Klaus Hemmerle och de kristnas enhet

Biskop Klaus Hemmerle tillsammans med Chiara Lubichs, focolarerörelsens grundarinna.

Översättning och sammanfattning: Nausikaa Haupt

Referens: https://www.focolare.se/index.php/sv/component/content/article/8-nyheter/82-att-aelska-sin-naestas-kyrka-som-sin-egen?Itemid=181

Klaus Hemmerle (19291994) var katolsk biskop i Aachen. Han initierade focolarerörelsens ekumeniska biskopsmöten och beskrivs som en ”ekumenisk person i hela sin existens”. Följande artikel, ursprungligen skriven av Vivian de Marco, och publicerad i den italienska tidskriften Nuova Umanità, 2012/6, nr 204, redogör för några av de grundläggande dragen i hans ekumenik. Alla citat är från Hemmerle om inte annat anges.

”Den som under lång tid lever enhetens spiritualitet kan inte nöja sig med att säga: ’Vad passar mig av det som den andra säger? Vad passar mig inte? På vilka punkter stämmer det med min åsikt? På vilka stämmer det inte?’ Jag försöker istället göra mig till ett med den andre, jag försöker att tänka genom att utgå från den andre, inte genom att förneka det som jag med fasthet bekänner på Kristi grund, men så att jag inför den andre frågar mig: Vilket ljus vill han eller hon ge mig?’ Jag ser alltså på mig själv genom att utgå från den andre. Jag gör mig till ett med den andre och försöker omtolka min sanning genom den andres ljus.” Före all ekumenisk teologi, före alla ekumeniska samtal måste livet finnas, det ekumeniska livet, som utgår från den gemensamma grund som är Guds Ord, det gemensamma livet med Kristus. För Hemmerle är ekumeniken i första hand inte något teologiskt, utan något mycket djupare som tar hela sinnets och själens krafter i anspråk och som berikar till ett djupt och äkta andligt liv.

Hemmerle utgår från en öppenhet inför den andre, och inför det som han eller hon säger och vittnar om. Det handlar om att låta den andre visa sig och fritt uttrycka allt som finns i honom eller henne. Hemmerles hållning karaktäriseras av en stor förmåga till lyssnande. Ett uppmärksamt lyssnande som föds ur kärleken till den andre och ur att se den andre som en partner som kan berika ens egen troserfarenhet. Men ännu mer föds det ur respekten för Anden som blåser vart den vill och visar sina gåvor genom den andre. För Hemmerle innebär ”att gå till grunden med sakerna och varat” att utgå från den treenige Guden som ger sig själv i Kristus. Hans ekumeniska strävan föds inte så mycket ur ett pastoralt behov, utan ur mottagandet av den treenige Guden som visar sig som ett enhetens och gemenskapens mysterium. ”Vi kan inte säga till den andre att han har fel och att vi har rätt, utan vi måste hela den andres sår i oss själva. Detta är grunden…”

Hemmerle utgår från den andres tro, dennes teologiska arv, språk och kategorier. Hemmerle gör dem till sina, går in i den andres horisont så att denna blir hans egen utgångspunkt, som tas emot och delas och blir utgångspunkt för dialogen. Det handlar inte om en effektiv kommunikationsstrategi, utan om att vara kärlek för den andre, ett val som föds utifrån Treenighetens mysterium där varje person finns till för den andre. Även i motsättningar tar han den andres frågor, tvivel och kritik på allvar, rannsakar sig själv, och ger först därefter sitt bidrag. Man kan säga att han ”gör sig epoché” (en grekisk term som här betyder ungefär ”upphävande av dömande”) från fördomarna, dvs. motargumenten läggs åt sidan för att ta emot den andre. Hemmerle tar fram den ekumeniska betydelsen av Chiara Lubichs fras: ”Vi måste hela den andres sår i oss själva”: ”Vi kan inte säga till den andre att han har fel och att vi har rätt, utan vi måste hela den andres sår i oss själva. Detta är grunden. Vi ska inte säga: ja, du har rätt, utan vi måste känna varje erfarenhet som sårar den andre som vår egen, ta den inom oss och återställa balansen med kärlek.”

Vanligtvis befinner sig den andliga ekumeniken och teologiska dialogens ekumenik på två olika plan, men hos Hemmerle är de ett. Livets ekumenik blir grunden för hans teologi och i hans teologiska bidrag finns den andliga ekumeniken, som blivit liv, dvs. inte en konfrontation mellan olika positioner, utan en erfarenhet av ömsesidighet, i vars ljus de teologiska begreppen kan läggas fram av kärlek och tas emot av kärlek. För Hemmerle är kärleken till medmänniskan ett conditio sine qua non, ett oeftergivligt villkor, för att kunna bidra med en tanke som utgår från den andres horisont och känslighet. Relationen mellan livets dialog och teologisk tanke uttrycks bland annat i dialogens fyra punkter som Hemmerle ställt upp: 1) den ömsesidiga kärleken 2) den övergivne Jesus 3) det goda minnet och tacksamheten för de nådegåvor man fått 4) gemensam bön. Det goda minnet är ”en tacksam tanke till den egna historien och till den andres historia”.

Chiara Lubich definierar Klaus Hemmerle som ”förälskad i Guds ord”. I en ekumenisk kontext innebär detta alltid att utgå från den heliga skriften, att återupptäcka skriften med hjälp av den andres bidrag och som en gåva till den andre. Guds ord är en oersättlig

grund för dialogen. Detta innebär att grunda sina egna uttalanden i skriften, med noggrann hänvisning till texten, och att utgå från Guds ord som en outtömlig gruva. Denna hållning tillåter Hemmerle att hålla olika tolkningar, som är i dialog med varandra, för ”med - möjliga” – de representerar fullheten genom att göra enheten synlig, och de gör enheten synlig genom att visa fullheten. För Hemmerle är ekumeniken trohet mot Ordet och mot Guds plan för kyrkan. Hans levnadstecknare Hagemann skriver: Skriften allena, Ordet allena, Nåden allena, Gud allena. Länge ekade dessa ord i katolikers öron som typiska protestantiska slogan, som skilde den protestantiska teologin från den katolska. Hemmerle ansåg dessa ord som en grund som berikade hans katolska väsen: ”Så har mina evangeliska bröder med sin passion att leva Ordet, på ett nytt sätt återgett mig mitt katolska väsen.”

I ett ekumeniskt perspektiv, definierar Hemmerle Maria som en ”tom passform”, som tar emot Guds Ord. Maria är helt iklädd Ordet. Hemmerle visar hur man kan återupptäcka Maria genom att utgå från påskmysteriet, genom att utgå från sola gratia, nåden allena. Maria är modellen för den ekumeniska dialogen genom att vara tom och ta emot när hon står kvar under korset: ”Hon står där under korset utan att kunna göra annat. Det är det djupaste, mest absoluta och extremt maktlösa varat, att kunna förlora och stå kvar. Att ömsesidigt leva detta ”stabats” verklighet, stå kvar under den andres och sitt eget kors: det är något särskilt dyrbart, som från hennes sår för oss mot enheten.” I den andra och sista delen av biskop Hemmerles text fortsätter vi att ta del av hans syn på ekumeniken. I denna del behandlar han korsets och den ömsesidiga kärlekens betydelse för ekumeniken.

Den övergivne Jesu mysterium är grundläggande för ekumeniken. I svårigheterna som samarbetet kyrkorna emellan medför, i kyrkans inre splittring, i splittringen mellan kyrkorna, finner vi Hans ansikte. ”I det absoluta mörkret och i den extrema hårdheten, när vi inte förstår varandra och inte lyckas samarbeta, just där kommer vi in i ett radikalt förhållande till varandra, och kan se Gud i den andre”. Utöver de mänskliga misstagen, upptäcker kristna från olika kyrkor i korset ”den största kärlekens väg som tar upp det negativa för att förvandla det genom att gå igenom den egna maktlöshetens nollpunkt”.

I separationen mellan kyrkorna bör vi lyssna till den övergivnes rop: ”Det är ett enormt ansvar för oss. Att vi är delade i olika kyrkor är en synd. Men om tyngden, skulden och synden har förvandlats av Gud så är splittringen i kyrkan bara ett rop för att vi ska kunna leva i ömsesidighet på ett djupt och radikalt sätt, grundläggande och gudomligt, det faktum att Fadern och Sonen är ett. […] Vi lyckas inte hålla upp det tunga korset med våra egna krafter, men vi måste ha modet att låta det bäras upp av honom själv som är upphängd på korset, av honom i oss. Ett radikalt ja till varandra med ärlighet i mötena och uppoffringarna, så att det blir han som gör jobbet, bit för bit. Vi kan inte spara oss om inte Fadern och Sonen sparade sig.” I ljuset av korset föreslår Hemmerle en ekumenisk stil som öppnar nya vägar för våra möten: ”Vi får inte ta vägar förbi honom eller undvika honom, utan vi ska gå igenom honom och hans kors. Detta är kyrkans uppgift, det är mitt hopp för kyrkan. Så kan kyrkan, i de svåra situationerna och i övergivenheten, bli en del av honom. [...] Frågor, svårigheter, mänsklighetens behov: allt detta måste leva i kyrkorna och lidas i honom. […] I honom finns porten för att närma sig varandra, porten som återställer förbindelsen mellan oss när vi inte förstår varandra och stannar upp inför förvirringen. Jag tror att Kristus är närvarande och verkar i varje person som har en annan bekännelse än jag, och i den gemenskap som han eller hon tillhör. Jag beundrar Jesus som är närvarande i var och en. Jag beundrar Jesus som finns mitt i deras gemenskap. I bävan för och i beundran av honom kan vi stödja och närma oss varandra och fortsätta framåt tills han är närvarande mitt ibland oss i sin fullhet. […] Om jag inte är beredd att ta emot Gud där han är närvarande, om jag inte älskar Gud i de splittrade brödernas kyrka och vill undvika smärtans, konfrontationens, kärlekens och ovisshetens väg, så säger jag inte ett äkta ja till Gud. Det är nödvändigt att göra detta val. Att välja Gud innebär att välja min nästa och Jesus mitt ibland de splittrade bröderna i andra kyrkor. Att göra detta val i en extrem uppriktighet i tron på honom och i troheten till min kyrka: detta är vägen. […] Bara så kan den Uppståndne vara närvarande mitt ibland oss och säga till oss och till kyrkan: ’Se, jag gör allting nytt’”. Ekumenik innebär att tro på Kristus som verkar genom nåden bortom skillnaderna. Den övergivne Jesus är vägen till enheten, eftersom ”påsken kommer från långfredagen. Jesus går igenom övergivenheten och döden för att uppstå och vara mitt ibland oss. Den kortaste vägen till Jesu närvaro mitt ibland kyrkorna kommer inte från att undvika det som skiljer oss åt, eller från att på ett forcerat sätt sammanfoga

det som skiljer oss åt, inte heller från att ge efter för formella kompromisser, eller från en utjämning, utan från att säga ja till den Korsfäste. […] Det som skiljer oss åt blir en nyckel till enheten, det som gör oss illa blir porten till glädjen, det som inte är paradis blir den stängda port genom vilken han går, och kommer mitt ibland oss”.

”Med grunden i kärlekens ömsesidighet har vi en speciell tillgång till sanningen. Detta ersätter inte det teologiska arbetet men gör det möjligt. Annars begränsar jag mig till att ställa en utsaga mot en annan utsaga, istället för att förstå varför den andre tänker som han eller hon gör. Jag bör tänka det som jag tänker med stor trohet (till min kyrka), men jag måste förklara mitt ställningstagande för den andre med kärlek, och förstå motiven bakom varför han eller hon är annorlunda än jag. På så sätt öppnar sig nya vägar för att kommunicera och ge sanningen vidare i ömsesidigheten, och att mogna tillsammans i kunskapen om hela sanningen”. På det ekumeniska området ”är vi på rätt väg om vi skapar ett tomrum inom oss för att göra oss till ett med Jesus och med de andra i den ömsesidiga kärleken. Detta är det första och det är fundamentalt”. Ur den ömsesidiga kärleken föds en teologi som har två särskilda kännetecken: den gör den andres perspektiv till sitt eget och betraktar det som sin egen utgångspunkt och tolkningsnyckel, men samtidigt kännetecknas den av kärleken till sanningen och av en kristallklar trohet till den egna kyrkans teologi. Ekumenik innebär trohet till den egna kyrkan genom att möta svårigheter med kärlek, ända tills enheten är säkrad. ”Jag lämnar dig inte förrän jag har förstått Andens gåvor i dig, du är ju kristen och troende som jag. Jag frågar ut dig länge och väl, tills jag upptäcker Anden i dig. Jag nöjer mig inte med kompromissen: ’Du är ju inte så dum, och inte jag heller, så låt oss mötas halvvägs!’. Inte heller säger jag ’Jag tar en bit av ditt och en bit av mitt för att tillverka något som vi båda är nöjda med utan att ändra på grunderna’. Istället frågar jag mig: ’Var är Anden i dig?’. Genom att insistera på denna fråga varken tvingar eller begränsar jag dig, utan jag låter dig vara fri så att du kan ge mig Andens gåvor i dig. Jag är beredd att låta mig frågas ut av dig ända till det yttersta, så att även jag, genom att lita på Anden, kan erbjuda och ge mina gåvor till dig såsom Guds gåvor. Att ge varandra gåvorna i ömsesidighet, upptäcka Andens gåvor i den andre, i ömsesidigheten: detta är vägen för den ende Anden.”