nr 7: Minnen och händelser i mitt liv

Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 7

Venzel Nilsson

Minnen och händelser i mitt liv

1

Venzel Nilsson Minnen och händelser i mitt liv

3

Venzel Nilsson

Minnen och händelser i mitt liv

Allan Burman Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 7 Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

4  Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen.

En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

Copyright: Stig Nilsson 2018 Utgivare: Pingst - arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 7 Grafisk form: Stanley Almqvist Redigering: Roland Gäreskog Omslagsbild: Venzel Nilsson 1958

ISBN 978-91-979479-9-2 Tryck: Stema Print AB, Forserum 2018 E-publikation: www.pingst.se

INNEHÅLL 5

Innehåll Familjen................................................................................................... 6 Förord.......................................................................................................7 Inledning.................................................................................................13 Barn- och ungdomsåren..........................................................................15 Omvändelsen och kallelsen.....................................................................31 Evangelist på Öland............................................................................... 37 Pastor i Kristianstad................................................................................41 Pastor i Borås......................................................................................... 49 Pastor i Karlskrona..................................................................................57 Pastor i Linköping................................................................................. 65 Pastor i Gävle......................................................................................... 81 I Linköping på femtioårsjubileum.......................................................... 87

6 FAMILJEN

Familjen Johan Wenzel1 Walentin Nilsson, född 18 juli 1890 i Målilla församling, son till skomakarmästare Alfred Nilson och dennes hustru Anna Gustafva Karlsdotter; familjen bodde i Östra Årena, ca 5 km väster om Målilla kyrka; (1) gift 15 oktober 19152 med Gerda Erika Hägg, född 8 oktober 1895 i Målilla församling, dotter till pigan Anna Gustafva Hägg;3 Gerda avled 15 april 1916 (hjärninflammation) (2) gift 18 juli 1924 med Astrid Persson, född 5 juni 1902 i Kristianstad.

Astrid och Venzels barn:

(1) Stig Venzel, född 21 april i Borås

(2) Märta Elisabet, född 8 september 1926 i Borås

(3) Rut Ingegärd, född 8 september 1926 i Borås; Rut avled 26 maj 1928 (kikhosta, mässling och lunginflammation) (4) Tore Valentin, född 1 oktober 1928 i Borås

(5) David Roland, född 22 juli 1932 i Karlskrona

(6) Ruth Astrid Ingegerd, född 24 mars 1940 i Linköping.

1 I dokument från 1914 och 1916 stavar Venzel sitt förnamn »Vensel«, 1918 och 1920 »Wen-

sel« samt från omkring 1924 »Venzel«.

2 Dagen för vigseln har hämtats i kyrkobokföringen. Venzel skriver att den ägde rum på Ger-

das 20-årsdag den 8 oktober (s. 28). Det kan mycket väl vara så att uppgiften i kyrkobokföringen är felaktig.

3 Anna Gustafva Hägg bodde i Östra Årena sedan november 1894. Venzels föräldrar var faddrar till Gerda. ‒ Venzel skriver »Gerda Eriksson« (s. 28) vilket torde innebära att hon kallade sig så (modern behöll namnet Hägg tills hon gifte sig år 1903 med en man vid namn Nyqvist). Gerda var enligt kyrkobokföringen fosterdotter till sin mormor som också bodde i Östra Årena. Venzels uppgift att han 1913 inte hade träffat Gerda på flera år torde innebära att hon inte hade bott och arbetat i Östra Årena efter sin skolgång och konfirmation (maj 1910).

FÖRORD 7

Förord Venzel Nilsson (1890‒1977) avslutade i maj 1967 den skrift, Minnen och händelser ur mitt liv, som här publiceras tillsammans med två andra texter av honom: »En blick tillbaka – så var det då« som har hämtats ur ett odaterat dokument med titeln Meditationer och betraktelser, samt »I Linköping på femtioårsjubileum« daterad den 3 december 1974. Texterna sammanställdes sommaren 2001 och förseddes då med några fotografier.

Venzel Nilsson var pastor och föreståndare i fem pingstförsamlingar under åren 1920‒1957: Kristianstad, Borås, Karlskrona, Linköping och Gävle. Från början av 1930-talet kan han räknas som en av Pingströrelsens mer framträdande pastorer. C.G. Hjelm menade att Venzel var den allra bästa pingstförsamlingsföreståndare som jag har träffat och sett på närmare håll. Han hade församlingens alla medlemmar, alla bekymmer, alla finanser på sina fem fingrar.

Med klokt omdöme, stort saktmod och djup insikt styrde och ställde han med omsorg om allt och alla.4

I november 1945, när Venzel var en av talarna i en döparkonferens i Södermalms fria församling i Stockholm, där Hjelm var föreståndare, nämnde denne »i förtroende att han skulle sluta som föreståndare och då hade han tänkt« att Venzel »skulle bli hans efterträdare«.5 Hjelm blev dock kvar i Södermalmsförsamlingen.

Som föreståndare var Venzel angelägen att medlemmarna skulle framföra sina synpunkter på församlingsmötena när beslut skulle fattas och att ledamöterna i styrelsen var aktiva när ärenden bereddes. Han var bekymrad när beslut fattades i viktiga frågor utan debatt. Hans intresse för ekonomi gjorde att han såg till att hans församlingar inte gjorde för stora åtaganden. Medlemmar som drog sig undan kunde räkna med att de fick besök i sina hem av Venzel. Han hade lätt att få en bra kontakt med människor och många, unga som gamla, hade ett stort förtroende för honom. I Linköping fanns det personer som inte tillhörde församlingen men som gick till Sionkyrkan för att få tillfälle att trycka hans hand när han i slutet av väckelsemötet gick omkring i kyrksalen.

Venzel predikade två eller tre gånger i veckan i församlingarnas huvudlokaler och höll varje vecka ett bibelstudium. Åtminstone i Karlskrona, Linköping och Gävle besökte han varje vecka minst en utpost och var det någorlunda bra väder och inte längre än ett par mil så använde han cykeln. Han hade lätt för att predika och behövde inte ägna särskilt mycket tid åt förberedelser. Han valde sina ämnen utifrån vad han menade 4 Hjelm, C.G. 1967, Sådant är livet 3:e delen, s. 181.

5 Venzel Nilssons dagböcker 16/11 1945.

8 FÖRORD

att församlingen behövde, men det hände att han omedelbart före ett möte fick ett tilltal av Gud vad han skulle tala över.

Venzel hade en god relation till Lewi Pethrus. Han respekterade denne men förhöll sig inte okritisk, något som han emellertid inte gav uttryck för offentligt. Våren 1945 var Venzel Nilsson och Alvar Blomgren huvudtalare i en konferens i Östermalms fria församling. Vid den här tiden befarade åtskilliga pingstpastorer att de skulle falla i onåd hos Pethrus om de besökte församlingen.6 Venzel skriver att han själv och Blomgren var »belåtna med vårt besök i Stockholm. Hur det kommer tas upp av L.P. återstår att se«.7 Något vänskapsförhållande var det knappast fråga om mellan Venzel och Pethrus. Flertalet predikanter upplevde nog att Pethrus höll en viss distans vid möten på tu man hand, något som Venzel också tycks ha känt. Det var inte på samma sätt när Venzel satt tillsammans med Pethrus och andra runt ett middagsbord ‒ då var Pethrus annorlunda och då kunde nog Venzel känna något av en vänskap. Med Sven Lidman var det annorlunda. Han bjöd på sig själv och vid besök i hem där det fanns barn hände det att han låg på golvet och lekte med dem. Lidman besökte Linköping vid åtskilliga tillfällen under Venzels tid där och bodde då hos denne. Äldste sonen Stig fick göra sällskap med honom till kyrkogården, men vänta vid ingången när Lidman gick den långa gången ner mot familjegraven där han stannade en god stund för att meditera.

I samband med Lidmanstriden 1948 tillsatte Filadelfiaförsamlingen i Stockholm en niomannakommitté som skulle »undersöka förhållandena mellan Lidman o. Pethrus«.8 Venzel fick kännedom om att han var utsedd som ledamot när han slog upp sin morgontidning tisdagen den 9 mars. Samma dag skriver Dagens Nyheter initierat att Filadelfiaförsamlingen vid sitt församlingsmöte på måndagen hade beslutat att församlingen skulle utse kommittén ‒ förslag hade framförts att Pethrus och Lidman själva skulle utse fyra ledamöter och att någon »utomstående person skulle bli deras ordförande«: En niomannakommitté bestående av de mest kända pingstpredikanterna i landet valdes efter fri nominering. Det blev Venzel Nilsson, Gävle, Birger Zettersten, Uppsala, Carl Widmark, Motala, August Brissler, Östersund, Georg Gustafsson, Eskilstuna, Alvar Blomgren, Örebro, Stellan Baggström,

6 Om förhållandena i Östermalms Fria Församling vid den här tiden kan man läsa om i Nor-

lén, Börje och Kjellberg, Georg 2010, Latter Rain-väckelsen i Östermalms Fria Församling på 1950-talet, s. 7‒16.

7 Venzel Nilssons dagböcker 450327. Alvar Blomgren var inte undfallande mot Lewi Pethrus vilket kunde komma till uttryck i offentliga sammanhang.

8 Venzel Nilssons dagböcker 9/3 1948.

FÖRORD 9

Norrköping, Harald Gustafsson, Göteborg, och Andreas Eriksson, Helsingfors.9

Venzel kommenterar inte utnämningen i sin dagbok. Dagen blev »verkligt ansträngande« för honom. Telefonen ringde »oupphörligt«. Dagens Nyheter ville ha en intervju, men Venzel avböjde. Ett uttalande gjorde han emellertid: Lidman har gått orätt väg när han kastade ut sina beskyllningar som ett stridsämne, och det var olyckligt inte minst för honom själv. […] Allting i den här saken har fått för stora proportioner. Vad man beskyller Pethrus för är ju mest bagateller. Att Lidman inte fick vara med på måndagsmötet vill jag inte yttra någon mening om, men nog brukar vi här låta en person vara med tills han är förklarad för utesluten.10

Kommittén var samlad 16‒18 mars i Stockholm. Venzel ansåg att kommitténs yttrande var för vagt utformat. Han skriver att »brr. ville ej göra några bestämda uttalande[n]«, och att han fick endast gehör för några mindre ändringar, men att utan dessa hade skrivelsen »blivit ännu mera vag«. Han hade »en beklämmande känsla av ett misslyckande och br. P. och styrelsen kommer att känna sig starkt missräknade på oss«. Så var det nog också.11 Tiden som föreståndare i Kristianstad, Borås, Karlskrona och Linköping var lyckliga år både för Venzel och för församlingarna. När han i början av januari 1945 fick veta att han troligen skulle få en kallelse till Filadelfiaförsamlingen i Gävle var han på intet sätt beredd att bryta upp.

Gävleförsamlingen hade stora problem och den dåvarande föreståndaren valde att sluta. Han ska ha kontaktat Lewi Pethrus som hade menat att Venzel var rätt person att lösa problemen. Venzel värjde sig. Han upplevde inte att hans tid i Linköping var slut och kände inte att det var Guds vilja att han skulle till Gävle. I maj fick han en kallelse, men fick efter en tid i ett brev reda på att styrelsen inte stod enhälligt bakom den. Venzel skriver att »då jag läst detta förnam jag en verklig glädjekänsla, och tyckte finna ro i tanken på att stanna i Linköping«.12 Men han beslöt att »ta ett tecken av Herren. Var det Guds vilja att jag skulle komma till Gävle, skulle församlingen åter ta upp frågan och sända mig en ny kallelse.«13 Under hösten beslöt Gävleförsamlingen att be Lewi Pethrus och Birger

9 Dagens Nyheter 9/3 1948 s. 7. Felaktigt stavade namn har rättats. Ragnar Ljungqvist, Stock-

holm, ersatte Georg Gustafsson. Stellan Baggström blev ordförande.

10 Dagens Nyheter 10/3 1948 s. 12.

11 Venzel Nilssons dagböcker 18/3 1948. Se också Pingströrelsen. Del I. Händelser och utveckling

under 1900-talet s. 166‒168.

12 Venzel Nilssons dagböcker 25/6 1945.

13 Se s. 81 nedan.

10 FÖRORD

Zettersten om hjälp. Ett extra administrationsmöte utlystes och detta leddes av Pethrus som lyckades få församlingen att enhälligt kalla Venzel som predikant och föreståndare. Kallelsen fick Venzel den 1 november.

När han hade läst kallelsen skrev han: Måtte Herren hjälpa mig att förstå Hans vilja. Led mig Herre i denna viktiga sak. För närvarande har jag ingen förvissning. Helst skulle jag vilja stanna ännu en tid i Linköping.

Må dock Guds vilja ske. Skall jag flytta blir det ett stort offer.14

Vid besöket i Söderförsamlingen i Stockholm samma månad tog han kontakt med Pethrus. Denne »var ganska övertygad om att jag skulle lyckas« i Gävle.15 Den 2 december sa han upp sin tjänst i Linköping.

Han skriver: »Det har kostat mig mycket självövervinnelse innan jag kunnat taga detta avgörande steg«.16 Förhållandena i Gävleförsamlingen var betydligt värre än vad Venzel hade föreställt sig. Den 22 februari 1948 var han »frestad att säga upp och flytta. Kan ej riktigt förklara vad det är, men jag har haft känslan av att det är lönlöst att fortsätta.«17 De år som följde fram till pensioneringen 1957 blev i långa stycken mycket påfrestande, men han ifrågasätter inte i sina dagboksanteckningar att han är i Guds vilja.18

När Venzel Nilsson år 1970 fyllde 80 år konstaterade han att han aldrig har varit inlagd på sjukhus; under alla år hade han haft stark fysik och god hälsa. Han var fortfarande rörlig och kunde gå och cykla obehindrat.

Han hade emellertid kärlkramp som medförde att han fick smärtor då han ansträngde sig. Synen var bra och vid god belysning kunde han läsa utan glasögon. Hans hörsel var ganska bra. Minnet sviktade något; då och då var det svårt att komma ihåg namn.

Astrid blev sjuk år 1971. Hon fick magsmärtor och var mycket trött.

Sin 69-årsdag den 5 juni kunde hon dock fira hos sonen Tore och hans fru Anita i Sollentuna. När hon kom hem gick hon till en läkare som remitterade henne till lasarettet. Den 2 juli opererades hon för cancer.

14 Venzel Nilssons dagböcker 1/11 1945.

15 Venzel Nilssons dagböcker 19/11 1945.

16 Venzel Nilssons dagböcker 2/12 1945.

17 Venzel Nilssons dagböcker 22/2 1948.

18 Problemen och förhållandena i församlingen var sådana att de var synnerligen svåra att

komma till rätta med. Detta kom att påverka församlingen under många år. ‒ Under åren 1947‒1957 pendlade medlemsantalet mellan 610 och 650 (medelvärde: 630); för pingstförsamlingarna i snitt var ökningen 18 %. I slutet av 1970 var medlemsantalet 685, d.v.s. en ökning med endast 9 % (från 630). ‒ Under åren 1947‒1957 ökade medlemsantalet i Sion i Linköping från 767 till 985 (medelvärde: 876) och var 1 349 år 1970, en ökning med 54 % (från 876). I Gävle lämnade en liten grupp på en utpost församlingen 1948 men det påverkar beräkningarna endast marginellt.

FÖRORD 11

Astrid dog den 10 jan 1972. Venzel skriver att övergången knappast märktes – den var som solnedgången en vacker sommardag ‒ dagen innan hade hon fått skåda in i himmelens härlighet och hennes ansikte hade strålat av fröjd.

Från augusti 1974 tvingades Venzel att röra sig försiktigt på grund av problem med hjärtat. Trots detta kunde han i november medverka då Sionförsamlingen i Linköping firade sitt 50-årsjubileum. Krafterna avtog sedan efterhand, men han var aktiv in i det sista.

Venzel Nilsson avled i sitt hem den 27 september 1977. Han satt då i en fåtölj i sin lägenhet och läste morgontidningen.

INLEDNING 13

Inledning I flera år har jag skrivit dagbok, och då jag läste i dessa mina anteckningar kom tanken att sammanfatta och skriva ner några minnen och upplevelser. De första årens händelser har jag plockat fram ur minnets gömma.

Den kortfattade levnadsteckningen är mycket ofullständig och ger endast några glimtar ur mitt liv, i all synnerhet då det gäller mina upplevelser i den andliga verksamheten. Den vill dock i all sin enkelhet vara ett vittnesbörd om Guds ledning med ett människoliv, om Hans bevarande nåd, kärlek och trofasthet.

Jag fick, som profeten fordom, gå direkt från mitt dagliga arbete in i förkunnarens gärning, och uppleva det underbara som Paulus talar om i Ef. 2:10, att få vandra i förut beredda gärningar.

Gävle i maj 1967 Venzel Nilsson

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 15

Barn- och ungdomsåren Min hembygd är i Småland. Byn där jag föddes heter Årena och ligger i Målilla socken, Kalmar län. Då fanns det fem gårdar i byn och en befolkning på omkring trettio personer. Husen ligger tätt sammanbyggda och ladugårdarna ligger närmast landsvägen. Nedanför boningshusen ligger fina fruktträdgårdar. Byn verkar ganska idyllisk.

Drygt en kilometer längre västerut ligger ännu en by, Västra Årena.

Den ligger på andra sidan ån i Gårdveda socken, som är en annexförsamling till Målilla. Byn har sex gårdar, vilka förr låg nära varandra. Numera är en del av gårdarna utflyttade på grund av skifte.

Namnet på de båda byarna kommer troligen av ordet renen, till exempel dikesrenen och årenen, som på bygdemålet blir årena. Båda byarna ligger i en bred dalgång genom vilken Emån slingrar sig fram i oändligt många bukter.

Mitt föräldrahem låg omkring fyra hundra meter öster om själva byn och hade namnet Ljungsberg. Det var en låg, men rätt så rymlig stuga innehållande rum, kök, förstuga och veranda.

Ljungsberg år 2001 i renoverat skick.

Den låg utmed stora landsvägen.

Ett par hundra meter norr om mitt Här bodde Venzel Nilsson tillammans sina föräldrar och sex syskon. föräldrahem ligger ett berg som är om- med Fadern hade sin skomakarverkstad i kring ett hundra meter högt. Då man huset från dess topp ser ut över nejden liknar ån ett silverband, som man dragit fram genom grönskande ängar och bördiga åkrar. Stränderna är kantade med lövträd av olika slag, vilket fulländar den vackra tavlan. På båda sidor av dalgången och särskilt den norra sidan sträcker sig milsvida skogar, och terrängen höjer sig betydligt. Vid bergets fot ligger en källa, som ger det mest utsökta vatten man kan önska. Hur torrt det än var sjönk ej vattenståndet, som var cirka sextio centimeter djupt. Källan liknar en grotta uthuggen ur berget. Den är omkring tre meter lång, åttio centimeter bred och en och en halv meter hög.

Från denna källa fick vi hämta vatten till hushållet – någon brunn fanns ej på tomten. Numera finns det en brunn med gott vatten. Det var lång väg att bära vattnet. Minst fyrahundra meter fick vi gå varje gång, men det stärkte musklerna i både armar och ben. Vi barn fick ganska tidigt hjälpa till med detta arbete. Att säga »jag vill inte«, var inte lönt, vi fick lära oss att lyda. Detta är något som vi haft nytta av livet igenom.

16

BARN- OCH UNGDOMSÅREN

Min barndom Fredagen den 18 juli 1890 föddes jag. Mor har berättat att det var en vacker sommardag. Jag var den tredje i ordningen av de sex barn, som mor och far hade i sitt äktenskap.

Mitt första minne har jag från mitt andra levnadsår. Den 18 februari 1892 föddes en bror som fick namnet Ernst. Han levde endast fem dagar.

Jag minns hur en gammal kvinna, som vi kallade för mor Rosqvist, lade den lilla kroppen i en vit kista, som jag trodde var en säng. Mor låg sjuk i sängen, som stod utmed väggen på rummets kortsida. Att denna händelse etsat sig fast i mitt minne kanske beror på att jag ofta hörde talas om den.

Mitt andra minne är en liten episod från ett besök i hemmet av en gårdfarihandlande. Man kallade honom för Gryssebo-knalle. Han drog sina varor på en kärra. Vid detta tillfälle hade mor besök av en grannkvinna från byn, Lovisa Eklund var hennes namn. Hon köpte en liten kolt, som jag skulle få, men villkoret var att jag skulle komma fram och taga kolten ur knallens hand. Jag hade gömt mig i ett potatisland som fanns på gården. Kolten ville jag gärna ha, men rädslan för knallen var stor. Till slut vågade jag mig fram och fick den efterlängtade kolten.

Fruktan försvann och det blev glädje i stället. Rädslan var besegrad.

Det är också en annan händelse jag mycket väl kommer ihåg. Jag var då omkring fem år. En kringresande fiskhandlande stannade utanför vår port och mor höll på att köpa strömming av honom. Vi hade en katt som tyckte mycket om strömming. Katten följde oss barn som en liten hund och han följde mig, då jag smög mig fram till fisklådan och tog en strömming för att ge åt honom. Fiskhandlanden råkade få se när jag tog fisken och han tyckte förmodligen att det var trevligt att skrämma mig.

Antingen skulle han anmäla mig för länsman eller skulle han ta katten.

Jag började gråta och var förtvivlad. Länsman var jag mycket rädd för – på den tiden skrämde man barnen för lagens väktare – och katten ville jag inte mista, han var ju nästan det käraste jag hade. Jag lovade att aldrig mer ta någon fisk. Till slut kom mor mig till hjälp och saken blev uppklarad.

En dag fick jag följa med en av bönderna i byn och åka på en vanlig arbetsvagn. Av någon anledning ramlade jag av vagnen och ett av vagnshjulen gick över båda mina ben. Jag kunde inte resa mig eller stå på benen. Den som jag åkte med fick bära mig in och mor bäddade ner mig i sängen, men jag ville inte ligga kvar utan försökte att stiga upp med påföljd att jag föll ner på golvet. Att mina ben inte blev krossade var ju ett under. Efter några dagar var jag uppe igen och kunde springa som förr.

Jag fick ej något men av äventyret.

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 17

Änglavakt Att meta abborrar var ett stort nöje, och jag sökte varje tillfälle som gavs att vara vid ån och meta. En dag kom en sömmerska hem till oss. Hon hade sytt en kostym till mig. Den var sydd av blårandigt tyg, som mor vävt. Så fort jag fått kostymen på mig gick jag ner till ån för att meta – trots förbud. Någon meter från stranden stod en ganska stor stubbe.

Jag fick för mig att hoppa ut på stubben för att bättre kunna se när fisken nappade, men jag missade och ramlade i ån. Det var ganska djupt och då jag ännu inte lärt mig simma sjönk jag till botten. Jag fick tag på stubbens rötter och lyckades komma upp på stranden. Min mössa och metspöet blev kvar i ån och flöt bort med strömmen.

Det var en ganska rädd och slokörad pojke som kom hem. Den nya kostymen såg allt annat än vacker ut, genomvåt och nedsmord av dy och jord. Jag fruktade att få aga, ty då vi barn var olydiga var mamma sträng, men denna gång blev det ingen bestraffning. Glädjen över att jag var i livet fick helt dominera.

En annan gång var jag tillsammans med några andra pojkar uppe på berget. Vi var på en av de lägre avsatserna och lekte krig. I stridens hetta märkte jag inte att jag var så nära stupet, jag förlorade balansen och störtade ned. Tursamt nog hamnade jag i en mycket stor enbuske, vilket gjorde att jag inte skadade mig, men jag blev ordentligt stucken av barren över hela kroppen.

Ett nöje som vi pojkar tyckte mycket om var att skjuta med pilbåge.

Det var ju mycket riskfullt, men det tänkte vi inte på. En dag då vi lekte krig råkade pilen från min båge träffa en av lekkamraterna, Oskar Johansson, strax under ögat och slog upp ett sår. Hur det gått till vågade vi aldrig tala om för våra föräldrar.

Att rida på böndernas hästar var mycket roligt. Någon sadel hade vi inte utan vi satt på bara hästryggen. Vi hade inte heller något betsel på hästarna, endast en grimma. En sommardag, då jag arbetade hos en lantbrukare i byn, hade jag hämtat ett par hästar som gått på bete några kilometer från byn. Jag red på en av hästarna och höll den andra så att jag hade den vid sidan om mig. Jag tyckte om att rida fort och hästarna galopperade. Plötsligt flög en tjäder upp vid vägkanten med påföljd att båda hästarna skenade. Jag höll mig kvar ett gott stycke, men hästen som sprang vid sidan, sprang så att jag drogs av min häst och så föll jag mitt emellan dem. Dumt nog så hade jag virat båda grimskaften omkring min vänstra hand. Det gjorde att jag släpades med ett tjugotal meter.

Men ingen av hästarna trampade på mig och så kom jag fri och blev liggande ett ögonblick på vägen. Men snart nog var jag på benen och fortsatte springande efter hästarna. Hästen, som jag ridit på, hade stannat, men just som jag skulle fånga grimskaftet kom jag att snubbla och falla med resultat att hästen åter satte iväg. Först ett par kilometer längre

18

BARN- OCH UNGDOMSÅREN

fram fick jag fatt på dem och så började ritten igen. Jag hade inte blivit allvarligt skadad, men kläderna var sönderrivna och vänstra handen och högra benet var rätt illa tilltygade. Något läkarbesök var det inte tal om.

Sedan jag fått såren lite omplåstrade var det bara att fortsätta arbetet.

Skolan börjar 1898 började jag skolan. Mamma var förhindrad att följa med. Ensam och gråtande traskade jag iväg. Andra barn hade sina mammor med.

Mitt namn ropades upp och jag svarade ja, och så började en ny epok i mitt liv.

Vi hade lång väg till skolan – hela sex kilometer. Särskilt på vintern blev det mycket ansträngande, men vi blev tränade och starka och klarade det bra. Det var ju inte alltid som vi gick raka vägen. Det blev ofta, särskilt på sommaren, utflykter vid sidan om vägen. När det var kallt och mycket snö och vägarna var oplogade var det besvärligt, och det hände att jag förfrös både näsan och fötterna. Mor visste dock på råd, hon gjorde ett plåster som läkte våra kylskador, så vi fick ej något men av dem.

Ibland hände det att vi fick åka med dem som körde virke ner till Målilla station, men det hände också att vi fick smaka piskan, då vi bad om skjuts. Det var i regel de yngre åkarna som var så svåra.

Ofta fick vi också handla åt bönderna i byn och bära hem deras post, som vi hämtade hos en postbärare, som gick under namnet Postjohan.

Att det kunde bli tungt för oss att bära varorna den långa vägen tänkte man inte på och ersättningen – om det nu blev någon – var inte stor, möjligen två öre och fick vi en femöring så var det storslaget. På den tiden kunde man få köpa en stor vetebulle för två öre eller en strut karameller.

De två första åren i småskolan – som den då kallades – var det varannandagsläsning och jag vill minnas att det var så också de första åren i folkskolan.

Skolhuset låg strax öster om kyrkan och hade två salar. Dessa var ganska stora och i varje sal undervisades två klasser samtidigt av samme lärare. Lärarna bodde i samma hus en trappa upp.

Mina lärare och några episoder Lärarinnan som jag hade i småskolan hette Ester Linderoth. Hon var mycket sträng och sparade inte på agan. Jag fick dock aga endast en gång. Min bänkkamrat hette Yngve Lundegard – en son till musiksergeant och urmakare Lundegard – och han hade vid detta tillfälle fått en riktig omgång stryk av lärarinnan och då han kom och satte sig i bänken sade jag till honom: »Det var rätt åt dig.« Detta hörde lärarinnan och gav mig en örfil så jag ramlade ur bänken och blev liggande på golvet. Hon fick själv lyfta upp mig, ty jag behagade att inte stiga upp. I mitt barnasinne uppstod tankar på hämnd, ty jag ansåg att jag inte förtjänat att få

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 19

stryk. Denna tanke behärskade mig en tid, men så hände det en dag att jag under leken råkade falla omkull och slå mig mot husets sockel så att näsan blödde svårt och jag blev ganska medtagen. Då kom lärarinnan och tog hand om mig. Hon bar mig upp i sin bostad, torkade av mig blodet, bäddade ned mig och gav mig varm mjölk att dricka. Denna handling förvandlade helt min inställning till henne. I stället för att bära hämndkänslor fylldes mitt sinne av beundran och kärlek till henne. Hon var den bästa fröken som fanns.

I folkskolan hade jag utom sista terminen Gustaf Delin som lärare.

Han var en äldre man och ofärdig. Av honom fick jag aldrig någon aga.

Jag fick gå och hämta hans post och utföra andra ärenden samt bära brev till kommunalordföranden, som bodde i samma by som jag. Ibland kunde jag få ett par öre för tjänsterna jag gjort. Sista terminen fick vi en ung lärare, Gustaf Winkvist. Han var av en annan typ än den gamle läraren.

Redan första dagen kom jag att få känning därav. Det var sed på den tiden att den sista lektionen avslutades med att klassen gemensamt sjöng en psalmvers. Han ställde frågan till mig ungefär så här: »Vad skall vi sjunga för psalmvers i kväll?« Jag svarade helt spontant: »Det vet väl magistern själv.« Hade han frågat vilken psalmvers vi brukade sjunga, hade svaret blivit ett annat. Han tyckte tydligen inte om mitt svar och följden blev att jag fick sitta »efter« som det hette. Det var ett straff som praktiserades att den felande fick stanna kvar, då de andra gick hem. Det var första gången som något sådant hänt mig. Nästa kväll var det någon som inte var tyst under avslutningen. Misstanken riktades på mig och jag blev tillfrågad om det var jag som inte kunde hålla tyst. Mitt svar blev nej, det var »Koa« – vi hade nämligen smeknamn på varandra, och det var en flicka, Giga Nilsson, som fått detta namn. Nu upprepades vad som hänt föregående kväll. Jag fick sitta efter. Tredje dagen upprepades samma sak.

Då gjorde jag verkligen skäl för att få sitta efter. Det var också under avslutningen av sista lektionen. En annan flicka, Magda Gustafsson – dotter till disponent Gustafsson på Rosenfors bruk – satt på andra sidan gången strax intill mig. Hon hade karameller, som hon bjöd sin kamrat på, men jag fick ingen. Då tog jag en knappnål och stack henne med.

Hon ropade till och så var det färdigt för mig. Jag fick stanna kvar ganska länge och för att få tiden att gå fortare plockade jag fram en mängd planscher och satte dem runt väggarna. Så gjorde jag upp en plan att komma undan magistern. Jag gömde mig bakom en dörr och när han kom in lämnade han ytterdörren öppen och jag smet kvickt ut. Han upptäckte mig genast och så började kapplöpningen, men jag var tränad att springa, så magistern fick snart ge upp. Jag kom sent hem från skolan den dagen fastän jag sprang nästan hela vägen. För mor vågade jag inte tala om orsaken varför jag kom hem så sent, ty då hade jag säkerligen fått aga. Det var med en viss bävan som jag gick till skolan följande dag, men magistern sade ingenting.

20

BARN- OCH UNGDOMSÅREN

När skolan var slut för dagen kom han och hade ett par brev i handen och frågade om jag ville ta dem till kommunalordföranden. Jag svarade: »Skall jag sitta efter varje kväll, tar jag inga brev« och så stack jag iväg med en väldig fart. Nästa dag bad han mig så vänligt att jag skulle ta breven, vilket jag också gjorde, sedan fick jag börja gå ärenden åt honom.

Så långt jag kan minnas fick jag sedan under hela terminen ingen anmärkning av honom.

Den 22 juni 1904 var skolgången avslutad. Vi hade då examen och fick våra avgångsbetyg. I fortsättningsskolan fick jag ej tillfälle att gå. På hösten började konfirmationsundervisningen med kyrkoherde K. A. Ydén som lärare. Vi var en rätt stor skara konfirmander – 45 stycken, 23 flickor och 22 pojkar. Söndagen den 1 juli 1905 var avslutningen i kyrkan som var vackert dekorerad med blommor och björkar. Vi stod samtliga konfirmander runt altarringen. Det var en sed att de bästa stod först mitt framför gången. Men det var inte alltid kunskapen som avgjorde placeringen, oftast var det hänsyn till föräldrarnas sociala ställning. Jag fick stå som nummer fyra. Det kanske berodde på att en av mina systrar haft plats hos prästen. Det bibelställe jag fick att läsa var Fil. 2:6‒11, och jag lyckades att läsa det utan att staka mig på något ord. Vi fick på den tiden lära oss allt utantill. Det mesta i katekesen hade jag lärt mig, så att jag kunde ur minnet återgiva dess innehåll.

Några år framåt pågick husförhören i de olika byarna, då prästen kom och förhörde de församlade i kristendomskunskap. Det var i regel de yngre ibland oss som fick klara av frågorna. I samband med husförhören bjöds på mat och kaffe, vilket för många kanske var det förnämsta.

Kampen för tillvaron börjar på allvar Efter skolgångens slut fick jag börja arbeta i fars skomakeriverkstad. Jag höll på därmed något år, men jag trivdes inte med yrket. Betalningen var mycket ringa och jag gillade inte att sitta inne dagen igenom. Dessutom var arbetstiden mycket lång. Vi fick börja vid sjutiden på morgonen och fortsätta tills långt fram på kvällen. Ofta blev klockan både åtta och nio.

Vi var fria en liten stund i skymningen, det var den s. k. skumtimmen.

Det var inte gott om arbete och därför började jag arbeta hos bönderna. Tillfälligt hade jag redan tidigare gjort det. Vid tolvårsåldern bar jag spån till arbetarna som lade tak på en ladugård. Bonden bjöd mig tio öre om dagen, men det tog jag inte emot. Då fick jag tjugofem öre. Vid femtonårsåldern fick jag femtio öre om dagen samt maten. Senare blev det en krona om dagen. På somrarna var det arbete på åker och äng och om vintrarna timmerkörning i skogen. Det var ett hårt arbete och många gånger mycket riskfullt.

Ett par år senare började jag arbeta vid sågverk. Att bära bort det sågade virket var ett mycket hårt arbete. Ibland gick jag vid klingan som hjälpsågare. Vi arbetade ofta i skift och det var tio timmars arbetsdag. Vi

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 21

började kl. 6 på morgonen. Hade man då långt till arbetet fick man vara morgonpigg. Nattskiftena var särskilt ansträngande, särskilt då det var snöväder eller sträng kyla.

Det hände ibland att det var svårt att få arbete. Då fick man taga vad som bjöds och vara nöjd med den ringa betalningen som gavs. Det fanns ej heller några organisationer som bestämde i vilket fack man fick arbeta och därför kunde det bli ganska skiftande arbeten. För min del försökte jag mig på arbete i lantbruket och i skogen samt som sågverksarbetare, skomakare, byggnadsarbetare och målare tills jag slutligen stannade för stenarbetarens hårda jobb. I detta yrke fortsatte jag tills jag gick ut på fältet som evangelist. Men då detta arbete delvis var säsongarbete, blev det i regel att arbeta i skogen på vintrarna.

På den tiden hade vi inga motorsågar utan allt måste göras för hand, men träning ger färdighet och vi nådde goda resultat. I regel arbetade vi två tillsammans. Det bästa resultatet som min kamrat och jag kom upp till var 245 stockar på en dag. På tjugotalet fanns det fin och grov skog.

Betalningen var 7 à 8 öre per stock. Det största träd jag var med om att fälla var en gran, vars stubbe mätte 43 tum (1,1 meter) i diameter. Den växte på Årena kronoskog. Det tog oss en timma och femton minuter att såga ner den.

Hur fritiden användes Några problem hur vi skulle använda vår fritid hade vi inte. Trots den långa arbetstiden så fick vi tid över till en hel del såväl nöjen som extra arbeten och vila.

Då jag var 19 år gammal fick jag för mig att snygga till tomten omkring fars och mors stuga.

Jag började med att lägga ut gångar, planterade fruktträd, bär- och prydnadsbuskar. Utmed landsvägen planterade jag en hagtornshäck, som då den växt upp blev ett utmärkt stängsel. Den finns kvar ännu i dag.19 Några år framöver hade vi en utomordentligt vacker blomsterprakt. Det blev mycket arbete och det mesta utförde jag på kvällarna sedan jag slutat mitt arbete. Under torra somrar blev det ett drygt arbete med att vattna blommor och trädgårdsland. Vi fick bära vattnet från ån, som låg omkring 150 meter från tomten. Men intresset var stort såväl hos mig som hos min yngsta syster Selma. Blommornas prakt gav oss lön för mödan.

Med tanke på föräldrahemmet är det ett par strofer som kommer till mig. De stod i den läsebok vi använde då jag gick i skolan.

19 Av den trädgård som Venzel Nilsson anlade fanns år 2001 fortfarande häcken kvar liksom

några prydnadsbuskar.

22

BARN- OCH UNGDOMSÅREN

Mitt hem är så ringa, Dess dörr är så låg.

Men aldrig en kärare boning jag såg På hela den grönskande jorden. Än står det kvar det gamla kära huset Med många minnen ifrån far och mor.

Här är den plats där jag först såg ljuset, Och här jag nötte mina barnaskor.

En väckelse går över bygden I början av år 1907 gick en väckelse fram över min hemtrakt. Det var Helgelseförbundets evangelister som hade mötena, vilka hölls i hemmen.

En av dem hette Amanda Karlsson, hon var en verklig själavinnare och fick bedja med många. Jag var den sista som kom med och under ett par år deltog jag i mötena.

Men på grund av att det inte fanns någon ordnad församling, och ingen som tog sig an de nyfrälsta gick de flesta åter ut i världen. Så gick det också för mig. En av orsakerna var att jag började se på de äldre kristnas slarviga liv i vardagslag. Men de två år som jag var med bland de kristna satte dock spår i mitt liv.

I kronans kläder År 1911 den 6 mars mönstrade jag i Tingshuset i Målilla. Jag blev tilldelad infanteriet. I april 1912 – vilken dag det var minns jag ej – ryckte jag in på övningsplatsen Hultsfred slätt för att fullgöra rekryten 150 dagar, och repetitionsövning 30 dagar.

Jag blev förlagd på första kompaniet, som var livkompaniet. Kompanichef var kapten Otto Stålhammar. Mot min vilja blev jag uttagen som hans rapportkarl och kalfaktor, vilket betydde att jag skulle hålla ordning i hans rum, borsta hans skor och kläder samt följa honom, då kompaniet var ute på fälttjänstövningar. Då jag började denna tjänst märkte jag hurusom han lät pengar och ringar ligga framme på olika ställen. Jag upplyste honom om att jag inte kunde fortsätta om han inte tog bort värdesakerna. Någon kunde ju komma in i rummet och plocka till sig föremålen, och så kunde misstanken falla på mig. Då sade han: »Jag ville bara pröva om du var ärlig. Ännu har jag inte haft någon kalfaktor vare sig stamanställd eller värnpliktig som låtit min sprit vara i fred.« Jag sade honom att jag aldrig hade smakat sprit.

Då vi var ute på övningar var han stundom nervös och hans häftighet gick ofta ut över mig. Till slut blev jag så van vid hans utbrott att jag inte fäste mig något därvid. Då jag kom in i hans rum var han alltid vänlig och ibland gav han mig också dricks. Oftast gav han en femtioöring men

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 23

det kunde också hända någon gång att jag fick en krona. Det blev ett gott tillskott till kassan, som alltid var klen. Vi hade nämligen endast tjugo öre om dagen och det räckte till en kopp kaffe och en bulle.

I början tyckte jag rätt bra om militärlivet. För oss som var tränade genom hårt arbete var det inte vidare ansträngande. Det blev annorlunda då de långa marscherna och manövrarna började, men jag klarade det lätt. Under hela rekryttiden hade jag inte en blåsa på fötterna. Detta tack vare de fina marschstövlarna som far gjort åt mig. På den tiden fick man ha egna skor om man så önskade.

En söndagskväll, då jag kom cyklande i utkanten av slätten blev jag påkörd av en drucken person. Jag slog vänstra axel i en telefonstolpe och bräckte nyckelbenet. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde ej röra armen. Kamraterna fick hjälpa mig att få av vapenrocken. På måndagsmorgonen gick jag ner till sjukhuset. Behandlingen jag fick bestod i att doktorn vred om armen och sade: »Du var väl ute och rumlade i går.« Så fick jag lämna sjukhuset utan att få någon hjälp. Det tog en vecka innan jag kunde lyfta något med vänstra handen. Av kapten blev jag befriad från exercisen och behövde inte bära ränseln. Det enda men som jag fick av olyckshändelsen var att vänstra axeln blev något lägre än den högra.

Den behandling som gavs de värnpliktiga på militärsjukhusen var under all kritik. Man var ett nummer, men inte mer.

På Hultsfred slätt fullgjorde jag också min andra repetitionsövning 1913, likaså den tredje 1914 och i samband därmed 31 dagars krigstjänstgöring. Det fruktansvärda världskriget hade brutit ut. Det var i början av augusti månad som vi blev inkallade. Jag arbetade då vid ett brobygge vid Prestnäs i Järeda. Jag minns så väl när kyrkklockorna började klämta och vi fick lämna arbetet för att rycka in till krigstjänstgöring. Det låg ett djupt allvar över oss. Vid järnvägsstationerna gick landstormsmän och gamla indelta soldater på vakt. Kanske att vi unga inte förstod att ta det så allvarligt som de gjorde. Det var hela tiden mycket spännande och oron var stor.

Den 4 januari 1915 fick jag rycka in till Ränneslätt, Eksjö, till en underbefälskurs. Jag tillhörde dem som blev tvångskommenderade till dessa kurser. Kursen räckte till den 10 mars. Jag blev erbjuden befordran om jag ville fortsätta, men jag hade fått nog av det militära och tackade nej.

Vi som genomgått kursen fick en extra belöning. Jag minns ej exakt hur mycket det var, men det rörde sig omkring 100 kronor, och det var ju välkommet.

Under den tid jag var i militärtjänsten var jag med om några manövrar och långa marscher. Den första var i trakten omkring Bråviken och den andra i västra Östergötland, då vi lastade ur vid Strålsnäs. Båda hölls 1912. År 1913 var jag med om den omtalade västgötamanövern. På sommaren hade vi en manöver i trakten av Vetlanda. En dag fick vi marschera fem mil utan mat. Den elaka fienden hade tagit vår tross.

24

BARN- OCH UNGDOMSÅREN

Engagerad i nykterhetsrörelsen Nykterist har jag alltid varit. Mitt beslut att aldrig smaka sprit har sin lilla historia. Min halvbror Carl, som var elva år äldre än jag, var i sin ungdom ganska begiven på sprit – de senare åren blev han nykterist. Julafton 1899 var jag med honom till Målilla. Vi hade handlat en del saker och så sammanträffade han med några arbetskamrater och blev bjuden på sprit. Den första sträckan av vägen hem gick ganska bra, men efter hand verkade spriten och han blev så drucken att jag måste leda honom.

Därtill hade jag att bära paketen och till slut fick jag bära paketen ett stycke och lägga dem för att vända tillbaka efter honom. Den kvällen föddes beslutet hos nioåringen att aldrig smaka sprit. Detta beslut har jag kunnat hålla hela mitt liv.

När jag blev bekant med min första hustru tillhörde hon Logen i Järeda och jag gick också in i Logen. Vi tog livligt del i arbetet så länge hon levde. När jag sedan blev frälst lämnade jag Logen. Jag fann en ny uppgift som helt tog min tid i anspråk och gav helt andra livsvärden och en rikare livssyn. Frälsningen i Kristus inte bara gör människan nykter, den gör henne till en ny skapelse.

Några glada sorglösa år Min ungdomstid var i många avseenden en ljus och lycklig tid. Ett gott föräldrahem, en stark kropp och god hälsa. Skonad från spritens förstörande makt och förbannelse levde jag ett ganska bekymmerslöst och harmoniskt liv buren av ljusa framtidsdrömmar.

Jag tyckte mycket om att röra mig i skog och mark. Naturen älskade jag, den gav mig så rikt utbyte, jag njöt av skogens sus och fåglarnas sång.

Jag vill göra skaldens ord till mina.

I skogen, i skogen hur ljuvt att ensam gå, Där tycker man sig höra naturens hjärta slå.

Några år var jag ivrig jägare. Ganska tidigt började jag att öva mig vid skjutbanan. Troligen var jag inte mer än fjorton år, då jag blev en aktiv medlem i Målilla skytteförening, där jag deltog med stort intresse några år framöver.

Jag minns så väl, då jag för första gången tillsammans med en jämnårig kamrat, Georg Danielsson, gick till skogen för att jaga orrar. Jag var då inte mer än elva eller tolv år. Någon lottade ut en gammal bössa och jag hade turen att vinna den. Lotten kostade tio öre. Det var en strålande vacker höstmorgon, då vi gick till skogen för att söka vår jaktlycka. När vi låg på vårt pass väl gömda, kom det en orre och slog upp i ett träd inom lagom skotthåll. Min kamrat, som hade en lätt och bra hagelbössa, skulle skjuta först enligt vår överenskommelse. Han sköt och orren föll.

Vi väntade rätt länge på att nästa orre skulle komma men vi väntade förgäves. Så började vi gå hemåt och just då slog en orre upp i en björk bak-

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 25

om oss. Avståndet var för långt för att skjuta med ett hagelskott, men jag hade en patron laddad med kula och vi beslöt att jag skulle skjuta. Jag intog knästående ställning, min kamrat ställde sig bakom för att stödja mig. Skottet gick och av stöten tappade jag bössan, vi ramlade båda omkull, men en fullträff blev det och orren föll. Det var givetvis en verklig lyckträff. Men det var två glada och stolta skyttar som gick hem med var sin orre.

Men jaktlyckan var inte alltid lika god. Fastän jag köpte mig fina, moderna jaktvapen fick jag många gånger gå hem utan att ha fått något villebråd. Särskilt intressant var det att skjuta tjäder på topp. Då var det två saker som var betydelsefulla, avståndsbedömningen och träffsäkerheten.

Ibland samlades bygdens ungdom till små fester. På somrarna hade vi dem oftast ute i det gröna. Någon gång hade vi dem i någon gård och då fick i regel logen tjäna som dans- och lekplats. Det var ju rätt så oskyldiga nöjen med folklekar och gammaldans. Själv har jag inte dansat. Vi hade också servering och ofta samlade vi själva ihop till vad som skulle vara, men det hände också att vi blev bjudna av gårdens ägare där vi samlades. Dessa små tillställningar blev en angenäm avkoppling i vardagens slit och släp. Vår arbetsdag var i regel lång och många gånger var det tungt arbete, men ett faktum var att vi hade glädje i vårt arbete. Detta tycks vår tids stressade människor sakna.

En blick tillbaka – så var det då När jag var ung var landsbygden ännu inte avfolkad. Flykten till städerna hade inte begynt. I byarna och på herrgårdarna var det i regel stora och rymliga hus, och de som bodde där hade gott om utrymme. Annorlunda var det i de små och trånga torpstugorna, som hade högst två rum och kök. Ofta var det barnrika familjer som måste tränga sig samman i dessa trånga bostäder. Fanns det inte plats till sängar för alla, så måste en del ligga på golvet. I regel var stugorna dåligt underhållna, kalla och dragiga.

Bekvämlighet var ett okänt begrepp. Torpställena låg utspridda i skogen, många av dem låg långt från stora landsvägen och centrala platser. Det var lång väg till affären och barnen hade långt till skolan. Någon skolskjuts förekom inte då. Det var ett okänt begrepp. Vägarna var i ett mycket dåligt skick. De stora landsvägarna skulle underhållas av bönderna, som hade var sitt stycke att svara för, och hur långt det var berodde på gårdens storlek. Vägbanan var ofta mycket lös med djupa hjulspår. Ett fordon, som var tungt lastat, hade svårt att komma ur dessa spår vid möte med andra. Småvägarna var ännu sämre.

Torparna fick göra dagsverken till herrgården. De fick för en trång och dålig bostad och några steniga åkerlappar betala ett mycket dyrt arrende. Om jag minns rätt så fick de göra tre dagar i veckan för ett mindre torp och fyra eller fem för ett större. Att sköta de små åkertegarna

26

BARN- OCH UNGDOMSÅREN

vid torpet blev det inte mycket tid över för, men ändå hände det att dessa idoga människor sökte att bryta ny mark för att få lite större åkerareal och därmed en större skörd. Ibland hände det att ett par eller flera av torparna anställde en dräng gemensamt, som för en ringa lön arbetade vid herrgården året runt.

Statarna, som var anställda och bodde vid gården, hade det inte bättre än torparna. Trånga och dåligt underhållna bostäder och litet betalt. De var, som det hette, anställda på stat. Lönen bestod av en viss kvantitet säd, potatis och mjölk samt en liten summa i kontanter. Några höga anspråk på livet fick dessa människor inte ha. De fick stå med mössan i hand och bocka för sina herrar. Lång arbetsdag, fattigdom och umbäranden blev deras lott.

Bönderna, som hade egna gårdar, levde på ett annat sätt. I regel var det stora skogsområden som hörde till gårdarna, och genom att sälja eller avverka skog fick de kontanter att röra sig med. Då jag tänker på hur det var i min hemtrakt, som jag närmast beskrivit, vet jag att de flesta av bönderna var förmögna. Arbetskraften som de behövde anlita var ju mycket billig. På den tiden levde bonden som en liten kung på sin gård.

Ville han gå till skogen och hugga ner ett träd, så behövde han inte fråga någon om lov. Ville han bygga ett hus så var det bara att sätta i gång, det var ingen som kunde förbjuda honom. Ordet byggnadslov visste man inte om på den tiden. Jakt- och fiskerätt hade han också. Jakttiden var då betydligt längre än vad den nu är. Det fanns gott om vilt i skogarna, även fisk var det gott om i sjöarna och vattendragen. I många fall var det friare än vad det nu är. Skjutvapen fick man också ha utan licens, och nästan i varje stuga fanns ett sådant. Priserna på livsförnödenheter var helt naturligt mycket låga jämfört med vår tid. Likaså var kosten enklare. Kaffet var en lyxvara i de fattigas hem. Jag minns att när vi på söndagarna fick kaffe och vetebullar var det fest. Vi var sannerligen inte bortskämda då det gällde godsaker, men vi förstod att känna oss lyckliga, då det blev något extra gott. Den enkla kosten, det grova rågbrödet satte råg i ryggen på oss och vi växte upp friska och starka.

Jag återger ett tidningsurklipp som talar om priserna på en del matvaror vid tiden omkring sekelskiftet. Sockret kostade 65 öre kilot, kaffe 1,20 kilot, vetemjöl 27 öre och rågmjöl 20 öre kilot. Sillen var billig mat, man kunde köpa en ¼ tunna sill för 6 kronor. En stor burk ansjovis kostade 35 öre, fläsket kostade 1,20 kilot. I min hembygd kostade mjölken 10 á 12 öre litern. Och äggen kostade 1,20 tjoget.

I regel var alla varor oemballerade, endast papper förekom. I diversehandeln såldes nästan allt vad man behövde. Förutom matvaror fanns det att köpa tyg, skor, sulläder, hushållsporslin, fotogen med mera Det var inte alltid så noga med hygienen. Några föreskrifter från hälsovårdsnämnd förekom tydligen inte.

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 27

En skattsedel från den tiden ser ganska sympatisk ut:

Debetsede1 för år 1900 för Arbetaren Anders Jonsson Wallin, Färila socken av Vestra Helsinglands fögderi.

Inkomst av kapital eller arbete: 600 kronor.

Efter avdrag med 450 kronor återstår 150 kronor.

Skatt: 1 procent å 150 kronor Landstingsmedel Skjutsbidrag Lasarettsbyggnadsmedel Debetssedellösen Summa kronor

1,50 0,15 0,09 0,74 0,03 2,51

Tiden före första världskriget Allt eftersom tiden gick ändrades förhållandena på alla områden. Åren innan första världskriget bröt ut var det ganska skapligt med såväl arbetsmöjligheterna som förtjänsten. Jag arbetade någon tid vid ett sanatoriebygge och timpenningen var 33 öre. Vid krigsutbrottet arbetade jag vid ett brobygge och vi hade då 45 öre i timmen. För maten betalade vi 1,25 per dag och 25 öre per natt för logi. Man kunde då köpa en utmärkt bra kostym av bästa engelska cheviot för 40 kronor. Ett par bra skor kostade omkring 12 kronor. Cyklarna var ganska dyra. Jag köpte min första cykel då jag var 16 år. Den kostade 145 kronor på avbetalning. Vid den tiden hade jag en krona om dagen samt maten. Jag fick arbeta ett halvt år innan jag hade cykeln betald.

Det hände ibland att det blev ont om arbete och man fick vara tacksam för vad man kunde få. Då fick man arbeta i vilket fack som helst, bara man kunde klara av arbetet, så är det inte nu. Det fanns då inga fackföreningar, som tog vara på arbetarnas intressen, och därför kunde arbetsgivarna handla ganska godtyckligt. Trots detta hade vi mera glädje i vårt arbete än vad folk nu tycks ha. Det fanns då något som heter förnöjsamhet, vilket nu de allra flesta tycks sakna, och därigenom gå de miste om livets bästa. Allt arbete vid jordbruket måste utföras för hand.

Jag minns när de första slåttermaskinerna kom i bruk, det väckte nästan uppseende. Traktorer och bilar fanns inte då, men så småningom kom bilarna och det var nästan sensation att få se en bil. Hästarna var i regel mycket rädda för bilarna och ibland kunde det uppstå svåra situationer, då man mötte en bil på vägen. Ofta hände det att hästarna satte av i sken. När jag första gången såg en bil kommer jag inte ihåg, jag minns ej heller när jag första gången åkte i en bil.

För prästen hade alla respekt. Militärer, godsägare och patroner stod högt på skalan. Vid röstning vid olika val var det förmögenheten som var avgörande. Den som var rik hade många fyrk, som det kallades, och den minare bemedlade fick nöja sig med ett och i vissa fall inget.

28

BARN- OCH UNGDOMSÅREN

Förlovad och gift Vid tjugotre års ålder blev jag bekant med Gerda Eriksson. Vi kände varandra som barn, men hade inte träffats på flera år. Hon hade plats hos kantor Nilsson i Järeda, och jag arbetade i Järnforsen och trakten däromkring.

Midsommarafton 1914 förlovade vi oss. Vi reste till Oskarshamn och i stadsparken växlade vi ringar. Någon förlovningsfest med inbjudna hade vi inte. Gerdas mor bodde i Falun, så hon kunde ej komma. Hemma i mitt föräldrahem hade vi en festlig och trevlig kväll. Vi var lyckliga ty kärleken var äkta och sann. Livet låg så leende framför oss och vi gick helt upp i stundens lycka och drömde om en ljus framtid.

På Gerdas tjugoårsdag den 8 oktober 1915 gifte vi oss. Vi åkte till prästgården – Kvillerum – och kyrkoherden K. A. Ydén vigde oss. Efter vigseln bjöd han på kaffe. På den tiden fanns det inga bilar utan vi fick åka hästskjuts. Vi firade vårt bröllop i all enkelhet i mitt föräldrahem. Av Gerdas släktingar var endast hennes mormor med på bröllopsmiddagen.

Vi hade inte lyckats få någon lägenhet utan vi bodde hemma hos mor och far på mitt rum. Till våren skulle vi få en lägenhet i Järnforsen. Allt såg ljust och hoppfullt ut, men kort blev vår gemensamma lycka och glädje.

Fredagen den 14 april 1916 kom jag på kvällen hem från mitt arbete i skogen. Allt var som vanligt. Vi satt och samtalade, då Gerda helt plötsligt säger: »Jag får så väldig värk i bröstet och huvudet.« Det var vi åttatiden på kvällen. Jag sökte genast få tag på läkaren i Målilla, men han var ute på sjukbesök och kom ej förrän kl. 12 på natten. Han undersökte henne noga och gav en spruta mot plågorna. På min fråga hur det var svarade han: »Jag kan ej ge något hopp. Det är en svår hjärnhinneinflammation, och skulle hon genomleva så får ni ändå ej någon glädje tillsammans.« Det var ett förkrossande slag, men jag ville ändå hoppas att hon skulle få leva. Strax efter doktorns besök blev Gerda sanslös och vaknade ej mer till medvetande. På lördagseftermiddagen kl. 16 slog hon upp ögonen och såg på mig några ögonblick, men hon kunde ej säga något.

Jag höll hennes hand och kände en svag tryckning och så somnade hon in. Livet hade flytt, hon var borta. Hur jag kände det den stunden kan jag inte tolka.

Vårt lyckliga, men så korta äktenskap var slut. Allt gick så hastigt och överrumplande. Jag kunde ej fatta att det var verklighet. En förkrossande hopplöshet grep mig, men på samma gång som sorgen fyllde mitt sinne blev jag hård och bitter på allt. Livet föreföll mig meningslöst och overkligt. Lyckans sol gick ner.

Långfredagen den 22 april upplevde jag mitt livs svåraste dag. Jag fick då följa min älskade Gerda till graven. Vad prästen sade vid den öppna graven hörde jag inte mycket av. Då kistan sänktes i graven greps jag av en förtvivlans hopplöshet. Fritänkaren Ingersals ord ringde i mina öron. »Livet är en komedi, den ena akten avlöser den andra. Döden är en

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 29

av de många, men vad följer därefter?« Mitt samvete började vakna och jag upplevde Guds dom över mitt liv. Det var en ohygglig och svår stund.

Efter jordfästningen samlades gästerna i mitt föräldrahem till middag. När de flesta av gästerna hade gått på kvällen, kom den svåraste stunden för mig. Inom mig förnam jag en röst som viskade: »Du har ju inget att leva för. Det bästa du kan göra är att försvinna. Endast ett ögonblick och allt är över.« Jag var på väg in i mitt rum där mina skjutvapen hängde. Men just då jag lagt handen på dörrhandtaget nåddes mina öron av sång. Det var några troende vänner som stannat kvar, då de andra gått. De sjöng sången »Löftena kunna ej svika« och det blev till min räddning. Jag vände och gick in i rummet där de var. Något inom mig liksom upplöstes och jag fick gråta ut min sorg och djupa smärta.

OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN 31

Omvändelsen och kallelsen Påskdagen 1916 var det ett religiöst möte i en av gårdarna i min hemby.

Det var ett alliansmöte. Metodister, frälsningssoldater och missionsvänner från Virserum talade och sjöng. Jag gick dit och satte mig längst ner i rummet. Jag kände mig djupt olycklig och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Då mötet var slut reste jag mig och tänkte gå ut. Jag stod med den ena foten inne i rummet och den andra i förstugan, då en god vän till mig kom och lade sin hand på min axel och sade: »Lämna dig till Gud, du har ditt tillfälle just nu.« Då förnam jag inom mig en röst som sade: »Nu eller aldrig.« Samma röst hade jag hört på lördagseftermiddagen, då jag ensam gick ut i naturen. Jag hörde den lika tydligt som om en människa talat: »Mitt barn jag älskar dig.« Ingen människa fanns i närheten.

Jag förstod att det var Herren som talade. Jag bad en kort bön: Gud, om du finns så uppenbara dig för mig. Då jag nu för andra gången hörde denna röst fattade jag mitt beslut. Jag böjde mina knän vid en stol och började bedja. Även nu blev det en kort bön. Jag bad: »Gud förbarma dig över mig och förlåt min synd.« Mörkret i mitt inre skingrades och jag förnam en underbar frid, som fyllde mitt hjärta. Jag kunde tacka Gud för syndernas förlåtelse. Pånyttfödelsens under hade skett i mitt liv, min själ var frälst. Ett nytt skede hade börjat i mitt liv. Detta var mitt livs största upplevelse.

Givetvis var tomheten, saknaden och sorgen stor efter min kära hustru, men jag sökte och fann tröst i Ordet och bönen. När ungdomarna samlades till sina fester och nöjen, tog jag min bibel och fördjupade mig i studiet av Guds ord som blev alltmer dyrbart för mig. Bönevrån blev en kär plats för mig.

Dock kändes ensamheten mycket tung och för att få någon omväxling reste jag upp till Stockholm och hälsade på min broder Gustaf, som hade plats vid spårvägen. Det var mitt första besök i huvudstaden och det blev mycket intressant. Vi gjorde också en utflykt till Uppsala, och hälsade på vår syster Elsa, som var sjuksköterska på Ulleråkers sjukhus.

Det var på själva midsommardagen vi var där. Hon hade då fridag och vi hade en mycket trevlig dag tillsammans. Mitt första besök i Stockholm blev visserligen ingen andlig upplevelse, men det gav mig en välbehövlig avkoppling.

En andlig vårtid i min hembygd Den andliga verksamheten i min hembygd var mycket oregelbunden.

Det hölls enstaka möten, då resepredikanter kom på besök. Det kunde också hända att en serie väckelsemöten hölls. Det var särskilt ett par äldre evangelistsystrar från Helgelseförbundet som fick vara till stor välsignelse. Några av mina ungdomskamrater blev frälsta. Men det fanns ing-

32

OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN

en församling och ingen tog hand om de nyfrälsta. Själv tillhörde jag Järnforsens missionsförsamling. Så uppstod tanken att bilda en ungdomsförening och redan i slutet av år 1916 bildade vi Årena Ungdomsförening, som vid starten fick 16 medlemmar. Någon åldersgräns fastställdes icke och dess medlemmar kom att bestå av såväl yngre som äldre. Endast troende kunde få medlemskap i föreningen. Broder J. S. Rudström, i vars hem mötena hölls, valdes till ordförande och jag blev vald till kassör och sekreterare.

Vi kallade vittnen från olika samfund, bland annat kom evangelister från Örebro Missionsförening. De förkunnade ett frigörande evangelium om full och härlig frälsning, dop i vatten, Andens dop och biblisk församling. Denna rika förkunnelse födde längtan särskilt hos oss unga och några av oss fick dopsanningen klar. Vi reste till Örebro och blev döpta av pastor John Ongman samt deltog i bibelskolan 1917.

Vi fick flyttningsbetyg till Kvillsfors baptistförsamling, men stod fortfarande kvar i ungdomsföreningen, där meningarna bröto sig starkt då det gällde de bibliska sanningarna. Särskilt blev dopfrågan aktuell.

De äldre höll strängt på barndopet.

En kväll hade vi samlats till bön och bibelläsning. Det föll på min lott att föreläsa ur bibeln. Jag kom att läsa Romarbrevets sjätte kapitel, varefter ett samtal började, men det blev synnerligen kort, ty en av de äldre bröderna blev ganska uppbragt och menade, att vi, som var omdöpta, sökte bedriva agitation för baptisternas dop. Ingen av oss hade sagt något om dopet, utan jag hade endast läst Guds ord. Vår sammankomst avbröts och vi skildes åt.

Bedrövade gick vi några ungdomar bort till en skogsbacke, där vi böjde våra knän och bad att Herren ville giva seger åt sitt ord. Under det vi bad klarnade dopsanningen för tre av deltagarna.

Den broder, som anklagade oss för agitation, blev ganska snart själv överbevisad om det bibliska dopet. Han fick en dag av en god vän en traktat av Spurgeon. Denna var så uppställd, att den först meddelade bibliska stöd för vuxendopet och sedan lämnade rum för anteckning av bibelord, som kunde ge stöd åt barndopet. Det skulle bli en lätt uppgift att finna sådana. Beviset för barndopets riktighet skulle bli många. Men att finna stöd i bibeln för barndopet visade sig ej vara någon lätt uppgift.

Snart nog blev brodern ifråga överbevisad om det bibliska dopet, och när den första dopförrättningen i Årena hölls, var han den förste i den skara, som steg ner i Emåns vatten för att döpas i Jesu namn.

En fri församling bildas Den lilla skaran av troende samlades ofta till möten, och sanningen om den bibliska församlingen kom allt mer i brännpunkten. Så beslöts att ordna ett större uppbyggelsemöte och till detsamma kalla pastor Lewi Pethrus från Stockholm. Han svarade ja på vår kallelse, och det första »Årenamötet« hölls dagarna 14‒16 juli 1918. Broder J. S. Rudströms stora

OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN 33

loge hade iordningställts till samlingslokal. Människor i tusental mötte upp till söndagens möten. Det gick en våg av gripenhet genom hela konferensen. Man grät och jublade omvartannat.

På eftermiddagen samlades en stor skara nere vid Emåns vackra stränder. Det var en strålande vacker sommardag. Strax intill ån var ett tält rest som omklädningsrum för dopkandidaterna. Det var en gripande syn att se de tjugoåtta vitklädda dopkandidaterna stå framför tältet.

Denna dopförrättning var den första på platsen och gjorde ett mycket starkt intryck på de församlade.

Nästföljande dag samlades vi en skara troende och döpta, som under pastor Pethrus ordförandeskap ordnade oss till en Guds församling. Det var den första pingstförsamlingen i Kalmar län. Det var också den ringa begynnelsens dag. En mäktig väckelse gick över trakten, då människor i hundratal blev frälsta. I dag finns det flera blomstrande församlingar i trakterna runt omkring. Man kan gott säga att det är ett resultat av den väckelse som den lilla församlingen i Årena fick uppleva. Församlingens medlemsantal blev från början tjugosju och av dessa kommo sex på flyttningsbetyg från Kvillsfors och Målilla baptistförsamlingar. En del av de nydöpta gick ej med i församlingen, men de blev senare välkomnade till församlingen.

Bilden är från den första dopförrättningen i Årena, då Axel Karlsson från Eksjö sommaren 1918 döpte 28 personer.

Denna bild är från en senare dopförrättning. Här har dopplatsen flyttats österut och man ser den ladugårdsbyggnad i vilken Årenamötena hölls.

Byggnaden finns kvar än idag (2017).

34

OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN

Föreståndare för den nyordnade församlingen blev broder J. S. Rudström. Tre bröder, Venzel Lövkvist, C. F. Loord och jag avskildes till diakoner.

Min kallelse Efter min omvändelse började jag ganska snart att deltaga i mötena med korta vittnesbörd. I Gårdveda stationssamhälle började jag en söndagsskola och kom så in i verksamheten och fick känna ansvar för densamma, vilket jag anser är en stor förmån och tillgång för en nyfrälst kristen.

Inom mig förnam jag en tydlig kallelse att gå ut på fältet och ägna hela min tid åt att förkunna evangelium, men jag var inte villig därtill. Min önskan var att vid sidan av mitt arbete få deltaga i verksamheten. Den inre kallelsen blev allt starkare, och jag reste till pastor Ongmans bibelskola i Örebro, men då bibelskolan var slut, reste jag hem och fortsatte mitt arbete.

Jag var med i mötena och deltog så gott jag kunde. Guds kallelse att gå ut på fältet brände i mitt inre, men jag vågade icke säga mitt ja. Liksom många andra hade jag en ursäkt, som jag sökte gömma mig bakom.

Jag var ingen sångare och kunde inte spela på något instrument. Detta ansåg jag vara skäl nog att ej gå ut på fältet. Jag kunde ju som hittills ha mitt arbete samt deltaga i verksamheten och offra för Guds verk. Så fick jag vara fri och oberoende då det gällde det ekonomiska. Under tiden talade Guds Ande kraftigt till mig att säga ja till Guds kallelse. Men då jag ännu tvekade, fick jag göra den smärtsamma erfarenheten, att den översvallande frälsningsglädjen och friden, som jag haft, mer och mer försvann. Jag bad till Herren om välsignelse men blev blott mera tom och fattig i min ande. Olydnaden var ett hinder i mitt liv. Jag förnam att jag ej var i harmoni med Guds vilja. Jag deltog i Filadelfiaförsamlingens i Stockholm bibelskola 1918, men även därifrån reste jag hem och fortsatte som förut med mitt arbete och deltog i verksamheten så långt min tid det medgav. Under bibelskolan kände jag tydligt förnyad kallelse. Aldrig skall jag glömma den lördagseftermiddagen, då jag efter slutat arbete böjde mina knän och sade ett odelat ja till den kallelse, som jag så tydligt förnummit. En sällsam frid och glädje fyllde hela min varelse. Den ena salighetsvågen efter den andra flödade in i mitt hjärta. Allt sedan dess har jag fått uppleva, hurusom Herren Jesus låtit mig vandra i förut beredda gärningar. Visst har det varit kamp och strid, men inget av det som mött mig som ett Herrens vittne har förmått rubba vissheten om den gudomliga kallelsen jag fått. Många gånger har jag fått erfara hurusom själva svårigheten blivit av Herren förvandlad till välsignelse. Vissheten om att vara i Guds vilja med mitt liv har varit en bärande kraft genom livets växlingar. Skulle jag än en gång ställas inför valet, skulle jag utan tvekan välja samma uppgift. Då jag ser tillbaka på de många år, som jag fått vara ett Herrens vittne, fylles mitt hjärta av tacksamhet till mitt livs Gud. Hans nåd, barmhärtighet och kärlek har varit gränslöst stor.

OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN 35

Min utbildning för kallet Någon teologisk utbildning har jag ej haft förmånen att få. Jag har deltagit i två bibelskolor: den första i Örebro 1917 och den andra i Stockholm 1918. År 1922 deltog jag i en kurs för församlingsföreståndare. Kursen hölls i Högsby. Bröderna Rikard Fris och Paul Ongman var lärare. I profana ämnen har jag tagit ett par kurser per korrespondens. Det finns ju också något som heter självstudier och det har jag sökt att praktisera så långt det varit mig möjligt. För en ordets förkunnare är bibelkunskapen säkerligen det förnämsta. Och möjligheten att studera bibeln finns ju för var och en.

Bibelskolan i Örebro 1917 Den undervisning jag fick mottaga i bibelskolan blev av grundläggande betydelse för min predikogärning. Pastor John Ongman var en verklig bibellärare. Han kunde på ett övertygande sätt tolka de bibliska sanningarna så att de blev levande och verkliga för eleverna.

En mäktig ande vilade över skolan hela tiden, och det hände att vi fick avbryta lektionen för att bedja. Många upplevde också sitt andedop.

Själv blev jag inte andedöpt, men en verklig längtan föddes i min själ att få uppleva Andens kraft.

Under tiden i skolan blev dopfrågan verkligt aktuell för mig. Jag talade med pastor Ongman och anmälde mig till dop, men då han fick veta att jag tillhörde en missionsförsamling vägrade han att döpa mig.

Först när jag lovade att begära mitt utträde ur den församlingen fick jag löfte om att bli döpt. Han var mycket bestämd på denna punkt.

I samband med bibelskolans avslutning, efter förmiddagens gudstjänst söndagen den 29 november, blev jag tillsammans med fyra andra ungdomar döpt av pastor Ongman. Det var en välsignad stund, en upplevelse som jag med glädje minns.

Bibelskolan i Stockholm 1918 Hösten 1918 deltog jag i bibelskolan i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Lärare var pastorerna Lewi Pethrus och T. B. Barratt. Det var en välsignad tid och vi fick många andliga lärdomar. Det var uteslutande bibelstudier. Någon undervisning i homiletik (läran om predikokonsten) förekom icke – i motsats till skolan i Örebro. Under tiden i skolan fick jag uppleva mitt andedop.

Jag minns särskilt en lektion, då pastor Pethrus undervisade om Andens dop, hur jag var djärv nog att förfäkta min uppfattning att man kunde vara andedöpt utan att tala i tungor. Pastor Pethrus avbröt mig och sade: »När du får göra upplevelsen av andedopet, får du säkerligen din uppfattning korrigerad« och så fick jag sätta mig. Under rasten diskuterade jag saken med några kamrater, men jag blev alltmer osäker på min uppfattning.

36

OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN

Så blev det en bönenatt i Filadelfia. Jag kunde ej vara med från början. Klockan var över 11 på kvällen, då jag kom till lokalen. När jag kom dit var dörren stängd. Jag hade framlagt mig som böneämne: Bed att Herren döper mig i den Helige Ande i dag. Nu stod jag utanför dörren och dagen var ju snart förliden. Men så öppnades dörren och jag kom in.

Det var alldeles fullsatt i hela salen, men längst fram fanns en plats som jag fick. Jag böjde mina knän bredvid broder Joel Eriksson. Han reste senare ut som missionär till Kongo där han fick ge sitt liv, då han och flera missionärer blev förgiftade. Jag hade knappast hunnit börja bedja, då jag såg en eldstunga komma genom salen. Den satte sig på min panna och i samma ögonblick fick jag börja prisa Herren i nya tungor. Tid och rum försvann, jag liksom badade i ett underbart ljus. I tre timmar fick jag hålla på att prisa Herren i nya tungor – efter vad mina kamrater sade. Jag fick tala tre olika språk, och salighetsströmmen flödade in i mitt hjärta.

Pris ske Gud! Kl. 6 på morgonen hade vi en rast. Då jag gick ut mötte jag broder Pethrus i dörren. Jag räckte fram handen och tänkte säga god morgon, men det blev tungotal, då såg han på mig och sade: »Inte tala de väl alla i tungor.« Jag hade ju tidigare påstått att man kunde vara andedöpt utan att tala i tungor.

Så hade jag fått göra ännu en underbar upplevelse. Jag fick en verklig längtan och inspiration att tjäna Herren och försoningen blev så verkligt levande för mig. Allt sedan dess har jag fått prisa Gud med nya tungor till min egen uppbyggelse. Jag har också några gånger fått frambära budskap.

Tungotalet är en välsignad gåva, då den användes rätt. I första hand är den till för egen uppbyggelse säger oss skriften (l Kor. 14:4). Hur gåvan skall användas se vi av den 28 versen i samma kapitel. Denna gåva kan missbrukas såväl som allt annat. Man kan få höra predikanter, föreståndare och lärare, som i såväl enskilda som offentliga möten sätter i gång och talar i tungor så att de överröstar allt och alla, men det var inget budskap som andra fick välsignelse av. Någon uttydning blev det inte heller. Jag har tänkt då jag hört sådant: Hur skall en sådan broder kunna undervisa andra, då han själv inte tagit emot bibelns tydliga undervisning? Resultatet visar sig också. Det blir ord men ingen kraft. Andedopets djupaste betydelse är ju att vi skall undfå kraft för att kunna vara Jesu vittnen enligt Jesu löfte till lärjungarna (Apg. 1:8). Det märkliga är att man håller så starkt på vissa sanningar i bibeln, men ser helt bort från andra. Då jag studerar min bibel finner jag att den ena sanningen är lika viktig som den andra.

EVANGELIST PÅ ÖLAND 37

Evangelist på Öland Jag verkade på hemförsamlingens fält, men jag var ej ännu avskild för uppgiften. På församlingsmötet söndagen den 2 december 1919 blev jag i församlingen avskild som evangelist och fick rekommendation. Denna är utskriven den 4 december. Något löfte om underhåll var det inte tanke på. Det kändes ganska underligt då jag sade farväl till mina arbetskamrater, som höll på med ett arbete strax intill mitt föräldrahem.

Tredjedag jul 1919 reste jag till Ölands Skogsby på Öland. Jag hade fått kallelse från den lilla församlingen som fanns där. Jag möttes vid Färjestaden av broder A. P. Pettersson, som var föreståndare för församlingen. Jag fick också bo i hans hem. Han hade byggt ett litet kapell där församlingen hade sina möten. Det fanns också en liten grupp vid sidan av församlingen. Det var en broder Ölin, som var ledare för denna grupp.

Samma dag jag kom till Ölands Skogsby var pastor Johannes Hydéhn, som då tjänade Filadelfiaförsamlingen i Kalmar, också där för att ordna en ny församling av den lilla gruppen. Broder Hydéhn fann dock förhållandena sådana att han ej kunde vara med om att ordna någon församling. Han fick resa hem med oförrättat ärende.

Vi började med möten en tid framöver. Ganska mycket folk samlades till våra möten och vi fick också bedja med några. Men under hela tiden var det strid och slitningar mellan de troende. Hade Herren fått sin vilja med sitt folk skulle vi säkerligen fått uppleva en väckelse. Hindret var maktstrid och brist på helgelse i vardagslivet. Det är inte nog med möteskristendom. Livet måste vara i harmoni med vår bekännelse.

Under tiden jag var i Ölands Skogsby blev jag inbjuden att deltaga i möten i Kalmar. Första gången var det baptistförsamlingen som inbjöd mig till en konferens där pastor John Ongman skulle tala. Det var ju ganska djärvt av mig att våga antaga inbjudan för att tala tillsammans med Ongman. Man tycks våga mest då man är ung och oerfaren. I varje möte fick jag läsa texten åt honom. Då jag i ett möte avlade ett kort vittnesbörd, tog jag bilden av ett fruktträd. Visst är det vackert med ett rikt lövverk, men trädet måste bära frukt för att fylla sin uppgift. Tillämpningen var: En hög bekännelse är inte det värdefullaste i vårt liv som kristen, Andens frukt måste komma till synes i våra liv. Då sade pastor Ongman: »Det där du, det var en fin tanke, den var bra.« Efter mötena i Kalmar fick vi besök av pastor Ongman i Ölands Skogsby. Om jag minns rätt så stannade han hos oss ett par dagar. Det var verkligen intressant och lärorikt att få sitta ner och lyssna till hans bibelförklaringar.

Jag fick läsa ordet och så kom han med sin tolkning och utlade skrifterna. När vi hållit på en stund sade han: »Nu kan du inte smälta mer, nu måste vi bedja.« Mötena vi hade i lokalen var mycket givande och vi kunde knappast rymma alla som kom. Hans besök blev till stor välsignelse.

38

EVANGELIST PÅ ÖLAND

Att jag anslutit mig till pingstvännerna tyckte han inte om. Han sade bland annat: »Jag kan inte tycka om att du gått till pingstvännerna. Du skulle ha blivit kvar hos oss. Jag hade väntat mycket av dig.« Han var starkt bunden vid samfundet, och han höll strängt på den slutna kommunionen. Jag tackar Gud för allt jag fått genom honom. Han var en gudsman, en verklig lärare och en stor personlighet.

Pastor Hydéhn slutade sin plats som Filadelfiaförsamlingens föreståndare omkring den l juni 1920. Jag blev kallad att vikariera en månad i Kalmar under vakanstiden, i slutet av juni och i början av juli. Det var en mycket intressant månad.

Under tiden jag var i Ölands Skogsby gjorde jag en resa tillsammans med broder Olof Pettersson, då vi besökte flera församlingar och platser på Öland. Bland annat besökte vi Störlinge, där broder Olofs förlovade – Alice Jansson – bodde. Vi hade något möte i Tjusby missionshus och bodde över natten i Alices föräldrahem. Hennes fader var en ganska gammal man, omkring 80 år, modern var betydligt yngre. De ägde en lantgård och var ganska förmögna. Då jag senare kom till Störlinge som evangelist fick jag bo i det Janssonska hemmet. Det fanns en liten stuga på gården, där jag fick ett rum en trappa upp. Nedanför var en rik vegetation och där höll näktergalen till och slog sina ljuva drillar i vårens härliga tid. Det hände någon gång att jag på morgonen vaknade vid den lille sångarens drillar.

Då vi gästade hemmet märket jag att förhållandet mellan Alice och Olof inte var vad det borde vara. Jag varnade honom att fortsätta. En kort tid därefter blev deras förlovning bruten, vilket säkerligen var en lycka för dem båda så långt jag kunde förstå.

Jag har särskilt ett par minnen från den resan. Vi hade en kväll möte i Lerkaka missionshus, som var fullsatt till sista plats. Under det att broder Olof stod och talade blev det ett väldigt oväsen utanför lokalen och i ett nu slogs ytterdörrarna in, och bråket utanför tilltog. En broder som var vaktmästare – jag vill minnas att han hette Lorentsson – blev slagen med en istapp så att han svimmade. Då jag kom ut var det fullt slagsmål, ty några av mötesbesökarna, bland dem var Olofs bröder, hade gått ut för att tysta bråkmakarna. Så kunde mötet fortsätta, men stämningen var irriterad. Dagen efter kom fridstörarna och bad om ursäkt, så det blev ingen anmälan till polisen.

Vi hade också ett par möten hos en broder Jönsson i Dyestad. Vi bodde i hemmet över två nätter, men för mig blev det dåligt med sömnen. Jag hade knappast hunnit lägga mig förrän jag kände hur det började svida och bränna över hela kroppen. Då jag steg upp och tände ljuset såg jag hur hela bädden var full av ohyra. Märkligt nog hade inte broder Olof ont av ohyran. Han föreslog att vi skulle byta säng, vilket vi gjorde, men det blev ej bättre. Att sova var inte möjligt. Jag gick upp och satt på en stol största delen av natten. Då vi lämnade hemmet gick vi

EVANGELIST PÅ ÖLAND 39

avsides in i en skogsdunge där jag tog av mina kläder. Broder Olof synade varje plagg och kastade dem till mig. På så sätt blev jag fri »sällskapet«. Det var en grå och disig morgon. Jag huttrade och frös och i hela min kropp brände det. Jag sade till min broder: »Hit kommer jag ej mer.« Jag hade fått nog.

Det var troligen under denna resa som det blev beslutat att jag skulle komma till Störlinge. Det fanns endast några få troende vänner på platsen. Tre äldre systrar var pingstvänner: tant Emma – efternamnet har jag glömt – Hilma Andersson och Augusta Rundblad. Så var det några få missionsvänner, även de var äldre. Ingen av dem var sångare och själv kunde jag inte spela eller leda sången. När jag tänker på detta, förstår jag att det var ganska vågat av mig att söka upptaga verksamheten här, men jag var viss om Guds vilja. Jag fick på ett påtagligt sätt se huru Herren låter oss vandra i förut beredda gärningar då vi är villiga att helt tro och lita på Hans löften. Strax innan jag upptog arbetet i Störlinge hade syster Alice Jansson, som jag ovan nämnt om, kommit hem från Stockholm. Hon var mycket skicklig att leda vår allsång, och var även en god solosångerska. Skicklig var hon också att spela piano, fiol, gitarr med flera instrument. Därtill var hon mycket villig att deltaga i mötena. Hon kom oss till hjälp i rätta stunden.

Vi började med möten i Sörby missionshus och folket strömmade till så att vi fick fulla hus, men då tyckte distriktsföreståndaren inte om våra samlingar längre. Han stängde missionshuset och vi blev utan lokal. Då ordnade Jansson – syster Alices fader – en lokal i en stuga som stod tom.

Det var tre rum i fil och vi kunde i bästa fall få rum med omkring etthundrafemtio personer. I de flesta fall var lokalen fullsatt och det hände ibland att vi inte kunde rymma alla som kom till mötena. I början var ungdomarna ganska bråkiga, men efter hand blev det bättre och vi fick en god ordning i våra möten. I regel var det öppet och tacksamt att tala, och folket tog emot budskapet.

Det är särskilt ett par möten som jag kommer ihåg. Lokalen var alldeles fullsatt, men det gick så dåligt för mig att vittna, så jag var på väg att lämna mötet. Jag blygdes över mitt misslyckande. Men när jag kom till dörren för att gå ut, stod där en lantbrukare J. Svensson med sin fru.

Han tog mig i armen och sade: »Snälla predikanten gå inte hem förrän han bett till Gud för oss, vi är så olyckliga.« Vi gick fram till första bänken där vi böjde våra knän. Under det jag bad för dem kom en ung kvinna fram och ville bli frälst. Dessa tre var de första jag fick bedja med i Störlinge. Då jag gick hem från detta möte blygdes jag över mig själv, men var samtidigt jublande glad över vad Herren hade gjort. Jag lärde mig en sak: Det är inte det viktigaste vad jag känner i ett möte. Det viktigaste är att Guds Ande får verka och överbevisa människorna om synd.

Denna upplevelse har varit mig till nytta mer än en gång under hela mitt långa tid som ett Herrens vittne.

40

EVANGELIST PÅ ÖLAND

Ett annat möte står också livligt för mig. Jag hade varit på platsen i sex veckor. Vi hade haft många möten, men ingen hade tänkt på något underhåll till mig. Mina pengar hade tagit slut och jag hade en del utgifter, bland annat en skattsedel som skulle betalas. Jag hade haft en intensiv bönekamp, men också fått uppleva ett välsignat bönesvar. Genom en gåva av familjen där jag bodde hade jag fått vad jag just då behövde. Då kvällens väckelsemöte kom, var det inte svårt för mig att få text. Med gripenhet och hänförelse, som endast en verklig upplevelse kan ge, frambar jag mitt vittnesbörd. Dock nämnde jag inte något om vad jag de senaste dagarna hade upplevat.

När vittnesbördet var framburet och en sång skulle sjungas, reste sig en ofrälst man och sade: »Vår predikant har nu under flera veckor predikat för oss, men vi har inte tagit upp någon kollekt till honom.« Mannens ord fann genklang hos de församlade, och själv gick han omkring med sin hatt, som fick tjäna som kollektbox. Hur stor summan blev minns jag inte, men den kvällen kände jag mig glad och lycklig. Jag hade på nytt fått ett bevis på att Herren står bakom sitt löfte. Bedjen och i skolen få. Bönekampen hade förbytts i lovsång. Tacksamheten fyllde min själ. På nytt hade jag fått uppleva Guds trofasthet.

Verksamheten var inte begränsad endast till Störlinge. Jag besökte också många andra platser bland annat Borgholm, Sandviken, Runsten. Överallt var det tacksamt att vittna och i regel var tillslutningen till mötena god. Min tid som evangelist på Öland blev inte så lång, men den var i flera avseenden intressant och lärorik, och genom Guds nåd fick jag följa några frälsningssökande människor till Försonarens kors. Det är inget som är så värdefullt och berikande för ett Herrens vittne som att få bedja med själar. Själarvinnarglädjen är underbar, den ger frimodighet att fortsätta kampen och den berikar vårt trosliv.

Måndagen den 19 april sade jag farväl till vännerna i Störlinge. Vi hade då ett enskilt möte med bibelläsning och bön. På den tiden gjorde man inte så stort nummer av vare sig välkomst- eller avskedsmöten.

PASTOR I KRISTIANSTAD 41

Pastor i Kristianstad Dagarna 18–30 maj 1920 hölls en bibelstudievecka i Vinnö. Jag fick inbjudan att vara med på densamma. Lärare under veckan var bröderna Birger Zettersten och Daniel Holm. Vi samlades i broder Nils Svenssons hem. En del bibelstudier hölls ute i trädgården under de blommande fruktträden. Där intog vi också de flesta måltiderna. Vädret var strålande, varmt och vackert. För deltagarna i veckan var allt fritt, både mat och husrum. Det var broder Svensson som ensam stod för alla utgifter.

Det var under denna vecka som jag första gången besökte Sionförsamlingen i Kristianstad – nuvarande Filadelfiaförsamlingen. Föga anade jag då att detta besök skulle få så stor betydelse för mig.

Broder Zettersten och jag var in till staden och samtalade med församlingen om de svårigheter som uppstått i samband med att broder Svensson tvingats avgå som församlingens föreståndare. Församlingen insåg sitt misstag och var villig att bedja broder Svensson om förlåtelse.

Jag fick i detta möte församlingens kallelse att bli dess predikant och föreståndare. Men jag besvarade kallelsen nekande.

Fredagen den 28 maj var jag åter kallad in till församlingen för att leda ett bibelstudium. I samband därmed hade församlingen extra församlingsmöte och beslöt att ge mig en förnyad kallelse. Mitt svar blev nu jakande. Under bön till Herren hade jag fått en inre förvissning om att det var i överensstämmelse med Guds vilja att upptaga arbetet i församlingen. Jag lovade att komma redan den 20 juli.

Söndagen den 18 juli tog jag farväl av vännerna i Betaniaförsamlingen, Årena. De hade anordnat en avskedsfest för mig. Dagen råkade vara min födelsedag – den 30:e i ordningen. Vi var samlade ute i det fria på en äng strax utanför mitt föräldrahem. Flera av vännerna lämnade mig minnesord. Ett offer, som blev 90 kronor, togs upp som en avskeds- och födelsedagsgåva.

Det kändes underligt att säga farväl till församlingen i vars gemenskap jag upplevt så mycken välsignelse, och där jag har så många av mina ungdomsvänner.

Tisdagen den 23 juli 1920 blev jag avskild som föreståndare för den lilla församlingen i Kristianstad. Församlingen bestod då av 34 medlemmar. Välkomstmötet hölls i syster Jenny Janssons kök. Hon bodde på Järnvägsgatan 43. Församlingens förre föreståndare, broder Nils Svensson, Vinnö, ledde mötet. Han gav några förmaningens ord och nedkallade Guds välsignelse över mig och församlingen. Några av medlemmarna lämnade minnesord och uttalade sin glädje över att föreståndarfrågan var löst. Det var en mycket blygsam början, men vi skulle få uppleva att Herren vakar över sitt verk och att det inte är det yttre som är det avgörande i Guds rike.

42

PASTOR I KRISTIANSTAD

Att mitt varande i Kristianstad skulle få så genomgripande inverkan på mitt liv och min framtid kunde jag ej då ana. Det var ju här jag skulle få möta den syster, som blev min hustru, min livskamrat och som i så många år varit min hjälp och mitt stöd i livets kamp och arbetet i Herrens tjänst.

Någon egen lokal hade församlingen inte då. För de offentliga mötena hyrde församlingen Godtemplarlokalen, Västra Storgatan 3. I augusti månad fick vi hyra en liten lokal – Gamla fattiggården, Östra Boulevarden – av stadens myndigheter. Den hade plats för omkring 150 personer och låg mycket centralt. I regel hade vi den fullsatt, särskilt vid kvällsmötena. Vi upplevde många välsignade möten i den lilla lokalen.

Det hände att mötesbesökare såg eldstungor över sångarskaran och talarna. Någon talarstol fanns inte, vi fick stå bakom ett litet bord, vilket fick tjäna som talarstol. Större möten och konferenser hölls i Godtemplarlokalen, då vår egen förhyrda lokal var för liten.

Det var inte under de mest gynnsamma förhållanden som jag upptog arbetet i Kristianstad. Inom församlingen hade det varit strider och svårigheter, som det alltid blir, då man har en hög bekännelse, men inte låter Guds Ande leda. Den förre föreståndaren hade tvingats att avgå. En överspänd och overklig andlighet hade fått rum hos många, även bland de ledande bröderna. De andliga nådegåvorna hade missbrukats, vilket till stor del berodde på bristande undervisning i Ordet.

Utåt hade församlingen kommit i vanrykte och tidningarna vägrade att ta in församlingens predikoturer. Då jag kom in på Kristianstadsbladets redaktion, sade redaktionssekreteraren: »Vi vill ej ha med den församlingens verksamhet att göra, så mycket galenskap som förekommer där. Att våra tidningsspalter är stängda för församlingens verksamhet beror på mig.« Sedan vi samtalat en stund och jag framhållit vad vi trodde och lärde, samt omtalat att jag tillträtt platsen som församlingens ledare och föreståndare, sade han: »Vill ni lova mig att det blir reda och ordning i verksamheten, så skall vi åter ta in predikoturerna i vår tidning.« Vi mötte sedan inte något motstånd från tidningarnas sida.

Församlingens anseende hos de andra församlingarna i staden var ej heller stort. En dag sammanträffade jag med pastorn i baptistförsamlingen20 samt en av samfundets reseevangelister. Välkomsthälsningen jag fick av dem var ungefär följande: »Vad har du här att göra? Här finns en så stark baptistförsamling, att det ej behövs någon mer döparförsamling.

Du kan gärna packa och ge dig iväg.« Mitt svar blev: »Är jag sänd av Gud skall det snart visa sig, varom icke så kommer jag att snart få resa, och då kan vi ju tillsammans tacka Gud för att jag får ge mig i väg.« Pastorn i baptistförsamlingen kom senare och bad om förlåtelse. Han sade bland annat: »Vi tänkte att vi skulle tiga ihjäl den lilla församlingen, men 20 Herman Carlsson (1885‒1933) var pastor i baptistförsamlingen i Kristianstad under åren

1917‒1926.

PASTOR I KRISTIANSTAD 43

nu håller den på att växa om oss.« Han fick också se några av sina församlingsmedlemmar ansluta sig till pingstförsamlingen. Bland dem var församlingssystern. Detta hade han säkerligen icke räknat med.

Vi fortsatte med regelbunden verksamhet och redan den andra veckan fick vi ha vår första dopförrättning, då fyra vänner döptes. Det var bröderna J. Lindberg och Johannes Jönsson med fruar som döptes. Dessa två bröder blev till välsignelse och pelare i församlingen. Dopförrättningen hölls i ån vid Karpalund, under konferensen i Vinnö. Det var flera personer som döptes, men de skulle tillhöra andra församlingar. Dopförrättare var broder Daniel Holm. Denna dopförrättning följdes snart av flera. Under den korta tid som jag tjänade församlingen fick jag döpa 49 personer. Våra dopförrättningar hölls i Vinnö, då vi ingen dopgrav hade i staden.

I Vä fanns en liten församling, men den hade ingen möjlighet att underhålla något vittne. Vännerna kom med en begäran att få sluta sig till församlingen i staden. Deras begäran bifölls och det är nu en utpost till församlingen i staden. Tillsammans var det 14 personer som hälsades välkomna från Vä.

Förutom i staden hade vi verksamhet ibland annat Vä, Tollarp, och Rya. Herren verkade ibland oss och den lilla skaran växte. Då jag efter två år och tre månader slutade min tjänst i församlingen var medlemsantalet 134.

Då jag ser tillbaka på den tid som jag var församlingens föreståndare blir jag förvånad över vad som skedde. Jag var ju inte gammal som kristen och ganska ny som Ordets förkunnare. Därtill kom att jag hade ringa erfarenhet i en församlingsföreståndares krävande uppgift. Det var uteslutande Guds stora nåd alltigenom. Utifrån hade vi motstånd och inom församlingen fanns det stridiga viljor, men Herren vakade över sitt verk.

Lovat vare Hans dyrbara namn!

Min tid i församlingen blev ej så lång. Jag blev överraskad när det helt plötsligt blev klart för mig att min uppgift i församlingen var fylld.

Jag hade talat i ett förmiddagsmöte, då vi hade att ta ställning till några frågor. Under det att jag ledde förhandlingarna kom det som en blixt från en klar himmel så levande till mig att jag skulle säga upp min plats till den 1 oktober (1922). Det blev en stor förstämning i mötet, då jag framförde detta mitt beslut. Men jag är övertygad om att det var Guds Ande som ingav mig detta, även om jag då själv stod frågande.

Under den tid som jag tjänade församlingen i Kristianstad hade jag ingen bestämd lön. Församlingen betalade hyran för mitt rum samt maten. Jag åt hos fru Johanna Andersson, Kartellgatan 5. Församlingen tog upp ett offer i månaden som skulle utgöra min lön. Det kunde variera ganska mycket med offrets storlek. I medeltal var det cirka 85 kronor i månaden.

44

PASTOR I KRISTIANSTAD

En söndagsförmiddag låg det en hundrakronorssedel i offerboxen.

Det var en av äldstebröderna som tog upp offret, han såg vem det var som lade i den stora sedeln och sade till personen ifråga: »Vet inte broder vad offret i dag skall användas till? Det är ju till föreståndarens lön.« Brodern svarade: »Det må jag veta, då Guds Ande manat mig att cykla tre mil för att lägga denna slant i offret, och passar det inte för dig att räkna in den i offret, så kan jag få den tillbaka, för att själv lämna den.« Några kommentarer behövs inte.

Det var vid denna tid som jag blev bekant med Astrid – min blivande hustru. Vi var mycket försiktiga och det var inte många i församlingen som visste om det. Jag minns hur jag bad till Herren och sökte Hans ledning i denna viktiga sak. Det var ju en stor åldersskillnad och de ekonomiska resurserna till att bilda ett eget hem var mycket små. Men det blev klart för mig att hon var den hjälp som jag behövde och Herren gav både henne och mig visshet om att vi var i Guds goda och fullkomliga vilja då det gällde denna sak. Den vissheten är starkare i dag efter ett fyrtioårigt, lyckligt äktenskap. Lördagen den 14 oktober 1922 förlovade vi oss.

Under oktober och november månader reste jag och besökte flera platser i Skåne. Jag fick också vara med några dagar i bibelskolan i Elimförsamlingen, Malmö. Det var välsignade dagar omkring Ordet. Hela resan var mycket intressant. Överallt i församlingarna fann jag öppna dörrar och längtan efter mer av Guds kraft förspordes hos de troende.

Torsdagen den 30 november lämnade jag Kristianstad och reste till Borås. Det var med både saknad och undran som jag steg på tåget. Jag hade fått många vänner i Kristianstad och i församlingen hade vi det riktigt gott. Hur skall det bli på den nya platsen? Den frågan trängde sig mäktigt inpå mig.

Herren gör under Jag har själv fått uppleva hur Herren har gjort under i mitt liv och jag har fått vara med om när andra har blivit friska som svar på bön. Innan jag går vidare till tiden i Borås vill jag berätta om några sådana under som inträffade de här åren.

Det var 1918, då spanska sjukan härjade svårt i vårt land. Många av mina bekanta rycktes plötsligt bort. Själv gick jag med feber flera dagar och var mycket matt, men jag försökte ändå att arbeta. Jag hade fått en inre förvissning om att Herren skulle bevara mig. Jag hade också vittnat för mina arbetskamrater att jag trodde på Jesus som kroppens läkare. En ung, stark man sade till mig: »Du tar livet av dig om du inte går hem och lägger dig.« Nästa dag fick han själv gå hem från arbetet och vi såg honom aldrig mer. Efter ett par dagar var han död.

Arbetsveckan var slut och på lördagseftermiddagen följde jag med en arbetskamrat hem för att hämta äpplen. Det var med största möda jag

PASTOR I KRISTIANSTAD 45

kunde cykla. När vi kom fram till kamratens hem sjönk jag ner på en soffa och kände mig alldeles slut. Efter en stund blev jag bjuden på middag. Jag hade de senaste dagarna kunnat äta helt litet, men jag tackade ja och reste mig med stor ansträngning. Under det jag gick fram till det dukade bordet skedde ett under. Tröttheten försvann på ett ögonblick och jag kände mig fullkomligt frisk och stark. Maten smakade mycket bra. Mina vänner, som jag gästade, var ej troende och de blev mycket förvånade. Jag satte mig sedan på cykeln och åkte hem med god fart, prisande Herren för Hans underbara hjälp och nåd.

Strax därefter fick jag uppleva ett nytt bevis på Guds makt och ingripande. Det gällde min yngsta syster som hastigt insjuknat i spanskan. Då jag kom hem på kvällen var hon mycket sjuk. Våra föräldrar och någon mer stod vid hennes bädd. Vi fruktade att hon skulle dö vilket ögonblick som helst. Jag skulle gå för att söka få fatt på en läkare. Kommen till dörren hörde jag en röst inom mig som sade: »Är jag icke nog för dig, gå ut på mitt löfte.« Jag vände tillbaka, böjde mina knän och bad. Ögonblickligen inträffade en märkbar förändring. Min syster satte sig upp och färgen återvände till hennes ansikte. Så fick hon somna och sov lugnt hela natten, och nästa morgon kunde hon stiga upp och var frisk. Herren hade hört vår bön och gjort ett under.

Vid ett tillfälle fick jag en svår halsböld. Jag kunde ej äta på ett par dagar. På söndagen skulle jag tala på ett möte. Värken i halsen var mycket svår och jag kunde bara viska fram orden. Så kom en broder cyklande på lördagseftermiddagen förbi mitt föräldrahem. Han stannade och jag bad honom meddela församlingen att jag inte kunde komma till mötet som var annonserat. Så skildes vi åt och jag gick in i mitt rum. Och i ett nu upplevde jag hur värken försvann. Bölden var borta och jag kände mig mycket hungrig.

Den övriga familjen skulle just äta middag och jag sade till mor: »Jag vill också ha mat.« Hon såg på mig mycket förvånad, men sade ingenting. Ännu en gång hade jag fått uppleva ett under. På söndagen kunde jag deltaga i mötet och vittna om ett Guds ingripande och makt att hjälpa.

Hösten 1922 råkade jag ut för en olycka. Jag hade varit och hälsat på en av församlingsmedlemmarna, som var sjuk. Med stark fart kom jag cyklande på en gata i Kristianstad. Bröderna Ekenäs och Hj. Bergman satt och väntade på mig, då vi skulle resa ner till Åhus. Plötsligt brast framgaffeln och jag slungades i gatan och råkade slå ansiktet i framhjulets ekrar. En av dem gick av och trängde in under vänstra ögat och slet sönder tårkanalen. Näsan och särskilt vänstra delen av ansiktet blev illa tilltygat. Jag svimmade icke utan kunde resa mig och ta bort cykeln från vägbanan, men blodet forsade ur såren, näsan och munnen. En dam, som var vänlig nog att räcka mig en näsduk, svimmade och blev liggande framför mig. Någon av dem som samlats omkring mig stoppade en brödutkörare, och han körde mig snabbt till lasarettet, som låg ganska

46

PASTOR I KRISTIANSTAD

nära. Jag blev genast opererad och doktorn fick sy många stygn i mitt ansikte. Även näsan, som var svårt skadad, lyckades han ordna till så att den blev bra.

Doktor Hedlund var en äldre man och han hade den ovanan att tänka högt, då han opererade. Han sade bland annat under tiden han höll på att klippa och sy i mitt ansikte: »Den här är så illa slagen som om han varit med i kriget« – han hade nämligen varit med i Tyskland under det första världskriget – »han kan inte mer visa sig på en talarstol.« Det var mycket svårt för mig att höra doktorns ord och jag önskade faktiskt att slaget tagit så hårt att jag dött. Jag var ju viss på att Herren kallat mig att bli sitt vittne och nu låg jag här sönderslagen, och min predikantbana skulle vara slut enligt doktorns ord.

Jag hade anmält mig att deltaga i en kurs för missionärskandidater och församlingsföreståndare. Den hölls av broder Rikard Fris i Högsby.

Jag skrev till broder Fris och omtalade att jag råkat ut för en olycka. Det var tydligen inte Guds vilja att jag skulle komma. Min tro hade sjunkit under nollpunkten. Efter ett par dagar fick jag svar från broder Fris och han skrev: »Trots att satan fått tillåtelse av Gud att sätta krokben för dig, skall du komma hit och som svar på bön bli helbrägda.« Då jag läst hans trosfriska svar tändes hoppet åter hos mig och i sällskap med broder Josef Svenhard reste jag upp till Högsby. Då bröderna fick se mitt sönderslagna ansikte sade de: »Nog har vi hört att det var svårt, men att det var så illa trodde vi inte.« Man är alltid mera trosfrisk och djärv på avstånd.

Men bröderna bad till Gud för mig och såren läktes fort.

Jag hade order från doktorn att komma upp på lasarettet så fort jag kom tillbaka. Då jag kom upp till doktorn såg han på mig och sade: »Men ni ser ju hygglig ut, såren har läkt mycket fint. Men hur har ni det med ögat? Det kommer ni nog att få mycket besvär med. Antingen kommer det att tåras jämt eller också får ni inte någon tår i det och i vilket fall kommer det att bli smärtsamt, ty tårkanalen är söndersliten.« Jag svarade att jag inte hade något obehag i ögat, det är som det andra.

Han undersökte mig och så gick han ett slag på golvet under det han sade: »Det här begriper jag inte.« Så undersökte han mig igen och upprepade samma ord. Då jag frågade vad det var som han inte begrep sade han: »Jag har klippt bort den sönderslitna tårkanalen och nu kommer ni hit och har en ny tårkanal.« Jag omtalade var jag hade varit och att bröderna hade bett till Gud för mig. Då sade han: »Jag är också en kristen och tror på Gud. Att Gud kan frälsa våra själar tror jag, men att det blivit en ny tårkanal förstår jag inte.« Så fick doktorn bekräfta att Herren gjort ett under, då bröderna bad för mig. Mitt ansikte blev återställt och jag fick fortsätta i den uppgift som Herren kallat mig till.

Något år senare fick jag mycket svåra plågor i magen. Så fort jag åt något blev det en svår värk, och jag hade svårt för att sova, ty natt och dag hade jag svåra smärtor. Jag reste upp till avslutningen av bibelskolan i Stockholm. Min tanke var att bröderna skulle bedja till Gud för mig,

PASTOR I KRISTIANSTAD 47

men av någon anledning blev det ej så. Under sista mötet i högtiden firade vi Jesu döds åminnelse. Jag var då så sjuk att jag knappast kunde sitta upprätt i bänken. Jag tog brödet men förnam inte något särskilt, men så kom kalken och så fort mina läppar rörde vid vinet kände jag en ljuvlig ström som gick genom hela min varelse. Jag tyckte att allt inom mig vändes i mig. Smärtorna försvann i ett ögonblick och jag var fullkomligt helad. Då jag på natten kom hem till min bostad åt jag en kraftig måltid varpå jag gick till vila och sov gott hela natten. Jag vaknade på morgonen fullt frisk. Herren hade helat mig och det har hållit tills i dag.

Lovat vare Hans namn!

I en av de första konferenserna som hölls i min hembygd Årena deltog bland andra fru Maria Lindgren från Örebro. Hon fick vara till stor välsignelse för många sjuka. Vid detta tillfälle fanns det i Målilla samhälle en ung flicka som i tre år suttit lam. Hennes namn var Edit Sandqvist.

Hon hade sökt flera läkare, vilka förklarat henne som obotlig. Hennes mor – en mycket gudfruktig kvinna – talade med mig om att söka få Edit upp till konferensen och att vi där skulle bedja för henne. Jag gav ett undvikande svar och föreslog att fru Lindgren skulle resa ner till deras hem efter konferensen och bedja för Edit. Hon gick med på mitt förslag. Jag förstår att jag hade otro i mitt hjärta. Jag tänkte att om inget sker så väcker det mindre uppseende om fru Lindgren beder för henne i hemmet. På måndagseftermiddagen reste fru Lindgren jämte några andra ner till flickans hem. Efter en kort bön fattade fru Lindgren Edits hand i det hon sade: »I Jesu Kristi namn, stå upp och gå.« Undret skedde och i samma stund reste sig Edit och sprang runt i våningen under det hon lovade Gud. Nästa dag, då fru Lindgren reste hem till Örebro, gick Edit ner till stationen med de kryckor som hon i tre års tid måst använda för att kunna förflytta sig. Vid stationen hade en stor skara människor samlats ty det hade blivit känt vad som skett. Alla var gripna och bland de troende var glädjen stor. Men även nu fanns det sådana som tvivlade och sökte bortförklara det hela med att Edit hade simulerat lam. Men vad Herren gjort var en verklighet och Edit förblev frisk. Gud vare lov!

I samma konferens var det många som fick uppleva helbrägdagörelse.

Bland annat var det en ung kvinna, även hon från Målilla, som led av TBC i mycket framskridet stadium. Då hon kom in i rummet, där vi var samlade för att bedja, sjönk hon ner på en stol innanför dörren och fick uppleva både frälsning och helbrägdagörelse. Ingen bad för henne, men Herren såg till hennes behov och hon blev fullständigt helad. Vi upplevde vad som står i Luk. 5:17b – »och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom«.

PASTOR I BORÅS 49

Pastor i Borås Första gången jag besökte Filadelfiaförsamlingen i Borås var under midsommarhelgen 1922. På Nyhemsveckan sammanträffade jag med en broder Emil Andersson, Millby. Han inbjöd mig att hälsa på i församlingen då jag var på genomresa till Göteborg, där jag skulle hälsa på min broder och svägerska. Att jag då var och provpredikade hade jag ingen aning om. Hade alla haft samma uppfattning som en äldre syster, Lotta Persson, hade jag säkerligen inte fått någon kallelse. Då jag efter förmiddagens predikan gick ner i lokalen för att hälsa på mötesbesökarna, sade hon till mig: »Dig tycker jag inte om, du var mig en djärver en.« Då jag senare kom till församlingen blev vi mycket goda vänner. Hon var väl hemma i sin bibel och vi hade många intressanta samtal i andliga frågor.

Församlingen hade just då fått flytta in i sin nyinköpta fastighet med dåvarande adress Kindsvägen 12. Man höll på med en omändring av talarstolen. Även stolparna som bar upp taket höll man på att förstärka.

När jag kom hem från min resa hade jag brev från församlingen med kallelse att bli dess föreståndare. Samtidigt hade jag också kallelse och förfrågan från andra församlingar: min hemförsamling i Årena samt församlingarna i Kallinge och Brömsebro. Jag minns hur jag – liksom Hiskia fordom – bredde ut breven inför Herrens ansikte och bad om visshet till vilken församling jag skulle svara ja. Det var flera som hade varnat mig för att komma till Borås. En broder sade så här: »Om du far till Borås, så får du svälta ihjäl och sen tar de livet av dig.« Men Herren gav mig visshet att jag skulle upptaga arbetet i Borås, och den 1 oktober sände jag mitt svar och lovade komma den l december 1922. Jag förnam att jag var i Guds vilja i detta beslut.

Torsdagen den 30 november var en mulen och disig dag. När jag på kvällen kom med tåget till Borås, möttes jag av bröderna Sam. Frantzich och Anders Nordlund. Vi gick först till broder Nordlunds hem, vilket jag ofta kom att gästa under min Boråstid. Sedan följde broder Frantzich mig till Vasastaden 3 där jag skulle få hyra ett litet rum hos en äldre syster, Augusta Larsson. Det var möblerat med en vit damrumsmöbel. Vid första anblicken blev jag inte tilltalad av rummet, det var ganska litet, men det var bara att finna sig tillrätta. Senare flyttade syster Augusta ner till Elinsdalsgatan, och där bodde jag tills Astrid och jag satte eget bo.

Syster Augusta Larsson var en gudfruktig och god människa. Hon gjorde allt för att jag skulle trivas. Även sedan vi ordnat vårt eget hem kom hon att betyda mycket för oss. Hon var som en mor för Astrid och gav oss mycket hjälp i hemmet, och då våra barn kom blev hon mycket fäst vid dem och barnen tyckte mycket om henne.

Församlingen som ordnades den l januari 1916 hade vid min ditkomst 72 matrikelförda medlemmar. Genom Guds stora nåd fick jag se församlingen mer än tredubblas under de 7 år jag var i Borås. Då jag flyt-

50

PASTOR I BORÅS

tade var medlemsantalet 264. Då församlingen ordnades kunde inte några äldstebröder tillsättas, då ingen av de ledande bröderna var andedöpt.

Detta var en stor brist och församlingen fick genomlida många inre slitningar, vilket mycket hämmade verksamheten. Jag blev den förste ordinarie föreståndaren. Ingen av de bröder som tidigare tjänat var avskild som föreståndare. Det hade också varit besvärligt med lokalfrågan, men nu var ju också den ordnad.

Hur mitt välkomstmöte var har jag just inget minne av, men som jag tidigare nämnt, tog man det inte så allvarligt vare sig med välkomsteller avskedsmöte på den tiden. Det första församlingsmötet kommer jag däremot väl ihåg. Vi hade inte råd att värma upp lokalen, därför höll vi till på läktaren, där det blev först varmt, värmen stiger ju upp mot taket.

Mötet var besökt av endast några få medlemmar, men jag kommer ihåg att det var ett möte som gick i glädjens tecken trots de yttre små förhållandena.

Lokalförhållandena hade varit ett svårt problem, men som jag redan nämnt hade församlingen lyckats få köpa den gamla lokalen Södra Missionshuset. Den köptes den 12 februari 1921 och kostade 22.000 kronor.

Det var en stor summa och skulden blev ganska betungande för den lilla församlingen. Det var ekonomiskt hårda tider och de flesta av medlemmarna hade små inkomster. Hela fastigheten var hårt nedsliten och i behov av reparation. Här fanns det tydligen mycket arbete både andligen och materiellt. Jag samtalade med bröderna om att vi borde försöka renovera hela fastigheten. I lokalen hade redan en del ändringar utförts.

Men den stora svårigheten var att vi inga pengar hade. Tanken kom då till mig att jag vid sidan om predikogärningen skulle börja arbeta med fastighetens iordningställande. Det fanns varken toaletter eller vedbod till fastigheten. Vi saknade också en liten sal, vilket vi hade stort behov av, särskilt för bönemötena.

Jag började med utgrävning under lokalen och fick så fram en källarvåning. Det var massor av jord som måste schaktas bort. Jag göt en stödjemur och lade golv och så fick vi fram en bra bönesal som rymde 50 personer, toaletter, vedbodar, tvättstuga och en del garderober. Då detta var gjort började jag med att göra gården i ordning. Den såg allt annat än trevlig ut. Vi körde undan skräpet och jag ordnade ett trevligt blomsterland på framsidan och trädgårdsland på baksidan av huset. Så satte vi upp ett staket mot gatan och lade en gång av gatsten ner till lägenheterna och källaren samt satte upp ett tak som skydd över ingångarna. Som hjälp med träarbetena hade jag en äldre man, Johanson, som tillhörde missionsförsamlingen, men som ofta gick på våra möten. En del kvällar hade jag hjälp av bröder i församlingen.

Då detta var gjort satte vi i gång med lägenheterna. Lägenheten en trappa upp, som skulle bli min bostad, ändrade vi om en hel del. Den hade som den andra lägenheten två fönster mot gårdssidan, men vi gjorde istället ett treluftsfönster samt flyttade dörrarna mellan rummen. Vi

PASTOR I BORÅS 51

begärde inte tillstånd för ändringen hos myndigheterna, men det blev ingen anmärkning fastän det blev ett annat utseende på husets fasad. Till detta arbete hade jag broder Carl Boman som hjälp. En målare Ekström utförde målningsarbetet billigt och bra. Bänkarna i lokalen målade jag själv. Det var arbetsamma dagar, men det var roligt att arbeta och så sparade vi in en del pengar. Under tiden jag arbetade fick jag ofta texter till mötena, ty verksamheten fortgick som vanligt. Jag fick verkligen uppleva att Herren förser. Någon gång i juni månad 1923 var vi färdiga med arbetet.

Det egna hemmet ordnas När nu lägenheten var färdig kunde jag köpa möbler och ställa den i ordning. Några systrar i församlingen hjälpte mig att sätta upp gardiner och dylikt. När jag i mitten av juli månad reste ner till Kristianstad för att sammanvigas med min trolovade stod lägenheten klar för inflyttning.

Det var en dag som jag med längtan sett fram mot. Under hela tiden vi var förlovade hade vi träffats endast fyra gånger sedan jag lämnade Kristianstad. Avståndet var långt och vi hade inte råd att resa ofta. Två gånger hälsade Astrid på mig i Borås, en semester var vi tillsammans hemma hos mor och far i Småland och så var jag i Kristianstad en gång.

Filadelfia Borås 1923.

Samlingssalen i Filadelf ia.

Den vänstra av de två dörrarna som markerats på estraden ledde in till familjen Nilssons bostad. Där f ick de kvinnliga dopkandidaterna klä om sig vid dopförrättningarna. Den högra ledde till omklädningsrummet för de manliga dopkandidaterna.

52

PASTOR I BORÅS

Fredagen den 18 juli 1924 vigdes vi borgligt på Rådhuset i Kristianstad av borgmästare Axel Östberg. Den dagen fick jag den största och bästa födelsedagsgåva som jag någonsin fått. Dagen efter företog vi vår bröllopsresa, den blev ej synnerligen lång. Vi reste upp till Småland där vi gästade mina föräldrar ett par veckor. Då vi sedan kom till Borås mötte oss en angenäm överraskning. Vi gick upp i vår lägenhet och klädde om oss – det var en önskan från församlingen att vi skulle vara bröllopsklädda då vi hälsades välkomna. När dörren öppnades och vi såg ut över lokalen mötte oss en trevlig syn. Lokalen var festligt smyckad och långa bord stod dukade med läckra rätter. Nästan hela församlingen var samlad för att taga emot oss. Det blev ett varmt mottagande och en verkligt trevlig bröllopsfest. Pastor Carl Widmark, som var särskilt kallad att leda detta möte, höll ett anslående och varmt högtidstal. Ett bättre mottagande kunde vi icke önska oss. Vi fick verkligen mycken kärlek och sympati.

Lägenheten som vi fick flytta in i var helt omodern. Den låg vägg om vägg med lokalen. När man öppnade dörren så var det bara ett steg ut på plattformen. Men det kändes skönt att efter flera år som inneboende hos andra, få flytta in i eget hem tillsammans med en älskad maka. Här skulle vi också få uppleva mycken välsignelse och nåd från Herren.

Verksamheten i församlingen Det var mycket kamp den första tiden. Ringa tillslutning i mötena och ett fåtal sångare. Det ekonomiska trycket var ganska hårt. Men i tro på seger kämpade vi vidare och efter någon tid lättade det betydligt. Det fanns en liten trogen skara som alltid var med i kampen. Då jag kom till församlingen var det några systrar som stod utanför verksamheten, men det dröjde inte länge förrän de kom med och blev till stor hjälp i mötena.

Tre av dem hade varit ute på fältet som evangelister någon tid. De var duktiga både att sjunga och vittna.

Som jag redan nämnt var det i början ganska hårt och tillstängt i mötena, men en söndagsförmiddag skedde det en underbar förändring i den andliga atmosfären. Under det jag stod och talade såg jag liksom en slöja dragas undan och en ljusflod strömmade ner. Jag upplevde något sällsamt i det mötet. Broder Persson, som jag tidigare nämnt om, var med i detta möte. Han omtalade hur han i en syn fick se Jesus stå bakom mig, men då jag talat en stund förde han mig åt sidan och ställde sig framför mig.

Ett faktum var att från den stunden fick vi seger i andevärlden. Tillslutningen i mötena blev bättre och vi fick bedja med frälsningssökande människor. Även om det inte var skaror som kom så fick vi rätt ofta följa syndare till Försonarens kors.

Då Astrid kom till församlingen fick hon ta hand om sången och bli ledare för strängmusiken. Inte så långt därefter fick vi ett gott tillskott i sången, då en grupp ungdomar från en plats utanför staden kom med i församlingen och blev döpta.

PASTOR I BORÅS 53

Rätt ofta fick vi öppna dopgraven, och vid sådana tillfällen var lokalen alltid fullsatt. Det fanns inga doprum i lokalen utan vi måste ställa i ordning ett omklädningsrum för de manliga dopkandidaterna på högra sidan längst fram vid talarstolen. För de kvinnliga dopkandidaterna fick vi öppna vårt bästa rum i lägenheten som doprum. Vi hade väl en plåtbalja innanför dörren, men vattnet flöt ändå rikligt ut över golvet, dock hörde jag aldrig min hustru klaga. Hon var villigt med och tjänade vid dopförrättningarna såväl som annars.

Det hände också vid större möten då folket inte kunde rymmas i lokalen att vi fick öppna dörren till vår lägenhet, och rummet som låg närmast lokalen fylldes med folk. Enigheten i församlingen var mycket god.

Bönelivet var rikt och brinnande. Anden föll över bedjarna, det var fröjd och glädje då vi möttes. Helt naturligt upplevde vi ibland störande moment, då djävulen sökte skada Guds verk. I alla församlingar tycks det finnas människor, som kretsar omkring sig själva. Det egocentriska sitter i högsätet, under det de visar en förment andlighet som godkänner endast vad den själv gör och är. Får dessa människor makten i församlingen utövar de ett diktatoriskt välde och utdömer alla som ej vill krypa för dem. Allt vad de själva gör och säger är riktigt, men vad andra gör är fel och värdelöst. De känns igen genom den dömande ande som behärskar dem.

Vi hade de sista åren en broder och ett par systrar, som utmärkte sig på detta område. Bröderna och församlingen var fel, men själva var de så andliga att de ej kunde deltaga i verksamheten, eftersom de ej fick dominera. Följande episod visar hur overkligt andliga sådana människor är. I ett församlingsmöte beslöt församlingen att sätta upp tyg kring barriären på talarstolen. Så undrade någon hurdan färg det skulle vara på tyget. Då reste sig brodern ifråga och sade med en skälvning i rösten. Den saken kan vi inte avgöra här. Jag föreslår att vi gör detta till ett allvarligt böneämne. Så satte han sig och såg mycket gripen ut. Jag svarade: »Gud har gett oss förstånd, så att vi kan avgöra vilken färg som passar, om han nu ens frågar efter om vi har tyg eller inte.« Men då var jag i broderns ögon oandlig.

Molnstoden höjer sig Min tid i Borås blev ganska lång. Sju år på en månad när. Det var i flera avseenden en betydelsefull och intressant tid. Här fick vi ordna vårt hem.

Fyra av våra barn föddes här. Vi fick också genomgå den smärtsamma upplevelsen att lämna ett av dem – lilla Rut – hon dog när hon var ett år och nio månader gammal. Det kändes svårt, men trösten kom från Herren genom ordet. »Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Hans namn.« Det var kikhosta och lunginflammation som ändade hennes liv.

54

PASTOR I BORÅS

På ett förunderligt sätt växte vi samman med vännerna i Borås. Det har aldrig varit så svårt att skiljas från någon församling jag tjänat, som det var i Borås.

Det var i Borås som jag först fick en bestämd lön. Jag hade först en månadslön av 100 kronor och då jag gifte mig fick jag 150 kronor samt bostad. Slutlönen var 225 kronor. Vi fick ofta ta emot besökande vittnen, vilket ibland kunde vara ganska besvärligt, enär vi måste gå igenom rummet där de låg, för att komma till vårt sovrum. Vi var inte så bortskämda och därför gick det bra.

När jag i församlingsmötet meddelade att jag tänkte sluta min tjänst blev det en djup förstämning. Jag hade endast talat med de ledande bröderna om denna sak, men det tycktes ändå ha sipprat ut i församlingen.

Vid detta församlingsmöte var lokalen fullsatt. Så fort jag meddelat församlingen mitt beslut begärde en av bröderna ordet och framställde ett förslag att församlingen skulle kalla mig att stanna kvar. De som önskade det skulle resa sig upp. Alla utom vaktmästaren reste sig, och jag fick på stående fot mottaga församlingens kallelse. Vaktmästarens protest kan ses mot bakgrund av att hans hustru blivit utesluten ur församlingen och han vågade inte handla mot hennes vilja. Jag lovade lämna mitt svar om två veckor. Mitt svar blev nekande, men på nästa församlingsmöte fick jag en förnyad kallelse att stanna kvar. Nu gav jag mitt svar omedelbart, vilket också nu blev nekande. Ändå fick jag en tredje kallelse. Det var svårt att behöva säga nej till församlingens begäran, men Herren hade givit mig visshet om att jag nu fyllt min uppgift i församlingen och därför måste jag giva ett nekande svar.

Det är ett par händelser som livligt kommer till mig, då jag skriver om Boråstiden. I början av pingstväckelsens framträdande var det inte alltid så lugnt på våra möten. Det hände ibland att det kom med personer som tänkte störa mötena. Särskilt minns jag ett tillfälle då vi hade konferens. Vi hade besök av A. P. Franklin. Lokalen var fullpackad, och broder Franklin hade just begynt att tala, då en person som gick under namnet »Kristianstadraggen« kom in och började bråka nere vid dörren.

Han var drucken och blev ond på en av vaktmästarna, som bad honom vara tyst. Jag fattade situationen och sade till Franklin att fortsätta att tala. Så sprang jag ner till dörren och just då jag kom dit tog mannen ett språng för att ge vaktmästaren en »dansk skalle«. Jag lyckades i rätta ögonblicket få tag i mannens armar bakifrån och bar honom så ut ur lokalen. När vi kom ut på gatan satte jag ner honom ganska kraftigt. Då sade han: »Det var bra gjort, det är inte vem som helst som bär ut Kristianstadraggen.« Han var en riktig slagskämpe och vägde sina modiga nittio kilo. Jag sade till honom: »Du är stark, men det finns flera starka karlar.« Då sade han: »Jag tycker bra om Nilsson och jag lovar att inte mera störa något möte.« Han höll sitt löfte. Jag tror att Herren vid detta tillfälle gav mig kraft, såsom Simson fordom fick, då han bar bort Gasas stadsport.

PASTOR I BORÅS 55

En annan gång hade vi besök av ett par inbrottstjuvar i fastigheten där vi bodde. De hade tagit sig in i lägenheten som låg över vår. En syster, som var organist i församlingen, bodde där. Hon var vid tillfället på sitt arbete. Jag hade varit nere i vedboden och arbetat, och då jag stod och tvättade mig hörde jag att någon gick i rummet över mig. Jag hörde också att man höll på med att bryta upp ett lås. Jag gick dit upp, och då jag tittade in i rummet fann jag ett par män i färd med att packa ner systerns tillhörigheter i resväskor. Jag frågade: »Vad gör ni här?« En av dem svarade: »Vi söker en chaufför.« Jag svarade: »Söker ni honom i byrålådorna? Nu stannar ni här tills polisen kommer.« Så ropade jag till min hustru att ringa polisen. I nästa ögonblick flög båda två på mig, där jag stod vid dörren. Jag tog dem en i var hand och satte den ene mot väggen och den andre mot en möbel. Den ene av dem, som hette Nyman, hade då fått upp en ganska stor fickkniv som han riktade mot min vänstra arm, men muskeln var så spänd att det blev endast ett ytligt sår. Jag måste nu släppa mitt tag och just då försökte samme man att slå ner mig, men jag parerade slaget och träffade hans haka med följd att han föll ner mot trappan. Nu rusade också Ekström, så var den andres namn, förbi mig och båda sprang ner på gatan. Där stod tre män, men ingen av dem kom sig för att ta fast tjuvarna, fastän jag ropade: »Tag fast tjuvarna.« De två männen fortsatte springande över en gata och ett järnvägsspår upp mot en skogsdunge. Jag förföljde dem och tydligen var det deras avsikt att få mig in i skogsdungen. Där hade de ju kunnat slå ner mig. Medan jag sprang efter dem fick jag en tanke att skilja dem åt, och så sprang jag förbi den ene, som då vände om och sprang ner mot staden. Jag beslöt att fånga honom, men han hade fått ett gott försprång, så det tog en stund innan jag hann ifatt honom. Han var nu så slut att han inte orkade göra något motstånd. Det var i närheten av Teatern som jag tog honom.

I samma stund kom en taxichaufför. Han stannade och hoppade ur bilen och tog honom i andra armen. Nu hade polisen blivit varskodd och det kom tre stycken konstaplar och tog hand om honom, och så bar det i väg till polisstationen. Jag fick givetvis följa med. Jag var utan hatt och kavaj därtill ganska tilltufsad och nerblodad av såret på armen och så hade jag fått en del skråmor i ansiktet. Efter förhöret blev mannen anhållen.

Min hustru hade ringt polisen, men det dröjde ett par timmar innan någon polis kom. När han frågade vad som stulits, upplyste hon honom om att de inte lyckats få något med sig. Då blev han ovettig och arg för att hon hade ringt. När jag kom hem efter några timmar och fick veta hur polisen hade uppträtt, gick jag tillbaka till poliskontoret och fick träffa stadsfiskalen. Han kallade in polismannen och gav honom en skarp tillrättavisning. Han sade bland annat: »Vi har ju tjuven fast tack vare pastorn.« Dagen efter hade tidningarna slagit upp stora rubriker: »Spännande tjuvjakt på Borås gator. Modig och rådig frikyrkopastor överraskar och fångar tjuvar.«

56

PASTOR I BORÅS

Senare var jag med och vittnade vid rättegången. Den man, som lyckades komma undan i Borås, togs ett par dagar senare i Stockholm, där han försökte göra ett inbrott. Nyman som jag tog fast, hade ett foto på dem båda, så det gick lätt för polisen att känna igen honom. De hade båda tidigare varit intagna på anstalt. Nu blev de dömda till sex månaders fängelse. Åklagaren ville också sätta fast dem för misshandel och hemfridsbrott, men då jag inte gjort någon anmälan kunde han inte väcka åtal på den punkten. Jag framhöll min uppfattning att som kristen var jag skyldig att gripa in, då det gällde att skydda annans egendom, men då det gällde min egen person vill jag inte gå tillrätta med någon, som förfördelat mig. När domaren hörde detta sade han: »Det var vackert och storslaget handlat.« Efter denna händelse kom det många unga män till våra möten, och poliserna hälsade artigt på mig var jag träffade någon av dem.

Avskedet i församlingen Söndagen den 29 september 1929 höll jag min avskedspredikan inför en överfylld lokal. Det enskilda avskedsmötet på måndagskvällen blev ytterst känsligt både för Astrid och för mig. Många varma ord av tacksamhet sades och vi var alla upplösta i tårar. Så låg vår tid i Borås bakom och det är med innerlig tacksamhet till Herren, som vi ser tillbaka på den tid vi fått verka Guds verk bland vännerna i Borås och den kära Filadelfiaförsamlingen. Må Guds välsignelse alltfort vila över den.

Onsdagen den 2 oktober reste vi från Borås. Våra flyttsaker följde med samma tåg. Då jag kom hade jag ett par väskor och en kartong böcker. När jag reste därifrån hade jag familj, hustru och tre barn samt en hel järnvägsvagn med flyttsaker. Det hade varit tillväxt även på det området. Det var många vänner nere vid tåget och vinkade farväl då vi reste.

PASTOR I KARLSKRONA 57

Pastor i Karlskrona Redan i maj månad 1920 fick jag göra mitt första besök i Blekinge fagra bygder. Tillsammans med den käre brodern och trofaste vännen Birger Zettersten fick jag vara med om några möten på olika platser. Föga anade jag då att jag skulle få en uppgift under så många år just i dessa trakter.

Under den tid jag tjänade församlingen i Borås fick jag kallelse från flera församlingar att bli föreståndare. År 1924 fick jag kallelse från Filadelfiaförsamlingen i Tollarp, 1928 från Filadelfiaförsamlingen i Falköping och i april månad 1929 fick jag åter en kallelse från församlingen i Falköping samt från församlingen i Hässleholm och Filadelfiaförsamlingen i Karlskrona. Dessa tre kallelser kom nästan samtidigt. Den tredje april kom kallelsen från Karlskrona, den sjätte från Falköping och den åttonde från Hässleholm. Det var tydligen ont om föreståndare på den tiden.

Då kallelsen från församlingen i Karlskrona kom var jag på en gång viss om Guds vilja, ty jag hade inom mig burit på Guds kallelse till denna uppgift i många år. Under tiden jag tjänade församlingen i Kristianstad var jag i Karlskrona och ledde en bibelstudievecka. Församlingen hade då en liten lokal – två sammanslagna rum – i Godtemplarnas fastighet på Ronnebygatan. Det märkliga var att under den veckan förnam jag hur Herren talade till mig att jag här skulle få en uppgift att tjäna församlingen. Jag nämnde inte för någon därom – möjligen sade jag något till min hustru vid ett tillfälle. Åren gick och ibland glömde jag nästan bort det. Församlingen hade ju föreståndare och själv var jag viss om att jag var i Guds vilja, då jag tjänade församlingen i Borås. Men då kallelsen från församlingen kom, stod det på en gång klart för mig, att Guds tid var inne, och jag hade bara en sak att göra, att svara ja på kallelsen. Jag minns att jag tog brevet och visade det för min hustru och sade: »Nu är vår tid i Borås snart slut och vi får flytta söder ut.« Ungefär samtidigt kom en broder till mig och sade: »Nu får vi inte ha dig kvar här längre. Herren har visat mig att du får bryta upp, men du får inte resa norr över, du får din uppgift söder över.« Han visste inte något om att jag hade fått de kallelser, som jag har nämnt om ovan.

Som jag tidigare skrivit reste vi från Borås den 2 oktober 1929. När vi kom till Karlskrona Central möttes vi av en stor skara församlingsmedlemmar. De hade varit där även kvällen förut, beroende på att broder Stålgren hade läst fel på det kort som jag sänt och meddelat när vi kom.

I stället för den andra hade han läst den första oktober. Jag hade tidigare varit nere och hyrt en lägenhet på Hantverkargatan 9 A. Den låg på fjärde våningen. Där kom vi att bo kvar hela tiden vi bodde i staden. Redan samma kväll ordnade några bröder så att våra möbler kom upp i lägen-

58

PASTOR I KARLSKRONA

heten, och hos systrarna Rut och Agnes Pettersson fick vi bo hela familjen tills vi fick vår lägenhet i ordning.

Församlingens verksamhet Församlingen hade regelbunden verksamhet i staden och på flera utposter. Vi hade glädjen att se en del av dem ordna sig till självständiga församlingar, men vi fick också vara med om att nya utposter kom till på platser där vi ej tidigare haft verksamhet.

Jag fick den stora förmånen att bli broder Einar Halldorfs efterträdare. Han fick genom Guds nåd utföra ett gott verk i församlingen. Genom hans starka och bibeltrogna förkunnelse lades en god grund för verksamheten. Det var alltid tacksamt att predika Guds ord, och vad som bar upp verksamheten var det rika och varma böneliv, som alltid fanns i församlingen under alla åren. Bönemötena i den lilla salen var själva värme- och kraftcentralen i vår verksamhet. Det var stunder då Guds Ande föll över oss och gav helig inspiration och glädje i arbetet. Det fanns under alla år en elittrupp av bedjare. Hände det ingenting i mötena eller det kändes hårt och tillstängt, så var det alltid en skara som samlades och bad tills det blev öppet i andens värld. Vad dessa trogna bedjare betyder i en andlig verksamhet kan inte överskattas. Där en ständig bön är att finna i församlingen, kan man också räkna med en verklig seger för Guds rike.

Ser jag ut över verksamheten i dag finner jag en markant förändring.

Vi har tränade talare, välövade sångkörer, trimmade strängmusikkårer och blåsorkestrar, men det innerliga och varma bönelivet saknas ofta på många platser. Ofta blir våra möten en stund av underhållning. Allt det storslagna och vackra man sysslar med lämnar den hungrande själen oberörd. Vi stå i fara att syssla alltför mycket med ytterverken och glömmer själva kraftkällan, Ordet och bönen. Här behövs väckelse och förnyelse i den enskilde medlemmens liv och i församlingens verksamhet.

Skall en ändring ske måste vi ödmjuka oss och vara villiga att erkänna våra behov och även våra misstag.

Jag hade också omkring mig en skara äldstebröder som troget och nitiskt gick in i uppgiften och var mig till stor hjälp i arbetet.

I sju år var jag ensamt vittne i staden. Jag fick ibland hjälp i predikogärningen av tillfälligt kallade bröder, men församlingsvården och expeditionsarbetet vilade uteslutande på mig. På en del av våra utposter hade vi dugande och gudagripna evangelister. Vårt samarbete var det allra bästa. Jag försökte att ofta göra besök på utposterna och det tog både tid och kraft. Då jag skulle ut till öarna tog det en god del av eftermiddagen.

Likaså då jag reste hem gick en stor del av förmiddagen åt. Till en del av utposterna på landet kunde jag åka buss, men oftast var det cykeln som kom till användning. Cykelåkningen gav motion och träning så att man kunde behålla spänsten. Och jag ser i mina dagboksanteckningar att det

PASTOR I KARLSKRONA 59

står i en av dem: »I dag äntligen en fridag, den första på tre veckor.« Det var möte så gott som varje kväll i staden och utposterna.

Jag fick ej vara med om någon massväckelse i Karlskrona, men vi fick ofta bedja med frälsningssökande människor i våra möten. I ingen annan församling som jag tjänat har jag fått döpa så många som i Karlskrona.

Söndagen den 30 mars 1930 döpte jag 21 och söndagen den 27 april fick jag döpa 18 på förmiddagen och två på kvällen. Ibland hände det att omkringliggande församlingar kom in med sina dopkandidater, då de själva saknade dopgrav i sina lokaler.

Den äldste brodern jag döpte var fiskaren Peter Holgersson från Aspö. Han var fyllda 90 år och hade varit frälst i 74 år. Det var en gripande syn, då den gamle brodern – som blev församlingens äldste medlem – tillsammans med församlingens yngste medlem, en broder som var tio år och som hade döpts vid en tidigare dopförrättning, stod framför talarstolen och prisade Gud. En annan gång fick jag döpa en broder som inte kunde gå. Två bröder bar upp honom på talarstolen där dopgraven var placerad. Jag och en av äldstebröderna stod i dopgraven och tog emot honom och sänkte ner honom i vattnet. Han hette Skog och var från Sturkö.

Under den tid av sju och ett halvt år som jag tjänade församlingen blev 332 personer döpta. DessutDopförrättning i Karlskrona. om var det en hel del som skulle tillhöra andra församlingar. Vi hade inga särskilda doprum, utan fick söka att ordna sådana genom att i lokalens främre hörn spänna upp filtar. Senare fick vi en trappa ned i lilla salen, så bröderna kunde gå ner dit för omklädning. Det blev betydligt bättre än vi haft tidigare, men utrymmena var alltfort små.

Vid dopförrättningarna var vår lokal alltid för liten. Ofta var det skaror som inte kunde komma in. Det blev ohyggligt varmt och fukten formligen rann på väggarna. Varje ståplats var i regel upptagen. De yngsta deltagarna i mötet fick sitta i de djupa fönsternischerna. Vid de större konferenserna hyrde vi läroverkets aula, men vid dopförrättningarna kunde vi ej göra det. Vi måste då vara hemma i vår egen lokal.

Ungdomsarbetet Att söndagsskolan är en betydelsefull detalj i församlingens verksamhet borde vi alla kunna vara ense om. Vårt söndagsskolarbete i församlingen var livligt och lovande. Själv hade jag ej tid att vara med i söndagsskolan, men jag var ofta med på lärarnas textutredning och ledde desamma. Det

60

PASTOR I KARLSKRONA

var alltid uppbyggligt och det var givande stunder. Vi hade en lärarkår som var enastående. Barnen fick Guds ord och välsignelsen därav fick vi se hos de unga, som blev frälsta och kom med i församlingen. Men de kom inte bara med, de hade upplevt en frälsning som verkligt syntes i deras liv. Söndagsskolans arbete bar rik frukt.

I dagens söndagsskolarbete märker jag en tendens som är oroande.

Det är så lite av Guds ord man ger barnen. Mycket annat får upptaga den korta stunden man är samlad. Man måste också göra sig den frågan. Är våra söndagsskollärare kvalificerade för sin uppgift? Det kan låta hårt med en sådan fråga. Men en del av de unga lärarna har ringa kunskap i Guds ord. De behövde själva gå i skola och lära innan de blir skickade att undervisa barnen. Visst skall de unga vara med, men då jag läser min bibel finner jag att den ställer stora krav på dem som skall undervisa i Guds ord. Detta gäller också söndagsskollärarna.

Då det är fråga om textutredningen för lärarna bör nog föreståndaren känna sitt ansvar och komma lärarna till hjälp. Men för en del föreståndare tycks numera expeditionsarbetet vara viktigare än undervisningen i Ordet. Faran är att bli tjänsteman istället för lärare och själavårdare.

Då jag nu har talat något om söndagsskolan vill jag också nämna något om arbetet bland den mera mogna ungdomen. Vi hade en ganska stor ungdomsklass. I regel samlades vi en gång i veckan och studerade bibeln. Det var en skara ungdomar i tonåren. Det var vakna och gripna ungdomar som ville tränga in i bibelordet. Jag fick verkligen själv flitigt studera min bibel för att ha något att ge dem. En del av dessa ungdomar blev vittnen, missionärer och äldstebröder.

Vid ett tillfälle bad en äldstebroder från baptistförsamlingen att få vara med i ett av ungdomsklassens möten vilket han också fick. Efteråt sade han under stor gripenhet: »Jag har aldrig kunnat tänka mig få se och höra en så Gudagripen skara ungdomar.«

Evangelistveckorna Våra återkommande evangelistveckor var alltid till rik välsignelse såväl för vittnena som för församlingen. I regel samlades då mycket folk till de offentliga möten som vi hade i samband med veckorna. Särskilt för oss vittnen var det högtidsdagar. Då fick vi möta varandra för att studera Guds ord, bedja och samtala om verksamheten. Jag minns med glädje vilket gott förhållande det rådde mellan vittnena på Blekingefältet. Vi var inte så många men vi höll väl samman och var rädda om varandra.

Besöken i hemmen Jag sökte, så långt min tid medgav, besöka församlingsmedlemmarna i hemmen, vilket gjorde att jag kom i nära kontakt med dem. Vid besök i hemmen lär man känna vännerna och deras andliga ställning. Detta anser jag vara en stor förmån både för föreståndaren och för medlemmarna, då det gäller den andliga världen och gemenskapen.

PASTOR I KARLSKRONA 61

Här delar sig uppfattningarna, men min personliga uppfattning är vad jag här ovan skrivit. Alltför många föreståndare har kontakt med medlemmarna bara från talarstolen, eller om man så vill säga möteskontakt, men det är inte nog. Nu vet jag väl att det i större församlingar inte går för pastorn att besöka alla hemmen. Men det finns i varje församling sådana som sällan besöker församlingens möten. Dessa bör man då i första hand ge ett besök och komma dem till hjälp. Då det gäller besöken i hemmen måste man ha en plan att gå efter, vilket ju behövs i allt församlingsarbete. Planlöshet är ingen merit och borde ej förekomma.

Frikyrkopastorerna får rätt till jordfästning Det var under den tid som jag var i Karlskrona som tillstånd gavs till frikyrkopastorerna att förrätta jordfästningar. Min första jordfästning förrättade jag 1930 på Sturkö. Det var en broder Carl Nilsson-Hastig, som fått sluta sina dagar. Jordfästningen hölls i kyrkan och det var ganska många som samlats för att vara med om akten, som blev en gripande och allvarlig högtidsstund.

Vid ett tillfälle förrättade jag en jordfästning i ett hem. Det var en broder Carl Andersson – Högberg, Krokebro. Det var några av släktingarna som absolut ville ha det så. Säkerligen är det mycket sällan det förekommer och det är den enda gången jag varit med om något sådant.

Lokalfrågan Församlingen ägde inte någon egen lokal. Den hyrde Johanneskapellet – baptisternas gamla lokal – den låg på Ölandsgatan 16. Förutom stora salen, som låg en trappa upp, hade vi en liten sal på nedre botten samt en vaktmästarbostad. Något rum till expedition fanns inte och jag fick upplåta ett rum i vår bostad för detta ändamål. Församlingen betalade 25 kronor i månaden för detta rum. Det kunde ju vara både för- och nackdelar, kanske det senaste mest, ty det blev alltid mycket folk i hemmet, och då jag var borta måste min hustru ta hand om de besökande. Det tog ofta mycket av hennes tid.

Särskilt blev vårt hem en samlingsplats för vittnena på Blekingefältet.

De sista åren jag tjänade församlingen sökte vi få tag på en lämplig tomt för att bygga en kyrka. Vi köpte också en tomt, men måste sälja den, då vi ej fick tillstånd av myndigheterna att bygga så som vi önskade.

Någon förlust gjorde ej församlingen på denna affär. Byggmästare John Svensson, som tillhörde församlingen, köpte tomten. Han betalade något mer än vad församlingen givit då tomten köptes.

Församlingen hade tidigare köpt en fastighet den s. k. Prostgården, Konstapelgatan 12, med tanke på att omändra den till möteslokal. Stadens byggnadsnämnd motsatte sig fastighetens omändring, och församlingen måste sälja den. Församlingen hade köpt den för 44.000 kronor men tvingades sälja den för 38.000 kronor. Därjämte tillkom en del an-

62

PASTOR I KARLSKRONA

dra utgifter, så man beräknade förlusten till omkring 10.000 kronor. Då församlingen måste betala ganska hög ränta på lånen blev det ganska kännbart för ekonomin. Samtidigt som den gamla byggnadskassan hade besvär med ränteskulderna hade man ordnat en ny byggnadskassa. I den fanns 1.000 kronor som var utlånade räntefritt. Jag talade med bröderna om detta oriktiga förhållande att utlåna pengar räntefritt och samtidigt själva betala hög ränta på egen skuld. En broder, som var med i äldstekåren och samtidigt kassör i byggnadskassan, menade att det inte var gudfruktigt att vi som församling tog ränta på de pengar som vi lånat ut.

Jag gav församlingen ett förslag att vi inte skulle ta upp något offer för den nya byggnadskassan förrän skulden i den gamla var betald. Jag fick både bröderna och församlingen med på mitt förslag. Vi började på allvar att samla in medel för att få skulden betald, och snart nog var vi skuldfria och kunde börja samla pengar till en ny kyrka.

Enda gången som jag flyttat från en mindre församling till en större var då jag flyttade till Karlskrona. Församlingen hade när vi kom till Karlskrona omkring 360 medlemmar. Då jag flyttade var medlemsantalet 587. Då hade vi ordnat vår största utpost i Karlshamn till egen församling och utposterna på Hasslö och Horsaryd hade förenat sig med församlingarna på respektive platser. Det var minst 100 medlemmar som på detta sätt förenade sig med andra församlingar, vilket skedde i fullt samförstånd med församlingen i Karlskrona.

Åter inför uppbrott Känslan av att min tid i Karlskrona började nå sin fullbordan blev allt starkare och jag bad till Herren om Hans ledning. När jag så fick kallelsen från Sionförsamlingen i Linköping, stod det klart för mig att tiden var inne att gå till ett nytt arbetsfält.

På församlingsmötet måndagen den 16 november 1936 sade jag upp min plats till den l mars 1937. Det tycktes komma som en fullständig överraskning för församlingen och det märktes en verklig förstämning i mötet. Vi hade trivts mycket gott i församlingen, och jag kände redan nu ett stänk av vemod vid tanken på att lämna den kära församlingen.

Ett utmärkande drag för vännerna i Karlskrona är den stora gästvänlighet, som de alltid visade. Vi hade haft en underbar tid då det gäller den andliga verksamheten, vilket ju är och måste vara det förnämsta. Då det gäller den ekonomiska sidan hade Herren hjälpt så att behoven i församlingen blivit fyllda.

Under alla år hade jag samma lön, 325 kronor i månaden. Det var inte alltid så lätt att få inkomster och utgifter att gå ihop. Familjen ökade med en pojke, och barnen växte till och började skolan. På den tiden fanns ingen skolbespisning. Alla skolböcker och annat material fick man själv bekosta. Någon nöd led vi inte, men nog fick man lära sig spara.

PASTOR I KARLSKRONA 63

Avsked till församlingen Söndagen den 28 februari höll jag min avskedspredikan inför en publik som till sista plats fyllde lokalen. Min text var 2 Mos. 15:13. Efter predikan döpte jag fyra nyfrälsta vänner. På eftermiddagen hölls ett större offentligt avskedsmöte i Läroverkets aula, som också var fullsatt till sista plats. Vänner från hela Blekinge hade mött upp och många varma och hjärtliga ord sades och vi fick många bevis på vänskap och uppskattning.

Kvällens möte hölls i församlingens egen lokal. Det blev ett gripande väckelsemöte. Då jag avslutade mötet och inbjöd frälsningssökande, var det tre personer som jag fick bedja med. En härligare avslutning kunde jag inte önska mig, ty själars frälsning är det förnämsta av allt. För mig blev det verkligen värdefullt. Jag hade nämligen tagit ett tecken från Herren. Om jag var i Hans vilja skulle jag få bedja med någon själ under avslutningsmötena. Pris ske Gud! Jag fick bönesvar och verklig förvissning om att jag var på Guds väg.

Det enskilda avskedsmötet hölls på måndagskvällen då även några utomstående kommit med. Det blev en gripande stund och det fanns knappast något öga som var torrt. Det är först i avskedets stund man känner hur man vuxit samman med varandra. Till slut frambar jag mitt och familjens tack. Så firade vi Jesu döds åminnelse och min tjänst i församlingen var avslutad. Jag kan se tillbaka på sju välsignade år.

Både min familj och jag trivdes mycket gott i Karlskrona, både med församlingen och med staden och landskapet. Blekinge är ju ett av de minsta landskapen i vårt land, men det har mycket vackert att uppvisa.

Vackrast är Blekingenaturen på försommaren, då den späda grönskan ännu är kvar och bokträden kläder sig i sin fina, mjuka dräkt. Det ligger då ett sagoskimmer över nejden, som är rik på omväxling och djärva formationer.

Att en varm, solig sommardag ta en promenad i den vackra Vämöparken, ger en skön avkoppling. Vill man ha en vacker utsikt över staden går man upp till gamla vattentornet. Här möter man en tavla av verklig tjusning. Närmast ser man staden, som är helt omfluten av vatten. Låter man så blicken glida över vattnet fångas den av de många öarna vars siluetter förtonar i fjärran. Att göra en båttur i skärgården, eller uppför Nättrabyån ger en verklig njutning och sinnet tjusas av de vackra idyllerna. Ett besök i Tromtö stora bokskogar, där hägerkolonierna finns, är mycket intressant. Utsikten från det cirka 30 meter höga berget i Nättraby är en av de härligaste inom det fagra Blekinge. Åt söder över trädtopparna och åns silverband syns fjärdarna, Karlskrona och öarna vid havsbandet; mot norr den av trädbevuxna höjder omkransade Nättrabydalen med byar och gårdar på höjdsluttningarna med vackra trädgårdar, i vilka syrén och fruktträd blommar, och där näktergalen låter höra sina klara toner.

64

PASTOR I KARLSKRONA

Torsdagen den 4 mars 1937 var en vacker dag. Det låg redan en aning av vår i luften. Redan kl. 6 på morgonen var vi på benen och broder Sven Svensson skjutsade oss ner till Centralstationen. Trots den tidiga morgonstunden var det en stor skara – minst 150 – församlingsmedlemmar och andra vänner samlade för att vinka farväl. Vi blev blomstersmyckade som färden gällt Amerika. Ett starkt bevis för vännernas tacksamhet! Jag hann med att trycka allas händer innan konduktören ropade: »Tag plats och stäng dörrarna.« Då tåget rullade ut från stationen ljöd sången från den stora skaran: När de frälsta tåga in. Det sista vi såg av vännerna var en sky av vita näsdukar. Helt naturligt var det för oss ganska känsligt, som det alltid blir i avskedets stund. Det var många minnen som strömmade inpå oss.

PASTOR I LINKÖPING 65

Pastor i Linköping Samma dag vi lämnade Karlskrona fick vi göra vårt inträde i Linköping.

Resan gick bra och vi hade god plats på tåget. Vid järnvägstationen mötte oss bröderna Jörgen Källmark och Th. Sundell samt syster Vera Ekholm från Karlskrona. Hon hade rest upp för att hjälpa oss få hemmet i ordning. Vi åkte tillsammans till broder Carl Jonssons hem på Östgötagatan 54, där vi bjöds på en god middag. Så småningom drog vi oss bort till vår lägenhet, Drottninggatan 19. Vi fick den så mycket iordningställd att vi kunde ligga där redan den första natten i Linköping.

Välkomstmötena Lördagen den 6 mars 1937 hade församlingen ordnat ett enskilt välkomstmöte för oss. Det leddes av äldstebrodern och vice ordföranden Carl Segerström och hade samlat en skara medlemmar, omkring 400.

Som alltid vid sådana tillfällen var det flera som talade och framförde sitt välkomnande. Jag blev avskild för min tjänst i församlingen genom bön och handpåläggning av de äldste. Så framförde jag mitt tack för kallelsen och välkomnandet och ledde min första brödsbrytelse som församlingens föreståndare.

På söndagen fortsatte välkomstmötena, först i söndagsskolan, där jag läste minnesversen med barnen. Kl. 11 höll jag min inträdespredikan. Det var mycket öppet och tacksamt att tala och en skara på över 500 hade mött upp.

I kvällens möte fick jag döpa nio nyfrälsta vänner. Den rymliga Sionkyrkan var till trängsel fylld med en synbart gripen publik. Minst 1.000 personer var inne i kyrkan och många kunde inte komma in. Bröderna sade mig, att så mycket folk hade inte varit samlat i kyrkan sedan invigningen. Så var inträdet gjort. Det var en dag full av välsignelse. Jag förnam att jag var i Guds vilja.

Mitt första besök i församlingen Första gången jag besökte Sionförsamlingen i Linköping var i september månad 1932 då jag var kallad att tala i församlingens höstkonferens. Församlingen saknade då egen lokal. Den hyrde en liten sal i Teatern två trappor upp. Konferensmötena hölls i Teaterns stora sal. Jag bodde då hos familjen Carl Jonsson, Kungsgatan 31. År 1936 deltog jag åter i församlingens konferens tillsammans med broder Johannes Hydéhn. Jag anade inte då att jag skulle få församlingens kallelse att bli dess föreståndare, men redan 1 november ringde broder Tobias Fasth och framförde församlingens kallelse och dagen efter fick jag den skriftliga kallelsen.

Den 5 december gav jag mitt svar och lovade komma i början av mars månad.

66

PASTOR I LINKÖPING

Då det gällde lokalförhållandena blev det en markant skillnad då jag kom till Linköping. De tre församlingarna som jag tidigare tjänat hade gamla, små och omoderna lokaler. Därför tyckte jag att det var storslaget att få komma till en så stor och trevlig lokal som Sionkyrkan i Linköping. Under hela vår tid i Linköping hade vi god tillslutning i våra möten, men det största av allt var att vi fick se frälsningssökande människor komma och lämna sig till Gud.

En församling i tillväxt Församlingens verksamhet började här som på många andra platser ganska blygsamt. Den ordnades av 29 personer, men skaran ökades snabbt med dem som blevo frälsta. De kära bröderna Ture Johansson och Tobias Fasth fick se församlingen växa till och medlemsantalet ökade varje år. Då broder Fasth slutade sin tjänst var medlemsantalet omkring 550.

Församlingen har under alla sina år kunnat glädja sig åt ständig tillväxt och är i dag den fjärde i storleksordning av pingstförsamlingarna i vårt land. Även den tid av nio år som jag fick förmånen att tjäna församlingen fick vi se ökning varje år utom ett, då en av våra utposter ordnade sig till egen församling. Det var vännerna i Värna, församlingens största utpost, som då ansåg tiden vara inne att ordna sig till församling. Det var 48 medlemmar som fick sina flyttningsbetyg till den nyordnade församlingen.

Genom Guds stora nåd har församlingen under hela tiden varit skonad från inre strider och slitningar. Detta har gjort att arbetet ostört kunnat fortsätta. Det är med glädje jag kan konstatera att under den tid jag tjänade som församlingens föreståndare hade vi inte, så långt jag kan minnas, något stridigt församlingsmöte. Samma goda förhållande var det i våra äldste- och styrelsemöten.

Vad det betyder för en föreståndare att ha en gudfruktig och andlig äldstekår omkring sig kan inte överskattas. I regel sätter äldstekåren sin prägel på församlingen och dess arbete.

Med stor tacksamhet minns jag också det goda förhållandet och samarbetet med mina medhjälpare, bröderna Jörgen Källmark, Berndt Jernestrand, Gösta Forsberg och Nils Taranger. De var alla skickade för sina uppgifter och gripna av Gud, och de fick samtliga vara till rik välsignelse i församlingen.

Vi hade också en mycket god sångarskara, den var inte bara välövad, den var också gudagripen. Jag minns möten då sångarna kom in på estraden och hade med sig en fläkt av salighet. Men så kom de ofta direkt från det bönemöte som de i regel hade i kommittérummet före det offentliga mötet. Det är inte det fina och storslagna som i första hand griper människorna, det är fastmer den ande och gripenhet som besjälar såväl talare som sångare. Är vi gripna av Gud blir det inte bara underhållning, det blir både väckelse och uppbyggelse. Jag vågar påstå att vi

PASTOR I LINKÖPING 67

behöver, ja, vi måste, komma tillbaka till de gamla stigarna där det andliga blir det förnämsta.

Det var alltid tacksamt att predika Guds ord i församlingen. Den följde med och levde in i förkunnelsen. Bönelivet var starkt och målmedvetet såväl i de enskilda bönemötena som i de offentliga mötena. De utomståendes intryck av församlingens möten belyses kanske till en del av vad jag här nedan återgiver: Fåglarna under himmelen Sion, pingstvännernas kyrka i Linköping, är så ny att den är funkisbetonad. Estraden ligger i en väldig nisch såsom en teaterscen och den har blåa väggar och tak och verkar luftig och frigjord med sina avsatser, den lägsta för predikanter och den, som är högre för sångare och musikanter, för orgel och piano.

Läktaren ligger lågt, men höjden upp till taket är stor och synes kunna tillåta ännu en läktare. Salen går i vitt och brunt och armaturen utgöres av stora »sockerbitar«. Inga dekorativmålningar finnas. På estradens framsida ser man endast ett ord.

Det är gyllne och står mot blå botten och har en gul ring runt omkring. Och det ordet är Jesus. Måhända skulle detta kunna anses vara onödigt i en lokal, där Jesus lever. Men det har i all sin ensamhet en suggestiv verkan. Det tar en i kragen och gör en andäktig.

Sven Lidman, författaren, en av den svenska pingströrelsens märkesmän, känner sig säkert belåten med interiören. Främlingen, som söker och trevar sig fram på okända vägar, är det alldeles säkert. Bönerna, som stiga upp i detta tempel, ha en sjungande och utdragen ton. De interfolieras av suckar, hallelujarop och annat. Så mycket förstår den oinvigde, att han har att göra med en bedjande församling. När predikanten anmodar någon att bedja, behöver han inte vänta eller ställa sin önskan till någon viss person. Alla tycks vara redo. Jag hörde på söndagen, då jag besökte en gudstjänst, till och med två, som började samtidigt.

Den ene slutade strax och fortsatte förmodligen med tyst bön i sin bänk. Man ber för varandra, för sjuka medlemmar i församlingen. Man berättar om krämpornas art, om bönens kraft, om hoppet, som vi allesammans leva för.

Sion är inte endast en bedjande församling. Den är också en leende och sjungande. Man ler gott och glatt mot varje hänsyftning mot det som är bättre, åt varje ord som varslar om att en sjuk broder eller syster snart är frisk och på benen. Och predikantens maningar och ord av lyftning och hänförelse mottas av stora och sällsamma leenden. Den utomstående tänker: Vad de måtte ha det gott och bra! En skara som vunnit seger. En församling som är nära Gud. Och full av glädje över detta.

Predikanten talade om fåglarna under himmelen, för vilka vår Herre sörjer. Är inte vi mycket mer än de? Förvisso. Men alldeles säkert är det inte. Somliga av oss är mindre än gråsparven kanske, ömkliga och trasiga i själen. Predikanten var humorist. Han lyckades framkalla fyndigt gjorda bilder och han rörde sig fritt

68

PASTOR I LINKÖPING

omkring i bibeln. Med kombinationer som gåvo ljus och värme och glädje. Ändå höll han sig strikt till ämnet. Tillfällena voro många till nya och glättiga leenden.

Och dock. I allt detta upplyftande och glädjefulla lyste sången och musiken som en pärla. Var få de dessa vackra och uppryckande melodier? Varifrån komma dessa rena och mjuka stämmor? Detta välljud? Denna rytm och denna sjungande trosvisshet? Spelande även. Ty jag såg och hörde fioler, gitarrer, piano och dragspel, allt i en smältande och innerlig förening. Musik och sång tillsammans. Det var bara att sitta och längta efter mera.

Allting har dock ett slut. Man får vara tacksam för varje angenäm överraskning, som möter under ronden till Guds hus. Överallt är det samme Gud, som man vädjar till och lovsjunger.

Variationerna äro små. För den utomstående endast bestående i detaljer i programmet för varje gudstjänst.

Det är våra fäders Gud i alla fall det gäller. Omkring honom kretsar alltsammans. Det går också bra att gå in i sin kammare, stänga dörren till och bedja där. Detta är säkert uppenbart för alla kristna. Styrkan med församlingen, med de många i samma rum, med sången och musiken, med gemenskapen ligger, skulle jag tro, däri att medlemmarna betrakta gudstjänstlokalen som sin kammare, som sitt enrum, där ingenting får vara fördolt.

Den tro är stark som förmår att betrakta församlingen på det sättet. Den håller att bygga vidare på. Sven Lidman har rätt i att bryggan håller. Hur många det än är som vandra på den. Bara de betrakta den som sin speciella stig, som sin egen lilla kammare. »Vingen«

I Astrid och Venzel Nilssons gästbok skrev Sven Lidman en strof ur sin dikt »Jag bor i ett ljus«. Texten är här återgiven förminskad – i gästboken fyller den hela bladet.

Samma strof finns på Lidmans gravsten på Södra griftegården i Linköping.

PASTOR I LINKÖPING 69

Den som skrivit artikeln var en av redaktörerna i Östgöta Correspondenten, stadens största tidning. Han gick i de olika kyrkorna och gudstjänstlokalerna, och skrev sedan i tidningen om sina intryck av mötena.

Ibland kunde han skriva ganska fränt, men tydligen blev han gripen, då han besökte vårt möte i Sionkyrkan.

Varje vår och höst avhöll församlingen en större konferens. Dessa konferenser var verkliga högtider omkring Guds ord och samlade alltid stora skaror. Ibland hölls de i en förhyrd lokal, gamla Cirkus, som rymde omkring 1.500 personer. Det var ingen vacker lokal, men folket samlades i skaror. Många fick uppleva frälsningens förvandling och över längtande själar föll den Helige Ande. Det var jubel och lovsång!

Det är särskilt en av dessa konferenser jag kommer så livligt ihåg.

Den hölls i Sionkyrkan och avslutningen var den 29 september 1943. Vi hade kommit fram till avslutningsmötet på kvällen. Jag skulle säga de besökande bröderna, Ivar Skoglund och Harald Gustafsson, ett tack men jag fick ej tillfälle att göra det, ty då jag kom fram till talarstolen föll den Helige Ande så mäktigt över hela församlingen och helt spontant övergick mötet till ett bönemöte. Det var flera hundra människor som stannade kvar i kyrkan. Överallt låg det bedjande människor. En syster, som kom på gången fram mot talarstolen, slogs i golvet under Guds kraft.

Många blevo frälsta, andra upplevde sitt andedop och skaror fick uppleva en mäktig förnyelse. Först kl. 1.15 slutade detta underbara bönemöte.

Det var säkerligen det mäktigaste mötet som jag varit med om i Sionkyrkan.

Militären tar vår kyrka Det andra världskriget hade brutit ut. Utan krigsförklaring hade tyskarna anfallit Polen. I vårt land inkallades stora skaror till beredskapstjänst.

De vanliga militärförläggningarna räckte inte till, andra lokaler måste tagas i anspråk till förläggning åt de inkallade militärerna.

Onsdagen den 6 december 1939 ringde en löjtnant Johansson från T1 och meddelade att regementet ville ha båda de mindre salarna i vår kyrka. Den 7 december fick jag mottaga en skriven rekvisition av salarna, som skulle användas till förläggning av ett 40-tal man, som skulle utbildas till befäl. Det kändes vemodigt att behöva bära ut bänkarna från vår bönesal och se militären bära in sina sängar och förvandla salar till logement, men vi måste finna oss i detta. Vi skulle dock få vara med om större offer och tvingas att lämna hela kyrkan till militären. I min dagbok för den 9 december har jag skrivit: I morse blev jag uppringd av en kapten Åkerberg – militärläkare – som begärde att få vara i vår kyrka under dagen för att utarbeta en plan för kyrkans iordningsställande till förläggning för personalen till ett fältlasarett, som skall utrustas här för att sedan sändas vidare. Det var många inkallade läkare och sjukvårdare med.

70

PASTOR I LINKÖPING

Kanske att vi snart står utan lokal. Det är fruktansvärda tider vi lever i just nu, men vårt folk lever ändå lika sorglöst.

Strax innan förmiddagsmötet annandag jul fick jag meddelande att det var ett par officerare som ville träffa mig. De meddelade att kyrkan skulle tagas i anspråk redan den 28 december. Det var det redan omnämnda fältlasarettet som skulle förläggas i kyrkan. Då jag meddelade församlingen detta blev det en mycket vemodig stämning. Nyårshelgens möten och vårt årsmöte låg ju så nära och vi stod utan lokal. Militären kom först den 30 december och redan den 9 januari fick vi kyrkan åter.

Det var med glädje vi samlades för att göra den ren och fri från allt damm som fanns kvar sedan militärerna städat.

Då truppen stod uppställd för avmarsch, som skedde i stora bussar, uttalade kapten Åkerberg ett varmt tack för all vänlighet och tillmötesgående de fått röna. Jag sade några ord och avslutade med att önska dem Guds beskydd och välsignelse. Djupt rörd sade kapten Åkerberg: »Tack, det behöver vi i dessa allvarstider.« Vi lyckades ordna för våra möten ganska bra. Nyårsdagens möten hade vi tillsammans med Filadelfiaförsamlingen i Teatern. Söndagsskolfesten och årsmötet fick vi ha i Svenska Frälsningsarméns lokal och på söndagen var vi i KFUMs lokal.

Vi fick behålla kyrkan endast ett par månader. Tisdagen den 9 april fick jag ett telefonmeddelande att redan i kväll skulle militären komma och taga kyrkan i besittning. Det var ett kusligt meddelande, men vi kunde ej göra något annat än lämna kyrkan på nytt och så stod vi åter hemlösa. Nu togs varje utrymme i anspråk. Vi måste lämna t.o.m. expeditionen ifrån oss. Det var endast vaktmästarbostaden och evangelistrummet som vi fick behålla. Denna gång stannade militären kvar till fredagen den 26 april, då kyrkan utrymdes och de gav sig iväg.

Fastän vi haft militärerna förlagda i kyrkan två gånger var den inte illa åtgången. Ingen hade på något sätt gjort åverkan eller ritat på väggarna, men smuts och damm fanns det i överflöd. Men det var många villiga händer som hjälpte till att få kyrkan ren och snygg. Glädjen var stor över att vi fått den igen.

I min dagbok för den 22 maj har jag skrivit: Jag lyckades i dag att ordna med de militära myndigheterna – som åter har begärt att få taga vår kyrka fr.o.m. den 28 maj – att endast lämna ut de två mindre salarna.

I går hade jag ett ingående samtal med en major Sederholm. Han var ganska påstridig i början, men blev rätt så medgörlig sedan jag framhållit våra synpunkter. Två gånger har vi måst lämna kyrkan till militär förläggning, under det att inga av de profana lokalerna har tagits i anspråk. Överenskommelsen blev att lämna de två mindre salarna, men inte stora kyrksalen.

Senare – tiden kan jag inte minnas – sökte militären åter ta vår kyrka.

En dag, då jag kom ner till kyrkan, kom det tre militärer, en major, en löjtnant och en sergeant och begärde att få se på kyrkan för att ordna

PASTOR I LINKÖPING 71

med en förläggning. Jag vägrade absolut att öppna kyrkan. Jag kunde stödja mitt handlingssätt på ett direktiv som regeringen utfärdat att kyrkor skulle i sista hand tagas i bruk för militära ändamål. Då vi samtalat en stund avlägsnade de sig utan att ha fått komma in i kyrkan. Senare blev jag uppringd av överste Smith på T1. Han ställde sig mycket förstående och föreslog att regementet skulle få hyra en av de mindre salarna som skulle användas till utrustningslokal för inkallade. Jag gick med på detta förslag och vi skrev ett hyreskontrakt. Denna sal hade militären ganska länge. Av räkenskaperna för år 1945 ser jag att det finns en post där det står: hyra av T1 för serveringssalen.

En liten episod Då församlingen skulle få ersättning för kyrkans användning av militären blev jag kallad till ett sammanträde på slottet. Landshövding Hamilton satt ordförande i sammanträdet. Som Kronans ombud fungerade en ryttmästare Natt och Dag. Han ville pruta på den summa, som församlingen begärde (1.488 kronor). Då jag inte gick med på hans förslag sade han bl.a.: »Varför har ni byggt kyrkan så stor? Hyran blir ju alldeles för dyr.« Jag svarade: »Den tycks inte vara för stor för militären, varenda utrymme har tagits i anspråk. Vi har inte byggt vår kyrka för militära ändamål. Den är byggd för församlingens behov, och vi måste få ersättning för de kostnader som vi haft under tiden militären har varit där samt för de reparationer som måste göras.« Landshövdingen sade då: »Församlingen skall ha vad den begärt!« Därvid blev det. Efter sammanträdet hade jag ett livligt meningsutbyte med ryttmästaren, då jag fick tillfälle att säga honom min mening. Jag hade så småningom lärt mig att inte krypa för de höga militärerna.

Vårt hem – en samlingsplats för inkallade bröder Vi bodde i Linköping hela tiden som det andra världskriget pågick. Linköping var en militärstad, och många unga bröder blev inkallade till de olika regementena. I våra möten kom vi i kontakt med många av dem.

Flera av dem hälsade ofta på i vårt hem. Bland dem var Abner Dahl – han var oss till god hjälp i verksamheten – där han ofta deltog, så var det bröderna Paul Zettersten, Nils F. Nygren, Börje Holm och många fler.

Bröderna var i regel hungriga när de kom på besök, i Kronans tjänst är man alltid hungrig. Det var ransoneringstider och smått om både bröd och kaffe, men förunderligt nog kunde vi bjuda bröderna på såväl mat som kaffe, viket de satte stort värde på. Hemligheten att brödet räckte till var, att vi i församlingen hade ett par medlemmar som hade bageri och genom deras hjälp gick det bra för oss att ha »gästgiveri«. I Fjällstedts bibelöversättning står det i Tit. 1:8 att en församlingsföreståndare skall vara en gästgivare. Det var mycket roligt att få ha de unga bröderna

72

PASTOR I LINKÖPING

i hemmet. Det blev dem också till hjälp, och även på våra pojkar hade det en god inverkan, ty alla var gudfruktiga och fina bröder.

Vi hade också glädjen att få bedja med rätt många inkallade, och många av dem fick göra en härlig upplevelse av frälsningen i Kristus. Jag minns särskilt en furir, som jag fick bedja med. Han var i djup syndanöd.

Allt höll på att gå sönder för honom. Hans ekonomi var i botten. Bl.a. kunde han ej redovisa för de medel, som han hade hand om i en kassa inom kompaniet. I god tro hade han lånat ut av kassans medel till kamrater, som ej betalade igen vad de lånat. Hans äktenskap höll också på att gå sönder. Han var en slav under spriten och tobaksbegäret. Det var en våldsam kamp. Vi bad i flera timmar men så mötte Herren honom och han fick uppleva en verklig förvandling. På en gång blev han löst från både sprit- och tobaksbegäret, och han kunde prisa Gud för härlig frälsning. Hans glädje blev stor. Vi bad också att Herren skulle hjälpa honom ur den svåra ekonomiska kris, som han kommit i.

Han gick till kapten på kompaniet och omtalade att han inte kunde redovisa för kassan han hade hand om, men på samma gång bekände han att han blivit frälst och att han ville göra sitt bästa för att få allt tillrättalagt. Kapten, som tydligen var en förståndig man, sade: »Har furiren kommit med bland det folket så går det nog bra. De brukar hjälpa varandra.« Så fick han anstånd med redovisningen. Han fick också erfara hur Herren hjälper och trofast står bakom sina löften. På den bestämda tiden hade han fått medel, så att han kunde redovisa kassan han hade haft hand om. Allt hade ordnat sig. Kamraterna betalade igen vad de lånat. Förhållandet i äktenskapet ordnade sig också. Han fick både sin fru och hemmet tillbaka. Han fick i sanning uppleva frälsningens förvandlande makt, glädje och frid.

Av de militärer som vi fick bedja med var det inte många som vi fick döpa, men flera av dem reste hem till sina respektive hemorter och förenade sig med församlingen på platsen. Vi ansåg det vara det bästa. Man bör ju tillhöra församlingen på platsen där man är bosatt. Detta borde praktiseras mera än vad nu är fallet. Det är en förmån att tillhöra församlingen på den plats man vistas.

Det är en händelse som jag minns mycket väl. En söndag kom det en man på vårt väckelsemöte. Då vi lade fram våra böneämnen steg han upp och sade ungefär följande: »Jag har släktingar som bor på Öland. Av dem har jag hört att pingstvännerna brukar bedja för sjuka så de blir friska. Min hustru är nervsjuk och läkaren säger att det inte finns någon hjälp. Jag önskar att ni ville bedja för henne.« Efter någon tid kom mannen tillbaka och ville bli döpt. Då jag frågade vem han var sade han: »Jag har anställning på regementet.« Men då jag upplyste honom om att vi måste få en fullständig uppgift om honom innan han kunde få bli döpt, talade han om att han var löjtnant och regementskassör vid I4.

PASTOR I LINKÖPING 73

Då han senare avlade sin dopbekännelse sade han bland annat: »Jag var här i församlingen på ett möte och lade fram min hustru som böneämne och församlingen bad för henne. Gud hörde bön och min hustru blev frisk, men jag fick mer än jag bad om ty jag blev frälst och nu vill jag bli döpt och komma med i församlingen.« Han var en mycket fin och trevlig man. Efter någon tid flyttade han till annan ort.

Vi sökte så ofta vi kunde bjuda in militärer till speciella möten, då vi bjöd dem på kaffe. I regel samarbetade vi vid sådana tillfällen med soldathemsföreståndare Mattsson som välvilligt kom och medverkade. På så sätt kunde vi nå många som vi annars inte kunde få någon kontakt med. Vi hade – som jag redan nämnt – mycket god hjälp av broder Abner Dahl, som låg inkallad ganska lång tid. I regel hade vi många militärer på våra väckelsemöten. Jag lade märke till att människorna var mera öppna för Guds ord då, än vad nu är fallet. Då låg allvaret tungt över vårt folk, och ingen visste vad som kunde hända. Nu tycks det som välståndet tagit bort behovet hos människorna att söka Gud. Denna sak har diskuterats och en del vill göra troligt att välståndet inte verkar i den riktningen, men erfarenheten visar tydligt att det är så. Det bästa är dock att både i nödens tider och under goda förhållanden få ha en verklig livsgemenskap med himmelens Gud, och äga visshet om rening i Lammets blod.

Förhållandena under världskrigen Vi ha genomlevt två fruktansvärda världskrig. Genom Guds nåd blev vårt land skonat från att dragas in i krigets förstörelse, men helt naturligt fick också vårt land stark känning av svårigheterna och nöden. Särskilt under det första världskriget var det svåra tider i Sverige. Stor arbetslöshet och brist på livsförnödenheter. Ransoneringen av livsmedel var oerhört illa upplagd. Svarta börsen florerade. Gulascherna tjänade stora pengar. De rika kunde lätt förse sig med vad de behövde, men den sämre lottade befolkningen fick faktiskt lida nöd och t.o.m. svälta. I städerna var det värst, på landsbygden kunde man alltid få något extra hos bönderna. Under det andra världskriget var ransoneringen bättre ordnad, så att alla fick sin ranson. Även om den var knappt tilltagen så behövde man inte svälta. Vårt land fick också vara en tillflykt för många flyktingar från andra nordiska länder. Vi kunde också sända både kläder och mat till Norge och Finland. Jag fick själv glädjen att arbeta med detta. Och det var många gånger verkligt gripande att få mottaga brev från sådana som fått hjälp. Deras glädje och tacksamhet var stor. Våra myndigheter visade stor förståelse för denna hjälpverksamhet.

74

PASTOR I LINKÖPING

Den övre bilden visar Sionkyrkan i Linköping år 1944 ‒ tio år efter att den uppfördes.

Den undre bilden är tagen vid en dopförrättning i Sionkyrkan den 25 februari 1945 då Venzel Nilsson döper sex personer. Den som döps är troligen Ottilia Karlsson (f. 1912). Till vänster står Bertil Arnefjord (f. 1926). I sin dagbok skriver Venzel: »Redaktör Ekman från Östgöten var där och skrev. En fotograf [Gillberg] tog flera kort under mötet. Det var mig veterligt första gången som en av stadens tidningar har varit så intresserad av en dopförrättning att de skrivit därom.« Den populära bildtidningen Se uppmärksammade reportaget och publicerade tre av bilderna tillsammans med en kort positivt hållen text.

Ekman skriver bl.a. följande i sin ganska långa artikel: »Så inträder dopkandidaterna i sina vita fotsida dräkter … och ställer sig i rad längst fram på plattformen, vända mot församlingen. Pastor Nilsson läser dopbefallningen och några avslutande bibelord, berättar något om sitt eget dop … och vänder sig sedan med några hjärtliga faderliga ord till de sex unga. ‒ Medan församlingen sjunger dopsången ’Har du mod att följa Jesus’ stiger pastor ned i dopgraven tillsammans med en av de kvinnliga dopkandidaterna och läser med handen välsignande lyft över hennes huvud dopformeln: ’På min Mästares befallning, på din egen bekännelse om sinnesändring inför Gud och din tro på Herren Jesus Kristus döper jag dig i Faderns, Sonens och den heliga Andes namn’. Sedan fäller han dopkandidaten varligt bakåt, den vita dräkten svävar ut som en näckros omkring henne, när huvudet för ett ögonblick sjunker under vattnet. Så reses hon upp med vattnet drypande ur håret, får en handduk och försvinner genom förlåten bakom dopgraven. ‒ Så ter sig den yttre bilden, så som även en själlös kamera kan återge den. Men runtom i bänkarna kan jag se gripna ansikten, och kandidaterna, som väntar på sin tur, har ett skimmer över ansiktet, som inte bara är ett återsken av Sionkyrkans elektriska ljusglober.«

PASTOR I LINKÖPING 75

En semesterresa på cykel Att cykla är både trevligt och nyttigt. Inget av våra fortskaffningsmedel är så billigt som cykeln. Ända från min ungdom har jag tyckt om att cykla.

Under min tid i Linköping gjorde jag tre intressanta semesterresor på cykel. Den första företog jag år 1940 strax efter det jag fyllt femtio år.

Min semester började just då. Målet för min cykeltur var hembygden.

Söndagen den 28 juli Vid middagstiden startade jag färden, som gick över Skänninge. Där talade jag i ett möte kl. 15. Fortsatte sedan till Vadstena, och även här fick jag vara med om ett möte. Det var ett friluftsmöte, som hölls på lilla hamnarmen. En förtjusande mötesplats. Jag övernattade hos broder Adolf Carlsson. Vi hade en mycket god, uppbygglig och trevlig kväll tillsammans. Resan började mycket bra.

Måndag I morse strålade solen varm och skön. Jag fortsatte min cykeltur med Omberg som närmaste mål. Jag fick sällskap med ett par unga damer från Stockholm, de var också ute på semesterfärd på cykel. Jag var upp till höjdplatån på Omberg, dit jag kom kl. 12. Damerna fortsatte mot Gränna, och jag såg dem inte mer. Att en vacker sommardag stå uppe på platån och blicka ut över den väna nejden är en verklig tjusning för den som har ett sinne öppet för naturens fägring. Jag gjorde också ett besök vid Alvastra Klosterruin. Just då pågick en utgrävning, och man hade hittat flera skelett, vilka låg i samma grav. Färden gick vidare mot Gränna. Där tog jag båten Hebe I ut till Visingsö. Cyklade över hela ön till flygfältet i norr och ner till Magnus Ladulås ruin i söder. Över natten låg jag på ett pensionat nere vid hamnen.

Tisdag Tidigt på morgonen åkte jag med samma båt tillbaka till Gränna. Efter ett kort uppehåll gick färden vidare över Skärstad till Huskvarna. Från Skärstad ner mot Huskvarna har man starkt medlut. En utförsbacke är två km lång. Jag tog mig en titt på stan. Utsikten från Ådalsvägen är underbar. Nästa mål var Jönköping, där hälsade jag på pastor Andreas Eriksson, som bjöd på middag i Hemmets matsalar. I Tenhult hälsade jag på broder Carl Adolfsson. Han har byggt sig en liten, trevlig villa.

Genom inkomsten av en bok, som han skrivit har han fått sin ekonomi ordnad.

Vid 19-tiden startade jag åter med Nässjö som mål. där var jag redan kl.20:15. Jag hade god medvind och vägen var bra. Jag träffade pastor Oscar Carlsson ‒ Ydrefeldt ‒ som bjöd mig övernatta i pastorshemmet.

76

PASTOR I LINKÖPING

Det var mycket intressant och roligt att träffa vännerna, och vi hade mycket att språka om.

Onsdag I morse hälsade jag på vännerna Ruth och Hans Wollstad. Han blev mycket glad över besöket, men det märktes att han är en bruten man.

Strax före kl. 12 fortsatte jag färden mot Eksjö, där jag kom att stanna över natten hos mina goda vänner Berta och Manfred Johansson, som inbjöd mig till sitt hem.

Tillsammans med broder Manfred tog jag mig en tur genom staden.

Det var intressant att ännu en gång få komma upp till Ränneslätt, där jag låg inkallad 1915. Vi var också till de små vattendragen där Emån har sin upprinnelse. Det är en liten sjö öster om staden och en liten vattensamling vid Ränneslätt. De båda grenarna förenar sig till en å mitt inne i staden.

Torsdag I strålande sol och god medvind fortsatte jag min färd mot Vetlanda.

Där sammanträffade jag med pastor Carl Bergqvist, som bjöd på gott kaffe. Efter ett par timmar fortsatte jag mot Sjöarp. Jag tog en liten avstickare upp till Holsby brunn, där jag sammanträffade med några bekanta vänner från Linköping. Vid 16-tiden var jag framme i Sjöarp, där jag tänker att stanna ett par dagar. Här träffade jag många bekanta och vistelsen i Sjöarp blev mycket intressant med härliga bad, intressanta roddturer och skön vila.

Torsdagen den 8 augusti Efter ett par dagars vistelse hos de mina i Järnforsen – då jag fick tillfälle att hälsa på många gamla bekanta - fortsatte jag min färd mot Linköping, Kl. 6 på morgonen cyklade jag från Järnforsen, och gjorde ett kortare uppehåll i Målilla. Hultsfred åkte jag igenom och stannade först i Vimmerby, där jag åt frukost på en bar. I Södra Vi hälsade jag på Edit och Valfrid Karlsson. Nästa uppehåll gjorde jag i Kisa där jag åt middag.

Kl. 16:20 var jag hemma i Linköping. Sista milen avverkade jag på 23 minuter. Efter en stund fortsatte jag upp till Östra Harg, där familjen var. Så var den trevliga cykelturen avslutad. Hela sträckan jag åkt var omkring 63 mil. Sträckan jag åkt i dag är 17 mil.

Varsel om uppbrott Vårt liv som människa är ett ständigt skeende. Det kanske kan sägas på ett särskilt sätt om en predikant, en församlingsföreståndare. Han får inte se sitt arbete avslutat. När han fått utföra en uppgift på en plats, blir det för honom att gå till en annan och där fortsätta i den gärning som

PASTOR I LINKÖPING 77

hans företrädare utfört. Efter den goda tiden i Linköping bland de goda östgötarna, blev det för oss att draga norr över till sjöstaden Gävle som blivit kallad porten till Norrland, vilken den ju också är.

Tisdagen den 2 januari fick jag ett brev från broder Nils G. Andersson, som då var föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Gävle, vari han nämner att jag troligen skulle få en kallelse från nämnda församling att bli dess föreståndare. Samma sak sade han, då vi träffades i Nyhemsveckan i maj. Kallelsen kom också den 26 maj. Någon visshet att jag var färdig med min uppgift i Sionförsamlingen hade jag inte, men jag lade fram saken inför Herren i allvarlig bön. Senare fick jag höra att det var delade meningar bland äldstebröderna och att t.o.m. nya namn hade framförts av någon av bröderna sedan kallelsen till mig utfärdats. Detta gav mig anledning till att giva ett nekande svar på församlingens kallelse.

Jag lade saken i Guds hand, och beslöt att bedja över den. Om jag skall till Gävle så kommer församlingen där att utfärda en ny och enhällig kallelse, och då får jag ompröva det hela. Jag kände vila i detta beslut.

I början av november månad fick jag mottaga en förnyad kallelse från församlingen. Kallelsen var enhällig. Den utfärdades på ett extra administrationsmöte som leddes av pastor Lewi Pethrus. Han och broder Birger Zettersten hade blivit särskilt kallade till detta möte. Jag förnam nu tydligt att det var Guds vilja att jag skulle antaga kallelsen och den 7 december sade jag upp min plats som föreståndare för Sionförsamlingen, Linköping. Det kändes ganska underligt, men det viktigaste är att Guds vilja får ske, även om vi känner det som ett offer.

Vi hade det gott i verksamheten i Linköping, och församlingen önskade att jag skulle stanna kvar. Jag samtalade med äldstebröderna, och de var alla av samma mening. Men under bön om Herrens ledning fick jag visshet.

Pastor Pethrus ringde mig också och sade bl.a.: »Du får offra dig för Guds verk. Säkert är det Guds vilja att du skall komma till Gävle.«

9 år under Guds trofasthet 1937–1946 Så stod det på devisen, som var uppsatt över talarstolen i Sionkyrkan, Linköping, söndagen den 31 mars 1946, då jag höll min avskedspredikan.

Liksom i blixtbelysning såg jag och upplevde i minnet mycket av vad som hänt under dessa år i mitt liv och i församlingens verksamhet. Ur djupet av mitt hjärta kunde jag säga: »Tack Jesus för all nåd, barmhärtighet, kärlek och omsorg. Stor har Din trofasthet varit.« De nio år, som jag fick tjäna Sionförsamlingen, var ljusa och glädjefyllda år. I församlingen fick vi uppleva mycket av Guds kraft. Själar blev frälsta, över längtande Guds barn hade Anden fallit. Enighet och harmoni hade varit rådande i verksamheten. Guds nåd hade på ett mäktigt

78

PASTOR I LINKÖPING

sätt vilat över församlingen, så att vi skonades från inre strider och splittringar. Även i familjen hade vi fått uppleva Guds rika välsignelse. Herren hade hållit sin hand beskyddande över oss och bevarat oss alla från sjukdom och lidande. En av de stora händelserna i familjen inträffade 1940, då vi fick en flicka. Skriften säger: »Se, barn är en Herrens gåva.« Vi trivdes mycket gott i församlingen, med staden och med omgivningarna, som bjuder på många trevliga utflyktsmål. Att en vacker sommardag få göra en tur med båten Kinda på Kinda kanal är en verklig upplevelse.

Resan genom de många slussarna och över de vackra sjöarna Rängen, Järnlunden och Åsunden, vars stränder äro beväxta med vacker lövskog, ger den resande, som är öppen för naturens skönhet, en rik njutning. Andra platser som är sevärda är Vreta Kloster, Stjärnorps slottsruin, slotten i Bjärka Säby och Sturefors m.fl.

Avskedsmötena i församlingen Det kändes vemodigt under avskedsmötena att ta avsked av den kära församlingen. Jag började med söndagsskolan där jag blev varmt avtackad. Förmiddagens möte hade samlat mycket folk. Jag höll min avskedspredikan med text från Jer. 31:9 och 2 Mos.15:13. På eftermiddagen hölls ett offentligt avskedsmöte, då predikanter från omkringliggande församlingar deltog. De uttalade sitt tack för tid som varit. Det var många vänliga, vackra och berömmande ord som sades. Pastor Hurtig i Metodistförsamlingen var ej inbjuden, men han kom ändå och höll ett strålande tal. Till sist sade jag några ord och framförde mitt varma tack till bröderna. Broder Nils Taranger, som ledde mötet, avslutade med bön. I kvällens möte fick jag döpa fem nyfrälsta systrar. Alltså fick jag glädjen att avsluta min tjänst i församlingen på samma sätt som jag började den. Lokalen var fullsatt vid båda mötena.

På ingen annan plats jag tjänat som föreståndare har det varit så lätt att samla folk till mötena. Församlingens medlemmar har troget mött upp, till såväl de enskilda som de offentliga mötena. Den stora ungdomsskaran har villigt samlats när jag hållit särskilda bibelstudier för ungdom.

Det enskilda avskedsmötet hölls på måndagskvällen. Flera bröder lämnade minnesord och framförde sitt tack. Även vid detta tillfälle var lokalen fylld till sista plats. En del utomstående hade också kommit med.

Det blev en gripande stund och det fanns knappast något öga som var torrt. Till slut tackade jag församlingen för tiden, som jag fått vara dess föreståndare och ledde för sista gången brödsbrytelsen som församlingens föreståndare. Så var min tjänst i församlingen slut och jag kan se tillbaka på nio lyckliga, av Herren rikt välsignade år i Linköping.

Tisdagen den 2 april steg jag tidigt upp. Jag var borta vid kyrkans expedition på morgonen. Kl. 10 steg vi på snälltåget mot Stockholm. En stor skara medlemmar och vänner hade samlats vid stationen för att vinka farväl. Vi fick en massa blommor och paket – ett uttryck för trofast

PASTOR I LINKÖPING 79

vänskap. Det mest känsliga ögonblicket var för oss då tåget rullade i väg och vännernas sång dog bort. Det sista vi såg var här liksom i Karlskrona en sky av vita näsdukar. Endast fyra av barnen hade vi med oss. Stig måste vi lämna kvar i Linköping. Han skulle nu in i militärtjänst. Att skiljas från honom var nog det svåraste för oss i avskedets stund.

PASTOR I GÄVLE 81

Pastor i Gävle Första gången jag besökte Gävle var måndagen den 26 juni 1944. Jag hade då varit tillsammans med broder Nils G. Andersson på midsommarkonferens i Bollnäs. Broder Nils G. var då föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Gävle. Jag höll ett bibelstudium på kvällen. I min dagbok har jag skrivit: Det var öppet och tacksamt att läsa Guds ord. Tillslutningen var god, omkring 100 personer hade samlats.

I sällskap med broder Gösta Forsberg, som var evangelist i församlingen, besåg jag staden, som har många vackra partier och en förnämlig park, Boulognerskogen. Vi var också till djurparken i Furuvik. Dagen var verkligen intressant och givande.

Föga anade jag då att jag med familj skulle bli bosatta här så många år. Som jag redan tidigare skrivit svarade jag nekande på församlingens första kallelse. Men jag tog – som Gideon fordom – ett tecken från Herren. Var det Hans vilja att jag skulle upptaga arbetet i Gävle, skulle församlingen sända en ny och enhällig kallelse. Den kom och jag såg nu en Guds ledning och fick visshet från Herren, så att jag vågade ge ett jakande svar. Jag skrev bl.a. i mitt svar till församlingen: »Då jag första gången fick mottaga församlingens kallelse, att bli dess predikant och föreståndare, kunde jag inte svara ja på grund av de omständigheter, som gjorde sig gällande. Men jag tog ett tecken av Herren. Var det Guds vilja att jag skulle komma till Gävle, skulle församlingen åter ta upp frågan och sända mig en ny kallelse. Då nu så skett vågar jag inte säga nej, fastän församlingen i Linköping enhälligt uttalat sin önskan att jag skall stanna kvar, om jag kände det var Guds vilja. Det har varit oerhört svårt för mig och min hustru att förlikas vid tanken att bryta upp från Linköping, men om Gud, som vi tro, har ett uppdrag åt oss bland er kära vänner, så vill jag i Herren Jesu namn säga ja till kallelsen.«

Vårt inträde i församlingen i Gävle Lördagen den 6 april 1946 fick vi göra vårt inträde i Filadelfiaförsamlingen i Gävle. Det var då anordnat ett enskilt välkomstmöte för mig och Filadelfiakyrkan i Gävle. Fotografiet är från den tid då församlingens namn var Salem. Namnbytet gjordes i mars 1943. ‒ Missionsförsamlingen i Gävle hade byggt kyrkan 1855 och använde den till 1882, då Godtemplarföreningen köpte huset. Pingstförsamlingen övertog fastigheten år 1924

82

PASTOR I GÄVLE

familjen. På söndag förmiddag höll jag min inträdespredikan med text från 1 Sam. 17:32‒33, 37. På eftermiddagen var ett offentligt välkomstmöte anordnat då representanter från omkringliggande pingstförsamlingar och missionär Linus Blomkvist talade. På kvällen hölls ett väckelsemöte. Samtliga möten hade samlat mycket folk. Så var inträdet gjort och arbetet påbörjat.

Redan tisdagen den 9 april började församlingens 25-årshögtid, då tre av församlingens tidigare föreståndare, pastorerna Gustaf Roberth, Helge Lundberg och Nils G. Andersson samt missionärerna Tora och Linus Blomkvist och Sixten Johansson, var kallade som talare. Herren gav oss en välsignad högtid, och tillslutningen i mötena var mycket god.

Att upptaga arbetet i en ny församling – eller att börja i en annan församling – har sina problem och påfrestningar. Församlingens lokalsituation var helt annorlunda mot Linköping, men man vänjer sig ganska snart vid nya förhållanden. Jag trivdes mycket gott i gamla Filadelfiakyrkan som under årens lopp varit en samlingsplats för Guds folk. Här har många framstående förkunnare talat Guds ord, bl.a. Peter Fjellstedt, Ahnfelt, Rosenius, P. Waldenström, Elsa Borg. Kunde lokalens väggar tala skulle man få lyssna till gripande vittnesbörd om hur olyckliga människor fått möta Gud och uppleva frälsningens under. Även under de år som jag fick tjäna församlingen hade vi glädjen att få följa många syndare till korset, och rätt ofta fick vi öppna dopgraven. Då det gällde tillslutningen till gudstjänsterna märkte jag strax en stor skillnad mot den förra platsen. Det kunde variera rätt mycket, men det var tider, då vi hade god tillslutning i våra möten. Kyrkan, som hade omkring 475 sittplatser, var många gånger till trängsel fylld. Särskilt var detta fallet vid dopförrättningarna och söndagskvällarnas väckelsemöten då skaror samlades.

Det var en glädje att se hur församlingen, som tidigare genomkämpat en svår tid, villigt slöt upp omkring Guds ord. Herren gav oss välsignade möten och det var alltid mycket tacksamt att predika Ordet. Visst kunde ett och annat orosmoln visa sig, men i stort sett hade vi under alla de år, som jag tjänade församlingen som dess föreståndare, frid och endräkt inom församlingen.

Församlingen har under alla år ägnat ett mycket stort intresse åt yttre missionen. Glädjande rapporter från missionsfälten fick vi ofta mottaga.

För mig var det en glädje att stå i nära kontakt med missionärerna. Ibland hände det att vi stod inför rätt så svåra problem, då det gällde utgifterna, men alltid fick vi uppleva hur behoven blev fyllda i missionens kassa. Jag minns särskilt ett tillfälle, då syster Agnes Wallén behövde en ny bil, men vi hade inga pengar i kassan. Jag sände in ett upprop i Evangelii Härold och vi gjorde insamlingar i församlingen och på mycket kort tid fick vi in 20.000 kronor. En person från en annan stad – han var ej pingstvän – sände oss flera tusen kronor. Flera sådana exempel kunde nämnas. Missionen är en källa till välsignelse.

PASTOR I GÄVLE 83

En sak som jag med glädje minns är det varma och rika böneliv som fanns i församlingen. Lördagskvällarnas bönemöten i lilla salen en trappa upp var stunder, som man alltid längtade efter. I regel var tillslutningen mycket god och det var många som i dessa bönemöten fick uppleva Andens dop och förnyelse. Middagsbönemötena, som vi hade kl. 12 under alla år, gav inte bara oss predikanter utan hela församlingen andlig kraft.

Bönens betydelse i en andlig verksamhet kan aldrig överskattas, men den måste vara målmedveten och uthållig. Att börja bedja går väl för de flesta, men det är färre som håller ut tills bönesvaret kommer. Löftet står kvar: Den som beder han får. Pris ske Gud! Samarbetet med församlingens utposter, som jag besökte så ofta det var möjligt, samt med andra pingstförsamlingar i Gästrikland var det allra bästa. Särskilt värdefulla var äldstedagarna som vi hade här i församlingen den l maj, då äldstebröderna från hela landskapet samlades till bön, bibelstudium och samtal. Dessa dagar var allmänt uppskattade och bidrog till den goda gemenskapen. Även då det gällde de olika församlingarna här i staden var förhållandet gott. På somrarna hade vi gemensamma friluftsmöten varje vecka, och på hösten hade vi den s. k. kristna kampanjen, då stora skaror samlades. Till dessa kampanjer kallades talare från olika läger. En stor sångarskara från samtliga församlingar och kårer i staden deltog.

Medarbetare Här liksom i andra församlingar jag tjänat har jag haft en grupp trogna äldstebröder vid min sida. Som medhjälpare i predikogärningen här i staden hade jag första tiden broder Åke Lindgren. Han gjorde en god insats, men stannade alltför kort tid. Hans efterträdare blev broder Ralph Friberg. Vi arbetade tillsammans i sju år. Han var också sångledare i flera år. Samarbetet med de kära bröderna var mycket gott. Samma goda förhållande var det med vittnena på de olika utposterna. På den tiden hade vi vittnen, som bodde på utposterna, vilket jag anser vara det bästa. Vi hade en god och livlig utpostverksamhet.

Jag slutar som föreståndare År 1950 fick jag kallelse från Filadelfiaförsamlingen i Borås, att för andra gången bli dess föreståndare, men då jag var oviss om Guds vilja talade jag med församlingen här och bad vännerna hjälpa mig bedja att Guds vilja skulle få ske. Jag förstår att man bad både i Gävle och i Borås. På ena platsen bad man att jag skulle komma och på den andra att jag skulle stanna. För min egen del måste jag säga – såsom Paulus fordom – »Jag drages åt båda hållen«. Det blev dock så att jag kom att stanna i Gävle ännu många år. Jag minns vilket tacksägelsemöte det blev, då jag på ett församlingsmöte meddelade församlingen detta. Åren gick och 1956 var jag betänkt på att sluta min tjänst. Men då jag en dag var i bön inför

84

PASTOR I GÄVLE

Herren fick jag i mitt inre liksom en vision att Herren ville ge oss en tid av väckelse i församlingen. Jag såg hur lokalen fylldes med folk, och många kom gråtande gången fram till första bänken och böjde sig för Gud. Detta sade jag inte för någon. Tiden gick och vi fick bedja med några i slutet av år 1956, men något genombrott blev det inte. I februari 1957 hade vi en serie väckelsemöten med broder Håkon Hansen från Norge som talare. Redan i första mötet var det många som ville uppleva förnyelse och kom fram till förbön, men inga frälsningssökande kom fram. Men så kom söndagen den 17 februari. Kyrkan var fullsatt vid kvällens väckelsemöte. Det var ett mäktigt möte och väckelsens Ande vilade över oss. Då vi i eftermötet inbjöd frälsningssökande fick jag i verkligheten uppleva vad jag tidigare sett i en vision. Tio djupt gripna, gråtande människor kom gången fram och böjde sig för Gud. Jag var mycket gripen, jag grät av tacksamhet till Herren. Hela församlingen var gripen. Det var tårar och jubel om vart annat. Väckelsens Ande vilade mäktigt över församlingen. Vi fick bedja med ganska många. På ett par månader döpte jag ett fyrtiotal, de flesta nyfrälsta, och vi fick på samma tid hälsa 60 nya medlemmar välkomna till församlingen. Jag kunde inte önska mig en bättre avslutning på min tjänst i församlingen.

Avskedsmöten På församlingsmötet den 12 november 1956 sade jag upp min plats, vilket kanske kom något överraskande. Söndagen den 26 maj höll jag min avskedspredikan med text från Judas brev verserna 2, 20‒25, samt ledde för sista gången brödsbrytelsen som församlingens föreståndare. På eftermiddagen var det ett offentligt avskedsmöte då representanter från församlingarna i staden och omkringliggande pingstförsamlingar deltog.

I samtliga möten var kyrkan fullsatt, särskilt kvällens möte hade samlat mer folk än kyrkan kunde rymma. Det enskilda avskedsmötet hölls på måndagskvällen då församlingens medlemmar talrikt hade mött upp.

Det blev ett både känsligt och gripande möte då flera bröder lämnade minnesord och uttalade sitt tack.

Det är med tacksamhet till Herren, som jag ser tillbaka på den tid som jag fick vara församlingens föreståndare. De elva åren har svunnit fort. Arbete fattades inte, och nog var kampen hård ibland, men Herren höll sin hand över oss och gav kraft till både kropp och själ. När jag slutade min tjänst i församlingen, slutade jag samtidigt min gärning som föreståndare. Utsikt att fortsätta fanns. Jag hade nämligen kallelse till Filadelfiaförsamlingen i Växjö, men jag antog den inte. Jag fick ej någon verklig visshet om Guds vilja. Bakom mig låg en tid av 37 år som församlingsföreståndare. Det är endast fem församlingar jag hunnit med.

Perioderna i de olika församlingarna har blivit allt längre. Ibland har jag blivit tillfrågad om på vilken plats jag trivts bäst, men att ge ett bestämt svar på den frågan är inte lätt, ty jag har trivts bra på alla platserna. Jag

PASTOR I GÄVLE 85

tror att om man är i Guds vilja, och har en uppgift att fylla, så kan man säkert trivas. Som jag redan nämnt så trivdes vi gott i församlingen i Gävle, men också med staden, där vi nu bott i över 20 år, och som vi kom att förbli bosatta i.

Jag slutade min tjänst som församlingsföreståndare samtidigt som jag trädde in i pensionsåldern.

Tio år har redan svunnit sedan dess, men genom Guds stora nåd har jag fått fortsätta att förkunna evangelium. Jag har rest ganska mycket, besökt många församlingar och hållit bibelstudieveckor, deltagit i tältmötesserier och uppbyggelsekonferenser. Hela landet har varit mitt arbetsfält. Under min tid som predikant har jag besökt alla landskap och samtliga städer i landet. Även i Norge och Finland har jag haft förmånen att få förkunna Guds ord. Det har varit både välsignat och intressant att få besöka de olika församlingarna och predika Guds ord.

I LINKÖPING PÅ FEMTIOÅRSJUBILEUM 87

I Linköping på femtioårsjubileum Med stor förväntan hade jag sett fram mot denna högtid. Samtliga fem församlingar som jag tjänat som föreståndare hade nu firat sin femtioåriga tillvaro. Sionförsamlingen i Linköping var den sista och även den största. Den hade haft en ständig tillväxt.

Församlingen ordnades den 3 augusti 1924, men på grund av att den nya kyrkan inte blev färdig till den dagen måste femtioårsjubileet flyttas fram till november månad. Redan i maj 1974 fick jag inbjudan att vara med i högtiden, men ju närmare vi kom den fastställda tiden ju mera ovisst såg det ut för mig att kunna vara med i högtiden, för att jag hade ont i mitt bröst och var mycket trött. Men i Jesu namn beslöt jag mig för att resa. Min dotter Märta och hennes man Tore följde också med, så jag fick åka med i deras bil.

Vi startade på förmiddagen den l november, färden gick över Västerås, där vi gjorde ett par timmars uppehåll och hälsade på Tores syster och svåger. Till Linköping kom vi strax efter kl. 16.00. Det första mötet, som var enskilt för församlingen och inbjudna, hölls kl. 19.00. Några av dem som var med i församlingens första strängmusik sjöng ett par av de gamla sångerna, som man då sjöng under ledning av broder Conrad Johansson. Det blev ett mycket uppskattat inslag i mötet. Ett par äldre medlemmar, som var med då församlingen ordnades, avlade intressanta vittnesbörd. Jag talade också och gav några glimtar från den tiden jag tjänade församlingen. Det var en både gemytlig och gripande stämning över mötet, som började med brödsbrytelse då många prisade Herren.

Under samtliga möten under lördag och söndag var kyrkan fullsatt och i högtidsmötet på lördag kl. 17.00 var den till trängsel fylld. Pastor Langerud, som var ordförande i predikantförbundet framförde de olika församlingarnas lyckönskningar. Pastor Heinerborg, som var särskilt annonserad för detta möte, talade endast en kvart. Broder Aste Abrahamsson och jag fortsatte med korta tal. Från omkringliggande pingstförsamlingar fanns ingen representant. Jag talade i fem möten och det har varit mycket tacksamt och öppet att predika Guds ord. Roligt var det också att få hälsa på gamla vänner som talrikt mött upp.

För mig var det ett verkligt bönesvar att få vara med i denna stora högtid. Under hela tiden fick jag vara i god form. Det blev långa och ansträngande dagar med sena kvällar, men just de dagarna fick jag på ett särskilt sätt uppleva Guds kraft till både själ och kropp. Pris ske Herrens namn!

Denna högtid blir troligen själva avslutningen för mig, då det gäller att deltaga som talare i större sammankomster. Det var i varje fall en högtid och avslutning som jag med glädje och tacksamhet kommer att

88

I LINKÖPING PÅ FEMTIOÅRSJUBILEUM

minnas de dagar jag ännu har kvar att leva. Hur många de äro känner Herren allena. Jag kan säga som vår gamle konung Gustaf VI Adolf sade, då han fyllde 90 år: »För mig dalar nu solen mot sin nedgång.« Mitt hjärta fylles av lovsång och tacksamhet, då jag tänker på Guds trofasthet och ledning med mitt liv.

Himmelske Fader, helige och rättfärdige Gud, jag tackar Dig i Jesu välsignade namn att jag får nalkas Dig som ditt barn. I Jesus har du uppenbarat Din kärlek, nåd och barmhärtighet. Under hela mitt långa liv har jag fått uppleva Din omsorg och trofasthet. I stort och smått kan jag skönja Din ledning med mitt liv. Även då jag ej kunnat fatta eller förstå den var det Din Helige Ande som ledde mig in på Din väg. Du gjorde själva prövningen till en välsignelse.

Det största för mig i dag är att jag får vara bevarad i Jesus, min underbare Frälsare, bevarad i tron och får uppleva den trygghet som tron på Jesus giver. Tack käre Herre att jag får tro på och uppleva Andens ledning, genomströmmas av det eviga ljusets klarhet och mätta min själ av Ditt ord, som är det eviga livets bröd och giver mig kraft i livets kamp och jäkt. I Dig, som är livets ursprung och källa, får jag leva. I Dig får jag äga ett levande hopp och äga frid och glädje i mitt hjärta. Med förtröstan bidar jag den stunden, då mitt livsverk är färdigt och Du kallar mig hem. Amen!

I LINKÖPING PÅ FEMTIOÅRSJUBILEUM 89

Venzel Nilsson omkring år 1920.

Familjen Nilsson i Karlskrona år 1937.

Familjen Nilsson i Linköping år 1946.

Astrid och Venzel Nilsson år 1958.