount Isa. Pengarna de på så sätt fick ihop blev grundplåten för deras nya liv på Papua Nya Guinea. För att få visum till Papua Nya Guinea behövde de en inbjudan från någon organisation som var etablerad i landet. I Rabaul på New Britain, den största ön i Papua Nya Guinea, fanns en pingstmission Full Gospel Outreach som förestods av en holländsk missionär John Pastor-Kemp. Bland de troende i Mount Isa var han och hans verksamhet väl känd. Det var även många finska missionärer som arbetade där. Genom att John Pastor-Kemp hade hört talas om Hilding och Ingrids omvändelse gick han med på att inbjuda dem att komma och hjälpa till i arbetet i Rabaul. Han såg dem inte direkt som missionärer utan mer som personer som kunde hjälpa dem med praktiska saker. På så sätt kom Ludvig, Elsa, Hilding och Ingrid Eriksson till Papua Nya Guinea 1971.

24. DEN RINGA BEGYNNELSEN

På plantagerna omkring Rabaul var det en hel del gästarbetare från Höglandet. En man från Höglandet vid namn Council Wingti besökte vid ett tillfälle några ungdomar som var gästarbetare där.

Han var troende och tillhörde wesleyanska kyrkan. När han såg hur många missionärer det var i Rabaul Från vänster: Elsa, Ludvig, Ingrid och Hilding. frågade han om det var någon av dessa som kunde komma till Höglandet istället. De enda som hörsammade denna vädjan var familjerna Eriksson, som på så sätt kom dit 1972.

24. Den ringa begynnelsen Familjerna Erikssons avsikt var att resa till Council Wingtis hemby Molo i Södra Höglandet. För att ta sig dit tog man båt från Rabaul till staden Lae på fastlandet. Därifrån fanns det väg till Mount Hagen. I Lae, eller möjligen i Goroka, köpte de en ny Toyota Land Cruiser och en husvagn. Med på resan var Philip Kaiwe, en infödd evangelist som talade engelska, tok pisin (= melanesian pidgin) och viro, det lokala språket i Molo. Joseph Yans var en annan infödd evangelist som samarbetade med Ludvig och Hilding. Om han var med på resan eller anslöt sig senare är oklart. Båda dessa evangelister hade arbetat tillsammans med finska missionärer i Rabaul och var duktiga predikanter. Utan deras hjälp hade Ludvig och Hilding aldrig kunnat göra sig förstådda.

På resan till Höglandet träffade man en del pingstmissionärer, i Lae och Goroka, som försåg dem med traktater på pidgin utgivna av T.L. Osborne. De fick även bibelfilmer och en projektor. Det visade sig senare vara ett mycket effektivt evangelisationsredskap. Via högtalare annonserade man ut att man skulle visa film. Först visade man en film på cirka 20 min. Därefter hade man en gudstjänst på 1½ timme och så avslutade man med ytterligare en film.

När de kom fram till Mount Hagen visade det sig omöjligt att fortsätta till Södra Höglandet och Molo, vägen dit saknade broar. De blev alltså tvungna att stanna i Mount Hagen. Det var inte lätt att hitta en

61

62

24. DEN RINGA BEGYNNELSEN

Gammal kyrkhydda i Waknum, Papua Nya Guinea.

plats där de kunde ställa upp sin husvagn, men till sist var det en kinesisk affärsman som hyrde ut en liten plats bakom ett skjul på en industritomt i Warakum, en stadsdel i Mount Hagen. Senare fick de också hyra en del av skjulet för att starta en liten speceriaffär, vars överskott gick till missionsverksamheten. De hyrde även ett litet rum i skjulet för att ha gudstjänster i.

När Ludvig och Hilding med fruar kom till Mount Hagen sa alla de pratade med att det var omöjligt att starta en missionsverksamhet där.

Den australienska administrationen (fram till självständigheten den 16 september 1975 administrerades Papua Nya Guinea av Australien) tillät inte olika missionssällskap att verka i en och samma by. Orsaken till detta förbud var att man hade uppfattningen att de infödda skulle bli förvirrade av olika förkunnelser. Byarna i Västra Höglandet hade delats upp mellan katoliker och lutheraner och inga andra fick bygga kyrkor inom dessa områden. Så var det före självständigheten.

I Mount Hagen och söder över kunde man dock evangelisera. Man delade ut traktater och hade friluftsmöten i och omkring Mount Hagen.

Evangelisterna Philip Kaiwe och Joseph Yans predikade. Hilding spelade dragspel och Ludvig fiol. Man visade även bibelfilmerna. Så småningom utvidgades verksamheten även till Molo-området i Södra Höglandet.

Där fanns det sju byar som hade varsin wesleyansk kyrka. Byfolket påstod att de wesleyanska missionärerna lämnat dem. När sedan Ludvig och Hilding fick veta att dessa människor inte blivit döpta, trots att en del varit frälsta i nästan fem år lät de döpa alla som ville. (Wesleyanerna

24. DEN RINGA BEGYNNELSEN

hade en regel att man skulle vara frälst i minst fem år för att få bli döpt.)

På så sätt fick man sju små församlingar och kyrkor som man kallade Filadelfia. Så småningom visade det sig att de wesleyanska missionärerna inte alls övergivit sina trossyskon utan bara var i sitt hemland för en viloperiod. Detta ”övertagande” av wesleyanska kyrkor ledde till stora problem, Hilding och Ludvig fick dåligt ryckte hos de evangeliska missionerna. Resultatet blev att man inte fick använda missionsflyget MAF och inte heller det radiokommunikationssystem som var gemensamt för de evangeliska missionerna. Detta fick man leva med ända tills 1977 då Sven lyckades normalisera förhållandena. Återkommer till denna historia längre fram.

I själva Mount Hagen var det tillåtet för de olika samfunden att bygga kyrkor för att ta hand om personer som var medlemmar i deras trossamfund och som var på besök i staden. Av den anledningen fanns det olika evangeliska kyrkor i Mount Hagen. En katolsk missionär, som Hilding och Ludvig hade kontakt med, sa som alla andra att de aldrig skulle kunna bygga en kyrka i Mount Hagen eller i Västra Höglandet. Men, la han till, enda möjligheten var att köpa en industrifastighet och börja arbeta med utgångspunkt från denna.

Vi är nu i slutet av 1973 eller möjligen i början av 1974 och närmar oss dagen för landets självständighet. Många infödda trodde att när landet skulle bli självständigt skulle de få ta över alla byggnader som ägdes av utlänningar. Denna missuppfattning gjorde att många australiensare fruktade att detta skulle leda till blodbad efter självständigheten och sål-

63

64

24. DEN RINGA BEGYNNELSEN

de därför ut sina verksamheter till mycket låga priser. På så sätt kom Ludvig och Hilding över en fastighet i Warakum som Ludvig köpte för 10000 kina. Det var ungefär 10 % av vad fastigheten tidigare hade kostat.

(Vid den här tiden motsvarade värdet av en kina en australiensk dollar.

Idag, 2012, får man ungefär två kina för en australiensk dollar.) Fastigheten innehöll ett möbelsnickeri med full uppsättning maskiner och verktyg samt två lägenheter med vardera tre rum. I ett separat hus fanns ytterligare en tre-rumslägenhet. Man avvecklade verksamheten i ”kinesfastigheten” och flyttade över till den nyinköpta fastigheten. Gudstjänsterna hade man i snickeriverkstaden.

Lite senare köpte Hilding ett sågverk, Highlands Timber, av en sjundedagsadventist för endast 5000 kina. I köpet ingick, utöver sågverket, två bulldozers och tre lastbilar. En bulldozer sålde han vidare för 5000 kina och finansierade på så sätt hela köpet. Sågverket låg i Mount Rondon, ett av bergen utanför Mount Hagen. Hilding och hans fru Ingrid bosatte sig vid sågverket. Hilding högg en del timmer som han sågade upp och sålde. På så sätt fick de pengar till uppehälle och verksamhet.

Samtidigt kunde han hjälpa missionärer med billigt timmer till kyrkor och missionärsbostäder. Ludvig och Elsa bodde i en av lägenheterna vid snickerifabriken.

Kanske förtjänar sågverksköpet några rader till. Det var nämligen så att sjundedagsadventisten ville att hans anställda skulle få köpa sågverket. Han delade ut en extra lönebonus till de anställda på sammanlagt 5000 kina. Samtidigt satte han upp ett anslag om att sågverket var till salu för 5000 kina och hoppades att de anställda skulle köpa det. Till hans stora sorg var de inte intresserade utan gjorde annat för sina ”extrapengar”. Det var då han erbjöd Hilding att köpa sågverket. Inköpet av dessa två fastigheter gav Hilding och Ludvigs missionsverksamhet ett ”fotfäste” i Mount Hagen och Västra Höglandet.

1974 började de finska missionärerna i Rabaul förstå att Ludvig och Hilding lyckats starta ”någonting” i Mount Hagen och Södra Höglandet.

Matti Kumpulainen kom till Mount Hagen för att hjälpa Ludvig och Hilding. Det var med glädje de tog emot honom. Han och hans familj fick bo i en av lägenheterna i Warakum. Matti hade erfarenhet av församlingsbyggande, något som Ludvig och Hilding saknade. Under hans ledning fick gudstjänsterna en ny klass, men han var alltid noga med att rådgöra med Ludvig och Hilding. Matti såg också till att det kom evangelister till Tari och Mendi i Södra Höglandet och Wabag i Engaprovinsen.

Den mission som stått för deras inbjudan till Papua Nya Guinea var Full Gospel Outreach i Rabaul. Av den anledningen hade man använt namnet Full Gospel Outreach i Mount Hagen, men det var inte registrerat hos myndigheterna. Ludvig och Hilding såg dock inte sin verksamhet som en del av verksamheten i Rabaul utan som självständig. Nu ville

25. MISSION ELLER ADMINISTRATION?

de registrera verksamheten under namnet Filadelfia Kristen Kongregesin, vilket de tyckte var en lämplig översättning till pidgin av det svenska begreppet Filadelfiaförsamlingen. De trodde nämligen att alla pingstförsamlingar i Sverige hette Filadelfia. Matti gick med på att de skulle ansöka om det namnet och fick en advokat att göra i ordning alla dokument för att kunna få detta namn registrerat hos myndigheterna. När Sven och Marianne kom till Mount Hagen i augusti 1976 hade registreringen just gått igenom och Sven fick ta itu med att ordna med styrelse o.s.v. Mer om detta längre fram.

Under 1975 och 1976 kom sedan flera finska missionärer till Höglandet. De ”tog över” många av de församlingar som uppstått genom Ludvigs och Hildings verksamhet. De finska missionärerna registrerade dessa församlingar under eget namn. Detta innebar en brytning mellan den svenska och finska missionen. När Sven och Marianne påbörjade sitt missionsarbete på Papua Nya Guinea så blev det alltså med utgångspunkt från verksamheten i Warakum, idag med namnet Philadelphia i Warakum. Från denna ringa start har det idag, som jag nämnde i inledningskapitlet, en verksamhet på 400 församlingar och cirka 60000 medlemmar vuxit fram. Det är den största pingstverksamheten på Höglandet. Även andra kyrkor, som inte tillhör Assemblies of God, har sprungit fram ur denna verksamhet. Hur den så småningom blev en del av Assemblies of God återkommer vi till.

25. Mission eller administration?

Som jag tidigare berättat, se kapitel 23, var Ludvig Eriksson redan 1960 på Papua Nya Guinea. Han besökte då bland annat Assemblies of God:s missionsverksamhet i Sepikprovinsen. Det här kapitlet handlar inte om Assemblies of God:s evangeliska verksamhet utan vill bara ge en ”liten glimt” av vilka annorlunda frågor man som missionsorganisation fick hantera på Papua Nya Guinea i mitten av 1900-talet. Det kan vara intressant med tanke på vilken central roll Assemblies of God så småningom fick i Sven och Mariannes missionsverksamhet.

Efter andra världskriget gav FN Australien i uppdrag att administrera Papua Nya Guinea. I uppdraget ingick också att överlämna administrationen till de infödda när ”tiden var mogen”. Så skedde också när Papua Nya Guinea blev ett självständigt land den 16 september 1975.

När den förste missionären, Hugh Davidson, från Assemblies of God i Australien kom till Papua Nya Guinea 1948 höll alltså Australien på att bygga upp en statsförvaltning. Missionären sågs då inte bara som missionär utan också som en tillgång i arbetet att bygga upp landet. Således tilldelades Assemblies of God ett stort område att ansvara för. Missionen fick ansvar för att bygga vägar, skolor, hälsovårdskliniker och i övrigt ska-

65

66

25. MISSION ELLER ADMINISTRATION?

pa en lokal administration med allt vad det innebar. Missionärerna blev helt enkelt anställda av den Australienska staten. Den fältansvarige missionären blev också Australiens kontaktperson mot FN för sitt landområde. Det innebar att han regelbundet måste ta emot delegationer från FN som kom för att inspektera att Australien skötte sitt förvaltningsuppdrag. Efter inspektionerna upprättades en rapport och instruktioner som måste följas gavs till den lokala förvaltningen.

För att kunna fullfölja sitt uppdrag behövde missionen personer från Australien med olika yrkeskunskaper och det var inte alltid man lyckades få tag på sådana som var kristna. De personer som inte var troende hade ofta lite andra vanor än missionärerna, vilket till exempel innebar att de både rökte och drack alkohol. Traditionellt fanns det inga alkoholdrycker på Papua Nya Guinea men nu hände det alltså att de infödda såg västerlänningar dricka något som gjorde dem upplivade och glada. De infödda fick dock inte smaka eftersom missionärerna inte tillät att de infödda bjöds på alkohol.

En dag, när pastor Jack Easton var fältansvarig för Assemblies of God:s verksamhet i Sepikprovinsen, kom en FN-delegation till Maprik för ett av sina inspektionsbesök. Maprik var centrum för Assemblies of God:s administration i Sepikprovinsen. Han och ett antal stamhövdingar svarade på de olika frågorna som ställdes. FN-delegationen var i stort sett nöjd med vad de hörde och såg och avslutade samtalet med att fråga om de infödda hade något att klaga på. Då var det en av hövdingarna som sa att de vita undanhöll dem källan till deras kunskap och visdom.

När FN-folket bad hövdingen förtydliga vad han menade så svarade han att den vite mannen hade flaskor med medicin som han regelbundet drack. Det var den som gav den vite mannen kunskap och visdom. Den vite mannen ville inte att de infödda skulle få del av denna detta och därför fick de inte dricka denna medicin. Nu förstod FN-folket att det var öl och andra alkoholdrycker som hövdingen pratade om. Utan att ens låta ett leende komma över läpparna gav de order om de dryckerna måste göras tillgängliga för de infödda.

Längre fram medförde detta beslut stora alkoholproblem med medföljande brottslighet. Problemen blev så stora att flera provinsstyrelser (kan jämföras med länsstyrelser) införde förbud mot att dricka alkohol utom på vissa speciella barer. Efter att dessa förbud införts sjönk kriminaliteten med 75%.

När Sven 1977 första gången kontaktade Assemblies of God för att undersöka möjligheterna till ett samarbete, se senare kapitel, så var det Cyril Westbrook som var fältansvarig. Han tillhörde också pionjärerna inom Assemblies of God:s missionsverksamhet på Papua Nya Guinea.

Han kom till Sepikprovinsen redan 1950. Ännu vid uppnådda 86 år (2012) händer det att denna man reser till Papua Nya Guinea för att åkande på lastbilsflak besöka sina vänner.

26. MISSIONÄRSFAMILJEN GÖRANSSON

26. Missionärsfamiljen Göransson Det var Sven och Marianne som hade kallelse att bli missionärer men det var hela familjen som skulle börja ett nytt liv i en helt annan kultur.

Australien ligger visserligen långt bort från både Sverige och Europa men det är ett västerländskt land till seder och bruk. Papua Nya Guinea har en helt annan kulturell bakgrund. Så det var en stor omställning som väntade dem alla. När familjen i augusti 1976 flyttade till Mount Hagen skulle David snart fylla sju år, Andrew hade just fyllt tre år och lilla Sonia hade tre månader kvar till sin andra födelsedag.

Sven berättar: Vi kom som sagt tillbaka till Australien från vårt första besök på Papua Nya Guinea med en övertygelse om att det var Guds vilja att vi skulle bli missionärer där. Vi sa upp oss från våra arbeten, sålde vårt hus, vår bil och allt annat som vi inte skulle kunna ta med oss.

Genom att sälja allt fick vi lite pengar över för att kunna börja missionsarbetet. Vi gjorde oss av med allt i Australien, bara medborgarskapet fanns kvar. Vi trodde att vi skulle tillbringa resten av våra liv på Papua Nya Familjen Göransson på Papua Nya Guinea i början av Guinea. Vi började även 1979. Barnen från vänster: David, Sonia och Andrew. studera melanesian pidgin, det officiella språket på Papua Nya Guinea.

Efter att ha sålt allt som vi inte kunde ta med oss till Papua Nya Guinea så var vi i början av augusti 1976 beredda att resa dit. Men det var inte så enkelt. Det var svårigheter med att få permanent uppehållstillstånd. Enda möjligheten att få det var att få en inbjudan från ett företag eller organisation. Hildings köp av Highlands Timber blev vår räddning. Företaget skickade oss en inbjudan att bli medarbetare på sågverket. Naturligtvis var det aldrig avsikten att jag i någon större omfattning skulle bli sågverksarbetare, men på något sätt måste vi få vårt uppehållstillstånd. Och faktiskt har jag hanterat åtskilliga brädor och plankor under min missionstid.

67

68

26. MISSIONÄRSFAMILJEN GÖRANSSON

Nu fanns inbjudan men vi fick ändå vänta ett par veckor i Cairns innan vi äntligen kom iväg, men i mitten av augusti 1976 var vi på plats i Mount Hagen. Vi bodde några dagar hos Ingrid och Hilding, vid sågverket, i samband med ankomsten. Sedan flyttade vi över till det fristående huset vid det före detta möbelsnickeriet, som ägdes av Elsa och Ludvig. Det kan låta ganska bra när man säger att huset innehöll ”tre rum och kök” men man skall komma ihåg att det var ganska små rum och standarden var inte precis den vi var vana vid. Men vi hade inte flyttat till Papua Nya Guinea för att förbättra vår boendestandard utan för att vinna människor för Gud. Redan från början var vårt hem öppet för alla som ville besöka oss. Detta var en stor skillnad mot till exempel amerikanska missionärer som inte tillät infödda att besöka deras hem.

Marianne berättar: En vecka efter vår ankomst var Sven tvungen att köra till Goroka för att hämta några evangelister som gått på bibelskola där. Det innebar att han blev borta över natten.

På kvällen när jag går upp till stugan känns det som om någon stirrar på min rygg. När jag vänder mig om ser jag tre män stå nere på planen framför det nedre huset, det med snickeri och två lägenheter. När de ser att jag vänt mig om springer de till sin bil och kör iväg. Bilen har ett mycket karaktäristiskt ljud, troligen på grund av trasig ljuddämpare. Vid tolvtiden går jag och lägger mig. Precis när jag håller på att somna hör jag att samma bil är på väg tillbaka. Trots att jag är jättetrött blir jag helt klarvaken. Jag hör hur de kommer upp till huset. Jag blir desperat och tänker att nu kan det gälla liv eller död eftersom det inte är speciellt svårt att bryta sig in i vårt hus. Jag börjar banka på de olika väggarna inne i huset samtidigt som jag skriker. Jag försöka förställa min röst så att de skall tro att det är flera personer i huset. Genom att vakthunden skäller vaknar pastorn som bor i en av lägenheterna i nedre huset. Han rusar upp till vårt hus och ser tre män som springer från vårt hus. Det var en omskakande upplevelse.

Sven berättar: De första sex månaderna på Papua Nya Guinea tillbringade jag mycket tid ute tillsammans med de infödda vännerna. Det var minst ett friluftsmöte om dagen och på lördagarna hade vi tre. På söndagarna hade vi gudstjänster i ”kyrkan”, det vill säga i före detta snickeriverkstaden. I början predikade jag på engelska och fick det tolkat till pidgin eller det lokala stamspråket. Efter cirka ett halvår började jag predika på pidgin.

Genom att vara med de infödda ute i byarna, dela deras måltider och sova i deras hyddor lärde jag mig hur de tänkte och fungerade. Jag blev förtrogen med deras kultur och värderingar. Detta hade jag stor nytta av i mitt arbete under alla år på Papua Nya Guinea.

26. MISSIONÄRSFAMILJEN GÖRANSSON

Samtidigt med det utåtriktade evangelisationsarbetet fick jag ansvaret för att församlingen i Mount Hagen blev en juridiskt fungerande ”förening”. Församlingen hade vid den här tidpunkten cirka 50 medlemmar, men ingen riktig styrelse. När vi anlände i augusti 1976 hade den formella registreringen just vunnit laga kraft och det blev nödvändigt att skapa en formell styrelse. Våra infödda vänner hade ingen erfarenhet av hur en sådan fungerar och hur ett församlingsmöte genomförs. Det blev min uppgift att utbilda i detta. Naturligtvis är det församlingsmötet som skall tillsätta styrelse men för att få igång verksamheten blev jag tvungen att inledningsvis välja personer till de olika funktionerna, men formellt tillsattes de av församlingen. Min inriktning var att de infödda skulle ha ansvar för alla funktioner och på så sätt bli självständiga i förhållande till missionärerna.

Genom detta upplägg blev det aldrig frågan om att vid en viss tidpunkt ”överlämna verksamheten” till de infödda, eftersom de redan från början fick ansvaret. Naturligtvis med stöd från mig och andra missionärer.

Materiellt var den första tiden väldigt tuff. De första månaderna på Papua Nya Guinea fick vi klara oss på de pengar vi hade med oss från Australien. I januari-februari 1977 började det komma lite underhållspengar från Sverige, från pingstförsamlingarna i Hudiksvall, Täby och Värsås. De första åren kom allt vårt understöd från Sverige. Marianne berättar: I Australien börjar man skolan när man fyllt fem år. David hade alltså redan börjat sin skolgång när vi kom till Papua Nya Guinea. MAF, missionsflyget, i Mount Hagen hade en skola för sina piloters barn och där kunde även missionärers barn få undervisning. Alla våra tre barn gick sin grundskoleutbildning hos MAF. Ganska snart hittade barnen kompisar även bland de infödda barnen. Deras anpassning till det nya livet gick smidigare än för mig själv. För Sven var det nog aldrig något problem, han blev på sätt och vis som en av de infödda. De infödda vännerna skojade och sa: ”Sven må vara vit i skinnet men han har ett svart hjärta.” I början var det ibland med nöd och näppe som vi fick mat på bordet eftersom hela vår lön ofta gick till verksamheten. Ibland funderade jag på vad vi gett oss in på och det kändes som om jag vill packa väskorna och återvända till den trygga tillvaron i Australien. Men trots alla prövningar med kulturkrockar och rädsla visste jag att Gud kallat oss att vara missionärer på Papua Nya Guinea. När vi så småningom anpassat oss till förhållandena på vår nya hemvist och underhållet från Sverige blev bättre så blev läget ett annat och jag kände stor glädje över att få vara en del av Guds plan för Papua Nya Guinea. Ganska snart efter vår ankomst började jag ha undervisning för kvinnor i förebyggande hälsovård (mer om detta längre fram). För att detta skulle vara möjligt behövde vi hjälp med att ta hand om våra barn, framförallt Andrew och Sonia. Veronica Bulda (senare Veronica Pok efter giftemål med Lo Pok, bror till Kundi Pok) arbetade och bodde hos oss från 1977 tills vi reste till Sverige 1979 för en viloperiod. Hon blev som en del av vår familj och betraktar oss än idag som sina extraföräldrar.

69

70

27. YRKESSKOLAN

27. Yrkesskolan Sven berättar: Hilding hade tränat några unga män för att hjälpa honom att serva sina bilar och maskiner. Inspirerade av detta hade Samuel Halldorf och Hilding kommit fram till att det skulle vara bra att starta en yrkesskola för utbildning av bilmekaniker. Man förutsåg att antalet bilar skulle öka och då skulle behovet av bilmekaniker också öka. En yrkesskola var ett bra sätt att hjälp ungdomar till en bra start i livet.

Som ett led i att starta yrkesskolan var Karl Ramstrand på plats när vi anlände till Mount Hagen i augusti 1976. Karl hade arbetat med motsvarande verksamhet i Afrika i 30 år, så han hade stor erfarenhet av sådant arbete. Det var dock aldrig avsikten att Karl skulle göra detta på Papua Nya Guinea utan han var bara där för att undersöka förutsättningarna för att starta en yrkesskola i Mount Hagen. Vi samtalade om detta och Karl var av den åsikten att jag måste ta ansvar för skolan. Några få dagar efter vår ankomst reste Karl hem till Sverige.

I januari 1977 kom Petrus Hammarberg på besök. Petrus var ansvarig för PMU:s verksamhet (Pingstmissionens Ulandshjälp). Eftersom han inte kände Ludvig och Hilding hade han först ingående samtal med dem. Jag hade visserligen träffat Petrus ett par gånger under min tid i Stockholm och på Mälaröarna, men han hade ingen större kännedom om mig. Men via Åke Boberg, som kände mig sedan min evangelisttid på Mälaröarna, hade han en viss kunskap om mig. Efter samtalen med Ludvig och Hilding kom Petrus till mig och sa: ”Om PMU skall hjälpa till med att starta en yrkesskola så måste du ta ansvar för denna och övrig verksamhet, annars kommer vi inte att delta. Under förutsättningen att du gör så är vi villiga att hjälpa till med 500 kina per månad.” Petrus idé var att skolan inom ett halvår skulle vara självförsörjande.

Eftersom jag inte var någon bilmekaniker kunde jag inte sköta undervisningen. Naturligtvis kunde jag sköta administrationen av skolan, men vi måste som sagt få hjälp av en lärare. Lösningen blev att LarsErik och Ann-Britt Bernhardsson kom till vår hjälp. Lars-Erik var mekaniker och jag tror det var i mars 1977 som de kom till Mount Hagen.

Lars-Erik skrev ett undervisningsprogram och förklarade för mig vilken typ av verktyg och utrustning som behövdes. Verkstadshallen inrymde vi i det gamla möbelsnickeriet. Vi köpte tre gamla bilar som vi tog motorerna och andra komponenter ur. Lars-Erik tillverkade stålkonstruktioner på vilka han monterade motorer och andra komponenter på. Idén var att eleverna skulle plocka isär dem och åter sätta ihop dem och kontrollera att allt fungerade. När våra elever slutade efter två års utbildning kunde alla plocka isär motorerna i minsta beståndsdel och därefter sätta ihop dem, och, inte minst viktigt, få motorerna att fungera igen.

27. YRKESSKOLAN

Några veckor efter Lars-Eriks ankomst startade vi skolan. Varje kursomgång bestod av 12 elever och utbildningen var två-årig. Eftersom eleverna måste ha någonstans att bo under skoltiden så byggde jag under förberedelsetiden ett hus för detta ändamål.

För att få börja på verkstadsskolan skulle man ha gått minst grundskolan, som var sex-årig. Det var ovanligt att man i motsvarande skolverksamheter tog in elever med så pass kort grundutbildning. Det fanns till och med verkstadsägare som sa att de här eleverna aldrig skulle kunna få en anställning eftersom de inte hade den utbildning som krävdes.

Jag funderade mycket över detta och kom fram till att vi noga måste dokumentera och kontrollera elevernas färdigheter. För att kunna göra detta upprättades en kursplan där varje moment betygsattes efter det att elevens färdighet och kunskap hade testats. Detta upplägg gjorde att alla elever vid vår skola fick jobb som mekaniker efter fullbordad utbildning.

Flera elever gick senare vidare och startade egna företag. Många blev dessutom aktiva i våra församlingar. Varje skoldag inleddes med en andakt innan undervisningen började. Det var inget krav att man skulle vara troende för att få gå utbildningen men de flesta var söner till församlingsmedlemmar.

Ingrid och Hilding Eriksson hade tidigare startat en liten butik för att på så sätt få ett bidrag till evangelisationsverksamheten. Denna butik fick vi nu ta över ansvaret för och dess överskott bidrog till skolans omkostnader. En del av överskottet gick också till att bygga kyrkor och pastorsbostäder. Vi anställde även en mekaniker som reparerade bilar. Han använde skolans utrustning och ibland fick han hjälp av eleverna. Även överskottet från denna verksamhet bidrog till skolan och kyrkor. På så

71

72

28. HEALING ELLER HILDING?

sätt blev skolan väldigt snabbt självförsörjande. Vill minnas att Lars-Erik var lärare vid skolan till 1980. Åren 1981 – 1982 var Anders Olsson lärare vid skolan. Han ersattes 1983 av Harry Kromwyk från Australien som var där under en tvåårsperiod. 1985 tog Joseph Walen över. Joseph hade vi själva lärt upp på skolan till lärare och det fungerade bra beträffande själva undervisningen, men han kom ofta sent och gick även för tidigt ibland. Jag varnade honom flera gånger att vi skulle behöva lägga ner yrkesskolan om han inte ändrade sig. När vi så skulle starta en ny kurs i början av 1987 inställde han sig för tjänstgöring först 14 dagar efter det att kursen skulle startat. Under sådana omständigheter kändes det osäkert att bedriva skolan så jag beslöt att lägga ned den.

28. Healing eller Hilding? … eller om att slarva med språket.

Sven berättar: På Papua Nya Guinea fanns (och finns) det mängder av olika stamspråk. För att möjliggöra kontakter och affärer konstruerades ett pidgin-språk (tok pisin = melanesian pidgin). Eftersom det endast omfattar cirka 3000 ord finns det de som har uppfattningen att pidgin-språket är så ordfattigt att man inte kan uttrycka sig fullödigt på det.

Naturligtvis är det väldigt ordfattigt i jämförelse med engelska och svenska, men genom att använda orden på olika sätt kan man faktiskt uttrycka allt man vill säga. Det var en arméöverste från Australien som brukade undervisa officerare på Papua Nya Guinea. Vid ett tillfälle skrev han en artikel i den lokala tidningen om det förhållandet att en del ansåg att det inte gick att genomföra en högre utbildning på pidgin. Han hävdade i artikeln att allt som går att uttrycka på engelska går även att uttrycka på pidgin.

Tyvärr har det under årens lopp varit så att en del missionärer, och även en del infödda, har använt engelska ord där man borde ha använt pidgin. Då avser jag inte låneord från andra språk utan begrepp som klart och tydligt går att säga på pidgin men där man istället använder ett engelskt ord. Eftersom det oftast är ett nyckelord i meningen så blir hela meningen obegriplig för en person som bara kan pidgin. En del missionärer gör det för att man inte förstår bättre men en del gör det för att man är lat eftersom motsvarande uttryck på pidgin oftast är längre än det engelska uttrycket. En del infödda som kunde lite engelska blandade gärna in lite engelska uttryck för att visa hur duktiga de var. Men resultatet var detsamma, det vill säga för de som bara kunde pidgin blev meningen obegriplig.

Följande händelse visar hur tokigt det kan bli. En kvinnlig missionär i Södra Höglandet höll ett bibelstudium om helbrägdagörelsens gåva.

Hon predikade på pidgin och översattes av en tolk till det lokala stam-

29. ANDEDÖPT I LASTBIL

språket. I sin predikan sa hon bland annat att när Gud sänder någon till ett nytt missionsområde så låter Han ofta missionären använda helbrägdagörelsens gåva för att människor skall komma till tro. Men hon använda inte pidgin-ordet för helbrägdagörelse utan istället det engelska ordet healing. Hilding Eriksson var en välkänd person i dessa trakter och i Hilding med några infödda vänner. tolkens öron lät ordet healing som Hilding. Missionären sa alltså så här (översatt till svenska så när som på ordet healing): ”När Gud vill att man skall börja ett nytt arbete så använder Han ofta healing.” När tolken översatte detta så la han till: ”Och Ludvig också”. Tolken trodde alltså att missionären talade om Hilding Eriksson och då tyckte han att man inte fick glömma bort Hildings missionärskamrat Ludvig Eriksson. Det är ett roligt exempel på hur tokigt det kan bli om man inte bemödar sig att uttrycka sig rätt på pidgin.

29. Andedöpt i lastbil Sven berättar: En dag i början av Ludvig och Hilding Erikssons missionsarbete på Höglandet går Ludvig förbi en trädgård där en grabb arbetar. Vid den här tiden kan han bara några få ord på pidgin så ofta evangeliserar han genom att dela ut traktater.

(Traktat = Kort evangeliskt budskap på ett litet papper.) Han stannar och ger grabben tre traktater. Grabben heter Lakoo Minson och är 15 år gammal.

Lakoo läser traktaterna många gånger och blir mycket påverkad av det han läser. (När Lakoo många år senare berättade den här händelsen för mig kom han fortfarande ihåg rubrikerna på dessa traktater.) Traktaterna uppmanar läsaren att be Jesus om syndernas förlåtelse och Lakoo gör så. Han börjar även Lako och hans far.

73

74

29. ANDEDÖPT I LASTBIL

delta i de samlingar som Ludvig och Hilding håller för nyfrälsta. Efter ett tag får Lakoo några traktater som innehåller undervisning om nödvändigheten av att bli döpt i vatten. Detta resulterar i att han låter döpa sig.

Lite senare får han traktater som berättar om dopet i Den Helige Ande. När han läser dessa får han en oerhörd längtan efter att få uppleva detta. Till saken hör att när Lakoo blev frälst så var det ingen stor känslomässig upplevelse utan han accepterade frälsningen i tro på Guds ord.

När han sedan lät döpa sig förväntade han sig att det skulle kännas mera, men det uteblev.

Nu börjar Lakoo att be intensivt om ett dop i Den Helige Ande. För att inte störa sina arbetskamrater, som sover i samma rum, så sitter han i en lastbilshytt om nätterna och ber.

Han sitter där och ber natt efter natt. Den sjunde natten är han desperat och ropar till Gud: ”Jag blev frälst och kände ingenting. Inte heller när jag blev döpt upplevde jag något särskilt. Nu vill jag bli döpt i Den Helige Ande men är inte heller det något speciellt så lämnar jag min kristna tro.” Då är det som om ett starkt ljus fyller lastbilshytten och han upplever att någonting kommer över honom på ett märkligt sätt. Helt plötsligt börjar han tala ord som han inte förstår, tungomålstal. Det är en mycket dramatisk upplevelse. Han hoppar ur bilen och springer in i logementet. Han väcker ett par av sina sovande kamrater och försöker berätta vad som hänt. Men det enda som kommer ur hans mun är helt obegripliga ord.

Kamraterna tror att han fått en ond ande i sig. Till en början bryr Lakoo sig inte om vad kamraterna säger men senare blir han orolig över att han kanske ”har fått i sig” något som inte är bra. Några nätter senare ser han i en dröm texten: ”Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet.” När han vaknar tänker han på texten han sett i drömmen och tänker att det kanske är något som står i Bibeln. När han slår upp sin Bibel öppnar den sig på Hebreerbrevet kapitel 13 och vers 8 där just den texten står. Då förstår han att det är Gud som vill tala om för honom att det han upplevt är det som i Bibeln kallas ett dop i Den Helige Ande. Efter detta har han inga tvivel mer.

Några månader senare slutade Lakoo sitt jobb i trädgården och reste hem till Engaprovinsen. Han bodde på en plats som vid den här tiden saknade bilväg. För att komma till sin hemby så måste han gå 10-12 timmar från närmaste bilväg. Bland annat måste man gå över ett berg för att komma till dalgången där byn låg. Jag har själv gjort vandringen så jag vet vad det handlar om.

Väl hemma började den nu 16 år gamla grabben samtala med byborna om Gud. Han bad även för sjuka och många blev helade. Det blev

29. ANDEDÖPT I LASTBIL

fler och fler som kom för att lyssna när han vittnade om sin tro på Jesus.

Under en gudstjänst var det en kvinna som hade en spådomsande i sig som hotade honom. Men han befallde den onda anden att lämna kvinnan och hon blev helt normal. Det var många som kom till tro genom Lakoos vittnesbörd.

Efter ett tag kom Lakoo tillbaka till Mount Hagen. Han deltog flitigt i församlingens olika gudstjänster och fick arbeta i den lilla affär som Ludvig och Hilding startat (se kapitel 24). Där jobbade han när vi, Marianne och jag, kom till Mount Hagen 1976. Eftersom det visade sig att han hade god ordning på saker och ting och även kunna hantera pengar fick han endast 19-20 år gammal bli kassör i församlingen (se kapitel 30).

Några år senare, tror det var 1982, beslöt vi upphöra med affärsverksamheten men Lakoo jobbade kvar hos oss med andra uppgifter ett tag till. Så småningom, 1984, kunde vi inte längre erbjuda honom något jobb.

Han blev då erbjuden att bli pastor och föreståndare för den Apostoliska kyrkan i Mount Hagen. Vi önskade honom Guds välsignelse i denna uppgift och han har sedan dessa varit pastor inom den Apostoliska kyrkan på Papua Nya Guinea. När vi nu träffade honom, i april 2012, berättade han att han slutat sin pastorstjänst och tillträtt en tjänst som skall hjälpa de evangeliska kyrkorna att få bidrag till sociala projekt från biståndsorganisationer.

Marianne, Lakoo och Sven i Mount Hagen april 2012.

75

76

30. DE FÖRSTA ÅREN

30. De första åren Sven berättar: Jag har redan nämnt att en av mina första uppgifter blev att få församlingen i Mount Hagen, idag med namnet Philadelphia i Warakum, att juridiskt fungera. Ludvig och Hilding hade tillsammans med Matti Kumpulainen (finsk missionär, se kapitel 21) utsett den infödde brodern Andrew Kauga att vara ledare för pingstgruppen i Mount Hagen. Andrew hade studerat på katolskt prästseminarium. Någon katolsk präst blev han aldrig, kallelsen och frälsningen fick en annan inriktning, men tack vare studierna hade han mer bibelkunskap än övriga och ansågs därför lämplig att vara ledare. Dock var det så att alla beslut rörande verksamheten fattades av Matti tillsammans med Ludvig och Hilding. Detta var läget när vi kom till Mount Hagen augusti 1976.

Som sagt, nu gällde det att få till stånd en fungerande församling med en fungerande styrelse. Församlingen skulle välja en styrelse som skulle ta det fulla ansvaret. Tidigare, som framgår ovan, var det missionärerna som beslutade. Naturligtvis kom jag att ha ett stort inflytande även i fortsättningen, men inte genom någon formell position utan bara utifrån min andliga auktoritet. Jag kunde ge råd men i fortsättningen var det den lokala församlingsstyrelsen som fattade besluten.

Efter samtal och samråd föreslog jag församlingsmötet att välja följande styrelse. Eftersom Andrew redan var heltidsavlönad blev det naturligt att välja honom som pastor och föreståndare. Alan Lepa, Kisam Kasen, Lakoo Minson och Leaku (har tyvärr glömt hans efternamn) var fyra andra infödda bröder som ingick i den första styrelsen. Alan, Kisam och Lakoo var relativt unga män men Leaku var en äldre man. Ingen av dessa var anställda av församlingen utan hade ”vanliga” arbeten. Kisam blev vice föreståndare och Lakoo blev sekreterare och kassör. Församlingsmötet beslöt i enlighet med mitt förslag.

Lakoo (se kapitel 29) hade ingen kunskap av att vara sekreterare eller kassör så det blev min uppgift att lära honom detta. När han var vald överlämnade jag församlingens checkhäfte till honom. Jag sa till honom att jag nu inte tänkte skriva ut fler checkar men att jag under ett år skulle lära honom hur detta och bokföring fungerade. Det väckte en hel del uppseende när det kom till andra missionärers kännedom att jag överlämnat checkhäftet till Lakoo. Så kunde man inte göra, var ett vanligt omdöme. Jag frågade då om de trodde att de infödda fått ta emot samma Helige Ande som vi missionärer och om samma Helige Ande som gjort oss ärliga kunde göra de infödda ärliga? På detta var de naturligtvis tvungna att svara ja och då undrade jag varför dessa bröder inte ansågs förtroende värda. Efter ett år kunde Lakoo självständigt sköta dessa uppgifter.

Kundi Pok, som var den person som kom att stå mig närmast, ingick inte i styrelsen för Filadelfia i Mount Hagen utan hade en liten lön för

30. DE FÖRSTA ÅREN

att arbeta med verksamheten i Tega. Han kom att betyda oerhört mycket för pingstväckelsens utveckling på Papua Nya Guinea (se kapitel 33). I mitten av 1977 hade verksamheten i Tega vuxit till ett 50-tal medlemmar.

De var nu tillräckligt många för att bli en självständig församling och Kundi blev dess pastor. Jag sa till Tega-församlingen att det nu var deras uppgift att ansvara för Kundis lön. De höjde då hans lön från 40 kina per månad till 80, vilket på den tiden ansågs vara en mycket bra pastorslön.

Redan när Samuel Halldorf besökte Papua Nya Guinea första gången 1975 (se kapitel 21) så insåg han att om det skulle bli någon varaktig framgång med Ludvig och Hildings evangelisationsarbete så var det nödvändigt att komma igång med bibelundervisning för de nyfrälsta, framförallt för de som skulle bli evangelister och pastorer. När vi träffade Samuel på vårt första besök på Papua Nya Guinea i mars 1976 var han där för att hålla en tvåveckors bibelundervisning. Vi fortsatte sedan med att regelbundet ha bibelstudieveckor för yngre evangelister. Det blev basen för vår bibelundervisning. Vi fick hjälp av olika missionärer och pastorer, även från Sverige och Australien. Vi funderade över om vi skulle starta en bibelskola med längre, sammanhållna kurser. För att hjälpa oss med våra pågående bibelstudieveckor och övrigt missionsarbete kom Gunnar och Elisabet Swahn till Mount Hagen i oktober 1978. Men Gunnars uppgift var också att undersöka möjligheten att starta en bibelskola. Han kom dock fram till att det var bättre att utnyttja Assemblies of God:s bibelskola i Maprik. Swahns reste hem till Sverige i månadsskiftet januari-februari 1980.

77

78

30. DE FÖRSTA ÅREN

De första åren hade vi friluftsmöte i centrala Mount Hagen varje dag vid lunchtid. På lördagarna hade vi dessutom friluftsmöten på andra ställen i staden och i dess omgivningar. Jag kan inte låta bli att uttrycka min beundran för Allan Lepa som medverkade på nästan varje lunchfriluftsmöte. Han hade ett heltidsarbete på vägverket men använde sin lunchrast för att evangelisera istället för att äta lunch. Det var massor av människor som lämnade sig till Gud under dessa friluftsmöten. En hel del av dessa bodde inte i själva Mount Hagen utan i byarna omkring. På flera av dessa platser kunde vi så småningom starta församlingar.

I byarna fanns skolor för klass 1-6. Ville man fortsätta studera, vilket inte så många gjorde, så fick man i vårt område söka sig till high school i Mount Hagen. Där fanns klasserna 7-12, varav klasserna 10-12 ungefär motsvarar gymnasium i Sverige. Skolan var samtidigt ett internat, så eleverna tillbringade mycket av sin fritid tillsammans.

En dag i början av 1979 fick jag besök av ett par elever från high school. De berättade att en grupp elever börjat ha gemensamma bönemöten på skolan och de här ungdomarna var ledare för den gruppen.

Under sina bönestunder hade ungdomarna även upplevt andedopet. Nu ville de i enlighet med bibelns budskap bli döpta i vatten genom nedsänkning trots att de ursprungligen var katoliker. Jag var mycket rörd över ungdomarnas önskan men förklarade att jag innan jag döpte dem måste ha ett samtal med gruppen om vad dopet innebar.

Gruppens ledare inbjöd mig då att komma till skolan. Vi fick låna ett klassrum där vi kunde samtala med varandra. Utöver bönegruppen, de tio, anslöt sig ytterligare ett antal elever till samtalet. När jag avslutade undervisningen om dopet var det ytterligare elva ungdomar som lämnade sig åt Gud. När vi någon vecka senare hade dopförrättning var det över 20 ungdomar som lät döpa sig till Kristus.

Katolikerna, och även lutheranerna, kritiserade oss mycket för att vi låtit döpa ”deras ungdomar”. Men ungdomarna höll fast vi sin nyvunna tro och blev till stor välsignelse i sina hembyar. De vittnade frimodigt om sin tro på Kristus och fick på så sätt föra flera personer till frälsning. I några av dessa byar startades senare församlingar. På detta och många andra sätt hade Guds ord framgång. Gud var med oss och vittnesbördet om frälsningen spred sig inte bara genom vår predikan utan även genom att Gud ledde människor till oss på ett fantastiskt sätt.

I början av 1979 började församlingarna i Sverige, de som betalade vårt underhåll, tycka att vi borde komma hem för en viloperiod. Jag hade dock ingen större lust att lämna Papua Nya Guinea eftersom jag hade mycket arbete på gång och hade svårt att se hur det skulle fungera utan mig. Men Gud talade till mig om detta och ställde den enkla frågan: ”Är det din eller min verksamhet? Om det är min verksamhet så kommer jag att vaka över den.” Efter denna upplevelse har jag alltid haft frid i hjärtat

31. ”STULNA” FÖRSAMLINGAR

i denna fråga, att Gud vakar över sitt verk och att det inte står och faller med mig. I juni 1979 reste vi till Sverige. Vi var i Sverige i sex månader.

Kundi Pok var med oss i Sverige under de tre första månaderna.

31. ”Stulna” församlingar Sven berättar: När vi började vår missionsgärning på Papua Nya Guinea tog jag kontakt med predikant- och missionärsföreningen i Mount Hagen. Medlemmarna i föreningen träffades en gång i veckan för bön och samtal om gemensamma frågor och jag deltog så ofta jag kunde. Efter ett tag började jag ana att det fanns ett misstroende riktat mot vår verksamhet. Det visade sig ha grund i följande historia.

En tid innan vi kom till Papua Nya Guinea hade Ludvig och Hilding kommit i kontakt med sju wesleyanska församlingar på Södra Höglandet, i området kring Pangia. Medlemmarna i dessa församlingar sa att deras missionärer övergivit dem. I själva verket hade de bara rest hem för en viloperiod, med det kunde inte Ludvig och Hilding veta.

När Ludvig och Hilding samtalade med medlemmarna i dessa församlingar förstod man att det var många troende som inte var döpta.

Eftersom dessa vänner ville bli döpta ordnade man en stor dopförrättning då 80 personer lät döpa sig. Att dessa personer inte blivit döpta av de wesleyanska missionärerna berodde på att den Wesleyanska kyrkan tillät dop först efter att man varit troende i fem år, men inte heller det kände Ludvig och Hilding till.

79

80

31. ”STULNA” FÖRSAMLINGAR

När de wesleyanska missionärerna kom tillbaka efter sin viloperiod så fann de alltså att dessa sju församlingar anslutit sig till Filadelfia. Tack vare detta fick vår missionsverksamhet dåligt rykte hos den Wesleyanska kyrkan och övriga evangeliska missionsorganisationer. Detta ledde till att vår verksamhet inte fick använda MAF-flyget och inte heller använda den kommunikationsradio som de evangeliska missionerna hade tillsammans.

När vi varit en tid i Mount Hagen sökte en wesleyansk missionär, som arbetade i området där de sju församlingarna låg, upp mig för ett samtal. ”Om du inte gör någonting så kommer vi få ett krig mellan wesleyanare och pingstvänner i Södra Höglandet. Och det är inte frågan om ett ’andligt krig’ utan ett krig med spjut och pilbågar”, sa den wesleyanska missionären till mig. ”Vad vill du att jag skall göra?” frågade jag. ”Jag vill att du kommer och bor hos mig en vecka. Varje dag skall vi besöka en av de sju församlingarna som gått över till Filadelfia.” ”Det skall jag göra”, blev mitt svar.

Sagt och gjort, jag följde med honom till Södra Höglandet och bodde hos honom en vecka. Varje kväll besökte vi en av dessa wesleyanska församlingar som hade blivit pingstförsamlingar. Vi inledde sammankomsten med att jag predikade. Jag avslutade min predikan med att säga att om de ville gå tillbaka till den Wesleyanska kyrkan så skulle jag inte hindra dem utan välsigna dem i deras beslut. Men jag sa också att om de kände att de ville vara kvar som pingstvänner måste de ändå älska dem som tillhörde den Wesleyanska kyrkan och vara vänner med dem eftersom vi alla var Guds folk. Till sist sa jag att de stridigheter som jag hört talas om naturligtvis inte skulle finnas mellan Guds folk.

Efter det att jag hade talat så ställde den wesleyanska missionären en del frågor till pastorerna och undrade varför de lämnat den Wesleyanska kyrkan. Jag hoppades att åtminstone en av dessa pastorer skulle säga att det var på grund av att de funnit en ny andlig dimension bland pingstvännerna, med tungotal och andliga nådegåvor, men inte en enda av dem gjorde detta. Varje kväll sa de olika pastorerna samma sak till den wesleyanska missionären: ”Vi ville ha en grossistaffär här men ni gav oss ingen. När vi om och om igen förde detta på tal sa ni ’gå och skaffa er en annan mission då’. Nu har vi skaffat en annan mission.”

Till saken hör att inte heller Ludvig och Hilding ordnade någon affär men de hade hjälpt församlingsmedlemmarna att bland annat plantera kaffebuskar så att de på så sätt fick bättre ekonomi. Församlingarna blev kvar som pingstförsamlingar och är det än idag och det blev fred med medlemmarna i den Wesleyanska kyrkan.

32. FÖREBYGGANDE HÄLSOVÅRD

Efter att vi rett upp detta med den Wesleyanska kyrkan återfick vi förtroendet i pastors- och missionärsföreningen. Vi kunde även börja använda MAF-flyget och radiokommunikationssystemet.

32. Förebyggande hälsovård I en del missionsländer har inslaget av fattigdom varit påtagligt. Det kan man inte säga om Papua Nya Guinea. Visst fanns det, och finns det, människor som knappt har till livets nödtorft men de som levde i den traditionella bygemenskapen led i allmänhet inte brist på mat. Till exempel sötpotatisen går att skörda året om på Papua Nya Guinea.

Så, om frågan om mat på bordet inte var någon stor fråga så var kunskapen om sambandet mellan hygien och sjukdomar synnerligen bristande. Vid den här tiden, i mitten och slutet av 1970-talet, fick utländska sjuksköterskor inte utöva sitt yrke på sjukhusen på Papua Nya Guinea.

Orsaken till detta var att myndigheterna var rädda att befolkningen då, om utländska sjuksköterskor fick arbeta, skulle tappa förtroende för de inhemska sjuksköterskorna som inte var så välutbildade. Det var dock tillåtet för utländska sjuksköterskor att arbeta med förebyggande hälsovård, och i samband med detta kunde man naturligtvis även ge en viss medicinsk hjälp.

Som framgått tidigare i denna berättelse var, och är, Marianne legitimerad sjuksköterska och barnmorska. När Petrus Hammarberg var på besök i Mount Hagen i början av 1977 föreslog han att Marianne skulle starta ett förebyggande hälsovårdsarbete. Arbetet skulle finansieras av SIDA (Svenska statens organ för internationellt utvecklingssamarbete) via PMU. Detta stämde väldigt bra med Mariannes önskan att kunna hjälpa papuafolket med sin sjukvårdskunskap. Dessutom innebar det att hon fick lön för arbetet vilket var ett välkommet bidrag till familjens ekonomi.

Marianne berättar: Jag tog kontakt med sjukhuset i Mount Hagen och de ställde sig väldigt positiva till en sådan verksamhet. De lovade hjälpa till med förbandsmateriel och undervisningsmaterial i form av planscher. Genom ett litet bidrag från PMU kunde vi köpa en Suzukiminibuss. Bilen blev min mobila klinik. Jag hade även en liten klinik i samband med bostaden men det var med den mobila kliniken som jag nådde flest människor.

Kvinnorna jag ville nå kunde oftast bara det lokala stamspråket så jag hade hjälp av en infödd flicka som tolkade. Det var även andra missionärer som deltog i detta arbete, till exempel Ann-Britt Bernhardsson, Elisabet Swahn och Kristina Olsson. När det senare bildades lokala församlingar ute i byarna var det en del kvinnliga församlingsmedlemmar som började hjälpa till. Det här var som sagt samlingar för kvinnor, men i

81

82

32. FÖREBYGGANDE HÄLSOVÅRD

början av vår verksamhet kom männen med för att kontrollera vad vi gjorde.

När de kom med sina långa bushknivar kände jag mig lite rädd, men inget farligt hände.

I början var intresset för hälsovårdsundervisningen inte så stort så för att locka kvinnorna att komma kompletterade vi med annan undervisning. Vi lärde bland annat ut hur man sydde på handdrivna symaskiner som vi hade med oss. Resultatet av detta blev att några kvinnor köpte egna symaskiner. De sydde enkla kläder som de sålde på marknaden. En pastorsfru var så flitig att sy och sälja att hon kunde köpa en ny bil till sin man, vilket underlättade hans arbete mycket. Vi hade även läs- och skrivkurser, men sådana kurser var inte alla intresserade av.

Man tyckte inte att man hade något behov av att kunna läsa. I samband med undervisningen hade vi alltid en andakt då vi tog upp någon berättelse ur Bibeln och så sjöng vi naturligtvis. Det var många kvinnor som på så sätt kom till tro.

Med hjälp av planscher undervisade vi om olika hälsovårdsfrågor.

Men vi tog även upp väldig enkla saker i vår undervisning, som till exempel hur man skulle förvara olika saker. Det hände olyckor med fotogen eftersom man hade flaskor och dunkar med detta stående inne i hyddorna. Många hade skabb och här kunde vi hjälpa till med medicin och undervisning om hur man förebygger skabb. Vi gav även råd när det gällde maten eftersom den ofta var ganska ensidig. En viktig del i vår undervisning handlade om bebisar och små barn. Bland annat förklarade vi att det i lag var förbjudet för kvinnor att använda nappflaskor eftersom de oftast inte hade möjlighet att rengöra flaskorna ordentligt. Nappflaskproblemet blev större i mitten av 80-talet eftersom det då fanns fler välutbildade kvinnor som fick tillstånd att köpa nappflaskor.

Ibland var det någon som var sjuk på platsen som vi besökte. Om jag då bedömde att han eller hon var i behov av sjukhusvård skjutsade jag vederbörande till sjukhuset i Mount Hagen. Det fanns även mindre kliniker men tyvärr var det så att de så kallade barfotaläkarna ofta bara gav ett par huvudvärkstabletter och penicillin och malariatabletter oavsett

32. FÖREBYGGANDE HÄLSOVÅRD

vad problemet var. Denna standardbehandling hjälpte inte alltid. Därför valde jag att ta den sjuke till sjukhuset. Ytterligare ett problem var att de infödda var rädda för att åka till sjukhuset därför att den allmänna uppfattningen var att dit åkte man för att dö. Denna inställning innebar att när man väl kom till sjukhuset var det ofta för sent att bota den sjuke och så blev det en ”självuppfyllande profetia”, det vill säga att på sjukhuset dog man. Utöver det statliga sjukhuset i Mount Hagen fanns det ett missionssjukhus en timmes bilfärd från Mount Hagen. Där fanns amerikanska läkare och relativt bra utrustning. Problemet var, att om man som utländsk patient skulle få vård där, måste man själv ordna en utbildad sjuksköterska. Det innebar att jag ibland själv fick ställa upp, till exempel när Anders och Kristina Olssons barn behövde operera bort blindtarmen.

Vi försökte även få kvinnorna att förstå att det var på sjukhuset de skulle föda barn och inte ute i bushen. Det traditionella sättet var att när en kvinna skulle föda så gick hon ut i bushen och blev borta i en vecka.

Detta ledde ofta till komplikationer för både mor och barn. Så småningom blev det en viss förbättring med detta, men kvinnorna for ofta väldigt illa. Ibland blev jag tillkallad när någon kvinna låg i skogen och blödde. Vid ett tillfälle behövde jag köra en kvinna till sjukhuset men mannen vägrade hjälpa mig att bära henne till bilen. Det var inte så att han var speciell på något sätt utan den allmänna inställningen var att kvinnors blod var något som männen inte skulle befatta sig med. Men när jag förklarade att hon skulle dö om han inte hjälpte mig så fick jag honom till sist att hjälpa till.

PMU och SIDA finansierade denna verksamhet till och med 1980 men vi fortsatte även sedan det stödet upphört.

83

84

33. GANGSTERN SOM BLEV ADLAD

33. Gangstern som blev adlad Det är alltid vanskligt att lyfta fram enskilda personer när man vet att det är många människor som haft betydelse för en verksamhets utveckling. Det gäller inte minst i Guds församling. Men man kommer inte ifrån att Kundi Poks omvändelse kom att ha en avgörande betydelse för väckelsen på Papua Nya Guinea.

Sven berättar: Kundis ungdomsår var stormiga. Han var en gangster som åkte in och ut ur fängelset. Ledarna i hans by skämdes för honom och det gjorde även hans pappa. Som straff för att han betedde sig illa köpte hans far en fru till Kundi som hade ett stort ärr i ansiktet. Kundi accepterade denna kvinna, Rangnen, men hade hela tiden i bakhuvudet att han skulle skaffa sig en fru till, en vacker fru.

En dag 1975 när Kundi var på marknaden i Mount Hagen för att sälja en gris hörde han plötsligt ett ljud som han aldrig tidigare hört. Det var Matti Kumpulainen som spelade trumpet. Som så många andra lockades Kundi av musiken och fann sig snart lyssnande till Mattis predikan om möjligheten till syndernas förlåtelse. Kundi kom i stor syndanöd. När Matti inbjöd till förbön gick Kundi fram, böjde knä i dammet på marknaden och bad Gud om förlåtelse för sina synder.

Kundi upplevde en radikal omvändelse, en genomgripande frälsningsupplevelse, och fick i frälsningsögonblicket även uppleva dopet i Den Helige Ande. Han fick en stor hunger efter Guds ord men hans läskunskaper var mycket dåliga och det var med mycket stor möda han stapplande tog sig igenom bibeln. Men samtidigt blev detta ett sätt för honom att träna upp sin läsförmåga. Och inte nog med detta, i samband med frälsningsupplevelsen fick Kundi en väldig kärlek till sin fru Rangnen så det blev aldrig tal om att skaffa ytterligare en fru. Hans omvändelse väckte stor uppmärksamhet i hans hemby. Kundi var 23 år när han blev frälst.

Kundis stam, Yamaga, och den intilliggande stammen, Jiga, var i krig med varandra. Kundis far hade dödat en av ledarna för Jiga-stammen.

Av den anledningen var Kundi ett eftertraktat byte för Jiga-stammen.

Trots dödshotet passerade Kundi Jiga-området nästan varje kväll när han sprang från Tega, som var Yamaga-stammens område, till kyrkan i Mount Hagen för att gå på gudstjänst. Kundis hunger efter Guds ord var så stark att hotet inte kunde hindra honom från att ta sig till kyrkan.

När Kundi blev frälst började han vittna om Jesus och sin frälsningsupplevelse i sin stam. Han mötte ganska stort motstånd eftersom den lutherska kyrkan var stark i området. Trots detta blev flera av Kundis syskon och släktingar frälsta genom hans vittnesbörd.

Under sin gangstertid hade Kundi bland annat gjort inbrott hos MAF (missionsflyget) och stulit utrustning. En del av grejorna hade han

33. GANGSTERN SOM BLEV ADLAD

fortfarande kvar i sin hydda.

När han blev frälst fick han en väldig syndanöd över detta och upplevde att Guds ande sa till honom att han måste lämna tillbaka stöldgodset. Hans bröder sa att det kunde han inte göra för då skulle han hamna i fängelse. Kundi svarade då att han upplevde att Gud skulle bevara honom från detta och det skulle bli ett tecken från Gud. När Kundi anlände till flygplatsen och MAF så ville man först inte släppa in honom till chefen men till sist öppnade man porten för honom. Kundi berättade för honom att han blivit frälst och hur detta hade förvandlat hans liv. MAF-chefen blev så gripen av vad han hörde att Kundi var tvungen att berätta om sin frälsningsupplevelse tre gånger. Med tårar i Kundi med familj. ögonen sa MAF-chefen till Kundi: ”Jag kan inte överlämna dig till polisen utan vill istället erbjuda dig ett arbete.” Kundi tackade för erbjudande men sa att han om han började arbeta för MAF så skulle problemen kvarstå eftersom andra stammedlemmar kunde göra inbrott. ”Jag måste predika evangelium för min stam så att de upplever en förvandling. Då kommer stöldproblemen att upphöra.” MAF-chefen bad då Gud välsigna Kundi och lät honom gå. När Kundi kom tillbaka till byn väckte det stor förvåning att han inte hamnat i fängelse.

Vid ett tillfälle upplevde Kundi att han måste besöka den by där Kundis far dödat en av ledarna. Kundi sa till sina bröder att han upplevde att Gud manade honom att gå till den döde mannens son och säga att de inte längre hatade dem utan att de nu älskade dem. Jag måste vittna för dem om att de måste bli frälsta. Bröderna invände då att om du går dit så dödar de dig. Kundi svarade dem att om de dödar mig så får det bli så men jag känner att Guds ande manar mig att göra detta. Ett par bröder beslöt sig då för att följa med honom.

När Kundi kom till Jiga-byn så ropade en del: ”Det är Kundi, låt oss slå ihjäl honom.” Några andra sa: ”Låt oss höra vad han har att säga.” En

85

86

33. GANGSTERN SOM BLEV ADLAD

tredje grupp av människor fick för sig att Kundi kommit för att döda dem så de flydde. Hur som helst fick han tillfälle att berätta om hur hans liv hade förvandlats och hur Gud hade gett honom kärlek till dem. Han sa att Jesus älskade dem och ville att de skulle bli frälsta. Efter sitt vittnesbörd fick Kundi be för sonen till den man som Kundis far slagit ihjäl.

Någon vecka senare var Kundi tillbaka i denna by och fick då döpa den här mannen. De gamla männen i byn skakade på sina huvuden och trodde inte det kunde vara sant. Istället för att bli ihjälslagen av sonen blev Kundi och han nu bästa vänner. Senare startades en församling i denna by.

En kort tid innan Marianne och jag kom till Papua Nya Guinea hade församlingen i Mount Hagen beslutat ge Kundi ett litet ekonomiskt stöd för att han skulle kunna starta en församling i Tega. Kundi byggde en kyrka, en gräshydda. I mitten av 1977 hade verksamheten i Tega vuxit till ett 50-tal medlemmar. Det blev då en självständig församling och Kundi blev dess pastor.

Som jag berättat tidigare blev Kundi den som kom att stå mig närmast i arbetet på Papua Nya Guinea. När vi i mitten av 1979 skulle resa till Sverige för en viloperiod ville Kundi följa med. Han ville gärna se det land som vi ursprungligen kom från. Jag sa då att jag måste höra med mina missionärskollegor och med församlingarna i Sverige vad de tyckte. Dessutom förklarade jag att han själv måste betala sin biljett, detta för att inte andra pastorer skulle uppleva det som orättvist.

Missionärskollegorna tyckte det var helt i sin ordKundi och Sven i Stockholm 1979. ning men när jag pratade med vår kontaktperson i Sverige, Samuel Halldorf, sa han nej.

Han menade att det var allt för många pastorer som kommit från missionsländerna och ”blivit förstörda” under sin vistelse i Sverige. När de sedan återvänt till sitt eget land hade de svårt att anpassa sig efter att de fått ett mer materialistiskt sätt att tänka.

När jag berättade för Kundi att Samuel sagt nej tittade han på mig och sa: ”Jag har aldrig förbjudit Samuel Halldorf att komma till Papua Nya Guinea så varför skall han förbjuda mig att komma till Sverige?” Jag

33. GANGSTERN SOM BLEV ADLAD

ringde upp Samuel och berättade vad Kundi sagt. Då ändrade han sig och sa att Kundi kunde följa med.

Kundi följde alltså med oss när vi reste till Sverige i juni 1979. Jag tror det var väldigt nyttigt för honom. Han fick inblick i saker som han aldrig annars skulle ha förstått. Han insåg till exempel att vi som familj skulle kunna haft det mycket bättre i Sverige än på Papua Nya Guinea. Många infödda hade uppfattningen att missionärerna var i deras land för att utnyttja dem på något sätt och göra sig rika på deras bekostnad. Nu blev det ännu tydligare för Kundi att vi inte var på Papua Nya Guinea för att få någonting av dem utan endast för att förmedla Guds ord. Detta kom att ha stor betydelse framöver i Kundis samtal med andra infödda pastorer.

Vi som familj skulle vara sex månader i Sverige. Kundi skulle resa hem själv efter tre månader. Den sista veckan i Sverige fick han det fruktansvärda beskedet att hans fyraårige son Samuel (sonen hade fått namn efter Samuel Halldorf ) hade blivit påkörd av en bil och dött. Kundi och jag satt och grät tillsammans i Skåne när han plötsligt säger: ”Jag måste ringa någon på Papua Nya Guinea som kan gå till min by och säga till mina bybor att jag inte vill ha någon kompensation från chauffören och att jag inte vill ha någon blodshämnd. Jag accepterar att Gud gav mig den här sonen och jag accepterar att Gud tog hem honom till himlen.

När jag kommer tillbaka till Papua Nya Guinea skall jag kalla samman folket, bjuda in polisen och radion. Jag skall då förklara att vare sig jag eller någon av de troende i min stam någonsin mera skall utkräva blodshämnd eller begära kompensation utöver vad domstol beslutar om. (De skulle alltså ta emot försäkringspengar.) Om jag kan göra något för att stoppa denna fruktansvärda sedvänja så har min son inte dött förgäves.”

Jag blev oerhört rörd över det han sa. När han ringde bad han att man skulle förvara sonens kropp nedkyld på sjukhuset så att han själv kunde begrava honom när han kom hem.

När Kundi var tillbaka på Papua Nya Guinea gjorde han precis som han sagt till mig. Det hade en väldig påverkan på människorna i hans omgivning. Folk från andra kyrkor, katoliker, lutheraner osv, kom till honom och frågade: ”Vad är det du har som vi inte har?” Många blev frälsta tack vare detta. Genom dessa kontakter spred sig evangeliet till andra byar. Ofta spred det sig via släktlinjerna, det vill säga man tog kontakt med sina släktingar och vittnade om Jesus. När några blivit frälsta på en plats satte man upp en liten husförsamling och arbetade sedan vidare från denna. Det visade sig vara väldigt effektivt.

När Kundi tog ställning mot blodshämnd var det första gången någon gjorde det. Det var en så omvälvande händelse att myndigheterna hade svårt att tro på det. En polis sa: ”Jag har varit polis i Mount Hagen i 16 år och något sådant har aldrig tidigare hänt och det händer inte nu.” Han trodde alltså inte på det Kundi sa. Kundi ville träffa chauffören som kört ihjäl hans son men polisen tillät det inte eftersom de inte var säkra på att

87

88

34. VÄGEN TILL ASSEMBLIES OF GOD

han inte skulle slå ihjäl chauffören.

Chauffören var från Australien och blev för säkerhets skull hemskickad så Kundi fick aldrig träffa honom.

Denna händelse hade stor inverkan, inte bara på de ofrälsta utan även på andra kyrkor som tidigare inte hade haft så stor respekt för vår verksamhet. Men efter denna händelse började de respektera vår verksamhet och inse att det var Gud som stod bakom den, avslutar Sven.

Senare var Kundi under många år regional föreståndare för AsKundi 2005 med medaljerna han fick 1998. semblies of God i Höglandet. Han innehade även andra uppdrag både inom kyrkan och i samhället. Kundi besökte Sverige en andra gång 1990.

Kundis ställningstagande i blodshämndsfrågan fick stort inflytande på hela samhället. Detta och andra insatser i samhället ledde till att Kundi den 31 december 1997 adlades av drottning Elizabeth (Papua Nya Guinea är en del av det Brittiska samväldet).

Kundi dog 6 maj 2010. Det blev hans gode vän Sven som ledde begravningshögtiden som samlade 1000-tals människor.

34. Vägen till Assemblies of God Sven berättar: När Ludvig och Hilding Eriksson med fruar påbörjade missionsarbetet i Mount Hagen var man väldigt noga med att verksamheten skulle vara ”svensk” när det gällde gudstjänstliv och församlingsstruktur. Det var en av orsakerna till att man ville ha namnet Filadelfia på församlingen i Mount Hagen (se kapitel 24). När Marianne och jag kom till Papua Nya Guinea gjorde vi det som svenska pingstmissionärer.

Visserligen kom vi från Australien och vi var australienska medborgare men det var svenska pingstförsamlingar som stod för vårt ekonomiska underhåll. Jag delade nog inte helt Ludvigs och Hildings inställning att det skulle vara ”svenska pingstförsamlingar” på Papua Nya Guinea utan tyckte att församlings- och gudstjänstliv också måste färgas av det papuanska kynnet så länge det var förenligt med Guds ord. Vi delade dock uppfattningen att varje församling skulle vara självständig och inte ingå i något samfund. De skulle även vara självständiga i förhållande till missionärerna. Dessa skulle inte kontrollera eller styra arbetet utan endast ha en undervisande och rådgivande roll.

34. VÄGEN TILL ASSEMBLIES OF GOD

Jag har tidigare nämnt om Petrus Hammarbergs besök i januari 1977 (se kapitel 27) och att han då sa att en förutsättning för att PMU skulle stödja yrkesskolan var att jag tog ansvar för den och även för missionsverksamheten. Han hade naturligtvis läst tidningsartiklarna i Sverige om de två äldre männen, Ludvig och Hilding, som på gamla dar hade rest till Papua Nya Guinea för att starta ett missionsarbete. När Petrus väl var på plats insåg han Ludvig och Hilding väl fullgjort sin uppgift som ”vägröjare” men att de inte hade erfarenhet nog för att leda ett växande missionsarbete med ett antal församlingsbildningar.

Några veckor efter det att Petrus Hammarberg återvänt till Sverige fick jag brev från honom. Det var ett officiellt brev om bidragen från PMU. Det intressanta var att han till detta bifogat en liten lapp där det stod: ”Det är Åke Bobergs och min uppfattning att du skall odla dina kontakter med Assemblies of God i Australien i avsikt att på sikt få missionsarbetet inordnat under den organisationen”. (Åke Boberg var vid den här tiden missionssekreterare i Filadelfia Stockholm.) Det var första gången som denna tanke nämndes. Själv hade jag inte tänkt så men kände, när jag tog del av brevlappen, att det nog kunde vara vettigt. Jag vet inte vad som låg bakom Åkes och Petrus förslag, men jag kan tänka mig att de tyckte att det var för långt mellan Sverige och Papua Nya Guinea.

Det kan även varit så att eftersom Marianne och jag var relativt unga så utgick de från att vi behövde stöd, ett stöd som var svårt att ge från Sverige på grund av det långa avståndet. Till sist kan jag tänka mig att det helt enkelt var så, att eftersom det på Papua Nya Guineas låg- och kustland redan fanns en stark pingstverksamhet i form av Assemblies of God fanns det ingen anledning att starta en konkurrerande pingstverksamhet på Höglandet. Nåja, oavsett vad motivet än var så var uppmaningen att jag borde odla mina kontakter med Assemblies of God i avsikt att få vår missionsverksamhet in under deras ”paraply”.

Med utgångspunkt från detta ”mandat” kontaktade jag i mars 1977 Cyril Westbrook som var missionsledare för Assemblies of God på Papua Nya Guinea och frågade om de var intresserade av att inordna vår missionsverksamhet under Assemblies of God. Jag fick ganska omgående ett negativt svar. Orsaken till detta var att man hade väldigt liten kunskap om oss och vår missionsverksamhet. Dessutom hade man hört att vi skapat problem för en del andra evangeliska missionsorganisationer (se kapitel 31). Hur som helst var man inte beredd att ta ansvar för vår missionsverksamhet. Men kontakten hade det goda med sig att när Assemblies of God:s missionärer allt som oftast måste övernatta i Mount Hagen, när de var på genomresa, inbjöd vi dem att delta i våra gudstjänster och även att predika. På detta sätt ”odlade” vi kontakten med Assemblies of God.

89

90

34. VÄGEN TILL ASSEMBLIES OF GOD

Efter att jag under några år vid flera tillfällen träffat olika missionärer från Assemblies of God blev jag inbjuden som gästtalare vid deras årliga pastorskonferens i Sepikprovinsen i september 1980. Under konferensen bodde jag hos Cyril Westbrook. Vid ett av våra samtal sa jag: ”Jag har egentligen inget mandat att prata om våra församlingars anslutning till Assemblies of God men jag vill för min egen del gärna veta vad er ståndpunkt är idag. Om vi nu skulle göra samma ansökan som för tre år sedan vad blir då ert svar?”

Cyril hade olika förslag på hur vi skulle kunna komma fram till en bra lösning. Det som jag tyckte verkade bäst var att nya svenska pingstmissionärer som kom till Papua Nya Guinea skulle göra det som associerade till Assemblies of God. Det innebar bland annat att de skulle söka visum via denna organisation, vilket skulle underlätta visumproceduren eftersom de var accepterade av myndigheterna. Missionärerna skulle även formellt vara underställda Assemblies of God:s missionsledare på Papua Nya Guinea. När det gällde våra församlingar, som var självständiga men samverkande, måste varje församling var för sig besluta om de ville gå med i Assemblies of God. Jag sa att jag tyckte det verkade vara ett bra förslag och att jag skulle ta upp det, dels med de svenska pingstmissionärer som fanns på Papua Nya Guinea och dels med de församlingar i Sverige som stod för vårt ekonomiska underhåll.

Väl tillbaka i Mount Hagen samtalade jag med familjerna Eriksson om detta förslag. De sa att om de svenska pingstförsamlingarna samtyckte hade de inget att invända. Familjen Bernhardsson hade vid den här tidpunkten återvänt till Sverige. Jag skrev då ett brev till Samuel Halldorf, som var vår kontaktperson för de underhållande församlingarna, och redogjorde för mina samtal med Assemblies of God samt frågade vad han tyckte. Brevet resulterade i att han kom till Papua Nya Guinea. Vi samtalade om för- och nackdelar med förslaget. Samuel fick större delen av tiden föra samtalen från sängen eftersom han blev sjuk.

Till saken hör också att det i början av 1980 kom en ny lag på Papua Nya Guinea som innebar att alla registrerade organisationer måste göra en organisationsplan. I den måste man bland annat redovisa alla funktioner som innehades av utlänningar. För varje sådan funktion måste man göra en plan på hur denna funktion inom fem år skulle kunna övertas av en infödd. Den här lagen gällde även missionssällskapen. Så det var bara att göra en organisationsplan där missionärernas funktioner framgick.

Vid den här tiden var vi fyra svenska och tre finska missionärer. Det var ett ganska omfattade arbete att utarbeta denna plan men till sist var jag klar med den och skickade in den till myndigheterna för godkännande.

När Samuel var på besök hade vi fortfarande inte fått något svar från myndigheterna om planen. Bernhardssons hade som sagt redan åkt hem till Sverige och vi väntade på att Anders och Kristina Olsson skulle komma för att ta hand om yrkesskolan. Men för att de skulle kunna få

34. VÄGEN TILL ASSEMBLIES OF GOD

visum var vi först tvungna att få organisationsplanen godkänd. Möjligheten att enklare få visum var ytterligare en orsak att gå via Assemblies of God eftersom organisationen var mer etablerad än vår mission.

Sepik 1980.

När Samuel varit hos oss i en vecka föreslog han att vi skulle resa till Sepikprovinsen för att samtala med bröderna vid Assemblies of God:s högkvarter. När vi kontaktade dem visade det sig att alla deras missionärer på Papua Nya Guinea samt deras nationella styrelse just då var samlad där. Vi hyrde ett MAF-flygplan och flög dit. Efter att ha samtalat med representanterna för Assemblies of God godkände Samuel som representant för pingstförsamlingarna i Sverige det upplägg som Cyril och jag tidigare fastnat för som den bästa lösningen.

Efter det att Samuel hade rest hem till Sverige fortsatte vi arbetet med att genomföra samarbetsplanen. Bland annat skrev jag ett brev till immigrationsmyndigheten på Papua Nya Guinea och förklarade att vi inte skulle ansöka om några fler visum via Filadelfia utan att alla våra visum i fortsättningen skulle gå via Assemblies of God. I december 1980 var samarbetsplanen klar och nya missionärer från Sverige kunde få visum den vägen. Så småningom anslöt sig även våra församlingar till Assemblies of God, men detta återkommer vi till i ett annat kapitel.

91

92

35. KATOLIKERNA SOM VILLE BLI DÖPTA

35. Katolikerna som ville bli döpta I byn Pou fanns en katolsk ungdomsledare vi namn Sylvester Timbi.

Han bestämde sig för att hans ungdomsgrupp skulle studera Bibeln. Det kan tyckas naturligt att man i en kristen ungdomsgrupp studerar Bibeln, men faktum var att detta för dem var ganska unikt. Efter ett års studier kom de till slutsatsen att de enligt Bibelns lära inte levde ett kristet liv.

Hela gruppen upplevde att de skulle be Gud om syndernas förlåtelse.

Ingen utomstående hade varit där och vittnat för dem utan detta kom de fram till genom sina bibelstudier. Efter detta, när de upplevt frälsning genom att be Gud om syndernas förlåtelse, fortsatte de sina bibelstudier.

När de nu studerade vad Bibeln säger om dopet kom de fram till att Bibeln bara talade om dop genom nedsänkning efter bekännelse om sinnesändring och tro på Gud. De insåg då att deras barndop inte var ett dop enligt Bibeln. De gick till den katolska prästen och berättade att de efter att ha studerat Bibeln kommit fram till att det fanns ett behov att de skulle göra bättring och bli frälsta. De berättade vidare att de även insett att de måste bli döpta genom nedsänkning i vatten som ett vittnesbörd på att de gjort sinnesändring och att de nu trodde på Gud. ”Vill du döpa oss?” frågade de. ”Ni är redan döpta så det behövs inte”, svarade prästen. ”Det är inte vad vi kommit fram till när vi studerat Bibeln.” ”Ni är katoliker och måste följa den katolska traditionen”, fortsatte prästen. ”Det behöver vi inte, utan vi måste följa Guds ord.” ”Gå till Filadelfia då”, sa prästen.

Det trodde han att de aldrig skulle göra men det gjorde de.

Sven berättar: I slutet av 1979, eller möjligen i början av 1980, kom de till mig och berättade den här historien för mig och frågade om vi i Filadelfia ville döpa dem. Jag samtalade med dem och förstod då att de verkligen hade förstått vad dopet innebar så jag sa att inget hindrade att vi döpte dem. Vid dopförrättningen var det 31 ungdomar inklusive Sylvester Timbi som blev döpta.

De gick sedan tillbaka till sin by där de byggde ett en liten gräskyrka.

I den började de ha regelbundna gudstjänster istället för att gå i den katolska kyrkan. De äldre i byn var väldigt arga på dessa ungdomar eftersom att de hade svikit den Katolska kyrkan, men verksamheten växte, det var fler och fler ungdomar som lämnade sig åt Gud i Pou. Då hände det som inte får hända: Sylvesters fyraåriga dotter blev påkörd av en bil och dog. Chauffören åkte direkt till polisstationen för sitt eget skydd. Nu var frågan, skulle Sylvester göra som Kundi eller falla tillbaka till traditionen med blodshämnd. När polisen kom till platsen

35. KATOLIKERNA SOM VILLE BLI DÖPTA

Kyrkan i Pou 2012.

för olyckan höll Sylvester sin lilla dotter i sina armar och sa: ”Herren gav och Herren tog, ära vare Herrens namn. Jag vill inte ha någon kompensation och jag vill inte att chauffören skall straffas. Det var en olyckshändelse. Ni kan släppa ut honom från fängelsecellen - inget kommer att hända honom.”

När chauffören hade släppts gick Sylvester hem till honom och vittnade för honom om Jesus. Så istället för att gå till chauffören med en yxa för att hugga huvud av honom gick Sylvester till honom med Bibeln i handen. Chauffören blev frälst och likaså många av hans släktingar. Några veckor senare gick Sylvester dit igen och hade en dopförrättning då alla de nyfrälsta blev döpta. På så sätt startades en församling i den byn.

När Sylvesters far såg hur pingstverksamheten växte och hur Sylvester hanterade dotterns död blev han så arg att han brände ned gräskyrkan de hade byggt i Pou. Men Sylvester och de andra församlingsmedlemmarna ställde sig i askan och sa: ”I morgon bygger vi en ny kyrka.

Och om de bränner ned den så bygger vi ytterligare en kyrka.” Ingenting kunde stoppa dem från att berätta om sin tro. Så småningom byggde de en permanent kyrka på den högsta platsen i byn - en väldigt fin plats.

I början var det mest ungdomar och kvinnor som blev frälsta i Pou. Det var inte många äldre män som kom till tro. Eftersom det var de som fattade alla beslut i de traditionella samhällena så fanns det en risk att även de ungdomar och kvinnor som kommit till tro skulle falla tillbaka i de gamla traditionerna, men det hände något märkligt.

En av de inflytelserika katolikerna i Pou var en gammal man. Han hade många medaljer och utmärkelser som han fått av den katolska kyrkan. Han hade en son, jag vill minnas att han hette Gabriel, som jobbade på en plantage i Kimbe i provinsen West New Britain. Vid ett tillfälle

93

94

35. KATOLIKERNA SOM VILLE BLI DÖPTA

flög den gamle mannen till Kimbe för att besöka sin son. Väl framme möttes han av det chockartade beskedet att hans son blivit pingstvän.

En natt, när den gamle mannen var på besök hos sin son, drömde han att han var med Sakarias i templet i Jerusalem. Drömmen utspelade sig vid den tiden när Sakarias fru, Elisabet, skulle föda en son. Innan hon blev gravid hade hon ansetts ofruktsam på grund av sin höga ålder (Luk 1:5-8).

När han vaknade berättade han om sin dröm för sin son och undrade vad den kunde betyda. ”Begriper du ingenting”, sa sonen och fortsatte: ”Det betyder helt enkelt att Gud talar om för dig att hitintills har han gjort under bland de unga men nu skall han börja göra under bland de gamla.”

Några nätter senare hade den gamle mannen en ny dröm. Han drömde att han lyftes upp i luften ovanför sin hemby och såg byfolket under sig. Även denna gång frågade han sin son om vad han trodde att drömmen betydde. ”Begriper du fortfarande ingenting”, sa sonen. ”Det betyder att när Gud skall börja göra under bland de gamla skall han börja med dig.”

Det resulterade i att den gamle mannen blev frälst när han var i Kimbe.

Jag fick kännedom om den här händelsen när man bad mig komma till Pou för att medverka i en speciell sammankomst. När jag kom dit var det massor av folk, både katoliker och pingstvänner. Den äldre mannen var där, den katolske prästen och flera katolska ledare. Den äldre mannen steg nu upp och berättade att han blivit frälst när han besökte sin son i Kimbe. Sedan tog han av sig alla sina medaljer och utmärkelser och gav dessa till den katolske prästen och sa: ”De här kan inte frälsa mig, endast Jesus kan frälsa mig.” Efter det lät han döpa sig. Det blev ett genombrott för evangelium bland de äldre i byn. Folk började förstå att det här med frälsning inte bara var något för ungdomar och kvinnor utan att det verkligen höll på att hända något Marianne och Sven vid Sylvester Timbi:s grav. stort.

Det gick en tid och senare under 1980 hade vi en stor konferens i Pou. Det var ett par tusen deltagare. I samband med konferensen fick vi döpa 97 personer. På måndagsförmiddagen, dagen efter konferensen, fick jag ett telefonsamtal där man uppmanade mig att omgående komma tillbaka till Pou. När jag kom dit berättade man för mig att fyra inflytel-

36. OTILLRÄCKLIG?

serika katolska ledare, tre män och en kvinna, var för sig hade drömt att Jesus kom tillbaka för att hämta hem de frälsta till himlen. De såg i drömmen hur alla byborna i Pou lyftes upp till himlen men att de själva lämnades kvar. De var så omskakade av drömmen att de klockan sex på morgonen hade kommit och knackat på pingstpastorns dörr. De sa att de ville bli döpta. Så vi fick ha en dopförrättning till. Dessa fyra personer blev verkliga stöttepelare i Guds verk. En av dem, Paulus, var från en intilliggande by. Han byggde senare en kyrka i sin by.

I dag, april 2012, finns det åtta pingstkyrkor i det här området som en frukt av att Sylvester Timbi och hans ungdomsgrupp började studera Bibeln på allvar. Även samhället i övrigt påverkades, en mängd ölpubar fick stänga, våld och laglöshet minskade kraftigt.

36. Otillräcklig?

Vi är nu framme i senare delen av år 1980. Det är fyra år sedan Marianne och Sven påbörjade sitt missionsarbete på Papua Nya Guinea. De har fått vara med och lägga grunden till en pingströrelse på Höglandet.

Många människor har blivit frälsta och döpta. Ett 20-tal församlingar har bildats och ytterligare några har anslutit sig till Filadelfia.

Sven berättar: Jag upplevde att vårt missionsarbete växte väldigt fort och fick en sådan omfattning att jag började känna mig otillräcklig. Det kändes som om jag inte hade tillräcklig erfarenhet för att klara av att leda denna verksamhet. Formellt hade jag ingen position i någon församling, men ändå betraktades jag av de infödda pastorerna som den ytterst ansvarige ledaren. För att en mer erfaren missionär skulle kunna överta min, om än inofficiella, position kände jag mig tvungen att lämna missionsuppdraget på Papua Nya Guinea.

Efter det att Marianne och jag resonerat om saken meddelade vi i december 1980 de församlingar i Sverige som deltog i vårt ekonomiska underhåll att vi nu avslutade vårt missionsarbete på Papua Nya Guinea.

Efter avskedsmöten reste vi hem till Australien, återvände till Mount Isa och skaffade oss ”vanliga” jobb.

Det som nu hände, eller rättare sagt inte hände, berodde på att ledningen för Assemblies of God inte hade förstått min roll. I efterhand kan jag konstatera att jag borde ha varit tydligare med detta i mina samtal med Assemblies of God, men jag levde i den uppfattningen att det klart framgick vad min roll var. Jag var också väldigt försiktig för att på inte något sätt nedvärdera Hildings och Ludvigs tidigare insatser. Det var de som startat pingstverksamheten i Mount Hagen och dess omgivningar. Ledningen för Assemblies of God utgick alltså från att det fortfarande var Hilding som var ytterst ansvarig. Sanningen var den att Hilding var väldigt lite insatt i hur verksamheten utvecklats från det att Ma-

95

96

37. SPLITTRINGSFÖRSÖK

rianne och jag kom dit 1976. Man måste komma ihåg att hans erfarenhet av församlingsarbete var mycket begränsad, det var bland annat därför som han och Ludvig bad Marianne och mig komma till Papua Nya Guinea. Assemblies of God:s ledning förstod alltså inte vilket tomrum som uppstod när jag lämnade Papua Nya Guinea eftersom man trodde att Hilding var den ytterst ansvarige.

Och eftersom de inte förstod detta så insåg de inte heller att nu fanns det en möjlighet att sätta in en mer erfaren missionär i ledningen för pingstarbetet på Höglandet.

I samma veva som Från avskedsmötena 1980.

Marianne och jag lämnade Papua Nya Guinea blev möjligheten för svenska pingstmissionärer att komma till landet som associerade till Assemblies of God klar. Detta innebar att Kristina och Anders Olsson nu kunde få visum via Assemblies of God och reste till Papua Nya Guinea i slutet av januari 1981. När de anlände till Mount Hagen var vi alltså redan i Australien.

37. Splittringsförsök Kristina och Anders Olsson reste till Papua Nya Guinea för att Anders skulle undervisa på pingstmissionens yrkesskola i Mount Hagen. Men väl framkomna fick Anders besked av Hilding att han fick ta över efter Sven. Det var naturligtvis ett helt oväntat besked. I detta sammanhang kan det vara värt att notera att Kristina och Anders innan avresan från Sverige inte fått information om att Hilding inte hade varit ansvarig för den ”svenska” pingstmissionen på Papua Nya Guinea under senare år.

37. SPLITTRINGSFÖRSÖK

Ytterligare en besvärande omständighet var att Samuel Halldorf inte informerat vare sig Anders och Kristina eller de svenska församlingar som hade missionärer på Papua Nya Guinea om överenskommelsen med Assemblies of God. Efter att Hilding ”överlämnat” ansvaret till Anders reste han till Södra Höglandet och Kristina och Anders tillsammans med Hilding och Ingrid. kvar var Anders i en position som han inte hade räknat med. Anders och hans fru Kristina kunde väldigt lite pidgin, vilket försvårade deras arbete. Som pastorspar i en liten pingstförsamling i Sverige hade de goda kunskaper om hur en lokalförsamling i Sverige fungerade, men att plötsligt och oväntat stå som ledare för en pingströrelse på Papua Nya Guinea med ett 30-tal församlingar var naturligtvis en helt annan sak. Det var en mycket besvärlig, för att inte säga omöjlig, situation som Anders och Kristina hamnat i.

En del missionärer från andra evangeliska missioner insåg att det uppstått ett ledarvakuum inom pingstmissionen på Höglandet. Några försökte utnyttja den uppkomna situationen till att förmå pingstförsamlingar att gå över till deras missionsorganisation. Till saken hörde, som vi tidigare berättat, att det i Mount Hagen fanns flera olika evangeliska församlingar men ingen av dessa hade medlemmar från språkområdet melpa spekers. Mount Hagen ligger i centrum för detta språkområde och vid den här tidpunkten omfattade det kanske 100000 människor.

Men i pingstförsamlingarna på Höglandet fanns det 100-tals medlemmar som var melpa spekers. Tanken var alltså att få ingång i denna språkgrupp genom att locka över pingstförsamlingar till sin egen missionsorganisation.

Naturligtvis tillstod man inte att man försökte utnyttja ledarsituationen. Man försvarade sitt beteende med att dessa församlingar inte tillkommit genom någon missionsorganisations arbete utan att de uppstått spontant som ett Guds under. Om detta visste Sven och Marianne ingenting för ingen skrev och berättade vad som skedde. De levde fortfarande i förhoppningen att Assemblies of God skulle tillsätta en erfaren missionär att leda pingstmissionen på Höglandet.

En baptist från Australien som var företagare i Mount Hagen övertalade pingstförsamlingarna på Västra Höglandet, som var ett 20-tal, att

97

98

37. SPLITTRINGSFÖRSÖK

det skulle tillsättas en gemensam styrelse för dem. Styrelsen kom att bestå av tre nyfrälsta personer som hade framträdande befattningar i samhället: en var bilförsäljare på Toyota, en var tjänsteman på Skogsdepartementet och en var grossist för cigaretter. Styrelsen beslöt att alla kollekter som samlades in i kyrkorna skulle tas om hand av styrelsen. De skulle sedan betala ut löner till pastorer. Resultatet blev att styrelsen betraktade pastorerna som sina arbetare. Om det var någon de inte tyckte om så avskedade man bara vederbörande och satte in någon annan.

I slutet av 1981 fick Sven ett brev från Kundi Pok där han bad honom komma och inviga den nya kyrkan i Tega under julen 1981.

Sven berättar: Tillsammans med pastorn i Mount Isa, Peter Patterson, reste jag till Papua Nya Guinea. Jag visste fortfarande ingenting om alla de problem som uppstått i pingstförsamlingarna på Höglandet. På vår resa till Mount Hagen övernattade vi i Port Moresby. På morgonen sökte John Sweany upp mig på hotellet, han var Assemblies of God:s nya missionsledare på Papua Nya Guinea. ”Pingstförsamlingarna på Höglandet vill att du skall komma tillbaka till Mount Hagen”, sa John. ”Varför vill de att jag skall komma tillbaka? Jag lämnade ledarskapet för att ge rum för en mer erfaren missionär” svarade jag. ”Folket där uppe vill att du skall komma”, sa John.

Senare fick jag veta att Cyril Westbrook, den förra Assemblies of God-ledaren på Papua Nya Guinea, hade sagt till Kundi att de behövde en pingstmissionär till Höglandet. Kundi hade då svarat: ”Om du kan övertala Sven och Marianne att komma tillbaka, ja, då behöver vi en missionär. Annars behöver vi ingen.” Det var anledningen till att John sökte upp mig.

Jag blev väldig rörd över deras önskan, men jag sa att jag inte visste vad jag skulle svara och fortsatte: ” För det första var det så att Marianne var väldigt trött när vi lämnade Papua Nya Guinea och jag vet inte om hon orkar komma tillbaka. För det andra så har jag inte hört från Gud att vi skall åka tillbaka. Hör jag inte det från Gud så är det bättre både för mig och er att vi inte kommer tillbaka. Dessutom måste vännerna i Mount Hagen konfirmera att de verkligen vill att jag skall komma tillbaka.”

Efter samtalet flög Peter och jag till Mount Hagen, invigde kyrkan i Tega och hade ett par veckors möten. Mot slutet av vistelsen kallade jag samman de mest erfarna bröderna som jag kände. Jag berättade vad John Sweany hade sagt och frågade om det var så de kände. ”Ja, vi vill att ni kommer tillbaka”, svarade de. ”Ni måste förstå att om vi kommer tillbaka så blir det som en Assemblies of God-missionärer eftersom vi på missionssidan har gått ihop med den organisationen. Vad tycker ni om det?”

37. SPLITTRINGSFÖRSÖK

Från invigningen av kyrkan i Tega 1981.

I Tega bygger man åter en ny, stor kyrka. Från vårt besök 2012.

”Vi bryr oss inte om på vilket sätt ni kommer tillbaka, vi vill bara att ni kommer.” ”Okej, då skall jag be över detta. Jag vet inte hur Marianne kommer att ta det här och jag måste höra från Gud att han vill att vi skall återvända till Papua Nya Guinea.”

Då var det en av bröderna som profeterade och sa: ”Oroa er inte, Sven och Marianne kommer tillbaka till oss.” Åter i Australien berättade jag för Marianne om vännernas önskan att vi skulle komma tillbaka som missionärer. Vi bad över saken men veckorna gick och ett återvändande till Papua Nya Guinea kändes mer

99

100

38. BYGG UPP JERUSALEMS MUR

och mer fjärran. Vi upplevde det inte som att vi åter skulle sälja hus och bil och säga upp oss från de bra jobb vi nu hade. Vi hade det bra i Australien.

38. Bygg upp Jerusalems mur Sven berättar: En söndag, några månader in på 1982, talade pastorn, Peter Patterson, i pingstförsamlingen i Mount Isa i sin predikan om när profeten Nehemja får höra talas om att ”Jerusalems mur är nedbruten och dess portar uppbrända”. (Nehemja kapitel 1) Pastorn beskrev hur profeten fick underrättelse om att muren var nedriven och hur profeten kände kallelse att bygga upp den igen. När pastorn avslutade sin predikan med att säga ”Jerusalems mur är nedriven och du måste gå och bygga upp den” slog det ned som ett spjut i mitt hjärta. Men jag förstod inte varför det kändes så. När jag några månader tidigare besökt Papua Nya Guinea var det ingen som berättade för mig om de stora problem som pingstförsamlingarna på Höglandet hade. Jag var helt inriktad på att vi inte skulle återvända till Papua Nya Guinea så jag tryckte tillbaka känslan och sa ingenting till Marianne.

Nästa söndag var det en gästande pastor som predikade. Han hade samma text. Återigen upplevde jag att det var som att ett spjut stacks in i mitt hjärta. Jag kände mig väldigt dålig men sa fortfarande ingenting till Marianne.

Den därpå kommande söndagen var det vår andrepastor, Michel Mackrell, som predikade. Han hade varit bortrest på semester i en månad. Vad väljer han för text? Jo, för tredje söndagen i rad hör jag en predikan om Nehemja och pastorn säger ”Jerusalems mur är nedriven och du måste gå och bygga upp den”. Då brast jag i gråt och när jag tittade på Marianne såg jag att även hon grät. Vi tog varandras händer och gick fram för förbön och sa: ”Nu reser vi tillbaka till Papua Nya Guinea”.

Men det var inte bara att resa. Dels måste vi ansöka om att bli missionärer för Assemblies of God World Mission och dels måste vi ordna med vårt ekonomiska underhåll. När vi ansökte om att få bli missionärer för Assemblies of God så var vi tvungna att fylla i en blankett och där bland annat uppge vem som var ens församlingsföreståndare respektive arbetsgivare. Dessutom skulle man namnge en ”officiell person”, typ advokat eller läkare, som kunde ge en rekommendation. Till dessa personer översände Assemblies of God ett fyrsidigt formulär med en mängd frågor som skulle besvaras. När läkaren som Marianne arbetade hos hade besvarat frågorna sa hon till Marianne: ”Jag tror jag har besvarat alla frågor utom en och det är frågan om hur många personer du frälst. Den kan jag inte besvara.”

38. BYGG UPP JERUSALEMS MUR

Vi skickade in alla våra papper och blev formellt godkända att vara Australian Assemblies of God World Mission-missionärer. Med det formella godkännandet från Assemblies of God World Mission Office följde också uppgifter om hur mycket ekonomiskt underhåll vi måste ha för att få åka till Papua Nya Guinea. Jag la brevet på mitt skrivbord och bad: ”Gud, om inte du ordnar detta underhåll så har jag ingen möjlighet att göra detta.”

Saken var den att tidigare hade vi varit underhållna av svenska pingstförsamlingar. I Australien var vi bara kända i Assemblies of God -församlingen i Mount Isa. Till detta kom att Assemblies of God World Mission hade mycket högre krav på underhållet än vad fallet var när vi var missionärer för Svensk Pingstmission. Nu skulle det utöver pengar till Marianne och mig även vara bidrag till skolavgifter och verksamheten. Något sådant hade vi tidigare inte haft. Och vi fick inte resa iväg förrän vi hade löfte om minst 90 % av de pengar som behövdes. Det var vi själva som ansvarade för att få fram församlingar som var villiga att bidra till underhållet. Till hjälp i detta fick vi ett introduktionsbrev från Assemblies of God World Mission.

När jag i bönen ”samtalade med Gud” om vår kommande missionsgärning på Papua Nya Guinea upplevde jag väldigt starkt att vi skulle vara tillbaka i Mount Hagen i augusti 1982. Jag skrev ett brev till Assemblies of God:s missionssekreterare i vilket jag framhöll att jag upplevde att vi skulle vara tillbaka på Papua Nya Guinea i augusti. Han svarade att det bara var möjligt under förutsättning att underhållet var klart. Varpå jag skrev ett nytt brev där jag igen framhöll att vi måste vara på plats i Mount Hagen i augusti. Och svaret från missionssekreteraren blev åter, ja om ert underhåll är klart. Efter denna något märkliga skriftväxling beslöts det att vi skulle resa till Assemblies of God Word Missions kontor i Melbourne. Marianne och jag hade aldrig varit där och vi hade inte heller tidigare träffat George Forbes som var director för missionsverksamheten.

I Melbourne fick vi träffa honom och John Sweany, som var Assemblies of God World Missions missionsledare på Papua Nya Guinea.

Efter en stunds samtal sa John att vi kanske skulle vänta med att åka till Papua Nya Guinea eftersom det var problem med pingstförsamlingarna i Mount Hagen. Det var första gången jag hörde om dessa problem.

Någon detaljerad bild av problemen kunde de inte ge men det bestod bland annat i att en del personer talade illa om Assemblies of God vilket hade lett till att många nu vara emot organisationen. Jag kände hur det brast inom mig och jag började gråta inför dessa ”gubbar”. När jag lugnat mig lite så att jag åter kunde tala så sa jag: ”Det skall ni veta att om det blir konflikt mellan Assemblies of God och de församlingar vi etablerat på Höglandet så kommer vi stå på församlingarnas sida. Om ni inte kan acceptera detta får ni skicka någon annan.”

101

102

38. BYGG UPP JERUSALEMS MUR

Sven byggde tillsammans med andra missionärer och församlingsmedlemmar kyrkan i Warakum, Mount Hagen.

Även broar behöver ”byggas upp” ibland.

39. ÅTER PÅ PAPUA NYA GUINEA

”Vi har inte för avsikt att tvinga er att ansluta församlingarna till Assemblies of God, men det finns stora problem som vi hoppas att ni skall kunna lösa och att ni kan förmå församlingarna att åter börja samarbeta.

Du behöver alltså inte lova att pingstförsamlingarna på Papua Nya Guineas högland ansluter sig till Assemblies of God”, sa George Forbes.

Efter detta löfte från George Forbes, som även John Sweany hörde, kände jag att Marianne och jag kunde planera för att återvända till Papua Nya Guinea.

Och plötsligt började det lösa sig med underhållet, hälften från svenska församlingar och hälften från australienska Assemblies of Godförsamlingar. Pingstförsamlingen i Hässleholm skrev till oss: ”Vi har hört att ni kanske tänker återvända till Papua Nya Guinea. Vi står i begrepp att utöka vårt missionsarbete men vi vill inte fatta något beslut förrän vi vet hur ni tänker göra.” Det märkliga var att jag några dagar tidigare skrivit till Sven Strömberg, pastor i Hässleholm, och berättat att vi skulle åka tillbaka till Papua Nya Guinea och att vi nu försökte få ihop pengar till vårt underhåll. Vidare berättade jag att vi den här gången skulle resa som missionärer för Assemblies of God. Jag avslutade med att fråga om församlingen var intresserad av att delta i vårt underhåll. Tydligen skickades breven ungefär samtidigt så de ”möttes” väl på halva vägen.

Hur som helst blev det så att pingstförsamlingen i Hässleholm tog ansvar för cirka 1/3-del av vårt underhåll. De blev den församling som tog det största ansvaret för vårt ekonomiska underhåll. Alla pengar till underhållet gick via vårt konto hos Assemblies of God. De skötte våra skatter, pensionsinbetalningar och försäkringar. I augusti 1982 så var hela vårt underhåll klart och vi kunde åter resa till Papua Nya Guinea.

39. Åter på Papua Nya Guinea Sven berättar: Återkomsten till Mount Hagen blev lite märklig. Ingen kom och mötte oss vid flygplatsen och under första veckan var det ingen som besökte oss, inte ens Kundi Pok. ”Vad gör vi här?”, sa Marianne, ”det är lika bra vi åker tillbaka till Australien.” ”Nej”, sa jag, ”Gud har kallat oss hit för att utföra ett jobb så jag vill att vi stannar. Jag vill att vi avvaktar och ser hur Gud tänker lösa detta och vad Han vill att vi skall göra.”

Nu började Den Helige Ande låta mig se vad som låg bakom det som skett. Efter det att vi lämnat Papua Nya Guinea i slutet av 1980 hade några personer besökt våra olika församlingar och sagt: ”Gå inte med i Assemblies of God, det är det samma som att gå med i katolska kyrkan.” Resultatet blev att våra pastorer och församlingsmedlemmar blev väldigt negativa till Assemblies of God. Tyvärr hade Hilding Eriksson och Anders Olsson inte förstått vad som pågick. De förstod att församlingarna var lite kritiska mot dem, men de förstod inte varför. I Hil-

103

104

39. ÅTER PÅ PAPUA NYA GUINEA

dings fall berodde det väl till största delen på bristande erfarenhet och i Anders fall på att han helt nyligen kommit till Papua Nya Guinea och alltså inte hade det kontaktnät som behövdes för att få insyn i vad som hände.

Jag fick genom Guds ledning klart för mig hur det låg till. Det var en kristen affärsman från Australien som till stor del låg bakom det som skedde. (Det var samma person som såg till att det bildades en styrelse för 20 församlingar i Västra Höglandet, se kapitel 37.) När jag fick kunskap om styrelsen för de 20 församlingarna, hur dessa affärsmän styrde pastorerna, tillsatte och avskedade dem som om de var arbetare i deras företag så förstod jag vad som var fel. Det fanns ingen andlig ledning i styrelsens sätt att leda församlingarna. Detta var en katastrof för församlingarna och jag förstod att jag var tvungen att bryta detta ledarskap. Jag började förstå vad Herren menade när han talade om att Jerusalems mur hade rivits, och att jag var tvungen att gå och bygga upp den. Jag sökte upp affärsmannen och sa: ”Du och några andra personer har varit runt och predikat i våra församlingar under tiden vi varit i Australien. Jag vill bjuda dig och de övriga på barbecue hemma hos oss på lördag.” ”Vi har bara undervisat”, blev hans svar när han förstod syftet med inbjudan. ”Det är väldigt viktigt hur ni undervisar. För när församlingarna faller i bitar så kommer inte du vara där och plocka upp bitarna.” ”Vi kommer på lördag”, sa han.

De berörda personerna kom mycket riktigt hem till oss på lördagen.

Samtidigt som vi åt berättade jag hur vi upplevt att Gud kallat oss tillbaka till Papua Nya Guinea för ”att återuppbygga Jerusalems mur”. Men de förstod inte vad som var nedrivet.

Efter några veckor lyckades jag få till en samling med de sju mest erfarna pastorerna. En av dessa var Kundi Pok. Vid den här samlingen sa jag till pastorerna att den styrelse som de hade varit med att tillsätta arbetade inte på ett bibliskt sätt och var inte enligt Guds vilja. ”Ni måste göra er av med den här styrelsen och själva återta era funktioner som pastorer. Gud har kallat er att vara pastorer och leda era församlingar”, sa jag. Vi avslutade vår sammankomst med att skriva ett uttalande om att den nuvarande styrelsen skulle avskaffas och att pastorerna skulle återta ledningen av församlingarna. Alla närvarande skrev under uttalandet.

En av de närvarande pastorerna gick till mannen som var ordförande i den gamla styrelsen och visade upp uttalandet. Av detta framgick att vi skulle tillsätta en ny styrelse som bara skulle bestå av pastorer. Han blev så arg att han omgående avsa sig uppdraget som ordförande. Det var jättebra, för det gjorde hela proceduren mycket enklare. Men egentligen avsa han sig uppdraget för att han trodde att alla pastorer då skulle vädja

39. ÅTER PÅ PAPUA NYA GUINEA

Sven och Marianne framför kyrkan i Warakum, Mount Hagen, 2012.

till honom att stå kvar eftersom han var rik. Några pastorer gjorde det, men inte merparten av dem som varit med på våra överläggningar. En kort tid därefter visade det sig att han hade en ”affär” med en kvinna. För att legalisera detta gifte han sig med henne och fick på så sätt två fruar.

Nu började pastorerna förstå att han inte var rätt man att leda Guds verk. När så även kassören ”skaffade” sig ytterligare en fru så klarnade bilden ännu mera och den gamla styrelsens ”rätta ansikte” kom fram.

Men även efter att detta kommit fram hade en del av dem som rest omkring och besökt våra församlingar svårt att acceptera vårt beslut. De tyckte att vi borde förstå att personer som var vana att leda stora företag också borde vara kapabla att leda församlingarna. Mitt svar till dem blev att framtiden kommer att visa vem som har rätt och att sanningen kommer att segra.

Att vi tillsatte en ny styrelse innebar inte att församlingarna blev anslutna till Assemblies of God. Filadelfiaförsamlingen i Warakum (det vill säga i Mount Hagen) ville gå med omgående men eftersom de övriga församlingarna inte var redo för detta vädjade jag till den församlingen att vänta så att vi inte fick en splittring. Församlingen i Warakum beslöt då att vänta med att ansöka om inträde i Assemblies of God. Efter detta kom en lång period där jag en gång i veckan samlade pastorerna från de berörda församlingarna. Eftersom det bara var jag som hade bil innebar den veckodagen ett drygt arbete. Först tog det c:a fyra timmar att köra och hämta alla och när överläggningarna var slut gick det åt lika mycket tid att köra hem dem. Detta pågick fram till slutet av 1983.

105

106

39. ÅTER PÅ PAPUA NYA GUINEA

I nästan ett och ett halvt år hade vi dessa samlingar. Vi hade bibelstudier men också många diskussioner om det som varit och om framtiden.

Tyvärr var det någon i vår pastorsgrupp som läckte information om våra samtal till dem som motarbetade oss. Det försvårade arbetet mycket.

I slutet av 1983 kände jag att jag inte orkade mer. När jag var på väg hem från pastorernas veckomöte sa jag till Gud: ”Nu ger jag upp. Jag låter församlingen i Warakum ansöka om anslutning till Assemblies of God. När det är klart kommer jag att med utgångspunkt från den församlingen försöka skapa en ny pingstverksamhet på Höglandet.”

När jag kom hem hade det kommit ett julkort från en kvinna i Australien som tillhörde en församling som vi inte hade någon kontakt med.

Antagligen var det så att de hade en kvinnogrupp i församlingen och de hade kommit överens om att skicka julkort till alla Assemblies of God:s missionärer. Den här kvinnan som hade fått på sin lott att skriva till oss kände oss inte och visste ingenting om oss. Kortet innehöll naturligtvis en sedvanlig julhälsning men dessutom: ”Kom ihåg Sven, att när Nehemja skulle bygga upp Jerusalems mur så var det mycket opposition men han gav inte upp utan han fortsatte och höll ut och fullbordade arbetet.”

Jag sa till Marianne: ”Detta är otroligt, hon känner oss inte.” Hade inte detta kort kommit så hade jag gett upp arbetet med att få med alla församlingar in i Assemblies of God. Men det här kortet gjorde att jag fortsatte att arbeta med pastorerna.

I maj 1984 började det planeras för en konferens för de församlingar som ville gå med i Assemblies of God. Konferensen skulle hållas i oktober samma år. Saken var den att en grupp församlingar i Engaprovinsen, som varit självständiga i förhållande till styrelsen i Västra Höglandet, hade beslutat sig för att gå med i Assemblies of God. Så också de sju församlingarna som kommit över från Weslyanska kyrkan samt ytterligare några församlingar på olika platser. Det var alltså den första konferensen för pastorer i Assemblies of God på Höglandet och en styrelse skulle tillsättas för regionen.

En dag när Kundi var hemma hos oss kände jag att Guds Ande manade mig att säga till honom: ”Jag vill tala med dig om en sak. Du vet att Marianne och jag är missionärer via Assemblies of God men du vet också att vi inte på något sätt försökt tvinga någon församling att gå med i den organisationen. Men samtidigt tror jag att du förstått att vi tycker att det bästa vore om alla församlingar samtidigt gick med i Assemblies of God.” Så tog jag fram papper och penna och under två timmar förklarade jag för Kundi hur det fungerade med Assemblies of God. Efter förklaringen fortsatte jag med att säga: ”Vad som oroar mig nu är att ingen pastor från Västra Höglandet kommer att vara med på konferensen och långt mindre kunna väljas in i styrelsen eftersom ingen av dessa församlingar anslutit sig till Assemblies of God. Det oroar mig eftersom de verkliga ledarna finns bland pastorerna i Västra Höglandet. Tror du att

39. ÅTER PÅ PAPUA NYA GUINEA

de församlingarna nu är mogna att ansöka om medlemskap i Assemblies of God så att pastorerna från dessa församlingar kan vara med på konferensen och även vara valbara till styrelsen.” ”Ge mig två veckor så skall jag ta reda på om det är möjligt”, svarade Kundi. Efter två veckor återkom han och sa: ”Ja, församlingarna är redo att ansöka om medlemskap i Assemblies of God men först måste du besöka alla församlingarna och på samma sätt som för mig rita och berätta hur det hela fungerar. Efter det får varje församling rösta om de vill gå med i Assemblies of God. Jag gjorde som han önskade och resultatet blev att 15 av 20 församlingar beslöt att ansöka om anslutning till Assemblies of God. Tyvärr kom de andra fem församlingarna att inta en oppositionell ställning. Deras motiv för detta var att man trodde att man genom att gå med i Assemblies of God skulle förlora stödet från de affärsmän som försökt påverka församlingarna under tiden vi var i Australien. Det är möjligt att stödet hade försvunnit och man kan konstatera att deras beslut helt grundade sig på ekonomiska motiv. Tyvärr har det senare visat sig att en del av dessa fem församlingars pastorer förskingrat en hel del pengar som man fick i bidrag till verksamheten. De här fem församlingarna anslöt sig aldrig till Assemblies of God och fick tyvärr inte alls samma positiva utveckling som övriga församlingar.

Men de lokala affärsmän som ingick i styrelsen och som ställt till så mycket problem hade inte riktigt gett upp ännu. Vid ett tillfälle bjöd de Kundi att komma och bo på ett hotell i tre dagar. Och de bjöd på mat tre gånger per dag, vilket naturligtvis var trevligt för Kundi som aldrig åt mat på hotellrestaurang. Efter tre dagar sa de till Kundi: ”Om du vänder Sven ryggen och kommer med oss skall vi regelbundet ge dig ett rejält bidrag.” Då svarade Kundi: ”Ni är inte för enhet i Guds verk utan är ute efter att splittra arbetet. Era tankar är inte Guds tankar utan människotankar. Om ni vill hjälpa mig så kan ni lägga pengarna i kollektboxen i kyrkan i Tega.” Och så gick han därifrån. Kundi hade alltid haft ont om pengar att bedriva verksamhet för och vi hade inga pengar att ge honom.

De här gubbarna hade kunnat ge honom rätt mycket pengar om de ville.

Att i det läget ta den ställning Kundi gjorde var mycket starkt gjort. Han förstod att det de höll på med inte var inspirerat av Gud. På konferensen i oktober 1984 valdes Kundi till ordförande i den nybildade regionstyrelsen för Assemblies of God på Höglandet. Senare valdes han även in i styrelsen för hela Papua Nya Guinea. En period var han även vice ordförande i den nationella styrelsen. Hans visdom hade stort inflytande på Papua Nya Guinea, se även kapitlet ”Gangstern som blev adlad”.

I november 2011 besökte Marianne och jag tillsammans med Anders och Helen Olsson den församling på Västra Höglandet vars pastor är ordförande för ett distrikt som omfattar 60 församlingar. När pastorn

107

108

40. I SISTA MINUTEN

berättade om deras arbete sa han: ”Vi står på Jerusalems mur och ser till att ingen kommer och förstör muren igen.” Jag tänkte, det är fantastiskt att efter alla dessa år kan de fortfarande förstå hur kritiskt det var år 1984.

40. I sista minuten Mariannes och Svens främsta uppgift på Papua Nya Guinea var naturligtvis att förkunna Guds ord. Det hindrade dock inte att man även ville hjälpa folket socialt och därför, som vi berättat tidigare, startade man bland annat ett förebyggande hälsovårdsarbete. Även denna insats öppnade dörrar för det evangeliska arbetet.

Eftersom Marianne var både sjuksköterska och barnmorska kunde hon vid flera tillfällen vara till stor hjälp, ibland under dramatiska förhållanden.

Marianne berättar: En gång var det en fru till en av våra pastorer som blev väldigt sjuk. När jag undersökte henne förstod jag att det var ett utomkvedshavandeskap. Jag skjutsade henne till sjukhuset. Den läkare som undersökte henne sa dock att det inte var något fel på henne. Tyvärr var överläkaren på semester. Men de behöll henne på sjukhuset. När jag kom till sjukhuset dagen därpå hade de just konstaterat att hennes blodvärde var så lågt att hon riskerade att dö. ”Ni måste ge henne blod”, sa jag. ”Tyvärr har vi inget blod”, svarade läkaren. Jag ringde till Sven och sa att eleverna på yrkesskolan måste komma och ge blod. Sven kom med eleverna men de ville inte ge blod eftersom de trodde det var farligt. Det fanns nämligen en uppfattning att själva livet fanns i blodet och om man då gav blod skulle man dö. Men efter det att Sven lämnat blod gjorde även eleverna det. Men sjukhuspersonalen gjorde sig ingen brådska att påbörja blodtransfusionen.

När jag kom till sjukhuset påföljande dag, dag tre, så hade man fortfarande inte börjat ge henne blod. Men när jag då blev arg och undrade vad de höll på med satte de äntligen igång med blodtransfusionen. Men kvinnan blev sämre och sämre och jag såg att hon var döende. Kommande natt vakade min moster Ingrid vid kvinnans sjukbädd eftersom jag var för trött för att vara kvar. När Ingrid såg att kvinnan blev ännu sämre sa hon: ”Ni måste ringa till överläkaren.” ”Det går inte eftersom han är på semester”, svarade sjukhuspersonalen. ”Ja, men han kanske har kommit tillbaka nu”, sa min moster. Till sist, klockan två på natten, ringde man till överläkaren och det visade sig att han just hade kommit hem. Han kom omgående till sjukhuset och opererade kvinnan. Det visade sig att problemet var precis det jag sagt från början, utomkvedshavandeskap.

Tack vare operationen överlevde hon. Hon tillfriskande sedan mirakulöst snabbt, vilket vi tackade Gud för.

40. I SISTA MINUTEN

Sjukhuset i Mount Hagen på 1980-talet.

En annan gång, när vi precis kommit tillbaka från ett besök i Australien, fick jag höra att det var en annan pastors fru som var inlagd på sjukhuset eftersom hon var mycket sjuk. Jag åkte genast dit för att besöka henne. ”Hon har haft ont i magen så vi har gett henne dropp, men nu är hon mycket bättre”, sa läkaren. När han gått kände jag på hennes mage för att undersöka om det kunde vara blindtarmen som ”spökade”, ja kanske till och med var brusten. När jag gjort det gick jag till läkaren och frågade om det inte kunde vara blindtarmen som var orsak till smärtan i magen. Nej, det kunde det inte vara sa han.

Jag måste här göra en liten utvidgning av själva historien och berätta lite mer om hur det var på Mount Hagens sjukhus på den här tiden. Det var de anhöriga som såg till att de sjuka fick mat och det hände att de sov under den sjukes säng för att finnas tillhands och kunna hjälpa till.

Men när läkarna gick rond fick alla anhöriga gå ut. Just den här dagen, som jag nu berättar om, var en utländsk läkare på besök (han var läkare på det närliggande katolska missionssjukhuset) och han skulle delta i ronden. Egentligen skulle även jag lämna sjukrummet men jag bad sjuksköterskan att få vara kvar i förhoppningen att få tillfälle att växla ett ord med den besökande läkaren. När de kom till min sjuke vän sa den inhemska läkaren att hon varit dålig men nu var mycket bättre. De var just på väg att gå vidare då jag vände mig till den utländska läkaren och sa: ”Förlåt att jag lägger mig i, men jag undrar om ni skulle kunna känna på hennes mage för jag undrar om hon har en brusten blindtarm.” Då kände han på hennes mage och sa sedan till att man omedelbart skulle göra i ordning för operation. Det visade sig mycket riktigt att blindtarmen var

109

110

41. ATT FÄRDAS BLAND PILAR OCH SPJUT

brusten och operationen räddade hennes liv. Själv upplevde jag att det var Gud som ledde mig så att jag fick vara till hjälp i dessa situationer.

Vid ett annat tillfälle var det ett par som länge försökt få barn men kvinnan hade fått flera missfall. Men så blev hon gravid igen och för att hon inte skulle få missfall satte man in ett stöd för livmodern, ett slags nät. Det innebar att innan hon skulle föda måste man operera bort stödet men när det var dags fick man fram fel journal, journalen för en annan person med samma namn. När jag fick höra att den här kvinnan skulle till att föda åkte jag till sjukhuset och kom just i rätt ögonblick för att förhindra misstaget.

När man skulle genomföra operationen sa man till mig att jag kunde åka hem ett par timmar. När jag sedan kom tillbaka kom läkaren just springande med en bebis som var alldeles blå. ”Syre, syre”, ropade han.

Men det visade sig att syrgasen var inlåst i ett rum och ingen av dem som just då var i tjänst på sjukhuset hade nycklar till rummet. Men jag tänkte: ”Hon skall inte förlora ett barn till.” Jag fick fatt på ett par karlar som jag sa till att slå in fönstret till rummet där syrgasen fanns. ”Det kan vi väl inte göra”, sa de. ”Jo, gör det och hoppa in och öppna dörren”, svarade jag. På så sätt fick vi tag på syrgasen och bebisen kunde räddas.

41. Att färdas bland pilar och spjut Sven berättar: Vi upplevde många olika episoder när vi reste omkring på Höglandet. Ibland var jag tvungen att köra genom områden där det pågick stamstrider. När jag var ensam i bilen var det i allmänhet inget problem eftersom jag inte tillhörde någon stam.

Som framgått tidigare hade jag åren 19821983 varje vecka samlingar för ett antal infödda pastorer. I samband med dessa sammankomster körde jag och hämtade pastorerna i deras byar. Om då en stam som någon av pastorerna tillhörde låg i krig med en annan stam tvingades jag att köra en lång omväg för att inte riskera pastorns liv. Våra församlingsmedlemmar deltog inte i stamstriderna, men det tog de krigande ingen hänsyn till. Och på den här tiden var det bara ett fåtal stammar som helt tagit avstånd från stamstrider.

41. ATT FÄRDAS BLAND PILAR OCH SPJUT

En gång när jag lämnat av den sista pastorn och är ensam i bilen tar jag vägen rakt igenom ett område där det pågår stamstrider. Plötsligt ser jag i bilens strålkastarsken att en stor trästock är placerad rakt över vägen lite längre bort. Där står en massa män med pilbågar, spjut och yxor. Till råga på allt är stocken placerad utanför en luthersk kyrka. Jag förstår att jag kommer att bli stoppad. Innan jag är helt framme öppnar jag fönstret och ropar: ”Vad håller ni på med?” Då hör jag hur de säger till varandra: ”Det är omvändelsebilen.” Jag upprepar min fråga och då svarar de att de trodde att det var en fiende som kom och då ville de stoppa honom. ”Är det vad ni får lära er i den här kyrkan?” säger jag då. Då blir de alldeles tysta och tar bort stocken så att jag kan åka vidare.

En annan gång åkte jag igenom samma område med Kundi Pok och ytterligare en person, som satt i baksätet. Jag visste inte att han tillhörde en av de stridande stammarna. Även den här gången låg det en trästock tvärs över vägen, men inte på samma plats som i ovanstående händelse.

Vi blev stoppade och de tittade in i bilen. De pratade vänligt med oss eftersom de bara såg oss två i framsätet och sa att vi kunde köra över ett litet dike vid sidan om stocken och på så sätt komma vidare.

Jag började köra, men då fick de syn på mannen i baksätet. De ropade, ”vänta, vänta” och började slita i bakdörren för att få ut den här mannen. ”Vad skall jag vänta på?” ropade jag tillbaka och trampade gaspedalen i botten och skuttade över diket. Hade de fått ut mannen så hade de slagit ihjäl honom. Det tog dock lite tid att få upp farten så de hann kasta en sten genom bakrutan. Jag körde till polisstationen och anmälde skadan. Polisen åkte ut till platsen och talade med de inblandade. Polisen klargjorde att de måste betala min bakruta. Några dagar senare åkte jag själv dit och pratade med dem. De lovade att betala rutan före ett visst datum, men trots att jag talade med dem flera gånger fick jag aldrig några pengar.

Vid ett annat tillfälle pågick det strider mellan stammarna från Baiyer Zoo och Poroma. Vi hade ett par kyrkor i detta område och jag körde dit för att se hur våra vänner där hade det. Det var en liten väg som ledde fram till området där våra kyrkor låg. På vägen mötte jag plötsligt ett 30-tal krigare med pilbågar, sköldar, spjut och yxor. De hade även några hemmagjorda gevär. Männen stoppade mig och frågade: ”Vart är du på väg och vad skall du göra?” ”Jag har hört att det är oroligheter i det här området så jag tänker åka och hälsa på våra församlingsmedlemmar för att se hur de har det.” ”Det är okej, du får fortsätta”, sa de ”men först måste du predika för oss.” Lite förvånad sa jag ”det gör jag gärna”.

Jag klev ur bilen och krigarna slog sig ned på en grässlänt. Jag talade om att vi måste älska vår nästa som oss själva. När jag talat färdigt sa ledaren: ”Det där du säger är nog sant men vi måste försvara oss när den

111

112

41. ATT FÄRDAS BLAND PILAR OCH SPJUT

andra stammen anfaller oss.” ”Djävulen har verkligen lurat er för den andra stammen säger precis samma sak som ni, det vill säga att det är ni som kommer och slåss mot dem.” Sedan fick jag köra vidare och träffa mina vänner i området.

En annan gång när jag körde samma väg var det en berusad man som stod mitt på vägen. Jag körde sakta fram emot honom men han flyttade sig inte utan la händerna på motorhuven. Jag avvaktade lite eftersom man aldrig kan vara säker på vad en berusad man kan ta sig för. Plötsligt kom en annan man fram och drog den fulle mannen av vägen. De hamnade i diket och började slåss. Då passade jag på att köra vidare.

När jag uträttat mitt ärende och var på väg tillbaka blev jag stoppad av mannen som dragit den fulla mannen av vägen. ”Titta här”, sa han, ”jag blöder tack vare att jag hjälpte dig att få den fulle mannen av vägen, så nu måste du betala mig kompensation.” ”Nja, jag behöver inte betala dig någonting men här har du två kina för ditt besvär”, sa jag. 100 meter längre fram på vägen stod den fulle mannen åter på vägen. Han stoppade mig och visade att också han blödde. Han sa att jag måste betala honom som kompensation. ”Nej, se det gör jag inte”, sa jag. ”Det där är helt självförvållat. Om du vill ha kompensation så får du begära det av honom som gav dig ölen att dricka.” Då skrattade han så mycket att han nästan föll omkull och jag kunde köra vidare.

På vägen mellan Keminga och Kalinga finns det en bro precis där gränsen går mellan två stammar. Vi hade två ganska nya församlingar där, en på var sin sida om bron. Även här var det stamstrider och också denna gång ville jag åka för att se hur det var med våra församlingsmedlemmar. Den här gången var hela min familj med.

42. FREDSDOPET

När vi kom fram till bron visade det sig att det var just där som striderna pågick. Pilar och spjut flög genom luften.

Jag vevade i vanlig ordning ned fönsterrutan och frågade vad som pågick samtidigt som jag körde sakta genom stridsområdet. Det gällde att köra försiktigt eftersom man inte fick överraska dem. Marianne satt med ansträngt leende samtidigt som hon väste till mig: ”Stanna inte, stanna inte.” Sonia, som satt emellan oss i framsätet, sa: ”Pappa, jag tror du måste stanna bilen för mamma behöver nog gå på toaletten.” Grabbarna, David och Andrew, som satt i baksätet höll på att ”skratta ihjäl sig”.

Idag finns det två livskraftiga församlingar i det här området.

Vid ett tillfälle när vi hade besök av en australiensk pastor skulle vi åka till Baiyer Zoo för att delta i en barbeque. Det var inte så ofta jag hade kameran med mig när jag var ute och åkte. Men nu hade jag hört att det pågick stamstrider längs den vägen så jag tog med kameran i förhoppning om att kunna ta ett par bra bilder. När vi kom fram till platsen där striderna pågick hoppade jag ur bilen och ställde mig på motorhuven för att få bra bilder. Marianne satt kvar i bilen och ropade att vi måste åka vidare. Även vår besökande pastor klev ur bilen för att fotografera men ångrade sig snabbt när han såg hur pilar och spjut for genom luften.

Han hoppade snabbt in i bilen igen. Själv fick jag några riktigt bra bilder, men riskfritt var det inte.

42. Fredsdopet Sven berättar: Dopförrättningarna hölls alltid i floder och var en väldigt offentlig händelse. Det var inte bara församlingens medlemmar som var närvarande utan ofta byns alla innevånare. För äldre män, som ingick i byns ledning, var det många gånger ett mycket stort och svårt beslut att låta döpa sig. Dopet sågs som en slutlig bekräftelse på att man lämnat sin gamla position. Det innebar att man var tvungen att inför stammens ledning förklara att man inte längre skulle delta i till exempel blodshämnd eller andra stamstrider. För det mesta accepterades detta men

113

114

42. FREDSDOPET

ibland innebar detta steg att man blev utsatt för hotelser. Ibland sattes hotelserna i verket och det hände att någon blev rejält slagen.

Vid ett tillfälle var det en yngre kvinna som lämnat sig åt Gud och ville bli döpt. När hon stod i vattnet och väntade på att bli döpt kom hennes släktingar och ryckte upp henne ur vattnet och bar bort henne.

De ville inte att hon skulle bli döpt. Så för en del ”kostade” det extra mycket att följa Jesus. Men hon gav sig inte utan blev döpt senare.

Vid ett annat tillfälle var det en man som hade varit med om många stamstrider och mycket våld. Han hade flera hemmagjorda gevär och innan han döptes gjorde han en brasa och brände upp alla sina gevär och övriga krigsredskap inför hela stammen. Dopet visade på ett tydligt sätt att man upplevt frälsning. Jag brukade säga att när man lämnade sig åt Gud dog ens gamla liv och att dopet blev en symbolisk begravningsakt men när man reste sig upp ur vattnet blev det en uppståndelseakt, till ett nytt liv. När någon nära dör hastigt kan det ibland vara svårt att ta till sig att personen inte kommer tillbaka. Begravningsakten blir då ofta en akt som klargör att det inte finns någon återvändo. På samma sätt upplevde de infödda dopet till Kristus. I och med dopet förstod man att den personen aldrig skulle återgå till sitt Mannen som eldade upp sina gevär. gamla liv.

Dopförrättningarnas omfattning varierade. Ibland var det några få som döptes och vid andra tillfällen betydligt flera, ofta ett 20-tal. På den största dopförrättningen vi var med om på Papua Nya Guinea döptes 97 personer, säger Sven. ”Fick de troende vara med i byrådet?” frågar jag Sven. ”Oftast inte i början av pingstväckelsen på Höglandet. Eftersom många av besluten rörde sig om blodshämnd och stamstrider och man visste att de troende var emot våldsamheter så var det bäst att inte ha dem med i byrådet”, svarar Sven och fortsätter: ”Längre fram, när flera betydelsefulla stammedlemmar blivit frälsta och när församlingarna blivit mer etablerade så fick de troende en mycket viktig position i samhället. Ofta var byns domare, den lokala kommunfullmäktigerepresentanten och församlingsföreståndaren de tre viktigaste personerna i byn.”

42. FREDSDOPET

Det samlades massor av folk från de två stammarna.

Sven fortsätter att berätta: Det var två stammar som varit i krig med varandra under mycket lång tid, ja i flera år. Så inträffade det att båda stammarnas byrådsledare blev frälsta. Man beslöt att man skulle ha ett gemensamt dop och sluta fred i samband med dopet, man skulle helt enkelt ha ett fredsdop.

Alla medlemmar i de båda stammarna marscherade till en liten bäck som låg på gränsen mellan de två stammarna. Det blev en stor samling där, jag predikade och Kundi Pok tolkade till det lokala stamspråket. I samband med dopet omfamnade de båda stammarnas ledare varandra och sa att de hädanefter skulle leva i fred med varandra. Det var även många andra som döptes vid detta tillfälle. Detta var en unik fredsöverenskommelse eftersom normalt skulle det ha lämnats grisar och pengar till den stam som förlorat mest. Men något sådant förekom inte i detta fall utan man lät dopet bli en bekräftelse på att man slutit fred.

115

116

43. KORTET SOM RÄDDADE MYCKET

43. Kortet som räddade mycket Sven berättar: Jag har tidigare berättat om att Kundi Pok var i Sverige när hans son blev dödad i en bilolycka och hur han då fattade beslut om att ingen kompensation eller blodshämnd fick utkrävas för hans son.

Detta beslut fick stor uppmärksamhet på Höglandet. Så långt jag kan minnas var hans stam aldrig mer inblandad i något sådant krig. Det var också andra byar som förändrades på detta sätt. Detta att ta avstånd från blodshämnd hade en väldigt stor betydelse.

Men det fanns naturligtvis stammar där vi hade församlingar men där stammen fortfarande var inblandad i stridigheter av olika orsaker.

Myndigheterna brukade hantera dessa på så sätt att stammarna fick kriga en tid, men sedan när man tyckte att striderna varat länge nog skickade man dit kravallpolis. Kravallpolisen brände ned husen, trädgårdarna och dödade deras grisar i ett försök att få slut på striderna. Tanken var att stammedlemmarna skulle vara tvungna att ta itu med återuppbyggnaden och på så sätt sluta med striderna. Vanligtvis brukade dessa åtgärder leda till att det så småningom blev fredsslut och ersättning betaldes till den stam som förlorat flest personer. Det var alltså de som ”vann” som fick betala förlorarna för att striderna inte skulle fortsätta.

Trots att våra församlingar, medlemmar och pastorer, inte var inblandade i stridigheterna och inte höll med stammen utan tvärtom försökte få de övriga att låta bli att kriga så blev även deras hus och trädgårdar förstörda av kravallpolisen. 1984 eller möjligen i början av 1985 började

Fredsuppgörelse. På den runda tavlan är pengar uppfästa som skall betalas till den förlorande stammen.

43. KORTET SOM RÄDDADE MYCKET

Kundi och jag fundera över hur vi skulle kunna hjälpa våra medlemmar att undvika att få sin egendom förstörd. För att diskutera frågan träffade vi polischefen i Mount Hagen. Vi framhöll att inga av våra pastorer eller medlemmar deltog i stamstriderna utan att de tvärtom försökte motverka dessa. ”Vi tycker det är orättvist att även våra församlingsmedlemmars egendom bränns ned av kravallpolisen”, sa vi till polischefen. Han förstod problemet och frågade vad vi hade för förslag till åtgärd. ”Vi vill göra ett ID-kort till våra pastorer som dels innehåller uppgifter om pastorn och dels instruktioner till kravallpolisen att de inte får bränna ner vare sig pastorns eller hans församlingsmedlemmars hus och trädgårdar.” ”Det låter bra”, sa han. ”Gå hem och gör ett förslag till utformning och kom tillbaka och visa mig.”

Vi gjorde ett ID-kort med namn och foto på pastorn samt församlingens sigill. Vidare fanns det information om i vilken by kyrkan låg som han var pastor i och så pastorn namnteckning.

På insidan av det vikta kortet skrev vi: ”Det här kortet bekräftar att innehavaren, vars namn, foto (stämplat med vårt sigill) och underskrift finns på framsidan, är pastor i den angivna församlingen. Medlemmarna i denna kyrka kommer inte att delta i några stamstrider, men kommer att samarbeta med polisen så att striderna kan stoppas. De har tagit avstånd från blodshämnd och kommer vare sig ta emot eller ge ersättning för dödade.”

I början undertecknade Kundi Pok och jag denna del, men senare av regionens föreståndare och dess sekreterare. Kortet gällde i 12 månader och förnyades alltså varje år.

På kortets baksida skrev vi en instruktion som riktade sig till kravallpolisens befäl: ”Om det är stamstrider i denna by, vänligen respektera detta kort. Sätt inte den här mannen eller någon av medlemmarna i hans församling i fängelse.” Polischefen undertecknade baksidan och stämplade den polisens sigill.

När vi visade förslaget till ID-kort för polischefen tyckte han det var bra. Vid den här tidpunkten var det församlingar i cirka 60 byar som berördes av detta. Vi tillverkade ID-kort för dessa församlingars pastorer.

Kundi och jag undertecknade framsidan, den som identifierade personen. Polischefen skrev under och stämplade polisens sigill på baksidan som en bekräftelse på att detta var en order från högsta polisledningen.

Det visade sig fungera bra. När kravallpolisen kom ut i byarna så visade pastorn sitt ID-kort och pekade ut sitt och sina medlemmars hus och trädgårdar. Kravallpolisen samarbetade och respekterade det pastorn sa. Det var många kyrkor, hus och trädgårdar som på så sätt undgick att bli nedbrända. Trots att det fanns många olika kyrkor och missioner på Papua Nya Guinea som hade ID-kort så var vårt det enda som kravallpolisen respekterade. Det här väckte stor uppmärksamhet ute i byarna

117

118

44. MISSIONSKONFERENS I SVERIGE

och folk i allmänhet fick väldigt stor respekt för vår verksamhet. Grunden till polisens förtroende för vår verksamhet lades när Kundi Pok respektive Sylvester Timbi förbjöd blodshämnd då deras barn blev dödade i trafikolyckor. Övre bilden visar fram och baksida av ID-kortet, den undre mittuppslaget. Just det här kortet är inte undertecknat av Sven. Det utfärdades när han var i Australien.

44. Missionskonferens i Sverige Sven berättar: Jag måste kort gå tillbaka till år 1981, när Marianne och jag var i Australien. Jag fick då ett brev från Anders Olsson, som nu var på Papua Nya Guinea, i vilket han berättade att vår organisationsplan för Filadelfia hade blivit godkänd av myndigheterna. Han skrev också att de nu tänkte använda organisationen Filadelfia för att ansöka om visum för nya missionärer. Jag förstod då att Anders inget visste om det avtal Samuel Halldorf och jag träffat med Assemblies of God redan 1980. Det visade sig att Samuel vare sig berättat om avtalet för de berörda församlingarna i Sverige eller för Kristina och Anders innan de reste till Papua Nya Guinea. Jag skrev då omgående till Anders och sa: ”För allt vad du gör, försök inte använda Filadelfia-organisationen för att få visum eftersom vi redan 1980 förklarade för myndigheterna att alla framtida visumansökningar kommer att gå via Assemblies of God.” Och så berättade jag om det avtal som Samuel och jag gjort med den organisationen.

44. MISSIONSKONFERENS I SVERIGE

Anders skickade mitt brev vidare till Samuel och frågade vad det här innebar. Samuel kommenterade bara den del av brevet där stod att överenskommelsen förutsatte att församlingarna inom en tvåårsperiod skulle ansluta sig till Assemblies of God. Hans kommentar till detta var att han inte var säker på om det var två år som gällde.

Anders var utsänd av PMU, Pingstmissionens ulandshjälp (idag heter organisationen Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) för att arbeta med yrkesskolan i Mount Hagen. Men det faktum att inte heller PMU hade kännedom om överenskommelsen med Assemblies of God komplicerade det hela. Det här försatte Anders i en mycket svår situation.

När Marianne och jag sedan kom tillbaka till Papua Nya Guinea skrev jag till Samuel att han måste berätta för församlingarna och PMU om vårt avtal med Assemblies of God eftersom det blev en helt omöjlig situation om de inte visste hur det förhöll sig med detta. Jag tror inte han gjorde det då heller.

När vi var på besök i Sverige 1985 åkte jag vid ett tillfälle tåg från Hässleholm till Linköping tillsammans med Sven Strömberg. Han var vid den här tiden pastor i pingstförsamlingen i Hässleholm. Vi skulle delta i en konferens om missionsarbetet på Papua Nya Guinea som skulle hållas i pingstförsamlingen i Linköping. Under tågresan berättade jag om hur avtalet med Assemblies of God hade kommit till och att församlingarna nu var anslutna till den organisationen. När jag berättat färdigt frågade han mig om jag kunde berätta om detta på konferensen. ”Ja, mycket gärna”, svarade jag.

I konferensen deltog pastorer från de församlingar som stödde missionsarbetet på Papua Nya Guinea. Även Martin Tornell, missionssekreterare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, var med. Redan i början av konferensen pålyste Samuel Halldorf att jag, ”nyss hemkommen från Papua Nya Guinea” skulle lämna en rapport om arbetet där. ”Jag har bett honom berätta om hur organisationen för pingstförsamlingarna på Papua Nya Guinea fungerar”, sa Samuel.

Under två timmar berättade jag om hur missionsarbetet på Papua Nya Guinea växt fram. Jag berättade vidare om hur vi kommit fram till avtalet med Assemblies of God och hur vi arbetat för att få församlingarna att ansluta sig till den organisationen. När jag talat färdig var det absolut tyst bland deltagarna. Det jag berättat, ”i de fria pingstförsamlingarnas hemland”, var naturligtvis för en del av deltagarna en omvälvande information. Alla tittade på Martin Tornell. Då tog Martin till orda och sa: ”Det här är fantastiskt. Ni skall veta att den fria församlingsmodell som vi förespråkar i Sverige finns ingenstans på missionsfälten utan vi har varit tvungna att tillsätta övergripande styrelser. Jag tycker det är fantastiskt att man på Papua Nya Guinea gjort detta utan vårt inblandande.”

119

120

45. ETT EXTRA HEM

David, Allan Lepa, Andrew och Sven på besök i författarens hem 1985.

Det kändes bra att de understödjande församlingarna i Sverige nu fick kunskap om överenskommelsen med Assemblies of God. Det kändes också bra att det var Samuel Halldorf som ledde sammankomsten och som presenterade mig. Jag upplevde att eventuella missförstånd nu var ur världen.

Tilläggas kan att med på resan till Sverige 1985 var pastor Allan Lepa från Papua Nya Guinea.

45. Ett extra hem I avsnittet ”Missionärsfamiljen Göransson”, kapitel 26, snuddar vi vid detta med missionärernas barn och deras skolgång. Under barnens första levnadsår var och är det oftast så att barnen bor och lever tillsammans med sina föräldrar. Men även från detta finns det undantag. Min mor, Asta Kennerberg, tog till exempel under några år på 1930-talet i Sverige hand om en liten pojke när hans föräldrar var missionärer i Afrika. I fallet Göransson hade barnen möjlighet att gå de första tolv skolåren i den skola som MAF anordnade för missionärsbarn i Mount Hagen och alltså bo hemma hos föräldrarna. En hel del missionärsbarn har inte haft den möjligheten utan har fått bo på internatskolor, i allmänhet i samma land men långt från föräldrarna. De flesta av barnen har inte haft något problem med detta men åtskilliga har senare i livet berättat om hur jobbigt det var att långa perioder vara borta från föräldrarna. Men för flertalet missionärer som har barn och arbetar i u-land kommer det förr eller senare en tidpunkt då de närbelägna skolorna inte erbjuder tillräcklig kvalificerad utbildning. Så var det även för familjen Göransson.

Sven berättar: Vår äldste son, David, skulle 1986 bli klar med grundskolans sista del, Senior High. MAF´s skola för missionärsbarn i Mount Hagen drevs efter samma läroplan som tillämpades i den australienska delstaten New South Wales. Barnen börjar skolan vid fem års ålder.

45. ETT EXTRA HEM

Familjen Göransson någon gång i mitten av 1980-talet.

Först är det sex år i Primary Shool, följt av fyra år i Junior High för att avslutas med två år i Senoir High. Han ville fortsätta med högre studier och då måste han hem till Australien. En del missionärer tycker att de i den situationen måste göra ett uppehåll i sitt missionsarbete så att de kan vara med sina barn tills de blir gamla nog att bo själva. Med tanke på åldersspridningen mellan våra tre barn skulle det innebära ett uppehåll på 7-9 år och det var i princip detsamma som att avsluta missionsarbetet på Papua Nya Guinea. Men vi upplevde att tidpunkten för att helt lämna missionsarbetet på Papua Nya Guinea ännu inte hade kommit. I själva verket hade vi vid den här tiden uppfattningen att vi skulle tillbringa resten av våra liv där. Men vi måste självklart hitta en lösning för David som vi kände oss trygga med.

Vi beslöt att tillbringa år 1986 i Australien. På så sätt kunde David gå sista året i Senior High där. Samtidigt hoppades vi att under detta år hitta en bra lösning för David så att vi därefter kunde återvända till Papua Nya Guinea.

Hösten 1985 var vi tre månader i Sverige. I januari 1986 kom vi till Townsville i Australien. Vi hyrde ett hus och barnen började i sina respektive skolor. Marianne fick arbete som sjuksköterska på ett ålderdomshem, vilket var jättebra med tanke på de extra kostnader vi fick för bostad med mera.

121

122

45. ETT EXTRA HEM

Vid den här tidpunkten hade myndigheterna på Papua Nya Guinea börjat ställa krav på att missionärer skulle kunna visa upp någon form av formell utbildning för missionsändamålet. Jag var utbildad ingenjör så för verkstadsskolan, som vi bedrev under de första åren på Papua Nya Guinea, var det en bra formell merit, även om mina praktiska kunskaper om bilar och bilmotorer var synnerligen begränsade. Men jag var ”bara” rektor och inte lärare. Men när det gällde att stå som formell ledare för Assemblies of God:s missionsverksamhet på Höglandet var mina två månadslånga bibelskolor i Stockholm lite klena ur formell utbildningssynpunkt. Ännu hade vi inte fått något direkt ”hot” om att bli ”utkastade” från Papua Nya Guinea men det kändes som att det skulle vara bra att förekomma detta eventuella hot.

Assemblies of God-församlingen, i Townsville, Calvary Temple, drev en tvåårig bibelskola, Rhema Bible College. Den var inriktad på pastorer som skulle leda församlingar. Studierna omfattade många olika ämnen, till exempel grundläggande teologi, missionshistoria, ledarskap och så vidare. Jag ringde upp rektor David Cartledge och frågade om han trodde att jag skulle kunna genomföra den tvååriga utbildningen på ett år. ”Det tror jag säkert du klarar av”, blev hans svar och han sa att jag var välkommen att börja.

Mina studier gick bra och året i Australien började närma sig sitt slut.

Vår förhoppning var att David skulle kunna stanna i Townsville och börja på James Cook-universitet där eftersom både han och vi fått vänner i staden, men vi visste fortfarande inte hur vi skulle lösa hans boende.

En onsdagskväll i december när Marianne och jag var på bönegruppsmöte var det en man, Vic Stolar, som berättade om hur Gud hade välsignat honom på ett fantastiskt sätt. Han berättade att han just kunnat köpa ett hus väldigt billigt och han gav Gud äran för detta. Jag kände mig berörd av det han sa och hans sätt att berätta.

På vägen hem från bönegruppsmötet sa jag till Marianne: ”Om David skulle få bo hos Vic och Fay Stolar skulle jag känna mig fri att återvända till Papua Nya Guinea.” ”Ja, det skulle jag också”, sa Marianne. Vi hade båda fått samma tanke.

Dagen efter ringde Vic Stolar och frågade om David hade något speciellt för sig kommande lördag. ”Det tror jag inte”, svarade jag. Vic undrade då om David kunde komma och hjälpa honom att flytta. Jag frågade David om han ville göra det och det gjorde han gärna.

Under arbetet med att flytta på lördagen frågade Vic plötsligt David vad han skulle göra nästa år. ”Jag hade tänkt stanna här i Townsville och gå på universitet, men om det inte löser sig med boendet måste jag åka till Brisbane och gå på universitet där. I Brisbane kan jag få bo hos släktingar”, svarade David. Då sa Vic: ”Du kan bo hos oss.” När David kom hem var han väldigt upprymd och glad över det Vic sagt. ”Du måste lug-

45. ETT EXTRA HEM

na dig lite eftersom Vic ännu inte pratat med sin fru”, sa jag, samtidigt som jag i mitt hjärta hoppades att detta skulle vara en lösning. Nästa onsdag var vi åter på bönegruppsmötet och Vic frågade oss: ”Har David pratat med er om att han kan få bo hos oss?” ”Ja”, svarade jag, ”men vi visste inte hur allvarligt menat det var eftersom vi förstod att ni inte hade pratat om det som familj.” ”Nu har jag pratat med Fay om det här och hon skulle vara förtjust över att ha David i huset. Så om han vill bo hos oss är han varmt välkommen.” ”Det låter väldigt bra”, sa jag, ”men problemet är att vi inte har några pengar att betala för hans boende och uppehälle.” ”Det behöver du inte oroa dig för. Om David bor hos oss så blir han som en i familjen och det kommer inte att kosta er ett enda cent”, svarade Vic. ”Men han kommer ändå behöva ett jobb vid sidan av studierna så att han får ihop lite pengar till sina personliga utgifter.” ”Behöver David ett arbete så kan han jobba i mitt tvätteriföretag på helgerna. Han kan börja nästa vecka.”

Vi upplevde detta som Guds ledning och kände att nu kunde vi lugnt återvända till Papua Nya Guinea. Samtidigt var detta inledningen till en livslång vänskap med Fay och Vic. När David var klar med sina universitetsstudier blev han kvar i Vic´s företag som kamrer. Företaget har växt och har nu cirka 150 anställda. David jobbade sammanlagt 16 år hos Vic. Vi har upplevt familjen Stolar som en del av vår familj. När även Andrew och Sonia senare behövde komma hem till Australien för sina universitetsstudier tog Vic och Fay hand om dem.

Under en period bodde alla våra tre barn hos dem. Det var en fantastisk uppoffring som de gjorde och Marianne och jag är dem evigt tacksamma.

Familjen Stolar någon gång i mitten av 1980-talet.

123

124

46. PAPUANER PÅ VIFT

Kontakten med Vic och Fay har betytt mycket även ur andra synpunkter. Själv har jag aldrig druckit alkohol och har tyckt att det inte gick ihop med mitt teologiska tänkande. Det visade sig att Vic är väldigt förtjust i vin samtidigt som han är en av de mest andliga personer jag mött.

Det var precis som om Gud ville visa mig att man kan vara gudfruktig även om man dricker vin. Själv dricker jag fortfarande inte alkoholhaltiga drycker men kan samtidigt inse att man kan göra det och ha en innerlig kontakt med Gud. Jag kommer ihåg en gång när Vic sa: ”Jag längtar till den dag då jag kan ge en miljon dollar om året till Guds verk.” Så det var inte bara vår familj han stödde, utan många andra människor och projekt.

Som jag ser det är de jättar i Guds rike.

46. Papuaner på vift … eller att ta dagen som den kommer.

Sven berättar: I mitten av december 1986 var det examensdags för mig på bibelskolan. Jag hade lyckats genomföra två årskursen på ett år och fick till och med utmärkelse som tredje bästa eleven i avgångsklassen. Dessutom fick jag utmärkelse som årets student. Den genomgångna kursen gav dock ingen formell akademisk examen. För att erhålla det måste jag genomföra en batchelorkurs (motsvarar ungefär teologie kandidat i Sverige) på ett år. Det visade sig att jag kunde genomföra den kursen per korrespondens. Jag gjorde det under nästkommande två år på Papua Nya Guinea och fick på så sätt en formell examen.

När bibelskolan var slut hade vi en vecka på oss att tömma huset som vi hyrde och därefter skulle vi resa söder över för att fira jul med våra släktingar i Brisbane. Efter jul skulle de församlingar i Australien som bidrog till vårt ekonomiska underhåll få besök av oss. När rundresan var klar skulle vi resa tillbaka till Papua Nya Guinea.

Dagen före avslutningen på bibelskolan ringde några papuaner från Townsvilles flygplats och sa: ”Vi är här nu!” Normalt när någon ringer och säger ”vi är här nu” så är det personer man väntat på men vi hade ingen aning om att dessa vänner skulle komma. Men det var inte mycket att välja på, det var bara att åka och hämta dem på flygplatsen. De var nio stycken, så alla utom en fick sova på golvet.

Problemet för oss var som sagt att vi skulle utrymma huset och nu hade vi plötsligt nio papuaner att ta hand om. När Hilding Eriksson efter ett par dagar kom på besök erbjöd han sig att ta hand om dem. Hilding och hans fru var sedan några år tillbaka i Australien och bodde numera i en husvagn på en farm utanför Charters Towers. Den platsen ligger 137 km sydväst om Townsville. Han hade naturligtvis inte plats för papuanerna i husvagnen utan skulle hyra ett tält åt dem att bo i. December innebär högsommar i Australien och i Charters Towers var det ofta

46. PAPUANER PÅ VIFT

40 grader varmt vid den tiden på året, så det kändes inte bra men vi hade inte mycket att välja på.

Sagt och gjort, Hilding tog med sig papuanerna. När de kom till Charters Towers åkte han till ett motell som ägdes av en person från Danmark, som nyligen hade blivit frälst. Hilding hoppades kunna låna eller hyra ett tält av honom. Men när motellägaren insåg att papuanerna skulle bo i tält i det oerhört varma vädret sa han att det kunde han inte tillåta utan de fick bo gratis på motellet istället. Och de fick tre mål mat om dagen. Enda villkoret var att de sjöng och spelade för övriga gäster på kvällarna, vilket de gärna gjorde.

Efter en dryg vecka var det dags för oss att resa till Brisbane. Jag ringde upp mina släktingar och berättade att vi hade nio papuaner med oss. Det var inte uppskattat. Vi fick gärna komma men ”kunde gärna lämna infödingarna hemma”. Mariannes bror Sune lovade dock att tre stycken skulle få bo hos honom. Det passade i och för sig bra eftersom tre av dem i första hand kommit för att hälsa på Marianne och mig. En av de övriga sex hade arbetat tillsammans med en australiensare på en bank i Mount Hagen och kommit för att besöka honom. De övriga fem hade bara följt med honom för att de ville se Australien.

Till sist var vi alla ombord på tåget från Townsville till Brisbane. Där träffade vi ett par troende familjer så vi fick en fin gemenskap under den 27 timmar långa tågresan. Våra papuavänner sjöng och spelade gitarr.

När vi nästan var framme i Brisbane kom konduktören till mig och frågade viskande: ”Är det ditt folk?” ”Ja, det är det”, svarade jag. ”De är annorlunda”, kommenterade konduktören. Han var van vid att när han såg mörkhyade personer på tåget så var det ofta druckna aboriginer, men dessa var bara druckna av glädjen i Gud. När vi kom fram till Brisbane var det kväll och staden var upplyst av alla lampor. ”Oh”, sa en av papuanerna, ”detta är himlen”. ”Nej”, sa jag, ”detta är inte himlen. Himlen kommer att vara mycket bättre”. Vi lyckades hyra en husvagn på en camping åt de sex papuanerna som inte hade någonstans att bo.

Efter ett par dagar, en torsdag, var det dags för dessa sex att åka till Sydney och hälsa på den där banktjänstemannen. Arbetskamraten hade inte haft någon kontakt med honom på tre år, men de åkte glatt iväg på den 919 km långa bussfärden ändå. De tyckte det räckte att de hade en bostadsadress i Sydney. Bussfärden Brisbane – Sydney tar med uppehåll för raster nästan ett dygn.

På lördag morgon fick jag telefonsamtal från en av papuanerna. De var redan tillbaka på busstationen i Brisbane. Han berättade att när de kom till Sydney så fanns inte banktjänstemannen på den adress man hade, så man tog första bästa buss tillbaka till Brisbane. De ringde mig eftersom jag var den enda kontakt de hade i Brisbane, ja i hela Austra-

125

126

47. SKALL MISSIONÄREN BESTÄMMA?

lien. Vår familj var dock just på väg att åka till en badstrand tillsammans med Mariannes bror George. Eftersom jag skulle vara borta större delen av dagen föreslog jag att de skulle ta en taxi och åka tillbaka till campingen och försöka hyra en husvagn igen. Skulle de få problem fick de ringa mig på kvällen, men jag hörde inte av dem mer den dagen.

Dagen efter ringde en vän som varit missionär på Papua Nya Guinea och sa: ”Jag har sex stycken goda vänner till dig här.” Det var inte annat än att åka och hämta dem och försöka få hyra en husvagn igen. Jag fick då höra vad som hade hänt dagen innan. Efter det att de ringt till mig föregående dag hade de gått ut från busstationen för att ta en taxi. När det kom en stor taxi hoppade de in i den. När de satt sig i taxibilen tittade chauffören på dem och frågade: ”Är ni kristna?” ”Ja, det är vi.” ”Vilken kyrka tillhör ni?” ”Assemblies of God” ”Det gör jag med. Inte skall ni åka till den där husvagnen, ni får följa med mig hem.”

Så tog att han dem med sig, bjöd på mat och sovplats. Dagen efter tog han med dem till en Assemblies of God-kyrka. Där träffade de den före detta missionären, som efter gudstjänsten ringde mig. Mina papuanska vänner var överväldigade av hur gästvänliga australiensarna var, först motellet och nu chaufförens hem. De trodde detta var ett normalt beteende hos australiensarna men min uppfattning var att det var Gud som hållit sin skyddande hand över dem. Många gånger under kommande år påminde dessa vänner mig om sina upplevelser i Australien.

47. Skall missionären bestämma?

I kapitel 26 berättar Sven om hur han redan från början av deras missionsgärning på Papua Nya Guinea såg till att den nystartade pingstförsamlingen i Mount Hagen fick en styrelse av infödda vänner. För Sven var det viktigt att det var papuanerna som hade både det formella och reella ansvaret för församlingen.

Sven berättar: I början av vår missionsgärning var vi av den uppfattningen att varje församling skulle vara en helt självständig enhet, helt utan juridiska kopplingar till andra församlingar. Man kan väl säga att det var ett idéarv som vi hade med oss från Sverige. (Denna princip hyllades av svenska pingstförsamlingar under hela 1900-talet och görs fortfarande i viss omfattning även om det 2001 bildades en paraplyorganisation, ”Pingst – fria församlingar i samverkan”. Författarens kommentar.)

47. SKALL MISSIONÄREN BESTÄMMA?

Vi var också noga med att varje församling skulle ledas av en styrelse bestående av infödda och inte av missionärer. Missionärerna hade alltså ingen formell makt utan endast en andlig auktoritet. Och för att denna auktoritet skulle kunna utövas till undervisning och hjälp måste det finnas ett förtroende för missionären. Fanns det inget förtroende så fick missionären inget inflytande. Det var alltså väldigt viktigt att man som missionär uppträdde på ett sådant sätt att man byggde upp detta förtroende bland de infödda.

När man som missionär får vara med och ”bygga” församlingar är det viktigt att det inte blir en utländsk rörelse. Jag tror att det är ett misstag som många missionärer gjort, att man försökt skapa församlingar som till sin form och sitt uttryckssätt liknar det som man har i hemlandet.

Naturligtvis finns det vissa grundläggande bibliska principer som är universella men i övrigt måste varje lands kultur och seder få påverka utformningen av församlingen och dess gudstjänstliv.

Redan när vi, Marianne och jag, påbörjade vårt missionsarbete på Papua Nya Guinea hade jag klart för mig att det aldrig kunde bli fråga om vare sig en svensk eller australiensk församlingsrörelse utan att den måste få bli papuansk. För att detta skulle fungera var det alltså viktigt att de infödda vännerna redan från början fick vara med och ta ansvaret, de måste förstå att det var deras verksamhet och inte missionärernas. För endast då var församlingsmedlemmarna villiga att göra de uppoffringar som behövdes för att församlingen skulle växa vidare. Om de inte tog detta ansvar skulle verksamheten alltid vara svensk, australiensk eller amerikansk och alltid vara beroende av stöd utifrån. Och om det uppstod problem var det alltid någon annan som skulle lösa dessa. Jag är glad att vi lyckades få principen om att de infödda skulle ta ansvaret för sin egen församlingsverksamhet att fungera bland de pingstförsamlingarna på Papua Nya Guinea vi var med och startade. Och den principen är lika viktig i allt missionsarbete än idag, oavsett land.

En australiensk pastor, verksam inom en annan evangelisk mission, blev för ett antal år sedan ansvarig för missionsverksamheten på de söderhavsöar som tillhör Papua Nya Guinea. Han upptäckte att det fanns problem men förstod inte riktigt vad de berodde på. Han bad mig komma och prata med hans styrelse på Papua Nya Guinea. Jag reste dit och hjälpte honom som tolk. Jag förklarade för honom hur de infödda tänkte och vad som låg bakom det de sa. Jag hjälpte honom på så sätt att ställa de rätta frågorna.

När vi lämnade Papua Nya Guinea frågade den australienska pastorn vad jag fått för uppfattning. Mitt svar blev att det helt klart var så att dessa personer tyckte att de arbetade för den australienska missionsorganisationen och inte tagit ansvar för sin kyrka på Papua Nya Guinea. De hade inte uppfattat att det var de som hade ansvaret för verksamheten och var därmed inte heller beredda att göra de uppoffringar som behöv-

127

128

47. SKALL MISSIONÄREN BESTÄMMA?

des för att föra verksamheten framåt. En i längden ohållbar inställning som berodde på att de inte från början vare sig fått eller uppmanats att ta ansvaret.

En missionär kan inte ta sin egen kultur och plantera in i en helt annan kultur. Jag vet en missionär som försökte få papuanerna att sjunga svenska sånger på svenska, ett bra exempel på vad man inte skall göra.

Det kan man göra någon gång för att det är roligt, men inte som ett seriöst försök att plantera den svenska sångskatten i papuansk miljö. Oftast fungerar det inte ens att översätta sångerna eftersom bildspråket är främmande. Det blir inget som dessa människor kan äga, säger Sven. ”Hur har då de andliga sångerna på Papua Nya Guinea växt fram”, undrar jag (Leif )? ”Det har översatts en hel del engelska sånger till pidgin”, säger Sven och fortsätter: ”Men Kundi Pok och andra personer har också skapat kristna texter till traditionell papuansk musik. Sådana sånger har varit till stor välsignelse.”

Sven forsätter berätta: När vi startade yrkesskolan i Mount Hagen informerade advokaten som hjälpte oss med det juridiska, att i styrelsen måste det vara minst 75 procent infödda. Hans råd var att vi skulle ha en liten styrelse om fyra personer och där kunde jag utgöra de 25 procenten.

Och så blev det. Alla beslut rörande yrkesskolan gick via styrelsen. Precis som i församlingen var det viktigt att de infödda från början fick vara med och ta ansvaret. Det hände att de tre papuanska styrelseledamöterna hade en annan åsikt än vad jag hade och då fick jag böja mig för det.

Det jag försöker säga är att vi måste förtrösta på att Den Helige Ande verkar i de infödda på samma sätt som han verkar i oss. Om man tror detta så är det inte svårt att låta dem själva ta ansvaret.

Det finns ett närbesläktat problemområde. När biståndsarbetare ”skickas” till så kallade u-länder för missionsorganisationers räkning kallas de ofta för missionärer. Detta leder ibland till att personer som i sitt hemland aldrig skulle betrakta sig som andliga auktoriteter, tycker sig vara detta när de kommer till u-landet. Nedanstående belyser detta ganska väl.

Vi hade under en period en australiensk lärare på yrkesskolan. När han och hans fru kom till Papua Nya Guinea hade de bara varit frälsta i tre år. En gång kom han till mig och sa: ”Sven, för några veckor sedan så bjöd jag pastor Allan Lepa (då föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Warakum, Mount Hagen) på söndagslunch. Jag berättade då för honom vad jag tycker att han gör för fel i församlingsarbetet och vad han behöver ändra på. När jag framförde vad jag tycker så svarade Allan hela tiden ’ja, ja’ men han har inte ändrat på något av det jag påpekade.” ”Du vet väl att Allan är din församlingsföreståndare nu när du är här i Mount Hagen?”, svarade jag.

47. SKALL MISSIONÄREN BESTÄMMA?

”Jo, det vet jag”, svarade yrkesläraren. ”När inbjöd du senast din församlingsföreståndare i Australien till lunch och talade om för honom hur han skall bedriva församlingsarbetet?” fortsatte jag.

Då insåg han sitt misstag och upprepade det aldrig igen.

Den här principen, att behandla de infödda som likvärdiga, var något som vi försökte tillämpa på alla plan. Till exempel var vårt hem öppet för alla som ville besöka oss, men så var det inte inom alla missionssällskap.

Det var naturligtvis jobbigt ibland, speciellt för Marianne som ofta fick laga mat till många personer, men det skapade ett förtroende mellan oss och de infödda. Vårt inflytande över verksamhetens utformning, med undantag för själva begynnelsen, berodde alltså inte på våra positioner som missionärer utan på det förtroende som de infödda hade för oss, säger Sven.

Jag, Leif, frågar Sven om den här inställningen och det öppna hemmet var unikt för dem?

Sven fortsätter: Det är naturligtvis omöjligt för mig att bedöma, förhoppningsvis fanns det fler missionärer som hade denna inställning.

Men det kan vara intressant att notera vad Lakoo Minson sa till mig efter gudstjänsten som vi hade i Keminga för ett par veckor sedan (den 8 april 2012). Först framhöll han att han var imponerad av gudstjänsten men så la han till: ”Inte i någon evangelisk verksamhet på Papua Nya Guinea har jag mött den öppna attityd som Marianne Kyrkan i Keminga april 2012. och du hade mot oss infödda.” Som exempel på detta nämnde han just detta faktum att de redan från början fick besöka oss i vårt hem. Han, som alltså numera inte tillhör Assemblies of God, sa även att hans bedömning var att näst de katolska och lutherska kyrkorna var Assemblies of God den starkaste kyrkan på Papua Nya Guinea idag. (Läs mer om Lakoo i kapitel 29).

129

130

48. KVINNOGRUPPER

Gudstjänst i Keminga april 2012. Sven predikar.

48. Kvinnogrupper Marianne berättar: Som jag tidigare berättat hade jag under åren 19771980 bidrag från SIDA för att arbeta med förebyggande hälsovård. Det arbetet skedde ute i byarna och ofta under bar himmel. Men vartefter det byggdes kyrkor i form av gräshyddor så kom vi att hålla till där. Samtidigt med undervisningen i hälsovård så hade vi kurser där man fick lära sig läsa, skriva och sy på symaskin. Naturligtvis hade vi även andakter då vi läste ur Bibeln, sjöng och bad.

När vi kom tillbaka till Papua Nya Guinea 1982 fortsatte jag mitt arbete bland kvinnor och barn, dock utan bidrag från SIDA så arbetet fick en lite annan inriktning. När det gällde barnen handlade det mest om att jag undervisade i söndagsskolan. Eftersom det nu fanns kyrkor i många byar så var det där vi samlade kvinnorna för att läsa Bibeln, be och sjunga. Även nu förekom undervisning i hälsovård, läsning och skrivning, men i mindre omfattning. Arbetet i dessa kvinnogrupper växte snabbt och till sist hade jag inte möjlighet att själv delta i alla samlingar utan ansvaret fick tas över av infödda kvinnor. Under de perioder som det fanns andra pingstmissionärer på Höglandet så hjälpte naturligtvis även dessa kvinnor till med arbetet i kvinnogrupperna. Under åren 198389 hade jag stor hjälp av bland annat Kristina Olsson. Även infödda kvinnor tog med tiden ett mer självständigt ansvar för arbetet bland kvinnorna. Jag kommer speciellt ihåg en pastors fru, Gitt, som ofta var med mig när jag besökte kvinnogrupperna ute i byarna.

48. KVINNOGRUPPER

Men hon reste även själv. Med hjälp av PMV-lastbilarna (mot betalning får man åka på lastbilsflaket) tog hon sig från by till by och kunde ibland vara på resa i flera dagar.

I det traditionella papuanska samhället var det männen som bestämde allt, kvinnorna hade en mycket underordnad roll. Kvinnogrupperna kom att beIngrid Eriksson lär en papuansk kvinna att sy med sytyda mycket för kvinmaskin. nornas frigörelse. Vartefter de själva började delta med vittnesbörd och sång så växte de som personer. Så småningom började en del kvinnor även att predika.

Dessa kvinnogudstjänster kom faktiskt att ha stor betydelse även bland männen, framförallt de äldre männen. I början av vår missionsverksamhet på Papua Nya Guinea var det mest kvinnor och yngre män som blev frälsta. Med en del undantag förhöll sig de äldre männen skeptiska. Men när de såg hur Guds ord gjorde kvinnorna frimodiga så började man tänka att det nog trots allt fanns en Gud för hur skulle annars kvinnorna kunna bli så frimodiga.

Marianne och en grupp papuanska kvinnor.

131

132

48. KVINNOGRUPPER

Vid ett tillfälle då vi hade en kvinnokonferens i Keminga var det några äldre män, som ännu inte blivit frälsta, som kom och tittade in i kyrkan, lockade av den sång de hörde. När de såg att det var inhemska kvinnor som ledde gudstjänsten och hörde hur dessa sjöng och prisade Gud tyckte de att det var ett så stort under att de blev övertygade om att det fanns en Gud. Detta ledde till att männen blev frälsta. Gud använder olika vägar för att frälsa människor.

Vi var hela tiden noga med att betona att kvinnogruppsarbetet skulle vara inom ramen för församlingens verksamhet och att det måste ske i samråd med och under ledning församlingarnas pastorer och styrelse.

Och självklart deltog kvinnorna även i de vanliga gudstjänsterna.

En stor händelse var kvinnokonferensen 1988 i Mount Hagen som samlade 2000 kvinnor. Som gästtalare hade vi pastorerna Marie Cartledge och Lorraine Evans från Australien. Långt innan konferensen började, planterade kvinnorna extra sötpotatis så att det skulle finnas mat till alla deltagare. För att kunna genomföra konferensen fick vi bygga provisoriska hyddor för att alla skulle ha någonstans att bo. Konferensen hölls i ett stort tält som byggdes av presenningar. Att servera mat till alla deltagare på kort tid fodrade en noggrann planering. Den detaljen fick Sven organisera. Intill konferensområdet fanns 40 inhägnade områden med små plåtskjul där man brukade visa upp hästar. I varje sådant område hade vi ett team män som lagade mat åt 50 personer. Varje deltagare fick en kupong som visade vilket matlag vederbörande tillhörde. Och att det var män som lagade maten och betjänade kvinnorna var bara det ett Guds under eftersom det aldrig förekom på Papua Nya Guinea.

49. PROBLEM MÅSTE FÅ TA TID

49. Problem måste få ta tid Sven berättar: På Papua Nya Guinea är pastorn en väldigt viktig person.

Till de mest betydelsefulla personerna i byn räknades byns representant i ”kommunfullmäktige” (the council), byns domare och byns äldste. Men alltså även pastorn. Naturligtvis var det inte så från början, men så fort en församling etablerat sig i en by fick pastorn en framskjuten roll. Det innebar att han måste hjälpa till med att lösa sociala frågor.

Eftersom våra pastorer var inblandade i dessa överläggningar hände det att även jag blev tillkallad för att ge råd i tvistefrågor. En gång blev jag kallad till en by där vår pastor, John May, och byns domare, Mark Anis, råkat i luven på varandra. De ville avsätta varandra från deras respektive tjänster.

Det var en ganska stor grupp män samlade i en hydda när samtalet kom igång. Efter att ha lyssnat en liten stund på samtalet kom plötsligt bibelordet ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör och åt Gud vad Gud tillhör” till mig. Jag begärde ordet och sa: ”Blanda inte ihop era uppgifter.

Låt byns domare göra sitt jobb och låt pastorn göra sitt jobb.” Då tittade männen på mig och sa: ”Vem tror du att du är? Det här är ett stort problem och du tror att du kan lösa det på fem minuter.” Jag bad om ursäkt och de fortsatte att prata ”fram och tillbaka” om problemet. Man höll på timme efter timme tills alla sagt vad de hade på hjärtat. Efter en fyrafem timmar frågade en av männen mig: ”Vad säger du Sven?” Jag upprepade då: ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör och åt Gud vad Gud tillhör”. ”Ja, det är lösningen på detta problem”, sa han och alla nickade instämmande.

Sven i ”bysamtal” i slutet av 1970-talet

133

134

49. PROBLEM MÅSTE FÅ TA TID

Det var Kundi Pok som vid ett annat tillfälle lärde mig att ett problem måste få ta tid att lösa. Denna gång var det också en tvistefråga som skulle lösas och jag la ganska omgående fram en lösning på problemet. När vi kom ut från överläggningen sa Kundi till mig: ”Du gjorde fel.” ”Vad menar du?” frågade jag. ”Du gav inte de närvarande tid att prata ut. Om man har något viktigt att säga så skall man vänta tills alla andra har sagt vad de har på hjärtat. För om man lägger fram lösningen i början av samtalet så kan ingen säga emot och då låser de deltagande allt inom sig och då har man inte löst problemet. Det är viktigt att alla får säga vad de har på hjärtat och sedan kan en respekterad ledare lägga fram lösningen på problemet.” Vilken visdom han har, tänkte jag. Jag glömde aldrig Kundis råd och i fortsättningen försökte jag handla efter det. I det första exemplet ovan hade jag tur att samtalet inte låste sig, utan kunde fortsätta.

Jag upplevde många gånger hur enastående Kundi var att hantera svåra samtal och lösa problem. Och det var inte bara jag som upplevde detta utan han var känd för denna förmåga.

En gång när Kundi och jag besökte en samling för pastorer så bad en av pastorerna, Plang Kerua, att vi skulle försöka skaffa en motorcykel till honom. Saken var den att han var ansvarig för sex församlingar och en motorcykel skulle underlätta för honom när han besökte de olika platserna. Vi förklarade att vi inte hade några pengar att köpa en motorcykel för utan kunde bara göra som han, be Gud om en motorcykel.

Vi hörde inget mer om detta. Ungefär två år senare fick jag ett telefonsamtal från pastor Plang som berättade att de ovan nämnda sex församlingarna ville lämna Assemblies of God. Pastor Plang sa att Kundi och jag måste komma och tala med församlingsledarna. Vi åkte dit och mötte väldigt arga personer, men vi förstod inte varför de var arga. Eftersom vi trodde att ilskan var kopplad till talet om att de ville lämna Assemblies of God så sa vi att ni är inte våra ”fångar” så om era församlingar vill lämna Assemblies of God så skall vi inte hindra det. Efter flera timmars samtal sa Plang Kerua: ”Sven, du lovade mig en motorcykel för två år sedan men jag har inte fått någon.” Sedan fortsatte han och de övriga att prata ytterligare några timmar. Vare sig Kundi eller jag sa något, men till sist när det verkade som alla hade sagt det de hade på hjärtat sa Kundi: ”Plang, om jag kommer ihåg rätt så sa vi att vi inte hade någon motorcykel att ge dig utan det enda vi kunde göra var att be till Gud att han skulle ge dig en motorcykel. Har du bett till Gud om en motorcykel?” ”Ja, det har jag”, svarade Plang. ” ”Har Gud gett dig en motorcykel?” ”Nej, det har han inte”, sa Plang.

50. KVINNORNA FÖRSÖRJDE MÄNNEN

”Man varför är du då arg på Sven och mig? Om du skall vara arg på någon så är det på Gud.” Kundis kommentar var så förlösande att folk rullade på golvet av skratt. Hans sätt att hantera situationen löste det hela och församlingarna blev kvar i Assemblies of God. Just det här avgörande sista ordet var något som kännetecknade Kundi. När han deltog i ett samtal om en känslig fråga sa han oftast ingenting förrän att alla hade hunnit säga det man hade på hjärtat.

50. Kvinnorna försörjde männen Sven berättar: I det gamla papuanska samhället var det i princip kvinnan som försörjde mannen genom trädgårdsodlingarna. Även skötseln av grisar och höns var hennes uppgift. I den mån hon kunde sälja produkter från trädgården så gav hon mannen pengar. Hon skulle naturligtvis också laga mat.

Det här, att kvinnan var viktig för hushållets försörjning, var alltså grunden till att hon sågs som en ekonomisk tillgång och därmed betingade ett brudpris (se kapitel 51). Och det var inte bara för den enskilda mannen hon sågs som en tillgång utan för hela stammen. Senare, när en del kvinnor utbildade sig ansågs de som ännu värdefullare eftersom de förväntades kunna bidra med mer pengar till hushållet.

Mannens uppgift var att bygga hyddan, men det var inget som förekom dagligen. Han skulle även ta hem ved.

Ytterligare en uppgift var att bygga staket för att hålla grisarna utestängda från trädgården, inte heller det någon daglig uppgift. Även slakten av grisar var mannens uppgift, men man hade inte grisar främst för att äta deras kött utan som en ekonomisk tillgång att användas till exempel som brudpris och vid fredsuppgörelse eller helt enkelt för att visa upp att man var en rik man, säger Sven. ”Ja, men jakten då, var det inte männens uppgift?” frågar jag.

135

136

51. BRUDPRIS

”Jo, det var det”, svarar Sven, ”men jakt var inte så vanligt förekommande som vi västerlänningar föreställer oss. Sinnebilden för oss av en naturmänniska är en jägare med pil och båge, men att jaga var inte något som man gjorde dagligen i det papuanska samhället. Det fanns inga jaktmarker nära byarna. Skulle man jaga pungråttor eller paradisfåglar så fick det bli högt uppe i bergen där inga människor bodde. Däremot var det mannen som deltog i de ofta förekommande stamkrigen, men det bidrog knappast till hushållets försörjning.”

Sven fortsätter berätta: Om mannen inte fullgjorde sina uppgifter kunde han få stryk av kvinnan och han fick då inte slå tillbaka eftersom upptuktelsen berodde på att han slarvat. Men till syvende och sist var det ändå mannen som bestämde vad kvinnan skulle göra och inte göra.

En lustig detalj i den papuanska hushållsekonomin var att kvinnan kunde ha egna pengar, alltså pengar som mannen inte hade rätt att använda. Om det till exempel i en rättegång ansågs styrkt att kvinnan flörtat med en annan man än sin egen så kunde byns domare döma att hon skulle betala ersättning till sin man. Men även mannen kunde bli dömd att betala ersättning till sin fru om han till exempel hade slagit henne utan giltig orsak. Dessa exempel visar att de hade separata ekonomier.

Det är en skillnad mot hur det är i det västerländska samhället där det normalt skall till skilsmässa innan den ena parten får betala pengar till den andra parten i ett äktenskap.

51. Brudpris Sven berättar: Redan från början av Mariannes och mitt missionsarbete på Papua Nya Guinea insåg vi vikten av att sätta oss in i de inföddas kultur och hur vi skulle förhålla oss till den i ljuset av Guds ord. Det finns alltid en risk att missionären betraktar sin kultur som överlägsen de inföddas men det är inte något som är självklart. Tvärtom är det vanligtvis så att för de infödda är deras kultur bättre så länge den inte står i strid med Guds ord.

I det traditionella papuanska samhället var äktenskap något som arrangerades av föräldrarna tillsammans med hela släkten och så är det fortfarande ute i byarna. Och man fick inte gifta sig med någon från den egna stammen. I samband med bröllopet skulle brudgummens föräldrar betala brudpris till brudens föräldrar. Traditionellt bestod detta mest av grisar, men sedan pengar började användas på Papua Nya Guinea så har brudpriset varit en kombination av grisar och pengar. Ofta har hela stammen fått hjälpa till då brudpriset skall betalas eftersom det ibland kunde röra sig om ganska mycket pengar och grisar. Ibland betalar man även med pungråttor, kasawarifåglar, grönsaker, frukt och säckar med ris.

51. BRUDPRIS

Under årens lopp har jag träffat många missionärer som undrat varför vi i våra församlingar tillät att brudpris til�lämpades. En del har till och med frågat sig vad skillnaden är mellan att köpa en gris och ge brudens föräldrar betalt.

Det är den papuanska kulturen som gör skillnaden, för till det yttre finns det naturligtvis likheter med att köpa och sälja någonting. När kvinnan gifter sig lämnar hon sin stam och brudpriset är en kompensation för den arbetskraft som hennes egen stam förlorar. Ju bättre utbildad kvinnan är desto högre brudpris. Så, visst är det förståeligt att västerlänningar uppfattar det som att man köper en fru. Men så uppfattar inte papuanerna det och eftersom ingen har kunnat påvisa att denna sedvänja strider mot Guds ord så har vi inte arbetat för att få bort denna tradition.

Ur kristen aspekt är det viktigt att äktenskapet ingås på ett sätt som är förenligt med Guds ord. Men det är även viktigt att det sker på ett sätt som accepteras i den kultur man lever, så länge den kulturens sedvänja inte kommer i konflikt med vad Bibeln säger. På Papua Nya Guinea var det så att även om brudparet var vigda i kyrkan så betraktades det inte som ett riktigt äktenskap om brudpris inte var erlagt. Man till och med ansåg att mannen stulit sin fru.

Jag minns att vid ett tillfälle så samtalade några infödda pastorer om brudpriset. De gav uttryck för att för många var det svårt att få ihop tillräckligt med grisar och pengar när deras söner skulle gifta sig, så därför skulle de själva gå före ”med gott exempel” och ”ge bort” sina döttrar till någon fin kristen man när det blev dags för giftermål. Men då sa pastorernas fruar ifrån, något sådant kunde inte komma ifråga. Vad skulle deras döttrar då få för social ställning i samhället?

I det traditionella papuanska äktenskapet var det föräldrarna som bestämde vem man skulle gifta sig med. För det flesta västerlänningar är detta numera en främmande tanke. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att konstatera att det förr inte var ovanligt att äktenskap ingicks mer av förnuftsskäl än på grund av kärlek.

I Bibeln kan vi läsa om att Abraham sa till sin tjänare: ”Gå till mitt eget land och min egen släkt och tag där en hustru åt min son Isak.” Isak hade ingenting att säga till om utan det var tjänaren som på faderns upp-

137

138

51. BRUDPRIS

drag utsåg en hustru, men eftersom både Abraham och tjänaren var gudfruktiga så bad de till Gud om vägledning så att det blev rätt kvinna.

Det var onekligen vad vi kallar arrangerat äktenskap men även i sådana sammanhang kan Gud leda om alla inblandade är lyhörda för hans röst.

I den papuanska kulturen är det viktigt att det är de äldre, med livserfarenhet, som gör valet av brud respektive brudgum. Man tycker att det ökar chansen att det skall bli ett bra äktenskap, men så blir det givetvis inte alltid. Men man måste naturligtvis fråga sig om det är så mycket bättre i vårt västerländska samhälle där ofta känslorna styr mer än förnuftet.

Förändringarnas vind blåser även över Papua Nya Guinea, den är dock relativt svag ännu på äktenskapsfronten. Men visst, numera händer det allt oftare att ungdomarna själva väljer sin partner. Tidigare var det så att flickorna inte fick fortsätta med några högre studier utan de måste ta hand om trädgård och djur. Men idag är det allt fler flickor som studerar vid internatskolor och universitet. Då är det inte ovanligt att man träffar någon som man tycker om. Men fortfarande är seden så att om man vill att det skall bli ett äktenskap som accepteras av folket så måste sonen vända sig till sin far och be att han ordnar med giftermålet. ”Man måste väl ändå konstatera att den västerländska kulturen, på gott och ont, tränger sig in i det papuanska samhället”, säger jag, Leif, till Sven och fortsätter: ”Kommer inte detta att innebära att seden med brudpris försvinner så småningom? Har den försvunnit inom 50 år?” ”Nja”, svarar Sven, ”den kanske försvinner med tiden men jag tror inte att det sker inom de närmaste 50 åren. Detta beror bland annat på att giftermålet i det papuanska samhället inte bara är en angelägenhet mellan två personer utan något som berör hela stammen. Brudpriset kommer hela kvinnans stam tillgodo och hela mannens släkt får ofta hjälpa till när det skall betalas. Det personliga ägandet har traditionellt inte haft samma betydelse på Papua Nya Guinea som för oss västerlänningar. En rik persons förmögenhet ses som en tillgång för hela stammen. Så för att en förändring skall ske på detta område måste hela samhällskollektivets tänkande förändras och det är en långsam process.

52. EN ELLER FLERA FRUAR?

Dessutom måste man, ur biblisk synpunkt, fråga sig om det är just vårt västerländska sätt att se på de här sakerna som är det rätta. I många länder betyder fortfarande familjebanden mycket mer än vårt individuella sätt att se på äktenskapet.”

52. En eller flera fruar?

Sven berättar: I vårt arbete som missionärer ställdes vi allt som oftast inför knepiga frågor. En sådan fråga var när en man med flera fruar blev frälst. I Bibeln läser vi att ”de två skall vara ett kött”, det vill säga det är två personer som bildar ett äktenskap. Nå, vad gör man när en man med fyra fruar lämnar sig åt Gud? De flesta missionssällskap på Papua Nya Guinea sa till mannen att om han ville bli döpt och medlem i församlingen fick han ”skicka hem” tre fruar och bara behålla den första. Marianne och jag upplevde att det inte var rätt sätt att hantera problemet och det var innan vi till fullo förstod konsekvenserna av att ”skicka hem överblivna fruar”.

Det finns en skrämmande historia som lär vara sann, men jag kan naturligtvis inte garantera att den är det. En man med fem fruar lämnade sig åt Gud och ville bli döpt. När missionären hörde att han hade fem fruar sa han till den nyfrälsta mannen att han först måste skicka iväg sina fyra sista fruar och bara hålla sig till sin första fru och därefter komma tillbaka för att bli döpt. Efter ett par veckor kom mannen tillbaka till missionären och sa att nu hade han bara en fru så nu ville han bli döpt. ”Det är klart att du skall få bli döpt”, svarade missionärer och fortsatte: ”Men vad gjorde du med de andra fruarna?” ”Jag slog ihjäl dem”, svarade mannen.

Jag insåg ganska snart att man inte kunde hindra män med flera fruar från att bli döpta och komma med i församlingen. Det var inte heller någon bra lösning att be dessa män ”skicka hem” fruar eftersom det skulle försätta dessa kvinnor i en mycket svår social situation.

Som i så många andra knepiga frågor sökte vi vägledning i Guds ord. Jag är helt övertygad om att Guds ideal är en man och en kvinna i ett äktenskap och detta framhålls alltid i predikningarna i pingstkyrkorna på Papua

139

140

52. EN ELLER FLERA FRUAR?

Nya Guinea. Men när man studerar Bibeln finns det inga exempel på att män som hade flera fruar, och gjorde bättring, av Gud uppmanades att göra sig av med någon av dem. Det är mest i Gamla Testamentet som vi läser om män med flera fruar men i åtminstone ett sammanhang berörs detta även i Nya Testamentet då Bibeln säger att en församlings äldste skall bara vara en kvinnas man. Detta måste väl bland annat tolkas som att det förekom månggifte på Jesu tid, annars behövde ju Bibeln inte framhålla att församlingens äldste bara fick ha en fru.

Vi kan även titta på kung David i Gamla Testamentet som hade skaffat sig sin fru Batseba på ett fruktansvärt sätt. När David så småningom kom till insikt om hur fel han handlat krävde inte Gud att han skulle göra sig av med Batseba för att få förlåtelse av Gud. Tvärtom använde Gud henne för att skapa den släkt i vilken Jesus så småningom föddes. Salomo var den förste i detta släktled och han var son till David och Batseba. Det jag försöker säga är, att vad jag vet finns det inget exempel i Bibeln där Gud säger till någon man att eftersom du felaktigt har skaffat dig en fru så måste du göra dig av med henne innan jag kan förlåta dig. Ett fel rättas inte till genom att man gör ytterligare ett fel.

Med utgångspunkt från ovanstående beslöt vi väldigt tidigt att en man som hade flera fruar fick bli döpt men att han inte fick inneha någon ledande roll i församlingen. Man fick inte heller ta sig någon mer fru efter det att man blivit frälst och döpt. Om en pastor föll i synd och tog sig ytterligare en hustru så avsattes han från sitt ämbete. De blev också uteslutna ur gemenskapen och ibland tyckte jag att man gick så hårt fram att man gjorde det omöjligt för dessa personer att komma tillbaka till församlingen. De infödda församlingsledarna hänvisade till Matteusevangeliet 18:15-17 som talar om hur man skall behandla en församlingsmedlem som syndar. Bibelstället slutar med: ”Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.” Så jag brukade fråga: ”Hur behandlar ni en hedning? Om det kommer in en hedning i kyrkan slänger ni ut honom då? Nej, det gör ni inte utan ni hälsar honom välkommen och visar honom kärlek i förhoppning om att han skall göra bättring och bli frälst. Så måste vi alltså behandla dem som försyndat sig på ovan nämnda sätt.” Min linje var att vi inte bara skulle slänga ut dem utan låta dem komma under Guds ords inflytande så att de åter kunde bli frälsta. Men naturligtvis fick de inte återgå till att vara ledare i våra församlingar.

Men ibland uppstod det knepiga situationer. En gång blev jag kallad att lösa en tvist som rörde en man med fem fruar. Hans fruar hade börjat slåss i kyrkan. Orsaken till slagsmålet var att fyra av fruarna tyckte att han numera bara brydde sig om sin första fru. Församlingen hade väldiga problem med den här mannen och hans fruar så pastorn vädjade till mig att komma och hjälpa dem.

53. ATT FÖRLOVA SIG

När jag kom dit satte jag mig ned och samtalade med Kola och hans fem fruar. Det var en liten man, inte mycket mer än en och halv meter hög. Hans fruar däremot var stora och starka. De fick alla lägga fram sina synpunkter och problemet visade sig vara att han bara höll sig till sin första fru. De yngre fruarna undrade varför han bara sov med henne.

Eftersom hon var för gammal för att föda barn ”var det ingen mening med det”. Till sist när de hade pratat färdigt sa jag till mannen: ”Att du har skaffat dig fem fruar är ditt problem men nu när du har gjort det måste du se till att behandla dem lika och ge dem samma förmåner.”

Fruarna var jätteglada och ville att jag skulle göra ett schema åt dem.

Men där gick gränsen för min äktenskapsmedling, så något schema gjorde jag inte. Ja, ibland fick man väldigt konstiga uppdrag.

En annan gång när jag träffade den här brodern skojade jag med honom och sa: ”Jag begriper inte hur du klarar av fem fruar, jag har svårt att klara av en.” ”Det är inget problem för dig, du har inga grisar och ingen trädgård som skall ses efter så det är klart att du klarar dig med en fru.

Jag som har en massa grisar och en stor trädgård som skall skötas behöver fler fruar”, svarade han.

Vid ett senare tillfälle när vi pratades vid sa han: ”Min första fru är bra för hon planterar grönsaker i trädgården som hon sedan skördar och säljer på marknaden. Och när hon gjort det ger hon mig pengarna. Men sa han, och nu grät han nästan, de andra fyra är det ingen förtjänst på alls.” Jag började skratta men sedan bad jag om ursäkt och förklarade att i min kultur var detta tankesätt så främmande.

Med ovanstående berättelser vill jag illustrera att man ställs inför olika problem som man måste försöka lösa på ett sätt som är acceptabelt både ur Bibelns ljus och med hänsyn till rådande kultur. Till sist vill jag i detta sammanhang framhålla att de ungdomar som växte upp i församlingen undervisades om att Guds vilja och plan är att äktenskapet består av en man och en kvinna.

53. Att förlova sig Lite bakgrundsfakta till nedanstående berättelse. 1985 var David 16 år.

Som framgår av kapitel 45, ”Ett extra hem”, var familjen Göransson i slutet av 1985 tre månader i Sverige. 1986 tillbringade de i Australien.

1987 återvände familjen till Papua Nya Guinea utan David, som stannade kvar i Australien för studier.

Sven berättar: I september 1985 förberedde vi oss för att resa till Sverige. I samband med sista söndagens förmiddagsgudstjänst blev vi hembjudna till Makiona och Kisam Kasan på lunch. Kisam var en av pastorerna i kyrkan i Mount Hagen. Under en lång period bodde familjen Kasan nära oss och deras äldsta dotter Linda och vår son David lekte

141

142

53. ATT FÖRLOVA SIG

mycket tillsammans under deras uppväxt. Nu, när de båda var i mitten av tonåren, var de väldigt goda vänner och båda var mycket aktiva i församlingen.

När vi kom hem till Kasans så upptäckte vi att de slaktat och kokat en hel gris. (Vanligtvis har man ingen möjlighet att förvara färskt kött, alltså måste man koka allt på en gång.) Vi blev ännu mer förvånade när vi insåg att det bara var vi som var bjudna till lunchen. Normalt skulle man ha bjudit in många personer när man slaktat en gris, men inte den här gången. Jag tänkte dock inte mer på detta och vi åt alla med god aptit tills vi var proppmätta.

Efter måltiden gav Kisam mig ett bakben med skinkan från grisen. Återigen blev jag förvånad eftersom vi dagen efter skulle resa till Sverige och alltså inte skulle ha en chans att äta upp detta stora köttstycke. Men eftersom det hade varit en förolämpning att inte ta emot gåvan tackade jag så mycket och tog emot skinkan. Trots att jag efter alla år på Papua Nya Guinea var väl insatt i deras kultur och vad en sådan gåva innebar så tänkte jag vid detta tillfälle inte annat än att Kisam ville hedra mig med ett stycke kött.

I papuanernas kultur och tradition så är det ovan beskrivna en förlovningsritual, men att detta låg bakom Kisams handling hade jag ingen tanke på. När Kisam räckte mig skinkan, betydde det i själva verket att han föreslog att Linda och David skulle gifta sig. När jag tog emot skinkan och tackade så innebar det att jag accepterade hans förslag. Från det ögonblicket var Linda förlovad med David, men vare sig David, Marianne eller jag förstod detta. Hade vi varit iakttagare till denna procedur mellan två papuanska familjer, ja då skulle vi genast förstått vad det handlade om, men nu gällde det vår egen familj och då gjorde vi inte den kopplingen. Men för familjen Kasan var det däremot helt klart att Linda och David var förlovade, men om detta var vi alltså helt okunniga.

För att inga missförstånd skall uppstå vill jag bara säga att Marianne och jag absolut inte hade något emot ett äktenskap mellan Linda och David. Marianne och jag var vid den här tidpunkten inställda på att leva resten av våra liv på Papua Nya Guinea och såg väl oss själva som papuaner i hjärtat även om vi var vita i skinnet. Eller som papuaner sa om mig: ”Sven är visserligen vit i skinnet men hans själ är svart”.

Nästa dag kom familjen Kasan till flygplatsen för att säga adjö, men för oss var det inget speciellt med det. Det var många andra papuanska vänner som var där för att ta farväl av oss. När vi sedan kom tillbaka till Papua Nya Guinea 1987 så blev vi lite förvånade över att Linda gång på gång kom hem till oss för att hjälpa Marianne med hushållsgöromålen.

Det är vanligt att unga kvinnor som blivit bortlovade till en man gör så under förlovningstiden för att visa att hon kommer att bli en bra hustru.

Men fortfarande förstod vi inte anledningen till hennes insats, vi tyckte bara att hon var snäll som hjälpte till.

53. ATT FÖRLOVA SIG

Julen 1987 kom David på besök. När vi skulle åka till flygplatsen för att hämta honom frågade Linda om hon fick åka med. Vi blev lite förvånade över att hon ”ensam” ville åka med oss för att möta David men tänkte att det var väl för att de varit kamrater under hela sin uppväxt. Vi borde ha insett det enkla faktum att på Papua Nya Guinea skulle ingen ung flicka göra så utan att vara förlovad eller gift med mannen vi skulle hämta. Men vi var på något sätt förblindade. Under jul- och nyårshelgen var Linda väldigt mycket hos oss. Hon gjorde allt för att visa David att hon var duktig på att laga mat och sköta ett hem, men vare sig David eller vi insåg orsaken till detta.

Detta mönster upprepade sig ett par gånger då David kom till oss på besök. Så småningom, när David blev lite äldre, slutade han komma till Papua Nya Guinea i samband med helger. Åren gick och vi var nu framme vid 1992. Linda hade blivit en ung, fin kvinna på 23 år och en mycket omtyckt ungdomsledare i församlingen i Mount Hagen. Enligt traditionen på Papua Nya Guinea borde hon varit gift för flera år sedan. En dag sökte pastorerna i församlingen upp mig i vårt hem. De bad mig ringa till David i Australien och fråga honom om han ville gifta sig med Linda. Jag förstod ingenting men låtsades inte om detta utan gjorde som de bad. När jag frågade David om han ville gifta sig med Linda skrattade han och sa att det ville han inte. Inte ett elakt skratt, utan ett förvånat skratt. När jag lagt på telefonluren berättade jag för pastorerna att David sagt nej. De stirrade på mig med stor förvåning och lämnade mig sedan utan att säga något.

Efter ett par dagar kom de tillbaka och ville att jag åter skulle ringa David och fråga honom om han ville gifta sig med Linda. Jag försökte slingra mig undan från telefonsamtalet med att säga att jag vare sig hade grisar eller pengar till brudpriset. De förklarade då att det behövde jag inte oroa mig för eftersom de skulle samla ihop både grisar och pengar.

Så jag hade inget annat val än att åter ringa David och fråga om han ville gifta sig med Linda. Svaret blev detsamma som förra gången. Efter det att jag meddelat svaret till pastorerna så lämnade de mig med frågetecken skrivna i sina ansikten. Och jag fattade fortfarande ingenting.

Ett par veckor senare fick vi veta att Linda förlovat sig med pastor Matthew Tapus, föreståndare för den apostoliska församlingen i Mount Hagen. De gifte sig lite senare och har nu flera vuxna barn. De bor numera i Port Moresby, där Matthew är pastor i den apostoliska församlingen. Senast jag träffade dem var 2009, när de kom till flygplatsen i Port Moresby för att träffa mig när jag var på genomresa till Mount Hagen.

Det tog faktiskt flera år innan jag insåg vad som hade hänt. En gång när jag berättade om hur man arrangerade giftermål på Papua Nya Guinea så slog det mig plötsligt att det var precis det vi varit med om. Vi hade nästan gift bort David med Linda utan av vi begrep det.

143

144

54. EN PINGSTRÖRELSE VÄXER FRAM

Kasans och deras dotter Linda trodde under sju år att hon var förlovad med David och att de så småningom skulle gifta sig. När tiden bara gick och ingenting hände tyckte pastorerna att nu var det dags för bröllop. En del av processen är att man först frågar mannen inför vittnen om han vill gifta sig med kvinnan och sedan frågar man kvinnan. Om en av dem säger nej så är förlovningen bruten och de är fria att gifta sig med någon annan. Det märkliga i detta sammanhang var att de ställde frågan till David två gånger, men de var väl så förvånade över svaret första gången att de ville ställa frågan en gång till för att vara på säkra sidan.

När David sagt nej var Linda fri att gifta sig med Matthew.

Tänka sig, jag som tyckte mig vara så väl förtrogen med den papuanska kulturen missade detta ”personliga familjedrama” under så många år.

Men jag är glad att både Linda och David blev lyckligt gifta, om än inte med varandra.

54. En pingströrelse växer fram I tidigare kapitel har Sven och Marianne berättat om hur missionsarbetet påbörjades på Papua Nya Guineas högland och sedan växte med stor kraft. De har även berättat om många intressanta och spännande upplevelser under dessa år, men också om kampen för att pingstväckelsen på Höglandet inte skulle slås sönder. I detta kapitel ges en sammanfattning av åren 1986-1994, en period då väckelsen fortsatte men där Svens och Mariannes roll förändrades något. Under den här perioden var Sven regiondirektor för Assemblies of God:s arbete på Höglandet och hade alltså ett övergripande ansvar som även omfattade andra missionärers arbete. Det bör observeras att det var för Assemblies of God:s missionsarbete som Sven var regiondirektor. När det gällde styrelserna för församlingar och distrikt var de, som vi tidigare berättat, befolkade av infödda personer.

Under den här perioden ägnade Marianne mycken tid åt kvinnogrupper och kvinnogudstjänster. Det finns beskrivet i kapitel 48. Ett arbete som gjorde att många kvinnor kom att inta framträdande positioner i församlingarna.

Sven berättar: Som alltid under min missionsgärning predikade jag så ofta tillfälle erbjöds, men under åren 1986-1995 var mitt arbete i huvudsak inriktat på att stödja pastorerna i deras församlingsarbete. Jag undervisade om vikten av att de arbetade tillsammans över församlingsgränserna och om hur strukturen för detta arbete borde vara. Det formella kittet för detta var stadgarna för den lokala församlingen men även stadgarna för Assemblies of God på Papua Nya Guinea. Vi arbetade också fram en ”trosbekännelse”, som kan sägas vara en komprimering av Bibelns lära.

54. EN PINGSTRÖRELSE VÄXER FRAM

Ganska tidigt i vårt missionsarbete gjorde Kundi och jag det till en vana att regelbundet besöka de olika pingstförsamlingarna på Höglandet.

Men till sist blev antalet församlingar så många att det blev omöjligt att med någon rimlig regelbundenhet besöka varje enskild församling. Vi organiserade då verksamheten i distrikt och underdistrikt. Varje underdistrikt bestod av 6-10 församlingar. I varje underdistrikt valdes en pastor att bli ordförande. Denna pastor hade till uppgift att regelbundet besöka varje församling inom underdistriktet och se till att ledarskapet fungerade i den lokala församlingen utan ett personligt besök av mig själv eller Kundi Pok. I varje provins på Höglandet fanns det ett distrikt. Ett sådant omfattade allt från ett par underdistrikt till ett tio-tal, allt beroende på hur många församlingar det fanns i området. Med tiden blev församlingarna i vissa provinser så många att man blev tvungen att dela upp verksamheten i flera distrikt. I till exempel Västra Höglandet finns det idag tre distrikt. Alla distrikt utgjorde tillsammans en region. Assemblies of God:s verksamhet på Papua Nya Guinea består idag av fem regioner.

Vi tog som sagt även fram en ”trosbekännelse”. I princip var det samma ”trosbekännelse” som Assemblies of God tillämpar i hela världen.

(Idag kallas den på Assemblies of God:s hemsida för ”Vad vi tror”). ”Trosbekännelsen” var inte något som alla församlingsmedlemmar måste kunna utan det var en grund för oss i undervisningen. I princip var det ett koncentrat av Bibelns lära. Ofta var det pastorerna som jag undervisade om detta för att de skulle få en djupare kunskap om varför vi tror som vi gör. Detta gav i sin tur pastorerna en gedigen grund att stå på när

145

146

54. EN PINGSTRÖRELSE VÄXER FRAM

de undervisade i sina församlingar. Med de inföddas bakgrund var det inte givet att man ”automatiskt” skulle förstå hela det bibliska sammanhanget, vem gör det för övrigt? Men det var viktigt att alla visste vad vår tro grundade sig på.

I undervisningen för pastorer och ledare ingick även genomgång av församlingens stadgar där jag tog upp vikten av att man regelbundet hade församlingsmöten där alla medlemmar fick komma till tals. I detta ingick även att man fick lära sig hur man har årsmöten, hur man väljer en styrelse och så vidare. Saker som för oss kanske var självklara men som inte alltid var det för dessa människor.

Bibelskolan eller rättare sagt bibelskolorna var en annan sak som jag hjälpte till med. Jag undervisade både på vår egen regionala bibelskola men även på Assemblies of God:s nationella bibelskola i Port Morseby.

Den i Port Morseby var tvåårig och undervisningen var på engelska. Vår regionala bibelskola, som hölls på pidgin, var på 4 x 20 veckor och sträckte sig över fyra år. Bibelskoleleverna, pastorerna, var alltså verksamma i sin hemby 32 veckor varje år. Orsaken till detta upplägg var att vi konstaterade att om man gick utbildningen i ett sträck, det vill säga i ungefär två år, så hade pastorerna sedan mycket svårt att återanpassa sig till livet i byarna. De hade väl i någon mening blivit bortskämda. Det här var inget specifikt problem för kyrkorna utan för all verksamhet. De flesta som genomgått en högre utbildning, till exempel till lärare, hade sedan svårt att återgå till det traditionella bylivet. Men det fanns alltid undantag. Enstaka personer som utbildade sig vid bibelskolan i Port Morseby gick tillbaka till sina byar och fick vara till stor välsignelse. Patricia var en av dessa, hon var föreståndare i Kaugua i flera decennier.

Jag var aldrig rektor för bibelskolan på Höglandet men när vi skulle starta upp den fick jag se till att både pengar kom fram och att byggnadskunnigt folk kunde hjälpa till att uppföra de nödvändiga husen.

Bland annat Mariannes bror hjälpte oss med pengar. Anders Olsson, som kommit tillbaka med sin fru Kristina till Papua Nya Guinea i september 1983, blev rektor för bibelskolan. Vi använde studieplanen från Assemblies of God Bible College i Maprik. Både Anders och jag tog fram lite extra material i samarbete de Assemblies of God-missionärer, till exempel pastorerna Kevin Hovey och Don Badham, som ansvarade för den teologiska utbildningen på Papua Nya Guinea.

Under åren 1982-1995 var jag regionsdirector för Assemblies of God:s verksamhet på Höglandet. Jag fick då lägga en del tid på att vägleda och bistå andra Assemblies of God–missionärer både när problem uppstod i deras missionärsarbete och i såndant som hade anknytning till deras personliga liv.

Mycket av min tid gick åt till att lösa svårigheter som uppstod i och runt verksamheten. I en snabbt växande verksamhet ”gnisslar” det nästan alltid lite här och där och jag fick utgöra oljan för att få det att fungera.

54. EN PINGSTRÖRELSE VÄXER FRAM

Ibland var besöket i en by föranlett av att pastorn inte visste hur han skulle hantera problemet. Andra gånger var det för att pastorn inte ville ta tag i problemet. Ofta var detta problemlösande något som Kundi Pok och jag gjorde tillsammans.

En del av mitt arbete var att uppmuntra våra medlemmar att starta nya församlingar. Vi började föra lite statistik över utvecklingen i församlingarna. Underlag för denna statistik fick vi genom att församlingarna fyllde i ett formulär. Det innehöll frågor om hur många som blivit frälsta och döpta under året som gått samt hur många medlemmar församlingen nu hade. Sista frågan i formuläret var: ”Var tänker ni som församling starta en ny församling under det kommande året?” Den frågan tvingade församlingen att tänka efter var och hur man kunde göra detta. Med utgångspunkt från vad de skrev uppmuntrade vi sedan dem att gå vidare och vi undervisade också om hur de kunde starta en församling. Ofta var första steget att starta en liten husförsamling på den nya platsen.

Men ibland utökades verksamhetsområdet på det mest oväntade sätt.

Som till exempel när jag någon gång 1983-84 fick ett telefonsamtal från en för mig helt okänd man. Vi hade aldrig träffats och han kände inte till mig heller. Men han hade haft en dröm, eller kanske skall man säga uppenbarelse, där han både sett mig, fått mitt namn och telefonnummer.

Han ringde och bad att vi skulle träffas. Han bodde i ett område, Baiyer, som vi inte arbetat i. Vi tyckte att det fanns andra evangeliska kyrkor som arbetade i detta område och dessutom hade vi fullt upp med att klara av den verksamhet som vi redan startat upp. Men, som sagt, han hade i drömmen fått klart för sig att vi borde komma dit och då gjorde vi naturligtvis det. Han visade oss många byar som vi inte kände till och på hans önskan startade vi upp verksamhet även i detta område. Idag finns det 35-tal församlingar i detta område.

Vid ett annat tillfälle var det en manlig sjuksköterska på Mount Hagens sjukhus som blev frälst. Han återvände till sin by som låg i Chimbu-provinsen och började vittna om sin frälsningsupplevelse. Även detta område tyckte vi låg lite långt bort från vår verksamhet i Mount Hagen med omnejd. Men efter ett tag kontaktade man oss och ville att vi skulle komma dit och ordna en dopförrättning. Eftersom jag visste att det redan fanns en pingstförsamling inom Four Square-rörelsen i detta område föreslog jag att de skulle låta döpa de nyfrälsta vännerna och på så sätt ta hand om verksamheten där. Men det fanns inget intresse från deras sida så vi ordnade dopförrättning och idag finns det ett 40-tal församlingar i detta område.

Från början bestod bykyrkorna ofta av lite större gräshyddor men vartefter församlingarna växte blev det behov av större och bättre kyrkor.

Det var ett stort projekt för en församling att bygga en kyrka med plåt i både tak och väggar. Ofta försökte man få ekonomisk hjälp utifrån till dessa kyrkbyggen men jag undervisade mycket om att de själva måste ta

147

148

54. EN PINGSTRÖRELSE VÄXER FRAM

ansvar för detta liksom för övrig församlingsverksamhet. Det hände även att markägaren ville ha betalt för marken där kyrkan skulle uppföras.

Ibland kom man till mig med detta bekymmer och hoppades att jag skulle ordna fram pengar, men mitt svar var att de fick ta upp en extra kollekt för att få in pengarna.

Det fanns även andra varianter på detta tema. Vid ett tillfälle var det en man som inbjudit en pastor att bygga kyrka och pastorsbostad på hans mark. Men en dag kom mannen till mig och ville ha 500 kina för marken. ”Du kommer inte få en enda toya (minsta myntet) av mig”, blev mitt svar och jag fortsatte: ”Det är er verksamhet och er kyrka. Det här är inget ni gör för mig utan för er själva. Om du inte hjälper pastorn så att han kan bo där och att han får mark att odla sötpotatis på så kommer jag säga till honom att han skall flytta till en annan plats.” ”Nej, nej”, sa han då, ”jag skall se till att det blir en kyrka och jag skall köpa plåttak till den. Och jag skall ge honom land så att han kan ha en trädgård. Jag skall även ge honom några kaffebuskar så han kan sälja kaffebönor och på så sätt få lite kontanter.” Efter det var det aldrig något mer problem beträffande markfrågan på den platsen. Som sagt, jag undervisade hela tiden om att verksamhet var församlingsmedlemmarnas ansvar och att det inte var någon utifrån som skulle betala för olika saker.

För att ingen skall missförstå detta så finns det naturligtvis situationer där hjälp utifrån är nödvändig, till exempel när en missionsverksamhet skall startas upp på en ny plats. Eller på platser där människorna är så fattiga att de inte har möjlighet att få fram nödvändiga medel, men på sikt är det viktigt att de infödda får och tar ansvaret för verksamheten.

Ytterligare ett par små historier kan belysa detta.

Vid ett tillfälle besökte jag ett ställe långt ute i bushen där man hade behov av att köpa en liten portabel högtalare att användas på friluftsmöten. Eftersom priset var 85 kina och man bara hade 25 kina i kassan så förväntade man sig att jag skulle skjuta till de övriga 60 kina. När gudstjänsten var slut undrade en församlingsmedlem om jag kunde hjälpa till med att ta några kaffesäckar till Mount Hagen. ”Ja visst, det går bra”, sa jag. När vi lastat kaffesäckarna frågade jag: ”Hur mycket pengar kommer ni att få för de här kaffesäckarna?” ”Tja, en cirka 600 kina”, svarade ägaren till kaffet. ”Nämen”, sa jag, ”tionde på det räcker för att ni skall kunna köpa den där högtalaren.” Och så blev det.

På en annan plats hade man bett om pengar för att kunna bygga en kyrka. Plötsligt gick kaffepriserna upp för att det hade varit missväxt i Brasilien. Jag uppmanade medlemmarna att ta tillfället i akt och sälja kaffe nu då de fick bra betalt. Man gjorde så och kunde på så sätt bygga sin kyrka.

På ytterligare en annan plats där man skulle uppföra en ny kyrka uppmanade pastorn medlemmarna att utöka sina odlingar av sötpotatis så att man kunde sälja mera på marknaden i Mount Hagen och på så sätt få pengar över till kyrkbygget.

55. VARFÖR?

55. Varför?

Det finns en händelse under Mariannes och Svens missionsgärning på Papua Nya Guinea som i första hand berörde deras missionärskamrater Kristina och Anders Olsson men som även satte djupa spår hos Marianne och Sven. Det känns angeläget att med några rader beskriva detta ”Varför?”

Som framgått på andra ställen i denna skildring kom Kristina och Anders Olsson ut som missionärer till Papua Nya Guinea första gången i månadsskiftet januari-februari 1981. Anders uppgift var att undervisa på verkstadsskolan men han hamnade i en situation där han fick ta ett betydligt större ansvar eftersom Sven och Marianne återvänt till Australien av skäl som skildras i kapitel 36. Marianne och Sven kom åter till Papua Nya Guinea i augusti 1982 men redan i december 1982 reste familjen Olsson hem till Sverige, så samarbetet blev inte så långvarigt den gången.

I september 1983 återvände Kristina och Anders Olsson till Papua Nya Guinea. Den här gången skulle Anders jobba som lärare på bibelskolan. Han kom även att vara rektor för den.

Kristina samarbetade mycket med Marianne, bland annat när det gällde kvinnogrupperna. I december 1986 reste familjen Olsson till Sverige för en viloperiod. De återkom i september 1987 för, som det skulle visa sig, en sista missionsperiod. Även den här gången var Anders lärare på bibelskolan och Kristina återupp- Familjen Olsson i mitten av 1980-talet. tog sitt samarbete med Marianne. Så småningom skvallrade Kristinas växande mage om att familjen Olsson skulle utökas. De hade sedan tidigare tre söner. Man räknade med att barnet skulle födas i början av januari 1989. Eftersom Kristinas tre tidigare förlossningar varit okomplicerade oroade de sig inte för att hon skulle föda på Papua Nya Guinea. Även i detta land föddes ständigt nya bebisar.

149

150

55. VARFÖR?

Men när dagen för födseln närmade sig tillstötte komplikationer.

Kristina drabbades av havandeskapsförgiftning. Lilla Erika föddes den 6 januari 1989 men överlevde inte och tillståndet för Kristina blev allt sämre. Man rekvirerade ett ambulansflyg från Australien men det enda läkarna kunde göra vid framkomsten till Brisbane var att förklara Kristina för död den 9 januari 1989. De tre små sönerna fick först vara med om Erikas begravning på Papua Nya Guinea, där pappa Anders inte kunde närvar eftersom han flugit till Australien med mamma. Några dagar senare fick de närvara vid mammas begravning i Brisbane. Det var mycket svåra dagar för Anders och hans söner.

Förtvivlad reser Anders med sina pojkar hem till Sverige. En lång och svår period följer där Anders brottas med bibelordet ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt 6:32)”. Anders har svårt med detta bibelord eftersom han tycker att han satt Guds rike först men verkligen inte fått allt det andra. Tvärtom, han har förlorat sin älskade Kristina. Men, som Anders säger: ”Eftersom Gud är vår far tål han att vi bråkar med honom.”

Bearbetningen av sorgen och saknaden efter Kristina tar sin tid. Och det är inte lätt att komma hem till Sverige med tre pojkar, 10, 8 och 5 år gamla och inte ha vare sig bostad eller arbete. För pojkarna, som större delen av sina liv levt på Papua Nya Guinea är det inte heller lätt att anpassa sig till Sverige.

Och naturligtvis saknar de sin mamma.

Anders största ”varför” är naturligtvis varför hans Kristina togs ifrån honom men också att han tvingas lämna Papua Nya Guinea när han äntligen tyckte att han blivit ett med kulturen där. Denna frustration skapar en känsla av att allt arbete där var ett enda misslyckande.

I början har Anders svårt att tänka sig en ny relation men upplever samtidigt att pojkarna behöver en mamma. Men så kommer Helen in i hans och pojkarnas liv och ett ljus tänds i mörkret. Pojkarna säger att Kristina är mamma men att Helen är mor.

Efter många år besöker så Anders och Helen tillsammans med Marianne och Sven Papua Nya Guinea i september 2011.

Både Anders och hans papuanska vänner upplever det fantastiskt att åter få mötas. På något sätt har även en del papuaner känt skuld för det som hände och därför är det befriande att få mötas. Anders upplever också befrielse när han inser att tankarna om ett misslyckande som plågat honom i så många år varit grundlösa. Att få uppleva ett ”kungligt” mottagande är överväldigande för Anders.

56. VILL INTE LÄMNA PAPUA NYA GUINEA

Jag satte rubriken ”Varför?” på detta kapitel av den enkla anledningen att ibland är det svårt att förstå varför saker och ting sker. Här var det två människor som på samma sätt som Marianne och Sven kände kallelse att bli missionärer. Och så händer detta fruktansvärda som inte bara innebär att Anders älskade maka dör utan även att det som Anders trodde var hans livsgärning plötsligt avbryts eftersom han kände det omöjligt att fortsätta som missionär ensam med tre små barn. Och då kommer gärna frågan varför tillät Gud detta ske? Svaret på detta varför och andra liknande frågor får vi nog vänta på tills vi själva når det himmelska landet.

56. Vill inte lämna Papua Nya Guinea Sven berättar: 1984 var vi samlade till en så kallad fältkonferens på Papua Nya Guinea där samtalsämnet var nationalisering av missionsverksamheten i landet, det vill säga att all verksamhet i pingstförsamlingarna skulle överlämnas till de infödda. I formell mening var det redan så, församlingarna leddes av infödda pastorer och av styrelser som bestod av infödda men de hade fortfarande stöd av missionärer och viss ”ickekyrklig” stödverksamt utfördes fortfarande av missionärer. Det ansågs att den nationella kyrkan nu var stark nog att själv ta över allt ansvar för verksamheten.

Vid den här tidpunkten fanns det 34 missionärer från Assemblies of God på Papua Nya Guinea. Det beslöts att antalet skulle reduceras till sex stycken år 1990. När så skett skulle man åter ta ställning till hur länge dessa sex missionärer skulle vara kvar. Men målsättningen var klar, de infödda skulle helt ta över ansvaret för pingstverksamheten. En tanke som inte helt tilltalade mig eftersom jag var inställd på att leva på Papua Nya Guinea livet ut. Marianne och jag hade uppfattningen att detta var vad Gud ville att vi skulle göra med våra liv och dessutom trivdes vi väldigt bra.

Konferensen avslutades med en gudstjänst där en välkänd pastor från Assemblies of God i Australien predikade. Han talade om att det fanns andra missionsfält som väntade på evangelium och att även om vår tid på Papua Nya Guinea gick mot sitt slut så var vår uppgift som missionärer inte slut. Gudstjänsten avslutades med bön under någon timma och vi uppmanades att fråga Gud vad han hade för framtida planer för oss.

Under bönen fick Marianne se en syn där hon såg att hon och jag gick på en väl upptrampad stig på Papua Nya Guinea. Det syntes på oss att vi var väldigt nöjda med vår tillvaro. Plötsligt stod Jesus där mitt på stigen. Han hade en machete i den ena handen och tog oss i den andra handen. Han drog oss av stigen in i den täta djungeln. Den var så tät att han måste använda macheten för att bana väg. Det var väldigt mörkt, besvärligt och hemskt på alla sätt. Efter en lång vandring kom vi ut till

151

152

56. VILL INTE LÄMNA PAPUA NYA GUINEA

ett enormt vetefält. Jesus frågade Marianne vad hon såg. Hon svarade att hon såg det enorma vetefältet. Jesus frågade om hon såg något mer. ”Ja”, svarade Marianne, ”jag ser att det är färdigt för skörd men att ingen skördar.” Då sa Jesus: ”Det är här jag vill att ni skall arbeta. Men om jag inte visar er så kommer ni aldrig att hitta dit.”

Marianne berättade för mig om sin upplevelse men jag tog det inte alls till mig, utan menade att jag visste att Gud kallat oss till Papua Nya Guinea. Ville Gud att vi skulle gå någon annanstans så fick han tala om det för mig! (Nu skrattar Sven hjärtligt.) Efter den här konferensen sa Marianne till mig flera gånger att hon visste att det skulle komma en förändring, men jag vill inte höra talas om något sådant.

När David Cartledge och Vic Stolar på uppdrag av Assemblies of God besökte en del platser i Sovjetunionen 1986 hade de under sina samtal funderat över vilka missionärer som man kunde tänka sig att skicka dit. De hade tittat på varandra och sagt: ”Sven och Marianne vore lämpliga att skicka hit.” I ett brev till Assemblies of God World Mission:s director George Forbes föreslog man detta. När jag fick höra talas om detta skrev jag till George Forbes att han inte skulle bry sig om detta förslag och fortsatte: ”Jag vet att Gud har kallat oss till Papua Nya Guinea och han har inte meddelat någon ändring på detta. Jag vill alltså inte höra talas om dessa planer.”

Jag har tidigare berättat att ”vi lämnade” David i Australien 1986 för att han skulle studera på universitet. 1990 var det så dags för Andrew och Sonia att börja studera i Australien. Allt gick bra i början men 1991 blev Sonia svårt sjuk. Det kom som en stor chock för oss. Hon hade aldrig haft några problem under sin uppväxt och hade alltid varit duktig i skolan. Men plötsligt var hon som ett tomt skal, det gick inte alls att kommunicera med henne. Marianne reste till Australien för att ta hand om Sonia men när hon träffat henne ringde hon mig och sa: ”Du måste komma hit för det är väldigt illa ställt med Sonia.” Jag hade inte kunnat föreställa mig att hon var så sjuk men när jag träffade henne insåg jag hur illa det var. Under ett halvt år fick vi inte ett vettigt ord ur henne.

För att göra en lång historia kort kan man konstatera att det var en väldigt svår tid för Sonia och oss.

Sonia hade gått hos en psykolog som tillhörde vår kyrka men han sa att det inte var någon idé att hon fortsatte med det eftersom hon inte kommunicerade med honom. ”Vad skall vi då göra?” frågade jag. ”Ni bör ta Sonia till en psykiatriker”, blev hans svar. I mina öron lät det som att föra henne till djävulen själv, det var nämligen min uppfattning om psykiatriker på den tiden. Även vår husläkare var först tveksam till detta, men så ändrade han sig och remitterade Sonia till en psykiatriker. Det visade sig att det var en troende läkare, sjundedagsadventist, och att han var en mycket kvalificerad läkare och dessutom en vänlig och underbar människa. Han identifierade problemet och konstaterade vad som be-

56. VILL INTE LÄMNA PAPUA NYA GUINEA

hövde göras. Det hade känts som om vi var i helvetet men nu började vi återvända till livet vartefter Sonia blev bättre. Till sist var hon frisk och kunde återgå till skolan och Marianne och jag återvände till Papua Nya Guinea 1992.

Men 1993 fick Sonia ett återfall i sin sjukdom och vi måste resa till Australien igen för att ta hand om henne. Även denna gång var det en lång tid av stora, svåra problem men till sist vände det och Sonia kunde 1994 äntligen gå sista året i gymnasiet, eller rättare sagt 12:e skolåret och Marianne och jag kunde återvända till Papua Nya Guinea.

Skolan slutade vid jul 1994 och Sonia hade sökt till sjuksköterskeutbildning. Hon kom dock inte in vid universitetet i Brisbane utan i Toowoomba, 130 km väster om Brisbane. Sonia blev väldigt orolig eftersom hon inte kände någon i den staden. Stolars, familjen som alla våra barn bodde hos, skrev då till oss att det kanske var bäst att vi kom till Australien eftersom de var oroliga att Sonia skulle bli sjuk igen av sin ängslan.

Vi beslöt då att Marianne skulle resa ”hem” och tillsammans med Sonia resa till Toowoomba. Det visade sig då att både Sonia och vi kände en hel del personer där, bland annat Assemblies of God-pastorn och hans fru. Frun var en gammal studiekamrat till Marianne från tiden när hon gick sin sjuksköterskeutbildning i Cairns. De hade även varit missionärer på Papua Nya Guinea så de kände oss väl. När pastorn i Toowoomba fått Sonias situation klar för sig sa han att trodde det var bäst för Sonia om Marianne och jag fanns på plats i Toowoomba under hennes utbildning.

Jag insåg att om vi lämnade Papua Nya Guinea för en tre-årsperiod var det detsamma som att avsluta vår missionsgärning där. Jag hade stora problem med att acceptera detta. Då uppmärksammade Gud mig på bibelordet som handlar om Jesus avskedstal till lärjungarna: ”Men jag säger sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.” ( Joh. 16:7) Just delen ”det är bra för er att jag lämnar er” kom plötsligt i ett helt nytt ljus. När Jesus var fysiskt närvarande hos sina lärjungar utgick de alltid från att det var han som skulle lösa de problem som uppstod. Så länge Jesus var kvar på jorden hindrade detta lärjungarna från att växa andligen med hjälp av den Helige Ande. Men om Jesus ”togs bort” var de tvungna att lita på honom som osynlig och den Helige Andes hjälp.

Nu började jag se ett mönster. Vi hade lärt de infödda pastorerna hur de skulle lösa problemen när de uppstod och jag visste att de själva skulle kunna göra det, men så länge jag var kvar utgjorde jag ett hinder för att de själva skulle ta itu med de olika problemen.

Så även om det på många sätt kändes tungt var det efter den nya insikten av bibelordet ”det är bra för er att jag lämnar er” lättare att fatta

153

154

57. VAD VILL GUD NU?

beslutet om att lämna Papua Nya Guinea. Sonia behövde Marianne och mig i Australien. Även pastorernas andliga tillväxt skulle gynnas av det. I min avskedspredikan utgick jag från ovan nämnda bibelord. ”Det är bra att vi lämnar er, för om vi inte gör det litar ni inte på den Helige Ande utan istället på att jag skall lösa problemen. För hitintills har ni sagt, ’Det här fixar Sven’. Men nu när jag lämnar er måste ni själva ta itu med problemen under Guds ledning.”

Man blir aldrig fullärd, men nu hade jag fått lära mig att det inte bara är viktigt att man känner Guds kallelse och ledning att komma till en plats utan att man på samma sätt är villig att lyssna till Gud när han säger att det är dags att lämna den. När detta blev klart för mig fick jag frid över att lämna verksamheten på Papua Nya Guinea. Och det har senare visat sig att det var ett rätt beslut. När vi lämnade Höglandet fanns det cirka 200 Assemblies of God-församlingar där. Idag, 2012, är det cirka 400.

57. Vad vill Gud nu?

Sven berättar: Det var en hel del jag behövde ordna med på Papua Nya Guinea i samband med att vi avslutade vår missionsgärning där, så Marianne reste till Australien ett par veckor före mig för att hjälpa Sonia flytta till Toowoomba och installera sig vid universitetet. När vi 1990 kom till Australien för att ordna med Sonias och Andrews fortsatta skolgång sålde vi vårt hus i Mount Isa. För pengarna vi fick köpte vi ett gammalt hus i Woodridge i Brisbane. Det hade varit uthyrt under åren vi var på Papua Nya Guinea. Eftersom vi nu skulle bo minst tre år i Toowoomba ville vi köpa ett hus där istället. Vi kom överens om att Marianne skulle försöka sälja huset så fort hon kom till Australien. Hon kom i kontakt med en fastighetsmäklare, som var pingstvän, och som hjälpte henne att sälja huset. Vi fick 60000 dollar för det.

När fastighetsmäklaren förstod att vi ville ha ett hus i Toowoomba sa att han hade ett lämpligt objekt som vi skulle kunna köpa för 125000 dollar och föreslog att Marianne och han skulle åka och titta på det. Marianne var väldigt tveksam till detta eftersom hon inte kände sig beredd att göra en så stor affär själv. Fastighetsmäklaren lyckades dock övertala Marianne och när hon såg det nybyggda huset tyckte hon om det. Mäklaren skrev ut ett kontrakt och fick Marianne att skriva under det med förbehållet att även jag skulle godkänna det när jag kom till Australien.

När Marianne hämtade mig på flygplatsen var hon mycket nervös.

Hon hade inte kunnat sova på natten för hon oroade sig så över hur jag skulle ställa mig till att hon redan mer eller mindre köpt ett hus. Mitt problem var på sätt och vis det motsatta. När det gällde dylika beslut ville jag att Marianne och jag skulle vara överens om det hela, men av

57. VAD VILL GUD NU?

David, Marianne och Sonia i Toowoomba.

tidigare erfarenheter visste jag att Marianne i sådana här fall hade svårt att bestämma sig så jag hade oroat mig över att behöva åka omkring och titta på massor av hus. När Marianne förtvivlad berättade för mig vad hon hade gjort så förväntade hon sig att jag skulle bli arg, men istället blev jag lättad och höll på att ”skratta ihjäl mig”. Jag frågade om hon var nöjd med huset. ”Ja, det är jag”, svarade hon. Då skrev jag på kontraktet utan att ens ha sett huset. Om Marianne var nöjd med huset så kunde det inte vara fel.

Vi bosatte oss som sagt i Toowoomba och engagerade oss i Spring Street-kyrkan, en Assemblies of God-församling. Det var en församling med cirka 1000 medlemmar och jag fick förmånen att predika ungefär en gång i månaden. Jag deltog även i deras missionskommitté. Föreståndare för församlingen var Fred Evans. Han var gift med Betty som hade gått samma sjuksköterskeskola som Marianne. De hade också under 16 år varit missionärer på Papua Nya Guinea.

Allt detta var gott och väl, men efter att lämnat vårt arbete för Assemblies of God hade vi inte längre något ekonomiskt stöd och behövde alltså arbete för att kunna försörja oss. Jag var 52 år och eftersom jag varit borta länge från arbetsmarknaden i Australien så visste jag att det inte skulle bli lätt att få en anställning. Jag funderade på om jag skulle uppgradera min ingenjörsexamen på universitet i Toowoomba. Jag gjorde lite förfrågningar och insåg att det inte var någon snabbfix, men det skulle kunna fungera. För Marianne var det lite enklare. Hon gick en sex-månaders uppfräschningskurs och fick sedan jobb som barnmorska.

155

156

57. VAD VILL GUD NU?

Under tiden Marianne var i Brisbane, innan jag kom tillbaka från Papua Nya Guinea, så hade Mariannes bror George sagt till henne: ”Säg till Sven att innan han börjar söka jobb skall han prata med mig.” George var under många år pastor i Assemblies of God men startade under 1980-talet ett eget företag. Senare utbildade han sig och började sälja och serva portabla brandskyddsprodukter. Georg arbetade hårt och verksamheten började ge bra med pengar. En stor amerikansk koncern som sysslade med brandskyddsutrustning köpte hans företag och gjorde honom till försäljningschef i sitt dotterbolag Wormold i Brisbane. Han lyckades bygga upp även detta företag men upptäckte att man hade stora problem med interna stölder på verkstaden och lagret. En del anställda utökade sin lön genom att stjäla material som de sedan sålde svart. Detta var något som pågått långt innan han fick chefsjobbet och hans företrädare hade fått sparken för att det visat sig att han var den största tjuven.

När George blev försäljningschef gick företaget med en förlust på 500000 dollar per år. På ett år vände han det till en vinst på 500000 dollar. Han ville nu ha en verkstads- och lagerchef som han kunde lita på och erbjöd mig jobbet. Jag sa som det var, att jag inte kunde något om de prylar de sålde, men George övertygade mig om att jag snabbt skulle lära mig det. Jag tackade ja till jobbet och kom att varje dag pendla de 130 km mellan Toowoomba och Brisbane. Jag lyckades sätta stopp för stölderna och tanken var att jag skulle gå vidare till ett mer omfattande chefsjobb då Gud klargjorde att han hade andra planer för Mariannes och mitt liv.

Ett tag efter att vi etablerat oss i Toowoomba började vi höra talas om Kazakstan. Den första ”kontakten” var en missionär i Kazakstan som Assemblies of God-församlingen stödde ekonomiskt. Vi hade aldrig hört talas om detta land tidigare men nu såg vi även program om landet på TV. Så dök landet Kirgizistan upp på våra näthinnor och även de andra ”stan-länderna”, alla före detta Sovjetrepubliker som blev självständiga när Sovjetunionen föll samman i december 1991.

Efter cirka två år fick Marianne och jag ett brev från Assemblies of God World Mission:s director George Forbes. Han inledde brevet med att uttrycka sin glädje över att Sonia mådde bra och att hennes studier gick bra. Brevet fortsatte med: ”Kanske är det dags att ni börjar tänka på vad ni skall göra när Sonia är klar med sin utbildning och vad Gud vill att ni skall göra. Jag har några förslag som jag hoppas ni vill pröva om det är Guds plan med fortsättningen av era liv.”

Ett av förslagen var att vi skulle bli ansvariga för Assemblies of God:s mission i Kazakstan. Spontant kändes det som något vi kunde tänka oss, under förutsättning att det var vad Gud ville att vi skulle göra. Men det var just detta som var frågetecknet, var detta i enlighet med Guds vilja för oss? För jag hade inte haft någon direkt uppenbarelse från Gud om att vi skulle bli missionärer i denna del av världen. Jag svarade George att

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG

vi var öppna för detta förslag, men innan vi fattade något beslut måste vi först ”höra” från Gud att detta var vad han ville att vi skulle göra.

I slutet av 1997 tog ledningen för Assemblies of God World Mission åter kontakt med oss. Under tiden som gått från förra förfrågan hade Assemblies of God World Mission, för att bättre kunna stödja sina missionärer, delat upp sin missionsverksamhet i världen i olika regioner. En sådan region var Centralasien som i detta sammanhang omfattade Turkiet, Afghanistan, Iran, Azerbajdzan, Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Pakistan och Uigurer-folket i västra Kina. De framhöll att vi var bäst lämpade att ta ansvaret för detta missionsområde och ville alltså att jag skulle bli regionchef australiska Assemblies of God World Mission för Centralasien med ett övergripande ansvar för missionärerna som verkade i dessa länder. Kan ni tänka er att göra detta? ”Jag har inte ’hört’ från Gud att det är hans vilja och då kan vi inte göra det”, blev mitt svar.

Men när Marianne och jag fortsatte att samtala om Kazakstan och de övriga länderna blev vi påminda om synen Marianne hade 1984 (se kapitel 56) om en besvärlig djungelvandring tillsammans med Jesus och hur vi till sist kom fram till ett stort vetefält. När vi nu tänkte tillbaka på de besvärliga åren med Sonias sjukdom, som i princip tvingat oss att lämna Papua Nya Guinea, kunde de mycket väl liknas vid den besvärliga och mörka djungelvandringen, men samtidigt hade Jesus varit där och hjälpt oss igenom. Och plötsligt fick jag klart för mig att vetefältet var den muslimska världen, bestående av 1,2 miljarder människor som till största delen ej nåtts av evangelium. Då först, efter cirka 13 år, förstod jag att Gud redan 1984 talat till Marianne om att vi skulle gå till ett nytt missionsfält.

Där och då beslöt vi att meddela ledningen för Assemblies of God World Mission att vi var beredda att åta oss missionsuppdraget i Centralasien.

58. På väg till nytt missionsuppdrag Sven berättar: När Sonia var klar med sin utbildning i Toowoomba flyttade vi till Brisbane. På så sätt slapp jag det dagliga pendlandet mellan Toowoomba och Brisbane. Samtidigt meddelade vi Assemblies of God:s missionsstyrelse att vi var beredda att bli missionärer i Centralasien och att jag var beredd att acceptera uppdraget som regionchef. Efter det väntade vi på besked hur vi skulle gå vidare.

I februari 1998 började vi undra om Assemblies of God World Mission fortfarande var intresserade av att vi skulle bli missionärer i Centralasien eftersom de inte hört av sig sedan december 1997. Men, så i slutet av februari fick vi besök av pastor Kevin Hovey från missionsledningen.

157

158

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG

Han sa då bland annat att vi borde gå en åtta veckors kurs på Filippinerna som startade i början av april. Kursen handlade om hur man på bästa sätt skulle nå muslimerna med evangelium. ”Det innebär att jag omgående måste säga upp mig från mitt arbete, men problemet är att inga församlingar ännu lovat något ekonomiskt underhåll, så vad ska vi leva av?” blev min kommentar.

På måndagen sa jag upp mig från mitt arbete, men när jag väl hade gjort det kom ”eftertankens kranka blekhet”: Vad hade jag gjort? Vi hade inget underhåll ordnat och vi behövde omgående motsvarande 30000 kr för att kunna delta i kursen på Filippinerna. Vi hade faktiskt ingen aning om hur vi skulle få ihop dessa pengar.

Men då fick jag ett telefonsamtal från min svägerska, Birgitta Göransson, i Tyringe. Hon satt i styrelsen för Filadelfiaförsamlingen där.

Hon sa till mig: ”Vi har hört att ni eventuellt är på väg till Kazakstan.

Hur är er situation just nu? Saken är den att vår församling fått 20000 kr som en församlingsmedlem testamenterat till oss. Av villkoren i testamentet framgår att de skall användas för missionsändamål, men för närvarande har vår lilla församling ingen missionsverksamhet. Om det är så att ni är på väg att bli missionärer i Kazakstan upplever vi att ni skall ha dessa pengar.” ”Just nu behöver vi inga pengar för Kazakstan, men vi behöver gå en kurs på Filippinerna. Kursen kostar cirka 30000 kr och de 20000 kr skulle naturligtvis vara till stor hjälp”, blev mitt svar. Samtalet avslutades med att hon lovade återkomma med besked. Beskedet blev att man beslutat ge oss dessa 20000 kr och dessutom skulle man nästkommande söndag ta upp en extra kollekt som skulle gå till oss. Det visade sig att kollekten gav så mycket att tillsammans med de 20000 kr täckte de totala kostnaderna för kursen i Filippinerna.

Marianne och jag reste till Filippinerna med både undran och bävan inför framtiden. När vi kom fram till Manilla tog vi en taxi till det kristna gästhem där vi skulle övernatta ett par nätter innan vi fortsatte upp till Baguio. Taxichauffören hade dock svårt att hitta dit så jag tog fram kuvertet med biljetter och resecheckar. I kuvertet fanns även ett brev som beskrev var gästhemmet låg. När vi kom fram glömde jag i hastigheten hela kuvertet i bilen och där stod vi utan returbiljetter och pengar. Vi tog en ny taxi tillbaka till flygplatsen i förhoppning om att hitta den taxi vi åkt med, men naturligtvis gjorde vi inte det. Vi anmälde förlusten till polisen och flygbolaget. Flygbolaget var mycket tillmötesgående och skrev omgående ut nya biljetter till oss. Efter att banken undersökt förhållandet med våra resecheckar fick vi nya, så efter ett par veckor hade vi åter pengar så att vi kunde betala skolavgifterna och vårt uppehälle.

Kursen i Baguio var en livsförvandlande erfarenhet. Det var ett tiotal lärare från olika samfund, baptister, presbyterianer, plymouthbröder och naturligtvis från Assemblies of God som organiserade och sponsrade

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG

Marianne och Sven tillsammans med övriga kursdeltagare i Baguio

kursen. Alla hade lång erfarenhet av att evangelisera i den muslimska världen. Det var mycket att ta till sig under åtta veckor.

I slutet av kursen fick jag meddelande från missionsledningen i Assemblies of God att jag omedelbart efter kursen behövde resa till Pakistan för att reda upp vissa problem där. ”Men, jag har inga pengar”, sa jag. ”Det är ett problem mellan Gud och dig”, blev svaret. Man kan tycka det är ett tufft besked att någon ringer och ber en resa till en plats för att lösa ett problem men samtidigt säger att pengarna för resan får du ordna själv. ”Är det Guds vilja att du skall resa så kommer pengarna fram, så det är inget att oroa sig för”, avslutade min sagesman. Det är oerhört frustrerande att inte ha pengar när man vet att det är något man måste göra. Men när Gud sedan löser problemet är det en fantastisk känsla som fyller en. Det lyfter ens tro och förtröstan på Herren som inget annat. Den här gången var det en person som ringde från Hässleholm i Sverige och undrade om jag behövde 20000 kr.

Den missionär som australiska Assemblies of God World Mission hade i Pakistan var en broder född i Pakistan men sedan ett antal år boende i Australien och gift med en australienska. Han var utsänd från Australien för att arbeta i Full Gospel Assemblies of Pakistan, som var resultatet av svenska pingstmissionärers arbete. Han hade inte varit där så länge när styrelsen för denna verksamhet skrev till Assemblies of God World Mission i Australien att man inte ville ha honom där. Anledningen var att han inte ville underordna sig styrelsen. Jag lyckades ta reda på att det var pingstförsamlingen i Gävle som var kontaktförsamling. Via församlingens pastor, Berndt Wikman, fick jag namn och adress till den

159

160

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG

ansvarige missionären i Pakistan, Birgitta Almeby. Jag kontaktade henne, presenterade mig och sa att jag skulle komma till Pakistan och försöka reda upp det problem som uppstått.

Strax innan jag skulle resa iväg i juni 1998 fick jag veta att Kevin Hovey, biträdande director för Assemblies of God Mission, skulle följa med på resan. På plats i Lahore, Pakistan, fick vi till ett samtal med styrelsen för Full Gospel Assemblies i Pakistan. Även Birgitta Almeby deltog.

Man beskrev hur den pakistan-australienske missionären underminerade deras arbete och önskade att Assemblies of God World Mission kallade hem honom till Australien.

Efter samtalet upplevde jag att deras vädjan var berättigad, men Kevin tyckte att vi istället skulle börja samarbeta med en annan grupp församlingar som var knutna till Assemblies of God i Amerika. Det visade sig att även denna grupp av församlingar hade ”brutit sig ur” från Full Gospel Assemblies i Pakistan. Det är naturligtvis inget fel att starta nya församlingar, det har jag alltid uppmuntrat. Men jag är emot att en rörelse splittras i olika grupperingar och det var vad som skett här. Jag var också väldigt obekväm med den pakistan-australienske missionärens attityd mot de infödda pastorerna, han såg dem inte som sina medarbetare utan sig själv som deras överhuvud. Som framgått tidigare i denna berättelse stämde det inte alls överens med min uppfattning om hur missionsarbete skall bedrivas och hur rollfördelningen skall vara mellan de infödda pastorerna och missionären (se till exempel kapitel 47). Trots mina betänkligheter beslöt Assemblies of God World Mission i Australien att stödja den pakistan-australienske missionären i hans arbete. Det var första gången jag började inse att jag inte i alla avseenden delade As-

Sven i Karachi, Pakistan.

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG

semblies of God World Mission i Australien uppfattning om hur missionsarbete skall bedrivas. Tyvärr besannades mina farhågor senare och församlingarna splittrades ytterligare.

När jag var tillbaka från Pakistan ville Assemblies of God World Mission att Marianne och jag skulle resa till Kazakstan i en månad för att träffa missionärerna där. Vi skulle även bekanta oss med landet och göra upp en plan för hur vi skulle gå vidare med arbetet där. Bara biljetterna för resan fram och åter kostade 6000 dollar. Jag beställde biljetterna men hade inga pengar att betala med. Jag kommer nu inte ihåg varifrån pengarna kom, men på samma mirakulösa sätt som tidigare fick vi dem så att vi kunde betala biljetterna.

För vårt första besök i Kazakstan ordnade Teen Challenge Kazakstan ett tolv månaders visum. När vi kom dit för vårt månadslånga besök ställdes vi inför nya problem. Bakgrunden var den att den första australienske missionären som kom till Kazakstan startade en Teen Challengeverksamhet där. (Teen Challenge startade ursprungligen i USA på 1950-talet. Huvudsyftet var och är att hjälpa unga människor som fastnat i drogträsket.) Han hade haft mycket hjälp från Assemblies of God i USA, men samarbetet försämrades gradvis på grund av en intressekonflikt. Assemblies of God-missionärerna från USA betraktade Teen Challenge-verksamheten som deras medans den australienske missionären ansåg den som sin egen verksamhet. Före oss hade flera missionärer från Assemblies of God World Mission i Australien försökt få rätsida på problemen men misslyckats. Faktum var att directorn för Assemblies of God World Mission i Australien hade beslutat att ”ta hem” Teen Challenge-föreståndaren men eftersom styrelsen för Assemblies of God World Mission inte godkänt detta beslut hade ingenting hänt ännu.

När vi anlände till Almaty i Kazakstan sa föreståndaren för Teen Challenge-verksamheten att om vi stannade i Almaty skulle han ”göra sig av med oss”. Han menade naturligtvis inte att han skulle döda oss utan att han skulle göra livet så besvärligt för oss att vi skulle ge upp och resa hem till Australien. Det kändes inte som någon bra inledning på samarbetet med en person för vilken jag skulle vara chef. Men jag förstod snart att det inte var något personligt mot just mig utan han hade inte för avsikt att underordna sig någon.

För att få visum till Kazakstan måste man bli inbjuden av någon lokalt registrerad organisation. Jag föreslog Teen Challenge-föreståndaren att vi skulle använda Teen Challenge Kazakstan för att kunna ta in missionärer i Centralasien men att de sedan skulle arbeta med projekt som inte hade med Teen Challenge att göra. Han var inte samarbetsvillig på denna punkt och redan under detta första besök kontaktade jag en kristen advokat i Kazakstan för att förbereda skapandet av en ny hjälporganisation. Förslaget var att vi skulle kalla den Zabota (забота), som på ryska betyder omsorg.

161

162

58. PÅ VÄG TILL NYTT MISSIONSUPPDRAG

Vi fick flera kontakter under denna första månad i Kazakstan, bland annat Sargon Daniali. Han var från Iran men gift med en rysk kvinna bosatt i Kazakstan. Han var pastor för en liten församling i Almaty.

Denna kontakt blev väldigt viktig för oss eftersom samarbetet med föreståndaren för Teen Challenge gick så dåligt. Vi tillbringade mycket tid med Sargon och jag predikade några gånger i hans kyrka.

Församlingen i Almaty hade startats av australienska missionärer, Sylvia och Daniel Barecca. Men efter ett kort tag hade de överlämnat verksamheten till Sargon och själva flyttat till Turkiet där de startade en församling. Senare kom vi, Marianne och jag, att besöka dem flera gånger då även Turkiet kom att ingå i vårt ansvarsområde.

Under denna första månad tillbringade Marianne och jag mycket tid på Teen Challenge och varje dag skrev jag ned mina iakttagelser för att kunna lämna en korrekt rapport till Assemblies of God World Mission:s director George Forbes. En hel del av verksamheten på Teen Challenge imponerade på mig men andra saker var skrämmande. Min slutliga rekommendation var att vi skulle låta Teen Challenge fortsätta med sin verksamhet men samtidigt försöka komma tillrätta med det som var negativt i verksamheten. När jag kom hem till Australien överlämnade jag min rapport och George Forbes delade mina slutsatser. Han föreslog att vi skulle kalla den nya organisationen CARE, Central Asia Relief Enterprises. Jag meddelade sålunda Sargon Daniali att han tillsammans med advokaten skulle jobba vidare på att skapa denna nya biståndsorganisation. Han, jag och ytterligare tre personer skulle stå som grundare av stiftelsen Zabota. (CARE-organisationen bildades först i slutet av år 2001 och kom bara att finnas i Australien, i Kazakstan blev namnet på organisationen Zabota. Det var allt för krångligt att översätta Central Asia Relief Enterprises till ryska så att det blev ett vettigt namn och innehåll.)

Tillbaka i Australien kunde vi konstatera att Gud på ett fantastiskt sätt löst pengabehovet för ovanstående tre resor, men vi hade fortfarande inte löfte om en enda dollar i understöd för att kunna påbörja ett permanent missionsarbete i Centralasien. Jag vill minnas att det var 3600 dollar per månad som vi behövde. Första församlingen att lova understöd var vår hemförsamling här i Brisbane, Garden City Christian Church.

De lovade 1200 dollar i månaden. Efter kontakt med olika församlingar i Australien var vi uppe i 2200 dollar per månad. Pingstförsamlingen i Hässleholm hade beslutat att delta i underhållet av oss men kom aldrig med något besked om hur mycket. Vår plan var att resa till Sverige på väg till Kazakstan. Vi skulle vara i Sverige under december 1998 och januari 1999. När vi så kom till Sverige fick vi besked om att församlingen i Hässleholm skulle bidra med 1400 dollar och vårt underhåll var därmed löst. Till detta kom att församlingarna i Hudiksvall och Tyringe beslutat bidra med 200 respektive 100 dollar per månad och så vi hade fått det vi behövde med råge. Än en gång hade Gud visat att vi befann oss i hans hand.

59. UPPDRAG CENTRALASIEN

Hur det kom sig att vi fick underhåll av församlingen i Hässleholm kan förtjäna ett par extra rader. Under större delen av 1997 bodde Zenitha Josefsson från Hässleholm hos oss i Toowoomba. Under jul- och nyårshelgen kom även hennes mamma, Majken Josefsson, att besöka oss.

Majken var en kvinna som älskade Gud och hans verk och det var en stor glädje att ha henne hos oss. Vi samtalade om Mariannes och min plan att bli missionärer i Centralasien. Vi berättade samtidigt om svårigheterna att få ihop tillräckligt med underhåll. ”Varför har ni inte skrivit till min församling i Hässleholm?”, undrade hon. ”Vi upplevde att församlingens intresse för vår missionsverksamhet avtog mot slutet av vår tid på Papua Nya Guinea och därför kan vi inte gärna be dem den här gången”, blev mitt svar. ”Skriv ett brev till församlingens årsmöte”, föreslog Majken. ”Men det kommer inte hinna fram i tid”, svarade jag. ”Jo, om du faxar det så går det”, sa Majken.

Sagt och gjort. Jag skrev ett brev och beskrev ganska utförligt våra planer. Sedan faxade jag det. Enligt församlingen i Hässleholms stadgar kom brevet för sent för att tas upp på årsmötet, men styrelsen beslöt ändå att läsa upp det. Efter att församlingen hört brevet bestämde man omgående att man skulle stödja oss, men beslutet angav ingen summa. Storleken fick vi som sagt veta först när vi kom till Sverige i december 1998.

I november 1998 var vi, Marianne och jag, tillbaka några veckor på Papua Nya Guinea för att delta i 50-årsjubileet av att den första missionären från Assemblies of God kom till detta land. Vi deltog i firandet i Mount Hagen. På plats fanns även Ingrid och Hilding Eriksson. På själva högtidsdagen fick vi fyra tåga in på arenan efter fanbärare som bar svenska och australienska flaggor. Det var fantastiskt att få vara med om denna högtid och återknyta kontakten med alla vänner. Även besöket i Sverige, under december 1998 och januari 1999, var en underbar upplevelse. Fastän vi inte hade varit i Sverige på över åtta år möttes vi av stor värme och kärlek. Vi kände oss hedrade av att man i Sverige fortfarande tänkte på oss och ville vara med och stödja oss i vårt nya uppdrag.

59. Uppdrag Centralasien I detta och nästa kapitel har en del namn och orter utelämnats av hänsyn till säkerheten för berörda personer. När vi i det här avsnittet anger belopp i dollar avses USA-dollar. Under åren 1999-2002 var dollarkursen i Sverige 9-10 kr.

Sven berättar: I februari 1999 anlände vi till ett väldigt kallt Almaty i Kazakstan. Sargon Daniali, som mötte oss på flygplatsen, hade hyrt en lägenhet på tre rum och kök åt oss i norra delen av centrala Almaty. Bostaden låg på nionde våningen och var enligt våra mått i dåligt skick.

163

164

59. UPPDRAG CENTRALASIEN

Inga skåpdörrar gick att stänga ordentligt eftersom de hängde snett. Vi hyrde lägenheten i möblerat skick, men det var inte mycket till möbler.

När vi skulle flytta skrivbordet föll det i bitar, men med skruv och lim lyckades jag få det stabilt. Ena hörnet av sängen hölls uppe av tegelstenar eftersom sängbenet gått av. Och de 450 dollar vi fick betala per månad var mer än vi räknat med.

Officiellt var vi i landet som biståndsarbetare. Eftersom det var svårt att hitta troende tolkar beslöt vi att börja studera ryska på universitetet, men efter sex månaders studier insåg jag att jag aldrig skulle lära mig språket tillräckligt bra för att kunna predika på ryska. Så om jag skulle kunna komma igång med någon verksamhet inom rimlig tid var jag tvungen att använda tolk. Så småningom fick vi tag på en ung troende kvinna som var ganska duktig på engelska och som kom att fungera som vår tolk under merparten av tiden som vi var i Centralasien. Vi lärde oss dock tillräckligt med ryska för att klara av våra vardagliga sysslor.

Eftersom samarbetet med Teen Challenge inte blev bättre fortsatte vi förberedelserna med att skapa biståndsorganisationen Zabota. Och i mitten av 1999 kunde vi registrera den och tillsätta en styrelse för den.

Under vår tid i Centralasien kom vi att ”ta in” ett 20-tal missionärer till området via denna organisation.

Med utgångspunkt från Sargons lilla församling i Almaty började vi omgående med det evangeliska arbetet. Vartefter tiden gick fick vi kontakt med andra små församlingar, som troligtvis hade gått under om vi inte kommit till deras hjälp. Vi startade även någon ny församling. Under åren 1999 och 2000 kom vi att samarbeta med tio olika församlingar över hela Kazakstan.

Eftersom vi officiellt var i landet som biståndsarbetare var det naturligtvis nödvändigt att vi även bedrev social verksamhet. Och behovet var jättestort, för att inte säga omättligt. Redan i början av vår vistelse i Kazakstan började vi hjälpa ett statligt barnhem för handikappade barn.

Det hade för lite personal och knappt några resurser. Barnen var vanskötta och vistades på detta hem tills de blev 16 år gamla, om de nu blev så gamla.

Man fick nästan intrycket av att man

Barnhemmet som Zabota hjälpte på olika sätt.

59. UPPDRAG CENTRALASIEN

önskade att de skulle dö. De som uppnådde 16 års ålder flyttades till ett ålderdomshem där väntan på döden kunde bli lång.

Vi fick tillstånd att komma dit en gång i veckan med en grupp från kyrkan för att leka med barnen och läsa för dem. Vi hjälpte dem även med material och leksaker. Samarbetet utökades och en av våra medlemmar i kyrkan besökte barnhemmet nästan varje dag. Så småningom anställde vi en läkare, en socialarbetare och en sjukgymnast som skulle arbeta på barnhemmet. Allt betaldes genom Zabota. Vi byggde även en liten gymnastiksal så att sjukgymnasten hade ett utrymme att arbeta i.

Flera av barnen hade aldrig tidigare kunnat gå men genom sjukgymnastens arbete lärde de sig det. Vi köpte också in mediciner och andra hjälpmedel som läkaren behövde för att hjälpa barnen till bättre hälsa.

Vi fortsatte med detta arbete i flera år, men så småningom insåg myndigheterna att de måste ta ett större ansvar för denna verksamhet.

Standarden på barnhemmet förbättrades mycket under den här tiden.

I Sargons församling fanns det en kvinna som jobbade med utslagna kvinnor. Hon berättade att det inte fanns något ställe där man kunde erbjuda dessa kvinnor vård och hjälp under en längre tid. Detta försvårade rehabiliteringen avsevärt. Hon kände sig oerhört frustrerad över att när hon samtalat med dessa hjälpbehövande kvinnor var det enda hon kunde göra att ”släppa ut dem på gatan igen”.

När vi tittade närmare på det hela förstod vi att det fanns ganska många rehabiliteringshem för unga män men inga för kvinnor. Vi upptäckte att det var massor av kvinnor som levde på gatorna för att de blivit övergivna av sina män. Många dog under de kalla vintrarna och deras barn stal för att överleva. Missbruket av alkohol och droger var omfattande. Och inte blev det bättre av att till exempel marijuana växte vilt på dikesrenarna i detta land.

När man kommer till en sådan här insikt kan man lätt gripas av vanmakt eftersom man förstår att man inte kan hjälpa alla behövande, men om man inte kan hjälpa alla får man inrikta sig på att försöka hjälpa några. Vi beslöt att vi skulle försöka starta ett hem för kvinnor i kris. Ett av problemen var naturligtvis bristen på pengar. Vid ett besök i Australien i mitten av 1999 tog jag upp denna tanke med Assemblies of God:s missionsstyrelse. De gav klartecken för projektet men lovade inga pengar.

Men vi beslöt att arbeta vidare i tro och när vi var tillbaka i Kazakstan började vi leta efter ett lämpligt hus. Eftersom fastigheterna i Almaty var ganska dyra letade vi även i närliggande städer.

Vi åkte bland annat till Kapshigai, som ligger cirka 10 mil från Almaty. Vi frågade borgmästaren om han hade någon byggnad som han kunde ställa till förfogande för ett hem för kvinnor i kris. Hans första motfråga var: ”Varför vill ni hjälpa kvinnor? Det är väl bättre att hjälpa unga män?” Han hade ingen förståelse för detta, men hans inställning

165

166

59. UPPDRAG CENTRALASIEN

var som sagt inte på något sätt unik. Trots sin inställning visade han oss några hus som vi skulle kunna få använda, men i våra ögon såg de mest ut som ruckel. Till sist kom vi till en stad Zarechny, cirka 16 km från Kapchigai på vägen mot Almaty, där han pekade ut två byggnader som ägdes av regeringen. Han sa att vi fick välja vilken vi ville, så vi valde den vi tyckte bäst passade vårt ändamål.

Vår advokat rådde oss dock att inte ta emot byggnaden gratis. Det fanns nämligen en stor risk att när vi väl ställt iordning byggnaden så skulle han bara ta tillbaka den. Vi träffade åter borgmästaren och sa att vi ville köpa fastigheten så att vi kunde bygga om den som vi önskade.

Han lovade då att vi skulle få köpa den för 11800 dollar. Det var väl ett skapligt pris men vad hjälpte det oss när vi bara hade 1800 dollar i kassan för detta ändamål. Månaderna gick och vi närmade oss det datum då vi måste betala om vi ville ha fastigheten. Jag stod i begrepp att be om ett nytt sammanträffande med borgmästaren för att tala om att vi inte kunde köpa fastigheten då vi fick ett brev från Mariannes bror Sune där han berättade att han hade en check på 10000 dollar till oss.

Han undrade hur han skulle kunna föra över pengarna till oss.

Vi betalade den avtalade summan och trodde att affären i och med detta var genomförd. Men då sa borgmästaren att vi måste Huset som omvandlades till kvinnocenter. lämna ett anbud på fastigheten och att vi var tvungna att hitta en annan organisation som också la ett anbud, men det skulle naturligtvis vara lägre om vi skulle få köpa. Dessutom måste vi i anbudet redogöra för hur mycket pengar vi var beredda att satsa på fastigheten under de närmaste fem åren. Borgmästaren sa att vårt anbud skulle vara på 1800 dollar. Nu förstod vi att resten, 10000 dollar hade han ”stoppat i sin egen ficka”. Men det var bara att bita ihop om vi inte skulle förlora hela affären och de pengar vi redan betalat.

Vi fick ordna fram en annan organisation som la ett lägre bud och beslöt att erbjuda oss att rusta fastigheten för 80000 dollar under de nästkommande fem åren. När vi genomfört dessa förbättringar skulle fastigheten tillhöra oss för gott. Vi gick igenom hela processen och fick papper på att vi ägde huset, men det var tur att vi hade hjälp av en advokat så att vi fick klart för oss att vi måste köpa tomten separat. Vi fick lära oss att i Kazak-

59. UPPDRAG CENTRALASIEN

stan räcker det inte med att köpa huset, utan man måste också köpa tomten. Många har blivit lurade av detta, de har köpt ett hus som de sedan blivit nekade tillträde till eftersom de inte ägde tomten.

Att bygga upp och driva detta kvinnocenter var ett stort projekt så vi behövde någon eller några som kunde ägna sig åt detta på heltid. Vi fick löfte om att ett missionärspar, Narelle och Paul Kelvin, skulle komma och hjälpa oss med detta projekt. Paul var byggare och Narelle hade erfarenhet av att driva kriscentra i Australien. Hon skulle hjälpa oss att lägga upp ett program som gjorde det möjligt att söka bidrag från SIDA via PMU i Sverige.

Narelle och Paul kom i slutet av 1999, men vi hade fortfarande inga pengar att dra igång projektet med. Paul gjorde upp en plan för vilka ändringar och förbättringar vi måste göra i huset. Och när vi satte igång med arbetet kom det på något förunderligt sätt fram pengar vartefter vi behövde dem. När vi slutligen fick pengar från SIDA hade vi redan renoverat fastigheten för 80000 dollar.

Det tog oss två år att få projektet godkänt av PMU och SIDA. Många av de uppgifter de ville ha fick vi lov att gissa eftersom vi aldrig genomfört ett dylikt projekt, och i all synnerhet inte i Kazakstan. Till sist fick projektet godkänt inklusive driftbidrag för de tre första åren.

Sedan var det meningen att hemmet skulle vara självförsörjande, vilket jag ansåg omöjligt eftersom de människor vi hjälpte var oerhört fattiga. Men varför oroa sig för framtiden, var projektet i enlighet med Guds vilja så skulle han förse oss med Från invigningen av kvinnocenter. nödvändiga medel. I oktober 2003 invigde vi centret och det fungerar än idag. Vi planerade hemmet för 40 personer men eftersom många kvinnor har barn så har det nog maximalt varit 25 kvinnor där samtidigt.

Jag nämnde tidigare om att vi redan under 1999 kom att samarbeta med tio församlingar spridda i hela Kazakstan. Efter ett tag beslöt dessa församlingar att registrera sig som Assemblies of God Kazakstan. När föreståndaren för Teen Challenge fick höra talas om detta försökte han ge ett sken av att det var hans verksamhet som låg till grund för bildandet av dessa församlingar.

167

168

60. EVANGELIUM TILL KAZAKSTAN OCH KIRGIZISTAN

Vid den här tiden försökte jag fortfarande samarbeta med föreståndaren för Teen Challenge och föreslog att vi tillsammans skulle bilda Assemblies of God Kazakstan, men det ville han inte. Vi blev båda två kallade till Assemblies of God World Mission i Australien för samtal om dessa problem. Beslutet blev att vi skulle ordna en konferens i Kazakstan till vilken pastorerna för de tio församlingarna skulle bjudas in. Även föreståndaren för Teen Challenge-verksamheten skulle få skicka representanter för de tio församlingar han påstod sig ha varit med om att bilda. Sammanlagt blev det 40 delegater från 20 olika församlingar som kom att delta i konferensen. Konferensen skulle besluta om stadgar och så skulle ett nationellt verkställande råd för Assemblies of God Kazakstan väljas. Utan att gå in på detaljerna i denna bedrövliga tillställning kan jag bara konstatera att föreståndaren för Teen Challenge saboterade konferensen så till den milda grad att de 20 delegaterna från de 10 församlingarna jag arbetade med lämnade konferensen och ville inte mer prata om att bilda Assemblies of God Kazakstan.

Man kan inte bygga en kristen verksamhet på lögner, bedrägerier, mutor och misshandel, men det var vad föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan ägnade sig åt. Det var inte bara min åsikt utan jag försåg missionsledningen i Australien med dokument från över 20 missionärer som försökt samarbeta med honom. Även missionärer från Assemblies of God i USA stödde dessa uppgifter. Att avsluta arbetet kändes inte som något alternativ eftersom vi hade ansvaret för kvinnocentret, som var under uppbyggnad, och många andra projekt i både Kazakstan och Kirgizistan. Jag var också ansvarig fören hel del både utländska och inhemska medarbetare som förlitade sig på vårt stöd. Till sist gick det så långt att vi till och med blev stoppade vid grinden till Teen Challenge-anläggningen. Mycket märkligt, eftersom jag formellt var föreståndarens chef. Jag upplevde att nu, i mitten av år 2001, gick det inte länge och jag tvingades ställa ett ultimatum till missionsledningen för Assemblies of God i Australien. De fick välja mellan mig och föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan.

60. Evangelium till Kazakstan och Kirgizistan Sven berättar: Även om vi, Marianne och jag, upplevde det bristande samarbetet med föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan som oerhört jobbigt hade vi trots allt stöd av Assemblies of God Word Mission:s director George Forbes. Tyvärr fick han inte med sin styrelse på att ”ta hem” föreståndaren. När så George avgick i samband med Assemblies of God:s generalkonferens 1999 beslutade den nya ledningen i början av 2001 att lägga ner stiftelsen Zabota i Kazakstan och att Assemblies of God World Mission:s verksamhet i Centralasien skulle utgå från Teen

60. EVANGELIUM TILL KAZAKSTAN OCH KIRGIZISTAN

Vy söder om Almaty.

Challenge i Almaty. För mig var det, och är fortfarande, en gåta hur man kunde komma fram till detta beslut. I valet mellan mig, som var utsedd av Assemblies of God World Mission att var deras centralasiatiska regionchef, och föreståndaren för Teen Challenge så drog jag det kortaste strået.

Vid den här tidpunkten, i mitten av 2001, var det många missionärer och även infödda pastorer som var beroende av Zabota. Zabota var lokalt registrerad i Kazakstan och kontrollerades inte från Assemblies of God Word Mission i Australien. Styrelsen för Zabota, som alltså fanns i Kazakstan, kom fram till att denna organisation måste finnas kvar och accepterade alltså inte beslutet från Assemblies of God Word Mission att stänga den. Om Marianne och jag skulle fortsätta jobba med utgångspunkt från stiftelsen Zabota måste vi säga upp oss från våra anställningar som missionärer för Assemblies of God Word Mission och jag måste sluta min tjänst som director för den asiatiska verksamheten. Vi gjorde det i slutet av juni 2001 och anställningarna upphörde den 30:e september samma år.

Vad skulle vi leva av nu? Vi insåg att de församlingar som deltagit i vårt underhåll nu kunde sluta bidra på grund av det som inträffat. Vi skrev därför brev till dem alla och berättade vad vi gjort och varför. Vi framhöll också att vi ville fortsätta arbetet i Centralasien och frågade om de kunde tänka sig att även i fortsättningen stödja oss, men nu utanför Assemblies of God Word Mission. Fram tills nu hade allt stöd till oss kanaliserats via Assemblies of God World Mission Office i Melbourne.

(Assemblies of God World Mission var en självständig enhet inom Assemblies of God i Australien. Våra problem var inte relaterade till Assemblies of God i Australien utan endast till Assemblies of God World

169

170

60. EVANGELIUM TILL KAZAKSTAN OCH KIRGIZISTAN

Mission. Vi lämnade alltså inte Assemblies of God i Australien utan bara våra uppdrag inom Assemblies of God World Mission.) Det var denna organisation som betalade ut våra löner, såg till att våra skatter och pensionsavgifter blev inbetalda. Det löste sig dock genom att alla våra bidragsgivare i både Sverige och Australien, med undantag för en mindre bidragsgivare i Australien, meddelade att de ville fortsätta samarbetet med Marianne och mig. Vi tog detta som ett tecken från Gud att vårt ställningstagande var rätt.

Organisationen Zabota fanns bara registrerad i Kazakstan och nu var vi i behov av en organisation i Australien som kunde ta hand om bidragen från de understödjande församlingarna och sköta våra löner med mera. Vi registrerade organisationen Central Asia Relief Enterprises, CARE, i Australien. Lite fyndigt eftersom ordet care på engelska bland annat kan översättas med vård eller omsorg.

Ordförande i styrelsen för CARE var Vic Stolar, kassör var Liz Boey och sekreterare vår son David Goransson, alla bosatta i Australien. Pastorerna Tony Hallo och Bruce Hills, också bosatta i Australien, var ledamöter. Från Sverige var pastorerna Tomas Ander och GertOve Liw med i styrelsen. Även Marianne och jag var ledamöter. Eftersom styrelsen var spridd över hela världen så skedde ”sammanträdena” mest via epost.

Tilläggas kan, att under de kommande åren var det många av missionärerna inom Assemblies of God i Australien som lämnade Assemblies of God World Mission utan att lämna sitt missionsuppdrag och utan att förlora sitt stöd från de australienska Assemblies of God-församlingarna. Vid ett tillfälle fick jag brev från en välkänd australiensk missionär som jag inte kände personligen. Hon stod inför ett liknande dilemma som Marianne och jag gjort och ville nu säga upp sig från denna organisation. Hon undrade hur hon skulle göra det utan att förlora sitt underhåll från de Assemblies of God-församlingar som stödde henne. Hon hade rådfrågat George Forbes som i sin tur hänvisade henne till mig.

Nämner detta bara för att belysa att det inte bara var Marianne och jag som var krångliga. Tack och lov har det skett en förändring inom ledningen för Assemblies of God World Mission och några av problemen från den här tiden har retts ut.

I vår nya roll begränsade vi vårt arbete till Kazakstan och Kirgizistan.

Och det räckte så väl. Kazakstan är till ytan det nionde största landet i världen. 2011 hade man drygt 16,5 miljoner innevånare. 2005 hade landet, näst efter Kina, världens snabbast växande ekonomi. Det är oljetillgångarna som satt fart på landets ekonomi. Kirgizistan är ett betydligt mindre land, bara 7-8 procent av ytan i Kazakstan men med en befolkning på 5,5 miljoner (2011) innevånare är man något tätare befolkat. Kirgizistan är ett mycket bergigt land.

Några månader senare beslutade de tio församlingarna, som jag berättade om i föregående kapitel, att de ville organisera sig i en organisa-

60. EVANGELIUM TILL KAZAKSTAN OCH KIRGIZISTAN

tion som kunde bli erkänd av The World Assembly of God Fellowship.

För att inte komma i konflikt med Teen Challenge-verksamheten gav man organisationen namnet Association of Kazakstans Full Gospel Churches. Man ansökte om och beviljades medlemskap i The World Assembly of God Fellowship. Vi hjälpte dessa församlingar med bibelstudieveckor, regelbundna besök, köp av pastorsbostäder och kyrkolokaler. Utan detta stöd skulle troligtvis inte dessa församlingar funnits idag.

Visserligen har det varit en väldigt stor ekonomisk tillväxt i landet, men rikedomarna är mycket ojämnt fördelade.

Ganska snart efter det att vi kommit till Kazakstan 1999 fick vi besök av Katarina Klaar. Hon var missionär i Karakol i Kirgizistan tillsammans med Annika Gustavsson och Åsa Enkvist. De hade startat en församling där. Katarina var från Hudiksvall och vi hade bott i hennes föräldrahem när vi besökte Sverige. Katarina inbjöd oss att besöka dem i Karakol.

Karakol ligger som sagt i Kirgizistan och vägen dit från Almaty är cirka 62 mil. Vägen var väl inte i bästa skick, men jag har sett sämre.

Detta blev början på ett långt samarbete med missionärerna och de infödda vännerna i Karakol. Både Katarina och Annika gifte sig så småningom med män från Kirgizistan. Åsa däremot reste ganska snart hem till Sverige för att fortsätta sina studier till läkare. När sedan både Katarina och Annika med familjer flyttade tillbaka till Sverige ombads vi av pingstförsamlingen i Hudiksvall att ta ansvar för missionsverksamheten i Karakol. Det innebar många resor mellan Almaty och Karakol. Än idag har vi regelbunden kontakt, via epost och telefon, med vännerna i Karakol precis som med pastorerna i Kazakstan.

Vi hjälpte även till med att starta upp projekt i Kirgizistan. Bland annat hjälpte vi ett par missionärer att starta verksamhet bland kurder i Kant, som ligger intill huvudstaden Bishkek. Tyvärr finns det ingen församlingsverksamhet kvar där idag, men vår förhoppning är att vi i himlen en dag skall få möta även personer från Kant.

I själva huvudstaden Bishkek stödde vi en annan pastorsfamilj. De har senare flyttat sin verksamhet till Tokmok, där de fortfarande är verksamma, avslutar Sven.

Jag frågar Sven: ”Vad var den stora skillnaden mellan att bo och verka på Papua Nya Guinea och i Kazakstan?” ”Den stora skillnaden var den att i Kazakstan kunde vi inte arbeta öppet på samma sätt som på Papua Nya Guinea. På Papua Nya Guinea behövde vi aldrig vara rädda att polisen skulle komma och kontrollera vad vi gjorde, men i Kazakstan var det en reell risk. Det var ganska ofta vi blev inkallade till förhör där vi fick redogöra för vad vi höll på med”, säger Sven och fortsätter: ”Eftersom vi hade visum som biståndsarbetare måste vi i dessa förhör framhålla det biståndsarbete som vi var engagerade i. Allt vi sa var sant men vi berättade inte allt vi gjorde. Kvinnocen-

171

172

60. EVANGELIUM TILL KAZAKSTAN OCH KIRGIZISTAN

tret vi drev blev alltså vår ’täckmantel’, det vill säga det synliga beviset på vårt biståndsarbete. Det var det vi hänvisade till varje gång polisen kal�lade oss till förhör. Som jag berättat tidigare hjälpte vi även ett barnhem så det var flera saker vi gjorde under Zabota-fondens namn som visade att vi var biståndsarbetare. Vår officiella titel var ’Internationella biståndssamordnare för Zabota-fonden’”. ”Var det stor skillnad i den ’grundläggande’ religiositeten mot det ni hade mött på Papua Nya Guinea?”, undrar jag. ”När det gällde ryssar, som stannade kvar i landet efter att Kazakstan blivit ett självständigt land från Sovjetunionen 1991, så räknades de som kristna av muslimerna, även om de var ateister. Alla kazaker ansågs vara muslimer och på samma sätt utgick man från att alla ryssar var ryska ortodoxa kristna. Deras kultur var mer lik den västerländska kulturen och ingen utomstående skulle lägga sig i deras privatliv. Lite mindre än 30 % av befolkningen var etniska ryssar och muslimerna brydde sig inte om att man evangeliserade bland ryssarna. Ryssar som blivit frälsta förföljdes av dock den Ryska Ortodoxa Kyrkan.

Men när det gällde kazakerna, som är muslimer, så var det ingen större skillnad. Hos dem fanns en grundläggande religiositet. Skillnaden var att det var svårare att nå muslimer med evangelium än att nå stamfolk på Papua Nya Guinea med Evangelii budskap. När det gällde familjeband och liknande frågor fanns stora likheter. Precis som bland papuaner är släkten och stammen väldigt viktig bland kazakerna. Ingenting är privat, alla beslut skall tas av familjen och släkten, inklusive vem man gifter sig med. Man skulle kanske kunna säga att det är ett asiatiskt drag”, säger Sven. ”På Papua Nya Guinea fick ni vara med om en fantastisk väckelse, många kom till tro och många församlingar bildades. Om jag förstått saken rätt blev det inte på samma sätt i Kazakstan och Kirgizistan. Vad beror det på?”, frågar jag. ”Under alla våra år på Papua Nya Guinea så upplevde vi aldrig någon organiserad religionsförföljelse. Det var fritt fram att var som helst, offentligt och privat, att förkunna Guds Ord. I Kazakstan däremot har det varit religionsförföljelse ända sedan Sovjetunionen invaderade landet och ända fram tills Kazakstan blev självständigt 1991. Därefter har religionsförföljelsen ändrat karaktär. Nu, när de styrande i Kazakstan inte längre behöver ta order från den ateistiska regimen i Moskva, så är man istället påverkade av den Ryska Ortodoxa Kyrkan och den muslimska religionen. Dessa religioner är ännu mer fientligt inställda till evangelisk verksamhet eftersom deras uppfattning är att i Kazakstan skall man antingen vara muslim eller tillhöra den Ryska Ortodoxa Kyrkan. Allt annat är av ondo och måste till varje pris motarbetas. Många som blir kristna riskerar sina liv eftersom muslimerna lär ut att en muslim som konverterar måste dödas. Även de som lämnar den Ryska Ortodoxa Kyrkan blir trakasse-

60. EVANGELIUM TILL KAZAKSTAN OCH KIRGIZISTAN

Dop i Almaty.

rade. Med tanke på dessa svåra förhållanden måste man glädja sig över den framgång som Guds verk ändå har haft”, svarar Sven. ”Sven, en sista fråga”, säger jag och fortsätter: ”Marianne hade en vision där hon såg ett stort vetefält moget för skörd. Ni tolkade detta som att vetefältet var den muslimska världen när ni sa ja till att bli missionärer i Centralasien. När man hör eller läser detta är det lätt att tänka, att ett stort vetefält moget för skörd är lika med att många människor skulle bli frälsta. Var visionen fel?” ”Nej, jag är helt övertygad om att Mariannes vision var riktig och att vi tolkade den rätt när vi blev missionärer i Centralasien. När Marianne hade denna vision 1984 var det sju år innan det överhuvudtaget blev möjligt för evangeliska missionärer att komma in i något av dessa centralasiatiska länder. När Sovjetunionen, som alla dessa länder tillhörde, föll samman 1991 kom det under de närmaste åren därefter tusentals missionärer till dessa länder. Om vi håller oss till Kazakstan, som jag bäst känner till, så kände man år 1991 endast till tolv troende kazaker i hela världen. Nu har jag hört siffran 20000 troende kazaker nämnas och det var denna utveckling som gjorde att de muslimska ledarna tvingade myndigheterna att införa restriktioner för evangelisk verksamhet. Dessutom måste man komma ihåg att det Gud visade Marianne var att det stora vetefältet, moget för skörd, saknade skördemän. Gud sa aldrig till Marianne att det var just vi som skulle få ”ta in” de stora skördarna men han ville att vi skulle bli två av många skördemän och att vi skulle hjälpa fram andra skördemän.” ”Arbetet med att sprida evangelium i Kazakstan fortsätter än idag, även om det i vissa avseende bromsat in lite. När landet 1991 öppnade sig

173

174

61. TACKSAM

för västerländskt inflytande kom många evangeliska/karismatiska predikanter med extrem tro in i landet och förkunnade framgångsteologi.

Många människor hade det fattigt och svårt i det fria Kazakstan och tusentals lockades av framgångsteologin. De trodde att om de bara blev kristna skulle de få allting, men så blev det naturligtvis inte. När detta inte hände, att de blev rika, blev många likgiltiga i tron. När vi 2008 avslutade vårt arbete i Kazakstan och Kirgizistan var tillväxten av evangeliska/karismatiska församlingar långsammare, men vi tackar Gud för de 20000 kazaker som genom olika missionsorganisationers verksamhet kommit till tro på Kristus. Men arbetet fortsätter och det finns en bra grund i ett antal församlingar att bygga vidare på och vår bön till Gud är att väckelsen skall nå även dessa länder”, avslutar Sven vårt samtal där vi sitter på ett litet familjehotell utanför staden Orange i Australien.

Jag, Leif, vill bara tillägga att jag vet att ovanstående beskrivning inte ger hela bilden av Mariannes och Svens missionsverksamhet i Centralasien. Många människor har kommit till tro och blivit döpta, och även församlingar har bildats, men mycket av detta kan vi inte berätta om med hänsyn både till de som blivit frälsta och de som fortsätter sprida evangelium i dessa länder.

Tilläggas kan att Sven & Marianne fortfarande är ordinerade pastorer inom Assemblies of God i Australien och ofta deltar i deras pastorskonferenser. Organisationen har ett system där man omprövar legitimationerna vartannat år, finns inget att anmärka på så förnyas de automatiskt. År 2002 fick Sven & Marianne inte sina pastorslegitimationer förnyade.

Orsaken till detta visade sig vara ett brev från Assemblies of God World Mission:s dåvarande director till Assemblies of God att Marianne och Sven lämnat dem och gått in i en annan rörelse. Detta var naturligtvis fel.

Via föreståndaren för Assemblies of God-församlingen i Brisbane överklagade de detta beslut och fick då tillbaka sina pastorslegitimationer.

61. Tacksam Nu är vi åter i Mariannes och Svens hem i Brisbane efter en liten rundtur i Australien och jag ber Sven göra en kort sammanfattning av hans och Mariannes liv som missionärer. ”När jag ser tillbaka på Mariannes och mitt liv fylls jag av en stor tacksamhet till Gud över att vi fått vara en del av Hans plan för att föra människor till tro på honom”, säger Sven och fortsätter: ”Tänk att Gud förde samman två personer som bodde på var sin sida av jordklotet, hade tålamod med mig när jag ibland var lite motspänstig men till sist fick mig dit Han önskade. På Papua Nya Guinea fick vi se hur evangelium inte bara gav människorna ett hopp inför evigheten utan även förvandlade hela samhällen. Vi fick se hur frälsningen omskapade gangsters och

61. TACKSAM

Sven och Marianne på Brisbanes flygplats den 1 maj 2012.

våldsverkare till laglydiga medborgare. Från att ha varit krigare blev fredsstiftare. Att få se barn växa upp i kristna hem och få möjligheter som de annars aldrig skulle ha fått, har varit en stor glädje. Även i Centralasien upplevde vi hur Guds ord kan göra människor fria från religiös träldom. Människor som var emot allt vad kristendom hette fick uppleva att Jesus är mer än en profet, vilket är den muslimska beskrivningen av Honom. Att få se människor förvandlas till ande, själ och kropp har varit en stor förmån.

Gud har en plan för alla människors liv, men många får inte ta del av den planen eftersom de inte kommer under Guds ords inflytande och accepterar Jesus som Herre över sina liv. Tänk att jag redan som ung fick lägga mitt liv i Guds hand, låta mig ledas av Honom, uppleva hur Hans kärlek förvandlade mig och de jag hade förmånen att nå med evangeliet.

Alla skall inte bli pastorer och missionärer. Gud behöver Kristuslärjungar överallt i samhället. Gud vill att de som tror på honom skall göra skillnad.

Det mest fantastiska har ändå varit att få predika evangeliet om frälsning. Genom att predika evangeliet kommer människor till tro på Jesus Kristus och hittar därmed ett hopp för evigheten. Många människor sätter bara sitt hopp till materiella ting i denna värld, men som Paulus säger i 1 Kor. 15:19 ’Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.’ Vi är priviligierade som har ett

175

176

61. TACKSAM

hopp inför evigheten och detsamma gäller alla dem som trott på vårt budskap om frälsningen.”

Marianne nickar instämmande och jag tänker att det är ett fantastiskt liv de levt, Marianne och Sven. Tack gode Gud att det finns sådana arbetare i Herrens vingård.

Kontaktuppgifter Sven och Marianne Goransson kan kontaktas via epostadress: svengoransson@capost.org Filmen Mission Papua beställs enklast via filmens hemsida www.missionpapua.se Leif Kennerberg på epostadress: leif@kennerberg.se