nämner inte vad det »ömtåliga« fallet rörde sig om. Det kan ha varit så att redan vid sammanträffandet den 5 april i Stockholm hade Karl deklarerat inför Ridsdel att han och Julia hade bestämt sig för att ingå äktenskap (trots att Karl inte hade tillfrågat Frälsningsarméns ledning). Men vad än löftesbrottet var, kunde Ridsdel utnyttja det – utan att precisera sig – som ett respektabelt skäl för sin disciplinåtgärd, vilket gjorde att han inte behövde nämna att man inom Frälsningsarméns ledning ifrågasatte om det verkligen var Anden som verkade i Eskilstunakåren.
Krisens omfattning I Frälsningsarméns jubileumsbok år 1932 skriver Evald Malmström om kåren i Eskilstuna: Redan efter tre år hade den att genomgå en kris, som skakade den ända ned i dess djupaste grundvalar och lade mycket inom den i grus och spillror. Detta skedde i samband med bildandet av Sprängbataljonen. (Malmström s. 181– 182)
I Eskilstunakårens minnesskrift år 1940 skriver han mer detaljerat: Stridigheterna på grund av den Dufbergska rörelsen söndrade kåren, så att Arméns ledare funno det lämpligt att formellt upplösa densamma, varefter de soldater som fortsättningsvis önskade förbli salvationister fingo anmäla sig hos kårens nya B. O. [befälhavande officer], kapten Ekroth. Flertalet valde att bli sin kår och Frälsningsarmén trogna, men ganska många anslöto sig till Sprängbataljonen. »Det var en egendomlig tid«, berättar förutvarande kapten Ekroth, nu änkefru Elin Eriksson. »Hela dagarna och långt fram på nätterna var vår förstuga full av f.d. soldater, som ville på nytt anmäla sig för soldatskap. Jag måste tala med var och en privat och satt i mitt rum som en läkare under sin mottagning.« Flertalet soldater återkommo till kåren, och arbetet fortsatte under stor anslutning och rik välsignelse i mötena. Men det kan icke förnekas att kåren gjorde en mycket stor förlust, numerärt men också andligt, då flera av dem som följde den nya fanan voro andliga människor och goda soldater. Även i andra kårer förlorade Armén soldater, som slöto sig till Dufberg. Ett par, tre officerare övergingo också till »Herrens här«. Det kan icke heller förnekas att inom flera av de avdelningar av Sprängbataljonen som bildades levdes ett gott kristligt liv. (Eskilstuna kår 1940 s. 12)
38
