Presentation av kommuniteten på Berget

När jag var barn cyklade min far flera somrar med mig i barnsadel från vårt hem i Sundbyberg till Sollentuna, där en arbetskamrat hade sommarstuga. Där fick jag leka med en grannflickan som var 9 år äldre än jag. Hon hette Grethel. Aldrig kunde jag gissa att vi 25 år senare skulle förenas på S:t Davidsgården i Rättvik och leva nära varandra i många år. Min morfar var kyrkoherde i Sundbyberg. Min farfar var stins i Laholm. Han hyrde ut övervåningen i sin bostad till Missionsförbundet och Fosterlandsstiftelsen. Hemma hade vi aftonbön i familjen varje kväll. Kyrkan i vårt bostadsområde var stängd från 1940 eftersom bristen på ved gjorde att det inta gick att hålla den varm. Som 4-åring fick jag därför börja i Filadelfia söndagsskola och där blev jag kvar i 9 år. Min fritid ägnade jag mig åt att spela flöjt och orgel, sköta om vår hund och katt och drömma om att bli veterinär. Under ett KGF-läger i gymnasiet i Sigtuna fick jag en övertygelse om att jag skulle arbeta i Kyrkan. Efter studenten 1955 sökte jag till Samariterhemmet i Uppsala. Där fanns redan 3 elever som läste teologi. Vi siktade alla på tjänsten som församlingspedagog. 1955 omorganiserades teologiutbildningen vilket innebar att de studenter som redan läst ett år måste börja om på vissa kurser. Så kom jag att sitta bredvid Per på en del föreläsningar och lära känna honom. På Luciadagen 1956 förlovade vi oss. Därefter for vi hem till våra resp. föräldrar och träffades igen efter jul på retreat på Stiftsgården i Rättvik.

Jag flyttade hem från Uppsala och övergick till att studera historia och statskunskap i Stockholm. Far inpräntade i Per att man ”skall först ha slottet - sedan prinsessan” så det dröjde ända till Per prästvigds och placerats i Ludvika som vi kunde gifta oss. I juli 1959 satt jag med far och mor i vår trädgård och planerade bröllopet i Seglora kyrka på Skansen,där far vissa uppgifter. Plötsligt föll far ihop och avled. Pers far var kyrkoherde i Aspeboda och nu erbjöd sig Pers föräldrar att ta hand om vårt bröllop. I början av augusti brann kyrkan i Aspeboda ner. Det blev till slut min bror Sven som ordnade vårt brölllop i Heliga Trefaldighets Kyrka i Uppsala. Därifrån for vi på bröllopsresa till Stiftsgården i Rättvik. När jag så småningom installerat mig i ”slottet” i Ludvika fyllde jag mina dagar med miniorer, juniorer, ungdomsförening, föräldramöten och med att följa Per och spela på hans andakter i byar, på sjukhem och ålderdomshem. Emellanåt vikarierade jag i realskolan eller på gymnasiet När S:t Davidsgården hade byggts behövdes det en präst till på Stiftsgården och Per anställdes 1963. Jag fick arbete i reception, telefonväxel och värdskap. Så småningom bildades kansliet för Stiftsgården och Berget. I och med att vår son föddes 1969 måste jag ha en mer bestämd arbetstid. Från 1991 lämnade jag Stiftsgården och arbetade kontorstid på Berget. Vi köpte en gård i byn Blecket, där jag på fritiden kunde ha grisar, höns, gäss och bin, katt och hund och en potatisåker för Berget. Det var en underbar tid. Pers sista halvår präglades av hans sjukdom. Det var en hemsk men också en underbar tid. Per bodde hemma. Vi hade flyttat till ett mindre hus och vi fick vara varandra nära och hade möjlighet att samtala om allt. Hans sista tid präglades av frid. Han avled den 10 januari 2010. Jag flyttade till en lägenhet i Rättvik och försöker komma till Berget ett par gånger i veckan och dagligen be för gäster och medarbetare. Berget har varit och är fortfarande en stor del i mitt liv, där jag i gudstjänstlivet, i den dagliga mässan, finner stillhet, tillbedjan, vänskap och glädje i Kyrkans gemenskap.

Hur förbereds en vanlig lärare och trebarnsmor för kommunitetsliv? I mitt fall handlar det mycket om att jag i 14-årsåldern började på en internatskola. Min familj tillhörde ett samfund som driver en skola i Roslagen, där det finns ett internat och från årskurs åtta bodde jag där under terminerna. I en sådan boendeform måste man hela tiden ta olika hänsyn till det gemensamma, men samtidigt sköta sig själv. Precis som i en kommunitet. Eftersom skolan drevs på kristen grund förekom regelbundet olika gudstjänster, bibelstudier, andakter, körövningar. Att åka bort för lite förströelse fanns inte på kartan, allt vi behövde fanns här, på den plats där vi bodde, studerade och tillbad. Precis som i en kommunitet. I slutet av 70-talet, något år innan jag gick ut gymnasiet, följde jag med min närmaste väninna och hennes familj till Rättvik, en sommarvecka. Dalarna var dittills bara ett geografiskt namn för mig och jag insåg att siljansbygden har en särpräglad kultur och skönhet.

Vid den här tiden var Börje Ring i full färd med Kristna visringen, som denna sommar samlades vid Stiftsgården i Rättvik. Tänk, jag satt på golvet i Rättviks kyrkas mittgång, en sen kväll, när Fjedur hade konsert. Det var fullpackat! En annan kväll var det livat värre, också i Rättviks kyrka, för då framfördes Godspell, rockoperan om Jesu liv och lidande, där de deltagande är sminkade som clowner. Men så en eftermiddag var, de som kände sig intresserade välkomna att besöka ett ställe uppe i skogen. Min väninna tyckte att vi skulle haka på, så det gjorde vi. Jag kunde aldrig glömma S:t Davidsgården efter det första mötet; innergården, tystnaden, de små enkla cellerna, kapellet, glaskrusifixet. Hit måste jag igen, så var det bara. Den tunnhårige dalmasen med glasögon, som berättade så vackert om livet på gården vågade jag inte avbryta, men den lilla vresiga, lockhåriga damen som fanns i bakgrunden fick ta emot en hel massa frågor av den oerhört intresserade tonåringen. Efteråt, har jag förstås insett att det var Per Mases som tog emot oss, men det dröjde ett tag tills jag insåg att den lilla vresiga damen var Gretel. Hon som var den första att bo permanent här på Berget. Hon som strax efter att jag varit där tog initiativ till huset Lovsången, där hon först själv bodde, men var tydlig med att småningom skulle bli föreståndarbostad. Så blev det också. Det var i Lovsången f. Peder och jag flyttade in 2010, precis som Gretel hade förutsett. I år fyller jag 60 och har börjat ana att allt i livet hör ihop, på något vis. Att ett liv i gemenskap måste innehålla allt i alla och att hur olika vi än är och på hur olika vägar livet än fört oss samman, så har just dessa olikheter betydelse. Dels för oss själva, så att vi verkligen är de vi är med våra olika erfarenheter, men också i gemenskapen. Min nästan livslånga längtan till S:t Davidsgården är viktig för dem jag lever med, inte bara för mig själv. Dessutom är mina kommunitetsyskons livsvägar viktiga för mig. Absolut inte lätthanterliga, men viktiga. Syntesen av allas gemenskapslängtan, till Gud och med varandra, blir ett sammanhållande kitt, som håller ihop helt vanliga människor i en kommunitet.