Punkt fyra handlar om avståndstagandet till världen och det yttre kyrkoväsendet: De sant troende ska som församling skilja sig från allt ont, som djävulen planterat i världen, samt från otrons förpliktelser och allt sådant, som världen håller högt. De sant troende bör gå ut ur Babylon och det jordiska Egypten, och de måste avsky och undvika allt, som inte är förenat med Gud och Kristus. Den kristne får då inte heller bruka svärdet. Kristus har sagt, att man skall stå det onda emot. Punkt fem handlar om församlingens inre förhållanden: Vi prok lamerar enighet om att en herde skall finnas i församlingen enligt Paulus ordning, och denne skall förrätta alla andliga åligganden. Han skall vid behov underhållas av den församling, som valt honom, ty den som tjänar i evangelium skall leva av evangelium. Även herden står under församlingens uppsikt och skall uteslutas om han faller i synd. Punkt sex behandlar överheten och staten: ”Svärdet” är en Guds ordning för den utanför Kristi välde varande världen för att överheten skall straffa och även avrätta den som gör vad ont är, men skydda den som gör gott. Men för den som lever inom Kristi fullkomlighet, gäller församlingens bannstraff, och ingen av dennas medlemmar får tillhöra överheten. De har endast Guds ord att straffa med, de är beväpnade med sanning, rättfärdighet, frid, tro och frälsning. Punkt sju behandlar edgång: Vi förklarar oss eniga mot all edgång, eftersom Kristus förbjudit de gudfruktiga allt svärjande.102
Svenska folkväckelsens syn på församling och medlemskap
Den svenska lutherska folkkyrkan, tillika statskyrka sedan Uppsala möte år 1593, fick under 1800-talet allt svårare att stå emot och värja sig för den massiva kritik som kom från väckelsens representanter. Genom konventikel plakatet (1726–1858) hade Svenska kyrkan i kraft av sin bindning till staten lagligt skydd för sin religiösa monopolställning. Det innebar att pietismen och herrnhutismen under 1700-talet kunde stävjas. Dessa strömningar på verkade därmed kyrkan främst inifrån genom anstrukna präster. Under 1800-talet förändrades situationen radikalt. Gammalläseriet, från 1820-talet och framåt, övergick småningom i nyläseri och nyevangelism. Nyevangelismen resulterade i sin tur i tillkomsten av en stor mängd missionsoch nattvardsföreningar med inre mission som främsta huvuduppgift. Efter århundraden med en statskyrka som omfattade hela folket, var det angeläget att missionera bland detta folk. 102 Westin 1954, s 78–81.
55
