Guds enhet och mångfald

f. Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

Gud är den personlige Guden, han är nära, han skänker sig själv, han är relation. Samtidigt är han bortom tid och rum, obunden, han är en, han är allsmäktig, han är den som ”är”, han är själva Varat, den som existerar och ger existens åt allt. Dessa två sidor bildar en enhet: själva Varat är en person och personen förstås

som själva Varat. Den som inte går att nå är nära. Endast en är den Ende Guden som finns till för alla människor och för vilken alla människor finns till. Kyrkan uttrycker också dessa två sidor hos Gud som enhet och mångfald, som att Gud är en och samtidigt Treenig. I GT betonas framför allt Guds enhet och hans Varande och i NT den gudomlige Faderns utsträckning i och genom Sonen och Anden, Guds mångfald och Trefaldighet. Och att dessa sidor i Gud är förenade med varandra genom att Gud är gemenskap, han förenar och försonar enhet och mångfald, alltså är Gud ytterst ovanför och bortom enhet och mångfald.

Det betyder också att den kristna tron är unik i sin universalitet; alltså att den kristna tron kan gå in i dialog med alla människor. Den kristna tron kan samtala med polyteism och monoteism, med ateism och sekulära filosofier: den kristna tron har öppningar åt alla håll. Det är viktigt att vi inte låser in kristendomen på en religionskarta, som monoteistisk kontra polyteism. Nej: den kristna tron är lika nära den polyteistiska hinduismen som den monoteistiska Islam, men också alldeles nära dem som förnekar en gudstro. I själva verket uppfattades de första kristna i romarriket som ateister. Vi måste hålla dialogen öppen, just utifrån den unika bas som finns i Guds enhet och mångfald; att han är en och tre, på en och samma gång. S:t Maximos Bekännaren (580-662) reflekterar i Exposito Orationis Dominicae om hur polyteism och monoteism försonades i evangeliet. Polyteismens otyglade mångfald och monoteismens enhet utan inre överflöd behövde försonas i en Treenig Gud. Det ger kristendomen en dörr som kan öppnas från alla mänskliga kulturer och allt mänskligt tänkande.

Gud presenterar sig utan ett namn men som den varande: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem” (2 Mos 3:14). Basilius den store säger: ”Jag vet att Gud är. Men vad hans väsen är anser jag vara bortom min förståelse. Så hur är jag frälst? Genom tro. Och tron är nöjd med kunskapen att Gud är (och inte vad han är)… Medveten-

heten om Guds ogripbarhet är verkligen kunskap om hans väsen.” S:t Bonaventura skriver i sin skrift Itinerarium mentis in Deum om hur Gud som enhet är det sanna oförstörbara varandet och den absoluta närvaron: ”Den som vill kontemplera Guds osynlighet i enheten av hans essens ska först fästa blicken vid varandet självt.” Men människan är blind, för hon uppmärksammar inte det första hon ser och utan vilket hon inte förstår någonting. Vi ser inte varandet trots att det borde vara det första som kommer springande till vår själ, det genom vilket allt annat är känt. Poängen är inte att vi ska se något särskilt när vi vänder blicken till Varandet, till den rena närvaron, utan snarare att vi inte ska förvänta oss att se någonting alls. Istället förfogar vi över något genom vilket vi kan lyftas upp till förundran, vi själva har ju blivit delaktiga av Guds varande. Vi som inte fanns, existerar nu, och det är det absolut största miraklet i tillvaron, det som sker varje gång ett liv blir till i en moders inre.

Tillsammans med Enheten i Guds Varande finns också Mångfalden i Guds Trefaldighet. Det rena Varandet är också det som ingenting godare kan tänkas och det är också självutbredande. Eftersom det är det högsta goda finns det en förlängning och ett utbredande. Detta beskrivs hos kyrkofäderna som Faderns ”genererande” och ”utandning” i och genom Sonen och Anden. I det goda finns också den högsta kommunicerbarheten där Fadern, Sonen och den helige Ande kommunicerar med varandra. Där finns också den högsta anpassningsbarheten, och den högsta ömsesidiga intimiteten och ”det högsta genomträngandet i varandra” (S:t Bonaventura). Detta innebär inte att vi kan förstå Gud, för vi kan inte fatta det ofattbara. Istället ska vi ledas till hänförd förundran. Vem skulle inte resa sig i förundran vid åsynen av så stora mirakel, som det rena Varandet, Närvaron, Mångfalden, Skaparförmågan, den högsta Kommunikationen, Intimiteten? ”När du jämför dessa med varandra har du det du behöver

för att lyftas upp i den högsta förundran” (S:t Bonaventura). Till sist leder alltså denna kontemplation över Guds enhet och mångfald fram till sann självkännedom. När vi vänder om från oss själva till Gud, rör oss mot den andre, bort från oss själva, blir vi mer oss själva. Människan är ämnad för den andre och ytterst ämnad för Gud, den ytterst Andre. Ju mindre vi är instängda i oss själva, desto friare blir vi och mer människa. Människan måste lyfta blicken, se det som är ovanför henne: Sursum Corda. Endast i Guds enhet och mångfald finner mitt hjärta ro.

Här finns också riktningen för det vi kallar ekumenik men som vi har så många olika uppfattningar om. Gud är själv ursprunget, mönstret, förebilden och förkroppsligandet av ekumeniken, som enhet och mångfald. Gud är En och Tre, En i tre och Tre i en. Det kan till synes öppna upp för vilken typ av ekumenik som helst, men det är snarare en tillrättavisning av alla mänskliga enhetsprojekt. Det är vi som måste anpassa oss till Gud, finna oss själva i honom, eftersom han redan tagit allt mänskligt till sitt hjärta. Den fullkomliga enheten är inte för denna världen. Det är en eskatologisk verklighet och hör himlen till. Här på jorden kommer det alltid att finnas ett visst mått av splittring. Men detta får inte hindra oss från att sträva efter större enhet. Men vilken enhet skall vi då eftersträva? En avart av ekumeniken är uppfattningen att i enheten förblir alla kristna kyrkor som de är nu. Kyrkorna betraktas som olika grenar på samma träd som alla är lika värdefulla. I verkligheten är vi redan nu ett, säger man då, för den yttre organisationen berör inte kristenhetens sanna väsen. Det enda som fortfarande fattas är att vi alla har ett gemensamt nattvardsbord och på så sätt ger uttryck för att vi i grunden redan är ett. Denna syn på enheten är en karikatyr av enheten. Hur kan vi då föreställa oss en framtida enhet? Vi kan tänka oss en gemenskap av systerkyrkor. Begreppet ”systerkyrkor” är inte nytt. Det går tillbaka till fornkyrkan och används av Andra Vatikankonciliet för att beteckna olika lokala kyrkors

inbördes förhållande. Påven Paulus VI talade om systerkyrkor när han i ett budskap till patriark Athenagoras beskrev förhållandet mellan Katolska och Ortodoxa kyrkan. Vi kan förstå enheten i dag som en ”enhet i försonad olikhet”, eller ”enhet i mångfald”. ”Försonad olikhet” betyder att det mellan systerkyrkor, som nått fram till en fundamental enhet, fortfarande kan finnas betydande men inte oförenliga olikheter. Vi tror gärna att enhet och olikhet är varandras motsatser. I själva verket är enheten just grunden och villkoret för olikheten. Vi ser det i våra mänskliga relationer. En ytlig, självisk kärlek respekterar inte den älskades rätt att vara en egen person, att vara olik. Den ytliga kärleken säger ”jag, jag” och tvingar den andre att bli en del av det egna jaget. Djup, äkta kärlek däremot accepterar och respekterar den andre och låter honom vara den han är. Han är han och jag är jag. I en djup kärlek säger man ”du, du”. Där finns ingen sammanblandning. Det är alltså inte förvånande att en stor enhet möjliggör en stor olikhet. Man skulle då kunna tänka sig att Katolska kyrkan skulle leva i fullständig enhet med en annan kyrka som har gifta präster, en annan liturgi, en annan form av mariafromhet. Men då måste vi kunna erkänna varandras prästämbete. Utan prästämbete ingen eukaristi, och utan eukaristi ingen enhet. Till enheten i tron hör också att man erkänner biskopen av Rom som innehavaren av ett enhetens ämbete som bär ansvar för hela kyrkan. Men detta utesluter inte en hög grad av självständighet hos de olika systerkyrkorna. Andra Vatikankonciliet rekommenderar enträget en stor respekt för varje kyrkas egenart.

Kyrkan är kallad att bli en ikon av den heliga Treenigheten. Och i Treenigheten finns, mitt i en absolut enhet, en stor olikhet. Fader, Sonen och Anden är distinkta Personer, helt olika varandra, men de är inte åtskilda. Så kan varje kyrka ha sin egenart, och samtidigt vara helt förenad med alla andra. Låt oss göra Jesu bön om enhet till vår egen. Låt oss inte tro att

enheten bland oss kristna är en utopi, att det är orealistiskt att be om enhet. Det är otänkbart att Fadern inte skulle bönhöra en sådan bön när hans enfödde Son själv har bett: ”Fader, jag ber att de alla skall bli ett” (Joh 17:20-23). Om vi blir ett kommer Guds rike att vara lite mer synligt på denna jord. Då kommer det att bli lättare för världen att tro på att vi alla är Kristi lärjungar. Endast i Guds enhet och mångfald och olikhet kan mitt och Kyrkans hjärta finna ro.

Vänföreningen S:t David är Bergets stödförening. Medlemmarna stöder Berget med förböner, gåvor och arbetsinsatser. Vänföreningens medlemmar får regelbundet vänbrev från Berget samt tidskriften UNUM som utkommer fyra gånger per år. Två gånger om året finns möjlighet att vara med på arbets- och gemenskapsdagar och varje år möts vi till årsmöte då huvudmän och styrelse utses. Höstens arbetsdagar är i år mellan 23-27 augusti Årsmötet kommer att vara lördagen den 28 augusti kl. 11.30. Medlemsavgiften är 300 kr per år. Medlemsavgiften är ett sätt att stödja vår verksamhet som drabbats hårt av många avbokningar och färre gäster under den rådande pandemin. Vill du bli medlem, använd vårt Bankgiro eller Swish-nummer och ange ”Vänföreningen”. Frid och allt gott önskar vännerna på Berget!

BG: 574-3323 Swish: 123 337 20 75

Äntligen blev det möjligt att sätta upp Bergets första växthus! Det har länge varit Berit Edmans längtan och här ser vi hur hon tillsammans med Per Nyström intensivt arbetar för att skruva ihop växthuset.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se

Nästa nummer är temat:

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr. Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad. Medlemsavgift 300 kr. Studerande under 25 år 150 kr. Betalas via Bankgiro: 574-3323