Ledare

Under den pandemi som just nu skakar hela världen har det varit svårt att planera verksamheten. Ändå har vi försökt att så långt som möjligt fortsätta på det spår som är upptrampat på Berget. Vi har erbjudit och fortsätter att erbjuda kurser och retreater som tidigare. När detta skrivs så väntar vi på ett besked från myndigheterna om att vi ska få ta emot fler gäster och volontärer. Det är något vi som medarbetare på Berget längtar efter. När det gäller ekumeniken så har det under Bergets historia varit lite berg- och dalbana över det hela. Det har å ena sidan bedrivits ett kontinuerligt seriöst arbete och en intensiv bön om enhet. Å andra sidan har detta ofta ifrågasatts och varit anledningen till fientliga attacker, som resulterat i ett skådespel som inte haft något att göra med enheten. När kommuniteten för ett antal år sedan samtalade med den dåvarande nuntien, ärkebiskop Henryk Józef Nowacki, så var han tydlig med att hat och förföljelse är något som följer med kallelsen till enhet. Det är som det står i Psaltaren: ”Så snart jag talar om fred är de redo till krig” (Ps 121:7). Av detta lär vi oss att kallelsen till enhet ofta går igenom motsatsen, nämligen konflikter och splittring. Samtidigt ser vi genom Kyrkans historia att vi inte ska vara rädda för bråk och olika grupperingar. Redan från början läser vi om enhetssträvanden som ”ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas” (Apg 15:2). Så läser vi om olika grupper som i urförsamlingen var tvungna att konfronteras och utreda en avgörande fråga om enhet. I Jerusalem fanns dessutom en nära släkting till Jesus som var biskop, Jakob. Jakob var en ledande personlighet bland de första kristna. I judekristna kretsar hade han högre auktoritet än någon annan av apostlarna och det gällde även andra släktingar till Jesus, i kyrkans begynnelse. Förutom apostlarna, de äldste, församlingen, Paulus och Barnabas, Jesu släktingar, fanns det tvärsigenom dessa grupper olika tankar och åsikter om hur saker och ting skulle vara. Enheten var alltså komplicerad och mångfaldig, men hur lyckades de då? Vi förstår att de förblev i Kyrkan, i Kyrkans sakramentala liv, i gemenskap med apostlarna och sina biskopar, som ansade grenar på den sanna vinstocken. Och det verkar vara det enda viktiga: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” (Joh 15:1-8). Genom kyrkan förblir vi i Jesus, och utan honom kan vi ingenting göra.